Sist ut är givetvis originalversionen av "Return of the Jedi" som är den av filmerna som både låter och ser bäst ut på den icke-remastrade DVD-utgåvan. Liksom föregångarna bjuder den sista filmen, som ursprungligen bar titeln "Revenge of the Jedi", på en genial dramaturgi som i sitt utförande lyckas få speltiden på två timmar att kännas betydligt mycket kortare. Samtidigt är det tydligt att berättelsen närmar sig slutet då det inte bjuds på särskilt mycket fördjupning. George Lucas har ju gjort en hel del ändringar även i denna film, den ena mer ofattbar än den andra. Inför BluRay-releasen massakrerade han dessutom en av filmhistoriens bästa och mest kraftfulla scener, den där Vader slutligen vänder sig mot kejsaren för att rädda Luke, genom att lägga in ännu ett av alla dessa hatade "Nooo"-rop från Vader. Det oförlåtliga tilltaget är faktiskt den avgörande faktorn som gör att jag inte skaffar filmerna på nämnda format trots det lockande extramaterialet.
 
 
Det är fullständigt underbart att återuppleva originalet "Return of the Jedi". Här slipper vi sångnumret med Stinky från Mumindalen och den vedervärdiga Sarlacc-näbben som förstörde varelsens hela mystik och obehag. Hayden Christensen ersätter tack och lov inte Sebastian Shaw i den sista uppenbarelsen där Anakin Skywalker, Yoda och Obi-Wan Kenobis spöken samlas för att fira Imperiets undergång. Återigen fascineras jag över att prequelfilmerna inte lyckats pränta in sina bilder och berättelser i mig. Visserligen ger de ytterligare tyngd i Ian McDiarmids gestaltning av kejsaren samtidigt som bakgrundshistorien för mig lever samma intressanta liv som den gjorde innan Episodes I-III kom. Det är onekligen intressant. Samtidigt oroas jag vid detta återbesök av tanken på de nya filmerna och huruvida de i sin tur däremot kommer lyckas förstöra originalfilmerna. Jag har nämligen slutat lura mig själv om att jag inte kommer se dem...
 
 
Såklart är det originalet av "Return of the Jedi" som gäller och inget annat. Men det finns faktiskt en sak som jag föredrar i Special Edition-versionerna och det är den nya slutmusik John Williams komponerade 1997. Ewok-låten må bidra med en rejäl dos nostalgi, men den ger ingen direkt pay off i slutet och det är himla synd. Williams nyare musik lyckades knyta ihop trådarna och blanda både firande och vemod. Och med de orden lämnar jag den avlägsna galaxen för den här gången, men det kommer definitivt inte dröja lika länge innan jag återvänder till den i framtiden.  

Star Wars Episode VI - Return of the Jedi (1983)

Filmserier 2 kommentarer
 
Sist ut är givetvis originalversionen av "Return of the Jedi" som är den av filmerna som både låter och ser bäst ut på den icke-remastrade DVD-utgåvan. Liksom föregångarna bjuder den sista filmen, som ursprungligen bar titeln "Revenge of the Jedi", på en genial dramaturgi som i sitt utförande lyckas få speltiden på två timmar att kännas betydligt mycket kortare. Samtidigt är det tydligt att berättelsen närmar sig slutet då det inte bjuds på särskilt mycket fördjupning. George Lucas har ju gjort en hel del ändringar även i denna film, den ena mer ofattbar än den andra. Inför BluRay-releasen massakrerade han dessutom en av filmhistoriens bästa och mest kraftfulla scener, den där Vader slutligen vänder sig mot kejsaren för att rädda Luke, genom att lägga in ännu ett av alla dessa hatade "Nooo"-rop från Vader. Det oförlåtliga tilltaget är faktiskt den avgörande faktorn som gör att jag inte skaffar filmerna på nämnda format trots det lockande extramaterialet.
 
 
Det är fullständigt underbart att återuppleva originalet "Return of the Jedi". Här slipper vi sångnumret med Stinky från Mumindalen och den vedervärdiga Sarlacc-näbben som förstörde varelsens hela mystik och obehag. Hayden Christensen ersätter tack och lov inte Sebastian Shaw i den sista uppenbarelsen där Anakin Skywalker, Yoda och Obi-Wan Kenobis spöken samlas för att fira Imperiets undergång. Återigen fascineras jag över att prequelfilmerna inte lyckats pränta in sina bilder och berättelser i mig. Visserligen ger de ytterligare tyngd i Ian McDiarmids gestaltning av kejsaren samtidigt som bakgrundshistorien för mig lever samma intressanta liv som den gjorde innan Episodes I-III kom. Det är onekligen intressant. Samtidigt oroas jag vid detta återbesök av tanken på de nya filmerna och huruvida de i sin tur däremot kommer lyckas förstöra originalfilmerna. Jag har nämligen slutat lura mig själv om att jag inte kommer se dem...
 
