McMurphy förs från fängelset till ett mentalsjukhus för en psykiatrisk utvärdering. Men är han sjuk i laglig mening eller bara en vanlig brottsling? Är han ens det? På mentalsjukhuset styr nurse Ratched med järnhand och eftersom McMurphy inte är den som fogar sig är det som bäddat för konflikter. Men hans närvaro får även andra effekter på de andra intagna.  

Sent ska syndaren vakna och i fallet med Milos Formans "Gökboet" är jag definitivt en syndare. Jag är förvisso bekant med pjäsversionen sedan tidigare och hade sett enstaka sekvenser ur filmen. Liksom i fallet med "Sunset Boulevard" konstaterar jag att trots att det är sällan det händer, så är det något visst att se en film som redan från början känns rätt, som redan från inledningen har fångat en. Det finns mycket att fundera över, inte bara frågan om vem det egentligen är som är sjuk eller huruvida samhället återspeglas i mentalsjukhuset, men också kring karaktärernas relationer till varandra och deras drivkrafter. Det finns många bottnar i skådespeleriet. Jack Nicholson som den tvetydige McMurphy, vars närvaro såklart ändrar på alla regler och strukturer, är strålande och hans samspel med de övriga fungerar riktigt bra, inte minst Will Sampson (Poltergeist II) som den tyste indianhövdingen. Jag imponeras av en ung Brad Dourif som stammande Billy och Louise Fletcher som Nurse Ratched gör karaktären väldigt komplex, liksom Nicholson med McMurphy. Tycker definitivt att Ratched får betydligt fler nyanser än bara som en jävlig maktmissbrukare. Danny DeVito kände jag inte ens igen i början och det får väl också ses som ett gott omdöme. Sen är det lite kul att se Scatman Crothers och Nicholson spela mot varandra, båda två medverkade ju senare i Stanley Kubricks "The Shining". Fotot och klippningen är genomtänkt och väl genomarbetat, musiken likaså. Slutet är fantastiskt. "One Flew Over the Cuckoo's Nest" är sevärd på det där märkligt tidlösa sättet. Om du också är en syndare: vakna!

Det är fest i en stuga. Stämningen är gemytlig, men mitt under ett sångframträdande av en av vännerna blir denne komplett galen. Snart är alla döda. Alla utom Jerry Zipkin. Polisen är ute efter honom, övertygad om att han är mördaren. Jerry själv försöker finna svar på vart den plötsliga galenskapen kom från och upptäcker att det finns ett nät av människor som tycks dela samma bakgrund. Samtliga håller på att tappa håret. Nästa steg är galenskapen...

"Blue Sunshine", regi Jeff Lieberman, är en minst sagt knackig produktion. I början känns den som vilken B-skräckfilm som helst från den här tiden även om potential kan anas i de långa förtexterna och den kalla, nästan obehagliga stämning som den blå fullmånen skapar. Även om knackigheten fortsätter, främst i skådespeleriet och ibland även fotot, så tar den hotfulla stämningen till slut över och jag kommer på mig själv med att vara helt engagerad i den otroliga berättelsen. Antidrogbudskapen är starka, men blir intressant nog aldrig löjliga. Kanske för att moralkakor och pekpinnar får stå tillbaka för berättelsen. För mig kändes "Blue Sunshine" som en skräckfilm där droger bara råkar ha en viktig funktion i handlingen. Filmen i sig är intressant, ganska spännande och lite obehaglig. Slutet är abrupt på ett riktigt bra sätt. En sevärd liten pärla helt enkelt!

Förresten, innan vi lämnar "Twin Peaks" kan en oförglömlig sekvens från "Twin Peaks - Fire Walk With Me" få bli detta inläggs utvalda favoritscen. Tyvärr verkar inte originalversionen, dvs där baklängesreplikerna är textade, finnas på nätet och eftersom jag för tillfället inte själv kan fånga scenen från min DVD-utgåva får vi nöja oss med det som finns till hands. Jag älskar musiken, klippningen, obehaget och förvirringen. Scenen var egentligen, som jag nog tidigare påpekat, mycket, mycket längre. David Bowie hade fler repliker och vi fick även se vart han kom ifrån och hur han återvände dit (ett hotell nånstans i Sydamerika). Mrs Tremond, Bob och skogshuggarna hade repliker och Little Man From Another Place och Pierre pratade också mer. I slutänden är jag glad att just detta klipptes ner med tanke på det speciella resultatet. Här introduceras "garmonbozia" och formicabordet är detsamma som i Black Lodge (i seriens sista avsnitt syns det i bakgrunden när Earl konfronterar Cooper).

