Les Rivières Pourpres (2000)
Två hårdkokta snutar löser varsitt fall uppe i de franska alperna. Den ena fokuserar på ett mystiskt mord medan den andra undersöker en gravskändning. Det ska visa sig att de båda fallen hänger samman och att våra hjältar står inför ett avslöjande som kan rubba ordningen i samhället. Mathieu Kassovitz har fått till en film som dels är stämningsfull, dels oerhört parodisk. Det verkar som om han sneglat en hel del åt Dario Argento och det förklarar säkert också slutresultatets märkliga blandning. Jag älskar miljöerna, fotot och musiken. Det finns ett underliggande hot i bakgrunden och eftersom jag är extremt svag för sådant gör det att jag har överseende med många frågetecken. Nu tror jag heller inte att "De blodröda floderna" är menat som annat än lättsam underhållning för stunden. Som det fungerar den utmärkt!
 
Lykkevej (2003)
När Saras man meddelar att han träffat en annan rasar den fina ytan. Saras besvikelse gör att hon lämnar allt och då maken dessutom snuvar henne på de pengar som tillfaller henne tvingas hon flytta till det billigaste alternativet. Valet faller på ett litet nedgånget hus i Valby. Hon hinner knappt flytta in förrän hon dras in i grannarnas tillvaro samtidigt som hon gör allt för att försöka klara sig själv. Morten Arnfreds "Lykkevej" är ingen pulshöjare direkt. Den puttrar på i makligt tempo. Vi vet från första stund och för varje karaktärsintroduktion vad som ska hända och hur deras utveckling ser ut. Men det gör faktiskt inte så mycket. Jag var på rätt humör för att bara slötitta uppenbarligen. Behållningen är skådespeleriet, främst Birthe Neumann som Sara. Jag gillar hennes gestaltning väldigt mycket vilket i sin tur gör att jag engageras av karaktären.
 
Lesbian Vampire Killers (2009)
Titeln var för korkad för att jag skulle kunna stå emot den. Jag visste heller ingenting om filmen. Hade jag gjort det hade jag givetvis aldrig sett den. Att upphovsmännen velat göra en film i samma stil som ”Shaun of the Dead” och liknande fyndiga parodier råder det väl ingen tvekan om. För att säkra succén har huvudrollerna tilldelats Matthew Horne och James Corden aka Gavin och Smithy i ”Gavin & Stacey”. Det gör ont att se dem i denna smörja. ”Lesbian Vampire Killers” missar all eventuell potential men värst är att filmen saknar hjärta helt och hållet. Istället blir det en extremt stereotyp, heteronormativ, homofobisk, patriarkal soppa. Det känns som om den är gjord för killgäng som förväntas sitta och brunstbröla tillsammans för att markera sin heterosexualitet/maskulinitet. Ett totalt misslyckande på många plan. Vidrigt.

Kortfattat: en salig påskblandning

Blandat 6 kommentarer
Les Rivières Pourpres (2000)
Två hårdkokta snutar löser varsitt fall uppe i de franska alperna. Den ena fokuserar på ett mystiskt mord medan den andra undersöker en gravskändning. Det ska visa sig att de båda fallen hänger samman och att våra hjältar står inför ett avslöjande som kan rubba ordningen i samhället. Mathieu Kassovitz har fått till en film som dels är stämningsfull, dels oerhört parodisk. Det verkar som om han sneglat en hel del åt Dario Argento och det förklarar säkert också slutresultatets märkliga blandning. Jag älskar miljöerna, fotot och musiken. Det finns ett underliggande hot i bakgrunden och eftersom jag är extremt svag för sådant gör det att jag har överseende med många frågetecken. Nu tror jag heller inte att "De blodröda floderna" är menat som annat än lättsam underhållning för stunden. Som det fungerar den utmärkt!
 
Lykkevej (2003)
När Saras man meddelar att han träffat en annan rasar den fina ytan. Saras besvikelse gör att hon lämnar allt och då maken dessutom snuvar henne på de pengar som tillfaller henne tvingas hon flytta till det billigaste alternativet. Valet faller på ett litet nedgånget hus i Valby. Hon hinner knappt flytta in förrän hon dras in i grannarnas tillvaro samtidigt som hon gör allt för att försöka klara sig själv. Morten Arnfreds "Lykkevej" är ingen pulshöjare direkt. Den puttrar på i makligt tempo. Vi vet från första stund och för varje karaktärsintroduktion vad som ska hända och hur deras utveckling ser ut. Men det gör faktiskt inte så mycket. Jag var på rätt humör för att bara slötitta uppenbarligen. Behållningen är skådespeleriet, främst Birthe Neumann som Sara. Jag gillar hennes gestaltning väldigt mycket vilket i sin tur gör att jag engageras av karaktären.
 
