Dagen till ära gör de obehagliga scenerna comeback här i bloggen och den här gången kommer sekvensen från antagligen den mest otippade produktionen hittills. Ovan kan du nämligen se slutet på "Agatha Christie's Miss Marple - Sleeping Murder". Givetvis är det inte från de senare blasken till filmatiseringar, utan från versionen anno 1987, med den "riktiga" miss Marple: Joan Hickson. Det var tack vare "Woman in Black" som jag äntligen såg förra veckan och som jag ska skriva om inom en snar framtid, som jag mindes den här slutsekvensen. I denna filmatisering av "Sleeping Murder" flyttar Gwenda och hennes man Giles in i ett pampigt hus. Gwenda känner sig hemma i huset, trots att hon aldrig satt sin fot i England tidigare. Snart övergår dock det hela i rena skräcken då hon känner obehag i vissa delar av byggnaden och när det visar sig att hennes minnen blir mer och mer detaljerade. Det hela kulminerar då Gwenda minns att hon sett ett mord ske i hallen. Genom bekanta kommer paret i kontakt med miss Marple som först avråder dem från att forska vidare, men som sedan stöttar dem i utredningen.

Som så ofta i Agatha Christies berättelser är historien alldeles för omfattande för att återberättas kort. Men den här versionen av "Sleeping Murder" präglas av en riktigt hotfull och kuslig stämning, mycket tack vare musiken, ljussättningen och fotot. I sekvensen ovan tycks Gwenda ha lämnats ensam, när hon egentligen är betet i miss Marples fälla. Det som också bidrar till obehaget i sammanhanget är att mördaren är rätt unik, åtminstone för att vara i miss Marples värld. Han mördar inte på grund av makt, utan för att han är fullständigt galen. Trots att det hela slutar lyckligt, tack vare miss Marple och hennes besprutningsmedel mot ogräs, tycker jag den obehagliga känslan stannar kvar. Inte minst för att mordoffret Helens grav ännu är synlig i trädgården... 

Obehagliga scener: Sleeping Murder

Temainlägg 3 kommentarer


Dagen till ära gör de obehagliga scenerna comeback här i bloggen och den här gången kommer sekvensen från antagligen den mest otippade produktionen hittills. Ovan kan du nämligen se slutet på "Agatha Christie's Miss Marple - Sleeping Murder". Givetvis är det inte från de senare blasken till filmatiseringar, utan från versionen anno 1987, med den "riktiga" miss Marple: Joan Hickson. Det var tack vare "Woman in Black" som jag äntligen såg förra veckan och som jag ska skriva om inom en snar framtid, som jag mindes den här slutsekvensen. I denna filmatisering av "Sleeping Murder" flyttar Gwenda och hennes man Giles in i ett pampigt hus. Gwenda känner sig hemma i huset, trots att hon aldrig satt sin fot i England tidigare. Snart övergår dock det hela i rena skräcken då hon känner obehag i vissa delar av byggnaden och när det visar sig att hennes minnen blir mer och mer detaljerade. Det hela kulminerar då Gwenda minns att hon sett ett mord ske i hallen. Genom bekanta kommer paret i kontakt med miss Marple som först avråder dem från att forska vidare, men som sedan stöttar dem i utredningen.

Som så ofta i Agatha Christies berättelser är historien alldeles för omfattande för att återberättas kort. Men den här versionen av "Sleeping Murder" präglas av en riktigt hotfull och kuslig stämning, mycket tack vare musiken, ljussättningen och fotot. I sekvensen ovan tycks Gwenda ha lämnats ensam, när hon egentligen är betet i miss Marples fälla. Det som också bidrar till obehaget i sammanhanget är att mördaren är rätt unik, åtminstone för att vara i miss Marples värld. Han mördar inte på grund av makt, utan för att han är fullständigt galen. Trots att det hela slutar lyckligt, tack vare miss Marple och hennes besprutningsmedel mot ogräs, tycker jag den obehagliga känslan stannar kvar. Inte minst för att mordoffret Helens grav ännu är synlig i trädgården... 