Då var vi framme vid slutet på "Twin Peaks"-resan här i bloggen. Dröjsmålet har berott på tidsbrist och att min DVD-ripper på datorn lade av mitt i vilket ledde till att jag fick ta till en nödlösning, därav den varierande kvaliteten på filmsekvenserna...

I detta sista inlägg tar jag upp några eventuella samband kring olika händelser i både serien och filmen. Förresten glömde jag vid förra påpekandet ännu en scen där lukten av den brända motoroljan finns i luften: nämligen när Maddy får sätta livet till. Åter till detta inlägg: jag har hoppat över de mer uttalade sambanden i berättelsen, exempelvis Pierres ord till Donna som är desamma som de i Harolds avskedsbrev och liknande. 

Det var det! Kommentera, föreslå eller protestera gärna. Samtliga tolkningar och iakttagelser är ju mina egna och inte "officiella"!

Cooper och fåglarna

En sak som alltid väcker mitt intresse är i scenen där Jacques Renaults fågel Waldo tagits till polisstationen. Doc Hayward frågar Cooper om han vill mata fågeln, varpå Cooper svarar att han inte tycker om fåglar. Han håller sig dessutom på behörigt avstånd. I kombination med hur ugglorna används i serien blir det särskilt intressant.

Sternwoods drink

Under förhöret kring huruvida Leo kan åtalas eller ej ber domare Sternwood om råd av Truman och Cooper. De sitter i baren på Roadhouse och Sternwood ber sin assistent att blanda en speciell drink. När de ska dricka säger han till Truman och Cooper att hålla ett öga på drinken eftersom den "smyger sig på en". Denna kommentar leder till att Cooper inte dricker. En antydan om hans bakgrundshistoria med Windom Earl? Fler antydningar i den vägen får vi ju även genom Leland/Bob som vid erkännandet plötsligt utbrister: "I have this thing for knives. Just what happened to you in Pittsburgh, Cooper".

Deathbag

I Coopers dröm säger Bob "I'll catch you with my deathbag". Efter mordet på Maddy förvarar Leland liket i sin golfbag. 

Oljigt kaffe

I nästnäst sista avsnittet faller en bricka i golvet på RR, till synes av sig själv just som Annie och Cooper uttrycker sin kärlek för varandra. Ännu ett illavarslande tecken? Kaffet som droppar ner på golvet blir plötsligt väldigt segrinnande. I Black Lodge i sista avsnittet leker dvärgen med kaffet och gör det bland annat segrinnande just som Cooper ska dricka det.

Vita ansikten



I näst sista avsnittet kommer Windom Earl tillbaka till stugan med en trevlig överraskning åt Leo. Earl är helt vit i ansiktet och svart i munnen. I långfilmen får Laura ett liknande utseende när Bob visar prov på sin makt genom henne inför Harold. Leland ser likadan ut när han träder in i cirkeln av sykomorträd i Glastonbury Grove. Frågan är ju om de två sistnämnda scenerna har med Earl att göra. Avsnittet innan slutar med att han inser att grottmålningen är en karta. Har han redan varit inne i Black Lodge, eller sysslat med något i Glastonbury Grove? Om han redan har varit inne i Black Lodge, varför behöver han då Annies rädsla? Eller är det så att Annie var det avsedda kidnappningsoffret oavsett vem som vann Miss Twin Peaks, för att det bättre går ihop med Earls historia med Cooper? Earl stalkar ju dessutom paret.

Lauras tecken

När Cooper möter Laura i Black Lodge i sista avsnittet gör hon en sorts kombinerad knäppning/neråtpekning med fingrarna. Antagligen hade det ingen större innebörd då, men i "Twin Peaks - Fire Walk With Me" får det en betydelse när Laura gör samma tecken åt Buck i vidriga "The Pink Room" (klubben i Kanada).

