Nostalgi: The Incredible Hulk del 1 av 2
I och med flytten har ComHem bombarderat mig med TV-kanaler för att försöka fånga mig som kund. Det har gett mig tillfälle att återknyta bekantskapen med dr David Banner och hans gröna alterego som visas frekvent på TV4 Science Fiction och TV4 Guld. Jag har ingen koll på vilka säsonger som går, men efter att ha kollat in ett par avsnitt återvände jag till några av de som jag har på DVD i tidiga samlingsutgåvor. Jag har sett för lite av serien i vuxen ålder för att kunna uttala mig om dess kvalitet, men när jag såg om pilotavsnittet på DVD insåg jag att det faktiskt är riktigt, riktigt bra. Kenneth Johnson, som bland annat gjort "V", var den som fick i uppgift att föra över serietidningsfiguren Hulken till TV-mediet. Det är också han som skrivit och regisserat pilotavsnittet (samt det lika genombearbetade långfilmsavsnittet "Married" som inledde säsong två).
Det som slog mig vid en omtitt av pilotavsnittet är hur enkelt det är. Handlingen är enkel, dialogen är enkel, skådespeleriet är rakt på och även fotot är enkelt. Tillsammans med Joe Harnells inspirerade och medryckande musik blir det ovannämnda enkla väldigt effektfullt och på något vis komplext. Det är väldigt lätt att glömma logiska luckor och den otroliga handlingen för att istället enbart låta sig underhållas. Bill Bixby är riktigt bra som Banner. Detsamma gäller Susan Sullivan (Maggie i "Falcon Crest") som kollegan Elaina. Deras samspel gör att det känns synd att Sullivans karaktär egentligen enbart medverkar för att skapa en premiss för Banners omkringflackande i den efterföljande TV-serien. Banners sorg över den döda hustrun, vars olycksaliga död är anledningen till att han forskar kring övernaturlig styrka hos människor i extrema situationer, i relation till den vemodiga och fram till slutet outtalade kärleken mellan honom och Elaina ger också berättelsen ett djup. Jag gillar också hur Jack Colvins envise journalist McGee egentligen är ute efter att avslöja den forskning som David och Elaina bedriver och hur det gör att han får upp ögonen för Hulken. Och jag gillar definitivt Lou Ferrignos, i jämförelse med TV-serien, mörkare och hotfullare gestaltning av den gröne varelsen. Intressant nog framställs Hulken på samma sätt även senare i ovan nämnda "Married". Gemensamma nämnare i Ferrignos gestaltning är nog Kenneth Johnson.
Scenen ovan, där David för andra gången genomgår en förvandling (och får veta vad det är som händer genom att Elaina bevittnar det hela), är ett bra exempel på det enkla men effektfulla med pilotavsnittet. Kollegorna har gjort allt för att försöka framkalla den styrka som David tycker sig minnas att han hade kvällen innan, dock utan att lyckas. Anledningen är såklart att de inte förstått vilken känsla det var som satte igång det hela. Det här är första gången som klassiska "The Lonely Man" hörs i sin helhet, även det effektfullt då melodin trevat sig fram genom hela avsnittet med de inledande tonerna. Dessutom tycker jag den här scenen är rätt obehaglig.
I nästa Hulken-relaterade inlägg tänkte jag titta närmare på dubbelavsnitten "The First Part I & II" från den näst sista säsongen.
Något av intresse?
Jag är väl en av få filmsamlare som hela tiden krymper samlingen. När vi flyttade från Umeå gjorde jag mig av med massor av filmer och nu är det dags igen. Jag blir helt enkelt hårdare och hårdare med vilka filmer som får stanna i samlingen. Dessutom är jag nära att ta steget över till BluRay. Och sist men inte minst ska vi snart flytta till en ny lägenhet och då kan det ju vara på sin plats att göra sig av med det överflödiga innan flytten. Fler utrensningar lär nog dyka upp under mars månad allt eftersom jag hinner se om en del film. Innan jag lägger ut filmerna på Tradera börjar jag här på bloggen!
