Det är dags att avsluta det här lilla temat för juni månad och sist ut är Ridley Scotts "Thelma & Louise". Frågan är väl om filmen, beroende på hur man tolkar den, egentligen passar in i det här temat men det återkommer jag till längre ner. Spoilervarning utfärdad!
 
Det är fredag. Vännerna Thelma och Louise planerar att åka bort över helgen. Problemet är bara att Thelma inte frågat sin make, mansgrisen Darryl, om lov ännu. Att deras äktenskap varken är jämlikt eller lyckligt är väl knappast någon överdrift. Men Thelma är trött på Darryl och åker iväg med Louise utan att fråga. Vännerna stannar till på en vägkrog och efter några drinkar och danser med det lokala slöddret Harlan blir Thelma nästan våldtagen om inte Louise kommit emellan. Det slutar med att hon skjuter Harlan och snart befinner sig vännerna både på flykt och på jakt efter verklig frihet.
 
Ännu en film som bara låter platt när man försöker sammanfatta den. Men faktum är att "Thelma & Louise" är allt annat än platt. Att både bilden och ljudet är smärtsamt snyggt på tjugoårsutgåvan på BluRay gör ju inte direkt saken sämre. Callie Khouris manus är otroligt genomarbetat och i kombination med skådespeleriet från Geena Davis och Susan Sarandon tillsammans med Scotts regi stannar aldrig berättelsen vid ytan utan blir så mycket mer. Resultatet hade lätt kunnat tolkas som propaganda för jämställdhet, vilket den väl fortfarande kan tolkas som beroende på hur intresserad man (!) är av samhällsstrukturer, men istället blir den så mycket mer. Jag älskar alla antydningar om karaktärernas tankar, känslor och bakgrund. Jag älskar all undertext i replikerna som verkligen kräver en aktivt tänkande publik. Och jag älskar all subtil symbolik, till exempel hur Louise byter bort sina smycken eller kastar iväg läppstiftet. Trots att "Thelma & Louise" handlar om en hopplös tillvaro och hopplös situation, återigen beroende på hur man tolkar den, så saknas inte humorn i berättelsen och hos karaktärerna.  
 
 
Jag har redan nämnt Sarandon och Davis prestationer men jag gillar också Harvey Keitels gestaltning av polisen Hal. Han tycks se en helhet som de andra (manliga) poliserna inte ser, samtidigt som detta inte är helt uttalat. Det är svårt att få grepp om karaktären och det gör honom intressant. Mer endimensionella blir istället Darryl (Christopher McDonald) och J.D. (Brad Pitt), likaså Michael Madsen som Jimmy även om manuset och regin kämpar på för att göra karaktären mer komplex. Fotot är fantastiskt och gör sig som sagt riktigt, riktigt fint i BluRay-formatet. Detsamma gäller Hans Zimmers musik.
 
Så är det det där med undergången. Jag är lite kluven när det gäller slutet på "Thelma & Louise", men inte i fråga om huruvida det är bra eller dåligt utan snarare vad det lämnar kvar hos åskådaren. Slutsekvensen är oerhört stark och jag blev både rörd och hoppfull på något märkligt sätt. Är döden verkligen den enda utvägen, enda sättet att bryta sig loss och uppnå frihet? För mig innebär slutet kanske inte så mycket frihet som det är ett statement egentligen inte bara i fråga om jämställdhet utan även jämlikhet mellan alla människor inte bara utifrån kön. Men påverkas i såfall någon annan än Hal av det val som Thelma och Louise gör i slutet? Jag vet inte. Slutbilden med bilen i luften mot den blå himlen pekar återigen på friheten som det viktigaste. Att filmen lämnar kvar tankar att fundera på är ju knappast något negativt, tvärtom.
 
"Thelma & Louise" tar upp frågor som såklart fortfarande är aktuella även om vissa kommentarer på exempelvis IMDB hävdar att vi kommit längre. Tillåt mig betvivla det. Men bortsett från att den ifrågasätter samhällsstrukturer och könsroller har Ridley Scott dessutom fått till en intressant historia om två människors levnadsöden. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att filmen har en snygg yta med mycket, mycket innehåll bakom den snygga fasaden. Den är fortfarande klart sevärd och jag ska definitivt själv se om den fler gånger och kanske inte vänta sjutton år till nästa gång. Och med de orden har vi klarat av den hotande undergången!
 

