På Falcon Crest är det hårda tider. I alla fall om ens namn är Angela Channing. Hon gör allt i sin makt för att hålla Chase borta från vingården, trots avtalet de slöt efter rättegången. Brorsonen ger sig dock inte så lätt. Både Angela och Chase tvingas ta ställning till den mystiske och inställsamme Richard Channing som tar över The Globe. Vem är egentligen hans mor? Melissa försöker få det att se ut som om hon anstränger sig för att få äktenskapet att fungera och passar därmed på att svartmåla Lance inför Angela. När hennes far, Carlo Agretti, mördas och Cole blir huvudmisstänkt kommer människorna i Tuscany Valley aldrig att bli desamma igen...
 
Det börjar slå gnistor på allvar i den andra säsongen, mycket tack vare David Selbys entré som Richard Channing. Han har en speciell kemi med alla han interagerar med, främst Jane Wyman, Robert Foxworth, Susan Sullivan och Margaret Ladd. Scenen nedan, där Angela och Richard möts för första gången är episk. De är verkligen två giganter som kolliderar med enorm kraft och både Wyman och Selby är strålande. Richards ankomst innebär också att fokuset på Falcon Crests bakgrund försvinner. Det är synd, men samtidigt rör nämnda karaktär till det riktigt bra i alla lagren och då Richard avslöjar att Jacqueline Perrault inte bara är mamma till Chase utan även honom, då blir den bakgrundshistorien oerhört intressant. Att framtiden ska utvisa vem som egentligen är Richards mor är bara en extra krydda. Här kommer också för första gången Jacquelines samverkan med nazister under andra världskriget fram i dagen, något som ska påverka seriens handling enligt mitt minne även i minst de två kommande säsongerna.
 
 
Den andra säsongen av ”Falcon Crest” bjuder på mycket karaktärsfördjupning men ibland blir en del historier för långdragna innan det kommer någon pay-off. Under omgångens andra halva tar det fart på allvar och uppbyggnaden mot cliffhangern när Carlo Agrettis mördare avslöjas är helt fenomenal och enormt kraftfull. Alla är samlade på bröllopsmottagningen. Sanningen kommer fram. Tre skott avlossas. En kista sänks ner i jorden. Sanslöst spännande även när man vet utgången... Och tredje säsongen fick jag efter många om och men tag i, dessutom till ett rejält underpris vilket glädjer en snål person som undertecknad. Har inte påbörjat den ännu men ser verkligen fram emot det då avsnitten är remastrade. En remastrad fjärde säsong finns också i planerna inom vad som påstås vara en snar framtid. Hoppas verkligen att den tredje i Made on Demand-formatet säljer tillräckligt bra! I Sverige finns den tillgänglig både hos Swedisc och Megastore.
 

Tankar om: Falcon Crest säsong 2

TV Kommentera

 
På Falcon Crest är det hårda tider. I alla fall om ens namn är Angela Channing. Hon gör allt i sin makt för att hålla Chase borta från vingården, trots avtalet de slöt efter rättegången. Brorsonen ger sig dock inte så lätt. Både Angela och Chase tvingas ta ställning till den mystiske och inställsamme Richard Channing som tar över The Globe. Vem är egentligen hans mor? Melissa försöker få det att se ut som om hon anstränger sig för att få äktenskapet att fungera och passar därmed på att svartmåla Lance inför Angela. När hennes far, Carlo Agretti, mördas och Cole blir huvudmisstänkt kommer människorna i Tuscany Valley aldrig att bli desamma igen...
 
Det börjar slå gnistor på allvar i den andra säsongen, mycket tack vare David Selbys entré som Richard Channing. Han har en speciell kemi med alla han interagerar med, främst Jane Wyman, Robert Foxworth, Susan Sullivan och Margaret Ladd. Scenen nedan, där Angela och Richard möts för första gången är episk. De är verkligen två giganter som kolliderar med enorm kraft och både Wyman och Selby är strålande. Richards ankomst innebär också att fokuset på Falcon Crests bakgrund försvinner. Det är synd, men samtidigt rör nämnda karaktär till det riktigt bra i alla lagren och då Richard avslöjar att Jacqueline Perrault inte bara är mamma till Chase utan även honom, då blir den bakgrundshistorien oerhört intressant. Att framtiden ska utvisa vem som egentligen är Richards mor är bara en extra krydda. Här kommer också för första gången Jacquelines samverkan med nazister under andra världskriget fram i dagen, något som ska påverka seriens handling enligt mitt minne även i minst de två kommande säsongerna.
 
