Senast en film som utspelar sig under en och samma natt togs upp här på BlueRoseCase var i oktober och då handlade det om "Nick & Norah's Infinite Playlist". Denna gång är det en betydligt äldre film på tapeten, nämligen Walter Hills "The Warriors" som väl har någon sorts kultklassiker-status. Jag har velat se den länge och igår kväll blev det äntligen av. Frågan är: klarade "The Warriors" mina höga förväntningar?
 
Gänget The Warriors har lämnat sitt revir på Coney Island för att delta i ett nattligt massmöte tillsammans med representanter från flera andra gäng i New York City. Det är den mytomspunne Cyrus som samlat alla i ett försök att förena alla gängen i en gemensam ansträngning för att ta över New York. Saker och ting går givetvis inte som det är tänkt och plötsligt skjuts Cyrus till döds helt apropå under mötet. De verkliga mördarna skyller händelsen på The Warriors och plötsligt är de jagade av både polisen och samtliga gäng i staden. De inleder en desperat kamp för att försöka ta sig hem till Coney Island, men lagens långa arm och New Yorks gäng finns överallt... 
 
 
"The Warriors" för tankarna till "Fame", om och om igen. Givetvis inte i fråga om handling eller innehåll men när det gäller hur daterad filmen känns. Båda filmerna kom ju under samma tidsperiod och det har väl betydelse. Vet inte om upphovsmakarna bakom alstren helt enkelt hade extremt höga förväntningar på 80-talet som det coolaste årtiondet någonsin. Töntfaktorn är faktiskt väldigt hög i "The Warriors", just på grund av hur coola, mäktiga, häftiga, tuffa (eller futuristiska) alla ska vara. Det är rejält överdrivet. Tack och lov finns det en hel del charm i botten just på grund av detta. Manuset innehåller också en hel del frågetecken som gör att våra krigare inte framstår som de skarpaste knivarna i lådan direkt. De är jagade av i princip hela stan men har ändå tid för lugna samtal sinsemellan eller att sätta sig själva i fara. Det blir lite för korkat med tanke på hur coolt och tufft allt ska vara. Slagsmålsscenerna är förvisso snyggt koreograferade men blir också mer töntiga än tuffa.
 
Två skådespelare väger upp överspelet riktigt fint. Michael Becks strama men ändå märkligt intensiva gestaltning av Warriors nya ledare Swan fungerar utmärkt. Detsamma gäller David Patrick Kellys ("Twin Peaks", "Wild at Heart") obehagliga sätt att spela Luther på, mannen som bara för skojs skull mördar Cyrus under det pågående mötet. Luther ser verkligen ut som om han lever ett liv på gatorna och Kellys spelstil får mig att tänka att Luther antagligen är konstant hög. Obehagligt och bra. Fotot i "The Warriors" är egentligen inget särskilt men tillräckligt funktionellt. Den musik som alltid smyger sig in så fort någon från ett rivaliserande gäng visar sig är effektfull och bidrar med det hot som filmen annars saknar. Och det är nog det som är mitt största problem med "The Warriors". Jag upplever aldrig att gänget verkligen är hotade och någon direkt spänning uppstår inte heller. Kanske är det därför nattkänslan heller inte vill infinna sig, inte förrän gryningen och gänget når Coney Island bara för att upptäcka att de fortfarande inte är i säkerhet. Mina förväntningar var säkerligen för höga för nu blev inte "The Warriors" mer än en okej bagatell.  

Om natten: The Warriors (1979)

Temainlägg 3 kommentarer
 
Senast en film som utspelar sig under en och samma natt togs upp här på BlueRoseCase var i oktober och då handlade det om "Nick & Norah's Infinite Playlist". Denna gång är det en betydligt äldre film på tapeten, nämligen Walter Hills "The Warriors" som väl har någon sorts kultklassiker-status. Jag har velat se den länge och igår kväll blev det äntligen av. Frågan är: klarade "The Warriors" mina höga förväntningar?
 