Det var en riktig "Twin Peaks"-dag för min del igår. Som lördagsmatiné bjöd jag mig själv på filmen som detta inlägg kommer handla om och under kvällen kom jag mig äntligen för att köpa "Twin Peaks"-musiken som inte finns på CD via David Lynchs hemsida. Det sistnämnda rekommenderar jag verkligen (men notera att musiken är indelad i ett större och ett mindre album om du vill ha allt)! Lynch har som en bonus även lagt in musik som aldrig användes i serien, demos och musik från "Twin Peaks - Fire Walk With Me". Alternativ musik från nämnda film finns också med. Missbruket är i full gång här hos mig. Men nog om det!

FBI-agenterna Chester Desmond och Sam Stanley skickas till den lilla staden Deer Meadow. En ung kvinna, Teresa Banks, har hittats mördad och insvept i plast. Fallet är ett av FBI-chefen Gordon Coles "Blue Rose Cases" och därför kallas FBI in. Polismyndigheten i Deer Meadow vill dock inte ha någon inblandning utifrån. Desmond och Stanley upptäcker att det finns en hel del konstigheter med Teresa Banks liv och död och mitt i allt försvinner Chester Desmond spårlöst. Dale Cooper tar över fallet men ledtrådarna tycks inte leda någonstans. Cooper tvingas ge upp, men med en känsla av att mördaren kommer slå till igen. Handlingen flyttas till Twin Peaks, ett år senare där vi möter Laura Palmer, en ung kvinna med en minst sagt komplicerad tillvaro. Det här är sista veckan i hennes liv...



När det stod klart att en långfilm skulle göras baserad på TV-serien tyckte Mark Frost att det skulle bli en sequel för att binda ihop trådarna, men David Lynch var mer intresserad av att berätta om Laura Palmers sista tid i livet. I slutänden gjordes filmen, vars ursprungliga titel var "Twin Peaks - Fire Walk With Me, Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer", utan inblandning från Frost även om han är credited som exekutiv producent. David Lynch lyckades samla ihop de flesta skådespelarna från serien även om inte alla, exempelvis Kyle MacLachlan, var helt sugna på att återvända till berättelsen. Det påstås att MacLachlans rädsla för typecasting ledde till skapandet av Chris Isaaks karaktär Chester Desmond. De enda som antagligen tackade nej till att medverka eftersom de inte fanns med i manuset var Sherilyn Fenn (Audrey) och Piper Laurie (Catherine). Orsaken till detta är för mig okänd. Om jag inte minns fel är Ben Horne med i manuset men efter att ha läst det valde Richard Beymer att avstå då han tyckte Hornes medverkan var för spekulativ och omotiverad. Lara Flynn Boyle kunde inte reprisera sin roll som Donna på grund av andra filmproduktioner och därför togs rollen över av Moira Kelly som i mitt tycke är alldeles för mjäkig i sin gestaltning. Hur som helst klipptes Donnas roll ner rejält och i stort sett majoriteten av skådisarna från serien hamnade också på klipprumsgolvet. Den första versionen av filmen var tre timmar och fyrtio minuter med Lynch tvingades klippa ner den med ytterligare en och en halv timme. På senare tid har det framkommit att det filmades material för minst en version på fem timmar. Exempelvis Peggy Lipton (Norma) och Everett McGill (Ed) har berättat att de även improviserade ihop scener. Sheryl Lee gör överlag en bra insats som Laura Palmer, men hon är aningens ojämn. Hon får verkligen jobba hårt med tanke på att hon medverkar i princip i varje scen från det att handlingen flyttas till Twin Peaks.


Norma och Ed i en bortklippt och improviserad scen.

