Klippet ovan får bli min hyllning till Larry Hagman och JR Ewing. Det är långt ifrån någon "Best of", men jag har samlat ihop några av alla de dräpande repliker och floskler som karaktären är känd för. Även om det är denna sida av JR Ewing som folk minns så är min favorit den motsatta, den som aldrig slutar kämpa för familjen och främst John Ross.
 
Hagman hade hunnit filma sex eller sju avsnitt av nya "Dallas" innan han avled. Några planer på att lägga ner produktionen finns inte. Istället skrivs säsongen om för att inkludera JR:s död. I nuläget har jag inga planer längre på att se säsong två när den börjar sändas i USA i slutet av januari. Jag har helt enkelt ingen lust att se JR Ewing dö. Om karaktären hade befunnit sig vid makten hade det kunnat bli en värdig avslutning, men nu kan jag helt enkelt inte tänka mig ett "Dallas" utan JR Ewing. Larry Hagman var "Dallas".

Till minne

Temainlägg En kommentar
 
Klippet ovan får bli min hyllning till Larry Hagman och JR Ewing. Det är långt ifrån någon "Best of", men jag har samlat ihop några av alla de dräpande repliker och floskler som karaktären är känd för. Även om det är denna sida av JR Ewing som folk minns så är min favorit den motsatta, den som aldrig slutar kämpa för familjen och främst John Ross.
 
Hagman hade hunnit filma sex eller sju avsnitt av nya "Dallas" innan han avled. Några planer på att lägga ner produktionen finns inte. Istället skrivs säsongen om för att inkludera JR:s död. I nuläget har jag inga planer längre på att se säsong två när den börjar sändas i USA i slutet av januari. Jag har helt enkelt ingen lust att se JR Ewing dö. Om karaktären hade befunnit sig vid makten hade det kunnat bli en värdig avslutning, men nu kan jag helt enkelt inte tänka mig ett "Dallas" utan JR Ewing. Larry Hagman var "Dallas".
 
Denna tidiga lördagsmorgon förde med sig en chock. Larry Hagman är död. Han förlorade kampen mot cancern till sist. Antagligen innebär detta att även JR Ewing dör eftersom inspelningen av "Dallas" säsong två fortfarande är igång. Och därmed får man väl konstatera att även rebootens dagar är räknade. Här på BlueRoseCase kommer det en tribute till Hagman och JR inom en snar framtid.

Larry Hagman 1931-2012

Temainlägg 5 kommentarer
 
Denna tidiga lördagsmorgon förde med sig en chock. Larry Hagman är död. Han förlorade kampen mot cancern till sist. Antagligen innebär detta att även JR Ewing dör eftersom inspelningen av "Dallas" säsong två fortfarande är igång. Och därmed får man väl konstatera att även rebootens dagar är räknade. Här på BlueRoseCase kommer det en tribute till Hagman och JR inom en snar framtid.
 
Jag provar på Netflix och deras gratisperiod och kan redan konstatera att jag kommer betala åtminstone för ett par månader framöver (nej, jag har inte fått betalt för att skriva detta...). Det finns nämligen massor med filmer och TV-serier som jag länge velat se men som jag inte känt för att skaffa på DVD då jag misstänker att det räcker med en titt. Detta i sin tur har lett till att jag äntligen investerat i kablar för att koppla in datorn i TV:n (jag orkar nämligen inte se film framför datorskärmen i någon större utsträckning).
 
När det gäller TV-serierna på Netflix så har jag inlett med ”Buffy – the Vampire Slayer” som jag velat se i en evighet. Jag såg första säsongen då det begav sig (år 2000 om jag inte minns fel) men efter det har jag bara sett lösryckta scener eller delar av avsnitt. Jag tänkte reflektera lite kort kring varje säsong här i bloggen. Nu är det långt ifrån säkert att jag tar mig igenom samtliga säsonger, men förhoppningsvis kommer jag en bra bit i alla fall. Försöker intala mig att om jag orkade igenom tre säsonger av ”Dynasty” för några år sen så ska jag banne mig komma längre med ”Buffy” som ligger ljusår före nämnda serie i fråga om kvalitet.
 
Säsong ett alltså, som består av tio avsnitt och ett inledande långsfilmslångt pilotavsnitt (på Netflix uppdelat i två episoder). Lustigt nog är den första säsongen i stort sett som jag minns den, det vill säga extremt ojämn. Jag kan inte komma på någon annan serie som så tydligt kämpar med att hitta sin form. Kanske beror det på att samtliga avsnitt spelades in innan pilotavsnittet sändes och att upphovsmannen Joss Whedon därmed försökte visa på seriens potentiella bredd på alldeles för få avsnitt. Huvudgrejen är såklart att Sunnydale ligger över Hellmouth och att den gamle vampyrkungen The Master ska återvända till jordytan för att starta världens undergång och vampyrernas övertagande. Motstånd är dock att vänta när vampyrdräparen Buffy flyttar till Sunnydale och slår sig ihop med väktaren Giles samt eleverna Willow och Xander.
 
 
Som sagt, första säsongen är ojämn. En del avsnitt är alldeles för pedagogiska, för förutsägbara, till och med långtråkiga. Avsnittet om demonen på Internet känns hopplöst daterat. Men när det glimmar till så glimmar det till ordentligt. Jag gillar pilotavsnittet och sista avsnittet, där Whedon själv både skrivit och regisserat, rättfärdigar i sig självt en fortsättning. Sarah Michelle Gellar och Anthony Head som Buffy respektive Giles är helt rätt castade, båda är sina karaktärer från start medan Alyson Hannigan, Nicholas Brendon och Charisma Carpenter som Willow, Xander och populära Cordelia får jobba hårdare på att hitta sina respektive karaktärer allt eftersom säsongen fortskrider. Det sistnämnda är inte i negativ mening, snarare är det intressant att följa deras processer. Kristin Sutherland som Buffys totalt ovetande och oanande mamma blir nästan något av en comic relief även om varken karaktären eller relationen spelas så. Även det är positivt. Charisma Carpenter syns rätt sparsamt då Cordelia inte har någon naturlig interaktion med övriga gänget men i sista avsnittet får både hon och alla andra jobba särskilt hårt. Det är också först då som David Boreanaz och hans något klassiska karaktär, den goda vampyren Angel som Buffy förälskar sig i, övertygar mig om att han verkligen har en plats i serien.
 
