Dagen till ära gör de obehagliga scenerna comeback här i bloggen och den här gången kommer sekvensen från antagligen den mest otippade produktionen hittills. Ovan kan du nämligen se slutet på "Agatha Christie's Miss Marple - Sleeping Murder". Givetvis är det inte från de senare blasken till filmatiseringar, utan från versionen anno 1987, med den "riktiga" miss Marple: Joan Hickson. Det var tack vare "Woman in Black" som jag äntligen såg förra veckan och som jag ska skriva om inom en snar framtid, som jag mindes den här slutsekvensen. I denna filmatisering av "Sleeping Murder" flyttar Gwenda och hennes man Giles in i ett pampigt hus. Gwenda känner sig hemma i huset, trots att hon aldrig satt sin fot i England tidigare. Snart övergår dock det hela i rena skräcken då hon känner obehag i vissa delar av byggnaden och när det visar sig att hennes minnen blir mer och mer detaljerade. Det hela kulminerar då Gwenda minns att hon sett ett mord ske i hallen. Genom bekanta kommer paret i kontakt med miss Marple som först avråder dem från att forska vidare, men som sedan stöttar dem i utredningen.

Som så ofta i Agatha Christies berättelser är historien alldeles för omfattande för att återberättas kort. Men den här versionen av "Sleeping Murder" präglas av en riktigt hotfull och kuslig stämning, mycket tack vare musiken, ljussättningen och fotot. I sekvensen ovan tycks Gwenda ha lämnats ensam, när hon egentligen är betet i miss Marples fälla. Det som också bidrar till obehaget i sammanhanget är att mördaren är rätt unik, åtminstone för att vara i miss Marples värld. Han mördar inte på grund av makt, utan för att han är fullständigt galen. Trots att det hela slutar lyckligt, tack vare miss Marple och hennes besprutningsmedel mot ogräs, tycker jag den obehagliga känslan stannar kvar. Inte minst för att mordoffret Helens grav ännu är synlig i trädgården... 

Det var en riktig "Twin Peaks"-dag för min del igår. Som lördagsmatiné bjöd jag mig själv på filmen som detta inlägg kommer handla om och under kvällen kom jag mig äntligen för att köpa "Twin Peaks"-musiken som inte finns på CD via David Lynchs hemsida. Det sistnämnda rekommenderar jag verkligen (men notera att musiken är indelad i ett större och ett mindre album om du vill ha allt)! Lynch har som en bonus även lagt in musik som aldrig användes i serien, demos och musik från "Twin Peaks - Fire Walk With Me". Alternativ musik från nämnda film finns också med. Missbruket är i full gång här hos mig. Men nog om det!

FBI-agenterna Chester Desmond och Sam Stanley skickas till den lilla staden Deer Meadow. En ung kvinna, Teresa Banks, har hittats mördad och insvept i plast. Fallet är ett av FBI-chefen Gordon Coles "Blue Rose Cases" och därför kallas FBI in. Polismyndigheten i Deer Meadow vill dock inte ha någon inblandning utifrån. Desmond och Stanley upptäcker att det finns en hel del konstigheter med Teresa Banks liv och död och mitt i allt försvinner Chester Desmond spårlöst. Dale Cooper tar över fallet men ledtrådarna tycks inte leda någonstans. Cooper tvingas ge upp, men med en känsla av att mördaren kommer slå till igen. Handlingen flyttas till Twin Peaks, ett år senare där vi möter Laura Palmer, en ung kvinna med en minst sagt komplicerad tillvaro. Det här är sista veckan i hennes liv...



När det stod klart att en långfilm skulle göras baserad på TV-serien tyckte Mark Frost att det skulle bli en sequel för att binda ihop trådarna, men David Lynch var mer intresserad av att berätta om Laura Palmers sista tid i livet. I slutänden gjordes filmen, vars ursprungliga titel var "Twin Peaks - Fire Walk With Me, Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer", utan inblandning från Frost även om han är credited som exekutiv producent. David Lynch lyckades samla ihop de flesta skådespelarna från serien även om inte alla, exempelvis Kyle MacLachlan, var helt sugna på att återvända till berättelsen. Det påstås att MacLachlans rädsla för typecasting ledde till skapandet av Chris Isaaks karaktär Chester Desmond. De enda som antagligen tackade nej till att medverka eftersom de inte fanns med i manuset var Sherilyn Fenn (Audrey) och Piper Laurie (Catherine). Orsaken till detta är för mig okänd. Om jag inte minns fel är Ben Horne med i manuset men efter att ha läst det valde Richard Beymer att avstå då han tyckte Hornes medverkan var för spekulativ och omotiverad. Lara Flynn Boyle kunde inte reprisera sin roll som Donna på grund av andra filmproduktioner och därför togs rollen över av Moira Kelly som i mitt tycke är alldeles för mjäkig i sin gestaltning. Hur som helst klipptes Donnas roll ner rejält och i stort sett majoriteten av skådisarna från serien hamnade också på klipprumsgolvet. Den första versionen av filmen var tre timmar och fyrtio minuter med Lynch tvingades klippa ner den med ytterligare en och en halv timme. På senare tid har det framkommit att det filmades material för minst en version på fem timmar. Exempelvis Peggy Lipton (Norma) och Everett McGill (Ed) har berättat att de även improviserade ihop scener. Sheryl Lee gör överlag en bra insats som Laura Palmer, men hon är aningens ojämn. Hon får verkligen jobba hårt med tanke på att hon medverkar i princip i varje scen från det att handlingen flyttas till Twin Peaks.


Norma och Ed i en bortklippt och improviserad scen.

"Twin Peaks - Fire Walk With Me" har i det stora hela en helt annan stämning än serien och jag tror det var en av orsakerna till att den gjorde folk besvikna. Humorn är nästan helt frånvarande och istället är Lauras berättelse oerhört mörk. Om man bortser från serien tycker jag filmen helt klart står bra på egna ben. Det finns en hel del starka scener, till exempel den där David Bowies karaktär gör en oväntad comeback och vi får se lägenheten där Mike och Bob bodde, en sekvens som i original var kring fyrtio minuter om jag inte missminner mig. Jag älskar övergången till Twin Peaks och den korta scenen med Mike och Bobby, likaså de flesta scenerna med Ray Wise som Leland Palmer. Han gör en otroligt stark insats. Scenen på Roadhouse med Julee Cruise är också en av mina favoriter. Jag gillar även hur vi får se sådant som bara nämndes i serien, till exempel Sam Stanley (en oväntat castad Kiefer Sutherland) som Cooper nämner i pilotavsnittet och polisen från Deer Meadow som Bobby tvingas skjuta i självförsvar och som James berättar för Donna att Laura pratat om, också i pilotavsnittet. Och jag gillar att Frances Bays falska mrs Tremond med barnbarn kopplas ihop med mysterierna på ett mer uttalat sätt än i serien.

Överlag är inte "Twin Peaks - Fire Walk With Me" helt motiverad. Berättelsen om Laura känns inte särskilt angelägen, i alla fall inte på samma sätt som i serien där hennes liv nystades upp allt eftersom. Men jag föredrar ändå en prequel framför en uppföljare. Dessutom får vi ju en del vinkar om fortsättningen på serien. Laura drömmer om Annie som ber henne skriva i dagboken om att den gode Dale är fast i Black Lodge. Och Lynch filmade även scener som utspelade sig efter serien, där Annie kommer till sjukhuset och en sköterska stjäl Fire Walk With Me-ringen som Annie har på ett finger. Även en scen där Truman och dr Hayward slår in Coopers badrumsdörr och hittar honom på golvet filmades. De scener i den slutgiltiga versionen som inkluderar Cooper i Black Lodge utspelar sig ockås efter serien.



Soundtracket är såklart på topp, likaså foto och klippningen. David Lynch har själv stått för ljuddesignen och ibland tycker jag ljuden tar över berättandet, samtidigt som jag gillar att de olika komponenterna används så frekvent, vilket ju Lynch gör med lite bättre avvägning i "Wild at Heart". Det finns en del kontinuitetsproblem mellan filmen och serien, främst att Ronette faktiskt inte ser Laura mördas, vilket hon gjorde i serien. Men jag kan ha överseende med det. För övrigt gillar jag inledningssekvensen med TV:n som exploderar, vilket antagligen är en signal om att filmen blir något annat än serien, men också att TV:s censur inte gäller längre. "Twin Peaks - Fire Walk With Me" är nog rätt poänglös om man inte sett serien och det är definitivt ingen film som man bör se innan serien ifall man inte sett någon av dem tidigare. Jag gillar filmen, men tycker ändå inte den kan tävla med Lynchs bästa filmer.

David Lynch har valt ut bortklippta scener, med minst en timmes speltid, för en framtida release som extramaterial men än har inte någon sådan utgåva blivit av. Nu är dock filmen på G för en BluRay-release nästa år och vi får hålla tummarna för att de bevarade scenerna kommer med! Framöver kommer mina tidigare nämnda inlägg om teorier och analyser av "Twin Peaks" och dess mytologi. Jag vet inte riktigt hur många inlägg det kommer bli, men som det ser ut nu blir det en liten följetong i alla fall. Ska försöka knyta ihop trådarna till kommande vecka, men det är MYCKET! 

Ett gäng högskolestudenter följer i spåren av det som verkar vara en tjuvjägare som tar livet av björnar. De lyckas hitta den misstänkte, Hans, och förföljer honom. Det visar sig att Hans inte alls är någon tjuvjägare av björn, utan en helt annan sorts jägare: av troll. Studenterna får tillsammans med Hans uppleva alla de gamla sagorna - i verkligheten!

Idén är absolut inte ny, men genomförandet är riktigt bra. I den här genren av "dokumentärfilmer" finns det alltid en risk att det blir för mycket fladder med kameran och för lite handling, som exempelvis i "Cloverfield" som är den enda av de filmer jag sett i genren som gjort mig riktigt sjösjuk. Där var kameran aldrig stilla, men i "Trolljegeren" hittar man den perfekta avvägningen mellan skakigt och stilla och det ska väl antagligen regissören André Ovredal ha credit för. Valet av mer okända skådespelare som studenterna är också lyckat. De spelar förvirringen och fascinationen utan att överspela. Otto Jespersen som Hans hittar också rätt balans i spelet. Jag föll rätt bra för "Trolljegeren". Vissa scener blir transportsträckor och filmen ligger på gränsen när det gäller att dra ut på att visa det första trollet. Men berättelsen präglas av en fantasifullhet som går rätt in i mitt hjärta. Den är dessutom ganska spännande på sina håll, lite obehaglig och vansinnigt absurt rolig när inslag från sagorna visar sig gälla i verkligheten. Jag kommer på mig själv med att skratta högt när Hans berättar att han ska hälla ut lite "kristet blod" på en bro för att locka till sig trollet. Absurt, minst sagt. Dessutom är trollen ganska vackra och animationerna fungerar oftast riktigt bra. Den norska fjällvärlden är ju i mitt tycke obehaglig i sig och bidrar en hel del till att jag köper illusionen. "Trolljegeren" har i all sin enkelhet något gemensamt med "Jurassic Park" för min del: tack vare filmen önskar jag att de här varelserna fanns i verkligheten. Efter att ha spytt galla över "Halloween"-serien senaste månaden känns det riktigt bra att helhjärtat kunna rekommendera en film! Även om idén som sagt inte är ny, så bevisar "Trolljegeren" återigen att Norge ligger långt före Sverige när det gäller att göra film inom alternativa genrer. Och just därför kanske också överhuvudtaget.

Det är synd om stackars Laurie. Två år har gått men hon grinar lika mycket som tidigare. Nu bor hon tillsammans med sheriff Brackett och Annie i ett hus ute på vischan (såklart). Relationen till Annie är ansträngd, men Laurie har hittat nya kompisar att bete sig som en fjortis med. Dr Loomis reser land och rike runt för att leva på berömmelsen kring Michael Myers, men ingen tar den stackars kändiswannabeen på allvar. Halloweenhelgen närmar sig. Michael Myers är på väg till Haddonfield. Vart han varit de senaste två åren är mer oklart. Å andra sidan: är det nån som bryr sig?