Hotande undergång: Thelma & Louise (1991)

Temainlägg En kommentar
 
Det är dags att avsluta det här lilla temat för juni månad och sist ut är Ridley Scotts "Thelma & Louise". Frågan är väl om filmen, beroende på hur man tolkar den, egentligen passar in i det här temat men det återkommer jag till längre ner. Spoilervarning utfärdad!
 
Det är fredag. Vännerna Thelma och Louise planerar att åka bort över helgen. Problemet är bara att Thelma inte frågat sin make, mansgrisen Darryl, om lov ännu. Att deras äktenskap varken är jämlikt eller lyckligt är väl knappast någon överdrift. Men Thelma är trött på Darryl och åker iväg med Louise utan att fråga. Vännerna stannar till på en vägkrog och efter några drinkar och danser med det lokala slöddret Harlan blir Thelma nästan våldtagen om inte Louise kommit emellan. Det slutar med att hon skjuter Harlan och snart befinner sig vännerna både på flykt och på jakt efter verklig frihet.
 
Ännu en film som bara låter platt när man försöker sammanfatta den. Men faktum är att "Thelma & Louise" är allt annat än platt. Att både bilden och ljudet är smärtsamt snyggt på tjugoårsutgåvan på BluRay gör ju inte direkt saken sämre. Callie Khouris manus är otroligt genomarbetat och i kombination med skådespeleriet från Geena Davis och Susan Sarandon tillsammans med Scotts regi stannar aldrig berättelsen vid ytan utan blir så mycket mer. Resultatet hade lätt kunnat tolkas som propaganda för jämställdhet, vilket den väl fortfarande kan tolkas som beroende på hur intresserad man (!) är av samhällsstrukturer, men istället blir den så mycket mer. Jag älskar alla antydningar om karaktärernas tankar, känslor och bakgrund. Jag älskar all undertext i replikerna som verkligen kräver en aktivt tänkande publik. Och jag älskar all subtil symbolik, till exempel hur Louise byter bort sina smycken eller kastar iväg läppstiftet. Trots att "Thelma & Louise" handlar om en hopplös tillvaro och hopplös situation, återigen beroende på hur man tolkar den, så saknas inte humorn i berättelsen och hos karaktärerna.  
 
 
Jag har redan nämnt Sarandon och Davis prestationer men jag gillar också Harvey Keitels gestaltning av polisen Hal. Han tycks se en helhet som de andra (manliga) poliserna inte ser, samtidigt som detta inte är helt uttalat. Det är svårt att få grepp om karaktären och det gör honom intressant. Mer endimensionella blir istället Darryl (Christopher McDonald) och J.D. (Brad Pitt), likaså Michael Madsen som Jimmy även om manuset och regin kämpar på för att göra karaktären mer komplex. Fotot är fantastiskt och gör sig som sagt riktigt, riktigt fint i BluRay-formatet. Detsamma gäller Hans Zimmers musik.
 
Så är det det där med undergången. Jag är lite kluven när det gäller slutet på "Thelma & Louise", men inte i fråga om huruvida det är bra eller dåligt utan snarare vad det lämnar kvar hos åskådaren. Slutsekvensen är oerhört stark och jag blev både rörd och hoppfull på något märkligt sätt. Är döden verkligen den enda utvägen, enda sättet att bryta sig loss och uppnå frihet? För mig innebär slutet kanske inte så mycket frihet som det är ett statement egentligen inte bara i fråga om jämställdhet utan även jämlikhet mellan alla människor inte bara utifrån kön. Men påverkas i såfall någon annan än Hal av det val som Thelma och Louise gör i slutet? Jag vet inte. Slutbilden med bilen i luften mot den blå himlen pekar återigen på friheten som det viktigaste. Att filmen lämnar kvar tankar att fundera på är ju knappast något negativt, tvärtom.
 
"Thelma & Louise" tar upp frågor som såklart fortfarande är aktuella även om vissa kommentarer på exempelvis IMDB hävdar att vi kommit längre. Tillåt mig betvivla det. Men bortsett från att den ifrågasätter samhällsstrukturer och könsroller har Ridley Scott dessutom fått till en intressant historia om två människors levnadsöden. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att filmen har en snygg yta med mycket, mycket innehåll bakom den snygga fasaden. Den är fortfarande klart sevärd och jag ska definitivt själv se om den fler gånger och kanske inte vänta sjutton år till nästa gång. Och med de orden har vi klarat av den hotande undergången!
 