 
Såklart är det originalet av "Return of the Jedi" som gäller och inget annat. Men det finns faktiskt en sak som jag föredrar i Special Edition-versionerna och det är den nya slutmusik John Williams komponerade 1997. Ewok-låten må bidra med en rejäl dos nostalgi, men den ger ingen direkt pay off i slutet och det är himla synd. Williams nyare musik lyckades knyta ihop trådarna och blanda både firande och vemod. Och med de orden lämnar jag den avlägsna galaxen för den här gången, men det kommer definitivt inte dröja lika länge innan jag återvänder till den i framtiden.  
JFK - Director's Cut (1991)
I förrgår var det femtio år sedan John Fitzgerald Kennedy mördades i Dallas. Med tanke på att media uppmärksammat händelsen under hela veckan var det kanske inte så slumpmässigt som jag trodde att jag just denna helg tog mig för att se filmerna om bröderna Kennedy. Inte minst eftersom det också var i veckan som Oliver Stones "JFK" släpptes på BluRay, ett format som filmen gör sig oerhört bra på. Det enda jag egentligen kände till om filmen var två saker. Först att den baseras på förre åklagaren Jim Garrison som försökte bevisa att Lee Harvey Oswald var oskyldig och egentligen utsatt för en sammansvärjning från hög politisk nivå. Det andra var en scen i rättssalen där Garrison raljerar över antalet skott som presidenten besköts med, en scen som briljant parodierades i "The Boyfriend" i tredje säsongen av "Seinfeld" där Kramer och Newman påstår sig ha blivit bespottade av baseballspelaren Keith Hernandez. Att sedan Wayne "Newman" Knight medverkar i båda scenerna är så klart pricken över i.
 
Stones "JFK" består i princip av tre och en halv timmes oavbruten dialog. Det tar ett tag att komma in i den, men jag fastnade verkligen. En massiv research ska ha legat bakom manuset och det gör givetvis att bevisen som presenteras för vem eller vilka som egentligen låg bakom mordet blir riktigt intressanta. Dessutom har Oliver Stone samlat ihop en riktigt kompetent och i en del fall oväntad ensemble som gör riktigt bra ifrån sig. Kevin Costner är i spetsen, uppbackad av bland många andra Sissy Spacek, Tommy Lee Jones, Kevin Bacon, Joe Pesci, Laurie Metcalfe, John Candy och redan nämnda Knight. Med andra ord är det flera komediskådespelare som särskilt sticker ut i sina roller (på ett mycket positivt sätt). Garrisons långa slutplädering, där kampen mot gråten tydligen var Costners egen, är helt fenomenal. Jag rekommenderar verkligen "JFK", men det är inte en film att slötitta på. 
 
Bobby (2006)
Kennedy-brodern Bobbys öde har också filmatiserats, även om Emilio Estevezs film fokuserar på människor kring hotellet där mordet inträffade. Liksom i fallet med "JFK" är "Bobby" rejält stjärnspäckad med genuina insatser från samtliga, men där Demi Moore, Sharon Stone och Christian Slater bör omnämnas särskilt. Alla karaktärer som presenteras och deras historier får inte ett jämnt fördelat utrymme och det är både på gott och ont. Ibland blir det nästan för många att följa. Samtidigt håller det mitt intresse uppe och får filmvärlden på hotellet att kännas levande. Många av berättelserna är riktigt berörande, men det är från ögonblicket då mordet inträffar och framåt som gör "Bobby" riktigt sevärd. Det blir oerhört kraftfullt, fint iscensatt av Estevez och väl agerat. Det var slutet som främst gjorde att filmen stannat kvar hos mig och som gör att jag nog kommer återvända till den framöver. "JFK" laborerar förresten med tanken om att även Bobby, och Martin Luther King för den delen, föll offer för samma sammansvärjning som John F Kennedy. Bobby Kennedys åtminstone påstådda mördare däremot sitter fortfarande inspärrad för mordet. I vilket fall, Estevezs film rekommenderas!

