Jag utlovade ju en riktig klassiker som avslutning på denna skräckgenomgång inför Halloween. Idag är det den 31 oktober och därmed är vi framme vid denna klassiker. Det handlar om ”The Exorcist” som släpptes på BluRay förra veckan i en ny påkostad utgåva för att markera filmens 40-årsjubileum. Min personliga resa med den otäcka berättelsen om flickan som blir besatt av en demon började faktiskt med William Peter Blattys båda böcker ”The Exorcist” och den fristående fortsättningen som kom tolv år senare, kallad ”Legion”. Den förstnämnda filmades ju som bekant av William Friedkin medan Blatty själv svarade för den andra filmatiseringen som på filmbolagets inrådan fick titeln ”The Exorcist III” (del två hade man ju redan krängt ut långt tidigare). Böckerna blev genast favoriter hos mig och jag hann faktiskt läsa om båda två innan jag för första gången såg Friedkins film. ”The Exorcist III” hade jag däremot redan tagit mig igenom tidigare men det är en annan, segare historia. I det här inlägget nöjer jag mig med att konstatera att förlagan ”Legion” ligger ljusår före filmen.
 
William Peter Blatty är alltså upphovsmannen till berättelsen och författade även filmen (vilket han vann en Oscar för). Boken baserade Blatty på en i verkligheten genomförd exorcism på en pojke år 1949. Fler dokumenterade exorcismer har också genomförts, bland annat i fråga om Anneliese Michel i Tyskland under 1970-talet. Det fallet slutade i en tragedi med rättegång som följd. Upptakten till händelserna berättas i den sorgliga filmen "Requiem" (rekommenderas!). Att exorcismen som inspirerade Blatty verkligen genomfördes råder det väl inga tvivel om medan det är mer oklart vad pojken led av. Enligt Blatty ska mycket av det som händer Regan även ha hänt det verkliga offret (som för övrigt enligt William Friedkin ännu är i livet). Han baserade också delar av boken på sina egna upplevelser kring sin förlorade tro, vilket främst visar sig i karaktären Damien Karras. Karaktärerna Chris och Regan MacNeil baserade Blatty på sin vän tillika skådespelerskan Shirley MacLaine och hennes dotter. Tanken var också att MacLaine skulle spela Chris MacNeil innan rollen gick till Ellen Burstyn.
 
 
"The Exorcist” börjar vid en utgrävning i Irak. Den åldrade prästen Lankester Merrin hittar tecken på att den ondska han flera år tidigare mött fortfarande existerar och han lämnar utgrävningen. Långt därifrån spelar skådespelerskan Chris MacNeil in sin kommande film i Georgetown, Washington. Under tiden hyr hon ett hus tillsammans med sin dotter Regan och tjänstefolket. Det som börjar med märkliga ljud från vinden ska snart eskalera till något bortom all fattningsförmåga. Regans oskyldiga lek med Ouija-brädet där hon påstår sig prata med någon som kallar sig Captain Howdy verkar ha inbjudit till ett riktigt hot. Hennes beteende ändras, sängen skakar våldsamt och läkare såväl som psykiatriker står handfallna. Till slut har inte Chris något annat val än att vända sig till prästen Damien Karras för hjälp. Trots att han inte är helt övertygad om att något utomvärdsligt väsen tagit Regan i besittning ansöker han om att få utföra en exorcism för att hjälpa henne.
 
Filmen följer boken riktigt troget men undantag för viss karaktärsutveckling och fördjupning vilket väl är helt naturligt med tanke på att det handlar om två helt olika berättarmedium. Jag vill också minnas att Regans besatthet inte är lika uttalad i boken som den är i filmen. I boken tror jag Blatty lämnar mer öppet för om hon verkligen är plågad av något övernaturligt eller om det handlar om något annat. Hur som helst kan jag vid den här omtitten konstatera det jag redan visste, nämligen att både boken och filmen är mästerverk i sig själva. Måndagens återbekantskap med filmen är faktiskt också det första tillfället som jag sett den ensam. Anledningen till det är enkel: det är den enda film som genuint skrämmer mig trots att jag inte tror på varken Gud eller Djävulen. Den aktuella dagen för att se filmen ensam var ärligt talat välplanerad. Jag förväntade mig att vara något distraherad av stormen Simones framfart, vilket jag också var även om jag redan halvvägs in i filmen började misstänka att den förutsedda riktningen för stormen nog var fel. Den kom heller inte till mina trakter även om den gick förbi väldigt nära.  
 
