Jag brukar inte direkt känna av någon julstämning nuförtiden, men i år blev det ändring på det. Eller snarare skedde ändringen under denna helg då jag fick ett infall och återvände till två tidlösa produktioner.
 
Kråkguldet (1969)
Det är tre år sedan jag sist såg "Kråkguldet" och skrev också en text om den då. Jag kan inte annat än instämma i mina egna hyllningar. Återigen hittar jag nya saker i serien som jag inte lagt märke till eller tänkt på tidigare. Jag både skrattar högt och dras med i den härliga, riktigt hotfulla stämningen. Om du inte sett "Kråkguldet" så kan du lätt åtgärda det via SVT:s Öppet arkiv. Tidlöst!
 
Fanny och Alexander (den långa versionen, 1983)
Ingmar Bergmans berättelse om Fanny och Alexander och deras hårda öde tar sin början då familjen Ekdahl firar jul men spinner totalt över cirka två år. Det är evigheter sedan jag såg filmen sist, kan inte ens minnas när det var. En sak som står helt klart vid gårdagens omtitt är att min gamla åsikt om "Fanny och Alexander" i sin långa version stämmer än, nämligen att det är den bästa svenska film som gjorts hittills. Manus, skådespeleri, regi, foto, scenografi, ljud, musik, ljussättning, ja, allt är helt genialt. Den bjuder på en upplevelse över det vanliga och är kanske den enda film som trots sin längd får mig att känna att jag skulle kunna se om den i samma stund som den slutar. Det är en ren skandal att den långa versionen inte restaurerats för BluRay i Sverige. Skandal! Jag försökte se den kortare versionen på TV en gång i tiden (den släpptes faktiskt före den långa varianten), men det var för mycket som saknades och jag blev bara irriterad. Om du kan få tag i den långa versionen så se den! Själv har jag den på import-DVD med dålig bildkvalitet och en engelsk undertext som inte går att välja bort. Men inte ens det kan förstöra filmupplevelsen. "Fanny och Alexander" innehåller en fantastisk blandning av mörker och humor och en oslagbar stämning.

Kortfattat: Julstämning

Blandat 4 kommentarer
Jag brukar inte direkt känna av någon julstämning nuförtiden, men i år blev det ändring på det. Eller snarare skedde ändringen under denna helg då jag fick ett infall och återvände till två tidlösa produktioner.
 
Kråkguldet (1969)
Det är tre år sedan jag sist såg "Kråkguldet" och skrev också en text om den då. Jag kan inte annat än instämma i mina egna hyllningar. Återigen hittar jag nya saker i serien som jag inte lagt märke till eller tänkt på tidigare. Jag både skrattar högt och dras med i den härliga, riktigt hotfulla stämningen. Om du inte sett "Kråkguldet" så kan du lätt åtgärda det via SVT:s Öppet arkiv. Tidlöst!
 
Fanny och Alexander (den långa versionen, 1983)
Ingmar Bergmans berättelse om Fanny och Alexander och deras hårda öde tar sin början då familjen Ekdahl firar jul men spinner totalt över cirka två år. Det är evigheter sedan jag såg filmen sist, kan inte ens minnas när det var. En sak som står helt klart vid gårdagens omtitt är att min gamla åsikt om "Fanny och Alexander" i sin långa version stämmer än, nämligen att det är den bästa svenska film som gjorts hittills. Manus, skådespeleri, regi, foto, scenografi, ljud, musik, ljussättning, ja, allt är helt genialt. Den bjuder på en upplevelse över det vanliga och är kanske den enda film som trots sin längd får mig att känna att jag skulle kunna se om den i samma stund som den slutar. Det är en ren skandal att den långa versionen inte restaurerats för BluRay i Sverige. Skandal! Jag försökte se den kortare versionen på TV en gång i tiden (den släpptes faktiskt före den långa varianten), men det var för mycket som saknades och jag blev bara irriterad. Om du kan få tag i den långa versionen så se den! Själv har jag den på import-DVD med dålig bildkvalitet och en engelsk undertext som inte går att välja bort. Men inte ens det kan förstöra filmupplevelsen. "Fanny och Alexander" innehåller en fantastisk blandning av mörker och humor och en oslagbar stämning.
 
Jag har varit på bio. Ja, faktiskt. Det var över två år sedan sist. Ibland dyker det dock upp filmer som lockar för mycket för att jag ska kunna motstå dem. Anna Odells "Återträffen" är en av dem. Såg ett inslag i Aktuellt för några veckor sedan om filmen och intresset sköt i taket. Själva bioupplevelsen var väldigt speciell. Det var en liten salong och tyvärr var vi väldigt få i publiken, men jag har nog aldrig upplevt en sådan kompakt tystnad någonsin i en offentlig lokal. Inte ett andetag hördes. Kan en film få ett bättre betyg än så (om det nu inte rör sig om en komedi)?
 
