Lucien Lacombe tycks ha en lite eljest inställning till livet. Han städar på ett sjukhus, jagar och plågar djur i största allmänhet. Genom en slump hamnar han hos kollaboratörerna som intagit ett hotell i den lilla byn. Lucien börjar arbeta för den tyska polisen, det vill säga Gestapo. Plötsligt blir han någon och han drar sig inte för att utnyttja sin makt och vifta med sitt nya vapen i alla möjliga situationer. När han skickas till den judiske skräddaren Albert Horn för att bli en välklädd Gestaponickedocka, faller Lucien för skräddarens dotter France. Han vill ha henne till varje pris. Och France i sin tur kan inte låta bli att dras till Lucien. Kanske mest för att hon är leds på att vara jude med allt vad det innebär i andra världskrigets Europa.

Att kriget satt sin prägel på Louis Malle är nog inte en alltför långsökt slutsats då han skildrat den tiden minst två gånger på film. Precis som med "Au Revoir Les Enfants" finns det enskilda sekvenser i "Lacombe Lucien" som engagerar och är intressanta, men helheten är inte lika intressant. Dessutom är den alldeles för lång. En hel del autentiskt djurplågeri drar också ner betyget. Allt är inte okej för konsten. Filmens absoluta styrka är karaktärerna. Jag tror inte jag sett en enda film tidigare där jag får en sådan genuin avsmak för samtliga rollfigurer. För mig lyckas verkligen Malle visa vilken urblåst art människan är. Jag vet inte vem som är vidrigast. France, kanske, för hennes inblandning med Lucien känns väldigt medveten, som att hon tror att hon kan rädda sig själv. Och Lucien själv, han är verkligen urtypen för den som lockas med av dagens nynazism eller andra rasistiska partier, som Sverige ju har sin beskärda del av. Lucien är inte politiskt intresserad. Speciellt smart är han inte heller och saknar såklart all form av utbildning, både intellektuellt och själsligt. Men hos Gestapo blir han en person med makt, någon att räkna med genom den rädsla hans nya status för med sig hos andra. Just detta gör "Lacombe Lucien" till en kanske ännu viktigare film idag. Tankarna går till Per Nilssons bok "Svenne". Det är alltså gemenskapen och att få "vara någon" som är viktigast för Lucien.

Att visa på karaktären Lucien och vad som händer med honom på grund av den han redan är, blir för mig Malles budskap med filmen. Skådespeleriet är riktigt bra med bland andra svenske Holger Löwenadler som Albert Horn. Samtidigt är jag inte säker på att relationen mellan Lucien och France inte är menad som en mer klassisk kärlekshistoria som ska påverka Luciens karaktär. För om det är det som är meningen har Malle misslyckats helt. Det finns ingen kärlek mellan dom och ingenting påverkar Lucien i en viss riktning. Filmen är sevärd främst för det jag nämnt ovan om karaktärerna. Men när det gäller helheten så gillade jag nog "Au Revoir Les Enfants" bättre.

Lacombe Lucien (1974)

Drama Kommentera


Lucien Lacombe tycks ha en lite eljest inställning till livet. Han städar på ett sjukhus, jagar och plågar djur i största allmänhet. Genom en slump hamnar han hos kollaboratörerna som intagit ett hotell i den lilla byn. Lucien börjar arbeta för den tyska polisen, det vill säga Gestapo. Plötsligt blir han någon och han drar sig inte för att utnyttja sin makt och vifta med sitt nya vapen i alla möjliga situationer. När han skickas till den judiske skräddaren Albert Horn för att bli en välklädd Gestaponickedocka, faller Lucien för skräddarens dotter France. Han vill ha henne till varje pris. Och France i sin tur kan inte låta bli att dras till Lucien. Kanske mest för att hon är leds på att vara jude med allt vad det innebär i andra världskrigets Europa.

Att kriget satt sin prägel på Louis Malle är nog inte en alltför långsökt slutsats då han skildrat den tiden minst två gånger på film. Precis som med "Au Revoir Les Enfants" finns det enskilda sekvenser i "Lacombe Lucien" som engagerar och är intressanta, men helheten är inte lika intressant. Dessutom är den alldeles för lång. En hel del autentiskt djurplågeri drar också ner betyget. Allt är inte okej för konsten. Filmens absoluta styrka är karaktärerna. Jag tror inte jag sett en enda film tidigare där jag får en sådan genuin avsmak för samtliga rollfigurer. För mig lyckas verkligen Malle visa vilken urblåst art människan är. Jag vet inte vem som är vidrigast. France, kanske, för hennes inblandning med Lucien känns väldigt medveten, som att hon tror att hon kan rädda sig själv. Och Lucien själv, han är verkligen urtypen för den som lockas med av dagens nynazism eller andra rasistiska partier, som Sverige ju har sin beskärda del av. Lucien är inte politiskt intresserad. Speciellt smart är han inte heller och saknar såklart all form av utbildning, både intellektuellt och själsligt. Men hos Gestapo blir han en person med makt, någon att räkna med genom den rädsla hans nya status för med sig hos andra. Just detta gör "Lacombe Lucien" till en kanske ännu viktigare film idag. Tankarna går till Per Nilssons bok "Svenne". Det är alltså gemenskapen och att få "vara någon" som är viktigast för Lucien.

