Bild från Plox sida.

... Plox som under sin USA-turné besökt Southfork och tillägnat mig ett inlägg! Själv är jag mitt uppe i en flytt tvärs över Sverige, därför får bloggen vila en tid igen. Jag hoppas dock att jag inte ska behöva vara utan internet i den nya lägenheten alltför länge!

Då var det klart att den femtonde säsongen av "Dallas" kommer visas i TV4, antagligen till hösten. Jaja. Okej då, liiite nyfiken är jag allt igen. Främst för att pilotavsnittet utifrån det jag läst enbart fått positiva förhandsrecensioner. Och för att jag ser fram emot Sue Ellens kamp för en guvernörsbefattning. Och så för att i en tid då de flesta serier verkar slopa förtexterna återintroducerar den nya säsongen tydligen de klassiska tredelade skådespelarbilderna. Hoppas nu bara att ingen TNT-direktör ändrar på det innan det är dags för sändning... 

Tecken på Jordens undergång kan avläsas i samhället, genom exempelvis 11 september-händelserna och tsunamin 2004. I Vatikanen vet man vad detta betyder: Antikrist är på väg att födas i mänsklig skepnad. I Rom får Robert Thorn beskedet att förlossningen som frun Kate just genomgått slutat med att barnet dött. En präst på sjukhuset övertalar Robert till att inte berätta om detta för Kate och istället adoptera ett nyfött, föräldralöst barn. Åren går. Efter en sjuk olycka utses Robert till ambassadör för Storbritannien och paret flyttar till London. Men saker och ting är en idyll bara på utsidan. För familjen förföljs av märkliga människor och händelser. Kate blir till slut övertygad om att sonen Damien vill henne ont och samtidigt kan inte Robert längre förneka att allting pekar på att något står riktigt illa till med den lilla pojken. Kan han vara Antikrist?

Remaken av "The Omen", som kom trettio år efter originalet, är regisserad av John Moore och det är nog rätt unikt att manusförfattaren är densamma som för originalet. I det här fallet alltså David Seltzer. Handlingen fungerar helt okej även i modernare tid, eller rättare sagt: Seltzer lyckats placera in den bra i ett sammanhang. Men tyvärr följer "The Omen" i samma spår som andra remakes. Där originalet var avskalat och kärnfullt blir remaken överdriven. Allt är som vanligt större i den meningen, men också omständigare. Tyvärr har filmen fler problem. Moores regi är ojämn, oftast rent dålig. Scenerna är trögarbetare, nästan amatörmässiga. Någon kommer in, alla sätter sig ner för en dialog, någon går ut igen. Scener från originalet betas av en efter en men Moore har inte ansträngt sig för att göra något eget av dem. Och så använder sig regissören såklart av den typen av foto som jag alltid bespottar, nämligen där det skakar och fladdrar så mycket att man inte hinner uppfatta vad som sker.

Liev Schreiber är irriterande träaktig som Robert Thorn och det finns ingen kemi mellan honom och Julia Stiles som Kate. Mia Farrow kämpar på som mrs Baylock men bristen på berättarteknik gör hennes ansträngningar meningslösa. Pete Postlethwaite är komisk som fader Brennan. Det mest felaktiga valet i rollbesättningen är dessvärre Seamus Davey-Fitzpatrick som Damien. Utseende- och beteendemässigt ser han ut som en typisk 2000-talsskräckunge, komplett med att han får viska fram sina få repliker. Men det värsta är att det så tydligt syns att han inte kan agera, utan enbart imiterar regissören eller följer de instruktioner han fått. Föga skrämmande, men å andra sidan är filmen varken skrämmande eller spännande, ej heller engagerande. Som jag nämnde ovan rasar man igenom scener ur originalet och slutet är inget undantag. Där originalets slutscen lämnade ett visst obehag efter sig blir remakens slutscen bara ett förväntat "jaha". "The Omen" visar återigen att remakes inte är nödvändiga. För vilken version bör man se? Originalet såklart. Slösa inte tid på denna meningslösa version. Och med de orden lämnar vi Satans son i mänsklig gestalt. Åtminstone för denna gång...