 
Den andra säsongen av ”Falcon Crest” bjuder på mycket karaktärsfördjupning men ibland blir en del historier för långdragna innan det kommer någon pay-off. Under omgångens andra halva tar det fart på allvar och uppbyggnaden mot cliffhangern när Carlo Agrettis mördare avslöjas är helt fenomenal och enormt kraftfull. Alla är samlade på bröllopsmottagningen. Sanningen kommer fram. Tre skott avlossas. En kista sänks ner i jorden. Sanslöst spännande även när man vet utgången... Och tredje säsongen fick jag efter många om och men tag i, dessutom till ett rejält underpris vilket glädjer en snål person som undertecknad. Har inte påbörjat den ännu men ser verkligen fram emot det då avsnitten är remastrade. En remastrad fjärde säsong finns också i planerna inom vad som påstås vara en snar framtid. Hoppas verkligen att den tredje i Made on Demand-formatet säljer tillräckligt bra! I Sverige finns den tillgänglig både hos Swedisc och Megastore.
 
I det här inlägget tänkte jag titta lite närmare på filmberättelserna om två av Englands viktigaste ledare genom tiderna. Det handlar givetvis om drottning Elizabeth II och den före detta premiärministern Margaret Thatcher.
 
The Queen (2006)
Berättelsen fokuserar på veckan efter prinsessan Dianas död, hösten 1997. Den relativt färske premiärministern Tony Blair försöker förstå sig på kungahusets beteende efter tragedin, ett kungahus under ledning av drottning Elizabeth. Det brittiska folket är rasande på den tystnad som följer på dödsfallet medan Blair gör allt i sin makt för att få drottningen att förstå allvaret och vilka konsekvenser hennes hållning kommer få för monarkin i Storbritannien. Detta trots att Blair själv är emot monarkin som statsskick. Men är verkligen drottning Elizabeth så kall och obrydd som media och hennes motståndare vill få det att verka?
 
I ärlighetens namn ska det väl sägas att även om filmen bär titeln ”The Queen” så är det lika mycket Tony Blairs historia såväl som drottning Elizabeths. Helen Mirren gestaltar den strama monarken och gör det givetvis extremt trovärdigt – och det utan att egentligen ta i det minsta. Frisyren, glasögonen och handväskan är de attribut hon jobbar med och som jag kommer på mig själv med att förknippa med den verkliga förlagan, men annars blir drottningen i Mirrens gestaltning en egen, högst levande karaktär. Dokumentärkänslan blir sålunda väldigt stark, inte minst då autentiska bilder varvas med rekonstruerade sådana. Mirren backas upp av en stabil ensemble, inte minst kameleonten till skådespelare James Cromwell i rollen som prins Philip. Dessvärre är Michael Sheen som Tony Blair ganska blek och både Sheen och Helen McCrory som Cherie Blair känns alltför ofta som karikatyrer av de verkliga förlagorna, som om de valts för rollerna mest för likheterna med de verkliga personerna än för sina förmågor som skådespelare. Detsamma gäller även Alex Jennings som prins Charles som kör det teatrala stuket i sin gestaltning.
 
 
Annars flyter berättandet i ”The Queen” på alldeles utmärkt, kanske till och med lite för bra. Nu vet jag inte om regissören Stephen Frears hade för avsikt att försöka tränga in på djupet desto mer men oavsett hur det ligger till med den saken så stannar ”The Queen” vid ytan. Mirrens gestaltning av drottningen bidrar dock med nödvändig komplexitet och i slutänden blir jag både rejält engagerad och riktigt berörd av filmen. Egentligen ställer ”The Queen” en hel del frågor kring vad som egentligen pågick i kungahuset under tiden för Dianas död men den besvarar ingen av dessa frågor, både på gott och ont.
 
The Iron Lady (2011)
En åldrad Margaret Thatcher blandar ihop dåtid och nutid efter maken Denis död. Är hon på väg att bli dement eller är det bara sorgen som spökar? Minnesbilder från hennes liv passerar, både från den tid då hon drogs in i politiken, under åren som både hatad och älskad premiärminister och fram till avgången.
 
