I Dunwich, en liten stad så anonym att den knappt finns på kartan, håller hemska saker på att hända. I New York får mediet Mary en vision av hur prästen i den lilla staden hänger sig ute på kyrkogården. Enligt legenden öppnar han därmed porten till helvetet. Och visst börjar fler människor dö i Dunwich under övernaturliga omständigheter. Tillsammans med reportern Peter lämnar Mary New York, efter att hon till synes dött men sedan vaknat i kistan just innan den begravs, för att försöka hjälpa till i Dunwich. Väl på plats kan de konstatera att legenden stämmer. Nu är det upp till dem att försöka stänga porten till helvetet innan Allhelgonanatten. Annars kommer de döda vakna till liv för att äta de levande.
 
Som vanligt när Lucio Fulci sitter i registolen är det effekterna som står i fokus. "City of the Living Dead" som denna film är mer känd som har en lika svår som ologisk handling att försöka hänga med i. Även detta är typiskt för Fulci. Jag såg "City of the Living Dead" för längesedan på en VHS-utgåva där filmen såklart var rejält klippt. Detta var alltså första gången som jag såg den oklippta versionen och jag får erkänna att jag faktiskt tittade bort några gånger när det blev för mycket äckel och då brukar jag ändå inte vara särskilt känslig. Det finns en ovanligt stark aggressivitet i splattret och våldet som får mig att undra om Fulcis egna demoner var särskilt drivande under inspelningsperioden. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt vad jag har sett. Berättelsen har inget driv, men den är ändå inte helt oäven. Lucio Fulci har lyckats få till några sekvenser som är riktigt obehagliga. Miljöerna är väl valda och Fabio Frizzis soundtrack, som finns att avnjutas på Spotify, bidrar mycket. Men om jag rekommenderar "City of the Living Dead"? Njaa, det skulle väl i så fall vara för att se hela filmen och som grädde på moset serveras det helt obegripliga slutet.  
 
Läs även min arkiverade text om "The Beyond".

Paura Nella Città Dei Morti Viventi (1980)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
I Dunwich, en liten stad så anonym att den knappt finns på kartan, håller hemska saker på att hända. I New York får mediet Mary en vision av hur prästen i den lilla staden hänger sig ute på kyrkogården. Enligt legenden öppnar han därmed porten till helvetet. Och visst börjar fler människor dö i Dunwich under övernaturliga omständigheter. Tillsammans med reportern Peter lämnar Mary New York, efter att hon till synes dött men sedan vaknat i kistan just innan den begravs, för att försöka hjälpa till i Dunwich. Väl på plats kan de konstatera att legenden stämmer. Nu är det upp till dem att försöka stänga porten till helvetet innan Allhelgonanatten. Annars kommer de döda vakna till liv för att äta de levande.
 
Som vanligt när Lucio Fulci sitter i registolen är det effekterna som står i fokus. "City of the Living Dead" som denna film är mer känd som har en lika svår som ologisk handling att försöka hänga med i. Även detta är typiskt för Fulci. Jag såg "City of the Living Dead" för längesedan på en VHS-utgåva där filmen såklart var rejält klippt. Detta var alltså första gången som jag såg den oklippta versionen och jag får erkänna att jag faktiskt tittade bort några gånger när det blev för mycket äckel och då brukar jag ändå inte vara särskilt känslig. Det finns en ovanligt stark aggressivitet i splattret och våldet som får mig att undra om Fulcis egna demoner var särskilt drivande under inspelningsperioden. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte riktigt vad jag har sett. Berättelsen har inget driv, men den är ändå inte helt oäven. Lucio Fulci har lyckats få till några sekvenser som är riktigt obehagliga. Miljöerna är väl valda och Fabio Frizzis soundtrack, som finns att avnjutas på Spotify, bidrar mycket. Men om jag rekommenderar "City of the Living Dead"? Njaa, det skulle väl i så fall vara för att se hela filmen och som grädde på moset serveras det helt obegripliga slutet.  
 
Läs även min arkiverade text om "The Beyond".
 
Efter att ha attackerats av en oprovocerat aggressiv man på ett folktomt tåg flyr Élisabeth genom det franska landskapet. Vart hon än kommer möter hon människor med en märklig smitta som gör dem våldsamma och galna samtidigt som de ruttnar bort. Hopplösheten breder ut sig. Élisabeth är säker på att blir bra om hon bara lyckas ta sig till sin fästman ute på en vingård.
 
Efter att ha stiftat bekantskap med Jean Rollins filmer "Le Viol du Vampire", "Le Frisson des Vampires" och "Requiem Pour Un Vampire" kände jag att jag behövde ett par års paus innan jag återvände till hans speciella filmvärld. Och nu är alltså pausen över. Men efter att ha sett "Les Raisins de la Mort", på DVD utgiven under namnet "Grapes of Death" behöver jag nog ytterligare en paus. Samtidigt är denna film av de jag sett den mest enkla att ta till sig. Handlingen är väldigt linjär och kronologisk. Rollin verkar vilja säga mycket om miljöförstöring, kemiska bekämpningsmedel och alkoholkonsumtion men exakt vad han är ute efter är såklart mer diffust. Trots att effekter och make up är extremt simpla och spekulativa och trots att "Les Raisins de la Mort" ställer höga krav på åskådaren att engagera sig i den långsamma och upprepande berättelsen har Rollin lyckats få till en riktigt jobbig stämning. Filmen lämnar en obekväm känsla efter sig. Det gör mig nyfiken att se fler av hans filmer. Men det får nog dröja några år till dess...

Les Raisins de la Mort (1978)

Skräckfilm 3 kommentarer
 
Efter att ha attackerats av en oprovocerat aggressiv man på ett folktomt tåg flyr Élisabeth genom det franska landskapet. Vart hon än kommer möter hon människor med en märklig smitta som gör dem våldsamma och galna samtidigt som de ruttnar bort. Hopplösheten breder ut sig. Élisabeth är säker på att blir bra om hon bara lyckas ta sig till sin fästman ute på en vingård.
 
Efter att ha stiftat bekantskap med Jean Rollins filmer "Le Viol du Vampire", "Le Frisson des Vampires" och "Requiem Pour Un Vampire" kände jag att jag behövde ett par års paus innan jag återvände till hans speciella filmvärld. Och nu är alltså pausen över. Men efter att ha sett "Les Raisins de la Mort", på DVD utgiven under namnet "Grapes of Death" behöver jag nog ytterligare en paus. Samtidigt är denna film av de jag sett den mest enkla att ta till sig. Handlingen är väldigt linjär och kronologisk. Rollin verkar vilja säga mycket om miljöförstöring, kemiska bekämpningsmedel och alkoholkonsumtion men exakt vad han är ute efter är såklart mer diffust. Trots att effekter och make up är extremt simpla och spekulativa och trots att "Les Raisins de la Mort" ställer höga krav på åskådaren att engagera sig i den långsamma och upprepande berättelsen har Rollin lyckats få till en riktigt jobbig stämning. Filmen lämnar en obekväm känsla efter sig. Det gör mig nyfiken att se fler av hans filmer. Men det får nog dröja några år till dess...