Att visa på karaktären Lucien och vad som händer med honom på grund av den han redan är, blir för mig Malles budskap med filmen. Skådespeleriet är riktigt bra med bland andra svenske Holger Löwenadler som Albert Horn. Samtidigt är jag inte säker på att relationen mellan Lucien och France inte är menad som en mer klassisk kärlekshistoria som ska påverka Luciens karaktär. För om det är det som är meningen har Malle misslyckats helt. Det finns ingen kärlek mellan dom och ingenting påverkar Lucien i en viss riktning. Filmen är sevärd främst för det jag nämnt ovan om karaktärerna. Men när det gäller helheten så gillade jag nog "Au Revoir Les Enfants" bättre.
Då var det dags att avsluta detta oväntat seglivade tema. Jag borde ha förstått från början att det skulle bli svårt att begränsa sig när man väl en gång börjat plocka ut favoritscener. I detta tjugonde och sista inlägg blir det scener från säsong 12, 13 och 14.


The Sting, 1989:
Jeremy Wendell tror att han genom sin utpressning mot McKay och ranchkriget mot Southfork fått familjen Ewing att sälja Section 40 till honom. Section 40 innehåller den största oljereserven i Texas och Miss Ellies far hade ett krav i sitt testamente om att ingen får borra efter olja på Southforks marker (den nya säsongen av "Dallas" tycks också handla en del om Section 40). Men när ranchkriget spårat ur berättar McKay hur det egentligen ligger till och tillsammans med familjen Ewing smider han en plan för att sätta dit den verkliga skurken. Även om det är en ren njutning att få se familjens ärkefiende Wendell bita i gräset för gott, är det såklart lite tråkigt också att serien därmed förlorar en av sina mest intressanta karaktärer och skådespelare. 


And Away We Go!, 1989:
Efter ranchkriget faller "Dallas" totalt och ögonblicken av nostalgi blir den enda behållningen. Det blir dock rena nostalgichocken när Audrey Landers återvänder som Afton Cooper i slutet av den tolfte säsongen. Hennes hemska frisyr, hemska kläder och ännu en smörig låt till trots blir detta en absolut höjdpunkt när Afton och Cliff möts igen efter fem år.


And Away We Go!, 1989:
Afton och Cliff pratar om det som hände mellan dem och det som hänt under alla år som de inte träffats. En otroligt finstämd scen som tack vare karaktärernas och seriens historia är väldigt berörande på något vis. Ett visst vemod över vilken riktning serien tagit finns också med, eftersom Afton blir en påminnelse om mina absoluta favoritår av "Dallas".


Daddy Dearest, 1989:
I den trettonde säsongen av "Dallas" har JR ställt till det igen genom att utan Bobbys vetskap köpa en fallfärdig oljetanker. Denna kolliderar givetvis med ett av Weststars fartyg och en stor katastrof är ett faktum. För ett ögonblick rannsakar JR sig själv och tappar tron på sin egen förmåga. Samtidigt har miss Ellie och Clayton träffat en familj som Jock hjälpte fly undan nazisterna. De har i alla år sparat ett brev som Jock skrev till sitt då enda barn. Miss Ellie lämnar brevet till JR när han som mest behöver det. Förutom att det är en känslofylld och fin scen gillar jag själva brevet starkt. Det är välskrivet i det avseendet att det verkligen låter som något karaktären Jock skulle ha skrivit.


Designing Women, 1991:
I den fjortonde och sista säsongen är det inte mycket som är sig likt. Efter Aprils död säljer Bobby Ewing Oil till LeAnn De La Vega, men hon har en hemlig agenda och är ute efter hämnd. I scenen ovan, hennes sista, avslöjar hon alltihop för JR. Att han inte känt igen henne tidigare känns rätt otroligt, samtidigt säger det en del om JR och hans kvinnoaffärer. Barbara Eden som LeAnn gav lite liv åt den sista säsongen, inte minst tack vare hennes genuina skadeglädje. En lustig trivia som jag upptäckte när jag fångade denna scen var att i början på nästa avsnitt ger Michelle JR sparken. När han är på väg ut följer Michelle efter och avskedar även Sly och Phyllis som sitter vid sina skrivbord. I scenen ovan är dock nämnda damer osynliga...


