FBI-agenten Dana Scully får i uppdrag att arbeta med, och rapportera om, kollegan Fox Mulder som sysslar med arkiv X som handlar om oförklarliga/mystiska fall. På FBI är Mulder känd som ”Spooky” Mulder på grund av sitt intresse för det övernaturliga och hans orubbliga tro på utomjordiskt liv efter att som barn ha bevittnat hur systern Samantha fördes bort av ett mystiskt ljussken. Redan i ett tidigt skede får Scully svårt att hålla fast vid sin vetenskapliga världsbild då hon tillsammans med Mulder upplever fler och fler övernaturliga eller oförklarliga fenomen. Att det finns en konspiration inom staten blir mot slutet av säsongen tydligt för de båda agenterna. Men vilka hemligheter är det som ska hållas hemliga och vad har den cigarettrökande mannen med detta att göra?
 
Det var faktiskt riktigt intressant att se den första omgången av Chris Carters ”The X-Files” i sin helhet. Samtliga 23 avsnitt tog jag mig igenom på knappt två veckor. För min del var det första gången sen det begav sig i mitten på det glada nittiotalet. En hel del har dock fastnat, vilket är riktigt intressant. Ibland minns jag till och med vilka vändningar avsnitten tar och några konkreta minnesbilder har jag visst också med mig. Serien måste med andra ord ha gjort ett enormt intryck på mig. Men precis som med så många seriers första säsonger är också den första av ”The X-Files” otroligt ojämn. En del avsnitt är riktigt bra, främst de som fokuserar på huvudhandlingen med konspirationen. En stor del av episoderna är inte mer än okej medan några få är riktigt dåliga, kanske främst för att de på grund av sin handling idag är hopplöst föråldrade.
 
 
David Duchovny och Gillian Anderson är såklart helt rätt castade i rollerna som Mulder och Scully. De för med sig en hel del trovärdighet till det otroliga. Mitch Pileggi dyker upp i ett avsnitt i första omgången som deras överordnade Skinner. William B Davis som ”Cigarrsmoking Man” är mer eller mindre en viktig statist i pilotavsnittet och det är kul att se honom som sådan när man vet vilken roll han kommer spela framöver. The Lone Gunmen dyker också upp i ett avsnitt i den första säsongen. Mark Snow och hans musik, inte minst det klassiska temat, bidrar väldigt mycket till den speciella stämning som präglar serien. Trots den ojämna kvaliteten på inledningen av ”The X-Files” är serien riktigt angenäm att återknyta bekantskapen med. Jag hoppas det håller i sig.

Tankar om: The X-Files säsong 1 (1993-1994)

TV 3 kommentarer
 
FBI-agenten Dana Scully får i uppdrag att arbeta med, och rapportera om, kollegan Fox Mulder som sysslar med arkiv X som handlar om oförklarliga/mystiska fall. På FBI är Mulder känd som ”Spooky” Mulder på grund av sitt intresse för det övernaturliga och hans orubbliga tro på utomjordiskt liv efter att som barn ha bevittnat hur systern Samantha fördes bort av ett mystiskt ljussken. Redan i ett tidigt skede får Scully svårt att hålla fast vid sin vetenskapliga världsbild då hon tillsammans med Mulder upplever fler och fler övernaturliga eller oförklarliga fenomen. Att det finns en konspiration inom staten blir mot slutet av säsongen tydligt för de båda agenterna. Men vilka hemligheter är det som ska hållas hemliga och vad har den cigarettrökande mannen med detta att göra?
 
Det var faktiskt riktigt intressant att se den första omgången av Chris Carters ”The X-Files” i sin helhet. Samtliga 23 avsnitt tog jag mig igenom på knappt två veckor. För min del var det första gången sen det begav sig i mitten på det glada nittiotalet. En hel del har dock fastnat, vilket är riktigt intressant. Ibland minns jag till och med vilka vändningar avsnitten tar och några konkreta minnesbilder har jag visst också med mig. Serien måste med andra ord ha gjort ett enormt intryck på mig. Men precis som med så många seriers första säsonger är också den första av ”The X-Files” otroligt ojämn. En del avsnitt är riktigt bra, främst de som fokuserar på huvudhandlingen med konspirationen. En stor del av episoderna är inte mer än okej medan några få är riktigt dåliga, kanske främst för att de på grund av sin handling idag är hopplöst föråldrade.
 
