Den remastrade tredje säsongen av "Falcon Crest" har redan släppts i USA. I väntan på att den ska bli tillgänglig att beställa även hit till Europa (jag håller tummarna för Swedisc) har jag börjat se om de två föregående säsongerna för att friska upp minnet lite.
 
I New York nås Chase Gioberti av nyheten om att hans far Jason dött i en tragisk olycka hemma i Kalifornien. Tillsammans med hustrun Maggie reser han tillbaka till sitt barndomshem i Tuscany Valley utanför San Francisco. Hemlängtan och en möjlighet att hålla ihop familjen genom att återvända väcks hos Chase. Hans faster, Angela Channing, på vingården Falcon Crest är dock inte särskilt sugen på att samsas om dalen med nygamla familjemedlemmar. Chase och Maggie flyttar i alla fall till Jasons gamla hus på Falcon Crests ägor tillsammans med de nästan vuxna barnen Vickie och Cole. Genast börjar Angela intrigera mot dem. Medan hennes dotter Julia är glad över Chases återkomst gör hennes son Lance allt hans mormor beordrar honom om, till och med att gifta sig med Melissa Agretti enbart för att förena hennes fars druvodlingar med Falcon Crest. Ju mer Chase forskar i sin fars förflutna, desto tydligare blir det att något inte står rätt till i släkten. Och varför håller Angela sin yngsta dotter Emma fängslad på Falcon Crest...? Kan det ha något att göra med klausulen i faderns testamente - den som uttrycker att om Jason eller Angela dör under mystiska omständigheter skall det överlevande syskonets barn ärva hela Falcon Crest...?
 
 
Jag mindes den första säsongen av serien som något av en transportsträcka till den verkliga handlingen, men blev glatt överraskad vid denna omtitt. Gåtan kring Jasons död, som vi tittare vet svaret på från första stund, utgör en fin och spännande grundstruktur som samtidigt låter varje karaktärs berättelse fördjupas. Mest intressant är såklart intrigerna på Falcon Crest samt relationen mellan Angela och hennes närmsta familj med Julia, Lance och inte minst Emma. Jane Wyman bär en stor del av behållningen på sina axlar och är fenomenal från första stund. Jag tror verkligen på att hon styrt över vingården - och dalen- hela sitt liv. Hon är härligt vidrig och kontrollberoende men samtidigt finns stunder av empati där också. Övriga huvudskådespelartruppen med Robert Foxworth, Susan Sullivan, Lorenzo Lamas och Abby Dalton i spetsen bidrar även de en hel del. Jamie Rose är okej som Vickie och William R Moses är inte alls så enerverande dålig i rollen som Cole vilket jag mindes från förr. Antagligen har jag blivit lite avtrubbad efter Jesse Metcalfes insats i nya "Dallas"...
 
I sista avsnittet avslöjas att Douglas Channing har en okänd son som ska ärva tidningen The Globe. Angela ska därmed inte tampas bara med Chase utan även den mystiske Richard Channing som förväntas anlända inom en snar framtid. Säsongen avslutas därmed med en liten cliffhanger samtidigt som den knyter ihop säcken i fråga om historien kring Jason Giobertis död. Mitt återbesök på Falcon Crest blev ett glatt sådant så långt. Det är väldigt lätt att dras in i berättelsen och man lyckas skapa en väldigt speciell egen stämning i Tuscany Valley. Samtidigt känner jag en viss oro över att det inte blir fler releaser bortom säsong tre. Än tror jag inte på att jag faktiskt ska få se serien i sin helhet, vilket jag alltså inte gjort. Men jag håller tummarna.

Tankar om: Falcon Crest säsong 1

TV Kommentera
 
Den remastrade tredje säsongen av "Falcon Crest" har redan släppts i USA. I väntan på att den ska bli tillgänglig att beställa även hit till Europa (jag håller tummarna för Swedisc) har jag börjat se om de två föregående säsongerna för att friska upp minnet lite.
 