"Twin Peaks - Fire Walk With Me" har i det stora hela en helt annan stämning än serien och jag tror det var en av orsakerna till att den gjorde folk besvikna. Humorn är nästan helt frånvarande och istället är Lauras berättelse oerhört mörk. Om man bortser från serien tycker jag filmen helt klart står bra på egna ben. Det finns en hel del starka scener, till exempel den där David Bowies karaktär gör en oväntad comeback och vi får se lägenheten där Mike och Bob bodde, en sekvens som i original var kring fyrtio minuter om jag inte missminner mig. Jag älskar övergången till Twin Peaks och den korta scenen med Mike och Bobby, likaså de flesta scenerna med Ray Wise som Leland Palmer. Han gör en otroligt stark insats. Scenen på Roadhouse med Julee Cruise är också en av mina favoriter. Jag gillar även hur vi får se sådant som bara nämndes i serien, till exempel Sam Stanley (en oväntat castad Kiefer Sutherland) som Cooper nämner i pilotavsnittet och polisen från Deer Meadow som Bobby tvingas skjuta i självförsvar och som James berättar för Donna att Laura pratat om, också i pilotavsnittet. Och jag gillar att Frances Bays falska mrs Tremond med barnbarn kopplas ihop med mysterierna på ett mer uttalat sätt än i serien.

Överlag är inte "Twin Peaks - Fire Walk With Me" helt motiverad. Berättelsen om Laura känns inte särskilt angelägen, i alla fall inte på samma sätt som i serien där hennes liv nystades upp allt eftersom. Men jag föredrar ändå en prequel framför en uppföljare. Dessutom får vi ju en del vinkar om fortsättningen på serien. Laura drömmer om Annie som ber henne skriva i dagboken om att den gode Dale är fast i Black Lodge. Och Lynch filmade även scener som utspelade sig efter serien, där Annie kommer till sjukhuset och en sköterska stjäl Fire Walk With Me-ringen som Annie har på ett finger. Även en scen där Truman och dr Hayward slår in Coopers badrumsdörr och hittar honom på golvet filmades. De scener i den slutgiltiga versionen som inkluderar Cooper i Black Lodge utspelar sig ockås efter serien.



Soundtracket är såklart på topp, likaså foto och klippningen. David Lynch har själv stått för ljuddesignen och ibland tycker jag ljuden tar över berättandet, samtidigt som jag gillar att de olika komponenterna används så frekvent, vilket ju Lynch gör med lite bättre avvägning i "Wild at Heart". Det finns en del kontinuitetsproblem mellan filmen och serien, främst att Ronette faktiskt inte ser Laura mördas, vilket hon gjorde i serien. Men jag kan ha överseende med det. För övrigt gillar jag inledningssekvensen med TV:n som exploderar, vilket antagligen är en signal om att filmen blir något annat än serien, men också att TV:s censur inte gäller längre. "Twin Peaks - Fire Walk With Me" är nog rätt poänglös om man inte sett serien och det är definitivt ingen film som man bör se innan serien ifall man inte sett någon av dem tidigare. Jag gillar filmen, men tycker ändå inte den kan tävla med Lynchs bästa filmer.

David Lynch har valt ut bortklippta scener, med minst en timmes speltid, för en framtida release som extramaterial men än har inte någon sådan utgåva blivit av. Nu är dock filmen på G för en BluRay-release nästa år och vi får hålla tummarna för att de bevarade scenerna kommer med! Framöver kommer mina tidigare nämnda inlägg om teorier och analyser av "Twin Peaks" och dess mytologi. Jag vet inte riktigt hur många inlägg det kommer bli, men som det ser ut nu blir det en liten följetong i alla fall. Ska försöka knyta ihop trådarna till kommande vecka, men det är MYCKET! 

Twin Peaks - Fire Walk With Me (1992)

David Lynch 4 kommentarer


Det var en riktig "Twin Peaks"-dag för min del igår. Som lördagsmatiné bjöd jag mig själv på filmen som detta inlägg kommer handla om och under kvällen kom jag mig äntligen för att köpa "Twin Peaks"-musiken som inte finns på CD via David Lynchs hemsida. Det sistnämnda rekommenderar jag verkligen (men notera att musiken är indelad i ett större och ett mindre album om du vill ha allt)! Lynch har som en bonus även lagt in musik som aldrig användes i serien, demos och musik från "Twin Peaks - Fire Walk With Me". Alternativ musik från nämnda film finns också med. Missbruket är i full gång här hos mig. Men nog om det!

