När Lucio Fulcis "The House by the Cemetary" i sin mastiga BluRay-utgåva dök upp på rea hos Discshop i veckan kunde jag inte låta bli att slå till. Nu har den alldeles precis snurrat färdigt i min BluRay-spelare och även om jag inte ens påbörjat extramaterialet skulle jag redan vilja påstå att det var ett prisvärt köp och för närvarande har jag till och med övergivit mina tankar på att sälja vidare den. Det är också intressant att notera hur mycket som faktiskt fastnat i minnet trots att det är evigheter sedan jag såg filmen, då antagligen rejält massakrerad, på VHS.
 
Familjen Boyle flyttar tillfälligt från New York till ett litet hus utanför Boston. Pappa Norman ska fortsätta det arbete som en kollega aldrig slutförde då denna först dödade sin älskarinna och sedan tog livet av sig. Mamma Lucy känner obehag för platsen genast medan sonen Bob blivit varnad av en flicka i en tavla att hålla sig borta därifrån. Redan tidigt står det klart att huset, som ligger vid en liten kyrkogård, bär på hemligheter. Folk tycks känna igen Norman trots att han aldrig tidigare varit där, en mystisk barnflicka dyker upp, konstiga knarranden och barnagråt hörs om nätterna. Dessutom ruvar platsen på ond bråd död och en grav mitt i hallen. Vad är det egentligen som gömmer sig i källaren? Och har det något med den mystiske dr Freudstein att göra?
 
 
Av Lucio Fulcis filmer, de jag sett vill säga, undrar jag om inte "The House by the Cemetary" är den som bäst döljer bristen på handling och logik. Filmen rullar på i ett riktigt fint tempo och en del sekvenser är riktigt bra, antingen för fotot eller för att de är suggestiva eller både och. Fotot överlag är riktigt fint och miljöerna väl valda. Huvudtemat av Walter Frizzati är mer eller mindre en klassiker (med all rätt) och övrig musik fungerar också bra. Skådespeleriet är som vanligt blandat. Dubbningen är givetvis underhållande dålig och i Bobs fall riktigt hemsk. Filmen introduceras på den här utgåvan av en vuxen Giovanni Frezza som passar på att be om ursäkt för Bobs röst och samtidigt försäkra att den inte tillhörde honom. Fyndigt och roligt! Catriona MacColl medverkar i denna, precis som i övriga fristående filmer i Fulcis dödstrilogi som inkluderar "City of the Living Dead" och "The Beyond".
 
Mitt återbesök i huset vid kyrkogården var överraskande angenämt. Fulci har fått till en viss stämning och den här utgåvan får som sagt stanna kvar i min lilla samling åtminstone ett tag till. Jag ser fram emot att ta itu med extramaterialet som bland annat innehåller intervjuer och kommentatorspår. BluRay-utgåvan, importerad från England, innehåller filmens engelska och italienska soundtrack samt textning av båda versionerna. Jag såg den med den engelska dubbningen denna gång eftersom det språket enligt MacColl användes under inspelningen.  Filmen ser ut och låter så bra som den kan i BluRay-formatet, men kan såklart inte jämföras med filmer vars negativ nog haft bättre förvaring och restaurerats. Och "House by the Cemetary" tror jag faktiskt jag kommer se om framöver. Dr Freudstein är ju rejält obehaglig när han äntligen visar sig mot slutet. En oväntad överraskning och B-skräckfilmsklassiker!

Quella Villa Accanto Al Cimitero (1981)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
När Lucio Fulcis "The House by the Cemetary" i sin mastiga BluRay-utgåva dök upp på rea hos Discshop i veckan kunde jag inte låta bli att slå till. Nu har den alldeles precis snurrat färdigt i min BluRay-spelare och även om jag inte ens påbörjat extramaterialet skulle jag redan vilja påstå att det var ett prisvärt köp och för närvarande har jag till och med övergivit mina tankar på att sälja vidare den. Det är också intressant att notera hur mycket som faktiskt fastnat i minnet trots att det är evigheter sedan jag såg filmen, då antagligen rejält massakrerad, på VHS.
 
Familjen Boyle flyttar tillfälligt från New York till ett litet hus utanför Boston. Pappa Norman ska fortsätta det arbete som en kollega aldrig slutförde då denna först dödade sin älskarinna och sedan tog livet av sig. Mamma Lucy känner obehag för platsen genast medan sonen Bob blivit varnad av en flicka i en tavla att hålla sig borta därifrån. Redan tidigt står det klart att huset, som ligger vid en liten kyrkogård, bär på hemligheter. Folk tycks känna igen Norman trots att han aldrig tidigare varit där, en mystisk barnflicka dyker upp, konstiga knarranden och barnagråt hörs om nätterna. Dessutom ruvar platsen på ond bråd död och en grav mitt i hallen. Vad är det egentligen som gömmer sig i källaren? Och har det något med den mystiske dr Freudstein att göra?
 
 
Av Lucio Fulcis filmer, de jag sett vill säga, undrar jag om inte "The House by the Cemetary" är den som bäst döljer bristen på handling och logik. Filmen rullar på i ett riktigt fint tempo och en del sekvenser är riktigt bra, antingen för fotot eller för att de är suggestiva eller både och. Fotot överlag är riktigt fint och miljöerna väl valda. Huvudtemat av Walter Frizzati är mer eller mindre en klassiker (med all rätt) och övrig musik fungerar också bra. Skådespeleriet är som vanligt blandat. Dubbningen är givetvis underhållande dålig och i Bobs fall riktigt hemsk. Filmen introduceras på den här utgåvan av en vuxen Giovanni Frezza som passar på att be om ursäkt för Bobs röst och samtidigt försäkra att den inte tillhörde honom. Fyndigt och roligt! Catriona MacColl medverkar i denna, precis som i övriga fristående filmer i Fulcis dödstrilogi som inkluderar "City of the Living Dead" och "The Beyond".
 