That gum you like...

Ett litet montage av de tre tillfällen då den klassiska repliken används. När den drogade major Briggs plötsligt uttalar den baklänges är orden fortfarande i rätt ordning. Är det en hälsning till Earl från Black Lodge? Hälsning och varning kanske?

Skakande händer

I seriens näst näst sista avsnitt drabbas tre karaktärer av skakande högerhänder: en statist på RR, Cooper och Pete. I slutsekvensen söker sig Bobs högra arm fram i Glastonbury Grove varpå han skriker något som låter som "I'm out". Dessa fyra händelser hör väl samman och återknyter antagligen till just den sista, med Bobs kommande utträde ur Black Lodge. I "Twin Peaks - Fire Walk With Me" däremot berättar Irene på Hap's att Teresa Banks vänstra arm blev som förlamad under sista tiden. Detta hör nog samman på nåt vis med den vänstra armen som Mike högg av, alltså "mördararmen" där Mike och Bob hade (och har) sina tatueringar.

I det här inlägget tittar vi närmare på några symboler och teman som antingen används frekvent eller mer sällan i serien och filmen. Det finns nog anledning att återkomma till de här i de framtida inläggen också. Förhoppningsvis har jag inte glömt något viktigt, men det får jag isåfall ta upp framöver.

Fire Walk With Me



Huruvida denna symbol verkligen är "Fire Walk With Me"-symbolen är väl inte helt uttalat. När märket är vänt nedåt går mina associationer till ugglorna, men när det är vänt uppåt, som på bilderna ovan, skulle det lika gärna kunna symbolisera eld. Den senare varianten är uppenbarligen den rätta, det vill säga den uppåtvända, eftersom symbolen måste vridas i den riktningen i Owl Cave för att grottmålningen ska visa sig.  

Ljusen(eld)/Sycamore Trees



Cirkeln med de tolv ljusen används i Coopers dröm och filmades därmed till långfilmsslutet på pilotavsnittet. Då hade de ingen större betydelse, men det är intressant att formen återspeglas i Glastonbury Grove där ingången till Black Lodge finns. De tolv sykomorträden omringar själva porten. Ljuscirkeln användes faktiskt senare även om vi aldrig fick se det, nämligen i en improviserad scen i långfilmen där Mike (The One Armed Man) släcker ljusen ett efter ett samtidigt som han mantrar "Fire Walk With Me", allt inspelat baklänges. Skådespelaren Al Strobel har berättat om denna scen och sin besvikelse över att den inte var med i filmen.

Creamed Corn (Garmonbozia)



I avsnitt två, säsong två, möter Donna den märkliga mrs Tremond och hennes sonson. Mrs Tremond blir upprörd när hon märker att maten innehåller stuvad majs varpå Pierre trollar bort den. Senare får vi veta att mrs Tremond inte alls var mrs Tremond. I "Twin Peaks - Fire Walk With Me" står det klart att Tremond och Pierre hör till de övernaturliga varelserna. Majsen får också sin förklaring då den kallas "Garmonbozia" (pain and sorrow). Dvärgen och eventuellt Mike på något sätt (vilket jag påpekade i föregående inlägg) kräver en del av Lelands smärta och sorg efter att Laura mördats. Detta symboliseras dels genom blodet som Bob suger ur Lelands mage och spiller på golvet i Black Lodge, dels av majsen som dvärgen äter. Antagligen livnär sig dessa varelser på smärta och sorg, vilket går i linje med att känslan av rädsla släpper in en person i Black Lodge. Därför behöver Windom Earl ta med sig någon (Annie) och därför kommer Cooper in i Black Lodge. En vanlig tolkning är även att Bob vinner över Cooper i det läget för att Cooper inte kan hantera sin rädsla och den mörka sidan av sig själv.

