Absolut bästa nyheten på länge! "Twin Peaks" kommer på BluRay och utgivningen sker antingen i slutet av året eller tidigt nästa år. Än finns inga rapporter om extramaterial och liknande men tydligen ska "Twin Peaks - Fire Walk With Me" också ingå. Hoppas verkligen det innebär att långfilmen är restaurerad och att de bevarade bortklippta scenerna är med. I vilket fall är "Twin Peaks" på BluRay ett köp jag inte kommer vänta med när det är dags, så länge utgåvan är i samma klass som DVD-guldboxen vill säga. Allra bäst blir det om David Lynch övervakar det hela.
 
Dessutom ryktas det om att originaltrilogin av "Star Wars", det vill säga de icke-ändrade versionerna, kanske kommer på BluRay nu när det är Disney som äger rättigheterna. Men att det verkligen är sant vågar i alla fall inte undertecknad hoppas på ännu...

Twin Peaks på BluRay - kanske redan i år!

David Lynch Kommentera
 
Absolut bästa nyheten på länge! "Twin Peaks" kommer på BluRay och utgivningen sker antingen i slutet av året eller tidigt nästa år. Än finns inga rapporter om extramaterial och liknande men tydligen ska "Twin Peaks - Fire Walk With Me" också ingå. Hoppas verkligen det innebär att långfilmen är restaurerad och att de bevarade bortklippta scenerna är med. I vilket fall är "Twin Peaks" på BluRay ett köp jag inte kommer vänta med när det är dags, så länge utgåvan är i samma klass som DVD-guldboxen vill säga. Allra bäst blir det om David Lynch övervakar det hela.
 
Dessutom ryktas det om att originaltrilogin av "Star Wars", det vill säga de icke-ändrade versionerna, kanske kommer på BluRay nu när det är Disney som äger rättigheterna. Men att det verkligen är sant vågar i alla fall inte undertecknad hoppas på ännu...
 
Det är alltför sällan jag tar mig tid till att lyssna på kommentatorspår till olika filmer. Har lyssnat på kommentarerna till ”Star Wars”-prequelfilmerna för hundra år sen, likaså samtliga spår i ”Seinfeld”-boxarna. I sommar har jag försökt bättra mig lite på denna front och ta igen en del av det jag missat. Och min slutsats är att det bara verkar finnas två vägar i fråga om kommentarer; antingen den rätta eller den som är fel. Sen är det väl givetvis också en smaksak vad som är rätt och fel utifrån vad som intresserar en. Själv gillar jag när den som kommenterar gör det på ett sådant sätt att det blir som att lyssna på ett radioprogram, alltså att orden inte alltid är direkt kopplade till bilderna på ett sådant sätt att man måste sitta framför TV:n hela tiden.
 
Stefan Jarl och Kentas kommentarer till ”Modstrilogin” var som jag nämnde i föregående inlägg helt rätt. Det blir inte bara allvarligt även om snacket till största del håller sig till väldigt tunga ämnen. De kommer med intressanta historier och kopplingar, är kritiska till de egna filmerna och verkar väldigt engagerade och roade själva. Detsamma gäller Kenneth Johnsons kommentarer till pilotavsnittet och lika långa ”Married” i ”The Incredible Hulk”-boxen. Det är något av det bästa jag hört när det gäller kommentarer på DVD och BluRay. Självkritiskt på en lagom nivå, roligt, intressant och extremt hjärtskärande när han delar med sig av personliga minnen av Bill Bixby vars liv verkade kantas av lika många tragedier som David Banners. Av precis samma orsaker gillar jag kommentarerna i ”Seinfeld”-boxarna, särskilt när Julia Louis-Dreyfus och Jason Alexander sitter vid mikrofonen. De två har, liksom avsnitten i sig, lyckats framkalla tårar av skratt hos undertecknad.
 
