Sist ut är givetvis originalversionen av "Return of the Jedi" som är den av filmerna som både låter och ser bäst ut på den icke-remastrade DVD-utgåvan. Liksom föregångarna bjuder den sista filmen, som ursprungligen bar titeln "Revenge of the Jedi", på en genial dramaturgi som i sitt utförande lyckas få speltiden på två timmar att kännas betydligt mycket kortare. Samtidigt är det tydligt att berättelsen närmar sig slutet då det inte bjuds på särskilt mycket fördjupning. George Lucas har ju gjort en hel del ändringar även i denna film, den ena mer ofattbar än den andra. Inför BluRay-releasen massakrerade han dessutom en av filmhistoriens bästa och mest kraftfulla scener, den där Vader slutligen vänder sig mot kejsaren för att rädda Luke, genom att lägga in ännu ett av alla dessa hatade "Nooo"-rop från Vader. Det oförlåtliga tilltaget är faktiskt den avgörande faktorn som gör att jag inte skaffar filmerna på nämnda format trots det lockande extramaterialet.
 
 
Det är fullständigt underbart att återuppleva originalet "Return of the Jedi". Här slipper vi sångnumret med Stinky från Mumindalen och den vedervärdiga Sarlacc-näbben som förstörde varelsens hela mystik och obehag. Hayden Christensen ersätter tack och lov inte Sebastian Shaw i den sista uppenbarelsen där Anakin Skywalker, Yoda och Obi-Wan Kenobis spöken samlas för att fira Imperiets undergång. Återigen fascineras jag över att prequelfilmerna inte lyckats pränta in sina bilder och berättelser i mig. Visserligen ger de ytterligare tyngd i Ian McDiarmids gestaltning av kejsaren samtidigt som bakgrundshistorien för mig lever samma intressanta liv som den gjorde innan Episodes I-III kom. Det är onekligen intressant. Samtidigt oroas jag vid detta återbesök av tanken på de nya filmerna och huruvida de i sin tur däremot kommer lyckas förstöra originalfilmerna. Jag har nämligen slutat lura mig själv om att jag inte kommer se dem...
 
 
Såklart är det originalet av "Return of the Jedi" som gäller och inget annat. Men det finns faktiskt en sak som jag föredrar i Special Edition-versionerna och det är den nya slutmusik John Williams komponerade 1997. Ewok-låten må bidra med en rejäl dos nostalgi, men den ger ingen direkt pay off i slutet och det är himla synd. Williams nyare musik lyckades knyta ihop trådarna och blanda både firande och vemod. Och med de orden lämnar jag den avlägsna galaxen för den här gången, men det kommer definitivt inte dröja lika länge innan jag återvänder till den i framtiden.  

Star Wars Episode VI - Return of the Jedi (1983)

Filmserier 2 kommentarer
 
Sist ut är givetvis originalversionen av "Return of the Jedi" som är den av filmerna som både låter och ser bäst ut på den icke-remastrade DVD-utgåvan. Liksom föregångarna bjuder den sista filmen, som ursprungligen bar titeln "Revenge of the Jedi", på en genial dramaturgi som i sitt utförande lyckas få speltiden på två timmar att kännas betydligt mycket kortare. Samtidigt är det tydligt att berättelsen närmar sig slutet då det inte bjuds på särskilt mycket fördjupning. George Lucas har ju gjort en hel del ändringar även i denna film, den ena mer ofattbar än den andra. Inför BluRay-releasen massakrerade han dessutom en av filmhistoriens bästa och mest kraftfulla scener, den där Vader slutligen vänder sig mot kejsaren för att rädda Luke, genom att lägga in ännu ett av alla dessa hatade "Nooo"-rop från Vader. Det oförlåtliga tilltaget är faktiskt den avgörande faktorn som gör att jag inte skaffar filmerna på nämnda format trots det lockande extramaterialet.
 
 
Det är fullständigt underbart att återuppleva originalet "Return of the Jedi". Här slipper vi sångnumret med Stinky från Mumindalen och den vedervärdiga Sarlacc-näbben som förstörde varelsens hela mystik och obehag. Hayden Christensen ersätter tack och lov inte Sebastian Shaw i den sista uppenbarelsen där Anakin Skywalker, Yoda och Obi-Wan Kenobis spöken samlas för att fira Imperiets undergång. Återigen fascineras jag över att prequelfilmerna inte lyckats pränta in sina bilder och berättelser i mig. Visserligen ger de ytterligare tyngd i Ian McDiarmids gestaltning av kejsaren samtidigt som bakgrundshistorien för mig lever samma intressanta liv som den gjorde innan Episodes I-III kom. Det är onekligen intressant. Samtidigt oroas jag vid detta återbesök av tanken på de nya filmerna och huruvida de i sin tur däremot kommer lyckas förstöra originalfilmerna. Jag har nämligen slutat lura mig själv om att jag inte kommer se dem...
 
 
Såklart är det originalet av "Return of the Jedi" som gäller och inget annat. Men det finns faktiskt en sak som jag föredrar i Special Edition-versionerna och det är den nya slutmusik John Williams komponerade 1997. Ewok-låten må bidra med en rejäl dos nostalgi, men den ger ingen direkt pay off i slutet och det är himla synd. Williams nyare musik lyckades knyta ihop trådarna och blanda både firande och vemod. Och med de orden lämnar jag den avlägsna galaxen för den här gången, men det kommer definitivt inte dröja lika länge innan jag återvänder till den i framtiden.