Gänget The Warriors har lämnat sitt revir på Coney Island för att delta i ett nattligt massmöte tillsammans med representanter från flera andra gäng i New York City. Det är den mytomspunne Cyrus som samlat alla i ett försök att förena alla gängen i en gemensam ansträngning för att ta över New York. Saker och ting går givetvis inte som det är tänkt och plötsligt skjuts Cyrus till döds helt apropå under mötet. De verkliga mördarna skyller händelsen på The Warriors och plötsligt är de jagade av både polisen och samtliga gäng i staden. De inleder en desperat kamp för att försöka ta sig hem till Coney Island, men lagens långa arm och New Yorks gäng finns överallt... 
 
 
"The Warriors" för tankarna till "Fame", om och om igen. Givetvis inte i fråga om handling eller innehåll men när det gäller hur daterad filmen känns. Båda filmerna kom ju under samma tidsperiod och det har väl betydelse. Vet inte om upphovsmakarna bakom alstren helt enkelt hade extremt höga förväntningar på 80-talet som det coolaste årtiondet någonsin. Töntfaktorn är faktiskt väldigt hög i "The Warriors", just på grund av hur coola, mäktiga, häftiga, tuffa (eller futuristiska) alla ska vara. Det är rejält överdrivet. Tack och lov finns det en hel del charm i botten just på grund av detta. Manuset innehåller också en hel del frågetecken som gör att våra krigare inte framstår som de skarpaste knivarna i lådan direkt. De är jagade av i princip hela stan men har ändå tid för lugna samtal sinsemellan eller att sätta sig själva i fara. Det blir lite för korkat med tanke på hur coolt och tufft allt ska vara. Slagsmålsscenerna är förvisso snyggt koreograferade men blir också mer töntiga än tuffa.
 
Två skådespelare väger upp överspelet riktigt fint. Michael Becks strama men ändå märkligt intensiva gestaltning av Warriors nya ledare Swan fungerar utmärkt. Detsamma gäller David Patrick Kellys ("Twin Peaks", "Wild at Heart") obehagliga sätt att spela Luther på, mannen som bara för skojs skull mördar Cyrus under det pågående mötet. Luther ser verkligen ut som om han lever ett liv på gatorna och Kellys spelstil får mig att tänka att Luther antagligen är konstant hög. Obehagligt och bra. Fotot i "The Warriors" är egentligen inget särskilt men tillräckligt funktionellt. Den musik som alltid smyger sig in så fort någon från ett rivaliserande gäng visar sig är effektfull och bidrar med det hot som filmen annars saknar. Och det är nog det som är mitt största problem med "The Warriors". Jag upplever aldrig att gänget verkligen är hotade och någon direkt spänning uppstår inte heller. Kanske är det därför nattkänslan heller inte vill infinna sig, inte förrän gryningen och gänget når Coney Island bara för att upptäcka att de fortfarande inte är i säkerhet. Mina förväntningar var säkerligen för höga för nu blev inte "The Warriors" mer än en okej bagatell.  
 
Jaha, då är vårens nöje över. Egentligen hade jag tänkt skriva om varje säsong men ganska snart stod det klart att tiden och andra tankar skulle uppta hjärnan och stjäla koncentrationen. Hur som helst. Jag började med ”The X-Files” i mörkaste januari och avslutar nu när sommaren sedan länge hittat hit till västkusten. Att sammanfatta serien på ett överskådligt vis är totalt omöjligt. Men den massiva boxen kommer få stanna i min lilla samling. Hade jag haft tid så här innan sommarlovet hade jag sett om samtliga avsnitt som fokuserar på den speciella ”X-Files”-mytologin, dvs utomjordingarna och deras vara eller icke-vara. Istället får jag nöja mig med enskilda scener och spara avsnitten till hösten.
 
 
Lågvattenmärkena är få under de nio åren som serien visades. Imponerande få. Men det är klart att de två sista säsongerna inte är samma sak som de föregående sju. David Duchovny och hans Mulder syns sparsamt i den åttonde omgången och knappt alls i den nionde bortsett från det allra sista avsnittet. Gillian Anderson tycks också tappa inspirationen när hennes Scully inte får kämpa med Mulder. I den nionde säsongen reduceras hon till en trött sidekick. Visserligen gillar jag Robert Patrick och hans John Doggett medan jag är mer kluven till AnnaBeth Gish när hon gör entré som Monica Reyes sent i den åttonde säsongen. Det är något i hennes gestaltning, eller hur karaktären är skriven, som inte är helt trovärdigt. Hon framstår inte som en särskilt professionell FBI-agent. Särskilt den nionde säsongen tycks slå in mer på det parodiska spåret och jag gillar det inte riktigt. Sjunde säsongens sista avsnitt "Requiem" blir på så vis en slags markering om att den gamla goda tiden är över.
 
