The Boogey Man (1980)

2 kommentarer
 
Syskonen Lacey och Willy har en traumatisk barndom bakom sig då den förstnämnda i en spegelreflektion bevittnade hur brodern högg ihjäl moderns psykopatiska älskare. Långt senare bor Willy, som inte yttrat ett ord sen den där natten, tillsammans med Lacey och hennes familj hemma hos syskonens moster och morbror. När ett brev kommer från den döende modern väcks alla minnen till liv igen hos Lacey. Till slut övertalas hon till att återvända till hemstaden och besöka huset där allt det hemska utspelade sig. Väl där visar det sig att de nuvarande ägarna behållit en spegel i sovrummet och i spegeln ser Lacey den döde älskaren. I skräck slår hon sönder spegeln. Men snart blir hon, och resten av omgivningen, varse att en ondskefull kraft sluppit lös. En kraft som vill döda alla som kommer i dess närhet.
 
Om ”Killer Crocodile” lockade till skratt så har ”The Boogeyman” motsatt effekt. Ulli Lommels ökända Studio S-kultfilm ger en rejält besk bismak. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Nånting gör mig illa berörd, antagligen den råhet som genomsyrar hela filmen. Det är såklart ingen storproduktion men en del sekvenser, främst där Lacey ser den mordiska älskaren i spegeln, är riktigt obehagliga. Dödsscenerna är spekulativa och bidrar en hel del till den där beska bismaken. Musiken är inte heller i denna film helt oäven. Den bidrar bra i en del scener till att skapa någon sorts stämning. Skådespeleriet lämnar givetvis mycket att önska. I huvudrollerna som Lacey och Willy ser vi det riktiga syskonparet Suzanna och Nicholas Love. Den förstnämnda var vid tiden gift med Lommel. Hon medförfattade ”The Boogeyman” och medverkade också i regissörens lika märkliga ”The Devonsville Terror” (med Donald Pleasence i en av rollerna). Nicholas Love å sin sida syntes bland annat i David Lynchs ”Wild at Heart” och i en meningslös sidohistoria i ”Twin Peaks”. Den betydligt mer etablerade skådespelaren John Carradine gör ett gästspel som en oprofessionell psykiatriker.
 
Kontentan då? Jag är kluven. Det finns en viss stämning i ”The Boogeyman”, likaså en del obehag. Till och från blir den seg och slutet är för utdraget. Jag började nästan nicka till. Filmens kultvärde talar väl egentligen mest till dess fördel. I genren hör det väl till allmänbildningen att ha sett den. Givetvis finns det också en nyinspelning. Såg en kort scen ur den då det begav sig, kring 2005 eller vad det nu var, och kan konstatera att det räckte...
 
1 Sofia:

skriven

Kan bara hålla med, det finns ett par bra scener och stämningar men på det hela taget alldeles för ofärdig och "yxig"

http://bilderord.wordpress.com/2012/04/30/the-boogeyman-1980/

2 BlueRoseCase:

skriven

Glömde nämna i min text att jag faktiskt sett en grovt censurerad VHS-utgåva en gång i tiden och en enda sekvens hade präntats in. Det var den där Lacey ser vålnaden i spegeln. Kanske inte så konstigt…