Margarets vedträd/Lauras solglasögon/trämaterial på The Great Northern Hotel



Margarets, dvs Log Ladys, man dog i en brand dagen efter bröllopet. Kanske har hans själ eller ande blivit kvar i vedträet? Det vet ju uppenbarligen saker som inte Log Lady kan veta (exempelvis major Briggs meddelande till Cooper). Samtidigt berättar ju Log Lady om natten då Laura mördades ur vedträets perspektiv, men i ännu en bortklippt scen ur långfilmen så hör Margret själv hur Laura och Ronette skriker i skogen, samtidigt som hennes tatuering på benet glöder. Om hennes mans ande finns i vedträet så skulle det även vara troligt att något av Laura stannat i hennes solglasögon. Maddy beter sig annorlunda när hon haft på sig dem och förändringen är särskilt tydlig hos Donna som ju börjar bete sig som Laura. Detta är aldrig uttalat i serien, men någon tanke med förändringen genom glasögonen finns ju uppenbarligen. På samma sätt tycks ju Josie ha fastnat på The Great Northern Hotel, först i nattygsbordet och sedan i väggarna. I nästnäst sista avsnittet chockeras ju plötsligt Ben Horne av något utanför bild, varpå scenen övergår till Pete som tittar in i väggen i receptionen och utbrister "Josie, I can see your face".

Margarets och Briggs tatueringar

Major Briggs får sin tatuering (den vänstra) i nacken efter att han försvunnit i ett ljussken i skogen. Log Lady däremot har haft sin på baksidan av benet sedan hon var barn och var ute i skogen. Även hon minns ett ljussken från händelsen. Dessa tatueringar lägger Cooper samman vilket leder till att Annie kommenterar att de kombinerade symbolerna går att se i Owl Cave. Är det återigen någon som försöker hjälpa Cooper genom tatueringarna? Eller är Log Lady och Briggs "märkta" på grund av sina mer eller mindre synska förmågor?

Den gömda grottmålningen i Owl Cave

I grottmålningen finns mängder med symboler som aldrig får sin förklaring, men helheten utgör en karta över området i Twin Peaks (vattenfallet syns tydligt). Det jag kallar för Fire Walk With Me-symbolen finns med i elden. Till vänster är den långa och korta figur som gör att jag associerar till både dvärgen/jätten och mrs Tremond/sonsonen. Under dem finns cirkeln med de tolv träden i Glastonbury Grove. En del symboler är astrologiska (eller är det astronomiska?) tecken som ju skvallrar om under vilken tid på året som porten till Black Lodge är öppen. Major Briggs minns målningen trots att den varit dold bakom bergväggen fram till Earls härjningar och han tror sig ha sett den i drömmar efter sitt bortförande i skogen. Men mest intressant av allt är ju att även Andy känner igen den, han till och med säger i slutscenen i näst sista avsnittet: "I knew I've seen it someplace before". Detta följs aldrig upp eftersom serien tar slut...  

Ugglorna

En symbol för ondskan eller ett alternativt sätt för Bob att transportera sig och hålla koll på vad som händer? Ugglorna används på båda sätt även om inga antydningar ges eller uttalanden om det görs, bortsett från "the owls are not what they seem" och att ugglan likställs med Bob.

Fläkten

Närbilden på fläkten i trappan hos familjen Palmer används ofta i serien som en sorts stämningsskapare eller varning om att något obehagligt kommer ske. I filmen får det sin förklaring, Leland/Bob slår på fläkten innan han förgriper sig på Laura.

Trafikljus

Trafikljusen var tänkta som en stämningsskapare i serien och vad ljusen visar har ingen genomtänkt tanke. Lynch har dock i efterhand gjort en egen tolkning, nämligen att trafikljusen är filmade vid Sparkwood och 21, korsningen där Laura och James skildes åt den sista natten och att det är detta avgörande ögonblick som ljusen kan syfta till. Men då serien gjordes fanns inte den tanken. Grenarna som vajar i vinden däremot används enbart som stämningsskapare och några tolkningar av det har inte Lynch gjort i efterhand. 