Det ska direkt sägas att jag både hade höga förväntningar på ”The Iron Lady”, men också en hel del fördomar på grund av regissören Phyllida Lloyd som ju gjorde hemska ”Mamma Mia”. Jag vill helst inte tro att fördomarna spelar in i mina helhetsintryck av filmen, men helt omöjligt är det nog tyvärr inte. Så här tjugo minuter efter att filmen slutat vet jag inte riktigt vad jag sett eller hur jag ska sammanfatta det. Meryl Streep vann inte helt oväntat en Oscar för bästa huvudroll, men jag vet inte om jag tycker hon förtjänar det. Hon jobbar förvisso hårt med att ge liv åt Margaret Thatcher men lyckas inte helt och fullt med det. På nåt sätt är hon Meryl Streep med extrem sminkning och alltför ofta går tankarna till French and Saunders geniala parodier. Tråkigt, men sant. Även Jim Broadbent tar i så han nästan spricker och inte heller det tilltalar mig trots att jag i vanliga fall gillar honom (och Streep för den delen). Nej, då blir istället den mest intressanta karaktären något oväntat Geoffrey Howe gestaltad av Anthony Head som spelade Giles i ”Buffy – the Vampire Slayer”, antagligen mest för att han spelar betydligt mer nedtonat. Alexandra Roach som den yngre Margaret imponerar inte heller och på nåt vis har jag svårt att skapa illusionen av att hon och Streep är samma karaktär.
 
Det största problemet är nog tyvärr manuset och, nu är vi framme vid fördomarna, regin. ”The Iron Lady” är enormt trögarbetad. Thatcher framställs i Lloyds regi som om hon varit dement hela livet. Eller är det bara ett sätt att återknyta till ”nutiden” och hennes tillstånd med de märkliga inklippsbilder av reaktioner och liknande som hackar sönder filmen i tid och otid? Är hon ens dement eller var det bara sorgen som spökade? Och vad är kontentan av det hela? Lloyd försöker sig på ett genusperspektiv men slutpoängen blir nästan som om Margaret inte klarar sig utan sin man. Eller är det meningen att hon förstår att hon visst gör det, att hon själv inte varit övertygad om att en kvinna visst kan klara sig på egen hand? Jag vet inte. Och jag tror varken ensemble, manusförfattare eller regissör heller vet eller ens har en tanke om det. Så verkar det i alla fall utifrån filmen med tanke på att det spretar åt alla håll. Ibland är känslan av pretentiös teaterföreställning väldigt stark.
 
 
Så vad blir slutomdömet för ”The Queen” och ”The Iron Lady”? Jag betvivlar tyvärr inte att Phyllida Lloyd sneglat en hel del på förstnämnda film med tanke på att det finns en hel del likheter i utförandet. Även om ”The Iron Lady” för mig misslyckas på många plan ska regissören ha heder för att hon åtminstone försöker sig på något sorts djup medan Stephen Frears gör det ganska enkelt för sig i ”The Queen”. I slutänden ger faktiskt inte någon av filmerna några direkta svar eller ledtrådar på de frågor de försöker ställa. Som sagt kan det i båda fallen vara både positivt och negativt. Skådespeleriet i ”The Queen” glänser över prestationerna i ”The Iron Lady” och jag vet att jag svär i kyrkan som kritiserar Streep men jag tycker helt enkelt inte hon levererar den här gången.
 
Jag hade höga förväntningar på båda filmerna. ”The Queen” levererar ändå: jag blir berörd och engagerad trots att det var den film jag förväntade mig att minst bli berörd av på grund av min egen inställning till monarki. ”The Iron Lady” var den berättelse som jag var mest intresserad av men som lämnade mig helt kall på känslor och engagemang. Konstigt och snopet! Slutsats: ”The Queen” rekommenderas. ”The Iron Lady” kan gott hoppas över. Tyvärr.

The Queen vs The Iron Lady

Drama Kommentera
I det här inlägget tänkte jag titta lite närmare på filmberättelserna om två av Englands viktigaste ledare genom tiderna. Det handlar givetvis om drottning Elizabeth II och den före detta premiärministern Margaret Thatcher.
 