 
Det som återigen slår mig när jag bekantar mig med ”The Exorcist” på nytt är egentligen inte Friedkins berättarmässiga knep för att fånga och skrämma åskådaren även om dessa såklart också är genomarbetade, välplanerade och lika väl utförda. Fotot och ljud- och musikvalen är geniala. Men det som verkligen fastnar den här gången är skådespeleriet. Friedkin har samlat ihop en riktigt kompetent ensemble. Linda Blair ska givetvis särskilt nämnas som gör en imponerade insats med tanke på hennes unga ålder då det begav sig. Jason Miller, som långt senare repriserade sin roll (åtminstone vad gäller utseende) i ”The Exorcist III”, är genuin i sin gestaltning av den plågade Damien Karras och Lee J Cobb är precis rätt som Kinderman, en roll som George C Scott hade i den tredje filmen. Polanski-skådisen Jack MacGowran är klockren i sitt lilla framträdande som regissören Burke Dennings men i täten för denna fina ensemble finns Ellen Burstyn och Max von Sydow. Båda två är strålande och båda två ger mycket nödvändigt djup och komplexitet till både karaktärerna och berättelsen. Att båda, liksom resten av skådespelarna, plågades av regissören Friedkin inspelningen igenom har nog bidragit. Bland hans speciella regiknep återfinns bland annat örfilar precis innan ”action”, gormande och skrikande samt pistolskott bakom ryggen på skådespelarna.
 
 
Detaljerna i den senaste BluRay-utgåvan, som för övrigt innehåller både Director's Cut-versionen från år 2000 såväl som originalet, är verkligen knivskarpa. Jag var lite orolig för att Regans demonsminkning inte skulle hålla ur den aspekten, men istället var det precis tvärtom. Den blev ännu obehagligare, inte minst tack vare de extremt framträdande ögonen. Ljudet är riktigt bra, men bildkvaliteten väcker faktiskt en hel del frågor. Nu hade ju många filmer från den här tidsperioden en speciell stil, men faktum är att det mesta av filmen är av rejält kornig bildkvalitet. Jag minns inte om tidigare utgåvor på VHS och DVD sett ut på samma sätt och om det är meningen eller inte. Tycker också att det kommer och går beroende på om bilden är ljusare eller mer kontrastrik. Egentligen är det bara en detalj i sammanhanget även om det stjäl en del uppmärksamhet. När det gäller skillnaden mellan filmerna skulle jag vilja påstå att båda versionerna fungerar precis lika bra, men "Director's Cut"-varianten känns för en gång skull riktigt befogad. Det enda jag inte gillar med den versionen är den korta sekund som Regans ansikte förändras digitalt under hypnosen eftersom det bryter mot filmens övriga stil. Det var för övrigt William Peter Blatty som övertalade William Friedkin till att lägga in de scener som togs bort när det begav sig. Blatty själv gav ut en reviderad version av boken med omformuleringar och nya scener för att markera 40-årsjubileumet, men där går min gräns för hur mycket man kan/bör peta i sina verk i efterhand (George Lucas, någon?). Kommer med andra ord inte läsa den nya versionen. Blatty och Friedkin har tydligen även en deal om att göra en remake i form av miniserie ifall något bolag visar intresse. Förhoppningsvis sker inte detta...
 
