Jamenvisst, det är dags igen. Tack vare Voddler fick jag fortsätta min resa i skräckens Gällivare. Och den ser exakt likadan ut som tidigare. Med andra ord vet ni redan vad jag tänker säga. Av den orsaken ska jag försöka att inte ta de här filmerna på så stort allvar. 

"I Vädurens Skugga" krängs som Sveriges första giallo. Visst är den inspirerad av nämnda genre. En handskbeklädd mördare härjar i Gällivare. Mördaren skär ut olika organ från sina offer och ersätter dem med en symbol för stjärntecknet Väduren. Kommissarie Gren (oavsiktlig buskis?) utreder fallet. Samtidigt får vi som alltid i Daniel Lehmussaaris filmer följa en lång rad mer eller mindre meningslösa karaktärer. "I Vädurens Skugga" är smårolig på sina ställen, men såklart inte där det är meningen. Överdramatisk regi i kombination med överspel bidrar också till det roliga. Kontinuitet? Absolut inte. Förutsägbart? På många sätt och ibland blir det också roligt. När någon tar av sig sin ständiga kavaj eller jacka och har en vit T-shirt under vet man snart vilket öde karaktären ska möta. Blodeffekten måste ju synas. Favoritrepliken kommer när Gren försöker trösta en kollega som helt plötsligt berättar att han bråkat med sin fru: "Jag var helt knäckt när min fru stack med sin tandläkare".

"The Grief" påstår sig handla om ett gäng studenter som ska göra en dokumentär om "The Black Widow" som enligt legenden hittade sina barn mördade och sedan själv dog. I själva verket handlar inte "The Grief" om någonting. Här använder man sig återigen av hemsk engelska. Det ska finnas en version på 73 minuter, men turligt nog erbjuder Voddler bara 40 minutersversionen. Den är nog lång. Musiken i "I Vädurens Skugga" är i enstaka fall helt rätt. Här är den så fruktansvärt irriterande och i kombination med det engelska uttalet går det knappt att ha ljudet på.

Det är lite tråkigt att samtliga filmer jag sett av Lehmussaari ser exakt likdana ut, både utseendemässigt såväl som till formen. Alla börjar med att någon befinner sig på en plats där de inte hör hemma bara för att slaktas. Alla innehåller medverkande som helst inte skulle vilja vara med. Var är berättarglädjen? Var är uppfinningsrikedomen och skaparlusten? Att allt detta saknas lägger ett filter över det faktum att man faktiskt lyckats få ihop de här produktionerna. Det är amatörfilm, absolut. Men det skulle kunna finnas så mycket behållning ändå. Jag får till och med dåligt samvete över att jag inte ser någon sådan behållning. Den fråga jag ställer mig efter att ha sett fyra av gängets filmer är: varför gör man de här filmerna? Kanske skulle de tjäna på att själva ställa sig samma fråga. Har de ens roligt under tiden? Isåfall: varför märks det inte?