Some Leave, Some Get Carried Out, 1991:
Scenen ovan har jag inte valt för att det är en speciell scen ur ett handlingsperspektiv. Snarare för att den verkligen signalerar att det är dags att gå vidare och att serien är död. Slutet närmar sig och endast två avsnitt återstår. John Ross har varit den som uttrycker sitt missnöje över alla förändringar på Southfork och här är hans blick väldigt talande (och jag skulle vilja påstå att den talar även för oss tittare). Att JR dessutom mer eller mindre börjat ignorera honom är ett stort karaktärsbrott. Den "nya", ointressanta karaktären James med bihang lämnar serien i detta avsnitt. Detta är också Howard Keels sista scen som Clayton Farlow. Som tack för över tio års trogen tjänst får han inte en enda replik.


Conundrum, 1991:
Inledningen på det sista avsnittet med cliffhangerresumén, de återvändande skådespelarna och JR:s ömkliga vandring genom Southfork är den sista av mina favoritscener. Gillar nostalgin och undergångsstämningen. Southfork känns verkligen ödsligt, vilket inte är så konstigt då bara JR, Bobby och Christopher är kvar.

Dallas: Favoritscener XX

TV Kommentera
Då var det dags att avsluta detta oväntat seglivade tema. Jag borde ha förstått från början att det skulle bli svårt att begränsa sig när man väl en gång börjat plocka ut favoritscener. I detta tjugonde och sista inlägg blir det scener från säsong 12, 13 och 14.


The Sting, 1989:
Jeremy Wendell tror att han genom sin utpressning mot McKay och ranchkriget mot Southfork fått familjen Ewing att sälja Section 40 till honom. Section 40 innehåller den största oljereserven i Texas och Miss Ellies far hade ett krav i sitt testamente om att ingen får borra efter olja på Southforks marker (den nya säsongen av "Dallas" tycks också handla en del om Section 40). Men när ranchkriget spårat ur berättar McKay hur det egentligen ligger till och tillsammans med familjen Ewing smider han en plan för att sätta dit den verkliga skurken. Även om det är en ren njutning att få se familjens ärkefiende Wendell bita i gräset för gott, är det såklart lite tråkigt också att serien därmed förlorar en av sina mest intressanta karaktärer och skådespelare. 


And Away We Go!, 1989:
Efter ranchkriget faller "Dallas" totalt och ögonblicken av nostalgi blir den enda behållningen. Det blir dock rena nostalgichocken när Audrey Landers återvänder som Afton Cooper i slutet av den tolfte säsongen. Hennes hemska frisyr, hemska kläder och ännu en smörig låt till trots blir detta en absolut höjdpunkt när Afton och Cliff möts igen efter fem år.


And Away We Go!, 1989:
Afton och Cliff pratar om det som hände mellan dem och det som hänt under alla år som de inte träffats. En otroligt finstämd scen som tack vare karaktärernas och seriens historia är väldigt berörande på något vis. Ett visst vemod över vilken riktning serien tagit finns också med, eftersom Afton blir en påminnelse om mina absoluta favoritår av "Dallas".


Daddy Dearest, 1989:
I den trettonde säsongen av "Dallas" har JR ställt till det igen genom att utan Bobbys vetskap köpa en fallfärdig oljetanker. Denna kolliderar givetvis med ett av Weststars fartyg och en stor katastrof är ett faktum. För ett ögonblick rannsakar JR sig själv och tappar tron på sin egen förmåga. Samtidigt har miss Ellie och Clayton träffat en familj som Jock hjälpte fly undan nazisterna. De har i alla år sparat ett brev som Jock skrev till sitt då enda barn. Miss Ellie lämnar brevet till JR när han som mest behöver det. Förutom att det är en känslofylld och fin scen gillar jag själva brevet starkt. Det är välskrivet i det avseendet att det verkligen låter som något karaktären Jock skulle ha skrivit.


Designing Women, 1991:
I den fjortonde och sista säsongen är det inte mycket som är sig likt. Efter Aprils död säljer Bobby Ewing Oil till LeAnn De La Vega, men hon har en hemlig agenda och är ute efter hämnd. I scenen ovan, hennes sista, avslöjar hon alltihop för JR. Att han inte känt igen henne tidigare känns rätt otroligt, samtidigt säger det en del om JR och hans kvinnoaffärer. Barbara Eden som LeAnn gav lite liv åt den sista säsongen, inte minst tack vare hennes genuina skadeglädje. En lustig trivia som jag upptäckte när jag fångade denna scen var att i början på nästa avsnitt ger Michelle JR sparken. När han är på väg ut följer Michelle efter och avskedar även Sly och Phyllis som sitter vid sina skrivbord. I scenen ovan är dock nämnda damer osynliga...