Sammanfattningsvis är ”The Exorcist” väldigt sevärd och definitivt värd att se om många gånger. Själv hittar jag alltid något nytt i den och trots att veckans omtitt var den fjärde eller femte (visserligen utspridda under många år) påverkar den mig fortfarande lika starkt. Och med denna text om nämnda klassiker lämnar vi skräckens värld, åtminstone i form av denna frekventa uppdatering. Jag hoppas du blivit både tipsad och avskräckt i fråga om filmerna jag tagit upp. Själv har jag faktiskt blivit riktigt inspirerad att börja se mer skräckfilm igen, det brukar vanligtvis gå i perioder. Mer skräck lär det med andra ord bli även framöver här på BlueRoseCase.

The Exorcist - Director's Cut (1973)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
Jag utlovade ju en riktig klassiker som avslutning på denna skräckgenomgång inför Halloween. Idag är det den 31 oktober och därmed är vi framme vid denna klassiker. Det handlar om ”The Exorcist” som släpptes på BluRay förra veckan i en ny påkostad utgåva för att markera filmens 40-årsjubileum. Min personliga resa med den otäcka berättelsen om flickan som blir besatt av en demon började faktiskt med William Peter Blattys båda böcker ”The Exorcist” och den fristående fortsättningen som kom tolv år senare, kallad ”Legion”. Den förstnämnda filmades ju som bekant av William Friedkin medan Blatty själv svarade för den andra filmatiseringen som på filmbolagets inrådan fick titeln ”The Exorcist III” (del två hade man ju redan krängt ut långt tidigare). Böckerna blev genast favoriter hos mig och jag hann faktiskt läsa om båda två innan jag för första gången såg Friedkins film. ”The Exorcist III” hade jag däremot redan tagit mig igenom tidigare men det är en annan, segare historia. I det här inlägget nöjer jag mig med att konstatera att förlagan ”Legion” ligger ljusår före filmen.
 
William Peter Blatty är alltså upphovsmannen till berättelsen och författade även filmen (vilket han vann en Oscar för). Boken baserade Blatty på en i verkligheten genomförd exorcism på en pojke år 1949. Fler dokumenterade exorcismer har också genomförts, bland annat i fråga om Anneliese Michel i Tyskland under 1970-talet. Det fallet slutade i en tragedi med rättegång som följd. Upptakten till händelserna berättas i den sorgliga filmen "Requiem" (rekommenderas!). Att exorcismen som inspirerade Blatty verkligen genomfördes råder det väl inga tvivel om medan det är mer oklart vad pojken led av. Enligt Blatty ska mycket av det som händer Regan även ha hänt det verkliga offret (som för övrigt enligt William Friedkin ännu är i livet). Han baserade också delar av boken på sina egna upplevelser kring sin förlorade tro, vilket främst visar sig i karaktären Damien Karras. Karaktärerna Chris och Regan MacNeil baserade Blatty på sin vän tillika skådespelerskan Shirley MacLaine och hennes dotter. Tanken var också att MacLaine skulle spela Chris MacNeil innan rollen gick till Ellen Burstyn.
 
 
"The Exorcist” börjar vid en utgrävning i Irak. Den åldrade prästen Lankester Merrin hittar tecken på att den ondska han flera år tidigare mött fortfarande existerar och han lämnar utgrävningen. Långt därifrån spelar skådespelerskan Chris MacNeil in sin kommande film i Georgetown, Washington. Under tiden hyr hon ett hus tillsammans med sin dotter Regan och tjänstefolket. Det som börjar med märkliga ljud från vinden ska snart eskalera till något bortom all fattningsförmåga. Regans oskyldiga lek med Ouija-brädet där hon påstår sig prata med någon som kallar sig Captain Howdy verkar ha inbjudit till ett riktigt hot. Hennes beteende ändras, sängen skakar våldsamt och läkare såväl som psykiatriker står handfallna. Till slut har inte Chris något annat val än att vända sig till prästen Damien Karras för hjälp. Trots att han inte är helt övertygad om att något utomvärdsligt väsen tagit Regan i besittning ansöker han om att få utföra en exorcism för att hjälpa henne.
 