 
Gillian Anderson och David Duchovny har en väldigt speciell kemi och båda två är riktigt genuina skådespelare, något som de verkligen får visa under seriens gång. Karaktärerna Mulder och Scully får mig att skratta högt, särskilt när de jävlas med varann, och gör mig dessutom riktigt berörd. Inte minst i scenen ovan, en av få som ligger ute på YouTube. Den är hämtad ur ”Memento Mori”, ett av mytologiavsnitten som handlar om Scullys cancer. Vid sidan av Duchovny och Anderson är en av de absolut största styrkorna med ”The X-Files” alla de karaktärer som återkommer, främst i avsnitten kring mytologin. Bland alla de många gästkaraktärerna återfinner vi William B Davis som den cigarettrökande konspiratören, Nicholas Lea som den ständige sidbytaren Alex Krycek och inte minst den otroligt intressanta FN-arbetaren Marita Covarrubias, gestaltad av Laurie Holden, som man aldrig riktigt vet säkert vilken sida hon står på. Vid Mulder och Scullys sida finner vi givetvis, förutom trion The Lone Gunmen, deras chef Walter Skinner (Mitch Pileggi) som räddar deras skinn fler gånger än vad de själva vet om, ett faktum som jag också gillar riktigt mycket. Bland övriga, enstaka gästskådespelare finner vi en brokig skara skådespelare varav några blev kända namn långt senare. Mark Snows musik är genomgående fenomenal, detsamma gäller avsnitten rent produktionsmässigt, inte minst i fråga om scenografi och foto.
 
 
 
Avslutningsvis är det väl värt att nämna att serien ju också innehåller två långfilmer. ”Fight the Future” kom 1998 mellan den femte och sjätte säsongen medan ”I Want to Believe” kom 2008. Den förstnämnda är som ett extralångt avsnitt medan den andra filmen mer var en axelryckning. Den är fristående från mytologin och jag tror det är problemet. Än pratas det om en tredje film som ska fokusera på de händelser som är i antågan i TV-seriens sista avsnitt men hur det blir med den saken får vi väl se. I nästa inlägg tipsar jag om några fristående avsnitt som är värda att kolla in. Jag får väl helt enkelt återkomma med de avsnitt som rör mytologin när jag sett om dem till hösten.

The X-Files 1993-2002: övergripande reflektioner

TV 3 kommentarer
 
Jaha, då är vårens nöje över. Egentligen hade jag tänkt skriva om varje säsong men ganska snart stod det klart att tiden och andra tankar skulle uppta hjärnan och stjäla koncentrationen. Hur som helst. Jag började med ”The X-Files” i mörkaste januari och avslutar nu när sommaren sedan länge hittat hit till västkusten. Att sammanfatta serien på ett överskådligt vis är totalt omöjligt. Men den massiva boxen kommer få stanna i min lilla samling. Hade jag haft tid så här innan sommarlovet hade jag sett om samtliga avsnitt som fokuserar på den speciella ”X-Files”-mytologin, dvs utomjordingarna och deras vara eller icke-vara. Istället får jag nöja mig med enskilda scener och spara avsnitten till hösten.
 
 
Lågvattenmärkena är få under de nio åren som serien visades. Imponerande få. Men det är klart att de två sista säsongerna inte är samma sak som de föregående sju. David Duchovny och hans Mulder syns sparsamt i den åttonde omgången och knappt alls i den nionde bortsett från det allra sista avsnittet. Gillian Anderson tycks också tappa inspirationen när hennes Scully inte får kämpa med Mulder. I den nionde säsongen reduceras hon till en trött sidekick. Visserligen gillar jag Robert Patrick och hans John Doggett medan jag är mer kluven till AnnaBeth Gish när hon gör entré som Monica Reyes sent i den åttonde säsongen. Det är något i hennes gestaltning, eller hur karaktären är skriven, som inte är helt trovärdigt. Hon framstår inte som en särskilt professionell FBI-agent. Särskilt den nionde säsongen tycks slå in mer på det parodiska spåret och jag gillar det inte riktigt. Sjunde säsongens sista avsnitt "Requiem" blir på så vis en slags markering om att den gamla goda tiden är över.
 