I New York nås Chase Gioberti av nyheten om att hans far Jason dött i en tragisk olycka hemma i Kalifornien. Tillsammans med hustrun Maggie reser han tillbaka till sitt barndomshem i Tuscany Valley utanför San Francisco. Hemlängtan och en möjlighet att hålla ihop familjen genom att återvända väcks hos Chase. Hans faster, Angela Channing, på vingården Falcon Crest är dock inte särskilt sugen på att samsas om dalen med nygamla familjemedlemmar. Chase och Maggie flyttar i alla fall till Jasons gamla hus på Falcon Crests ägor tillsammans med de nästan vuxna barnen Vickie och Cole. Genast börjar Angela intrigera mot dem. Medan hennes dotter Julia är glad över Chases återkomst gör hennes son Lance allt hans mormor beordrar honom om, till och med att gifta sig med Melissa Agretti enbart för att förena hennes fars druvodlingar med Falcon Crest. Ju mer Chase forskar i sin fars förflutna, desto tydligare blir det att något inte står rätt till i släkten. Och varför håller Angela sin yngsta dotter Emma fängslad på Falcon Crest...? Kan det ha något att göra med klausulen i faderns testamente - den som uttrycker att om Jason eller Angela dör under mystiska omständigheter skall det överlevande syskonets barn ärva hela Falcon Crest...?
 
 
Jag mindes den första säsongen av serien som något av en transportsträcka till den verkliga handlingen, men blev glatt överraskad vid denna omtitt. Gåtan kring Jasons död, som vi tittare vet svaret på från första stund, utgör en fin och spännande grundstruktur som samtidigt låter varje karaktärs berättelse fördjupas. Mest intressant är såklart intrigerna på Falcon Crest samt relationen mellan Angela och hennes närmsta familj med Julia, Lance och inte minst Emma. Jane Wyman bär en stor del av behållningen på sina axlar och är fenomenal från första stund. Jag tror verkligen på att hon styrt över vingården - och dalen- hela sitt liv. Hon är härligt vidrig och kontrollberoende men samtidigt finns stunder av empati där också. Övriga huvudskådespelartruppen med Robert Foxworth, Susan Sullivan, Lorenzo Lamas och Abby Dalton i spetsen bidrar även de en hel del. Jamie Rose är okej som Vickie och William R Moses är inte alls så enerverande dålig i rollen som Cole vilket jag mindes från förr. Antagligen har jag blivit lite avtrubbad efter Jesse Metcalfes insats i nya "Dallas"...
 
I sista avsnittet avslöjas att Douglas Channing har en okänd son som ska ärva tidningen The Globe. Angela ska därmed inte tampas bara med Chase utan även den mystiske Richard Channing som förväntas anlända inom en snar framtid. Säsongen avslutas därmed med en liten cliffhanger samtidigt som den knyter ihop säcken i fråga om historien kring Jason Giobertis död. Mitt återbesök på Falcon Crest blev ett glatt sådant så långt. Det är väldigt lätt att dras in i berättelsen och man lyckas skapa en väldigt speciell egen stämning i Tuscany Valley. Samtidigt känner jag en viss oro över att det inte blir fler releaser bortom säsong tre. Än tror jag inte på att jag faktiskt ska få se serien i sin helhet, vilket jag alltså inte gjort. Men jag håller tummarna.
 
Det må ha passerat trettiofyra år sen "The China Syndrome" i regi av James Bridges (och producerad av Michael Douglas) hade premiär, men den hör definitivt till skaran av verk som tycks vara ständigt aktuella. Ni vet säkert redan storyn. Under ett till synes harmlöst reportage om det nya kärnkraftverket Ventana bevittnar reportageteamet med Kimberly Wells och Richard Adams i spetsen en allvarlig olycka som utredningen sedan avfärdar som en oviktig händelse. Men då samma bolag snart ska öppna ytterligare ett kärnkraftverk börjar en av de ansvariga på Ventana, Jack Godell, att ana oråd. Han upptäcker att säkerhetsdokument förfalskats under bygget och att en katastrof kan inträffa när som helst. När Godell börjar samarbeta med Wells och Adams gör bolaget allt för att tysta dem.
 
"The China Syndrome" är riktigt välskriven, riktigt välspelad, engagerande och mot slutet rejält spännande. Kanske beror det sistnämnda på att jag som vana läsare vet föredrar äldre filmer framför nyare alster. Sjuttiotalskänslan i filmen är stark och jag gillar det riktigt mycket. Det är förresten kul att se Richard Herd, som senare spelade Georges blåsta chef mr Wilhelm i "Seinfeld", i en riktigt kall roll. Och så det där med att "The China Syndrome" är ständigt aktuell. Det gäller på flera plan. Inte bara i frågan om kärnkraftens vara eller icke vara, eller faran med tekniken, utan faktiskt också ur ett genusperspektiv. Båda delarna är väl lika skrämmande, att de är på tapeten än. Kimberly Wells beröms och bedöms genom sitt utseende medan Richard Adams är en skicklig fotograf. Det intressanta är såklart att genusperspektivet inte bygger på en slump utan är genomtänkt och inskrivet i manus. Kontentan av allt ovanstående är att "The China Syndrome" är helt klart sevärd. Den finns att se på Viaplay (nej, inlägget är definitivt inte "sponsrat" för att jag ska nämnda det).