Samtliga filmer fungerar såklart felfritt och de flesta är sedda en eller högst två gånger. Samtliga på nedanstående lista säljer jag nu för en symbolisk summa av 10 kronor/styck plus frakt (30 kr med posten för en film). Skulle du vilja ha flera samfraktar jag såklart. Hittar du något av intresse? Maila mig på bluerosecaseblogg(at)yahoo.se. Först till kvarn...
*The Stendhal Syndrome
*The Last House on the Left (Wes Craven)
*Undergången
*Glen or Glenda (Ed Wood, ej sv text)
*Bride of the Monster (Ed Wood, ej sv text)
*Night of the Ghouls (Ed Wood, ej sv text)
*Earth vs the Flying Saucers
*500 Days of Summer
*Friday the 13th (2009)
*Ringu
*Ondskans hus
*American Graffiti
*Cube
*Battlestar Galactica (pilotavsnitt, ej sv text)
*Frankenstein Legacy Collection (Universals gamla klassiker, OBS högre frakt)
*Wolfman Legacy Collection (Universals gamla klassiker, OBS högre frakt)
*Donnie Darko (ej sv text)
*SilverBullet
*Creepshow
*Creepshow II
*The Game
*Zombieland
*Min kusin Vinny
*När Harry mötte Sally
*Gremlins
*Ondskans Trilogi (OBS högre frakt)
*Exorcisten III – Legion
*Apornas Planet (originalet)
*Ssssnake
*Easy Rider
*Duellen (Spielbergs)
*Terror
*Dominion – Prequel to the Exorcist (Schraders version, ej sv text)
*Blecktrumman
*Cinema Paradiso (långa versionen)
*Trollkarlen från Oz
*King Kong (Originalet)
*Kvinnostaden
*Belle Epoque
*Fright Night (originalet)
*Edward Scissorhands
*Vykort från drömfabriken
*Annie Hall
*Doktor Zjivago (originalet)
*De Tio Budorden
*Ung Rebell
*Elizabeth
*Till Vildingarnas Land
*När Lammen Tystnar
*Der Baader Meinhof Komplex
*Kvinnor Offside
Belle Epoque (1992)
Berättelsen tar sin början vintern 1931. Fernando deserterar från armén och efter en absurd händelse med två soldater söker han sin tillflykt i en närliggande by. Där träffar han den gamle mannen Manolo och de blir vänner. Efter en tid är Fernando redo att resa vidare. Siktet är inställt på Madrid men då Manolos fyra döttrar, Luz, Clara, Violeta och Rocío anländer med samma tåg som Fernando ska resa vidare med ändras allt. Han blir helt betagen av alla fyra och missar medvetet tåget. Efter en stunds väntan återvänder han till Manolos hem och blir genast väl mottagen av de fyra döttrarna...
Liksom "Mediterraneo" som jag tog upp nyligen vann också "Belle Epoque" en Oscar för bästa utländska film. Lika obegripligt det som i det förstnämnda fallet skulle jag vilja påstå. Regissören Fernando Trueba lyckas förvisso delvis skapa en speciell stämning i den isolerade byn och handlingen är lite småintressant så länge det inte står helt klart vad döttrarna egentligen är för ena. Men jag kan inte låta bli att känna mansgrisvibbarna i filmen. Det första Fernando frågar efter när han kommer till byn efter att ha sett en soldat skjuta en annan soldat och sedan ta livet av sig själv, är att fråga efter en "hora". Hans vidare syn på döttrarna är inte heller särskilt smickrande varken för dem eller Fernando själv. Jag har svårt att sympatisera med karaktären liksom de övriga. Antagligen på grund av de extrema, men ändå lite dolda, stereotyperna. Jorge Sanz spelar dessutom över en hel del och hans minspel som ska illustrera Fernandos pilskhet är nog avsedd att vara komiskt, men blir mer obehaglig. Döttrarna, varav Penélope Cruz gestaltar den yngsta, får inte så mycket mer att göra än att vara oskuldsfullt förföriska och det blir tröttsamt i längden. Lite intressant är det med Violetas homosexualitet men det inslaget används bara som en farsartad comic relief då hon såklart saknar all betydelse för Fernando när sanningen går upp för honom. Nej, "Belle Epoque" känns ärligt talat ganska så unken. Fotot är för all del riktigt vackert men det räcker liksom inte för att väga upp bristerna.