Mindre roligt blir det väl när kommentarerna blir högtravande eller där de mest utgörs av interna hyllningar till filmskaparnas egen förträfflighet. I det första fallet vill jag minnas att George Lucas konstanta referenser till sin egen pålästhet är ointressant. Det andra exemplet fick jag kastat i ansiktet på mig så sent som idag när jag lyssnade igenom Michael Robins och Cynthia Cidres kommentarer till pilotavsnittet av nya ”Dallas”. Plötsligt förstod jag varför den nya serien håller den låga nivå som den gör. Paret verkar helt och hållet sakna någon som helst kritisk förmåga till sig själva som filmskapare. Att de sedan visar upp sin totala brist på kunskap om originalserien, karaktärerna och skådespelarna förklarar också mycket. Mest upprörd blir jag när de får det att verka som om de tror att det är nya seriens fantasilösa kompositör som gjort det klassiska temat. Det kanske förklarar varför Jerrold Immel inte får credit för nämnda tema i pilotavsnittet och flera andra avsnitt efter det… 
Den här typen av självhyllningar kan såklart vara roliga när filmen i sig är underhållande dålig, exempelvis som i extramaterialet för remaken av ”Friday the 13th” eller ”Jason X”. Apropå det så måste jag som en parentes nämna DVD-utgåvan av ”Superman Returns” där jag stängde av den förmodade intressanta bakom kameran-dokumentären efter två-tre minuter. Filmskaparna fick det att låta som om de hittat ett sätt att stoppa svälten i tredje världen snarare än att knåpa ihop en ny Stålmannen-film…
 
Har såklart lyssnat på fler kommentarer än ovanstående genom åren men exemplen jag tagit upp hör väl så att säga till ytterligheterna inom området. I slutänden är väl kanske det viktigaste att den som kommenterar har en egen vilja och drivkraft att faktiskt berätta något om produktionen och sina minnen av den.  Tips på filmer som bör ses även med kommentatorspår tas förresten tacksamt emot!

Tankar om: kommentarspår

Temainlägg 6 kommentarer
 
Det är alltför sällan jag tar mig tid till att lyssna på kommentatorspår till olika filmer. Har lyssnat på kommentarerna till ”Star Wars”-prequelfilmerna för hundra år sen, likaså samtliga spår i ”Seinfeld”-boxarna. I sommar har jag försökt bättra mig lite på denna front och ta igen en del av det jag missat. Och min slutsats är att det bara verkar finnas två vägar i fråga om kommentarer; antingen den rätta eller den som är fel. Sen är det väl givetvis också en smaksak vad som är rätt och fel utifrån vad som intresserar en. Själv gillar jag när den som kommenterar gör det på ett sådant sätt att det blir som att lyssna på ett radioprogram, alltså att orden inte alltid är direkt kopplade till bilderna på ett sådant sätt att man måste sitta framför TV:n hela tiden.
 
Stefan Jarl och Kentas kommentarer till ”Modstrilogin” var som jag nämnde i föregående inlägg helt rätt. Det blir inte bara allvarligt även om snacket till största del håller sig till väldigt tunga ämnen. De kommer med intressanta historier och kopplingar, är kritiska till de egna filmerna och verkar väldigt engagerade och roade själva. Detsamma gäller Kenneth Johnsons kommentarer till pilotavsnittet och lika långa ”Married” i ”The Incredible Hulk”-boxen. Det är något av det bästa jag hört när det gäller kommentarer på DVD och BluRay. Självkritiskt på en lagom nivå, roligt, intressant och extremt hjärtskärande när han delar med sig av personliga minnen av Bill Bixby vars liv verkade kantas av lika många tragedier som David Banners. Av precis samma orsaker gillar jag kommentarerna i ”Seinfeld”-boxarna, särskilt när Julia Louis-Dreyfus och Jason Alexander sitter vid mikrofonen. De två har, liksom avsnitten i sig, lyckats framkalla tårar av skratt hos undertecknad.
 