Filmen följer boken riktigt troget men undantag för viss karaktärsutveckling och fördjupning vilket väl är helt naturligt med tanke på att det handlar om två helt olika berättarmedium. Jag vill också minnas att Regans besatthet inte är lika uttalad i boken som den är i filmen. I boken tror jag Blatty lämnar mer öppet för om hon verkligen är plågad av något övernaturligt eller om det handlar om något annat. Hur som helst kan jag vid den här omtitten konstatera det jag redan visste, nämligen att både boken och filmen är mästerverk i sig själva. Måndagens återbekantskap med filmen är faktiskt också det första tillfället som jag sett den ensam. Anledningen till det är enkel: det är den enda film som genuint skrämmer mig trots att jag inte tror på varken Gud eller Djävulen. Den aktuella dagen för att se filmen ensam var ärligt talat välplanerad. Jag förväntade mig att vara något distraherad av stormen Simones framfart, vilket jag också var även om jag redan halvvägs in i filmen började misstänka att den förutsedda riktningen för stormen nog var fel. Den kom heller inte till mina trakter även om den gick förbi väldigt nära.  
 
 
Det som återigen slår mig när jag bekantar mig med ”The Exorcist” på nytt är egentligen inte Friedkins berättarmässiga knep för att fånga och skrämma åskådaren även om dessa såklart också är genomarbetade, välplanerade och lika väl utförda. Fotot och ljud- och musikvalen är geniala. Men det som verkligen fastnar den här gången är skådespeleriet. Friedkin har samlat ihop en riktigt kompetent ensemble. Linda Blair ska givetvis särskilt nämnas som gör en imponerade insats med tanke på hennes unga ålder då det begav sig. Jason Miller, som långt senare repriserade sin roll (åtminstone vad gäller utseende) i ”The Exorcist III”, är genuin i sin gestaltning av den plågade Damien Karras och Lee J Cobb är precis rätt som Kinderman, en roll som George C Scott hade i den tredje filmen. Polanski-skådisen Jack MacGowran är klockren i sitt lilla framträdande som regissören Burke Dennings men i täten för denna fina ensemble finns Ellen Burstyn och Max von Sydow. Båda två är strålande och båda två ger mycket nödvändigt djup och komplexitet till både karaktärerna och berättelsen. Att båda, liksom resten av skådespelarna, plågades av regissören Friedkin inspelningen igenom har nog bidragit. Bland hans speciella regiknep återfinns bland annat örfilar precis innan ”action”, gormande och skrikande samt pistolskott bakom ryggen på skådespelarna.
 
 
Detaljerna i den senaste BluRay-utgåvan, som för övrigt innehåller både Director's Cut-versionen från år 2000 såväl som originalet, är verkligen knivskarpa. Jag var lite orolig för att Regans demonsminkning inte skulle hålla ur den aspekten, men istället var det precis tvärtom. Den blev ännu obehagligare, inte minst tack vare de extremt framträdande ögonen. Ljudet är riktigt bra, men bildkvaliteten väcker faktiskt en hel del frågor. Nu hade ju många filmer från den här tidsperioden en speciell stil, men faktum är att det mesta av filmen är av rejält kornig bildkvalitet. Jag minns inte om tidigare utgåvor på VHS och DVD sett ut på samma sätt och om det är meningen eller inte. Tycker också att det kommer och går beroende på om bilden är ljusare eller mer kontrastrik. Egentligen är det bara en detalj i sammanhanget även om det stjäl en del uppmärksamhet. När det gäller skillnaden mellan filmerna skulle jag vilja påstå att båda versionerna fungerar precis lika bra, men "Director's Cut"-varianten känns för en gång skull riktigt befogad. Det enda jag inte gillar med den versionen är den korta sekund som Regans ansikte förändras digitalt under hypnosen eftersom det bryter mot filmens övriga stil. Det var för övrigt William Peter Blatty som övertalade William Friedkin till att lägga in de scener som togs bort när det begav sig. Blatty själv gav ut en reviderad version av boken med omformuleringar och nya scener för att markera 40-årsjubileumet, men där går min gräns för hur mycket man kan/bör peta i sina verk i efterhand (George Lucas, någon?). Kommer med andra ord inte läsa den nya versionen. Blatty och Friedkin har tydligen även en deal om att göra en remake i form av miniserie ifall något bolag visar intresse. Förhoppningsvis sker inte detta...
 