Lesbian Vampire Killers (2009)
Titeln var för korkad för att jag skulle kunna stå emot den. Jag visste heller ingenting om filmen. Hade jag gjort det hade jag givetvis aldrig sett den. Att upphovsmännen velat göra en film i samma stil som ”Shaun of the Dead” och liknande fyndiga parodier råder det väl ingen tvekan om. För att säkra succén har huvudrollerna tilldelats Matthew Horne och James Corden aka Gavin och Smithy i ”Gavin & Stacey”. Det gör ont att se dem i denna smörja. ”Lesbian Vampire Killers” missar all eventuell potential men värst är att filmen saknar hjärta helt och hållet. Istället blir det en extremt stereotyp, heteronormativ, homofobisk, patriarkal soppa. Det känns som om den är gjord för killgäng som förväntas sitta och brunstbröla tillsammans för att markera sin heterosexualitet/maskulinitet. Ett totalt misslyckande på många plan. Vidrigt.

Inte en människa omkom i explosionen på riggen, men Pamela är svårt skadad. Hon vill till varje pris att tvillingarna ska räddas. Christopher tror att explosionen var hans fel. Judith Ryland ligger på sjukhuset med brutet ben efter konfrontationen med Harris. Hon utnyttjar situationen för att vända Emma mot sin far men Harris ligger steget före. John Ross är övertygad om att Cliff ligger bakom sabotaget. Afton Cooper återvänder till Dallas för att vaka över Pamela. Sue Ellen kontaktar en gammal vän med insyn i utredningen. Drew och Emma får till det och han bestämmer sig för att stanna. Bobby får bevis på att Pam åkte till Abu Dhabi 1989 tillsammans med en man. Trots att allt ser ut att gå bra dör plötsligt Pamelas ofödda tvillingar.
 
Audrey Landers blir en enorm behållning för Afton får betydligt mer att göra än Valene, Gary och gänget. Men som vanligt har folket bakom nya "Dallas" gjort sin hemläxa dåligt då Bobby ber Afton tagga ner eftersom hennes "klor" ställt det till förut. Vart fan kom det ifrån och från Bobby av alla människor? Har han glömt vem som agerade beskyddare för honom och Pam mot Katherine och vidrige Mark Graison? Julie Gonzalo är förutom Landers avsnittets höjdpunkt. Men jag förstår inte poängen med att tvillingarna ska dö helt plötsligt, det hundrade dödsfallen den här säsongen för övrigt. Kan inte en enda historia få chans att utvecklas i den här nya versionen av "Dallas"? Annars är jag ganska likgiltig. Vill tycka att det är lite spännande med Pam, men Victoria Principal har sagt att hon inte kommer tillbaka, så... Tydligen är det klart att Pams läkare från efter olyckan, dr David Gordon, ska dyka upp. Vet inte vad jag tycker om det.
 
Förresten så har Audrey Landers släppt sina gamla låtar från original-"Dallas" på iTunes. Jag köpte faktiskt tre av dem, däribland min guilty pleasure "Steal Me Away" som jag missbrukat sedan dess. Arrangemanget är riktigt fint och Landers låter som hon gjorde när hon sjöng den i avsnitt efter avsnitt 1981.
 

Dallas: Guilt & Innocence

TV 2 kommentarer

Inte en människa omkom i explosionen på riggen, men Pamela är svårt skadad. Hon vill till varje pris att tvillingarna ska räddas. Christopher tror att explosionen var hans fel. Judith Ryland ligger på sjukhuset med brutet ben efter konfrontationen med Harris. Hon utnyttjar situationen för att vända Emma mot sin far men Harris ligger steget före. John Ross är övertygad om att Cliff ligger bakom sabotaget. Afton Cooper återvänder till Dallas för att vaka över Pamela. Sue Ellen kontaktar en gammal vän med insyn i utredningen. Drew och Emma får till det och han bestämmer sig för att stanna. Bobby får bevis på att Pam åkte till Abu Dhabi 1989 tillsammans med en man. Trots att allt ser ut att gå bra dör plötsligt Pamelas ofödda tvillingar.
 