Åska/blinkande ljus
 
Åskan och stroboskop spelar en stor roll i "Twin Peaks". Det åskar och blixtrar ofta inför stora händelser, till exempel när mördaren är på väg att avslöjas. När major Briggs återvänder pågår också ett enormt åskväder. Stroboskopljusen är också frekventa i både filmen och serien. I filmen blinkar det till exempel när Desmond och Stanley besöker Hap's, Leland/Bob angriper Laura och när hon mördas (men också när Donna dras ner i dekadesen i The Pink Room). I serien blinkar det ordentligt, bland annat i Black Lodge och när Annie kidnappas. Jag undrar om användandet av den effekten har sitt ursprung i pilotavsnittet när Cooper undersöker Lauras lik. Lampan blinkar på grund av ett generatorfel, vilket tydligen var helt sant och något som Lynch därmed använde i scenen.

Den vita hästen

Sarah Palmer har två visioner av en vit häst. I serien sker det just innan Maddy mördas och i långfilmen ser hon den sista kvällen som Leland/Bob förgriper sig på Laura. I Lauras dagbok får vi veta att Laura hade en häst som hon inte tyckte att hon förtjänade och därför släppte hon ut i den i skogen. Om jag minns rätt ledde det till att hästen bröt ett ben och var tvungen att avlivas. Om detta har något med Sarahs visioner att göra är som så mycket annat inte uttalat.

Den blå rosen

Enligt manuset till "Twin Peaks - Fire Walk With Me" älskar Gordon Cole att uttrycka sig i koder, därav Lil the Dancer. Den blå rosen får aldrig sin förklaring men min och många andras tolkning är att den symboliserar något övernaturligt som kräver särskilda förmågor eller öppenhet av den som löser fallet.

Bränd motorolja

Om det är olja som finns i pölen i Glastonbury Grove får vi inte veta. Men Log Lady har en behållare med olja som hennes man kom hem med en dag och den luktar som bränd motorolja. Samma lukt kände Ronette när Laura mördades, samma lukt kände dr Jacoby när Jacques Renault mördades. Indirekt får vi veta att det är Leland som attackerar Jacoby i parken, för när Cooper och Truman ska hypnotisera honom angående mordet på Renault så säger Jacoby först att han är i parken att och oljan stinker i luften.

Vatten

Vind och eld är två element som används i serien, likaså vatten. Vi har vattenfallet, Teresas, Maddys och Lauras lik placeras i vatten, enarmade mannen smiter från hotellet och hittas vid vattenfallet (samma plats där Maddy sedan hittas tro?), sprinklersystemet får Bob att till slut lämna Lelands kropp. Sprinklern droppar dessutom lite vatten på det foto som tagits på major Briggs tatuering.

Då kör vi igång med analyser och teorier kring "Twin Peaks"! Först ut är en liten presentation av de karaktärer som inte hör till de vanliga invånarna i staden. I nästa inlägg tittar vi närmare på symbolerna och därefter går vi in på händelser i serien och hur de är sammanlänkade och vad de (eventuellt) kan betyda. 


Little Man From Another Place
Mikes avhuggna arm, detta är bekräftat både av David Lynch och filmen ”Twin Peaks – Fire Walk With Me” där dvärgen dels säger ”I am the arm”, dels talar synkroniserat med Mike när han lägger handen på dennes axel. Antagligen var det kraften eller ondskan i den avhuggna armen (det var ju enligt Mike den som fick honom att mörda eftersom det var där han hade Fire Walk With Me-tatueringen) som var tillräckligt stark för att ta en ny form. Motsägelserna i karaktären är ju också intressanta, dvärgen tycks hjälpa Cooper genom drömmen, men i en bortklippt scen ur ”Twin Peaks – Fire Walk With Me” så är han snarare skadeglad över att Cooper är fast i Black Lodge och skrattar hysteriskt åt detta (vilket antagligen är de skrattbilder med honom som är inklippta i mordscenen).


Giant
Ond eller god? Han hjälper onekligen Cooper och kommer även med påminnelser (Audrey) och varningar (Annie). Hör han hemma i White Lodge eller Black Lodge? I den sistnämnda visar han sig i alla fall. Att jätten är en inneboende ande liksom Mike och Bob verkar troligt och kroppen han bebor är såklart den som tillhör den förvirrade servitören på The Great Northern Hotel. Jätten talar ju också om i sista avsnittet att de är "one and the same", eller syftar han på sig själv och dvärgen? Men vad gör isåfall servitören där? Mike talar också om för Cooper att jätten är "known to us".


