Om natten: The Warriors (1979)

3 kommentarer
 
Senast en film som utspelar sig under en och samma natt togs upp här på BlueRoseCase var i oktober och då handlade det om "Nick & Norah's Infinite Playlist". Denna gång är det en betydligt äldre film på tapeten, nämligen Walter Hills "The Warriors" som väl har någon sorts kultklassiker-status. Jag har velat se den länge och igår kväll blev det äntligen av. Frågan är: klarade "The Warriors" mina höga förväntningar?
 
Gänget The Warriors har lämnat sitt revir på Coney Island för att delta i ett nattligt massmöte tillsammans med representanter från flera andra gäng i New York City. Det är den mytomspunne Cyrus som samlat alla i ett försök att förena alla gängen i en gemensam ansträngning för att ta över New York. Saker och ting går givetvis inte som det är tänkt och plötsligt skjuts Cyrus till döds helt apropå under mötet. De verkliga mördarna skyller händelsen på The Warriors och plötsligt är de jagade av både polisen och samtliga gäng i staden. De inleder en desperat kamp för att försöka ta sig hem till Coney Island, men lagens långa arm och New Yorks gäng finns överallt... 
 
 
"The Warriors" för tankarna till "Fame", om och om igen. Givetvis inte i fråga om handling eller innehåll men när det gäller hur daterad filmen känns. Båda filmerna kom ju under samma tidsperiod och det har väl betydelse. Vet inte om upphovsmakarna bakom alstren helt enkelt hade extremt höga förväntningar på 80-talet som det coolaste årtiondet någonsin. Töntfaktorn är faktiskt väldigt hög i "The Warriors", just på grund av hur coola, mäktiga, häftiga, tuffa (eller futuristiska) alla ska vara. Det är rejält överdrivet. Tack och lov finns det en hel del charm i botten just på grund av detta. Manuset innehåller också en hel del frågetecken som gör att våra krigare inte framstår som de skarpaste knivarna i lådan direkt. De är jagade av i princip hela stan men har ändå tid för lugna samtal sinsemellan eller att sätta sig själva i fara. Det blir lite för korkat med tanke på hur coolt och tufft allt ska vara. Slagsmålsscenerna är förvisso snyggt koreograferade men blir också mer töntiga än tuffa.
 
Två skådespelare väger upp överspelet riktigt fint. Michael Becks strama men ändå märkligt intensiva gestaltning av Warriors nya ledare Swan fungerar utmärkt. Detsamma gäller David Patrick Kellys ("Twin Peaks", "Wild at Heart") obehagliga sätt att spela Luther på, mannen som bara för skojs skull mördar Cyrus under det pågående mötet. Luther ser verkligen ut som om han lever ett liv på gatorna och Kellys spelstil får mig att tänka att Luther antagligen är konstant hög. Obehagligt och bra. Fotot i "The Warriors" är egentligen inget särskilt men tillräckligt funktionellt. Den musik som alltid smyger sig in så fort någon från ett rivaliserande gäng visar sig är effektfull och bidrar med det hot som filmen annars saknar. Och det är nog det som är mitt största problem med "The Warriors". Jag upplever aldrig att gänget verkligen är hotade och någon direkt spänning uppstår inte heller. Kanske är det därför nattkänslan heller inte vill infinna sig, inte förrän gryningen och gänget når Coney Island bara för att upptäcka att de fortfarande inte är i säkerhet. Mina förväntningar var säkerligen för höga för nu blev inte "The Warriors" mer än en okej bagatell.  
 
1 Sofia:

skriven

Jag tycker nog att det fanns en stämning i filmen som höjer den lite över "bagatell", men då fick jag iofs inga Fame-vibbar av den heller :) Av någon anledning tycker jag däremot att den känns som en sci-fi. Kanske på grund av alla gängens olika klädstilar.

2 Steffo:

skriven

Här är det nostalgi!
Ojoj, sprang på bio för att se den när det begav sig. Länge sen! Viss charm och viss skämmighet är väl vad som bäst kan beskriva den i dessa dagar tycker jag... :-)

3 BlueRoseCase:

skriven

Charm har den helt klart. Äsch, jag kanske bara väntade lite för länge med att se den!