 
David Duchovny och Gillian Anderson är såklart helt rätt castade i rollerna som Mulder och Scully. De för med sig en hel del trovärdighet till det otroliga. Mitch Pileggi dyker upp i ett avsnitt i första omgången som deras överordnade Skinner. William B Davis som ”Cigarrsmoking Man” är mer eller mindre en viktig statist i pilotavsnittet och det är kul att se honom som sådan när man vet vilken roll han kommer spela framöver. The Lone Gunmen dyker också upp i ett avsnitt i den första säsongen. Mark Snow och hans musik, inte minst det klassiska temat, bidrar väldigt mycket till den speciella stämning som präglar serien. Trots den ojämna kvaliteten på inledningen av ”The X-Files” är serien riktigt angenäm att återknyta bekantskapen med. Jag hoppas det håller i sig.
 
En jordbävning öppnar upp en underjordisk del av sjön och där under gömmer sig horder av hungriga pirayor. Givetvis sammanträffar detta med festligheterna i staden då alla de vackra ungdomarna kastar sina kläder och beger sig ut till sjöss. Sheriffen Julie kämpar hårt med att rädda de icke ont anande skönheterna från ett plågsamt öde. Samtidigt är hennes son och föremålet för hans kärlek inte bara i fara, de är dessutom ute på djupt vatten rent moraliskt.
 
Jag trodde faktiskt inte att en film kunde ha vidrigare undertoner än Texas Chainsaw Massacre 3D. Med tanke på den mängd skitfilm jag dragit i mig genom åren borde jag ha vetat bättre. För all del, "Piranha 3D" är en skräckkomedi men gränsen mellan buskis och vidriga värderingar är hårfin och denna film passerar gränsen med råge. Dessutom tycker jag den går över gränsen rejält i fråga om hur spekulativt våldet är, inte minst då majoriteten av de vi får se lida är kvinnor. Nu har jag inte sett originalfilmen från det glada sjuttiotalet så jag vet inte hur mycket denna nya version bygger på den. Men faktum kvarstår. "Piranha" är inte skrämmande och inte rolig. Den är bara en av de absolut äckligaste filmer jag sett och det gäller på flera plan. Nu är frågan om något kan sjunka ännu lägre i fråga om vidrigheter. Antagligen är uppföljaren en god kandidat, men den hoppar åtminstone jag över.

Piranha 3D (2010)

Skräckfilm 3 kommentarer
 
En jordbävning öppnar upp en underjordisk del av sjön och där under gömmer sig horder av hungriga pirayor. Givetvis sammanträffar detta med festligheterna i staden då alla de vackra ungdomarna kastar sina kläder och beger sig ut till sjöss. Sheriffen Julie kämpar hårt med att rädda de icke ont anande skönheterna från ett plågsamt öde. Samtidigt är hennes son och föremålet för hans kärlek inte bara i fara, de är dessutom ute på djupt vatten rent moraliskt.
 
Jag trodde faktiskt inte att en film kunde ha vidrigare undertoner än Texas Chainsaw Massacre 3D. Med tanke på den mängd skitfilm jag dragit i mig genom åren borde jag ha vetat bättre. För all del, "Piranha 3D" är en skräckkomedi men gränsen mellan buskis och vidriga värderingar är hårfin och denna film passerar gränsen med råge. Dessutom tycker jag den går över gränsen rejält i fråga om hur spekulativt våldet är, inte minst då majoriteten av de vi får se lida är kvinnor. Nu har jag inte sett originalfilmen från det glada sjuttiotalet så jag vet inte hur mycket denna nya version bygger på den. Men faktum kvarstår. "Piranha" är inte skrämmande och inte rolig. Den är bara en av de absolut äckligaste filmer jag sett och det gäller på flera plan. Nu är frågan om något kan sjunka ännu lägre i fråga om vidrigheter. Antagligen är uppföljaren en god kandidat, men den hoppar åtminstone jag över.
 
Experimentet Sweet Death går fruktansvärt fel! Vem kunde anat detta? Innan någon hinner stoppa det ondskefulla som ingen kunde förutse, antagligen för att ingen heller riktigt visste vad de sysslade med eller varför, sprider sig zombiesmittan ut från forskningsstationen och in bland människorna på Nya Guinea. I djungeln finns den populära amerikanska (?) journalisten Lia som tillsammans med sin kameraman försöker dokumentera händelserna för att resten av världen ska få reda på vad som pågår. Deras väg korsas av fyra amerikanska (?) soldater på obestämt uppdrag ute i djungeln. De har tidigare konfronterat gisslantagare på landets ambassad i USA (?) och mest troligtvis har de väl anlänt för att ta reda på vad som drev nämnda gisslantagare. Hur som haver, på sällskapets planlösa färd genom djungeln stöter de givetvis på horder av levande döda som strosar genom landskapet i jakt på människokött. Alla har drabbats av eländet. Lia klär av sig för att knyta kontakt med infödingar hon tidigare dokumenterat men inte heller detta ger några svar, mer än att stammens behandling av de döda gör dem till lätta offer när liken vaknar igen – vilket hon redan visste. Men vem behöver egentligen ha bråttom när världen tycks gå under? Den stora frågan är: vad fan handlar egentligen den här filmen om?
 