Jag skulle kunna varna för spoilers här, men eftersom filmen är så vansinnigt osammanhängande och poänglös tappar själva begreppet spoilers sin innebörd. Men om du prompt ska se "Halloween II" så hoppa ungefär en halvtimme in i filmen. För det mesta innan dess är bara en dröm (och tro inte att det är den enda drömmen). Och Rob Zombie är en idiot. Men det återkommer vi till. "Halloween II" får mig att tänka på den där gamla sensmoralen om att det bara är den som inte har något att säga som svär. Den teorin blir ytterst relevant i den här filmen. Den totala bristen på handling, idéer och motivation ersätts för det mesta med ordet "fuck" i alla dess former kombinerat med splatter och gore. Ibland får jag för mig att Zombie sneglat mot Lynch, Tim Burton och "Sagan om Ringen". Jag orkar inte ens kommentera det hela utan bjuder istället på bilden nedan.


Vad gör man inte för frugan(s icke-karriär)?

Förutom att "Halloween II" är än mer osammanhängande, ologisk och poänglös än Zombies första film så är de uppbyggda på precis samma sätt, det vill säga inte alls. Ingen dramaturgi existerar. Kvinnorna ska fortfarande kravla omkring innan de dör. Det är fortfarande dåligt att vara tjej eller homosexuell, speciellt lesbiska verkar Zombie har nåt emot. Heteronormativiteten genomsyrar såklart hela skiten. Karaktären Loomis må ha varit meningslös i den första filmen, men föga anade jag hur han skulle användas i den här filmen. Det finns ingen poäng med honom alls. Han fyller ingen funktion, mer än att Zombie får referera till sin fantastiska första film. Förresten passar han på att indirekt berömma sig själv för manuset till den första filmen. Rob Zombie är en idiot. Men det återkommer vi som sagt till. Annars måste Malcom McDowell särskilt nämnas. För medan resten av de återvändande skådespelarna är precis lika usla som i förra filmen så har McDowell backat i sin prestation. Han var alltså dålig i "Halloween", men här är han ännu sämre! Det är imponerande. Scout Taylor-Compton däremot har hittat en nyans i sitt spel. Nu låter hon inte bara som en stucken gris, utan lyckas kombinera grislätena med det av ett spädbarn. Eftersom Laurie mest grinar, skriker eller ropar "fuck" i den här filmen blir hon påfrestande på ett annat sätt än i första filmen. Tyvärr dröjer det två timmar innan vi äntligen får se henne dö.


Definitionen av Scout Taylor-Comptons Laurie.

"Halloween II" är liksom Zombies "Halloween" full av substanslös skit. Folk babblar på men säger ingenting. Det händer massor, men ingenting. Michael Myers ryter lite. I slutet tar han av sig masken och vi får se att han ser ut som antingen en viking eller en Hells Angels-medlem. Den unge Michael Myers (jovisst, vi får mer av den meningslösa prologen) är utbytt med en annan skådis. Han är ännu sämre än den första ungen, men eftersom det dåliga skådespeleriet är ett genomgående tema skyller jag på Zombie. Och då är vi framme vid det där med att han är en idiot. Är inte det ett barnsligt personangrepp från min sida? Nej, det tycker jag inte. Zombie förutsätter ju att åskådarna av hans två filmer, särskilt denna, är idioter. I mitt fall har han ju rätt på ett annat plan, eftersom jag såg denna trots min avsky mot den första filmen. På så sätt är ju jag en större idiot än Rob Zombie. Men största idioten/idioterna är nog den/de som finansierat de här filmerna.

Kontentan? Jag kan inte föreställa mig några som helst omständigheter där jag någonsin kommer se något mer som Rob Zombie varit inblandad i. Aldrig. Och jag hoppas att jag aldrig ska behöva se Scout Taylor-Compton i någon annan film. Jag har totalt slösat fyra timmar av mitt liv på de här två stolpskotten och då syftar jag på både nämnda människor och filmerna. Rob Zombies" Halloween" och "Halloween II" är två av de absolut sämsta spyor till filmer jag någonsin sett. Men nu är det i alla fall över, åtminstone för min del...

Unge Michael Myers har det inte lätt. Som om de miserabla hemförhållandena inte vore nog är pojken dessutom en sadist. Till slut får han nog av mobbning, elände och i kombination med hans mentala störning får det honom att döda en mobbare, sin far/styvfar, syster, systerns pojkvän och senare även en sköterska. Dr Samuel Loomis har redan innan tragedin sett vartåt det barkat men inte fått stöd från Michaels annars så älskvärda strippa till mor. När Michael spärras in på Smith's Grove försöker Loomis få honom att snacka, vilket inte lyckas särskilt väl. Pojken blir bara mer och mer inbunden, vilket inte hindrar Loomis från att exploatera honom som Djävulen själv och därmed tjäna en slant eller två. Åren går. Michael växer upp (bokstavligt talat eftersom han skjuter i höjden rejält). När Halloween-helgen närmar sig vill några äckel på anstalten ha kul i Michaels rum men det hela slutar med att han dödar alla som kommer i hans väg och flyr till Haddonfield. Loomis följer efter, för han vet att Michaels syster bor i Haddonfield och han förstår att hon står näst på tur.

När jag såg Rob Zombies "Halloween" första gången, för ganska precis tre år sen, var jag så ung, naiv och oskuldsfull. Med remaken av "The Texas Chainsaw Massacre" i åtanke trodde jag att det kunde bli en bagatellartad med intressant filmupplevelse. Så fel jag hade. Vid den här omtitten kunde jag konstatera att min ilska och mitt hat var en första reaktion som aldrig gått över. Fram till igår kväll vill säga. Den här gången visste jag vad som var att vänta och därför blev jag mer uttråkad. När blott tio minuter återstod började jag om sanningen ska fram till och med spola lite för att få slut på eländet nångång. Alltså, fotot är inte helt oävet på sina ställen, det vill säga när det inte fladdrar så mycket att man inte hinner se vad som händer. Klippningen är också helt okej de gånger fotot fungerar utifrån ovanstående kriterium. Men det räcker inte särskilt långt. Definitivt inte till att göra en bra film. Originalfilmen "Halloween" bygger verkligen på less is more-principen och Rob Zombie har gjort allt för att göra helt tvärtom. Blir det mer skrämmande? Nej, enligt mig blir även resultatet tvärtom. Manuset har, förutom bristen på dramaturgi, en mängd annat värt att invända mot. Jag betvivlar inte att Zombie tycker han skrivit coola repliker, särskilt de med svordomar, men särskilt leverarvänlig dialog blir det knappast. I den här filmen är det värsta man kan vara antingen tjej eller homosexuell. Tjejerna är ytliga varelser som offrar något när de har sex med sina pojkvänner (medan killarna såklart är svin) och det finns ett romantiskt skimmer över både strippklubben och stackars Ken Forees porrläsande toalettbesökare. Tjejer vill ha närhet och ett förhållande och killar vill ha sex. Härligt stereotypt och heteronormativt. Musikvalet är förresten inte heller helt lyckat. "Love Hurts" som spelas medan stackars Michael får sitta och frysa utomhus medan hans mor strippar är skrattretande utstuderat.


Snälla Michael, skynda dig så hon inte hinner undan...

I Zombies Haddonfield ser de flesta ut som hårdrockare, utom dr Loomis vars "yngre" upplaga mer påminner om Tove Jansson med skägg. Skådespeleriet är horribelt från de flesta, men då är dialogen också riktigt hemsk. Zombies fru i rollen som Michaels mor överspelar i minsta lilla stavelse, minsta lilla handling och det är väl något av en bedrift men mest irriterande. Malcolm McDowell har gjort en bra roll (i Kubricks "A Clockwork Orange") och hans gestaltning av Loomis får den gode doktorn, i kombination med det ologiska manuset, att framstå som mer psyksjuk än Michael Myers. Men absolut sämst är Scout Taylor-Compton som Laurie. Både skådespelerskan och karaktären är usel. Tio sekunder efter att hon dykt upp i bild vill jag se henne dö. När hon sedan kombineras med sina vänner Lynda och Annie (där den sistnämnda spelas av Danielle Harris) förvandlas det hela till en orgie i överspel. För mig är ett det ett stort problem om man i en skräckfilm vill se de sympatiska dö så snabbt som möjligt, inklusive de vidriga ungarna som Laurie ska vakta. De meningslösa cameos som Udo Kier och Dee Wallace gör sjunker in i den sörja som resten av "skådespelarna" står för. Och Jamie Lloyd, kom tillbaka! Allt är förlåtet. För Laurie är värre med sitt grinande och skrikande. Där kan vi tala om en stucken gris...

En kommentar som gillare av Rob Zombies "Halloween" brukar komma med går i linje med marknadsföringen av filmen, nämligen att vi förstår Michael bättre tack vare den sega och ointressanta prologen. På vilket sätt förstår vi honom bättre? Han dödar både de snälla och de onda, så på så vis blir prologen helt meningslös. Vi får inte veta någonting, mer än att Michael som pojke kanske har ett för bra förhållande till mamman i brist på en vettig fadersgestalt som kan göra man av honom. Loomis påstår efter alla år att han gjort allt för Michael. Vad har han egentligen gjort? Han försöker prata med honom, men mer än så är det inte. Stort fokus läggs på att Myers börjar använda masker, men det gjorde han ju redan innan. Jag ser ingen skillnad mellan hans "utveckling" och den utveckling för Leatherface som "The Texas Chainsaw Massacre  - The Beginning" påstår sig visa. Det blir bara en massa innehållslöst svammel som inte leder någonstans. För mig blir "Halloween" två olika filmer och Michael som barn blir ändå inte samma karaktär som vuxen på nåt märkligt vis. Loomis själv konstaterar ju att en "perfekt" kombination av yttre och inre faktorer har skapat Michael, så varför behöver vi prologen? Det finns fler logiska luckor: med tanke på de jävliga familjeförhållandena så undrar jag varför Michael vill hålla till i sitt gamla hus. Och vem filmade alla idylliska hemmafilmer när det aldrig var idylliskt? Hur kan Loomis, utan att ha fått kontakt med Michael, ändå veta exakt vad han ska ta sig till och hur han fungerar? Jävlar vilken psykiatriker han måste vara! Varför reagerar inte Lynda i spökscenen på att hennes pojkvän vuxit med två meter?


Tove Ja... förlåt, dr Loomis tröstar Michael.

Det där med heteronormativeten och stereotyperna har jag redan varit inne på. Men det är värt att konstatera att till och med lille Tommy Doyle tvingas uppfostra den äldre Laurie till kvinnans roll. Eller att killarna och männen dör direkt medan tjejerna och kvinnorna får plågas först och kravla omkring för att försöka komma undan, gärna halv- eller helnakna. Undantaget Dee Wallace förstås som får behålla kläderna på (vem vill se en äldre kvinna utan kläder?). För att vara en modern tolkning av "Halloween" känns denna mer förlegad än originalet. Och eftersmaken blir bitter. Framförallt är filmen helt meningslös. Zombies manus är dåligt och personregin obefintlig. I efterhand slår det mig att Loomis karaktär är helt onödig. Han tillför ingenting som vi inte redan vet.

"Halloween" gjorde mig inte förbannad den här gången, enbart uttråkad. Just nu sitter det långt inne med att se uppföljaren. Till och med de som gillar det här dravlet till film verkar tycka att tvåan är dålig. Kanske jag borde försöka vända på det och tänka att jag därmed kommer gilla den... men sanningen att säga känns det som om en film av Rob Zombie räcker. Och jag vill verkligen inte se något mer med Scout Taylor-Compton (om nu inte Laurie dör i början av filmen). Värt att poängtera är att jag inte sågar den här filmen för att originalet hör till mina favoriter. Rob Zombies "Halloween" är verkligen en vidrig yta utan innehåll. Rent svammel.