Mike
Även känd som The One-Armed Man eller Phillip Michael Gerard. Det här är enligt mig en av seriens mest intressanta karaktärer. Vad som är Mike och vad som är det jordiska alteregot Gerard är ju inte helt uttalat, men mer om det nedan. Mike och Bob bodde tillsammans ovanför närbutiken Judy's. Tillsammans ägnade de sig åt att döda, antagligen människor. Båda hade en tatuering på vänster arm: Fire Walk With Me-symbolen. Men Mike ”saw the face of God”, vilket antagligen innebär att han blev frälst och därmed högg av armen som förledde honom. Bob däremot ville inte sluta döda så Mike sköt honom. Men Bob levde vidare i andras skepnader och Mikes uppdrag blev att hitta honom för att sätta stopp för honom en gång för alla. Frågan här är ju om både Mike och Bob var doppelgangers av andra till att börja med. Mike är ju nämligen den enda av de inneboende andarna som har samma utseende som sin värd. The Giant finns ju i den gamle servitören och Bob finns i Leland, men serien slutar ju med att Bob kommer tillbaka i Coopers skepnad och till skillnad från Leland är det alltså doppelgangern som kommer ut ur Black Lodge, inte en besatt Cooper.

En annan intressant sak är att Gerard drogar sig för att hålla borta Mikes personlighet. Och om Mike nu är omvänd och ute efter att stoppa Bob, varför kräver han då Garmonbozia av Bob i Black Lodge efter mordet på Laura? Är det dvärgens kraft som tvingar dit honom på nåt sätt eller är det bara ett plothole i karaktären och hans historia? Förklaringen kan ju såklart också finnas i någon av alla de improviserade och bortklippta scenerna ur filmen.


Bob
Av vad vi vet kan man anta att Bob var en vanlig människa som efter att Mike dödade honom blev ett övernaturligt väsen med en parasits egenskaper. Bokstäverna under offrens naglar ska antagligen stava Robert eller Robertson, det sistnämnda gissar ju Cooper när Leland pratar om grannen Robertson i Pearl Lakes och Mike har sagt att de Bob dödar är hans barn. Att bakgrundshistorien kring Bob och Mike utspelar sig i det förgångna kan man anta utifrån det faktum att anden Bob funnits i Leland sedan han var barn. Samtidigt verkar ju Bob kunna ta en mänsklig form genom doppelganger-varianten, vilket ytterligare stödjer min högst spontana tanke om att Mike och Bob kanske var doppelgangers från början.


Mrs Tremond/Chalfont och Pierre
Den gamla kvinnan och hennes sonson vet vi inte mycket om, men det är nog inte alltför långsökt att anta att de nog knappast är människor. Att de funnits i grannstaden Deer Meadow länge får vi veta i långfilmen då Carl på husvagnsområdet berättar att en gammal kvinna och hennes barnbarn bodde i en husvagn. De kallade sig Chalfont och tidigare hyresgäster kallade sig också Chalfont. Leland pratar om Pearl Lakes och Robertson som ena grannen medan de andra grannarna hette Chalbert (i den engelska dvdtextningen står det dock Chelbert). Om det finns en tanke med de liknande namnen kan vi ju såklart bara spekulera i. Jag har dock en teori om att mrs Tremond och sonsonen är varianter av dvärgen och jätten. På målningen i Owl Cave finns en lång och en kort figur med och jag har alltid associerat till båda paren när jag ser den bilden. I serien framstår ju Tremond och Pierre som hjälpare eftersom de skickar Donna till Harold Smith, men i filmen tycks de snarare jobba för ”de onda”.