Karen och Gene York adopterar ett litet flickebarn. Allt är frid och fröjd tills flickan, Delia, blivit några år gammal och uppvisar en dubbelnatur. Hon verkar minst sagt vara bakfalsk. Gene vill inte se något problem, men Karen har på känn att något är allvarligt fel. Hon anlitar en privatdetektiv för att försöka få reda på vilka som var Delias verkliga föräldrar. Mitt i allt det jobbiga, vilket inkluderar några olägliga dödsfall, är Karen höggravid med parets biologiska barn. Eller?

När filmbolaget Fox under Rupert Murdoch startade sin egen TV-kanal sökte man efter lämpliga filmer att göra om till TV-serier eller TV-filmer. En av filmerna som föll offer för detta var givetvis "The Omen". Istället för en remake valde man dock att återuppliva filmserien med ännu en uppföljare, denna gång gjord för TV. Producenterna Harvey Bernhard och Mace Neufeld återvände från originalfilmserien. Som regissör anlitades Dominique Othenin-Girard, regissören bakom mästerverket "Halloween 5" (ironi såklart). En bit in i produktionen av "Omen IV" var dock Othenin-Girards inkompetens ett faktum och han ersattes därför av Jorge Montesi. Vem av dessa två som i slutänden ska ha mest credit för färdigställandet av "Omen IV: The Awakening" är föga intressant. Filmen är ändå så genomusel att det egentligen saknar all betydelse vem som fixat till skiten. Skådespelarna, med Faye Grant i spetsen, är katastrofalt dåliga. Inte ens en cameo av Don S. Davis har någon behållning. Skådespeleriet i kombination med den obegripliga regin och det komiska manuset borgar egentligen för en rätt underhållande film med lik som rör på ögonen och närbilder som skapar kontinuitetsproblem och klaff-fel, men "Omen IV" är alltför seg för att man ska roas av den. Men visst är det rätt kul att prästen måste korsa sig då ett barn gråter under dopet (första tecknet på att barnet är Antikrist?) eller att barnflickan överdramatiskt utbrister: "What evil made you do that?" då Delia spottar henne i ansiktet. Att leta efter Antikrist i den här filmen tycks förresten som ett omöjligt uppdrag eftersom alla ungar verkar vara sataniska. Detsamma gäller de vuxna. Eftersom "Omen IV" följer originalfilmseriens kronologi frågar jag mig vart den pånyttfödde Jesus befinner sig. Eller är han redan korsfäst (igen)? 

Men det finns faktiskt två saker som är riktigt obehagliga i "Omen IV: The Awakening". Det första är Delias kläder. Eftersom man uppenbarligen inte tyckte det räckte med ungens överspel när det gäller elaka miner har man gått ut hårt för att med klädernas hjälp signalera att flickan är i förbund med den Onde. Sanslöst! Det andra obehagliga är musiken, givetvis inte i samma mening som när jag skriver att Jerry Goldsmiths musik är obehaglig i originalfilmerna. Soundtracket till "Omen IV" är något av det absolut sämsta och mest vedervärdiga jag hört någonsin i en film- eller TV-produktion. När man använder en del av Goldsmiths musik blir det extra tydligt hur värdelös och fel filmens originalmusik är. Trots att "Omen IV: The Awakening" kämpar för att bana väg för ännu fler uppföljare dog filmserien totalt i och med denna fjärde film. Tack och lov. Till och med "The Final Conflict" framstår som en fantastisk film i jämförelse. Undvik denna! Och för Guds skull (!), undvik soundtracket om du mot förmodan skulle råka komma i kontakt med det!