Audrey Landers blir en enorm behållning för Afton får betydligt mer att göra än Valene, Gary och gänget. Men som vanligt har folket bakom nya "Dallas" gjort sin hemläxa dåligt då Bobby ber Afton tagga ner eftersom hennes "klor" ställt det till förut. Vart fan kom det ifrån och från Bobby av alla människor? Har han glömt vem som agerade beskyddare för honom och Pam mot Katherine och vidrige Mark Graison? Julie Gonzalo är förutom Landers avsnittets höjdpunkt. Men jag förstår inte poängen med att tvillingarna ska dö helt plötsligt, det hundrade dödsfallen den här säsongen för övrigt. Kan inte en enda historia få chans att utvecklas i den här nya versionen av "Dallas"? Annars är jag ganska likgiltig. Vill tycka att det är lite spännande med Pam, men Victoria Principal har sagt att hon inte kommer tillbaka, så... Tydligen är det klart att Pams läkare från efter olyckan, dr David Gordon, ska dyka upp. Vet inte vad jag tycker om det.
 
Förresten så har Audrey Landers släppt sina gamla låtar från original-"Dallas" på iTunes. Jag köpte faktiskt tre av dem, däribland min guilty pleasure "Steal Me Away" som jag missbrukat sedan dess. Arrangemanget är riktigt fint och Landers låter som hon gjorde när hon sjöng den i avsnitt efter avsnitt 1981.
 
 
Ett år efter andra filmen valde Nicolas Winding Refn att knyta ihop trilogin. Denna gång fokuserar berättelsen på Milo, givetvis gestaltad av Zlatko Buric. Milo har det tufft. Betydligt yngre förmågor sätter press på honom och affärerna går inte lika bra som förut. Det har med andra ord skett ett maktskifte och innan Milo vet ordet av är det han som sitter i skuld utan både knark och pengar. Samtidigt försöker han hålla sig drogfri med stöd av AA-möten och laga mat till dottern Milenas födelsedagsfest. Det hela kulminerar under den dag som festen ska gå av stapeln. Kommer Milo verkligen fixa allt?
 
"Pusher 3” är fortfarande skitig och på många sätt brutalt realistisk men dokumentärkänslan är lika med noll. Nu är det verkligen spelfilm för hela slanten och även om filmen ur berättelsesynpunkt inte känns obefogad är den inte lika engagerande eller intressant som föregångarna. Det tycker jag är rätt intressant eftersom jag trodde det skulle vara tvärtom utifrån det lilla vi fått veta om Milo i de föregående filmerna. Några fler bekanta ansikten från del ett och två dyker upp, däribland en nästintill oigenkännlig Kusse-Kurt vars hårda liv i verkligheten uppenbarligen satt djupa spår på mycket kort tid. Zlatko Buric å sin sida klarar huvudrollen galant. Milo blir inte lika karikatyrartad som i första filmen. Det är heller inte mitt engagemang för karaktären som brister, utan något i själva filmen. Kanske pågår den helt enkelt för länge och blir därmed för utdragen.
 
 
Jag gillar skarpt att det mesta verkar utspela sig under en och samma dag. Det blir onekligen en väldigt lång natt för Milo när allt går åt helvete. På sina ställen blir handlingen nästan farsartad utan att för den skull övergå i komedi eller buskis. Karaktären Milena får lika lite utrymme som kvinnorna i ”Pusher” och ”Pusher II”, men framställs däremot som en väldigt komplex människa. Ena stunden är hon älskvärd, bara för att i nästa stund bli fruktansvärt vidrig. Jag tycker också det är intressant att notera att hon faktiskt står med ena foten i den undre världen, både genom fadern och pojkvännen (och kanske av egen drivkraft), men att hon dessutom har tillträde till den ”vanliga” världen utanför genom sitt arbete som sjuksköterska. Därmed blir gränsen mellan de två verkligheterna väldigt otydlig och det är för mig nästan det mest intressanta med ”Pusher 3”. Det blir svårare att som åskådare känna lättnad över att inte känna igen sig i den värld som Winding Refn skildrar. För vad vet vi egentligen om varandra?
 