FBI-agenterna Chester Desmond och Sam Stanley skickas till den lilla staden Deer Meadow. En ung kvinna, Teresa Banks, har hittats mördad och insvept i plast. Fallet är ett av FBI-chefen Gordon Coles "Blue Rose Cases" och därför kallas FBI in. Polismyndigheten i Deer Meadow vill dock inte ha någon inblandning utifrån. Desmond och Stanley upptäcker att det finns en hel del konstigheter med Teresa Banks liv och död och mitt i allt försvinner Chester Desmond spårlöst. Dale Cooper tar över fallet men ledtrådarna tycks inte leda någonstans. Cooper tvingas ge upp, men med en känsla av att mördaren kommer slå till igen. Handlingen flyttas till Twin Peaks, ett år senare där vi möter Laura Palmer, en ung kvinna med en minst sagt komplicerad tillvaro. Det här är sista veckan i hennes liv...



När det stod klart att en långfilm skulle göras baserad på TV-serien tyckte Mark Frost att det skulle bli en sequel för att binda ihop trådarna, men David Lynch var mer intresserad av att berätta om Laura Palmers sista tid i livet. I slutänden gjordes filmen, vars ursprungliga titel var "Twin Peaks - Fire Walk With Me, Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer", utan inblandning från Frost även om han är credited som exekutiv producent. David Lynch lyckades samla ihop de flesta skådespelarna från serien även om inte alla, exempelvis Kyle MacLachlan, var helt sugna på att återvända till berättelsen. Det påstås att MacLachlans rädsla för typecasting ledde till skapandet av Chris Isaaks karaktär Chester Desmond. De enda som antagligen tackade nej till att medverka eftersom de inte fanns med i manuset var Sherilyn Fenn (Audrey) och Piper Laurie (Catherine). Orsaken till detta är för mig okänd. Om jag inte minns fel är Ben Horne med i manuset men efter att ha läst det valde Richard Beymer att avstå då han tyckte Hornes medverkan var för spekulativ och omotiverad. Lara Flynn Boyle kunde inte reprisera sin roll som Donna på grund av andra filmproduktioner och därför togs rollen över av Moira Kelly som i mitt tycke är alldeles för mjäkig i sin gestaltning. Hur som helst klipptes Donnas roll ner rejält och i stort sett majoriteten av skådisarna från serien hamnade också på klipprumsgolvet. Den första versionen av filmen var tre timmar och fyrtio minuter med Lynch tvingades klippa ner den med ytterligare en och en halv timme. På senare tid har det framkommit att det filmades material för minst en version på fem timmar. Exempelvis Peggy Lipton (Norma) och Everett McGill (Ed) har berättat att de även improviserade ihop scener. Sheryl Lee gör överlag en bra insats som Laura Palmer, men hon är aningens ojämn. Hon får verkligen jobba hårt med tanke på att hon medverkar i princip i varje scen från det att handlingen flyttas till Twin Peaks.


Norma och Ed i en bortklippt och improviserad scen.

"Twin Peaks - Fire Walk With Me" har i det stora hela en helt annan stämning än serien och jag tror det var en av orsakerna till att den gjorde folk besvikna. Humorn är nästan helt frånvarande och istället är Lauras berättelse oerhört mörk. Om man bortser från serien tycker jag filmen helt klart står bra på egna ben. Det finns en hel del starka scener, till exempel den där David Bowies karaktär gör en oväntad comeback och vi får se lägenheten där Mike och Bob bodde, en sekvens som i original var kring fyrtio minuter om jag inte missminner mig. Jag älskar övergången till Twin Peaks och den korta scenen med Mike och Bobby, likaså de flesta scenerna med Ray Wise som Leland Palmer. Han gör en otroligt stark insats. Scenen på Roadhouse med Julee Cruise är också en av mina favoriter. Jag gillar även hur vi får se sådant som bara nämndes i serien, till exempel Sam Stanley (en oväntat castad Kiefer Sutherland) som Cooper nämner i pilotavsnittet och polisen från Deer Meadow som Bobby tvingas skjuta i självförsvar och som James berättar för Donna att Laura pratat om, också i pilotavsnittet. Och jag gillar att Frances Bays falska mrs Tremond med barnbarn kopplas ihop med mysterierna på ett mer uttalat sätt än i serien.