Mindre roligt blir det väl när kommentarerna blir högtravande eller där de mest utgörs av interna hyllningar till filmskaparnas egen förträfflighet. I det första fallet vill jag minnas att George Lucas konstanta referenser till sin egen pålästhet är ointressant. Det andra exemplet fick jag kastat i ansiktet på mig så sent som idag när jag lyssnade igenom Michael Robins och Cynthia Cidres kommentarer till pilotavsnittet av nya ”Dallas”. Plötsligt förstod jag varför den nya serien håller den låga nivå som den gör. Paret verkar helt och hållet sakna någon som helst kritisk förmåga till sig själva som filmskapare. Att de sedan visar upp sin totala brist på kunskap om originalserien, karaktärerna och skådespelarna förklarar också mycket. Mest upprörd blir jag när de får det att verka som om de tror att det är nya seriens fantasilösa kompositör som gjort det klassiska temat. Det kanske förklarar varför Jerrold Immel inte får credit för nämnda tema i pilotavsnittet och flera andra avsnitt efter det… 
Den här typen av självhyllningar kan såklart vara roliga när filmen i sig är underhållande dålig, exempelvis som i extramaterialet för remaken av ”Friday the 13th” eller ”Jason X”. Apropå det så måste jag som en parentes nämna DVD-utgåvan av ”Superman Returns” där jag stängde av den förmodade intressanta bakom kameran-dokumentären efter två-tre minuter. Filmskaparna fick det att låta som om de hittat ett sätt att stoppa svälten i tredje världen snarare än att knåpa ihop en ny Stålmannen-film…
 
Har såklart lyssnat på fler kommentarer än ovanstående genom åren men exemplen jag tagit upp hör väl så att säga till ytterligheterna inom området. I slutänden är väl kanske det viktigaste att den som kommenterar har en egen vilja och drivkraft att faktiskt berätta något om produktionen och sina minnen av den.  Tips på filmer som bör ses även med kommentatorspår tas förresten tacksamt emot!
 
Till slut kom jag äntligen till skott och såg om Stefan Jarls så kallade Modstrilogi bestående av filmerna "Dom kallar oss Mods" (1968), "Ett Anständigt Liv" (1979) och "Det Sociala Arvet" (1992). Filmerna är så pass välkända att jag knappast behöver gå in närmare på handlingen. Men "Dom kallar oss Mods" följer främst Kenta och Stoffe som båda kommer från missbrukarhem och som går samma väg själva, kanske främst som en protest mot samhället som svikit dem. Tio år senare i "Ett anständigt liv" är båda väldigt slitna men Kenta lyckas bedriva någon sorts dräglig tillvaro medan Stoffe gått ner sig fullständigt på heroin. Han dör innan filmen blir färdig. Samma öde möter hundratals människor, eller en hel generation som Stefan Jarl uttrycker det, på plattan eller T-Centralen. I "Det sociala arvet" är det Modsens barn som står i fokus, däribland Kentas son Patric. Det visar sig att barnen till de utslagna som vi träffade i de föregående filmerna inte gått i sina föräldrars fotspår, snarare tvärtom. Är det sociala arvet därmed enbart en myt?
 
Jarls trilogi är dokumentärer med inslag av arrangerade scener utifrån verkliga händelser. Jag tycker inte det sistnämnda påverkar helheten negativt. Det är svårt att säga vad som händer spontant framför kameran och vad som är rekonstruerat. Det intressanta är att varje film har sin egen stämning. "Dom kallar oss Mods" har, trots mörkret, nästan ett naivt romantiskt skimmer över sig även om den kanske inte uppfattades så när det begav sig. Men någonstans får jag känslan av att inte ens Jarl trodde att det skulle gå så mycket åt helvete för främst Stoffe som det sedan gjorde. Kontraster mot detta skimmer finns såklart också och tydligast blir det kanske i de smärtsamma intervjusekvenserna där ungdomarna öppet delar med sig både av sina bakgrundupplevelser och sina tankar om framtiden.
 