Kvalitetsmässigt håller ”Pusher”-trilogin rakt igenom. Varken andra eller tredje filmen känns urvattnade eller onödiga, men ”Pusher 3” är enligt mig inte lika engagerande, kanske just för att den blir för utdragen. På sätt och vis är det också möjligt att se varje del i trilogin som en separat film utan att för den skull förlora något större sammanhang och det får väl ses som en särskild bedrift. Sammanfattningsvis rekommenderar jag alla tre. De utspelar sig i samma värld men vi får verkligen se olika delar av den världen i varje film. Och spontant känns det som om en omtitt i framtiden är befogad. Det finns nog mycket mer att upptäcka och fundera kring i ”Pusher”-trilogin.

Pusher 3 (2005)

Drama 3 kommentarer
 
Ett år efter andra filmen valde Nicolas Winding Refn att knyta ihop trilogin. Denna gång fokuserar berättelsen på Milo, givetvis gestaltad av Zlatko Buric. Milo har det tufft. Betydligt yngre förmågor sätter press på honom och affärerna går inte lika bra som förut. Det har med andra ord skett ett maktskifte och innan Milo vet ordet av är det han som sitter i skuld utan både knark och pengar. Samtidigt försöker han hålla sig drogfri med stöd av AA-möten och laga mat till dottern Milenas födelsedagsfest. Det hela kulminerar under den dag som festen ska gå av stapeln. Kommer Milo verkligen fixa allt?
 
"Pusher 3” är fortfarande skitig och på många sätt brutalt realistisk men dokumentärkänslan är lika med noll. Nu är det verkligen spelfilm för hela slanten och även om filmen ur berättelsesynpunkt inte känns obefogad är den inte lika engagerande eller intressant som föregångarna. Det tycker jag är rätt intressant eftersom jag trodde det skulle vara tvärtom utifrån det lilla vi fått veta om Milo i de föregående filmerna. Några fler bekanta ansikten från del ett och två dyker upp, däribland en nästintill oigenkännlig Kusse-Kurt vars hårda liv i verkligheten uppenbarligen satt djupa spår på mycket kort tid. Zlatko Buric å sin sida klarar huvudrollen galant. Milo blir inte lika karikatyrartad som i första filmen. Det är heller inte mitt engagemang för karaktären som brister, utan något i själva filmen. Kanske pågår den helt enkelt för länge och blir därmed för utdragen.
 
 
Jag gillar skarpt att det mesta verkar utspela sig under en och samma dag. Det blir onekligen en väldigt lång natt för Milo när allt går åt helvete. På sina ställen blir handlingen nästan farsartad utan att för den skull övergå i komedi eller buskis. Karaktären Milena får lika lite utrymme som kvinnorna i ”Pusher” och ”Pusher II”, men framställs däremot som en väldigt komplex människa. Ena stunden är hon älskvärd, bara för att i nästa stund bli fruktansvärt vidrig. Jag tycker också det är intressant att notera att hon faktiskt står med ena foten i den undre världen, både genom fadern och pojkvännen (och kanske av egen drivkraft), men att hon dessutom har tillträde till den ”vanliga” världen utanför genom sitt arbete som sjuksköterska. Därmed blir gränsen mellan de två verkligheterna väldigt otydlig och det är för mig nästan det mest intressanta med ”Pusher 3”. Det blir svårare att som åskådare känna lättnad över att inte känna igen sig i den värld som Winding Refn skildrar. För vad vet vi egentligen om varandra?
 
Kvalitetsmässigt håller ”Pusher”-trilogin rakt igenom. Varken andra eller tredje filmen känns urvattnade eller onödiga, men ”Pusher 3” är enligt mig inte lika engagerande, kanske just för att den blir för utdragen. På sätt och vis är det också möjligt att se varje del i trilogin som en separat film utan att för den skull förlora något större sammanhang och det får väl ses som en särskild bedrift. Sammanfattningsvis rekommenderar jag alla tre. De utspelar sig i samma värld men vi får verkligen se olika delar av den världen i varje film. Och spontant känns det som om en omtitt i framtiden är befogad. Det finns nog mycket mer att upptäcka och fundera kring i ”Pusher”-trilogin.