Hell of the Living Dead (1980)

Kommentera
 
Experimentet Sweet Death går fruktansvärt fel! Vem kunde anat detta? Innan någon hinner stoppa det ondskefulla som ingen kunde förutse, antagligen för att ingen heller riktigt visste vad de sysslade med eller varför, sprider sig zombiesmittan ut från forskningsstationen och in bland människorna på Nya Guinea. I djungeln finns den populära amerikanska (?) journalisten Lia som tillsammans med sin kameraman försöker dokumentera händelserna för att resten av världen ska få reda på vad som pågår. Deras väg korsas av fyra amerikanska (?) soldater på obestämt uppdrag ute i djungeln. De har tidigare konfronterat gisslantagare på landets ambassad i USA (?) och mest troligtvis har de väl anlänt för att ta reda på vad som drev nämnda gisslantagare. Hur som haver, på sällskapets planlösa färd genom djungeln stöter de givetvis på horder av levande döda som strosar genom landskapet i jakt på människokött. Alla har drabbats av eländet. Lia klär av sig för att knyta kontakt med infödingar hon tidigare dokumenterat men inte heller detta ger några svar, mer än att stammens behandling av de döda gör dem till lätta offer när liken vaknar igen – vilket hon redan visste. Men vem behöver egentligen ha bråttom när världen tycks gå under? Den stora frågan är: vad fan handlar egentligen den här filmen om?
 
Bruno Mattei, credited som Vincent Dawn (underbart), och Claudio Fragasso har ”regisserat” denna film som även innehar titeln ”Virus”. Goblins musik från ”Dawn of the Dead” används i sin helhet och nämnda musik bidrar faktiskt, eller snarare lurar fram, en viss stämning i någon enstaka sekvens. Regissörerna har spanat in och kopierat varenda zombiefilm som gjorts fram till 1980, men helt utan finess vilket i och för sig bidrar till underhållningen. För även om stora partier av filmen är omöjliga att hänga med i och även om den med sina 100 minuter är på tok för lång så bjuder ”Hell of the Living Dead” faktiskt på en del skratt. Allt är så meningslöst, ogenomtänkt och härligt korkat. Jag misstänker skarpt att kultregissören Ed Wood hade uppskattat den här filmen enormt. 90 procent av den består nämligen av arkivmaterial, en del faktiskt riktigt vidrigt dokumentärt material med bland annat döda människor (för att göra filmen så spekulativ, och därmed kommersiell, som möjligt). ”Hell of the Living Dead” är en genuin B-film, men den vacklar på gränsen till att bara vara dålig. Jag kan dock inte låta bli att rekommendera den för genreintresserade.