James Camerons "Titanic" är en film som uppenbarligen stödjer min teori om att man bör se en film mer än en gång eftersom den kan upplevas olika för varje gång. Det är en teori som jag följer med de filmer jag gillar och som jag försöker följa även med de filmer som jag inte blir förtjust i men som jag anar har en potential. Likt så många andra såg jag "Titanic" på bio när det begav sig och tyckte den var helt okej. Hade den på VHS men vid en omtitt var den plötsligt inte lika okej. 2005 eller 2006 hittade jag en 4-discs Collector's Edition med mängder av extramaterial på rea och slog till. Inte heller denna gång var jag särskilt imponerad. Tvärtom. Jag förstod inte hur jag kunde ha gillat filmen första gången. Har sedan dess funderat på att ge den ytterligare en chans och igår kväll fick jag ett infall. Ett lyckosamt infall skulle jag vilja påstå.

Handlingen behöver väl knappast dras igen. Det finns några logiska luckor, varav en del har uppkommit genom bortklippta scener. Ibland blir dialogen lite väl högtravande och skådespeleriet lite för krystat. Men... jag vet inte varför, men vid just denna omtitt drogs jag helt in i filmens värld och upplevde den på ett sätt som jag inte gjort tidigare: spänningen, dramat, dödsångesten och det fina i relationen mellan Rose och Jack. Jag insåg också varför jag varit så svag för Kate Winslet på senare år...



Leonardo DiCaprio var ju inte alls så påfrestande som jag mindes honom. Billy Zane gör antagligen sin starkaste rollprestation och huvudtrion backas upp med genuina insatser av Frances Fisher och David Warner. Kathy Bates spelar visserligen med lite för mycket glimten i ögat men det fungerar. Det stärker hennes lönlösa försök att rädda fler under katastrofens slutskede. Gamla Gloria Stuart var inte alls så dålig som jag mindes henne. Ja, till och med Bill Paxton kommer undan storsläggan den här gången (tur att Cameron inte använde originalslutet för då hade inte Paxton klarat sig lika bra). James Horners musik som jag tyckte var mjäkig när det begav sig imponerar också. Fotot och klippningen är helt genial på flera ställen och de överlag medryckande och välgjorda effekterna gör att det är lätt att överse med skarpa kanter mot den uppenbara bluescreenen i vissa scener. Ibland fnissar jag till där det inte är meningen, men det är knappast Camerons eller skådespelarnas fel. Snarare är det på grund av den geniala parodi som French and Saunders gjorde 1998, deras kanske bästa parodi någonsin.

För att gå emot min egen teori ändå, så funderar jag faktiskt på att kanske aldrig se om filmen igen. Om jag inte gör det så kommer jag alltid minnas "Titanic" så här positivt. Men då kommer jag kanske heller aldrig få uppleva samma afton av oväntad film-magi av en film som jag inte mindes som något positivt. Oavsett hur det blir med den saken så får jag ta tillbaka allt elakt jag sagt genom åren. James Cameron och "Titanic" förtjänade varenda jävla Oscar den fick. Och förtjänar det fortfarande. Vad härligt det är ibland att ha fel!