The Queen (2006)
Berättelsen fokuserar på veckan efter prinsessan Dianas död, hösten 1997. Den relativt färske premiärministern Tony Blair försöker förstå sig på kungahusets beteende efter tragedin, ett kungahus under ledning av drottning Elizabeth. Det brittiska folket är rasande på den tystnad som följer på dödsfallet medan Blair gör allt i sin makt för att få drottningen att förstå allvaret och vilka konsekvenser hennes hållning kommer få för monarkin i Storbritannien. Detta trots att Blair själv är emot monarkin som statsskick. Men är verkligen drottning Elizabeth så kall och obrydd som media och hennes motståndare vill få det att verka?
 
I ärlighetens namn ska det väl sägas att även om filmen bär titeln ”The Queen” så är det lika mycket Tony Blairs historia såväl som drottning Elizabeths. Helen Mirren gestaltar den strama monarken och gör det givetvis extremt trovärdigt – och det utan att egentligen ta i det minsta. Frisyren, glasögonen och handväskan är de attribut hon jobbar med och som jag kommer på mig själv med att förknippa med den verkliga förlagan, men annars blir drottningen i Mirrens gestaltning en egen, högst levande karaktär. Dokumentärkänslan blir sålunda väldigt stark, inte minst då autentiska bilder varvas med rekonstruerade sådana. Mirren backas upp av en stabil ensemble, inte minst kameleonten till skådespelare James Cromwell i rollen som prins Philip. Dessvärre är Michael Sheen som Tony Blair ganska blek och både Sheen och Helen McCrory som Cherie Blair känns alltför ofta som karikatyrer av de verkliga förlagorna, som om de valts för rollerna mest för likheterna med de verkliga personerna än för sina förmågor som skådespelare. Detsamma gäller även Alex Jennings som prins Charles som kör det teatrala stuket i sin gestaltning.
 
 
Annars flyter berättandet i ”The Queen” på alldeles utmärkt, kanske till och med lite för bra. Nu vet jag inte om regissören Stephen Frears hade för avsikt att försöka tränga in på djupet desto mer men oavsett hur det ligger till med den saken så stannar ”The Queen” vid ytan. Mirrens gestaltning av drottningen bidrar dock med nödvändig komplexitet och i slutänden blir jag både rejält engagerad och riktigt berörd av filmen. Egentligen ställer ”The Queen” en hel del frågor kring vad som egentligen pågick i kungahuset under tiden för Dianas död men den besvarar ingen av dessa frågor, både på gott och ont.
 
The Iron Lady (2011)
En åldrad Margaret Thatcher blandar ihop dåtid och nutid efter maken Denis död. Är hon på väg att bli dement eller är det bara sorgen som spökar? Minnesbilder från hennes liv passerar, både från den tid då hon drogs in i politiken, under åren som både hatad och älskad premiärminister och fram till avgången.
 
Det ska direkt sägas att jag både hade höga förväntningar på ”The Iron Lady”, men också en hel del fördomar på grund av regissören Phyllida Lloyd som ju gjorde hemska ”Mamma Mia”. Jag vill helst inte tro att fördomarna spelar in i mina helhetsintryck av filmen, men helt omöjligt är det nog tyvärr inte. Så här tjugo minuter efter att filmen slutat vet jag inte riktigt vad jag sett eller hur jag ska sammanfatta det. Meryl Streep vann inte helt oväntat en Oscar för bästa huvudroll, men jag vet inte om jag tycker hon förtjänar det. Hon jobbar förvisso hårt med att ge liv åt Margaret Thatcher men lyckas inte helt och fullt med det. På nåt sätt är hon Meryl Streep med extrem sminkning och alltför ofta går tankarna till French and Saunders geniala parodier. Tråkigt, men sant. Även Jim Broadbent tar i så han nästan spricker och inte heller det tilltalar mig trots att jag i vanliga fall gillar honom (och Streep för den delen). Nej, då blir istället den mest intressanta karaktären något oväntat Geoffrey Howe gestaltad av Anthony Head som spelade Giles i ”Buffy – the Vampire Slayer”, antagligen mest för att han spelar betydligt mer nedtonat. Alexandra Roach som den yngre Margaret imponerar inte heller och på nåt vis har jag svårt att skapa illusionen av att hon och Streep är samma karaktär.
 