Stag Night (2008)
Mike ska gifta sig. Polarna ordnar en svensexa. På väg hem under natten går allt åt skogen. Efter en incident på tunnelbanan mellan en av polarna och två tjejer stiger hela sällskapet av på en station - bara för att upptäcka att den är avstängd. Medan en av killarna stannar kvar med den ena tjejen för att det ska bli lite naket... förlåt, för att det ska bli lite spännande, går de andra iväg genom tunneln för att hitta en utgång. Snart blir de medvetna om ett ytterst obehagligt hot som lurar i mörkret: en grupp psykopatiska kannibaler. Hur ska det nu gå?
Ja, vad ska jag säga? Självplågaren har varit i farten igen. Jag såg "Stag Night" i tron att det rörde sig om en åttiotalsfilm. En skymf mot åttiotalet, jag vet. Regissören Peter A. Dowling har skrapat ihop en riktigt usel ensemble (och rotat fram Breckin Meyer ur glömskan) och åstadkommit en sanslöst korkad och ospännande film. Jag skulle vilja vara snäll och säga att historien har potential, men det vore en lögn. Vi har sett allt förut och det var lika dåligt då som nu. Att filmen sedan bygger på det där epileptiska fotot som gör det omöjligt att hinna se vad som händer är som bekant inte ett recept på framgång enligt min åsikt. Uselt, tråkigt, löjligt. Undvik.
Rörande scener
Känslomässigt är jag ganska lättmanipulerad. Lite musik bara så är det kört. Eller kanske inte riktigt så lättmanipulerad. Sammanhang, skådespeleri och så vidare spelar så klart in när det gäller film. I det här inlägget listar jag spontant några scener, utan inbördes ordning, som åtminstone gör mitt seende lite suddigt. Vissa scener har nog figurerat här i bloggen tidigare, men en del har jag medvetet utelämnat just för att de varit del av andra listor jag skrapat ihop, främst då slutscenerna ur "E.T" och "Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back".
Jag skulle vilja skicka vidare den här listan som en sorts utmaning till er övriga filmbloggare! Det vore väldigt intressant att få veta vad ni går igång på - och varför...
Olycksplatsen - "Wild at Heart" (1990):
En ständig favorit hos mig, både filmen och scenen i sig. Sailor och Lula passerar just som en hemsk olycka inträffat. En svårt skadad och förvirrad tjej dyker upp ur mörkret. Som så ofta när David Lynch suttit i registolen har jag svårt att sätta fingret exakt på vad det är som berör mig så mycket med den här scenen. I filmen fungerar den som ett olycksbådande omen för det som komma skall. Sherilyn Fenn är strålande och Angelo Badalamentis musik bidrar säkert en hel del. Sorgligt, vackert, obehagligt.
Högtalarna - "La Vita é Bella" (1997):
Roberto Benignis mästerverk "Livet är Underbart" innehåller många scener som antingen får mig att rysa mig till huvudvärk eller som får ögonen att vattnas. När det gäller det sistnämnda är nog scenen ovan värst i det avseendet. Mitt i allt det jävliga lyckas Guido hitta ett sätt att trotsa nazisterna och meddela sig till Dora i kvinnolägret. Sanslöst starkt. En närmare analys av hela filmen tänkte jag dela med mig av längre fram och då finns anledning att återkomma till den här sekvensen.
Hunden Indiana - "Indiana Jones and the Last Crusade" (1989):
Lite självironi är aldrig fel och här kommer ett lik ur min garderob: när jag såg om Indiana Jones-filmerna förra våren blev jag vansinnigt rörd under den sekund som vi ser hunden Indiana i bild i den tredje filmen. Det är helt sant. Nu är inte ens jag så lättrörd att blotta åsynen av en hund får underläppen att darra, inte heller beror min rördhet på sammanhanget i filmen. Nej, det är den vidare betydelsen av just den här hunden som berör mig. Det är såklart samma sorts hund som den George Lucas hade och som också hette Indiana (även i filmen får vi veta att Henry tagit namnet från hunden). Samma hund var givetvis också förebilden för Chewbacca. Kopplingen till sistnämnda karaktär och bara det faktum att hunden får en tribute i filmen är alltså nog för att mitt hjärta ska svämma över...