Ni har säkert redan läst om handlingen hundra gånger ifall ni inte sett själva filmen. Men del ett är en version av hur klassåterträffen tjugo år efter nian hade kunnat sett ut ifall Anna Odell blivit bjuden och ifall hon vågat konfrontera sina forna klasskamrater om mobbningen. Den andra halvan handlar om hur hon försöker få verklighetens klasskompisar, tyvärr också skådespelare, att ställa upp i den färdiga filmen om själva återträffen för att försöka diskutera och analysera det som hände då. Som sagt är det synd att det är skådespelare som medverkar även i den andra halvan även om jag misstänker att Odell nog låtit sig inspireras av sina verkliga försök till att kontakta klasskamraterna. Första delen, med den iscensatta återträffen, blir därmed den absoluta styrkan med filmen. När saker och ting spårar ur, när Anna vägrar hålla tyst med klassens tabubelagda förflutna blir det riktigt obehagligt. För min del kändes det precis som om jag såg händelserna utspela sig i verkligheten i salongen. Oerhört starkt. En annan styrka är att det mesta av replikerna verkar vara improviserade. Skådespeleriet från de flesta blir därmed väldigt naturligt.
 
Efter filmen är det om möjligt ännu tystare i salongen. Ett ungt par som verkar vara på dejt ser i det närmsta chockade ut när de går ut, precis som om de inte väntat sig en film av det slaget. Hos mig fastnar "Återträffen" rejält. På ett otroligt enkelt men effektfullt och genomtänkt sätt lyckas Anna Odell krypa in under skinnet på åskådaren. Jag vet inte vad mer jag kan skriva utan att det låter pretentiöst. Filmen är allt annat än just det. Jag hoppas att den glest befolkade salongen i går kväll var ett undantag. "Återträffen" är en film som borde ses av många. För egen del funderar jag mest på hur jag kan ha nytta av den i mitt eget arbete i skolans värld.

Tankar om: Återträffen (2013)

Drama Kommentera
 
Jag har varit på bio. Ja, faktiskt. Det var över två år sedan sist. Ibland dyker det dock upp filmer som lockar för mycket för att jag ska kunna motstå dem. Anna Odells "Återträffen" är en av dem. Såg ett inslag i Aktuellt för några veckor sedan om filmen och intresset sköt i taket. Själva bioupplevelsen var väldigt speciell. Det var en liten salong och tyvärr var vi väldigt få i publiken, men jag har nog aldrig upplevt en sådan kompakt tystnad någonsin i en offentlig lokal. Inte ett andetag hördes. Kan en film få ett bättre betyg än så (om det nu inte rör sig om en komedi)?
 
Ni har säkert redan läst om handlingen hundra gånger ifall ni inte sett själva filmen. Men del ett är en version av hur klassåterträffen tjugo år efter nian hade kunnat sett ut ifall Anna Odell blivit bjuden och ifall hon vågat konfrontera sina forna klasskamrater om mobbningen. Den andra halvan handlar om hur hon försöker få verklighetens klasskompisar, tyvärr också skådespelare, att ställa upp i den färdiga filmen om själva återträffen för att försöka diskutera och analysera det som hände då. Som sagt är det synd att det är skådespelare som medverkar även i den andra halvan även om jag misstänker att Odell nog låtit sig inspireras av sina verkliga försök till att kontakta klasskamraterna. Första delen, med den iscensatta återträffen, blir därmed den absoluta styrkan med filmen. När saker och ting spårar ur, när Anna vägrar hålla tyst med klassens tabubelagda förflutna blir det riktigt obehagligt. För min del kändes det precis som om jag såg händelserna utspela sig i verkligheten i salongen. Oerhört starkt. En annan styrka är att det mesta av replikerna verkar vara improviserade. Skådespeleriet från de flesta blir därmed väldigt naturligt.
 
Efter filmen är det om möjligt ännu tystare i salongen. Ett ungt par som verkar vara på dejt ser i det närmsta chockade ut när de går ut, precis som om de inte väntat sig en film av det slaget. Hos mig fastnar "Återträffen" rejält. På ett otroligt enkelt men effektfullt och genomtänkt sätt lyckas Anna Odell krypa in under skinnet på åskådaren. Jag vet inte vad mer jag kan skriva utan att det låter pretentiöst. Filmen är allt annat än just det. Jag hoppas att den glest befolkade salongen i går kväll var ett undantag. "Återträffen" är en film som borde ses av många. För egen del funderar jag mest på hur jag kan ha nytta av den i mitt eget arbete i skolans värld.