 
Gillian Anderson och David Duchovny har en väldigt speciell kemi och båda två är riktigt genuina skådespelare, något som de verkligen får visa under seriens gång. Karaktärerna Mulder och Scully får mig att skratta högt, särskilt när de jävlas med varann, och gör mig dessutom riktigt berörd. Inte minst i scenen ovan, en av få som ligger ute på YouTube. Den är hämtad ur ”Memento Mori”, ett av mytologiavsnitten som handlar om Scullys cancer. Vid sidan av Duchovny och Anderson är en av de absolut största styrkorna med ”The X-Files” alla de karaktärer som återkommer, främst i avsnitten kring mytologin. Bland alla de många gästkaraktärerna återfinner vi William B Davis som den cigarettrökande konspiratören, Nicholas Lea som den ständige sidbytaren Alex Krycek och inte minst den otroligt intressanta FN-arbetaren Marita Covarrubias, gestaltad av Laurie Holden, som man aldrig riktigt vet säkert vilken sida hon står på. Vid Mulder och Scullys sida finner vi givetvis, förutom trion The Lone Gunmen, deras chef Walter Skinner (Mitch Pileggi) som räddar deras skinn fler gånger än vad de själva vet om, ett faktum som jag också gillar riktigt mycket. Bland övriga, enstaka gästskådespelare finner vi en brokig skara skådespelare varav några blev kända namn långt senare. Mark Snows musik är genomgående fenomenal, detsamma gäller avsnitten rent produktionsmässigt, inte minst i fråga om scenografi och foto.
 
 
 
Avslutningsvis är det väl värt att nämna att serien ju också innehåller två långfilmer. ”Fight the Future” kom 1998 mellan den femte och sjätte säsongen medan ”I Want to Believe” kom 2008. Den förstnämnda är som ett extralångt avsnitt medan den andra filmen mer var en axelryckning. Den är fristående från mytologin och jag tror det är problemet. Än pratas det om en tredje film som ska fokusera på de händelser som är i antågan i TV-seriens sista avsnitt men hur det blir med den saken får vi väl se. I nästa inlägg tipsar jag om några fristående avsnitt som är värda att kolla in. Jag får väl helt enkelt återkomma med de avsnitt som rör mytologin när jag sett om dem till hösten.
 
Syskonen Gary och Walter växer upp sida vid sida. Den förstnämnda följer normen för ett lyckat liv medan Walter aldrig riktigt finner sin plats i världen. Kanske beror det på att han är en docka. I den gamla TV-serien "The Muppet Show" finner han inte bara underhållning utan också någon slags samhörighet. Åren går. Gary delar sin tid mellan Walter och flickvännen Mary. När trion beger sig på en resa till Los Angeles hamnar de omgående vid mupparnas gamla studio. Där får de reda på att allt ska jämnas med marken av en pengagalen affärsman. Efter många om och men lyckas Walter, Gary och Mary spåra upp Kermit och övertala honom att samla det gamla muppgänget för att göra en ny show och på så vis samla in pengar för att rädda studion.
 