Kortfattat: 2 x Kennedy

Drama 2 kommentarer
JFK - Director's Cut (1991)
I förrgår var det femtio år sedan John Fitzgerald Kennedy mördades i Dallas. Med tanke på att media uppmärksammat händelsen under hela veckan var det kanske inte så slumpmässigt som jag trodde att jag just denna helg tog mig för att se filmerna om bröderna Kennedy. Inte minst eftersom det också var i veckan som Oliver Stones "JFK" släpptes på BluRay, ett format som filmen gör sig oerhört bra på. Det enda jag egentligen kände till om filmen var två saker. Först att den baseras på förre åklagaren Jim Garrison som försökte bevisa att Lee Harvey Oswald var oskyldig och egentligen utsatt för en sammansvärjning från hög politisk nivå. Det andra var en scen i rättssalen där Garrison raljerar över antalet skott som presidenten besköts med, en scen som briljant parodierades i "The Boyfriend" i tredje säsongen av "Seinfeld" där Kramer och Newman påstår sig ha blivit bespottade av baseballspelaren Keith Hernandez. Att sedan Wayne "Newman" Knight medverkar i båda scenerna är så klart pricken över i.
 
Stones "JFK" består i princip av tre och en halv timmes oavbruten dialog. Det tar ett tag att komma in i den, men jag fastnade verkligen. En massiv research ska ha legat bakom manuset och det gör givetvis att bevisen som presenteras för vem eller vilka som egentligen låg bakom mordet blir riktigt intressanta. Dessutom har Oliver Stone samlat ihop en riktigt kompetent och i en del fall oväntad ensemble som gör riktigt bra ifrån sig. Kevin Costner är i spetsen, uppbackad av bland många andra Sissy Spacek, Tommy Lee Jones, Kevin Bacon, Joe Pesci, Laurie Metcalfe, John Candy och redan nämnda Knight. Med andra ord är det flera komediskådespelare som särskilt sticker ut i sina roller (på ett mycket positivt sätt). Garrisons långa slutplädering, där kampen mot gråten tydligen var Costners egen, är helt fenomenal. Jag rekommenderar verkligen "JFK", men det är inte en film att slötitta på. 
 
Bobby (2006)
Kennedy-brodern Bobbys öde har också filmatiserats, även om Emilio Estevezs film fokuserar på människor kring hotellet där mordet inträffade. Liksom i fallet med "JFK" är "Bobby" rejält stjärnspäckad med genuina insatser från samtliga, men där Demi Moore, Sharon Stone och Christian Slater bör omnämnas särskilt. Alla karaktärer som presenteras och deras historier får inte ett jämnt fördelat utrymme och det är både på gott och ont. Ibland blir det nästan för många att följa. Samtidigt håller det mitt intresse uppe och får filmvärlden på hotellet att kännas levande. Många av berättelserna är riktigt berörande, men det är från ögonblicket då mordet inträffar och framåt som gör "Bobby" riktigt sevärd. Det blir oerhört kraftfullt, fint iscensatt av Estevez och väl agerat. Det var slutet som främst gjorde att filmen stannat kvar hos mig och som gör att jag nog kommer återvända till den framöver. "JFK" laborerar förresten med tanken om att även Bobby, och Martin Luther King för den delen, föll offer för samma sammansvärjning som John F Kennedy. Bobby Kennedys åtminstone påstådda mördare däremot sitter fortfarande inspärrad för mordet. I vilket fall, Estevezs film rekommenderas!
 
Den andra filmen i originaltrilogin, "The Empire Strikes Back" är antagligen min absoluta favoritfilm alla kategorier/genrer. När jag i eftermiddags återbekantade mig med originalet blev jag påmind om varför. Utan att ha sett om bioversionen av "Return of the Jedi" ännu skulle jag spontant vilja påstå att "The Empire Strikes Back" antagligen är den film som George Lucas petat absolut mest i. Om ändringarna var helt obegripliga när det gällde "Star Wars" ("A New Hope") blir det rent idiotiskt när det handlar om denna film. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Kanske med att konstatera att det inte enbart är hela scener som lagts till eller förändrats, utan faktiskt en massa olika detaljer. Det handlar om allt från ljudeffekter till repliker till högtalarröster.
 
 
Inte heller bakgrunder har fått vara i fred. Vid omtitten påminns jag om hur mycket jag faktiskt älskar det betydligt mer instängda och glest befolkade Cloud City som presenteras i originalfilmen. Och den inledande sekvensen med snövarelsen som fångat in Luke är precis så obehaglig som jag mindes den när vi aldrig riktigt får se monstret i sin helhet. Sättet som regissören Irvin Kershner antyder hotet på genom de otäcka vrålen, gångarna i snögrottan och skeletten från tidigare offer är helt genialt. Detta sabbade som bekant Lucas fullständigt i Special Edition-versionen samt de senare varianterna genom att lägga till nyfilmade sekvenser där monstret syns i bild. Meningslöst. För att inte tala om det totalt onödiga tillägget han gjorde med Vaders färd från Cloud City till sin Star Destroyer, komplett med alternativa vinklar från densammes ankomst till nya Death Star i "Return of the Jedi". Här slipper vi det pinsamma avbrottet i berättelsen.
 
