Deliria / Stage Fright (1987)

4 kommentarer
 

Det är nästan fem år sedan jag för första gången bekantade mig med Michele Soavis ”Deliria”, eller ”Stage Fright” som den heter i DVD-utgåvan. Den gången blev jag helt betagen i filmen och det var därför med viss oro som jag till sist såg om den. Kan bara konstatera att oron var helt obefogad.

 

En musikalensemble arbetar hårt med att repetera en musikal om en mystisk mördare i ugglemask. Gruppen slits mer eller mindre itu av den krävande regissören samtidigt som de ägnar sig åt sina privata intriger. När regissören beordrar att sällskapet ska låsas in på teatern under natten är det ingen som anar att en förrymd, mordisk psykopat tagit sin i byggnaden. Maskerad med ugglemasken blir scenberättelsen plötsligt verklighet och den nattliga repetitionen blir istället en kamp på liv och död.

 

Jag var på väg att skriva att ”Deliria” knappast bjuder på någon stor filmkonst men ändrade mig med ens på den punkten. Att Soavi lyckats få till en härlig stämning, främst med hjälp av Simon Boswells fantastiska musik, råder det ingen tvekan om. Men hur scenerna är uppbyggda, vid sidan av de obligatoriska splatter- och goreinslagen, kan nog inte kallas annat än konstnärligt utfört. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som är så speciellt eller bra, men jag undrar om det inte till stor del beror på bildkompositionen och fotot. Nämnda stämning finns nog också i de samma. De sedvanliga logiska luckorna och det lika sedvanliga idiotiska beteendet från karaktärerna blir också på något vis en del av helheten och en del av den märkliga världen i teaterlokalen.

 

 
Liksom i Dario Argentos mästerliga, tidiga alster vill jag inte riktigt lämna den värld som Michele Soavi bygger upp i ”Deliria”, hur hotfull och skrämmande den än ter sig. Som vanligt anser jag att less is more och utifrån det är väl den enda kritik jag har att effektscenerna, som ändå är ganska få, lätt hade kunnat ersättas med ännu mer stämningsskapande inslag. Gärna där folk mer eller mindre bara repeterar eller vandrar runt i lokalen. ”Deliria” är helt klart en sevärd pärla. Soundtracket finns på YouTube och kan rekommenderas även om du inte är intresserad av filmen. Själv kommer jag återvända till den fler gånger!
 
1 Sofia:

skriven

Nu var det ett par år sedan jag såg filmen men vill också minnas en hyfsad stämning som räddade mycket. Den där masken blir läskigare än vad man skulle kunna tro...

2 BlueRoseCase:

skriven

Ja, verkligen!

3 Robin:

skriven

Jo, Stage fright är en av mina favoritslashers, bara slagen av The Burning. Dock så är det som du säger, ett gött soundtrack och en skön, konstnärlig stämning som bidrar till en skön upplevelse. Intro-dansen och det första mordet på scenen sätter ribban rätt högt, tycker jag. Synd bara på de löjliga "final-jump" moment som dyker upp mot slutet.

4 BlueRoseCase:

skriven

Har nog inte sett The Burning (mitt filmminne är kort) så tack för tipset! :)