Under första världskrigets härjningar träffar Klaus Schneider kapten Nowotny. Båda har ett förflutet inom cirkus och tillsammans börjar de underhålla soldaterna med hjälp av den klärvojanta gåva som Schneider påstår sig ha. Denna gåva kan ha uppkommit i samband med en huvudskada som Schneider söker hjälp för hos dr Bettelheim som liksom Nowotny blir hans vän. Kriget tar slut och Schneider och Nowotny går helhjärtat in för att tjäna pengar på Klaus förmåga. Han förvandlas till Erik Jan Hanussen. Men med ett Tyskland i spillror och den gryende nazismen blir plötsligt Hanussen farlig för de som suktar efter makten. Han lyckas nämligen förutspå olika steg av ett blivande maktövertagande, något som orsakar konflikter med vännerna Nowotny och Bettelheim som menar att han indirekt går nazisternas ärenden.

Den tredje och sista delen i Ondskans Trilogi är lika intressant som den första filmen. Hanussen var en verklig person men regissören István Szabó tycks ha ändrat en hel del och uteslutit mycket av händelserna. Filmen fokuserar heller inte på frågan om huruvida Hanussen verkligen var synsk eller inte. Visst tillåts vi undra lite över detta, men det huvudsakliga fokus ligger på frågan om Hanussen blir ett redskap i ondskans händer. Därmed försvinner också den verkliga teorin om att Hanussen medvetet använde sig av den interna information han fick av samröret med nazisterna. I filmen är detta samröre heller inte helt uttalat. Klaus Maria Brandauer är återigen bra i huvudrollen, denna gång uppbackad av Erland Josephson som Bettelheim. I vissa scener är det tydligt att Josephson dubbats av någon annan medan det i en del sekvenser låter som om han dubbat sig själv. Förvirrande! Ondskans Trilogi är sevärd och jag kommer se om filmerna i framtiden. Del ett och tre är som sagt starkaste, medan den andra filmen inte kändes särskilt intressant, i alla fall vid en första titt.   

Laurie Strode sitter på mentalsjukhus och har knappt yttrat ett ord sedan det visade sig att det inte var Michael Myers hon dödade tre år tidigare. Personalen tror att hon förlorat kontakten med omvärlden helt, men sanningen är att Laurie väntar på att Michael ska dyka upp igen. Till slut gör han det och hon är beredd. Men i det ögonblick hon ska försöka döda honom kommer skräcken över henne igen och hon tvekar - vilket ger brodern det handlingsutrymme han behöver. Laurie får en kniv i ryggen och faller ner från sjukhusets tak.

I Haddonfield är det också Halloween och i år ska en dokusåpa sändas live via nätet från Myers gamla hus. Freddie och Nora med sitt bolag Dangertainment ligger bakom det hela och lättskrämda Sara och hennes vänner är några av de som ska tillbringa kvällen i huset. Freddie har planerat att låta ungdomarna få en påhälsning av Michael Myers. Föga anar han att den verkliga varan finns i huset och att det varit hans gömställe under de tjugo åren innan han hittade Laurie 1998. Hur ska det gå för de stackars instängda ungdomarna?

Jag förstår att Jamie Lee Curtis återvände för att ta död på Laurie och därmed sin del av "Halloween"-serien efter att ha lurats av kontraktet för "H20" angående Michaels död. Men jag skulle vilja påstå att Curtis blir blåst igen, för vi får såklart inte se Laurie dö helt säkert och hennes frånfälle kommenteras heller inte i resten av filmen. Alltså, jag skrev ju förra gången att "H20" känns som rena mästerverket efter del 4-6, ett påstående som återigen blir aktuellt efter att jag sett om "Halloween: Resurrection".



Jag hade velat vara med och lyssna till de val man gjorde kring den här filmen. Det skulle vara grymt intressant att veta hur man tänkte att den prägel Donald Pleasence och Jamie Lee Curtis lämnat efter sig skulle bäras upp av Busta Rhymes och Tyra Banks. Och jag undrar hur man tänkte när man anställde Rick Rosenthal som regissör med tanke på hans svårigheter att få ihop "Halloween II" tjugo år tidigare ("Resurrection" spelades in 2001 men fick vänta ett år på release). "Halloween: Resurrection" följer inte den stil som präglade "H20" och i vanliga fall skulle jag vilja säga att det bara är en positiv förutsättning, men här blir resultatet det motsatta. Istället för att kopiera "Scream" är vi tillbaka i åttiotalets "Friday the 13th"-filmer, komplett med en Crazy Ralph-karaktär och allt. "Halloween: Resurrection" försöker dock spela på den nya, häftiga tekniken men att nämnda teknik redan var rätt gammal försöker man undkomma genom att ge det hela en atmosfär av futurism och science fiction.  

Allt detta är ändå bara en bråkdel av allt jag skulle kunna gnälla om kring den här filmen. Den är idiotisk på så många nivåer, från handling till genomförande och teknik att det är helt sanslöst. Det skulle kunna bli underhållande dåligt, men bristen på handling gör filmen allt annat än underhållande. Dialogen måste dock få ett särskilt omnämnande, för den består av en imponerande mängd innehållslöst skitsnack som till och med ligger långt efter dialogen i nyinspelningen av "Friday the 13th". Det kan inte klassas som annat än en bedrift. Lägg därtill att den såklart är extremt heteronormativ och homofobisk så är den härliga mixen komplett. 

 

Jag vill minnas att jag nångång kallat Busta Rhymes för "Halloween"-seriens svar på Jar Jar Binks och jag kan konstatera att jag inte ändrat åsikt i den frågan. Rhymes spelar över så mycket att det inte ens är roligt, men hur han lyckas förvrida ansiktet i så många onaturliga drag är fascinerande. De övriga "skådespelarna" är usla de med och deras karaktärer är påfrestande men de är inte lika irriterande som Freddie. Tyra Banks orkar jag inte ens kommentera. Brad Loree som Michael Myers är bäst i det här sällskapet, främst för att han håller käften. 

Det finns såklart en alternativ version även av "Halloween: Resurrection" kallad "Halloween: Homecoming". Den ska vara 45 minuter längre och bland annat innehålla alternativ musik. Den versionen finns inte tillgänglig men jag hade hoppat över den även om den hade funnits. Nog för att jag kallas "Självplågaren", men 90 minuters tortyr räckte. "Halloween: Resurrection" är så dålig att jag börjat se fram emot Rob Zombies remake som jag ju hatade så genuint förra gången det begav sig. När det gäller originalserien, som tack och lov slutade med denna film, så kan jag återigen konstatera att originalet, uppföljaren och eventuellt "H20" är de enda som är värda att se. Resten består ärligt talat av en jävla soppa. Det som stör mig mest med "Halloween: Resurrection", även om den är lätt att avfärda och glömma, är det faktum att den gör "H20" helt meningslös. Undvik! Själv tar jag ett djupt andetag och försöker tänka positiva tankar inför Zombies filmer... 

Spoilervarning utfärdad!

Det är rätt märkligt egentligen. Jag har sett "Twin Peaks" fler gånger än jag kan minnas. Ändå framkallar den fortfarande skratt, obehag och rysningar. Den fascinerar och berör. Hela sista avsnittet i första säsongen är ju som en enda lång cliffhanger och den långfilmslånga öppningsepisoden i andra säsongen levererar verkligen. Inledningen där Cooper ligger skottskadad i sitt rum på hotellet är surrealistisk och obehaglig. Jag gillar hur berättelsen genom den långa sekvensen både fortsätter där första säsongen slutar samtidigt som den sätter en ny ton för kommande avsnitt.

Precis som i fallet med den första säsongen har jag lite svårt att kronologisera vissa händelser. Exempelvis dyker ju Bob upp hos Ronette i slutet av andra säsongens första avsnitt samtidigt som hon minns vad som hände i tågvagnen (vilket ju i sig blir ett kontinuitetsproblem med långfilmen eftersom Ronette där kastas ut innan Laura mördas). Men det är först i nästnästa avsnitt som Bobs besök uppenbaras eftersom han lämnat avsiktliga spår efter sig. Tanken kan förvisso vara att han varit hos Ronette flera gånger, men varför lämnar han nästa bokstav under hennes fingernagel utan att döda henne? För att hon var avsedd att dö tillsammans med Laura? Det får vi aldrig några svar på. Inte heller får vi veta vad som händer med den enarmade mannen. Han är svårt sjuk i sin sista scen men efter sitt sista tips tilll Cooper är han bara spårlöst borta. Han omnämns en gång mot slutet av serien när det visar sig att Windom Earle drogat sig med haloperidol, vilket ju enarmade mannen också gjorde.



Det jag gillar särskilt med första halvan av andra säsongen är såklart den fördjupade relationen mellan Audrey och Cooper efter att han räddat henne från One Eyed Jack's. När Mark Frost och David Lynch av TV-bolaget tvingades avslöja mördaren efter bara några avsnitt, fanns en idé om att återstoden av säsongen skulle kretsa kring ett mysterium om att någon gjort Audrey med barn. Sherilyn Fenn var på G, men Kyle MacLachlan vägrade tack och lov. Han tyckte det skulle förstöra Coopers karaktär. För min del tror jag det hade förstört ännu mer än så. Det fina enligt mig i Audrey och Coopers relation var de starka känslor som de aldrig manifesterade mer än genom vänskap. Tyvärr får de mindre och mindre speltid tillsammans ju längre säsongen fortskrider. Och mot slutet dyker ju Annie upp i Coopers liv och John Justice Wheeler i Audreys. Förresten får jag väl erkänna att jag blir berörd av Annie/Cooper-historien, trots att jag inte är helt övertygad av Heather Grahams insats.

Avsnittet och sekvensen där mördaren avslöjas är antagligen ett av de sorgligaste och obehagligaste ögonblicken någonsin i en TV-serie. Scenen på vägkrogen när Julee Cruise sjunger "The World Spins" har en fin bakgrundshistoria. Lynch berättar i boken "Lynch on Lynch" att Dana "Bobby" Ashbrook egentligen inte skulle vara med, men att han råkade vara i studion av nån anledning och Lynch bad honom vara med. Och plötsligt föll allt på plats, stämningen i scenen uppstod i verkligheten och att alla blev berörda utan att riktigt veta varför menar Lynch var äkta. Scenen där Bob/Leland mördar Maddy filmades även med Richard Beymers Ben Horne bara för att ingen skulle veta säkert vilken version som man avsåg använda, även om det aldrig fanns ett annat alternativ än Leland. Även dr Jacoby (Russ Tamblyn) var en fejkad kandidat.


Frank "Bob" Silva, Kyle "Cooper" MacLachlan och David Lynch under inspelningen av det sista avsnittet. Foto/copyright: Richard Beymer.

Efter att mördaren avslöjats är stämningen genast annorlunda. Jag gillar de två kvarvarande avsnitten som fokuserar på grundhistorien, likaså avsnittet efter Lelands död. Men sedan händer något. Det märks att man inte riktigt visste vad man skulle ta sig till med berättelsen och antagligen ansåg man att det var för tidigt att introducera Windom Earle på allvar. Både Mark Frost och David Lynch blev alltmer upptagna på annat håll. "Twin Peaks" fick till slut ett för amerikansk TV typiskt uppehåll, men fansens uppvaktning av TV-bolaget ledde till att uppehållet blev rätt kort och att serien fick tillbaka sin ursprungliga sändningstid. Men det var för sent. Själv tycker jag serien börjar gå i rätt riktning när Windom Earle gör sitt inträde, även om karaktären ibland är lite väl over the top. De tre sista avsnitten hör till mina favoriter i serien, jag gillar den kombinerade känslan av undergång och avslut.