Sammanfattningsvis är ”The Exorcist” väldigt sevärd och definitivt värd att se om många gånger. Själv hittar jag alltid något nytt i den och trots att veckans omtitt var den fjärde eller femte (visserligen utspridda under många år) påverkar den mig fortfarande lika starkt. Och med denna text om nämnda klassiker lämnar vi skräckens värld, åtminstone i form av denna frekventa uppdatering. Jag hoppas du blivit både tipsad och avskräckt i fråga om filmerna jag tagit upp. Själv har jag faktiskt blivit riktigt inspirerad att börja se mer skräckfilm igen, det brukar vanligtvis gå i perioder. Mer skräck lär det med andra ord bli även framöver här på BlueRoseCase.
 
Jamen visst, tio år efter remaken är det dags för en remake på remaken. För att detta inte ska bli helt uppenbart väljer man att utforma den nya motorsågsmassakern som en uppföljare på Tobe Hoopers originalfilm. ”Texas Chainsaw Massacre 3D” filmades 2011 men fick vänta ett par år på att släppas. Anledningen till detta framstår inte alls som märklig när man ser filmen.
 
Vi flyttas tillbaka till händelserna i klassikern ”The Texas Chainsaw Massacre” och får den återberättad genom tillbakablickar. Nästan i alla fall. Bill Moseley från den första uppföljaren har nämligen lagts in som ersättare för Jim Siedow i rollen som den äldste brodern (som i denna nya film plötsligt blivit Leatherfaces pappa. Hänger ni med?). Sally lyckas fly och polisen anländer till Sawyers gamla hus. Detsamma gör en lynchmobb under ledning av Burt Hartman. Nu är plötsligt huset befolkat av en hel kannibalfamilj som alla får sätta livet till då lynchmobben går till attack. Endast ett litet barn överlever och tas om hand av ett annars barnlöst par. Någonstans mellan tjugo och fyrtio år passerar, en del åldras lite grann, andra inte alls. Barnet, Heather, har däremot vuxit upp i samma hastighet som barnen i ”Days of Our Lives” och är nu i tjugoårsåldern. Ett testamente från Heathers riktiga mormor avslöjar att hon är adopterad och tillsammans med sin pojkvän, två vänner och en liftare beger hon sig till det ärvda godset. Burt är numera borgmästare i staden och vill inte ha ny aktivitet hos släkten Sawyer. Det är dock ungdomarnas minsta problem. För i husets källare finns underjordiska gångar. Och där har Leatherface hållit sig gömd under alla dessa år...
 
 
Ja. Vad ska jag säga? Var ska jag börja? Jag undrar om någon annan film tidigare så skamlöst idiotförklarat sin publik utan att åtminstone försöka dölja det lite grann. Kronologin är ju en historia för sig. ”Texas Chainsaw Massacre 3D” borde utspela sig i mitten på nittiotalet men bortsett från att en enda karaktär har mobiltelefon (för effektens skull) ser allt annat ut att vara i vår nutid. En annan historia för sig är att filmen försöker krängas som en direkt uppföljare på det absoluta originalet samtidigt som den ändrar den filmen, riktigt slarvigt utfört dessutom. Alla cameos från nämnda film, inklusive den från Gunnar Hansen, är totalt meningslösa. Det finns fler härliga brister i berättandet, mest bestående av en mängd sidoberättelser som presenteras som uppbyggnad för dramatiska konflikter men som inte följs upp. Lägg där till en uppsjö av för genren ovanligt många logiska luckor som ibland gör det helt omöjligt att följa med i vad som händer. Det framstår som om regissören John Luessenhop filmat enskilda sekvenser som sedan klippts ihop och att ingen hållit koll på vad som hände och sades i det som redan filmats. Pinsamt!
 