 
På Southfork packar Ann ihop inför den förestående flytten. Samtidigt planeras den sista traditionella Ewing-grillfesten att gå av stapeln. JR har upptäckt att advokaten Mitch Lobells son åkt dit två gånger för narkotikainnehav. Därför skickar han John Ross att fixa fram bilder på en tredje gång för att på så sätt kunna sätta Lobell på plats och genomdriva Southfork-försäljningen eftersom sonen riskerar åtal om han påträffas med knark en gång till. John Ross konfronterar Rebecca med att han vet att hon skickade emailet från Christopher till Elena men hon verkar genuint inte veta vad han pratar om. Trots det gör hon ett försök att sätta dit Lobells son, men ångrar sig när hon får ta del av hans livshistoria. John Ross har inget annat val än att be den falska Marta del Sol, som blir alltmer efterhängsen på ett obehagligt sätt, om hjälp. Vad han inte vet, men som JR är väl medveten om, är att "Marta" har en både medicinsk och kriminell bakgrund. Allt står med andra ord inte rätt till hos henne och när John Ross håller sig undan för att umgås med Elena dyker JR upp för att göra en ny deal med "Marta". Samtidigt utpressar han Lobell till att se till att Southfork hamnar i JR:s ägo - och endast hans. Allt skulle vara perfekt om JR inte irriterade sig över att Sue Ellen och Cliff Barnes tillbringar tid tillsammans. Sue Ellen å sin sida oroar sig för att den kontakt JR och John Ross bygger upp i slutänden inte ska vara hälsosam för sonen. Christopher berättar för Bobby om hur han slits mellan Rebecca och Elena varpå han gör något drastiskt för att stöta bort den sistnämnda. På grillfesten börjar Rebecca berätta för Christopher om John Ross' utpressningsförsök. To be continued...
 
Jaja. Hm. Jaha. Nej, jag kan väl återanvända vad jag skrev om senaste avsnittet egentligen. Även fjärde avsnittet är tråkigt. Och det är ett jävla tjat om miss Ellies ägodelar i varje avsnitt. Är det inte receptsamlingar eller dagböcker så är det silverservisen. Och varför kallar alla henne för miss Ellie istället för "Mama" eller "Grandma" som förr i tiden? Ann konstaterar att alla som någonsin satt sin fot på Southfork verkar komma til den sista grillfesten. Det innebär en mängd till utseendet vilsekomna statister samt givetvis Ray och Lucy. Steve Kanaly och Charlene Tilton gör en om möjligt ännu mindre cameo än i pilotavsnittet med varsin replik under grillfesten. Totalt meningslöst. Hade man strävat efter något vemod eller i alla fall minsta känslosamhet så hade det varit ett ypperligt tillfälle att få med fler sådana som faktiskt "satt sin fot" på Southfork: Donna, Punk och Mavis Anderson, Teresa, Sly, Phyllis, Kendall, Marilee Stone eller varför inte Carter McKay bara för att få nåt gammalt. Jag hade till och med kunnat godta Priscilla Presleys Jenna Wade och då har det gått långt! Ken Kercheval har förvisso en scen i avsnittet även om det inte är på grillfesten, men som jag konstaterade redan förra veckan så räcker det inte. Jag börjar på allvar tappa hoppet om att "Dallas" överhuvudtaget ska rycka upp sig. Det känns så meningslöst alltihop.    
 
UPPDATERING: TNT har beställt en andra säsong (eller säsong 16 beroende på hur man räknar) av "Dallas". Femton nya avsnitt ska spelas in och sändas nästa år...

Dallas: The Last Hurrah

TV Kommentera
 
På Southfork packar Ann ihop inför den förestående flytten. Samtidigt planeras den sista traditionella Ewing-grillfesten att gå av stapeln. JR har upptäckt att advokaten Mitch Lobells son åkt dit två gånger för narkotikainnehav. Därför skickar han John Ross att fixa fram bilder på en tredje gång för att på så sätt kunna sätta Lobell på plats och genomdriva Southfork-försäljningen eftersom sonen riskerar åtal om han påträffas med knark en gång till. John Ross konfronterar Rebecca med att han vet att hon skickade emailet från Christopher till Elena men hon verkar genuint inte veta vad han pratar om. Trots det gör hon ett försök att sätta dit Lobells son, men ångrar sig när hon får ta del av hans livshistoria. John Ross har inget annat val än att be den falska Marta del Sol, som blir alltmer efterhängsen på ett obehagligt sätt, om hjälp. Vad han inte vet, men som JR är väl medveten om, är att "Marta" har en både medicinsk och kriminell bakgrund. Allt står med andra ord inte rätt till hos henne och när John Ross håller sig undan för att umgås med Elena dyker JR upp för att göra en ny deal med "Marta". Samtidigt utpressar han Lobell till att se till att Southfork hamnar i JR:s ägo - och endast hans. Allt skulle vara perfekt om JR inte irriterade sig över att Sue Ellen och Cliff Barnes tillbringar tid tillsammans. Sue Ellen å sin sida oroar sig för att den kontakt JR och John Ross bygger upp i slutänden inte ska vara hälsosam för sonen. Christopher berättar för Bobby om hur han slits mellan Rebecca och Elena varpå han gör något drastiskt för att stöta bort den sistnämnda. På grillfesten börjar Rebecca berätta för Christopher om John Ross' utpressningsförsök. To be continued...
 