 
Även om denna version av "The Empire Strikes Back" ser ut som en VHS-film på DVD-utgåvan kan inte den dåliga kvaliteten förstöra själva filmens kvaliteter. Kershner har lyckats på alla plan, vilket jag påpekat hundra gånger redan i denna blogg genom åren. Därför ska jag försöka att inte upprepa mig alltför mycket. Men manusets dramaturgi, fotot och klippningen kan inte hyllas nog. Detsamma gäller John Williams som nog gör seriens bästa soundtrack här. Omtitten får mig att undra om inte hans tema för den fina och roliga kärlekshistorien mellan Leia och Han är hans absolut bästa musikstycke inräknat alla de filmer han komponerat musiken för. Jag älskar det. Nämnda karaktär lockar till flera skratt och lite hjärteknip. Överlag är det jag gillar mest med "The Empire Strikes Back" att den är nattsvart nästan rakt igenom. Allt är mörkt, skitigt, slitsamt och åt helvete. Och att det slutar lika mörkt med att gänget splittras inför den osäkra framtiden är givetvis pricken över i. Genial film, genial filmkonst - i sin absoluta originalversion.
 

Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back (1980)

Filmserier 2 kommentarer
 
Den andra filmen i originaltrilogin, "The Empire Strikes Back" är antagligen min absoluta favoritfilm alla kategorier/genrer. När jag i eftermiddags återbekantade mig med originalet blev jag påmind om varför. Utan att ha sett om bioversionen av "Return of the Jedi" ännu skulle jag spontant vilja påstå att "The Empire Strikes Back" antagligen är den film som George Lucas petat absolut mest i. Om ändringarna var helt obegripliga när det gällde "Star Wars" ("A New Hope") blir det rent idiotiskt när det handlar om denna film. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Kanske med att konstatera att det inte enbart är hela scener som lagts till eller förändrats, utan faktiskt en massa olika detaljer. Det handlar om allt från ljudeffekter till repliker till högtalarröster.
 
 
Inte heller bakgrunder har fått vara i fred. Vid omtitten påminns jag om hur mycket jag faktiskt älskar det betydligt mer instängda och glest befolkade Cloud City som presenteras i originalfilmen. Och den inledande sekvensen med snövarelsen som fångat in Luke är precis så obehaglig som jag mindes den när vi aldrig riktigt får se monstret i sin helhet. Sättet som regissören Irvin Kershner antyder hotet på genom de otäcka vrålen, gångarna i snögrottan och skeletten från tidigare offer är helt genialt. Detta sabbade som bekant Lucas fullständigt i Special Edition-versionen samt de senare varianterna genom att lägga till nyfilmade sekvenser där monstret syns i bild. Meningslöst. För att inte tala om det totalt onödiga tillägget han gjorde med Vaders färd från Cloud City till sin Star Destroyer, komplett med alternativa vinklar från densammes ankomst till nya Death Star i "Return of the Jedi". Här slipper vi det pinsamma avbrottet i berättelsen.
 
 
Även om denna version av "The Empire Strikes Back" ser ut som en VHS-film på DVD-utgåvan kan inte den dåliga kvaliteten förstöra själva filmens kvaliteter. Kershner har lyckats på alla plan, vilket jag påpekat hundra gånger redan i denna blogg genom åren. Därför ska jag försöka att inte upprepa mig alltför mycket. Men manusets dramaturgi, fotot och klippningen kan inte hyllas nog. Detsamma gäller John Williams som nog gör seriens bästa soundtrack här. Omtitten får mig att undra om inte hans tema för den fina och roliga kärlekshistorien mellan Leia och Han är hans absolut bästa musikstycke inräknat alla de filmer han komponerat musiken för. Jag älskar det. Nämnda karaktär lockar till flera skratt och lite hjärteknip. Överlag är det jag gillar mest med "The Empire Strikes Back" att den är nattsvart nästan rakt igenom. Allt är mörkt, skitigt, slitsamt och åt helvete. Och att det slutar lika mörkt med att gänget splittras inför den osäkra framtiden är givetvis pricken över i. Genial film, genial filmkonst - i sin absoluta originalversion.