 
"Ett anständigt liv" är den starkaste filmen i trilogin i fråga om vilken av filmerna som träffar åskådaren hårdast. Jag var helt tagen av den första gången jag såg den och trodde inte den skulle ha samma effekt vid en omtitt, men märkligt nog var den ännu jobbigare att se om. Här är det verkligen nattsvart. Hopplösheten och frustrationen genomsyrar hela filmen. Allting är rått: stämningen i samhället som avbildas, likväl som fotot och bilderna som visas. Ulf Dagebys fantastiska musik bidrar enormt. Mycket av filmen gör på riktigt fysiskt ont att se. Det jag tycker Stefan Jarl lyckas riktigt bra med är att få fram meningslösheten kring Stoffes (och de andras) död. Mitt återseende med "Ett anständigt liv" bekräftade mitt intryck från första gången jag såg den, nämligen att det inte bara är en av de bästa filmerna som gjorts i Sverige, men att den fortfarande är en av de viktigaste, främst för hur samhället skildras. Dagens Sverige ser än värre ut. En annan intressant sak som slog mig är att trots att "Ett anständigt liv" är så fruktansvärt tung att se så vill jag inte att den ska ta slut. En minst sagt motsägelsefull kontrast!
 
 
När man ser trilogins delar tätt inpå varann så blir "Det sociala arvet" den svagaste av filmerna. Inte för att den är dålig eller för att den inte är angelägen utan antagligen för att den inte är lika känslomässigt drabbande som föregångarna. För Modsens barn har det gått bra. De har inte följt i sina föräldrars spår. De revolterar enligt Stefan Jarl mot sina bakgrunder genom att leva "vanliga" liv, även om de aldrig kommer ifrån den smärta som barndomen inneburit. Här bryter även Kenta upp från Stockholm för en tid då han tillsammans med exfrun Eva (som medverkar i alla tre filmer) flyttar till Blekinge och av en slump alldeles i närheten av vart Stoffes son hamnade hos en fosterfamilj.
 
Den äldre DVD-utgåvan innehåller även kommentatorspår av Stefan Jarl och Kenta Gustavsson. Dessa spår saknas tydligen på nyutgåvor, vilket verkligen är synd. Jag hade inte lyssnat på kommentarerna förut men det slutade med att jag såg om trilogin igen på en och samma dag just för dessa. Dels får vi veta mer om människorna som medverkade, dels kommer både Jarl och Kenta med en hel del intressanta tankar kring inspelningarna och samhället. Filmerna blir ännu mörkare med kommentarerna, ändå gör främst Kentas kommentarer och sätt att uttrycka sig att jag skrattar högt många, många gånger. Det får att tänka att han måste haft en enorm styrka som gjorde att han kunde skoja om allt det jävliga eller prata om det med ironi och glimten i ögat. Åtminstone "Dom kallar oss Mods" finns på YouTube i versionen med kommentatorspåret, annars rekommenderar jag främst att du försöker få tag i en äldre utgåva av filmerna (den från 2006).
 
 
Modstrilogin är på något sätt obehaglig tidlös. Även om man inte intresserar sig för ämnet så tror jag de är väldigt sevärda ändå just för att de är så bra filmer/dokumentärer. Och ska du bara se av dem så rekommenderar jag isåfall "Ett anständigt liv". Själv kommer jag återvända till trilogin även i framtiden, antagligen många gånger om.

Modstrilogin

Drama 3 kommentarer
 
Till slut kom jag äntligen till skott och såg om Stefan Jarls så kallade Modstrilogi bestående av filmerna "Dom kallar oss Mods" (1968), "Ett Anständigt Liv" (1979) och "Det Sociala Arvet" (1992). Filmerna är så pass välkända att jag knappast behöver gå in närmare på handlingen. Men "Dom kallar oss Mods" följer främst Kenta och Stoffe som båda kommer från missbrukarhem och som går samma väg själva, kanske främst som en protest mot samhället som svikit dem. Tio år senare i "Ett anständigt liv" är båda väldigt slitna men Kenta lyckas bedriva någon sorts dräglig tillvaro medan Stoffe gått ner sig fullständigt på heroin. Han dör innan filmen blir färdig. Samma öde möter hundratals människor, eller en hel generation som Stefan Jarl uttrycker det, på plattan eller T-Centralen. I "Det sociala arvet" är det Modsens barn som står i fokus, däribland Kentas son Patric. Det visar sig att barnen till de utslagna som vi träffade i de föregående filmerna inte gått i sina föräldrars fotspår, snarare tvärtom. Är det sociala arvet därmed enbart en myt?
 