Skådespeleriet behövs såklart inte nämnas på något vis. Men det är både parodiskt och skrämmande hur de få kvinnliga karaktärerna objektifieras i sekvens efter sekvens. Jag tror inte ens äldre skräckfilmer lyckats med det på samma sätt. Kameran följer dem mest från halsen och ner. De blir med andra ord nästan helt ansiktslösa. ”Texas Chainsaw Massacre 3D” går till sådana överdrifter på den fronten att det känns som om det handlar om något helt annat än konservativt skräckfilmsberättande. Och så det där med 3D-effekterna. Det verkar helt klart som om Luessenhop och gänget inte mindes genom hela inspelningen att de kunde nyttja 3D-formatet eftersom inslagen kommer högst sporadiskt. Nej, ”Texas Chainsaw Massacre 3D” är inte ens underhållande för stunden. Den lämnar en riktigt besk eftersmak. Uselt bortom alla ord.
 
Läs även mina texter om:

Texas Chainsaw Massacre 3D (2013)

Skräckfilm 2 kommentarer
 
Jamen visst, tio år efter remaken är det dags för en remake på remaken. För att detta inte ska bli helt uppenbart väljer man att utforma den nya motorsågsmassakern som en uppföljare på Tobe Hoopers originalfilm. ”Texas Chainsaw Massacre 3D” filmades 2011 men fick vänta ett par år på att släppas. Anledningen till detta framstår inte alls som märklig när man ser filmen.
 
Vi flyttas tillbaka till händelserna i klassikern ”The Texas Chainsaw Massacre” och får den återberättad genom tillbakablickar. Nästan i alla fall. Bill Moseley från den första uppföljaren har nämligen lagts in som ersättare för Jim Siedow i rollen som den äldste brodern (som i denna nya film plötsligt blivit Leatherfaces pappa. Hänger ni med?). Sally lyckas fly och polisen anländer till Sawyers gamla hus. Detsamma gör en lynchmobb under ledning av Burt Hartman. Nu är plötsligt huset befolkat av en hel kannibalfamilj som alla får sätta livet till då lynchmobben går till attack. Endast ett litet barn överlever och tas om hand av ett annars barnlöst par. Någonstans mellan tjugo och fyrtio år passerar, en del åldras lite grann, andra inte alls. Barnet, Heather, har däremot vuxit upp i samma hastighet som barnen i ”Days of Our Lives” och är nu i tjugoårsåldern. Ett testamente från Heathers riktiga mormor avslöjar att hon är adopterad och tillsammans med sin pojkvän, två vänner och en liftare beger hon sig till det ärvda godset. Burt är numera borgmästare i staden och vill inte ha ny aktivitet hos släkten Sawyer. Det är dock ungdomarnas minsta problem. För i husets källare finns underjordiska gångar. Och där har Leatherface hållit sig gömd under alla dessa år...
 
 
Ja. Vad ska jag säga? Var ska jag börja? Jag undrar om någon annan film tidigare så skamlöst idiotförklarat sin publik utan att åtminstone försöka dölja det lite grann. Kronologin är ju en historia för sig. ”Texas Chainsaw Massacre 3D” borde utspela sig i mitten på nittiotalet men bortsett från att en enda karaktär har mobiltelefon (för effektens skull) ser allt annat ut att vara i vår nutid. En annan historia för sig är att filmen försöker krängas som en direkt uppföljare på det absoluta originalet samtidigt som den ändrar den filmen, riktigt slarvigt utfört dessutom. Alla cameos från nämnda film, inklusive den från Gunnar Hansen, är totalt meningslösa. Det finns fler härliga brister i berättandet, mest bestående av en mängd sidoberättelser som presenteras som uppbyggnad för dramatiska konflikter men som inte följs upp. Lägg där till en uppsjö av för genren ovanligt många logiska luckor som ibland gör det helt omöjligt att följa med i vad som händer. Det framstår som om regissören John Luessenhop filmat enskilda sekvenser som sedan klippts ihop och att ingen hållit koll på vad som hände och sades i det som redan filmats. Pinsamt!
 