När det gäller det sista avsnittet skulle jag vilja gå så långt som att säga att jag älskar det. Liksom pilotavsnittet har det en helt egen stämning vilket ramar in serien fint. Avsnittet innehåller nästan enbart ny musik, inte minst Angelo Badalamentis fantastiska "Dark Mood Woods", eller ovanliga kombinationer av den vanliga musiken (t ex i scenen hos Hurleys). För mig är sista avsnittet inte bara obehagligt och slutgiltigt, utan även vemodigt och nostalgiskt. Det sistnämnda kan nog Lynch tackas för som återvände för att regissera avslutningen (även om man inte visste helt säkert att det inte skulle bli en tredje säsong). Manus och det färdiga resultatet skiljer sig nämligen en hel del åt, främst för att Lynch kände att det förstnämnda var helt fel. Det är längesen jag läste manuset, som fanns tillgängligt via nätet förr, men jag minns det som alltför abstrakt och med fler frågor än svar. Det fanns heller ingen känsla av att knyta ihop historien. Det var Lynch som såg till att Log Lady, Ronette, Betty Briggs, Jacoby, Sarah Palmer, Little Man From Another Place, Jätten, gamle servitören, Maddy, Sylvia Horne, Leland och Heidi (den fnittriga servitrisen på RR som repriserade sin dialog med Shelly och Bobby från piloten) återvände. De fanns inte i manus. Lynch ändrade även scenen med Nadine. I manuset var hon elak när hon blivit sig själv, men Lynch ansåg att hon var ett offer vilket resulterade i den smärtsamma scenen som blev och jag älskar hur hon därmed är en comic relief med ett tragiskt slut i båda säsongerna. I manus hittar major Briggs och Hawk till Earles stuga i skogen och Leo blir så lättad att se dom att han glömmer fällan och utbrister ett "hi". Därefter ser vi stugan utifrån och hör Hawks vapen avlossas. En förändring jag däremot inte gillar är att enligt manus (jag vet inte om detta filmades) så skulle Catherine komma inspringande i banken just innan explosionen. Istället är hon inte alls med i avsnittet, men då visades å andra sidan de två sista som ett enda i originalsändningen i USA (vilket med sista avsnittets särpräglade stämning känns som ett konstigt val). Mer om sista avsnittet kommer i mina analyser efter att jag skrivit om "Twin Peaks - Fire Walk With Me".



Slutet på "Twin Peaks" har både älskats och hatats av seriens fans. David Lynch blev utskälld av folk på stan som undrade hur de kunde avsluta på det sättet. Lynch brukade tydligen ha två standardsvar, ett om att Bob aldrig vinner över Cooper och det andra att även om serien är slut så är det upp till var och en att fundera över fortsättningen. Att serien någonsin skulle fått en fortsättning omöjliggjordes enligt Lynch 1995 då Frank Silva dog efter en hjärtinfarkt. Scener som utspelade sig efter serien filmades dock för "Fire Walk With Me", men klipptes bort. Scenerna med Cooper i Black Lodge i filmen utspelar sig också efter serien. Under inspelningen av "Inland Empire" uppstod dock ett rykte på nätet om att en statist medverkat i en scen där Kyle MacLachlan var med och att han och Lynch diskuterade ett projekt om TV-deckare med Cooper i huvudrollen. En tredje säsong skulle enligt Frost/Lynch ha fokuserat på Bob/Cooper-historien, men producenterna Robert Engels och Harley Peyton hade sina egna idéer. Bland annat om att avklara Bob/Cooper snabbt, flytta handlingen tio år fram i tiden och låta Cooper vara stans apotekare. Det skulle visa sig att Bob och Little Man From Another Place kom från en planet av stuvad majs och med det sagt kan jag konstatera att jag är glad att det inte blev någon fortsättning ifall sistnämnda herrar fått bestämma...

Sammanfattningsvis eftersom detta redan blivit alldeles för långt: andra säsongen av "Twin Peaks" är ojämn. Den börjar starkt, men när mordhistorien är avklarad faller den totalt. Den tar sig dock igen och slutar enligt mig på topp. Kontentan blir ändå att serien kan beskrivas med samma ord som jag alltid beskrivit den: tidlös.

Alltför många teman har vilat alltför länge här, men nu är det dags för ändring! Vi börjar med en av mina favoritscener som jag upptäckte i våras, nämligen där Jonathan Harker (Bruno Ganz) har anlänt till slottet tillhörande greve Dracula (Klaus Kinski) i Werner Herzogs nyinspelning från 1979 av klassikern "Nosferatu" (1922). Taget ur sitt sammanhang blir Draculas stirrande nästan komiskt. Men jag älskar stämningen i den här scenen som förstärks av skådespeleriet, scenografin, ljussättningen, fotot och inte minst ljuden av klockan som tickar och vargarna som ylar. Vemodigt och obehagligt!

Glöm fyran, femman och sexan. Det där hände aldrig. Gnäll-Jamie Lloyd och hennes anhang har aldrig existerat. Haddonfield lever enbart med minnena från 1978. Den 29 oktober 1998 i Langdon, Illinois upptäcker sjuksköterskan Marion att någon brutit sig in i hennes hus. Rummet där dr Loomis levde sina sista år under Marions vård (uppenbarlige överlevde han explosionen även i den här "riktiga" världen) är i total oordning och snart får Marion sitt livs chock när mardrömmen från tjugo år tidigare blir aktuell på nytt. Den här gången kommer inte Marion undan från sitt möte med Michael Myers med livet i behåll. I norra Kalifornien ligger privatskolan Hillcrest. Här lever Laurie Strode under fejkad identitet efter att ha iscensatt sin död flera år tidigare. Laurie har nämligen aldrig låtit sig övertygas om att Michael verkligen är död. Detta i kombination med en alkoholism efter sina hemska upplevelser tär hårt på Lauries relation till 17-årige sonen John. Under Halloween-helgen töms skolan på folk eftersom eleverna ska ut och campa. Laurie blir kvar, likaså hennes pojkvän Will. Vad hon inte vet är att John också stannar för att festa med sina kompisar. Och självklart är Lauries onda aningar på väg att slå in. För Michael Myers har äntligen hittat henne...

Som sagt, "Halloween - 20 Years Later" dementerar uppföljarna efter tvåan. Första idéerna till filmen försökte dock följa den tidslinjen, men antagligen insåg man ganska snart att det var både svårt och ointressant. Några inslag återanvänds dock, som att Loomis överlevde slutet på tvåan och att Laurie fejkade sin död genom en bilolycka. Ett tag var John Carpenter aktuell som regissör för "H20", men av detta blev tyvärr intet. Istället gick jobbet till Steve Miner. Stort misstag, men det återkommer vi till. Jag minns att jag tyckte det kändes stort att se "H20" på bio när det begav sig, främst för att få se Jamie Lee Curtis och Lauries återkomst. Jag såg den till och med två gånger. I efterhand har jag däremot varit svalt inställd till filmen, men efter att ha sett samtliga filmer inklusive två versioner av sexan känns "H20" som rena mästerverket i jämförelse med alla filmer efter den andra.



Donald Pleasence var ju som bekant död när "H20" skulle göras, men han hyllas både genom foto och genom att filmen tillägnas honom (med felstavat efternamn och allt). Det är riktigt fint att återse Nancy Stephens som Marion även om hon får sätta livet till. Jamie Lee Curtis är strålande som Laurie och jag tycker fortfarande att hon rent av skulle ha förtjänat åtminstone en Oscarnominering för sin insats. Å andra sidan är hon en skicklig skådespelerska och därmed överglänser hon den annars bleka ensemblen. Chris Durand är väldigt oskrämmande som Michael Myers. Adam Arkin är tråkig som Will och Josh Hartnett är rätt intetsägande i rollen som Will, likaså Michelle Williams som flickvännen Molly för att inte nämnda deras kompisar. Janet Leigh gör en smårolig cameo, Joseph Gordon-Levitts roll är meningslös, men värst av alla är LL Cool J som Dewey, förlåt, Ronnie. Och då är vi framme vid problemen med "H20". Låt mig räkna upp en del av dem:

- Screamreferenserna. Det kryllar av dom, allt från namn till "Scream 2" på TV. Samtliga är meningslösa och onödiga. Dessutom lider filmen av en "Scream"-dramaturgi. Nancy Stephens är stjärnan som ska dö i prologen. Problemet för filmmakarna var väl att Stephens mest var känd för just sin medverkan i de två första "Halloween"-filmerna. Gordon-Levitt väger därmed upp bristen på stjärnstatus genom sin medverkan. Detta grepp var trött och tråkigt redan 1998. Som om inte detta vore nog är en del av John Ottmans dugliga musik utbytt mot musik från "Scream". LL Cool J som Dewey-wannabeen. Ord överflödiga. Varför?!
- Psychoreferenserna. Jaja, vi vet att Steve Miner älskar "Psycho" men hans refererande till nämnda film överskrider gränsen till det patetiska. Janet Leigh, verbala referenser, bilar, dialog om duschar, duschmunstycken bla bla bla bla. Patetiskt. Och Miner gör såklart en cameo a la sin favoritregissör.
- Myers har flera olika masker genom filmens gång. Ibland är det extremt tydligt, ibland märks det inte lika mycket.
- Den mer än lovligt bristande logiken. Loomis påstods ha varit besatt av att spåra Michael Myers, därmed kan vi dra slutsatsen att inte heller han trodde att Myers var död. Så varför har han en mapp om Laurie och hennes nya identitet hemma i byrålådan? Sen när ingår boken "Frankenstein" i skolundervisningen? Och om den nu gör det, varför refererar man till varelsen som monstret? Och hur kan man göra jämförelsen mellan Victor/Varelsen och Laurie/Michael? Hon är väl inte mor till sin egen bror? Och så referensen till Mel Brooks "Young Frankenstein" på det. Pinsamt. En annan sak: tjugo år har gått, men ett litet småsår på handen borde väl ändå Michael Myers ha? Det var ju en rätt rejäl brand...



Det finns mer att gnälla över också, som den äckliga "Dawson's Creek"-stinkande dialogen bland ungdomarna och att alla småljud och händelser görs mystiska, vilket enbart blir överdramatiskt och töntigt. Även de falska skrämseleffekterna blir för många och för fjantiga. Varför använder man en imitatör för dr Loomis röst i förtexterna? Steve Miner må få ihop filmer, men jag konstaterar återigen att han är en otroligt fantasilös regissör. Det enda han gör är att kopiera och kopiera och kopiera. Med "H20" leker han "Scream" och Wes Craven. Tröttsamt. Det förstör all eventuell potential som "H20" har. Manuset är också ett stort problem. Michael planerar ingenting. Varför dödar han inte Ronnie? Och varför är det inte han som stänger in alla på skolan genom att låsa grindarna? Är det ens samma karaktär längre?

Jag har gnällt mycket och skulle kunna gnälla ännu mer. Men överlag är "Halloween - 20 Years Later" långt mycket bättre än fyran, femman och sexan. Och om man på något sätt kan bortse från allt negativt så fungerar den som en parentes till de första två filmerna. Mest sevärd är den för Jamie Lee Curtis skull. Det var också hon som var initiativtagare till projektet, dels för att markera originalfilmens tjugoårsjubileum, men också för att ta död på Michael Myers en gång för alla. Först efteråt fick hon veta att en del av kontraktet hos filmbolaget Dimension Films sa att Myers inte fick dö slutgiltigt...

Liksom i fallet med de två första filmerna finns det en TV-version av "Halloween - 20 Years Later" med alternativa och omklippta scener. Det mesta jag sett av de scenerna är sämre, med några få undantag. "H20" är en okej epilog till de två första filmerna. Jag ryser när Laurie och Michael ser varandra genom glasrutan första gången. Och slutscenen, som nästa film förstör, är också stark. Men filmen kräver stort överseende av sin publik. Det mesta beskyller jag Steve Miner för. Och manuset. Nedan kan du se teaser-trailern som äntligen dykt upp på YouTube. Jag minns att den visades innan "Scream 2" på bio.

Inspelningen är i full gång. Ovan filmas en födelsedagsmiddag i Southforks nya matsal, vilket såklart är matsalen i det riktiga Southfork. Jag orkar inte bry mig om att Southfork invändigt kommer se helt annorlunda ut. Nej, frågan jag ställer mig är: vad har Sue Ellen i sitt glas...?

Två nya filmklipp har också dykt upp. Titta in på Dallas TNT.