Överlag är inte "Twin Peaks - Fire Walk With Me" helt motiverad. Berättelsen om Laura känns inte särskilt angelägen, i alla fall inte på samma sätt som i serien där hennes liv nystades upp allt eftersom. Men jag föredrar ändå en prequel framför en uppföljare. Dessutom får vi ju en del vinkar om fortsättningen på serien. Laura drömmer om Annie som ber henne skriva i dagboken om att den gode Dale är fast i Black Lodge. Och Lynch filmade även scener som utspelade sig efter serien, där Annie kommer till sjukhuset och en sköterska stjäl Fire Walk With Me-ringen som Annie har på ett finger. Även en scen där Truman och dr Hayward slår in Coopers badrumsdörr och hittar honom på golvet filmades. De scener i den slutgiltiga versionen som inkluderar Cooper i Black Lodge utspelar sig ockås efter serien.



Soundtracket är såklart på topp, likaså foto och klippningen. David Lynch har själv stått för ljuddesignen och ibland tycker jag ljuden tar över berättandet, samtidigt som jag gillar att de olika komponenterna används så frekvent, vilket ju Lynch gör med lite bättre avvägning i "Wild at Heart". Det finns en del kontinuitetsproblem mellan filmen och serien, främst att Ronette faktiskt inte ser Laura mördas, vilket hon gjorde i serien. Men jag kan ha överseende med det. För övrigt gillar jag inledningssekvensen med TV:n som exploderar, vilket antagligen är en signal om att filmen blir något annat än serien, men också att TV:s censur inte gäller längre. "Twin Peaks - Fire Walk With Me" är nog rätt poänglös om man inte sett serien och det är definitivt ingen film som man bör se innan serien ifall man inte sett någon av dem tidigare. Jag gillar filmen, men tycker ändå inte den kan tävla med Lynchs bästa filmer.

David Lynch har valt ut bortklippta scener, med minst en timmes speltid, för en framtida release som extramaterial men än har inte någon sådan utgåva blivit av. Nu är dock filmen på G för en BluRay-release nästa år och vi får hålla tummarna för att de bevarade scenerna kommer med! Framöver kommer mina tidigare nämnda inlägg om teorier och analyser av "Twin Peaks" och dess mytologi. Jag vet inte riktigt hur många inlägg det kommer bli, men som det ser ut nu blir det en liten följetong i alla fall. Ska försöka knyta ihop trådarna till kommande vecka, men det är MYCKET! 


Ett gäng högskolestudenter följer i spåren av det som verkar vara en tjuvjägare som tar livet av björnar. De lyckas hitta den misstänkte, Hans, och förföljer honom. Det visar sig att Hans inte alls är någon tjuvjägare av björn, utan en helt annan sorts jägare: av troll. Studenterna får tillsammans med Hans uppleva alla de gamla sagorna - i verkligheten!