Jag vet inte om det är förra veckans nyhet om de bortklippta scenerna ur "Twin Peaks - Fire Walk With Me" som fått mig helt ur balans eller om det helt enkelt är nostalgin som påverkar mig så starkt. Jag har haft en avog inställning till "The Muppets" som infann sig redan i filmens produktionsstadie då det stod klart att endast ett fåtal av originalrösterna skulle återvända. Igår gav jag upp. Och jag föll pladask. Walters historia är inte ny men väldigt berörande med mycket igenkänning. Vid närmare eftertanke är det kanske kombinationen av nostalgi och att filmen är väldigt retro som träffar rätt i hjärtat. Det märks att både manusförfattarna Jason Segel och Nicholas Stoller samt regissören James Bobin studerat de gamla serierna och filmerna noga. Segel spelar givetvis också Gary men det här är verkligen inte människornas film, vilket blir tydligt i Garys och Marys traditionella relation som är det enda i retrostilen som inte fungerar. Jack Black som sig själv är mer påfrestande än rolig. Rösterna som gör Kermit och miss Piggy håller inte alltid och jag stör mig på det först men å andra sidan glömmer jag det väldigt snabbt. När Kermit framför "Pictures in my head" och minns tillbaka på gänget som han inte längre har kontakt med är rysningsfaktorn hög. Och när sedan specialavsnittet av "The Muppet Show" börjar sändas i den upprustade gamla teatern, ja då är jag helsåld. Dessutom är det filmens absolut starkaste del och gör mig sugen på att se om originalserien. När sedan Kermit och miss Piggy uppbackade av gänget framför "The Rainbow Connection" blir jag fuktig i ögonvrån. Kanske berodde det bara på lite pollenallergi. Skämt åsido, jag måste faktiskt rekommendera "The Muppets", inte minst om du är ett fan av "The Muppet Show". Men uppföljaren som är på gång eller som redan släppts hoppar jag däremot över. Jag tror inte den kan mäta sig eller överträffa denna film.

The Muppets (2011)

Komedi 2 kommentarer
 
Syskonen Gary och Walter växer upp sida vid sida. Den förstnämnda följer normen för ett lyckat liv medan Walter aldrig riktigt finner sin plats i världen. Kanske beror det på att han är en docka. I den gamla TV-serien "The Muppet Show" finner han inte bara underhållning utan också någon slags samhörighet. Åren går. Gary delar sin tid mellan Walter och flickvännen Mary. När trion beger sig på en resa till Los Angeles hamnar de omgående vid mupparnas gamla studio. Där får de reda på att allt ska jämnas med marken av en pengagalen affärsman. Efter många om och men lyckas Walter, Gary och Mary spåra upp Kermit och övertala honom att samla det gamla muppgänget för att göra en ny show och på så vis samla in pengar för att rädda studion.
 
Jag vet inte om det är förra veckans nyhet om de bortklippta scenerna ur "Twin Peaks - Fire Walk With Me" som fått mig helt ur balans eller om det helt enkelt är nostalgin som påverkar mig så starkt. Jag har haft en avog inställning till "The Muppets" som infann sig redan i filmens produktionsstadie då det stod klart att endast ett fåtal av originalrösterna skulle återvända. Igår gav jag upp. Och jag föll pladask. Walters historia är inte ny men väldigt berörande med mycket igenkänning. Vid närmare eftertanke är det kanske kombinationen av nostalgi och att filmen är väldigt retro som träffar rätt i hjärtat. Det märks att både manusförfattarna Jason Segel och Nicholas Stoller samt regissören James Bobin studerat de gamla serierna och filmerna noga. Segel spelar givetvis också Gary men det här är verkligen inte människornas film, vilket blir tydligt i Garys och Marys traditionella relation som är det enda i retrostilen som inte fungerar. Jack Black som sig själv är mer påfrestande än rolig. Rösterna som gör Kermit och miss Piggy håller inte alltid och jag stör mig på det först men å andra sidan glömmer jag det väldigt snabbt. När Kermit framför "Pictures in my head" och minns tillbaka på gänget som han inte längre har kontakt med är rysningsfaktorn hög. Och när sedan specialavsnittet av "The Muppet Show" börjar sändas i den upprustade gamla teatern, ja då är jag helsåld. Dessutom är det filmens absolut starkaste del och gör mig sugen på att se om originalserien. När sedan Kermit och miss Piggy uppbackade av gänget framför "The Rainbow Connection" blir jag fuktig i ögonvrån. Kanske berodde det bara på lite pollenallergi. Skämt åsido, jag måste faktiskt rekommendera "The Muppets", inte minst om du är ett fan av "The Muppet Show". Men uppföljaren som är på gång eller som redan släppts hoppar jag däremot över. Jag tror inte den kan mäta sig eller överträffa denna film.