Jamenvisst, den ökända Producer's Cut-versionen av den sjätte filmen finns ute på YouTube. Skillnaderna är fler än likheterna med den officiella versionen. Sammantaget kan jag konstatera att flertalet scener antingen är alternativa, förlängda eller helt bortklippta i den officiella varianten. Vissa scener innehåller också enbart alternativa bilder eller annan dialog. Ljudeffekter och musiken är också nästan helt annorlunda rakt igenom.

Storyn är dock densamma. Skillnaden är att Thorn-kulten får betydligt större utrymme. Det mässas och offras och det hela påminner om något ur Ed Woods filmer. Med andra ord är det inte ett särskilt bra betyg. Här sägs det i princip rakt ut att Michael är fadern till Jamies barn och vi får också se början på det som antagligen är en befruktningsritual. Varför Michael inte dödar Jamie eller de andra i rummet får vi inget svar på. Hans agerande och Thorn-kultens plan under ledning av dr Wynn påminner faktiskt väldigt mycket om utomjordingarna och deras omständiga plan i nämnda Woods underbara fiasko "Plan 9 From Outer Space". Här handlar det också mer om att Michael måste döda sin familj för att kunna föra över förbannelsen han bär på till någon annan som i sin tur också ska döda sin familj. Jag antar att Wynn och gänget vill kunna kontrollera denna kraft på något vis. Men liksom i fallet med originalfilmen orkar jag inte engagera mig för att hänga med...



Här är en del större skillnader mellan filmerna:
- Inledningen är omklippt och förlängd. Typsnittet annorlunda. Filmen lägger till "6" i titeln. Dr Loomis är berättarrösten, inte Tommy Doyle. Vi får också se texter som presenterar datum och år. Filmen börjar alltså 30 oktober 1995.
- Vi får en tillbakablick från slutet av femman där Danielle Harris syns som Jamie.
- Samtalet med Loomis och dr Wynn är mycket längre. Vi får veta att dr Loomis plastikopererat sig och att han drabbats av en stroke.
- Jamies öde är helt annorlunda. Istället för att hamna i skördetröskan eller vad det nu är, nöjer sig Michael med att knivhugga henne. Hon hittas levande och förs till sjukhuset där långt senare mannen i svart (Wynn) dödar henne. Loomis hinner därmed träffa Jamie. Och det är därför han är på sjukhuset när Tommy kommer dit med barnet. I ladan där Jamie hittas får vi dessutom stifta bekantskap med Haddonfields nye sheriff som inte vill ha Loomis och hans "spökhistorier" där. Smart folk i den där stan...
- Sista kvarten av filmen är helt annorlunda, endast enskilda bilder ur denna version bevarades för den officiella filmen. Här ska Kara offras i någon ritual men Tommy lyckas rädda henne, Danny och barnet. Tommy lyckas stoppa Michael med små runstenar, men dr Wynn dyker upp och blir själv attackerad av Michael. Dr Loomis återvänder efter att alla lyckats fly och hittar Michael på golvet. Han rycker av honom masken och ser Wynn där under. Wynn för över sin egen förbannelse, att vakta över Michael, på Loomis. Under Loomis förtvivlade skrik försvinner någon i Wynns mannen i svart-outfit.
- Halloweentemat spelas i sin helhet under eftertexterna.



Även om innehållet skiljer sig åt mellan filmerna så bjuder inte helheten på några större skillnader rent kvalitetsmässigt. Producer's Cut-versionen är längre än den officiella filmen. Därmed är den också en betydligt längre och segare startsträcka mot ingenting. Filmen levererar inte på något plan, oavsett version. Rytmen i Producer's Cut fungerar dock sämre eftersom den innehåller ännu mer ointressant information och alla karaktärer får mer utrymme. Här blir det också väldigt tydligt att karaktärerna är för många. I slutänden kan jag inte rekommendera en version över den andra. Båda är nämligen lika dåliga. Producer's Cut har högre töntfaktor, men tyvärr gör det inte den mer underhållande som film. Om man nu har sett alla filmer kan även denna ha ett kuriosavärde. Annars skulle jag undvika den och om du inte har sett en enda "Halloween"film: hoppa över båda versionerna av sexan, men även trean, fyran och femman.

För sex år sedan utförde mannen i svart ett sprängdåd mot Haddonfields polisstation. I det som syntes vara en kidnappning av Michael Myers och Jamie Lloyd fick flera poliser sätta livet till. Numera är Halloween-firandet förbjudet i Haddonfield, något som några ungdomar tänker ändra på i år. De vägrar leva i Myers skugga. Bland underjordiska kulvertar flyr den nu tonåriga Jamie med sin nyfödde son. Men Michael är henne på spåren. Hon lyckas ringa in till ett radioprogram som för kvällen "diskuterar" terrorn i Haddonfield. Jamie kommer ut i sändning och anropar dr Loomis. Han är numera pensionerad och har övergett sin klassiska överrock, men när han känner igen Jamies röst beger han sig till Haddonfield (utan överrocken dock). I Myers gamla hus har en ny familj flyttat in: familjen Strode, släktingar till Lauries familj. Patriarken i familjen håller tyst om vilket hus det är, vilket leder till slutsatsen att de aldrig satt sin fot i Haddonfield förr och aldrig läst några nyheter om vad deras släktingar drabbats av... I familjen finns vuxna dottern Kara med sin son Danny. Och han hör röster i det rum som en gång tillhörde Michael. Halloween-helgen är här...

Den sjätte filmen i serien slopar numreringen, kanske för att Dimension Films tagit över varumärket. "Halloween - The Curse of Michael Myers" har i flera år varit ökänd för alla konflikter och stormar kring filmen. Donald Pleasence skrev på för att göra dr Loomis ännu en gång utifrån Daniel Farrands originalmanus, men detta manus kom att skrivas om ett flertal gånger. Dessutom uppstod bråk kring både inspelning och redigering. Egentligen tror jag inte allt detta har någon större betydelse. Filmen hade nog blivit lika dålig i vilket fall. Lustigt nog är den kvalitetsmässigt ljusår före femman, men det är fortfarande en usel film. Här är inte karaktärerna lika jobbiga som i den föregående och det gör filmen som helhet mer lättsmält. Problemet är bara att de nya karaktärerna och handlingen är totalt ointressanta. Och varför ska man trycka in alla dessa lidande, jobbiga ungar? Räcker det inte med alla falska och överdramatiska skrämseleffekter?



"Halloween - The Curse of Michael Myers" blev Donald Pleasences sista film och slutprodukten är även tillägnad honom. Han avled innan den var helt färdig, vilket å sin sida kan spela in i det faktum att filmen saknar slut. Det är som om någon klippt bort slutet. Helt otroligt! Pleasence är den enda behållningen, för skådespeleriet överlag är riktigt, riktigt uselt. Paul Rudd, som ju slagit igenom på senare år, är också han dålig. Han försöker och försöker i rollen som Tommy Doyle (den nu vuxne pojken från första filmen), men blicken skvallrar om att han hellre skulle vilja vara någon annanstans. Strode-familjen gestaltas också antingen oengagerat eller med överspel eller inte alls. De destruktiva relationerna mellan familjemedlemmarna är lite intressant men finns där bara för någon meningslös effekts skull. I slutänden har det ingen betydelse. Att makarna är döpta till John och Debra efter Carpenter och Hill ger en unken bismak på något sätt. Rollen som Jamie har, efter att Danielle Harris begärde för mycket pengar, övertagits av en annan skådespelerska. Att karaktären är densamma går inte att betvivla med tanke på att filmen börjar med att Jamie skriker allt vad hon orkar. Klart att just Jamie måste genomlida filmhistoriens svåraste förlossning. Hon får dock snart sätta livet till. Och vem är pappan till barnet? Det får vi inte veta, men en vanlig tolkning är att det är Michaels barn. Och då har vi plötsligt en incesthistoria på halsen. Tack och lov får vi inte veta hur själva befruktningen gick till. Är det månne Thorn-kulten som styrt Michael till en kärleksstund med sin systerdotter istället för att döda henne? Finns det nån som bryr sig? Inte jag i alla fall...



George P Wilbur är tillbaka i rollen som The Shape efter att Don Shanks spelade den i femman. Återigen får jag konstatera att jag inte gillar Wilburs tolkning. Men precis som i fyran har jag svårt för att sätta fingret på vad det är som är problemet med karln. Han fungerar bäst när han inte rör sig, då kan han till och med vara lite obehaglig. Mitch Ryan spelar dr Wynn som är den som ligger bakom hela kulten kring att utforska Myers krafter och ondska. Wynn var med i en kort scen i originalet, men har alltså fått en betydande roll här. Exakt vad kulten är ute efter framgår inte riktigt. Inte heller det spelar någon roll eftersom det är fullständigt ointressant. Varför ska man försöka förklara Myers ursprung och drivkraft? Det är som sagt inte bara ointressant, det gör det hela mer löjligt och tar bort skrämselfaktorn helt. Men "Halloween - The Curse of Michael Myers" har faktiskt en småobehaglig sekvens. Den utspelar sig efter att dr Loomis besökt Debra Strode i Myers hus och berättat sanningen om huset. Michael finns redan där inne och när Loomis gått upptäcker Debra att allt inte är som det ska. Hon får syn på Michael och lyckas fly, men förirrar sig bland den upphängda tvätten och lyckas såklart inte undkomma. Regissören Joe Chapelle däremot lyckades med den scenen, men det är ett undantag. Tyvärr får jag även konstatera att Alan Howarth förstört Halloween-temat i den här filmen efter att ha moderniserat den till en sådan grad att den tappat stinget. Synd.

"Halloween - The Curse of Michael Myers" är nog ändå mer lättsmält än femman, men jag rekommenderar såklart inte någon av dem. Problemet för mig är som jag påpekade redan med fyran, att Michael Myers på något sätt inte är samma karaktär som i de två första filmerna. Att man dessutom ska fördjupa sig i karaktären gör det hela värre. Totalt ointressant, det sammanfattar nog det hela rätt bra. Det finns en så kallad "Producer's Cut" av den sjätte filmen som, om jag fattat rätt, var den första versionen som visades för provpublik. Den ska skilja sig en hel del från den "färdiga" filmen. "Producer's Cut" har tidigare funnits på YouTube och om den finns kvar där ska jag ta upp även den för att se likheter och skillnader och huruvida dessa påverkar slutresultatet. Har inte sett nämnda version tidigare. Vem vet, det kanske rent av kan bli intressant ur ett studiesyfte? Att det är en bättre film som vissa fans hävdar tillåter jag mig att starkt betvivla...

Igår gick Larry Hagman ut med att han drabbats av cancer. Det ska röra sig om en form som är "lätt" att bota och enligt läkarna har han stora chanser att bli frisk. Inspelningen av den nya säsongen av "Dallas" står för dörren och Hagman ska tydligen kunna genomföra sin medverkan som planerat. Frågan är om alla manus är skrivna ännu eftersom det bara är bekräftat att JR Ewing är med i de fyra första, men antaligen även övriga sex. Eventuellt kommer han få en mindre roll om det visar sig att sjukdomen är mer svårbehandlad än vad man tror nu.

Nu har jag äntligen uppdaterat min webbläsare, vilket ledde till ännu ett äntligen: jag kommer in på David Lynchs hemsida! Han har gjort om den och numera är den helt inriktad på musik. Och vad betyder det? Jo, att det går att köpa mängder med både släppt och icke-släppt musik ur flera Lynch-projekt. Här finns i princip all musik ur "Twin Peaks" som inte släppts tidigare! Allt från Miss Twin Peaks-låtarna till variationer av "Falling" och "Audrey's Prayer". Som om detta inte vore nog går det mesta att dessutom lyssna på direkt på sajten. Behöver jag tillägga att jag har ryst mig till huvudvärk flera gånger om sen igår kväll? Ska definitivt köpa låtarna i slutet av månaden, men till dess missbruka dom på sidan. När gäller nämnda serie börjar jag närma mig slutet och beräknar ha sett färdigt andra säsongen nästa vecka. 