Jarls trilogi är dokumentärer med inslag av arrangerade scener utifrån verkliga händelser. Jag tycker inte det sistnämnda påverkar helheten negativt. Det är svårt att säga vad som händer spontant framför kameran och vad som är rekonstruerat. Det intressanta är att varje film har sin egen stämning. "Dom kallar oss Mods" har, trots mörkret, nästan ett naivt romantiskt skimmer över sig även om den kanske inte uppfattades så när det begav sig. Men någonstans får jag känslan av att inte ens Jarl trodde att det skulle gå så mycket åt helvete för främst Stoffe som det sedan gjorde. Kontraster mot detta skimmer finns såklart också och tydligast blir det kanske i de smärtsamma intervjusekvenserna där ungdomarna öppet delar med sig både av sina bakgrundupplevelser och sina tankar om framtiden.
 
 
"Ett anständigt liv" är den starkaste filmen i trilogin i fråga om vilken av filmerna som träffar åskådaren hårdast. Jag var helt tagen av den första gången jag såg den och trodde inte den skulle ha samma effekt vid en omtitt, men märkligt nog var den ännu jobbigare att se om. Här är det verkligen nattsvart. Hopplösheten och frustrationen genomsyrar hela filmen. Allting är rått: stämningen i samhället som avbildas, likväl som fotot och bilderna som visas. Ulf Dagebys fantastiska musik bidrar enormt. Mycket av filmen gör på riktigt fysiskt ont att se. Det jag tycker Stefan Jarl lyckas riktigt bra med är att få fram meningslösheten kring Stoffes (och de andras) död. Mitt återseende med "Ett anständigt liv" bekräftade mitt intryck från första gången jag såg den, nämligen att det inte bara är en av de bästa filmerna som gjorts i Sverige, men att den fortfarande är en av de viktigaste, främst för hur samhället skildras. Dagens Sverige ser än värre ut. En annan intressant sak som slog mig är att trots att "Ett anständigt liv" är så fruktansvärt tung att se så vill jag inte att den ska ta slut. En minst sagt motsägelsefull kontrast!
 
 
När man ser trilogins delar tätt inpå varann så blir "Det sociala arvet" den svagaste av filmerna. Inte för att den är dålig eller för att den inte är angelägen utan antagligen för att den inte är lika känslomässigt drabbande som föregångarna. För Modsens barn har det gått bra. De har inte följt i sina föräldrars spår. De revolterar enligt Stefan Jarl mot sina bakgrunder genom att leva "vanliga" liv, även om de aldrig kommer ifrån den smärta som barndomen inneburit. Här bryter även Kenta upp från Stockholm för en tid då han tillsammans med exfrun Eva (som medverkar i alla tre filmer) flyttar till Blekinge och av en slump alldeles i närheten av vart Stoffes son hamnade hos en fosterfamilj.
 
Den äldre DVD-utgåvan innehåller även kommentatorspår av Stefan Jarl och Kenta Gustavsson. Dessa spår saknas tydligen på nyutgåvor, vilket verkligen är synd. Jag hade inte lyssnat på kommentarerna förut men det slutade med att jag såg om trilogin igen på en och samma dag just för dessa. Dels får vi veta mer om människorna som medverkade, dels kommer både Jarl och Kenta med en hel del intressanta tankar kring inspelningarna och samhället. Filmerna blir ännu mörkare med kommentarerna, ändå gör främst Kentas kommentarer och sätt att uttrycka sig att jag skrattar högt många, många gånger. Det får att tänka att han måste haft en enorm styrka som gjorde att han kunde skoja om allt det jävliga eller prata om det med ironi och glimten i ögat. Åtminstone "Dom kallar oss Mods" finns på YouTube i versionen med kommentatorspåret, annars rekommenderar jag främst att du försöker få tag i en äldre utgåva av filmerna (den från 2006).
 
 
Modstrilogin är på något sätt obehaglig tidlös. Även om man inte intresserar sig för ämnet så tror jag de är väldigt sevärda ändå just för att de är så bra filmer/dokumentärer. Och ska du bara se av dem så rekommenderar jag isåfall "Ett anständigt liv". Själv kommer jag återvända till trilogin även i framtiden, antagligen många gånger om.