Tankar om: The China Syndrome (1979)

Drama 2 kommentarer
 
Det må ha passerat trettiofyra år sen "The China Syndrome" i regi av James Bridges (och producerad av Michael Douglas) hade premiär, men den hör definitivt till skaran av verk som tycks vara ständigt aktuella. Ni vet säkert redan storyn. Under ett till synes harmlöst reportage om det nya kärnkraftverket Ventana bevittnar reportageteamet med Kimberly Wells och Richard Adams i spetsen en allvarlig olycka som utredningen sedan avfärdar som en oviktig händelse. Men då samma bolag snart ska öppna ytterligare ett kärnkraftverk börjar en av de ansvariga på Ventana, Jack Godell, att ana oråd. Han upptäcker att säkerhetsdokument förfalskats under bygget och att en katastrof kan inträffa när som helst. När Godell börjar samarbeta med Wells och Adams gör bolaget allt för att tysta dem.
 
"The China Syndrome" är riktigt välskriven, riktigt välspelad, engagerande och mot slutet rejält spännande. Kanske beror det sistnämnda på att jag som vana läsare vet föredrar äldre filmer framför nyare alster. Sjuttiotalskänslan i filmen är stark och jag gillar det riktigt mycket. Det är förresten kul att se Richard Herd, som senare spelade Georges blåsta chef mr Wilhelm i "Seinfeld", i en riktigt kall roll. Och så det där med att "The China Syndrome" är ständigt aktuell. Det gäller på flera plan. Inte bara i frågan om kärnkraftens vara eller icke vara, eller faran med tekniken, utan faktiskt också ur ett genusperspektiv. Båda delarna är väl lika skrämmande, att de är på tapeten än. Kimberly Wells beröms och bedöms genom sitt utseende medan Richard Adams är en skicklig fotograf. Det intressanta är såklart att genusperspektivet inte bygger på en slump utan är genomtänkt och inskrivet i manus. Kontentan av allt ovanstående är att "The China Syndrome" är helt klart sevärd. Den finns att se på Viaplay (nej, inlägget är definitivt inte "sponsrat" för att jag ska nämnda det).
 
Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.
 
Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.

Tankar om: Apollo 18 (2011)

Skräckfilm 5 kommentarer
 
Undertecknad är ju svag för filmer som bygger på material som filmats av karaktärer. Men efter att i höstas sett "Grave Encounters" och nu Gonzalo López-Gallegos "Apollo 18" börjar jag undra om det finns så mycket i den här genren att vara svag för. "Apollo 18" går ut på att ännu en Apollo-expedition i hemlighet skickades till månen innan programmet lades ner under 1970-talet. Genom filmmaterialet följer vi de två besättningsmännen som landar på månen bara för att upptäcka många frågetecken. Det visar sig att ryssarna också tagit sig dit, men att något hänt dem. Snart står det klart för våra hjältar att det finns något levande på rymdstenen och att amerikanska myndigheter känt till det. Expeditionen förvandlas till en ojämn kamp på liv och död.
 
Själva grundtanken med "Apollo 18" är i alla fall lite fantasieggande - åtminstone tills man ser filmen. Dels gissade jag mig till i princip hela handlingsförloppet och berättelsens utveckling i förväg trots att jag inte visste något om eller sett något av filmen överhuvudtaget. Dels försvinner skräckmomentet och den avsedda panikeffekten av att jag inte riktigt kan identifiera mig med varken månresenärerna eller att befinna sig i en sådan extrem miljö. För min del hade det kunnat fungera bättre att placera handlingen i en ogästvänlig eller avlägsen miljö på Jorden, som i John Carpenters "The Thing". Eftersom rymden och månen dessutom blir en väldigt begränsad plats för att få till någorlunda logiska effekter tvingas regissören ta till de gamla vanliga knepen, det vill säga falska skrämseleffekter. Gäsp. Trots dessa negativa delar och trots att jag inte blev det minsta engagerad i handlingen eller karaktärerna flöt "Apollo 18" på rätt bra. Med andra ord fungerade den väl som underhållning för stunden, men absolut inte mer än det.