Mitt återbesök i huset vid kyrkogården var överraskande angenämt. Fulci har fått till en viss stämning och den här utgåvan får som sagt stanna kvar i min lilla samling åtminstone ett tag till. Jag ser fram emot att ta itu med extramaterialet som bland annat innehåller intervjuer och kommentatorspår. BluRay-utgåvan, importerad från England, innehåller filmens engelska och italienska soundtrack samt textning av båda versionerna. Jag såg den med den engelska dubbningen denna gång eftersom det språket enligt MacColl användes under inspelningen.  Filmen ser ut och låter så bra som den kan i BluRay-formatet, men kan såklart inte jämföras med filmer vars negativ nog haft bättre förvaring och restaurerats. Och "House by the Cemetary" tror jag faktiskt jag kommer se om framöver. Dr Freudstein är ju rejält obehaglig när han äntligen visar sig mot slutet. En oväntad överraskning och B-skräckfilmsklassiker!
The X-Files säsong 2 och 3 (1994-1995, 1995-1996)
Denna TV-klassiker som jag just nu ser på DVD har visat sig vara en riktigt underhållande och engagerande pärla. Kanske tjänar den på DVD-formatet, att man kan se flera avsnitt i följd. När jag nu bekantar mig med "The X-Files" i sin helhet inser jag att jag måste ha gett upp redan tidigt i säsong 3 då det begav sig. Då gillade jag inte avsnitten kring mytologin med utomjordingarna och konspirationerna medan det är dem jag tycker om allra mest nu. De är särskilt välskrivna och helt sanslöst spännande. Dalarna i säsong två och tre är förvånansvärt få medan topparna är många. En del berättelser är riktigt störande eller obehagliga. Helt underbart att bli så glatt överraskad!
 

Dallas (2014)
Den tredje säsongen av "Dallas" drog igång i USA i måndags. Själv har jag helt struntat i det eftersom jag avskydde säsong 2 så intensivt. Men min pusher tänkte inte låta mig komma undan så lätt och redan i tisdags väntade öppningsavsnittet på mig, även om det dröjde ända till alldeles nyss innan jag kom mig för att se det. Eller snarare, försöka se det. För att försöka kompensera Larry Hagmans frånvaro låtsas Cidre och gänget nu lyssna på fansen genom att återinföra den inflygande titeln och de tredelade skådespelarbilderna. Detta kan inte på långa vägar lyfta ett berättande som är om möjligt ännu sämre än i förra omgången. Jag orkade inte se hela avsnittet, mest för att jag inte orkar med fler platta, överpedagogiska repliker eller nya fotomodeller som inte kan skådespela. Och jag orkar definitivt inte med mer Jesse Metcalfe i slowmotion. Linda Gray, Patrick Duffy, Josh Henderson (som också börjar spela över rejält) och Julie Gonzalo räcker inte heller till för att jag ska orka plåga mig igenom detta. Tack och adjö!

Kortfattat: The X-Files och Dallas

TV 2 kommentarer
The X-Files säsong 2 och 3 (1994-1995, 1995-1996)
Denna TV-klassiker som jag just nu ser på DVD har visat sig vara en riktigt underhållande och engagerande pärla. Kanske tjänar den på DVD-formatet, att man kan se flera avsnitt i följd. När jag nu bekantar mig med "The X-Files" i sin helhet inser jag att jag måste ha gett upp redan tidigt i säsong 3 då det begav sig. Då gillade jag inte avsnitten kring mytologin med utomjordingarna och konspirationerna medan det är dem jag tycker om allra mest nu. De är särskilt välskrivna och helt sanslöst spännande. Dalarna i säsong två och tre är förvånansvärt få medan topparna är många. En del berättelser är riktigt störande eller obehagliga. Helt underbart att bli så glatt överraskad!
 

Dallas (2014)
Den tredje säsongen av "Dallas" drog igång i USA i måndags. Själv har jag helt struntat i det eftersom jag avskydde säsong 2 så intensivt. Men min pusher tänkte inte låta mig komma undan så lätt och redan i tisdags väntade öppningsavsnittet på mig, även om det dröjde ända till alldeles nyss innan jag kom mig för att se det. Eller snarare, försöka se det. För att försöka kompensera Larry Hagmans frånvaro låtsas Cidre och gänget nu lyssna på fansen genom att återinföra den inflygande titeln och de tredelade skådespelarbilderna. Detta kan inte på långa vägar lyfta ett berättande som är om möjligt ännu sämre än i förra omgången. Jag orkade inte se hela avsnittet, mest för att jag inte orkar med fler platta, överpedagogiska repliker eller nya fotomodeller som inte kan skådespela. Och jag orkar definitivt inte med mer Jesse Metcalfe i slowmotion. Linda Gray, Patrick Duffy, Josh Henderson (som också börjar spela över rejält) och Julie Gonzalo räcker inte heller till för att jag ska orka plåga mig igenom detta. Tack och adjö!