Damien Thorn är nu 33 år och ledare för sin farbrors företagsimperium. Han har siktet inställt på ambassadörsposten i Storbritannien, ett mål som med Damiens krafter är lätt att uppnå. Men den Ondes makt på Jorden är hotad. På morgonen den 24 mars föds Guds son på nytt någonstans i England. Damien beordrar sina trogna följeslagare att döda alla gossebarn som kommit till världen vid den tidpunkten. Samtidigt har ett italienskt brödraskap kommit över Bugenhagens sju knivar som grävts fram i ruinerna av museet i Chicago. Damien tvingas alltså kämpa både mot "the second coming" och brödraskapet, samtidigt som han tycks bli förälskad i en spännande journalist...

Jag tycker det är intressant att den tredje filmen, i regi av Graham Baker, slopar ordet "Omen" i titeln. Det är för övrigt en väldigt dramatisk titel på en riktigt ospännande och odramatisk film. "The Final Conflict" är väldigt beskedlig, nästan oengagerad i sitt utförande. Precis som i fallet med den andra filmen utklassar Jerry Goldsmith bilderna med sin musik och just musiken är det enda som levererar. Ibland är fotot uppfinningsrikt, främst i den allra första bilden med den gigantiska borren som närmar sig kameran. Sam Neill är ojämn som Damien och spelar över å det grövsta i vissa scener. Övriga skådespelare är rätt mediokra. Det finns en hel del kontinuitetsproblem mellan den tredje filmen och de två första. I de tidigare filmerna dör alla som inser Damiens verkliga identitet, men det verkar inte gälla här. Och varför reagerar inte djuren på honom som tidigare? Jakthundarna samarbetar istället med honom i den antagligen töntigaste scenen i hela filmen.

Det enda som är lite intressant i handlingen är likheten mellan Damien och Herodes då han desperat försöker döda alla pojkar som fötts den specifika morgonen. Lite småobehagligt blir det då flera av mördarna själva är barn. Men då den första filmen utgick från frågan om Damien verkligen är Antikrist eller om det är hans far som blivit galen har den tredje filmen utvecklats till en kamp mellan gott och ont i kristendomens tecken. Alla andra religioner får stryka på foten, de tas aldrig ens med i beräkningen. Det gör att det oinspirerade slutet i "The Final Conflict" förvandlas till en vidrig kristendomspropaganda som är rent äcklande i sina överdrifter. Nej, "The Final Conflict" är ingen höjdare. Som uppföljare känns den snarare pliktskyldig än nödvändig. Tydligen planerades totalt sju filmer men man insåg väl att det inte fanns material egentligen ens för tre. Hoppa över den här filmen och avnjut istället Goldsmiths nya tema för "The Final Conflict" på Spotify! 

Bugenhagen, det gamla originalet i Jerusalem som gav de sju knivarna till Robert Thorne, läser om familjens tragedi i tidningen. Där finns även en bild på den lilla pojken och Bugenhagen känner igen ansiktet från en väggmålning av Satans ansikten som precis grävts fram. Han blir dock levande begravd innan han hinner varna Roberts bror Richard i Chicago som tagit sig an Damien. Sju år senare är Damien och hans kusin Mark elever vid en militärakademi. Båda två förväntas överta Richard Thornes företagsimperium. Damien blir snart varse att folk i hans omgivning vet mer om honom än han själv gör och att de finns där för att beskydda honom. Vem är han egentligen? Och vem är ansvarig för den epidemi av dödsfall som utbryter i familjens närhet?