Some Leave, Some Get Carried Out, 1991:
Scenen ovan har jag inte valt för att det är en speciell scen ur ett handlingsperspektiv. Snarare för att den verkligen signalerar att det är dags att gå vidare och att serien är död. Slutet närmar sig och endast två avsnitt återstår. John Ross har varit den som uttrycker sitt missnöje över alla förändringar på Southfork och här är hans blick väldigt talande (och jag skulle vilja påstå att den talar även för oss tittare). Att JR dessutom mer eller mindre börjat ignorera honom är ett stort karaktärsbrott. Den "nya", ointressanta karaktären James med bihang lämnar serien i detta avsnitt. Detta är också Howard Keels sista scen som Clayton Farlow. Som tack för över tio års trogen tjänst får han inte en enda replik.


Conundrum, 1991:
Inledningen på det sista avsnittet med cliffhangerresumén, de återvändande skådespelarna och JR:s ömkliga vandring genom Southfork är den sista av mina favoritscener. Gillar nostalgin och undergångsstämningen. Southfork känns verkligen ödsligt, vilket inte är så konstigt då bara JR, Bobby och Christopher är kvar.


Januari 1944. Jullovet är över. Julien och hans äldre bror skickas till en internatskola som drivs av munkar utanför Paris. Klimatet på skolan är hårt, främst eleverna emellan. Dessutom tvingas alla söka skydd varje gång flyglarmet ljuder. Utanför skolan finns hela tiden hotet från kollaboratörerna och den nazistiska ockupationsmakten. Julien söker sig till en ny pojke på skola, främst av nyfikenhet eftersom det är något mystiskt med den nye. Mer eller mindre öppet luskar Julien i den nyes bakgrund och inser att allt pekar mot att han är en jude på flykt från nazisterna.

"Au Revoir Les Enfants", på svenska "Vi ses igen, barn" har en underliggande dokumentär känsla, vilket kanske inte är så konstigt då den baseras på regissören Louis Malles egna upplevelser. Ibland blir det nästan ett frossande i en sorts vemodig nostalgi. Men trots det självupplevda och trots stämningen av undergång känns inte "Vi ses igen, barn" helt övertygande. Nästan som om Malle själv inte varit riktigt engagerad i berättandet. Eller så är den helt enkelt för intern på något vis. Dessutom har vi sett den här typen av skildringar förr och innehållet bjuder egentligen inte på något nytt. Det blir lite substanslöst även om enskilda sekvenser både engagerar och berör. Slutet är dock enormt starkt och av den orsaken blir det svårt att inte rekommendera filmen. Slutet rättfärdigar hela filmen. En annan stor behållning är att fotot är enormt snyggt i all sin enkelhet. Färger och miljöer är väl valda och skapar en fin kontrast i allt det gråa. Just miljöerna bidrar särskilt mycket till att skapa en viss stämning. "Au Revoir Les Enfants" finns att se gratis på Voddler. Den är värd att kolla in just för att den är så välgjord och för slutsekvensen, men förvänta dig som sagt ingenting nytt.

Au Revoir Les Enfants (1987)

Drama Kommentera


Januari 1944. Jullovet är över. Julien och hans äldre bror skickas till en internatskola som drivs av munkar utanför Paris. Klimatet på skolan är hårt, främst eleverna emellan. Dessutom tvingas alla söka skydd varje gång flyglarmet ljuder. Utanför skolan finns hela tiden hotet från kollaboratörerna och den nazistiska ockupationsmakten. Julien söker sig till en ny pojke på skola, främst av nyfikenhet eftersom det är något mystiskt med den nye. Mer eller mindre öppet luskar Julien i den nyes bakgrund och inser att allt pekar mot att han är en jude på flykt från nazisterna.

"Au Revoir Les Enfants", på svenska "Vi ses igen, barn" har en underliggande dokumentär känsla, vilket kanske inte är så konstigt då den baseras på regissören Louis Malles egna upplevelser. Ibland blir det nästan ett frossande i en sorts vemodig nostalgi. Men trots det självupplevda och trots stämningen av undergång känns inte "Vi ses igen, barn" helt övertygande. Nästan som om Malle själv inte varit riktigt engagerad i berättandet. Eller så är den helt enkelt för intern på något vis. Dessutom har vi sett den här typen av skildringar förr och innehållet bjuder egentligen inte på något nytt. Det blir lite substanslöst även om enskilda sekvenser både engagerar och berör. Slutet är dock enormt starkt och av den orsaken blir det svårt att inte rekommendera filmen. Slutet rättfärdigar hela filmen. En annan stor behållning är att fotot är enormt snyggt i all sin enkelhet. Färger och miljöer är väl valda och skapar en fin kontrast i allt det gråa. Just miljöerna bidrar särskilt mycket till att skapa en viss stämning. "Au Revoir Les Enfants" finns att se gratis på Voddler. Den är värd att kolla in just för att den är så välgjord och för slutsekvensen, men förvänta dig som sagt ingenting nytt.