Med risk för att låta som om jag får betalt för att göra reklam, men jag börjar falla hårt för Voddlers gratisutbud. Eftersom mitt intresse inom film mest ligger utanför amerikansk mainstream som SF bombar oss med finns det en hel del guldkorn att hitta på nämnda sajt. Nu hackar inte filmerna så mycket längre och endast en film har slutat fungera efter några minuter (i det fallet väljer jag att se det som en censur av omtänksamhet).

I "Große Mädchen Weinen Nicht" får vi följa kompisarna Kati och Steffi som alltid hängt ihop. De lever till synes ganska sorglösa liv till den kväll då Steffi upptäcker att hennes pappa vänsterprasslar med en kvinna på jobbet. Steffis värld rasar samman och hon får bara en sak i tankarna: hämnd. Kati dras med mot sin vilja och snart tvingas hon delta i en plan som ska krossa den andra kvinnans dotter som är jämnårig med huvudpersonerna. Det hela blir början till något som växer sig större och större och som till slut även Steffi tappar kontrollen över.

Det som slog mig när jag sett filmen var att den kändes väldigt otysk på något vis, vilket kanske fick sin förklaring när jag upptäckte att regissören, Maria von Heland, är svensk. Jag vet inte riktigt vilken genre man ska sortera in "Große Mädchen Weinen Nicht" i. Den har en ton som påminner om svenska ungdomsfilmer som riktar sig till yngre tonåringar, inte minst tack vare musikvalet. Samtidigt är historierna väldigt mörka och råa. Dessutom slänger man in en sidohistoria som påminner om något ur en kriminalfilm. Minst sagt schizofrent. Lika splittrad är filmen på fler nivåer. I början imponeras jag av de två huvudpersonerna som framställs på ett väldigt icke traditionellt sätt sett ur ett genusperspektiv (bara titeln "Stora flickor gråter inte" utmanar ju vissa normer). Men så plötsligt börjar det lukta lite "Beverly Hills 90210", men bara för ett ögonblick. För lika plötsligt förvandlas filmen till ett mörkt drama med fokus på trasiga familjer och övergår därifrån till en thriller för att sedan bli drama igen. Det känns som om von Heland inte riktigt vet vilken historia hon vill fokusera på. Och ändå blir jag berörd. Till och med oväntat fuktig i ögonvrån mot slutet. Det liksom bara smög sig på. Stor credit ska nog de båda huvudrollsinnehavarna Anna Maria Mühe och Karoline Herfurth ha. Deras gestaltningar av Kati och Steffi är riktigt genuina. Så i slutänden är ju filmen sevärd. Men för den skull förstår jag den ändå inte riktigt...