Det verkar som om man hade lite svårt att bestämma sig för titel. I all marknadsföring jag sett används undertiteln "The Revenge of Michael Myers", men i filmens inledning heter den enbart "Halloween 5". Redan under inspelningen av den fjärde filmen hade ständige producenten Moustapha Akkad bestämt att ytterligare en film skulle göras och blott ett år senare påbörjades produktionen, som så ofta i den här genren utan ett färdigt manus.

Vi flyttas tillbaka till slutet på fyran och serveras en sann Universal Monsters-klassiker då Michael Myers likt Frankensteins monster i de gamla filmerna inte alls begravs i det gamla gruvhålet. Det visar sig nämligen att gropen är sammanlänkad med en fors och Myers spolas iväg en bra bit. Han hittas av en äldre man som måste vara den enda i Haddonfield som inte känner till Michael Myers. Utmattad av de senaste eskapaderna försjunker Michael i en ny koma. Ett år senare sitter Jamie Lloyd på någon sorts psykiatrisk klinik för barn i Haddonfield där hon försöker bearbeta upplevelsen av att hugga sin styvmor med en sax. Jamie har blivit stum och om nätterna plågas hon av hemska mardrömmar, något som den extremt oprofessionella personalen har svårt att hantera. Tur då att dr Loomis också håller sig i närheten (även om fortfarande ingen tror på karln). Han förstår att Jamie står i förbindelse med sin odödlige morbror. Och mycket riktigt. Michael Myers vaknar upp ur sin koma, dödar sin hjälpare och ger sig ut på ny jakt. Rachel är en av de första som får sätta livet till. Dr Loomis kämpar för att få Jamie att samarbeta med honom, allt för att de ska kunna sätta stopp för Michael Myers en gång för alla. Samtidigt dyker en mystisk, svartklädd främling upp i Haddonfield.



Ja, hujedamej. Inte ens Donald Pleasence lyckas bringa något ljus i den här soppan. Regissören Dominique Othenin-Girard slår på stort. Fotot är extremt, skådespeleriet och scenerna är överdramatiskt och teatralt. Och totalt intetsägande. Det blir inte spännande, inte skrämmande. Inte en gnutta intressant. Ellie Cornell upprepar sin roll som Rachel i filmens första del. Karaktären Rachel är dock inte densamma. Å andra sidan verkar Othenin-Girard använt en universalregi som går ut på att alla ska överspela och verka så knarkpåverkat höga som möjligt. Jag gnällde i samband med förra filmen på att Rachel och Jamie var alldeles för påfrestande. Här är alla påfrestande! Lägg därtill att filmen genomsyras av en sorts pubertal buskishumor som får allt att kännas än mer amatörmässigt. De töntiga poliserna med clownljuden a la "Last House on the Left" är ett så pinsamt bottennapp att jag egentligen inte ens vill nämna det. Danielle Harris är såklart med som Jamie. Första halvan av filmen då Jamie är stum är rätt behaglig. Hon skriker och grinar ljudlöst förvisso, men jag föredrar det framför mot när hon får börja använda rösten igen då de sprutande tårarna och neddragna mungiporna ackompanjeras av hennes ljud som för tankarna till en stucken gris. Jag är emot våld av allt slag (!) men Jamie är en karaktär som nästan får mig att börja förespråka barnaga... Jag förstår att Michael vill tysta henne.



Nej, skämt åsido. "Halloween 5" är horribel. Den är så vansinnigt korkad att jag skrattar högt ibland. Michael Myers har helt tappat sin smarthet och förvandlats till Jason som bara går på och går på. Filmen är tråkig, seg, fjantig och otroligt tjatig. Det sistnämnda bidrar också till att den blir korkad. Som publik blir vi helt idiotförklarade. Det som fascinerar mig mest är att filmen lyckas göra "Halloween"-temat lika påfrestande som karaktärerna. Sanslöst! Det är inte konstigt att "Halloween"-serien som återuppväcktes med fyran gick i graven för några år direkt med denna. "Halloween 5" är verkligen så dålig att ord inte räcker till. Eftersom jag mindes sexan som absolut sämst bävar jag inför att återknyta bekantskapen med den efter detta...

"Oberst Redl" är den andra fristående filmen i István Szabós så kallade Ondskans Trilogi. Kejsarens tid är snart förbi och tronföljaren, som i verkligheten sköts i Saravejo vilket var upptakten till första världskriget, är en betydligt mer skärpt man. Han har ställt in sitt sikte på överste Alfred Redl. Överstens bakgrund är inte helt lämplig, trots att han tillbringat större delen av sitt liv inom det militära. Han har alltid varit monarkin lojal och följt sina order. Plötsligt befinner han sig i en situation där allt som händer tycks vara ett försök att snärja honom i ett nät av intriger. Och vilken är den hemska hemligheten som hotar Redls karriär och liv inom det militära?

Jag gillade "Mephisto", men måste erkänna att "Oberst Redl" inte alls var lika intressant. Snarare tyckte jag den var till och från seg och småtråkig. Klaus Maria Brandauer spelar återigen huvudrollen, denna gång som Redl och han gör en genuin prestation, kanske till och med bättre än i den första filmen. Armin Mueller-Stahl är också lysande som kejsarens tronföljare. Men ett skådespeleri på topp räcker inte riktigt. Filmen börjar med Redls barndom och det är en bra, men alldeles för kort, inledning. Plötsligt är han fullvuxen. Szabós regi är också lite ojämn. De scener som ska visa på Redls komplexitet blir lite teatrala, inte i framförandet men i regin. Nja, jag är inte särskilt imponerad, men ändå nyfiken på den tredje filmen.

Tio år har passerat. Det visar sig, föga förvånande, att Michael Myers överlevde explosionen på sjukhuset och har legat i koma sedan dess. Lagom till Halloween-helgen ska han förflyttas till en öppnare anstalt. Dr Loomis, som otroligt nog också överlevde, blir rasande när han får höra om detta. Samtidigt kommer nyheten om att ambulansen som fraktade Myers aldrig nådde sitt mål. Dr Loomis beger sig genast till Haddonfield, övertygad om att Michael Myers är på väg hem. I nämnda stad bor Jamie Lloyd. Hon är dotter till den förolyckade Laurie Strode och det är henne som morbror Michael är ute efter...

"Halloween 4 - The Return of Michael Myers" har en riktigt fin och stämningsfull inledning med mer sorgsna än obehagliga bilder där Halloween-symboler är ett genomgående tema. Alan Howarth ensam har komponerat musiken och gör ett riktigt bra jobb. Givetvis använder han John Carpenters klassiska tema, men den nya musiken klarar sig riktigt bra, inte minst stycket som spelas i eftertexterna. Fotot är också rätt snyggt på sina ställen, men kommer inte upp i samma klass som i originalet såklart. Regissör för "Halloween 4" är Dwight H. Little. Donald Pleasence återvänder till sin paradroll som Loomis, men att han överlevde slutet på andra filmen är lite väl svårsmält. Annars består ensemblen enbart av nya skådespelare.



Danielle Harris spelar Jamie (gissa vem hon är uppkallad efter) och Ellie Cornell gör rollen som styvsystern Rachel. De har en inbördes tävlan om vem som är mest påfrestande. Det enda Jamie gör är att snyfta, gråta, skrika, vara ett offer, glo på folk med hundögon och så vidare. Hon ska förvisso vara ett barn som har det svårt, men det blir för mycket, för onyanserat. Rachel å sin sida är helt blåst. Hennes enda drivkraft i livet är att bli ett kuttersmycke till en kille. Att dessa egenskaper i Jamie och Rachel gör att jag inte bryr mig om karaktärerna påverkar såklart mitt engagemang för dem avsevärt i negativ riktning. George P Wilbur har tagit över rollen som Michael Myers. Jag är inte så förtjust i hans insats heller. Den känns utstuderad. Och masken är helt fel (dessutom är det olika masker i vissa scener då man försökte använda originalmasken). Den är alldeles för anonym och eftersom den saknar hals ser Myers lite lustig ut i vissa scener. Något annat som stör mig är att Myers/The Shape inte alls känns som samma karaktär som i de föregående filmerna. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag får den känslan. Kanske för att karaktären kräver något av den som finns bakom masken.



Manuset är dock, som så ofta, filmens största problem. Skräckfilm kan ju komma undan med mycket, men den bristande logiken i "Halloween 4" blir för komisk. Okej, att Myers och Loomis överlevde. Men även om man försöker spela på filmernas mytologi blir det för mycket att man ska förflytta Michael just under Halloween-helgen med alla fakta man har från tio år tidigare. Och att ingen på mentalsjukhuset fortfarande tror på Loomis. Det fanns ju mängder med vittnen från förra gången som kan styrka hans berättelse. Men det absolut värsta är att Haddonfield förvandlats till männens stad. Här är det bara män som kan ta itu med något och som räknas (vilket förklarar varför Rachel är skriven som hon är). När ett uppbåd skjutit fel person undrar sheriffen vem som ska drabbas härnäst: Någons fru? Någons barn? Uppenbarligen kan inte en man drabbas. Den som sköts var en man, men det antyds att han var närmast en uteliggare och därmed lägre i rang än en kvinna eller ett barn. "Halloween 4" skulle helt klart kunna analyseras utifrån en extrem heteronormativ utgångspunkt. Skrattretande och skrämmande. Lägg till detta en hel del andra märkligheter i karaktärs beteenden och ageranden.



Jag mindes "Halloween 4 - The Return of Michael Myers" som en smått stämningsfull parentes, men den minnesbilden stämde inte när jag nu bekantade mig med filmen på nytt. Tvärtom. Den är för spretig och tunn. All eventuell potential, som när man spärrar in sig i sheriffens hus ovetandes om att Michael redan finns där inne, går förlorad. Donald Pleasence innebär en liten behållning, men de andra karaktärerna är som sagt alldeles för jobbiga för att jag ska orka bry mig om dom. En scen jag dock gillar skarpt och där regissören Little lyckas skapa en intensiv spänning är när Jamie och Rachel flyr upp på taket till sheriffens hus. Här blir Myers också obehaglig. Och så gillar jag att Rachel ryter åt Jamie att försöka undkomma istället för att gnälla... 

Slutsekvensen är också kraftfull och lämnar kvar en obekväm stämning som förstärks av Howarths redan nämnda slutmusik. Men dessa två scener väger knappast upp en hel film. Jag förstår varför del 4, 5 och 6 ignorerades när "H20" skulle göras. Men om mitt minne stämmer så är denna fjärde del, trots alla sina brister, betydligt bättre än de två nästföljande filmerna i serien.

Livet i Berlinförorten står snart fjorton år gamla Christiane upp i halsen. Hon ser skiten och finner sin plats i den. Det börjar med lättare droger, men hopplösheten och de vuxnas ointresse leder snart till tyngre grejer för Christiane och hennes nyfunne pojkvän Detlev. Medan deras vänner dör en efter en sjunker de själva djupare ner i missbruket. Ett missbruk som de finansierar genom prostitution. Christiane och Detlev vet att allt kommer ta slut en dag och de intalar sig att de ska lägga av med drogerna innan slutet innebär en överdos.

Vansinnigt svårt att sammanfatta handlingen. Min lilla resumé ovan gör inte filmen rättvisa, för "Christiane F" saknar alla moralkakor, alla klyschor och alla pekpinnar. Det finns heller inte något romantiskt skimmer över missbruket, vare sig det handlar om att röka på eller ta en sil. Istället får vi ta del av den kanske skitigaste och råaste skildringen någonsin. Regissör är Uli Edel. Han har bland annat regisserat ett avsnitt av "Twin Peaks" och 2008 gjorde han "Der Baader Meinhof Komplex" som jag gillade mycket. Natja Brunckhorst gör en otroligt stark insats som Christiane. I vissa scener är det svårt att tro att hon inte var hög på riktigt. David Bowie har bidragit med bra musik och gör också en cameo som sig själv under en konsert. Hans medverkan bidrar till att skapa en sorts mytologi inom filmens värld eftersom Christiane är ett stort fan med alla skivor och en Bowie-jacka.  