Jaja. Hm. Jaha. Nej, jag kan väl återanvända vad jag skrev om senaste avsnittet egentligen. Även fjärde avsnittet är tråkigt. Och det är ett jävla tjat om miss Ellies ägodelar i varje avsnitt. Är det inte receptsamlingar eller dagböcker så är det silverservisen. Och varför kallar alla henne för miss Ellie istället för "Mama" eller "Grandma" som förr i tiden? Ann konstaterar att alla som någonsin satt sin fot på Southfork verkar komma til den sista grillfesten. Det innebär en mängd till utseendet vilsekomna statister samt givetvis Ray och Lucy. Steve Kanaly och Charlene Tilton gör en om möjligt ännu mindre cameo än i pilotavsnittet med varsin replik under grillfesten. Totalt meningslöst. Hade man strävat efter något vemod eller i alla fall minsta känslosamhet så hade det varit ett ypperligt tillfälle att få med fler sådana som faktiskt "satt sin fot" på Southfork: Donna, Punk och Mavis Anderson, Teresa, Sly, Phyllis, Kendall, Marilee Stone eller varför inte Carter McKay bara för att få nåt gammalt. Jag hade till och med kunnat godta Priscilla Presleys Jenna Wade och då har det gått långt! Ken Kercheval har förvisso en scen i avsnittet även om det inte är på grillfesten, men som jag konstaterade redan förra veckan så räcker det inte. Jag börjar på allvar tappa hoppet om att "Dallas" överhuvudtaget ska rycka upp sig. Det känns så meningslöst alltihop.    
 
UPPDATERING: TNT har beställt en andra säsong (eller säsong 16 beroende på hur man räknar) av "Dallas". Femton nya avsnitt ska spelas in och sändas nästa år...
 
Ute på Ensamholmen förbereds en härlig kräftskiva. Läckerheterna är uppdukade och nu återstår bara att andra delen av sällskapet anländer från stan med de starka dryckerna. Till en början ser det hela väldigt idylliskt ut men snart utvecklas något så enkelt som att lägga till vid bryggan till rena katastrofen. Det slutar med att båten går på grund och den tafatte direktör Olsson försvinner till havs på en del av den sönderslitna bryggan. Då hoppet står till holmens enda bofaste, stadsbohataren tillika filmälskaren Garbo, ser det mörkt ut. På land väntar kräftorna. Till sjöss finns spriten. Situationen måste lösas!
 
Det är minst tjugo år sen jag såg "Att angöra en brygga", borträknat att jag råkade se inledningen på filmen för några år sen. Men då det begav sig var jag inte särskilt gammal vilket kanske förklarar att mina minnesbilder var få. Att jag gillade den minns jag däremot skarpt och gårdagens omtitt under SVT:s eftermiddagsmatiné ändrade inte direkt på det. Tvärtom. Det är sällan jag skrattar högt, bortsett från brittiska komediserier och "Seinfeld", men i det här fallet avlöste gapskratten varandra. Tage Danielsson har en speciell registil som verkligen kommer till sin rätt i den här filmen. I vissa stunder påminner den till och med om Roman Polanski och hans regi i främst "Cul-de-sac" från samma årtal. "Att angöra en brygga" känns dessutom väldigt inspirerad och är otroligt uppfinningsrik och fantasifull i allt från karaktärer till handling och enskilda scener.
 
 
Gösta Ekman spelar slapstick som bara han kan och att hans karaktär Lennart skadar sig mer och mer ju längre filmen fortskrider är både roligt och sympatiframkallande. Den inledande sekvensen när allt brakar åt helvete är sanslöst rolig och jag skrattar fortfarande högt åt scenen där Lennart fastnar med tröjärmen i båtshaken och är på väg att dras med innan han får av sig tröjan. Samtliga skådespelare gör för övrigt genuina insatser: Lars Ekborg, Katie Rolfsen, Hans Furuhagen och Tage Danielsson som den töntige, och mestadels medvetslöse, direktör Olsson. Hans Alfredsons underbara Garbo är väl en sorts föregångare till Robert Gustafssons Lasse Kongo. Monica Zetterlund gör träffsäkra parodier av den farliga och förföriska Hollywood-kvinnokaraktären då Garbo ska luras och Birgitta Andersson är såklart fenomenal som den smått splittrade Mona.
 