Det största problemet är nog tyvärr manuset och, nu är vi framme vid fördomarna, regin. ”The Iron Lady” är enormt trögarbetad. Thatcher framställs i Lloyds regi som om hon varit dement hela livet. Eller är det bara ett sätt att återknyta till ”nutiden” och hennes tillstånd med de märkliga inklippsbilder av reaktioner och liknande som hackar sönder filmen i tid och otid? Är hon ens dement eller var det bara sorgen som spökade? Och vad är kontentan av det hela? Lloyd försöker sig på ett genusperspektiv men slutpoängen blir nästan som om Margaret inte klarar sig utan sin man. Eller är det meningen att hon förstår att hon visst gör det, att hon själv inte varit övertygad om att en kvinna visst kan klara sig på egen hand? Jag vet inte. Och jag tror varken ensemble, manusförfattare eller regissör heller vet eller ens har en tanke om det. Så verkar det i alla fall utifrån filmen med tanke på att det spretar åt alla håll. Ibland är känslan av pretentiös teaterföreställning väldigt stark.
 
 
Så vad blir slutomdömet för ”The Queen” och ”The Iron Lady”? Jag betvivlar tyvärr inte att Phyllida Lloyd sneglat en hel del på förstnämnda film med tanke på att det finns en hel del likheter i utförandet. Även om ”The Iron Lady” för mig misslyckas på många plan ska regissören ha heder för att hon åtminstone försöker sig på något sorts djup medan Stephen Frears gör det ganska enkelt för sig i ”The Queen”. I slutänden ger faktiskt inte någon av filmerna några direkta svar eller ledtrådar på de frågor de försöker ställa. Som sagt kan det i båda fallen vara både positivt och negativt. Skådespeleriet i ”The Queen” glänser över prestationerna i ”The Iron Lady” och jag vet att jag svär i kyrkan som kritiserar Streep men jag tycker helt enkelt inte hon levererar den här gången.
 
Jag hade höga förväntningar på båda filmerna. ”The Queen” levererar ändå: jag blir berörd och engagerad trots att det var den film jag förväntade mig att minst bli berörd av på grund av min egen inställning till monarki. ”The Iron Lady” var den berättelse som jag var mest intresserad av men som lämnade mig helt kall på känslor och engagemang. Konstigt och snopet! Slutsats: ”The Queen” rekommenderas. ”The Iron Lady” kan gott hoppas över. Tyvärr.
 
Liksom tidigare undviker jag direkta länkar till respektive låt eftersom dessa ofta är brutna. Istället länkar jag direkt till själva spellistan, en lista som uppdaterats väldigt frekvent senaste tiden!
 
When You Say Nothing At All – Ronan Keating (Notting Hill)
Aldrig trodde jag väl att Ronan Keating skulle hamna på någon av mina spellistor men detta beskyller jag helt och hållet en vän för. Han gav mig nämligen ”Notting Hill” på BluRay i julas bara sådär helt apropå. Antagligen för att han tyckte jag väntat länge nog med att se den. Det skulle dock dröja ytterligare ett halvår innan jag faktiskt kände mig upplagd för en kärlekshistoria mellan Hugh Grant och Julia Roberts. Att den dagen överhuvudtaget inträffade kan bara bero på att mitt konstnärliga immunförsvar är nere efter en löjligt intensiv jobbtermin. I vilket fall gick jag någorlunda oskadd genom nämnda film, bortsett från en scen eller två – samt denna förbaskade låt som till sist bet sig fast likt en fästing efter alla dessa år...
 
Halloween II Theme – John Carpenter/Alan Howarth (Halloween II)
Spotify börjar bli en riktig guldgruva när det gäller obskyra soundtrack. Till min glädje upptäckte jag för en tid sedan att även en rejält remastrad utgåva av musiken ur ”Halloween II” hittat dit. Den låter hundra gånger bättre på Spotify än på den CD-version som överlevt mina utrensningshysterier. Jag älskar temat till den första filmen men undrar om inte denna upphottade variant för uppföljaren tar priset. Dra upp ljudet på högtalarna och många rysningar garanteras. Själv kan jag inte höra detta stycke utan att direkt associera till replikskiftet mellan grannen och dr Loomis som förebådar det i filmen:
"I've been tricked or treated till death tonight.”
"You don't know what death is!”
 