It is happening again - "Twin Peaks" (Del 14, 1990):
Om du inte har sett "Twin Peaks" och planerar göra det så ska du inte se scenen ovan. Där avslöjas nämligen mördaren. David Lynch har regisserat och får till en både skrämmande, vemodig och otroligt sorglig stämning. Jag älskar kontrasten mellan det skrämmande och våldsamma mot det finstämda och sorgsna. Som jag nämnt tidigare i "Twin Peaks"-sammanhang har slutscenen sin egen historia. Kanske är det just det som fastnat på film. Kanske beror det också på vetskapen om att ingenting blir sig likt igen.
Judith och Lillebror - "Riget II" (del 4, 1997):
Även denna scen har jag publicerat tidigare. Den är egentligen urtypen för Romeo och Julia-dramaturgin som sägs vara grundstenen i alla berättelser: två personer som vill mötas men som inte får göra det. Lillebror är ingenting av det onda som alla förväntar sig med tanke på hans bakgrund och ursprung. Och såklart måste han offras för att det goda ska segra. Den här scenen för tankarna till ett annat Lars von Trier-verk, nämligen "Dancer in the Dark". Starkt.
Stjärnljus - "The X-Files" (This is Not Happening):
Jag har inte sett de senare säsongerna av "The X-Files" men avsnittet som scenen ovan är hämtad från råkade jag zappa mig fram till på TV och nämnda scen gick rätt in i mitt hjärta. Scully letar efter den försvunne Mulder och under ett nattligt samtal tar hopplösheten över. Dialogen i just denna scen, Gillian Andersons skådespeleri och Mark Snows musik är en oslagbar kombination. Vackert och smärtsamt.
En räddande mormor - "Poltergeist II - The Other Side" (1986):
Den här scenen är också något av ett lik i garderoben. Uppföljaren till "Poltergeist" är totalt meningslös, handlingsfattig och långtråkig. Men inslagen om döden som uppstår till följd av mormoderns död gillar jag skarpt. Och när mormor dyker upp i slutet för att rädda Carol Anne från en för tidig död, ackompanjerad av Jerry Goldsmiths musik, kan jag inte låta bli att bli rörd. Och även om jag inte vill läsa in några religiösa undertoner i det hela så tycker jag tanken på att döden inte behöver vara slutet är fin.
Listan - "Schindler's List" (1993):
Sist ut i den här spontana listan är en annan lista. Det finns många starka scener i Steven Spielbergs mästerliga "Schindler's List" men ögonblicket där Stern inser att Schindler betalat för människorna är kanske den starkaste. Även om det finns hopp (om mänskligheten) i det hela är det som berör mig mest Sterns kommentar om vad som väntar de som inte finns med och hur viktig listan därmed blir.
The Untouchables (1987)
Att se om det man en gång gillade eller att inte se om, det är frågan. Ibland är det helt rätt (till exempel "The Silence of the Lambs"), ibland är det inte alls rätt (till exempel "Great Expecations"). Och ibland är det svårt att bestämma sig. Jag har bara sett Brian DePalmas "The Untouchables" en gång tidigare och jag var väl kanske en tolv, tretton år då. Då tyckte jag filmen var både spännande och lite otäck. Kanske var det därför jag sparat den som ett fint minne i alla år. Fram till i lördags vill säga.
Chicago. Al Capone härjar som värst och utmanar spritförbudet med sitt smugglande. Den verksamheten är däremot rätt oskyldig i jämförelse med vad som sker i den undre världen i övrigt. Strax efter att en tio-årig flicka dött efter en explosion är det upp till Eliot Ness att tillsammans med polisen se till att få ett stopp på olagligheterna. Detta är lättare sagt än gjort då korruptionen är utbredd i stan. Men av en händelse träffar Ness den gamle polisen Malone och plötsligt är bollen i rullning. Capone står snart inför männen som låter sig köpas. Vem ska gå segrande ur striden?