Oj. Det är enorma skillnader mellan den första och andra filmen. "Damien - Omen II" har ingen egen stil och är långt ifrån lika genomarbetad som originalfilmen. Jerry Goldsmith kämpar på med soundtracket med det räcker liksom inte då musiken inte har något stöd i bilder eller i manuset. Don Taylor har regisserat större delen av filmen och har pusslat ihop en film som påminner om lösa sketcher där sketcherna istället för komiska poänger bygger på försök till spektakulära dödsfall. Det är svårt att hålla engagemanget och intresset uppe under filmens gång. Att handlingen kretsar kring mordscenerna gör filmen tjatig. William Holden kämpar på i rollen som Richard Thorne men liksom Goldsmiths musik hjälper det föga. Lee Grant får inte mycket att göra, vilket avdramatiserar karaktärens vändpunkt i slutet. Jonathan Scott-Taylor fungerar helt okej som Damien och Robert Foxworth gör en stabil insats som en av Damiens beskyddare medan Lance Henriksen är mer blek i sin lilla beskyddarroll. "Damien - Omen II" är varken spännande eller skrämmande, bortsett från filmens första sekunder då Goldsmiths obehagliga musik får löpa fritt i samband med Bugenhagens vansinnesfärd genom staden. Enligt mig hade filmen kunnat bli något helt annat om inte en viss potential hade gått förlorad för effekterna. Potentialen jag syftar på handlar om Damiens insikt om sig själv. Han vet inte vem han är och kunskapen om detta hade kunnat leda till en riktigt intressant och mångbottnad film. Som det istället blev verkar Damien snabbt acceptera sitt ursprung och sin identitet. Potentialen kastas alltså bort vilket är synd. "Damien - Omen II" är inte en okej uppföljare. Vissa scener är intensiva, men filmen är alldeles för osammanhängande och seg för att fungera.  

Trots att lovet fortsätter ett tag till i verkligheten för min del är det hög tid att avsluta det här på bloggen. Och vi kör igång med ännu en filmserie. Turen har kommit till "Omen"-filmerna inklusive remaken som tillsammans med fjärde filmen är den enda som jag inte sett förut.

USA:s ambassadör i Rom, Robert Thorne, är på väg till sjukhuset. Tragedin är ett faktum. Förlossningen som hans hustru Kathy just gått igenom slutade med att barnet dog. En präst på sjukhuset övertalar Robert att inte berätta för sin fru om det döda barnet och istället informellt adoptera ett gossebarn vars mor just dött. Och så sker. Kathy får inget veta och sonen döps till Damien. Familjen flyttar till London då Robert får ambassadörstjänsten där istället och deras liv är rena idyllen. Men allt förändras den dagen som barnflickan tar livet av sig inför alla gästerna på Damiens födelsedagskalas. Strax efteråt söker en präst från Italien upp Robert för att varna honom. Antikrist har tagit en mänsklig skepnad. Robert och Kathy befinner sig i fara, liksom övriga världen...

Det var evigheter sedan jag såg Richard Donners originalfilm "The Omen" senast. Vissa scener hade dock etsat sig fast, likaså det fina och obehagliga soundtracket av Jerry Goldsmith. Det som främst gjorde intryck på mig under omtitten är att manuset, om man bortser från logiska luckor och plotholes kring Damiens fem första år i livet, är riktigt välskrivet. I filmens första femton minuter sätts premissen för fortsättningen och vi får samtidigt veta allt vi behöver veta för att hänga med i berättelsen. Jag upplever det som att varje sekvens i filmens första del innehåller mycket information, inte bara i dialog utan också i scenerier och gestaltningar. Det är med andra ord ett riktigt snyggt hantverk som förstärks av främst fotot men också klippningen. Scenen där barnflickan hänger sig från vindsvåningen ger mig fortfarande rysningar och är enligt mig en av de otäckaste scenerna någonsin i en film. Gregory Peck har jag gillat i allt jag sett honom i och "The Omen" är inget undantag. Han får också jobba mest i rollen som Robert medan Lee Remicks Kathy blir lite endimensionell. Detta beror knappast på skådespelerskan, utan snarare på att rollen är skriven på det sättet. David Warner spelar den fördömde fotografen och gör som alltid en genuin insats. Bäst tycker jag nog ändå Billie Whitelaw är som den väna, men livsfarliga, mrs Baylock. Harvey Stephens som Damien är väl vald och slutscenen gör honom oförglömlig. Överlag tyckte jag "The Omen" var bättre än jag mindes den. Särskilt skrämmande rent handlingsmässigt vet jag inte om jag tycker den är, men då är det där med det onda vs det goda i ett religiöst sammanhang vanskligt på film, inte minst då det rör sig om skräckfilm. Även om inte berättelsen skrämmer mig så tycker jag "The Omen" har sina förtjänster och fungerar riktigt fint som underhållning än idag.