Bruno Mattei, credited som Vincent Dawn (underbart), och Claudio Fragasso har ”regisserat” denna film som även innehar titeln ”Virus”. Goblins musik från ”Dawn of the Dead” används i sin helhet och nämnda musik bidrar faktiskt, eller snarare lurar fram, en viss stämning i någon enstaka sekvens. Regissörerna har spanat in och kopierat varenda zombiefilm som gjorts fram till 1980, men helt utan finess vilket i och för sig bidrar till underhållningen. För även om stora partier av filmen är omöjliga att hänga med i och även om den med sina 100 minuter är på tok för lång så bjuder ”Hell of the Living Dead” faktiskt på en del skratt. Allt är så meningslöst, ogenomtänkt och härligt korkat. Jag misstänker skarpt att kultregissören Ed Wood hade uppskattat den här filmen enormt. 90 procent av den består nämligen av arkivmaterial, en del faktiskt riktigt vidrigt dokumentärt material med bland annat döda människor (för att göra filmen så spekulativ, och därmed kommersiell, som möjligt). ”Hell of the Living Dead” är en genuin B-film, men den vacklar på gränsen till att bara vara dålig. Jag kan dock inte låta bli att rekommendera den för genreintresserade.

Hell of the Living Dead (1980)

Skräckfilm Kommentera
 
Experimentet Sweet Death går fruktansvärt fel! Vem kunde anat detta? Innan någon hinner stoppa det ondskefulla som ingen kunde förutse, antagligen för att ingen heller riktigt visste vad de sysslade med eller varför, sprider sig zombiesmittan ut från forskningsstationen och in bland människorna på Nya Guinea. I djungeln finns den populära amerikanska (?) journalisten Lia som tillsammans med sin kameraman försöker dokumentera händelserna för att resten av världen ska få reda på vad som pågår. Deras väg korsas av fyra amerikanska (?) soldater på obestämt uppdrag ute i djungeln. De har tidigare konfronterat gisslantagare på landets ambassad i USA (?) och mest troligtvis har de väl anlänt för att ta reda på vad som drev nämnda gisslantagare. Hur som haver, på sällskapets planlösa färd genom djungeln stöter de givetvis på horder av levande döda som strosar genom landskapet i jakt på människokött. Alla har drabbats av eländet. Lia klär av sig för att knyta kontakt med infödingar hon tidigare dokumenterat men inte heller detta ger några svar, mer än att stammens behandling av de döda gör dem till lätta offer när liken vaknar igen – vilket hon redan visste. Men vem behöver egentligen ha bråttom när världen tycks gå under? Den stora frågan är: vad fan handlar egentligen den här filmen om?
 
Bruno Mattei, credited som Vincent Dawn (underbart), och Claudio Fragasso har ”regisserat” denna film som även innehar titeln ”Virus”. Goblins musik från ”Dawn of the Dead” används i sin helhet och nämnda musik bidrar faktiskt, eller snarare lurar fram, en viss stämning i någon enstaka sekvens. Regissörerna har spanat in och kopierat varenda zombiefilm som gjorts fram till 1980, men helt utan finess vilket i och för sig bidrar till underhållningen. För även om stora partier av filmen är omöjliga att hänga med i och även om den med sina 100 minuter är på tok för lång så bjuder ”Hell of the Living Dead” faktiskt på en del skratt. Allt är så meningslöst, ogenomtänkt och härligt korkat. Jag misstänker skarpt att kultregissören Ed Wood hade uppskattat den här filmen enormt. 90 procent av den består nämligen av arkivmaterial, en del faktiskt riktigt vidrigt dokumentärt material med bland annat döda människor (för att göra filmen så spekulativ, och därmed kommersiell, som möjligt). ”Hell of the Living Dead” är en genuin B-film, men den vacklar på gränsen till att bara vara dålig. Jag kan dock inte låta bli att rekommendera den för genreintresserade.