Hmm. Kevin Costner är helt okej. Andy Garcia känns som ren utfyllnad i sin lilla roll. Han får liksom ingenting att bita i riktigt. Sean Connery är bra som Malone (en roll som han Oscar-belönades för), men han spelar både drama och komedi med varierat resultat. Och hela filmen "The Untouchables" präglas av den där balansgången mellan drama och komedi. Jag blir inte riktigt klok på det. Robert De Niro är härligt vidrig som Capone och han är också filmens stora behållning, vid sidan av Ennio Morriconnes lekfulla soundtrack. Jag undrar om inte mina problem med filmen som så ofta bottnar i manuset. Det är bra men ändå inte. Bättre än så kan jag inte uttrycka det. Jag blir engagerad i berättelsen och filmen är absolut inte seg, men... det finns ett obeskrivligt "men" där. DePalma är förvisso i mitt tycke väldigt ojämn som regissör, men vanligtvis brukar jag antingen bara gilla eller inte gilla hans filmer. "The Untouchables" är för mig inte lika lätt att bilda mig en uppfattning om. Jag stör mig på att handlingen känns tillrättalagd. Jag stör mig enormt på de nästan nostalgiska vibbarna som scenerna med Ness och hans familj präglas av. Som om det var bättre förr när kvinnans förutbestämda plats var i köket och hemmet. Patricia Clarkson är en bra skådis men Ness väna hustru hade likaväl kunnat gestaltas av en skyltdocka eller en robot. Lite "Stepford Wives" över det hela. Å andra sidan finns ingen framträdande karaktär som dessutom är kvinna i filmen. Nej, jag vet inte. I slutänden ångrar jag faktiskt att jag såg om "The Untouchables". Kanske har den bara inte åldrats med värdighet.
Masters of Horror: John Carpenter's Cigarette Burns (2005)
Jag var ju föga imponerad av Dario Argentos bidrag till "Masters of Horror"-serien men när John Carpenters "Cigarette Burns" dök upp för tio kronor på Ginzas rea kunde jag inte låta bli att slå till. Ett val som jag faktiskt inte ångrar. I denna korta långfilm får vi följa biografägaren Kirby med ett mörkt förflutet och som för att klara av sina skulder låter sig anlitas av en märklig filmsamlare. Uppdraget är nästintill omöjligt: att få tag i en kopia av filmen "Le Fin Absolue Du Monde", gjord av en ökänd regissör. Problemet är bara att samtliga kopior antas vara förstörda då de få visningar som tog plats ledde till att folk blev våldsamma och galna. Samtliga som var inblandade i filmen är dessutom döda. Nästan i alla fall, för samlaren har lyckats få tag i "rekvisita" ur filmen. Frågan är bara vad sökandet efter filmen egentligen handlar om eller kommer leda till för Kirby...
Jag gillar "Cigarette Burns", kort och gott. Carpenter har lyckats få till en obehaglig undergångsstämning. Filmen i filmen, det vill säga "Le Fin Absolue Du Mond" både skrämmer och fascinerar mig och de få bilder vi får se av nämnda film är egentligen överflödiga. Tanken och den egna fantasin kring de ledtrådar som Kirby får fram är mer skrämmande. Och jag kan såklart inte låta bli att undra om inte handlingen är inspirerad av debatten kring våld på film och vilka effekter det kan få hos vissa människor. Frågan i det här fallet är ju om det verkligen handlar om våld eller om "Le Fin Absolue Du Mond" är farlig av andra anledningar när det gäller innehållet.
Norman Reedus fungerar bra som Kirby och Udo Kier är såklart sevärd som den excentriske samlaren. "Cigarette Burns" präglas till och från av den speciella John Carpenter-stämningen som uppstår när han är som bäst. Där Argento fick mig att inte vilja se mer av den här filmserien gör Carpenter mig nyfiken på att ge den ytterligare en chans.
Mediterraneo (1991)
En grupp italienska soldater hamnar under andra världskriget på en grekisk ö där befolkningen tycks ha gått upp i rök. Ingen syns till. Gruppen slappnar efter en tid av. Så mycket annat kan de inte göra då deras skepp försvinner och radion går sönder. Då visar det sig att ön inte alls är övergiven. Snart visar sig den skrämda befolkningen. Männen har förts bort men kvinnorna, barnen och gamlingarna finns kvar. En av de första som tar kontakt med italienarna är prostituerade Vassilissa som är beredd att göra gruppens tillvaro mer angenäm. Den ofrivilliga vistelsen för soldaterna blir en idyll för vissa, men ett fängelse för andra.