Idén är absolut inte ny, men genomförandet är riktigt bra. I den här genren av "dokumentärfilmer" finns det alltid en risk att det blir för mycket fladder med kameran och för lite handling, som exempelvis i "Cloverfield" som är den enda av de filmer jag sett i genren som gjort mig riktigt sjösjuk. Där var kameran aldrig stilla, men i "Trolljegeren" hittar man den perfekta avvägningen mellan skakigt och stilla och det ska väl antagligen regissören André Ovredal ha credit för. Valet av mer okända skådespelare som studenterna är också lyckat. De spelar förvirringen och fascinationen utan att överspela. Otto Jespersen som Hans hittar också rätt balans i spelet. Jag föll rätt bra för "Trolljegeren". Vissa scener blir transportsträckor och filmen ligger på gränsen när det gäller att dra ut på att visa det första trollet. Men berättelsen präglas av en fantasifullhet som går rätt in i mitt hjärta. Den är dessutom ganska spännande på sina håll, lite obehaglig och vansinnigt absurt rolig när inslag från sagorna visar sig gälla i verkligheten. Jag kommer på mig själv med att skratta högt när Hans berättar att han ska hälla ut lite "kristet blod" på en bro för att locka till sig trollet. Absurt, minst sagt. Dessutom är trollen ganska vackra och animationerna fungerar oftast riktigt bra. Den norska fjällvärlden är ju i mitt tycke obehaglig i sig och bidrar en hel del till att jag köper illusionen. "Trolljegeren" har i all sin enkelhet något gemensamt med "Jurassic Park" för min del: tack vare filmen önskar jag att de här varelserna fanns i verkligheten. Efter att ha spytt galla över "Halloween"-serien senaste månaden känns det riktigt bra att helhjärtat kunna rekommendera en film! Även om idén som sagt inte är ny, så bevisar "Trolljegeren" återigen att Norge ligger långt före Sverige när det gäller att göra film inom alternativa genrer. Och just därför kanske också överhuvudtaget.

Trolljegeren (2010)

Skräckfilm 4 kommentarer


Ett gäng högskolestudenter följer i spåren av det som verkar vara en tjuvjägare som tar livet av björnar. De lyckas hitta den misstänkte, Hans, och förföljer honom. Det visar sig att Hans inte alls är någon tjuvjägare av björn, utan en helt annan sorts jägare: av troll. Studenterna får tillsammans med Hans uppleva alla de gamla sagorna - i verkligheten!

Idén är absolut inte ny, men genomförandet är riktigt bra. I den här genren av "dokumentärfilmer" finns det alltid en risk att det blir för mycket fladder med kameran och för lite handling, som exempelvis i "Cloverfield" som är den enda av de filmer jag sett i genren som gjort mig riktigt sjösjuk. Där var kameran aldrig stilla, men i "Trolljegeren" hittar man den perfekta avvägningen mellan skakigt och stilla och det ska väl antagligen regissören André Ovredal ha credit för. Valet av mer okända skådespelare som studenterna är också lyckat. De spelar förvirringen och fascinationen utan att överspela. Otto Jespersen som Hans hittar också rätt balans i spelet. Jag föll rätt bra för "Trolljegeren". Vissa scener blir transportsträckor och filmen ligger på gränsen när det gäller att dra ut på att visa det första trollet. Men berättelsen präglas av en fantasifullhet som går rätt in i mitt hjärta. Den är dessutom ganska spännande på sina håll, lite obehaglig och vansinnigt absurt rolig när inslag från sagorna visar sig gälla i verkligheten. Jag kommer på mig själv med att skratta högt när Hans berättar att han ska hälla ut lite "kristet blod" på en bro för att locka till sig trollet. Absurt, minst sagt. Dessutom är trollen ganska vackra och animationerna fungerar oftast riktigt bra. Den norska fjällvärlden är ju i mitt tycke obehaglig i sig och bidrar en hel del till att jag köper illusionen. "Trolljegeren" har i all sin enkelhet något gemensamt med "Jurassic Park" för min del: tack vare filmen önskar jag att de här varelserna fanns i verkligheten. Efter att ha spytt galla över "Halloween"-serien senaste månaden känns det riktigt bra att helhjärtat kunna rekommendera en film! Även om idén som sagt inte är ny, så bevisar "Trolljegeren" återigen att Norge ligger långt före Sverige när det gäller att göra film inom alternativa genrer. Och just därför kanske också överhuvudtaget.