Masked Ball 1999 Extended Mix - Jocelyn Pook (Eyes Wide Shut)
Ett annat guldkorn jag hittade alldeles nyligen är den obehagliga låten ”Masked Ball” från Kubricks  ”Eyes Wide Shut” som används i den lika obehagliga orgiescenen. Om jag inte missminner mig helt består mässandet av rumänska texter som spelas baklänges. Otroligt stämningsfullt, både i filmen och på egen hand.
 
Alvin's Theme – Angelo Badalamenti (The Straight Story)
Om jag blev glad över att hitta soundtracket till ”Halloween II” samt ”Masked Ball” så var det rena sätta kaffet i halsen-upplevelsen när jag återigen sökte på Angelo Badalamenti alldeles nyligen och upptäckte att musiken ur ”The Straight Story” äntligen blivit tillgänglig! Det är svårt att välja ut ett stycke ur nämnda soundtrack men denna gång får det bli ”Alvin's Theme”. Filmen är såklart ett av många exempel på det speciella samarbetet mellan David Lynch och Angelo Badalamenti som resulterat i både en oförglömlig film och ett soundtrack som står sig väl på egen hand!

Låtar från filmspellistan III

Filmmusik 3 kommentarer
 
Liksom tidigare undviker jag direkta länkar till respektive låt eftersom dessa ofta är brutna. Istället länkar jag direkt till själva spellistan, en lista som uppdaterats väldigt frekvent senaste tiden!
 
When You Say Nothing At All – Ronan Keating (Notting Hill)
Aldrig trodde jag väl att Ronan Keating skulle hamna på någon av mina spellistor men detta beskyller jag helt och hållet en vän för. Han gav mig nämligen ”Notting Hill” på BluRay i julas bara sådär helt apropå. Antagligen för att han tyckte jag väntat länge nog med att se den. Det skulle dock dröja ytterligare ett halvår innan jag faktiskt kände mig upplagd för en kärlekshistoria mellan Hugh Grant och Julia Roberts. Att den dagen överhuvudtaget inträffade kan bara bero på att mitt konstnärliga immunförsvar är nere efter en löjligt intensiv jobbtermin. I vilket fall gick jag någorlunda oskadd genom nämnda film, bortsett från en scen eller två – samt denna förbaskade låt som till sist bet sig fast likt en fästing efter alla dessa år...
 
Halloween II Theme – John Carpenter/Alan Howarth (Halloween II)
Spotify börjar bli en riktig guldgruva när det gäller obskyra soundtrack. Till min glädje upptäckte jag för en tid sedan att även en rejält remastrad utgåva av musiken ur ”Halloween II” hittat dit. Den låter hundra gånger bättre på Spotify än på den CD-version som överlevt mina utrensningshysterier. Jag älskar temat till den första filmen men undrar om inte denna upphottade variant för uppföljaren tar priset. Dra upp ljudet på högtalarna och många rysningar garanteras. Själv kan jag inte höra detta stycke utan att direkt associera till replikskiftet mellan grannen och dr Loomis som förebådar det i filmen:
"I've been tricked or treated till death tonight.”
"You don't know what death is!”
 
Masked Ball 1999 Extended Mix - Jocelyn Pook (Eyes Wide Shut)
Ett annat guldkorn jag hittade alldeles nyligen är den obehagliga låten ”Masked Ball” från Kubricks  ”Eyes Wide Shut” som används i den lika obehagliga orgiescenen. Om jag inte missminner mig helt består mässandet av rumänska texter som spelas baklänges. Otroligt stämningsfullt, både i filmen och på egen hand.
 
Alvin's Theme – Angelo Badalamenti (The Straight Story)
Om jag blev glad över att hitta soundtracket till ”Halloween II” samt ”Masked Ball” så var det rena sätta kaffet i halsen-upplevelsen när jag återigen sökte på Angelo Badalamenti alldeles nyligen och upptäckte att musiken ur ”The Straight Story” äntligen blivit tillgänglig! Det är svårt att välja ut ett stycke ur nämnda soundtrack men denna gång får det bli ”Alvin's Theme”. Filmen är såklart ett av många exempel på det speciella samarbetet mellan David Lynch och Angelo Badalamenti som resulterat i både en oförglömlig film och ett soundtrack som står sig väl på egen hand!