Gabriele Salvatores "Mediterraneo" fick en Oscar för bästa utländska film, men jag vet inte om det säger särskilt mycket. Jag kanske hade för höga förväntningar för jag tyckte inte filmen levererade desto mer. Skådespeleriet är rätt bra (möjligtvis med undantag för slutscenen) men jag begriper inte riktigt vad berättelsen vill ha sagt. Ena stunden är "Mediterraneo" en komedi, i nästa ögonblick är det ett drama. Den balansgången klarar Salvatores ganska bra, men själva manuset blir nästan för abstrakt på något vis. Jag engageras inte av soldaternas öde, ej heller av de öden som vi får ta del av hos lokalbefolkningen. Att jag inte förstår filmen är anledningen till att jag kommer se om den någon gång i framtiden. Kanske finns det något där som framträder bättre utan de höga förväntningarna. Vid denna första bekantskap upplevde jag "Mediterraneo" som nästan sketchartad där scener staplas på varandra med egna poänger av olika slag. Trots detta kändes den inte osammanhängande. Märkligt. Fotot och musiken är inget särskilt och startsträckan är lite för lång. Som sagt: jag fattar inte riktigt grejen. Men det kanske ändrar sig vid en omtitt...
Obehag: Kyrkogårdsattacken
Ovan kan du se hela introt till George A Romeros klassiker "Night of the Living Dead" från 1968. Anledningen till att jag publicerar scenen här just idag är att Bill Hinzman, kyrkogårdszombien, avlidit i sviterna av cancer. Hinzman upprepade rollen i sin egen "Flesh Eater" tjugo år senare. Han fungerade även som fotograf under Romeros "The Crazies". Öppningsscenen ur "Night of the Living Dead" är en av mina absoluta favoriter och sätter tonen perfekt för resten av filmen.
127 st Twin Peaks-låtar
I höstas tipsade jag om att David Lynch säljer mp3-filer (eller i Apple-format) av musiken ur ”Twin Peaks” och ”Twin Peaks Fire Walk With Me” (bland mycket annat). Kvaliteten på mp3-filerna är riktigt, riktigt bra och musiken består av originalinspelningar vilket innebär att en del stycken innehåller extra musik som aldrig hördes i avsnitten/filmen. På samma sätt ges vi tillgång till låtar eller variationer som överhuvudtaget aldrig kom till användning. En del av de sistnämnda är otroligt bra. Låtarna säljs i mindre block, men en stor del av musiken från serien finns även samlat i ett större album.
Den allra senaste uppdateringen skedde i slutet av denna vecka och här gör jag en liten sammanräkning över vilka spår som finns tillgängliga så långt. Totalt är de 127 stycken! Om du är intresserad av musiken är samtliga värda att kolla in! De som är markerade med en * innebär att de enligt mitt minne aldrig användes i serien eller filmen. En av dom är den helt sanslöst vackra saxofon-versionen av temat ur "Twin Peaks - Fire Walk With Me" där endast låtens första sekunder hörs i filmens inledning.