Skådespeleriet behövs såklart inte nämnas på något vis. Men det är både parodiskt och skrämmande hur de få kvinnliga karaktärerna objektifieras i sekvens efter sekvens. Jag tror inte ens äldre skräckfilmer lyckats med det på samma sätt. Kameran följer dem mest från halsen och ner. De blir med andra ord nästan helt ansiktslösa. ”Texas Chainsaw Massacre 3D” går till sådana överdrifter på den fronten att det känns som om det handlar om något helt annat än konservativt skräckfilmsberättande. Och så det där med 3D-effekterna. Det verkar helt klart som om Luessenhop och gänget inte mindes genom hela inspelningen att de kunde nyttja 3D-formatet eftersom inslagen kommer högst sporadiskt. Nej, ”Texas Chainsaw Massacre 3D” är inte ens underhållande för stunden. Den lämnar en riktigt besk eftersmak. Uselt bortom alla ord.
 
Läs även mina texter om:
 
Teambuilding ute i det fria, kan det bli bättre? När Gunnar vill knyta samman sitt nya TV-team gör han det med besked. Under en fyra dagars lång skogsvistelse ute i en svårtillgänglig stuga lämnas mobiltelefonerna kvar i bilen. Till en början smittar Gunnars entusiasm av sig på de andra, men snart dyker en hel del frågetecken upp. Platsen har en märklig historia med ett tyskt stridsplan som störtade i den närbelägna sjön under kriget. Dessutom hittar männen en övergiven tältplats vid vattnet och det visar sig att en främmande kvinna drunknat i sjön. Som om detta inte vore nog börjar Gunnar bete sig allt konstigare och kräver att alla ska stanna kvar i stugan. Frågan är bara om det verkligen är Gunnar som gänget bör vara rädda för. Allting pekar nämligen på att det finns någon eller något där ute som bara väntar på rätt tillfälle att slå till...
 
Det börjar så rätt, så rätt. ”Villmark”, eller ”Vildmark” som den svenska titeln lyder, sätter stämningen riktigt fint. Platserna är väl valda, karaktärerna introduceras lätt och premissen för vilka regler som ska gälla i filmen, exempelvis de kvarlämnade mobiltelefonerna, klaras av snabbt och bra. Under en ganska god stund av filmen ilar ett konstant obehag någonstans i ryggen hos undertecknad. Inte blir det mindre obehagligt med den övergivna campingplatsen. Men det är just i samband med sekvensen där de tre männen hittar liket i sjön som ”Villmark” tappar mig, eller snarare så sker det just efter nämnda scen. Det är en sådan tydlig point of no return som verkligen inbjuder till att dra upp tempot. Men det händer tyvärr inte.
 
 
Regissören Pål Øie har bland annat gjort filmen ”Skjult” som kom några år efter ”Villmark”. Det visste jag inte om när jag såg sistnämnda men det förklarar en hel del. ”Skjult” orkade jag inte se klart på grund av det sega tempot och de falska skrämseleffekterna. Effekterna som får en att hoppa till används rätt flitigt även i ”Villmark” men filmens absolut största problem är att den aldrig börjar bygga upp spänningen. Istället skrider den lugnt fram i samma tempo hela tiden och mitt engagemang blir därmed lika med noll. Det gör att de sista fartfyllda och förmodade spännande minuterna blir ett enda antiklimax. Det är too little too late. Filmen är inte mer än en timme och tjugo minuter men känns på grund av det sega tempot bra mycket längre och därmed också alldeles för lång. Minst tjugo minuter hade lätt kunnat klippas bort, kanske till och med ännu mer.
 