 
Om det inte redan framgått så gillar jag säsongsavslutningen skarpt. Den är både berörande och medryckande, inte minst tack vare Sarah Michelle Gellars prestation. Det blir till och med obehagligt när Willow och gängets nya bundsförvant, läraren Jenny Calendar, möter en hord av vampyrer utanför skolan i en kort sekvens som för tankarna till George A Romeros ”Night of the Living Dead”. Slutstriden med The Master medan Hellmouth öppnar sig är intensivt och spännande. Och ja, jag vill ha mer. Även om The Master får möta sitt öde finns det många trådar som inte knyts ihop och som borgar för en intressant fortsättning. Hoppas dock på färre avsnitt med fristående handling och på fler som följer en grundstruktur.

Tankar om: Buffy the Vampire Slayer säsong 1

TV 6 kommentarer
 
Jag provar på Netflix och deras gratisperiod och kan redan konstatera att jag kommer betala åtminstone för ett par månader framöver (nej, jag har inte fått betalt för att skriva detta...). Det finns nämligen massor med filmer och TV-serier som jag länge velat se men som jag inte känt för att skaffa på DVD då jag misstänker att det räcker med en titt. Detta i sin tur har lett till att jag äntligen investerat i kablar för att koppla in datorn i TV:n (jag orkar nämligen inte se film framför datorskärmen i någon större utsträckning).
 
När det gäller TV-serierna på Netflix så har jag inlett med ”Buffy – the Vampire Slayer” som jag velat se i en evighet. Jag såg första säsongen då det begav sig (år 2000 om jag inte minns fel) men efter det har jag bara sett lösryckta scener eller delar av avsnitt. Jag tänkte reflektera lite kort kring varje säsong här i bloggen. Nu är det långt ifrån säkert att jag tar mig igenom samtliga säsonger, men förhoppningsvis kommer jag en bra bit i alla fall. Försöker intala mig att om jag orkade igenom tre säsonger av ”Dynasty” för några år sen så ska jag banne mig komma längre med ”Buffy” som ligger ljusår före nämnda serie i fråga om kvalitet.
 
Säsong ett alltså, som består av tio avsnitt och ett inledande långsfilmslångt pilotavsnitt (på Netflix uppdelat i två episoder). Lustigt nog är den första säsongen i stort sett som jag minns den, det vill säga extremt ojämn. Jag kan inte komma på någon annan serie som så tydligt kämpar med att hitta sin form. Kanske beror det på att samtliga avsnitt spelades in innan pilotavsnittet sändes och att upphovsmannen Joss Whedon därmed försökte visa på seriens potentiella bredd på alldeles för få avsnitt. Huvudgrejen är såklart att Sunnydale ligger över Hellmouth och att den gamle vampyrkungen The Master ska återvända till jordytan för att starta världens undergång och vampyrernas övertagande. Motstånd är dock att vänta när vampyrdräparen Buffy flyttar till Sunnydale och slår sig ihop med väktaren Giles samt eleverna Willow och Xander.
 
 
Som sagt, första säsongen är ojämn. En del avsnitt är alldeles för pedagogiska, för förutsägbara, till och med långtråkiga. Avsnittet om demonen på Internet känns hopplöst daterat. Men när det glimmar till så glimmar det till ordentligt. Jag gillar pilotavsnittet och sista avsnittet, där Whedon själv både skrivit och regisserat, rättfärdigar i sig självt en fortsättning. Sarah Michelle Gellar och Anthony Head som Buffy respektive Giles är helt rätt castade, båda är sina karaktärer från start medan Alyson Hannigan, Nicholas Brendon och Charisma Carpenter som Willow, Xander och populära Cordelia får jobba hårdare på att hitta sina respektive karaktärer allt eftersom säsongen fortskrider. Det sistnämnda är inte i negativ mening, snarare är det intressant att följa deras processer. Kristin Sutherland som Buffys totalt ovetande och oanande mamma blir nästan något av en comic relief även om varken karaktären eller relationen spelas så. Även det är positivt. Charisma Carpenter syns rätt sparsamt då Cordelia inte har någon naturlig interaktion med övriga gänget men i sista avsnittet får både hon och alla andra jobba särskilt hårt. Det är också först då som David Boreanaz och hans något klassiska karaktär, den goda vampyren Angel som Buffy förälskar sig i, övertygar mig om att han verkligen har en plats i serien.
 
 
Om det inte redan framgått så gillar jag säsongsavslutningen skarpt. Den är både berörande och medryckande, inte minst tack vare Sarah Michelle Gellars prestation. Det blir till och med obehagligt när Willow och gängets nya bundsförvant, läraren Jenny Calendar, möter en hord av vampyrer utanför skolan i en kort sekvens som för tankarna till George A Romeros ”Night of the Living Dead”. Slutstriden med The Master medan Hellmouth öppnar sig är intensivt och spännande. Och ja, jag vill ha mer. Även om The Master får möta sitt öde finns det många trådar som inte knyts ihop och som borgar för en intressant fortsättning. Hoppas dock på färre avsnitt med fristående handling och på fler som följer en grundstruktur.