Filmen är baserad på en bok som i sin tur är baserad på den verkliga personen Christiane som i slutet av sjuttiotalet genomlevde filmkaraktärens öde. Filmen är även tillägnad tre av karaktärerna som också fanns i verkligheten och som dog av överdoser. Enligt Wikipedia återföll verklighetens Christiane i missbruk efter trettio år, det vill säga 2008. Tragiskt och skrämmande. Filmkaraktären Christianes öppningsmonolog är intressant eftersom den antyder det jag redan nämnt, att hopplösheten i förorten leder ungdomarna i en viss riktning trots att de själva egentligen inte vill. Kanske ännu en självuppfyllande profetia? Igår var det tredje gången jag såg "Christiane F. Wir Kinder Vom Bahnhof Zoo". Återigen konstaterar jag att den helt klart kan räkna sig till mina favoritfilmer. Den finns i en ganska ny DVD-utgåva från Njutafilms under titeln "Vi barn från Barnhof Zoo". Tyvärr är inte filmen synligt restaurerad och utgåvan saknar extramaterial. Men filmen i sig väger upp det. Rekommenderas verkligen! 

Lolita är en självuppfyllande profetia, inte genom sitt namn men genom sitt utseende. Om och om igen får hon på omvägar, många av dom vänliga, höra att hon inte är vacker och att hon inte duger. Eftersom hon levt med detta i så många år har hon i princip slutat förstå andra människors positiva signaler till henne. De negativa är hon dock medveten om. Men det här är inte bara Lolitas historia. Lika mycket handlar det om hennes succéförfattare till far som ignorerar sin dotter helt. Och det handlar om Lolitas sånglärare Sylvia som genom Lolita ser en chans för sig och sin man, som också är författare, att få umgås med sin författarförebild. Men Sylvia ser snart en helhet hon inte räknat med.

"Se Mig" är regisserad av Agnés Jaoui som också spelar Sylvia. Hon klarar balansgången fint mellan både regissör och skådespelare. Ibland andas filmen en pretentiös stämning, men det är bara i enstaka scener. Skådespeleriet överlag är riktigt bra, inte minst från Marilou Berry och Jean-Pierre Bacri som Lolita och hennes far. Musikvalet är mitt i prick, foto och klippning gör det det ska. Jaoui laddar många scener och relationer mellan karaktärer med hjälp av just fotot och klippningen, nästan så man känner sig lurad när det förväntade sedan inte sker. Det låter negativt, men jag menar det som beröm. Det gjorde i alla fall mig engagerad. Men som helhet är "Se Mig" ganska ojämn. Den blir lite seg ibland och så är det det där med prettovarningen. Samtidigt är karaktärerna tillräckligt intressanta för att den ska bli sevärd, även om det ibland är lite oklart vems berättelse det är som berättas. Helt klart godkänt.

Lördagen den 23 oktober. En äldre man hamnar på sjukhuset där dr Dan Challis arbetar. Mannen orkar bara yttra några olycksbådande ord om förestående död. Senare mördas han och mördaren sätter eld på sig själv. Mannens dotter Ellie anländer för att identifiera sin far. Challis och Ellie börjar tillsammans nysta i vad som kan ha lett till faderns skräck och död. Lagom till Halloween-helgen beger de sig till den lilla staden Santa Mira där leksaksföretaget Silver Shamrock ligger. Dess grundare Conal Cochran har hårdlanserat nya Halloweenmasker och utlovat en överraskning via TV under Halloween-kvällen...

Ja, Michael Myers mötte ju ett hett öde i slutet på "Halloween II". Därmed har han heller ingenting med denna tredje film att göra, bortsett från att "Halloween" behandlas just som en film i denna genom att en trailer och någon enstaka scen visas på en TV-skärm vid två tillfällen. John Carpenter och Debra Hill har producerat "Halloween III" och den förstnämnda har tydligen, liksom flera andra, haft ett finger med i manusarbetet. Den enda som får credit för manus är dock regissören Tommy Lee Wallace. Carpenter hade en idé om att göra en "Halloween"-film för varje år där varje film skulle ha sin egen handling, lite som en "Tales from the Crypt" i långfilmsformat. "Halloween III - Season of the Witch" blev ingen succé och därmed slopades den idéen.



Ensemblen i "Halloween III" är också ny, eller i alla fall delvis. Dan Challis spelas av Tom Atkins, som ju medverkade i Carpenters "The Fog". Stacey Nelkin spelar Ellie medan den härligt hotfullt trevliga Conal Cochran gestaltas av Dan O'Herlihy. O'Herlihy spelade senare Andrew Packard i "Twin Peaks". Men helt fri från "Halloween"-skådisarna är såklart inte tredje filmen. Nancy Kyes gör en cameo som Challis före detta fru. Dick Warlock som spelade Michael Myers i "Halloween II" dyker här upp som en av Cochrans mekaniska mördare medan telefon/utropsrösten i Santa Mira tillhör Jamie Lee Curtis (uncredited såklart).

Det finns även vissa paralleller mellan inslag i "Halloween II" och denna, främst genom kelterna och Samhain. Att Cochran stulit en sten från Stonehenge för att utnyttja dess okända krafter i syfte att döda alla barn (och föräldrar antar jag?) är minst sagt töntigt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det som sker med den som har på sig en av Silver Shamrocks masker under deras speciella reklamfilm är både vidrigt och obehagligt. Vem vill få sitt huvud förvandlat till insekter och ormar? Och då är vi förresten inne vid det faktum att den billiga region 2-utgåva av "Halloween III - Season of the Witch" som finns tillgänglig är klippt. Till och med den VHS-utgåva jag hade tidigare importerad från det annars ganska strikta England innehöll den oklippta versionen. Inte för att jag vet om det direkt påverkar handlingen i ena eller andra riktningen, men samtidigt är det ju synd att man inte släppt originalversionen med tanke på att filmen ju har ett antal år på nacken.



Som film är "Halloween III - Season of the Witch" knappt ens medelmåttig. Den är varken spännande eller särskilt intressant. Skådespeleriet är okej. O'Herlihy höjer som sagt filmen ett snäpp. Men annars känns inte berättelsen särskilt angelägen. Att den överhuvudtaget ska ingå i "Halloween"-serien är helt meningslöst. Slutscenen är i alla fall rätt stark och lämnar ett visst obehag efter sig. Jag gillar också soundtracket av John Carpenter och Alan Howarth. Efter "Halloween III" fick serien en paus, trots att konkurrenterna Freddy Krueger och Jason Voorhees härjade som mest under åttiotalet. Sex år efter "Halloween III - Season of the Witch", var det däremot dags för Michael Myers att återuppstå för tioårsjubileumet av originalfilmen. Mer om det i nästa inlägg! 

Jag tänker inte skriva något om handlingen i Shane Meadows "Dead Man's Shoes" och om du blir nyfiken på att se den: läs ingenting om handlingen på nätet. Den innehåller nämligen en riktigt stark vändpunkt. Eftersom jag inte visste något om filmen fick vändpunkten avsedd effekt. Det är en väldigt mörk berättelse Meadows presenterar i den här filmen. Den saknar humorn som både "This is England" och "Somers Town" hade. Likaså saknar den det lilla korn av hopp som ändå fanns i nämnda filmers elände. I dem var det skitigt och jävligt och handlade om folk som hamnat utanför det engelska samhället. Karaktärerna i "Dead Man's Shoes" verkar till stor del själva ha valt sin väg. Det gör det hela än mer skitigt och eländigt. Fotot och musikvalet går dock i Meadows stil. Se filmen. Den finns gratis på Voddler.

Innan vi lämnar gamla "Dallas"-serien helt så kan det ju vara läge att lägga upp mitt andra försök till att jobba med blue- och greenscreens i filmredigering. För ett par år sedan försökte jag mig på att göra två olika "Dallas"-intron i två olika redigeringsprogram, men inget av dem blev riktigt bra. I sommar gav jag mig på ett nytt försök och denna gång skickade en proffsredigerare mig sin originalbild för de tredelade skådespelarbilderna. Mitten är Alpha, och sidorna är blue- respektive greenscreen. Denna fungerade ypperligt utan att färger slog ut varandra eller att bilderna gick in i varann. Jag gjorde klippet i senaste Sony Vegas och varje skådespelarbild görs i två omgångar. Mitten först i en separat AVI-fil som sedan läggs in i ett nytt projekt och kompletteras med sidobilderna. Det är lite pet dels med att skapa frysbilder av sidobilderna, dels med att justera blue- och greenscreenen för att det ska gå ihop utan ovan nämnda problem. Tyvärr tycker jag Sony Vegas har försämrat textbygget i nya versionen och därför valde jag att göra ett helt eget typsnitt istället för att efterlikna originalet. Texten blev ändå inte riktigt bra, främst titeln är jag missnöjd med. Första halvan av inledningen är inspirerad av intro på hemsidan för nya "Dallas"-säsongen, också det ett val på grund av att Vegas inte klarar att hålla tempot i sidoscrollande bilder.

Introt inkluderar några av mina favoriter bland gästskådisarna:
*Morgan Brittany (Katherine Wentworth 1981-1985, 1987)
*Mary Crosby (Kristin Shepard 1979-1981, 1991 samt i ett avsnitt av "Knots Landing" 1980)
*Fern Fitzgerald (Marilee Stone 1979-1989)
*Steve Forrest (Ben Stivers/Wes Parmalee 1986)
*Joshua Harris (Christopher Ewing 1985-1991)
*Omri Katz (John Ross Ewing III 1983-1991, 1996 - JR Returns)
*Audrey Landers (Afton Cooper 1981-1984, 1989, 1996)
*George O Petrie (Harv Smithfield 1979-1991, 1996)
*Priscilla Pointer (Rebecca Wentworth 1981-1983)
*Deborah Rennard (Sly 1981-1991, 1996)
*Sheril Lynn Katzman Rettino (Jackie 1979-1991)
*Ted Shackelford (Gary Ewing 1979-1985, 1991 samt i "Knots Landing" 1979-1993)
*Alexis Smith (Jessica Montford 1984, 1990)
*William Smithers (Jeremy Wendell 1981, 1984-1989)
*Don Starr (Jordan Lee 1978-1990)
*Deborah Tranelli (Phyllis 1981-1991)
*Joan van Ark (Valene Ewing 1978-1981, 1991 samt i "Knots Landing" 1979-1993)

Haddonfield, Halloween 1978. Dr Loomis är i ett chocktillstånd. Trots att han pumpade Michael Myers full med bly är galningen spårlöst försvunnen. Loomis och sheriff Brackett söker igenom stadens gator. Under tiden förs Laurie till sjukhuset. Det som började som ett ganska stillsamt mördande förvandlas till en stad i uppror. Folk attackerar Myers gamla hus och någon i vit mask brinner upp i en tragisk olycka. Marion som var med Loomis när Myers rymde kommer till Haddonfield, dels för att hämta Loomis men också för att berätta för honom om en välbevarad hemlighet. Laurie Strode är inget slumpmässigt valt offer. Under tiden har Michael Myers på sitt eget metodiskt lugna vis oskadliggjort sjukhusets nattpersonal... 

Den andra filmen fortsätter alltså där den första slutade. Jag älskar verkligen inledningen, dels hur man återanvänder slutet på första filmen och sedan spinner vidare på det. Laurie har fått ett till tema, denna gång i form av låten "Mr Sandman" med The Chordettes. John Carpenter samarbetade med kompositören Alan Howarth, vilket lett till att "Halloween"-temat fått sig ett rejält uppsving. Gillar det skarpt. För övrigt har Carpenter och Debra Hill skrivit och producerat filmen medan regiansvaret lämnats över till Rick Rosenthal. Hur mycket Rosenthal egentligen regisserat är väl lite oklart. Tydligen gjorde han ett föga tillfredsställande arbete, vilket ledde till att Carpenter ska ha regisserat en del. Exakt vad som regisserats av honom är inte lika tydligt som i exempelvis "Poltergeist" där Steven Spielbergs stil bryter mot ordinarie regissören Tobe Hoopers. Som om inte regifrågan var en tillräcklig gåta finns det dessutom en så kallad TV-version även av "Halloween II". Den innehåller flera extra scener och även ett alternativt slut där vi får svart på vitt att även Jimmy klarade sig.



Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence är tillbaka i sina ursprungliga roller som Laurie och dr Loomis. Den här gången har Pleasence mer speltid medan Curtis syns mer sparsamt. På grund av annan frisyr har hon dessutom en peruk som fungerar okej i vissa scener och mindre okej i andra. Nancy Stephens spelar återigen Marion, Charles Cyphers gör ett kort inhopp som sheriff Brackett och Nancy Kyes gör en cameo som Annies lik. När sheriffen får höra om Annies död tar dock polisen Hunt över, spelad av Hunter von Leer som gjorde galningen BD Calhoun i tionde säsongen av "Dallas" (en säsong som för övrigt även Cyphers medverkade i). På sjukhuset finns bland andra Lance Guest som Jimmy och en annan av åttiotalets såpaskådisar: Ana Alicia som också spelade en psykiskt instabil karaktär: Melissa Agretti i "Falcon Crest". Rollen som Michael Myers/The Shape har tagits över av Dick Warlock, en stuntman med lång meritförteckning i Hollywood. Han gör Myers mer utstuderat, till skillnad från Nick Castle i första filmen som bara var. Ibland förstärker det obehaget, ibland blir det för utstuderat. Riktigt bra fungerar det i sekvensen mot slutet där The Shape går rakt igenom glasdörren. På något konstigt vis är det både lite töntigt och obehagligt.



"Halloween II" är en ganska lyckad uppföljare. Första filmen tjänade mycket på att utspela sig i ett vanligt villaområde. Här kräver det öde sjukhuset en viss stämning och Rosenthal/Carpenter lyckas rätt fint med att skapa en sådan stämning. Halvvägs in i filmen händer dock något. Den tappar stinget. Och blir lite förvirrande och tunn. Mot slutet, när Michael siktar in sig på Laurie igen, tar den fart på nytt och blir riktigt spännande. Grejen med en uppföljare av det här slaget är ju att den måste överträffa originalet, upplägget måste bli mer avancerat. Om detta är ett problem eller inte kan man väl diskutera men där första filmen hade en trovärdighet gör det mer urspårade upplägget i uppföljaren att trovärdigheten får lida. "Halloween II" innehåller dessutom mängder med kontinuitetsproblem och många frågetecken. Det rör sig inte direkt så mycket om logiska luckor, snarare oklarheter i handlingen. Sen är det ju rätt lustigt att kvällen fortskrider, men att döma av ljuden ur filmen "Night of the Living Dead" som visas på TV så verkar inte filmen komma framåt. Kanske beror det på de ständiga nyhetsavbrotten (å andra sidan har man gjort en egen liten mix med musik och ljud som inte är densamma i filmen)... 

"Halloween II" innehåller också en del roliga detaljer, exempelvis när det gäller Lauries hemliga kärlek Ben Tramer som hon nämner i första filmen och som här verkar få ett hett öde. Slutresultatet är helt okej, helt klart bättre än de flesta uppföljare i genren. Att Carpenter och Hill ville avsluta historien här råder det väl inga tvivel om. Men som så ofta finns det en högre makt i Hollywood som vill annorlunda...    

Tomo sätter sig på tåget till London och lämnar därmed ett förflutet som han inte har. I London träffar han Marek, en polsk kille som flyttat till England tillsammans med sin far. Marek tycker om att fotografera och favoritmotivet är den vackra franska servitrisen Maria som jobbar på ett kafé.

Ja, vad mer kan sägas om handlingen? Grundpremissen kan väl sägas presenteras ovan. "Somers Town" har ett sävligt tempo och en dokumentär känsla. Shane Meadows presenterar i stort sett samma sorts trasiga människor i samma trasiga England som i "This is England" (en del skådespelare är desamma även om karaktärerna inte är det). "Somers Town" är däremot inte lika dramatisk. Men samma hopplöshet, samma känsla av förlorad barndom och odefinierbar framtid präglar båda filmerna. På en del sätt känns "Somers Town" som om Meadows inte riktigt orkade göra något lika svart som "This is England". Resultatet räcker ändå långt. Det är mycket svärta i botten, men också en hel del humor. Fint foto, finstämd musik. Men som sagt, dramatiken ligger under ytan. "Somers Town" är knappt 70 minuter och längden är alldeles lagom. Den går att se gratis på en viss sajt. Kolla in den.

Dags för ännu en filmserie. Jag har skjutit upp att se om "Halloween"-serien en lång tid men så slog det mig att oktober väl är den bästa månaden för att ta itu med samtliga filmer. Dessutom förbereder jag mig redan nu psykiskt för Rob Zombies filmer. Jag ska försöka glömma hur mycket jag hatade hans första remake och se om den och se uppföljaren med nya ögon. Men nu är det originalet det först och främst handlar om.

Allhelgonahelgen 1963. Haddonfield, Illinois. Blott sex år gamla Michael Myers hugger brutalt ihjäl sin syster med en stor kökskniv. Femton år senare, lagom till Allhelgonahelgen, är det dags för en prövning i Myers fall. Hans psykiatriker, dr Sam Loomis är på väg att hämta Michael tillsammans med sköterskan Marion. Loomis vill vara säker på att Michael Myers aldrig friges eftersom han är övertygad om att Michael är ondskan själv. Och visst har han rätt. För inom bara några minuter har Michael både hunnit attackera Marion och stjäla bilen. I Haddonfield planerar unga Laurie Strode att sitta barnvakt för Tommy Doyle under Halloween-kvällen. Men ända sedan Laurie lämnat en nyckel i Myers gamla övergivna hus för en eventuell köpare har hon känt sig förföljd...



Jag kommer nog aldrig glömma första gången jag såg "Halloween". Det var vintern 1997 och jag hade äntligen fått tag i filmen på en import-VHSutgåva. Det snygga fotot var totaldemolerat då bilden var ihoptryckt för att få med så mycket som möjligt (det var alltså inte ens Pan & Scan). Det gav dock en viss känsla. Och redan när John Carpenters klassiska tema inledde filmen var jag fångad. Nu är det längesedan jag tappade räkningen på hur många gånger jag sett filmen, men vid en omtitt igår kväll fascinerandes jag återigen över hur vissa filmer aldrig tappar stinget, trots att man sett dem flera gånger. Jag har tidigare nämnt att det finns en förlängd TV-version av "Halloween" med extra scener som filmades i samband med inspelningen av "Halloween II" 1981. Igår återvände jag dock till det absoluta originalet.

John Carpenter satt förvisso i registolen men det var tillsammans med producenten Debra Hill som han skrev "Halloween". De ska bland annat ha förberett manuset genom att först skapa en lista med skrämmande scener. I manusarbetet fokuserade Carpenter på skrämseleffekterna medan Hill skrev dialoger, främst mellan Laurie och hennes vänner. Donald Pleasence var väl i princip det enda kända namnet i rollistan. Trots att Loomis egentligen inte har så mycket speltid, hans scener är däremot utspridda genom filmen, lyckas Pleasence skapa flera dimensioner i karaktären. Jamie Lee Curtis fick sitt genombrott som Laurie. Här inledde hon sin tidiga karriär som "scream queen". Dessutom är hon en minst sagt seg hjältinna, lika envis som Michael Myers, vilket kanske får sin förklaring i nästa film. Annars är skådespeleriet allt från okej till mindre bra. I det förstnämnda kan vi inkludera Charles Cyphers och PJ Soles, i det sistnämnda Nancy (Loomis) Kyes som Annie. Sen är jag ju svag för Marion också, spelad av Nancy Stephens. Att karaktären hade potential visar ju det faktum att hon fick återvända i uppföljaren. Apropå Marion leker John Carpenter en hel del med namn. Marion är uppkallad efter Janet Leighs karaktär i "Psycho" (och Leigh är såklart mor till Jamie Lee Curtis) medan Loomis delar namn med John Gavins karaktär i samma film. Någon slump är det inte heller eftersom "Psycho" är Carpenters favoritfilm. Namnet Laurie Strode och Michael Myers ska Carpenter ha lånat av folk han känt. I den här filmen spelas den maskerade Michael, The Shape, av Nick Castle. Castle fick låna ut sitt namn till en karaktär i Carpenters "The Fog". Namnet Haddonfield togs från Debra Hills hemstad.



Huruvida "Halloween" blev en oväntad succé eller inte kan man väl bara spekulera i. Carpenter, Hill och gänget ansträngde sig för att göra en riktigt bra skräckfilm och något som stod ut i mängden, sin låga budget till trots. Det finns såklart en hel del kul trivia kring processen och inspelningen. Filmen hette egentligen "The Babysitter Murders". Tydligen var det nära att Michael Myers fick bära en clownmask. Istället blev det en speciellt omgjord mask som egentligen föreställde William Shatner i "Star Trek". Carpenter erbjöd rollen som dr Loomis till både Peter Cushing och Christopher Lee som tackade nej. Enligt IMDB ansåg tydligen Lee detta val vara hans största misstag i karriären.

Som jag redan mer eller mindre påpekat: "Halloween" är tidlös. Stämningen är oslagbar, inte minst tack vare Carpenters musik, fotot och de öde vyerna av Haddonfield. Jag gillar både Curtis och Pleasence i huvudrollerna. Fortfarande ger "Halloween" mig rysningar, trots att jag kan filmen in i minsta detalj. En riktig klassiker. Det är rätt intressant att jämföra "Halloween" med dagens skräckfilmer då den förstnämnda knappt innehåller något blod överhuvudtaget medan det idag verkar vara standard att skräckfilmer ska innehålla så mycket gore som möjligt. En annan sak jag gillar skarpt är hur beräknande och smart Michael Myers är. Han planerar framåt och förutser eventuella vändningar. Logiskt och obehagligt. Succén med "Halloween" innebar givetvis att en uppföljare skulle göras...

Från ett krig till ett annat. Första världskrigets härjningar är över och Frankrike försöker läka sina sår och gå vidare. Mathilde har fått veta att hennes kille Manech dött efter att ha skickats ut i Ingemansland som straff för sina försök att få frisedel. Trots detta tråkiga besked vägrar Mathilde acceptera fakta. Hon känner nämligen att Manech fortfarande lever och trots att det gått ett par år sedan kriget slutade gör hon allt för hitta honom. Ju mer hopplöst allt verkar, desto mer övertygad blir Mathilde om att Manech lever någonstans.

"En långvarig förlovning" är ett ypperligt exempel på varför jag gillar att inte veta alltför mycket om filmer innan jag ser dem (och därmed har jag också påpekat att jag inte läst förlagan). För med vetskap följer ofta förväntningar och om jag hade haft förväntningar inför denna så hade jag nog inte gillat den särskilt mycket. Men vad jag tyckte återkommer vi till. En annan rolig sak med att inte veta är att filmen därmed bjuder på en del överraskningar. I det här fallet var det när Jodie Foster plötsligt dök upp i en mindre roll. Kul! Men hur klarar sig filmen nu då? Utan förväntningar alltså? Jo, den klarar sig helt okej. Den är lite spännande, lite berörande, lite hemsk, lite sorglig, lite rolig. Lite av allt. På många sätt är "En långvarig förlovning" lagom. Lagomt snyggt foto, lagomt bra skådespeleri (sagt av en som gillat Audrey Tautou i allt jag sett henne i) och lagom berättelse. Det enda som för mig stod ut lite extra var Angelo Badalamentis musik. Den kändes väldigt ovanlig för att vara Badalamenti och stöttade berättelsen på ett mer obemärkt sätt till skillnad från hans musik för David Lynchs filmer. På så sätt stod den ut. Dessutom var det några riktigt fina stycken med såklart också. Men även om "En långvarig förlovning" är helt okej och klart sevärd, så får jag ändå konstatera att den enda film av Jean-Pierre Jeunet som jag gillat riktigt, riktigt mycket är "Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain" (nej, jag tänker inte använda den fantasilösa svenska titeln). Men "En långvarig förlovning" fungerar fortfarande bättre än exempelvis "Alien Resurrection" och "De förlorade barnens stad". Lagomt sevärd, helt enkelt.