Twin Peaks
Temat (Falling):
-Twin Peaks Theme (Alternate Version)
-Twin Peaks Theme (Harp and Guitar)
-Twin Peaks Theme (Nostalgia Version)
-Twin Peaks Theme (Solo Piano)
-Twin Peaks Theme (Solo Rhodes)
-Twin Peaks Christmas Greeting (jingel som användes i en julhälsning, finns att se i Guldboxen)
Dance of the Dream Man-variationer:
-Drums and Bass
-Fast Soprano Clarinet
-Solo Clarinet
-Solo Clarinet 2
-Solo Flute
-Solo Sax
-Solos Bass
Freshly Squeezed-variationer:
-Bass Clarinet
-Clarinet
-Complete Version
-Fast Cool Jazz Solo Bass
-Fast Cool Jazz Version
-Fast Cool Jazz Version 2
-Flute
-Mid-tempo Version
-Solo Bass Clarinet
-Solo Clarinet
-Solo Flute
-Solo Vibraphone
Audrey:
-Audrey's Prayer (Clarinet and Synth)
-Audrey's Prayer (Synth Version)
-Annie and Cooper (ännu en variant av Audrey's Prayer)
-Audrey's Dance (Percussion and Clarinets)
-Sneaky Audrey
Laura Palmer's Theme – variationer:
-Baritone Guitar Punctuation
-Caroline
-Clarinet Bridge
-Clarinet Strings Bridge*
-Dark Synth
-Ethereal Pad Version
-Ghost Version
-Letter from Harold
-Piano A TK 1
-Piano A TK 2
-Piano A TK 3
-Piano A TK 4
-Piano B TK 1
-Piano B TK 2
-Piano Bridge
-Solo Piano
-Vibraphone
-Love Theme (Alternate Version)
-Love Theme (Piano and Rhodes)
-Love Theme (Solo Rhodes)
RR Diner:
-Picking On Country
-Secret Country
-Western Ballad
-Preparing for MT Wentz
-Northwest Gulch
Invitation To Love:
-Invitation To Love Theme
-Invitation To Love Theme (Bumper)
-Invitation To Love (Lover's Dilemma)
Karaktärsteman:
-Earle's Theme
-Hank's Theme
-Hank's Theme Version 2
-Harold's Theme (The Living Novel) – en längre version av temat från Season 2-soundtracket.
-Harold's Theme (Josie's Past)
-Horne's Theme
-James Hurley (Outtake)*
-Josie and Jonathan
-Just You (Instrumental)
-Just You (Instrumental Baritone Guitar)*
-Lana's Theme
-The Norwegians
-Wheeler's Theme
Blandad musik:
-I'm Hurt Bad (Industrial Symhony No 1 Version)
-Mister Snooty
-Abstract Mood (en något längre version av Night Bells från Season 2-soundtracket)
-Abstract Mood (Slow Speed)*
-Americana
-Dark Mood Woods (Full Version)
-Dark Mood Woods (Studio Version)
-Great Northern Piano Tune 1
-Great Northern Piano Tune 2 (Truman and Josie)
-Great Northern Piano Tune 3
-Hula Hoppin'
-Leo Returns
-The Mill Deal
-The Mill Fire
-One Eyed Jack's Parlour Music
-South Sea Dreams
Återkommande teman/musik:
-Bookhouse Boys
-Bookhouse Boys (Solo Guitar)
-Half Speed Orchestra 1 (Stair Music Danger Theme)
-Half Speed Orchestra 2 (Dark Forces)
-Half Speed Orchestra 3 (Windom Earle's Motif)
-Half Speed Orchestra 5 (Leo's Theme)
-Owl Cave
-Slow Speed Orchestra 1 (24 Hours)
-Slow Speed Orchestra 2 (Unease Motif – The Woods)
-Slow Speed Orchestra 3 (Black Lodge Rumble)
-Solo Percussion 1
-Solo Percussion 2 (Grady's Waltz)
-Solo Percussion 3
Miss Twin Peaks:
-Miss Twin Peaks (Piano Rehearsal)*
-Miss Twin Peaks Theme
-Lucy's Dance
-Lana's Dance
-Miss Twin Peaks (Finale)
Twin Peaks – Fire Walk With Me:
-Back to Fat Trout (Unease Motif – The Woods)
-Behind the Mask
-Birds in Hell
-Circumference of a Circle
-Deer Meadow Shuffle*
-Deer Meadow Shuffle (Film Version)
-Girl Talk
-It's Your Father
-Jacques' Cabin/The Train Car
-James Visits Laura
-Laura Visits Harold
-Mysterioso 1*
-Mysterioso 1 (Film Version)
-Mysterioso 2*
-Mysterioso 2 (Film Version)
-Nightsea Wind
-Phillip Jeffries
-RR Swing
-Sycamore Trees (Instrumental)
-Teresa's Autopsy
-Theme From Twin Peaks – Fire Walk With Me (Saxaphone)*
-Wash Your Hands
Flyttad och klar!
Det har varit mycket på sistone! Vi flyttade ner genom Sverige i fredags och jag har varit utan internet fram till igår kväll. Numera är Matilda och jag stationerade i staden vars kyrktorn ser ut som ovan. Filmbloggandet här kommer såklart sparka igång väldigt snart. Jag har många idéer för bloggen. Hoppas ni hänger med!
