På grund av en minst sagt hektisk vecka kommer de två sista inläggen i musikaltemat idag. Egentligen hade jag tänkt komplettera med fler filmer (de flesta jag tagit upp var jag förutseende nog att se och skriva om alldeles i början av mars), men tiden har helt enkelt inte räckt till så det får nog bli en musikalmånad del två framöver. Och igår hade vi premiär. Som blev en sanslös succé. Så hårt som alla slitit och sliter är det minst sagt välförtjänt. Medan jag sitter här vid tangentbordet som stolt regissör och njuter av det arbete som mina unga stjärnor gör är det dags att reflektera kring en film som handlar om just ungdomar som drömmer om att bli stjärna och slå sig fram inom konsten och kulturen. Jag syftar givetvis till Alan Parkers "Fame".  

I New York söker en mängd ungdomar till High School for Performing Arts och vi får följa några av dem på deras resa mot att etablera sig inom en profession och vägen mot att uppfylla drömmen om berömmelse och erkännande. Eleverna följer ett hårt schema inom dans, teater och musik. Det är en utbildning kantad av prestationskrav, personlig utveckling och besvikelse. Samtidigt ska alla förhålla sig till vardagen och relationer till familjer eller varandra. 

 

Jag har sett "Fame" ett par gånger och frågar mig efter senaste omtitten om det är en film som man måste vara på rätt humör för om man ska kunna ta den till sig. Den är smart utförd och genomarbetad, inte minst genom klippningen och Parkers subtila regi som antyder istället för att säga saker rakt ut i dialogen. Och den känns tidlös när det gäller vissa aspekter (och uråldrig i vissa fall, exempelvis Brunos futuristiska musikidéer som känns väldigt 1980...), men "Fame" är ändå inte helt enkel att ta till sig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på. Musikalnumren vävs in rätt snyggt i berättelsen även om inte alla direkt för handlingen framåt, exempelvis "Hot Lunch". Själva titelmelodin "Fame" blev ju såklart en superhit men det finns en hel del andra bra låtar också i filmen. Skådespeleriet är helt okej. Det är ingen som riktigt sticker ut och jag gillar det. För trots att filmen handlar om individens berömmelse blir gruppen därmed viktig.

En lustig grej är att definitionen av karaktären Doris utveckling sker i samband med en referens till en annan filmmusikal, nämligen "The Rocky Horror Picture Show" då "Fame" använder sig av de kultiga visningarna av förstnämnda film där publiken interagerar med filmen. När det gäller "Fame" undrar jag lite i slutet över vad filmen egentligen berättar och om den verkligen lämnar kvar något hos åskådaren. Kanske är det just det som är grejen. Vi får en inblick i en grupp ungdomars liv i lösryckta sekvenser under några år. Drömmar blandas med vardag. "Fame" fick en remake för ett par år sen och även om jag inte sett den har jag på känn att originalet trots min kluvenhet är den film man ska se. Jag kommer se om den nångång i framtiden. Parker har fått till något under ytan som jag vill försöka förstå mer av.