En idyllisk katastrof, eller katastrofal idyll, beskriver väl "Att angöra en brygga" bäst. Och känslan av förestående undergång är lustigt nog ganska stark filmen igenom trots att den är så rolig. Slutsekvensen är väl något av en klassiker med en minst sagt oväntad sensmoral. Lars Färnlöfs musik, med bland annat det klassiska temat som sedan blev en lika klassisk sång framförd av Monica Zetterlund, är pricken över i. Klassiker, ja. "Att angöra en brygga" är väl en svensk klassiker och den håller än idag. Roligt, underhållande och inspirerat med finess och genomtänkt filmteknik och regi. Sällan har väl en hotande undergång varit så rolig! 

Hotande undergång: Att Angöra En Brygga (1965)

Temainlägg Kommentera
 
Ute på Ensamholmen förbereds en härlig kräftskiva. Läckerheterna är uppdukade och nu återstår bara att andra delen av sällskapet anländer från stan med de starka dryckerna. Till en början ser det hela väldigt idylliskt ut men snart utvecklas något så enkelt som att lägga till vid bryggan till rena katastrofen. Det slutar med att båten går på grund och den tafatte direktör Olsson försvinner till havs på en del av den sönderslitna bryggan. Då hoppet står till holmens enda bofaste, stadsbohataren tillika filmälskaren Garbo, ser det mörkt ut. På land väntar kräftorna. Till sjöss finns spriten. Situationen måste lösas!
 
Det är minst tjugo år sen jag såg "Att angöra en brygga", borträknat att jag råkade se inledningen på filmen för några år sen. Men då det begav sig var jag inte särskilt gammal vilket kanske förklarar att mina minnesbilder var få. Att jag gillade den minns jag däremot skarpt och gårdagens omtitt under SVT:s eftermiddagsmatiné ändrade inte direkt på det. Tvärtom. Det är sällan jag skrattar högt, bortsett från brittiska komediserier och "Seinfeld", men i det här fallet avlöste gapskratten varandra. Tage Danielsson har en speciell registil som verkligen kommer till sin rätt i den här filmen. I vissa stunder påminner den till och med om Roman Polanski och hans regi i främst "Cul-de-sac" från samma årtal. "Att angöra en brygga" känns dessutom väldigt inspirerad och är otroligt uppfinningsrik och fantasifull i allt från karaktärer till handling och enskilda scener.
 
 
Gösta Ekman spelar slapstick som bara han kan och att hans karaktär Lennart skadar sig mer och mer ju längre filmen fortskrider är både roligt och sympatiframkallande. Den inledande sekvensen när allt brakar åt helvete är sanslöst rolig och jag skrattar fortfarande högt åt scenen där Lennart fastnar med tröjärmen i båtshaken och är på väg att dras med innan han får av sig tröjan. Samtliga skådespelare gör för övrigt genuina insatser: Lars Ekborg, Katie Rolfsen, Hans Furuhagen och Tage Danielsson som den töntige, och mestadels medvetslöse, direktör Olsson. Hans Alfredsons underbara Garbo är väl en sorts föregångare till Robert Gustafssons Lasse Kongo. Monica Zetterlund gör träffsäkra parodier av den farliga och förföriska Hollywood-kvinnokaraktären då Garbo ska luras och Birgitta Andersson är såklart fenomenal som den smått splittrade Mona.
 
En idyllisk katastrof, eller katastrofal idyll, beskriver väl "Att angöra en brygga" bäst. Och känslan av förestående undergång är lustigt nog ganska stark filmen igenom trots att den är så rolig. Slutsekvensen är väl något av en klassiker med en minst sagt oväntad sensmoral. Lars Färnlöfs musik, med bland annat det klassiska temat som sedan blev en lika klassisk sång framförd av Monica Zetterlund, är pricken över i. Klassiker, ja. "Att angöra en brygga" är väl en svensk klassiker och den håller än idag. Roligt, underhållande och inspirerat med finess och genomtänkt filmteknik och regi. Sällan har väl en hotande undergång varit så rolig!