Ute på Ensamholmen förbereds en härlig kräftskiva. Läckerheterna är uppdukade och nu återstår bara att andra delen av sällskapet anländer från stan med de starka dryckerna. Till en början ser det hela väldigt idylliskt ut men snart utvecklas något så enkelt som att lägga till vid bryggan till rena katastrofen. Det slutar med att båten går på grund och den tafatte direktör Olsson försvinner till havs på en del av den sönderslitna bryggan. Då hoppet står till holmens enda bofaste, stadsbohataren tillika filmälskaren Garbo, ser det mörkt ut. På land väntar kräftorna. Till sjöss finns spriten. Situationen måste lösas!

 

Det är minst tjugo år sen jag såg "Att angöra en brygga", borträknat att jag råkade se inledningen på filmen för några år sen. Men då det begav sig var jag inte särskilt gammal vilket kanske förklarar att mina minnesbilder var få. Att jag gillade den minns jag däremot skarpt och gårdagens omtitt under SVT:s eftermiddagsmatiné ändrade inte direkt på det. Tvärtom. Det är sällan jag skrattar högt, bortsett från brittiska komediserier och "Seinfeld", men i det här fallet avlöste gapskratten varandra. Tage Danielsson har en speciell registil som verkligen kommer till sin rätt i den här filmen. I vissa stunder påminner den till och med om Roman Polanski och hans regi i främst "Cul-de-sac" från samma årtal. "Att angöra en brygga" känns dessutom väldigt inspirerad och är otroligt uppfinningsrik och fantasifull i allt från karaktärer till handling och enskilda scener.

 

 

Gösta Ekman spelar slapstick som bara han kan och att hans karaktär Lennart skadar sig mer och mer ju längre filmen fortskrider är både roligt och sympatiframkallande. Den inledande sekvensen när allt brakar åt helvete är sanslöst rolig och jag skrattar fortfarande högt åt scenen där Lennart fastnar med tröjärmen i båtshaken och är på väg att dras med innan han får av sig tröjan. Samtliga skådespelare gör för övrigt genuina insatser: Lars Ekborg, Katie Rolfsen, Hans Furuhagen och Tage Danielsson som den töntige, och mestadels medvetslöse, direktör Olsson. Hans Alfredsons underbara Garbo är väl en sorts föregångare till Robert Gustafssons Lasse Kongo. Monica Zetterlund gör träffsäkra parodier av den farliga och förföriska Hollywood-kvinnokaraktären då Garbo ska luras och Birgitta Andersson är såklart fenomenal som den smått splittrade Mona.

 

En idyllisk katastrof, eller katastrofal idyll, beskriver väl "Att angöra en brygga" bäst. Och känslan av förestående undergång är lustigt nog ganska stark filmen igenom trots att den är så rolig. Slutsekvensen är väl något av en klassiker med en minst sagt oväntad sensmoral. Lars Färnlöfs musik, med bland annat det klassiska temat som sedan blev en lika klassisk sång framförd av Monica Zetterlund, är pricken över i. Klassiker, ja. "Att angöra en brygga" är väl en svensk klassiker och den håller än idag. Roligt, underhållande och inspirerat med finess och genomtänkt filmteknik och regi. Sällan har väl en hotande undergång varit så rolig!