Skådespeleriet är det som gör att jag orkar igenom ”Villmark”. Främst Bjørn Floberg, Kristoffer Joner och svenska Eva Röse jobbar på riktigt hårt. Något annat som jag gillar riktigt mycket, förutom filmens inledande stämning, är det faktum att den driver med de typiska skräckfilmsklyschorna. Varje gång som jag tror den ska falla i fällan visar det sig istället att det blir en drift med desamma. Tyvärr finns det också en del planteringar i filmen som aldrig leder någonstans och det är synd. Överlag hade ”Villmark” som sagt tjänat mycket på att vara kortare. Potentialen infrias på grund av det sega tempot bara halvt om halvt. Det var i alla fall roligt att se en föregångare till dagens betydligt starkare norska skräckfilmer.

Villmark (2003)

Skräckfilm En kommentar
 
Teambuilding ute i det fria, kan det bli bättre? När Gunnar vill knyta samman sitt nya TV-team gör han det med besked. Under en fyra dagars lång skogsvistelse ute i en svårtillgänglig stuga lämnas mobiltelefonerna kvar i bilen. Till en början smittar Gunnars entusiasm av sig på de andra, men snart dyker en hel del frågetecken upp. Platsen har en märklig historia med ett tyskt stridsplan som störtade i den närbelägna sjön under kriget. Dessutom hittar männen en övergiven tältplats vid vattnet och det visar sig att en främmande kvinna drunknat i sjön. Som om detta inte vore nog börjar Gunnar bete sig allt konstigare och kräver att alla ska stanna kvar i stugan. Frågan är bara om det verkligen är Gunnar som gänget bör vara rädda för. Allting pekar nämligen på att det finns någon eller något där ute som bara väntar på rätt tillfälle att slå till...
 
Det börjar så rätt, så rätt. ”Villmark”, eller ”Vildmark” som den svenska titeln lyder, sätter stämningen riktigt fint. Platserna är väl valda, karaktärerna introduceras lätt och premissen för vilka regler som ska gälla i filmen, exempelvis de kvarlämnade mobiltelefonerna, klaras av snabbt och bra. Under en ganska god stund av filmen ilar ett konstant obehag någonstans i ryggen hos undertecknad. Inte blir det mindre obehagligt med den övergivna campingplatsen. Men det är just i samband med sekvensen där de tre männen hittar liket i sjön som ”Villmark” tappar mig, eller snarare så sker det just efter nämnda scen. Det är en sådan tydlig point of no return som verkligen inbjuder till att dra upp tempot. Men det händer tyvärr inte.
 
 
Regissören Pål Øie har bland annat gjort filmen ”Skjult” som kom några år efter ”Villmark”. Det visste jag inte om när jag såg sistnämnda men det förklarar en hel del. ”Skjult” orkade jag inte se klart på grund av det sega tempot och de falska skrämseleffekterna. Effekterna som får en att hoppa till används rätt flitigt även i ”Villmark” men filmens absolut största problem är att den aldrig börjar bygga upp spänningen. Istället skrider den lugnt fram i samma tempo hela tiden och mitt engagemang blir därmed lika med noll. Det gör att de sista fartfyllda och förmodade spännande minuterna blir ett enda antiklimax. Det är too little too late. Filmen är inte mer än en timme och tjugo minuter men känns på grund av det sega tempot bra mycket längre och därmed också alldeles för lång. Minst tjugo minuter hade lätt kunnat klippas bort, kanske till och med ännu mer.
 
Skådespeleriet är det som gör att jag orkar igenom ”Villmark”. Främst Bjørn Floberg, Kristoffer Joner och svenska Eva Röse jobbar på riktigt hårt. Något annat som jag gillar riktigt mycket, förutom filmens inledande stämning, är det faktum att den driver med de typiska skräckfilmsklyschorna. Varje gång som jag tror den ska falla i fällan visar det sig istället att det blir en drift med desamma. Tyvärr finns det också en del planteringar i filmen som aldrig leder någonstans och det är synd. Överlag hade ”Villmark” som sagt tjänat mycket på att vara kortare. Potentialen infrias på grund av det sega tempot bara halvt om halvt. Det var i alla fall roligt att se en föregångare till dagens betydligt starkare norska skräckfilmer.