"Apan"
Är detta en verklig karaktär eller bara en symbol för det som finns bakom masken (Lelands mask)? Eller är Pierre och apan samma person? Någon sorts kunskap besitter den ju uppenbarligen, för knappt hörbart viskar den "Judy" i slutet av "Twin Peaks - Fire Walk With Me". Samma Judy pratar David Bowies karaktär Phillip Jeffries om och det är alltså närbutiken under Mike och Bobs lägenhet. Phillip Jeffries förresten ges en helt igenom övernaturlig dimension i filmen, men i de bortklippta scenerna transporterar han såg från en hotellhiss någonstans i Sydamerika till FBI-högkvarteret i Philadelphia. Efteråt hamnar han återigen på hotellet och då genom en vägg som är helt svartbränd. Varför han försvunnit och håller sig undan är inte helt klart, men kanske drabbades han av ett liknande öde som agent Chester Desmond. Uppenbarligen har han ju varit i Black Lodge, eller åtminstone lägenheten ovanför Judy's om platserna nu inte är desamma.


Skogshuggarna och övriga
I lägenheten ovanför Judy's väljs nästa offer i "Twin Peaks - Fire Walk With Me". Skogshuggarna till höger i bakgrunden kan vara desamma som Laura drömmer om och skriver om i dagboken. I hennes dröm, om jag minns rätt, går hon i skogen i hård storm och möter skogshuggarna vars långa skägg är helt stilla i blåsten. Bredvid mrs Tremond/Chalfont sitter någon som vi aldrig får se i närbild. Jag tror dock att det är The Electrician (spelad av Calvin Lockhart från "Wild at Heart") vars mun vi får se i närbild när han säger "Electricity". Vem den rödklädde längst till vänster är debatteras tydligen fortfarande friskt på olika "Twin Peaks"-sidor på nätet. Kanske är han bara ännu en symbol för de inneboende andarna.

Ett virus slår ut mänskligheten och förvandlar alla till blodtörstiga mutanter (igen). Kvar i New York finns bara Robert Neville och hunden Sam. Den förstnämnda fortsätter arbeta för att få fram ett botemedel vilket han gjorde redan när katastrofen var ett faktum. Frågan är bara om Neville verkligen är ensam.

Nästan helt nollställd var jag under tittandet av Francis Lawrences "I am Legend". Det enda som väckte någon känsla hos mig var föga oväntat hunden Sam och hennes öde som gav mig mardrömmar. Jag kan ju som sagt, även om jag inte vill, se människor plågas i all oändlighet på film, men med djur är det en annan sak. Förväntningarna på "I am Legend" var kanske för höga, även om jag inte vet riktigt vart dessa kom ifrån. Jag visste knappt något om filmen innan. Tycker filmen känns för mycket som en serietidning eller som en karikatyr på något vis. Den präglas av något som gör att jag varken tycker det blir spännande eller engagerande. De tråkigt animerade mutanterna väcker knappast något obehag. Will Smith är ojämn i titelrollen och jag kan inte ta honom heller på allvar, inte för att han brukar göra komiska roller men just för att han är ojämn här. Det är kul att se Emma Thompson i en liten cameo, men samtidigt konstaterar jag att det finns mycket att säga om dolda budskap och undertext om människor och samhällsstrukturer i den här filmen och inte är det positiva saker om man är på det humöret. Det handlar alltså inte om någon samhällskritik utan om manuset. Nej, jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag gillar ju den här typen av filmer om samhällskollaps, men "I am Legend" är tyvärr inte mer än en lättglömd axelryckning.   

Polisen Frank bevittnar av en slump ett pågående mord och lyckas rädda offret, en ung kvinna, från att dödas. Han får dock en chock när han upptäcker att hon är ordentligt vanskapt, den perfekta kroppen till trots. Frank känner sympati för henne (kombinerat med en annan känsla...) och vill se till att hon får ett bra liv. Franks eget liv förvandlas därmed till ett helvete...

Jag har inte sett någon annan film i "Masters of Horror"-serien och frågan är väl om jag kommer se något mer. Det finns en prägel på "Jenifer" som är väldigt mycket Argento, men samtidigt inte. Helheten blir tyvärr lidande av den atmosfär av lågbudget och billighet som präglar både produktionen och DVD-utgåvan. Bilden är på gränsen till VHS-kvalitet och jag ser ingen konstnärlig funktion med det. Tvärtom. Steven Weber spelar både huvudrollen och har skrivit filmen. Att det är en skådis som är manusförfattare märks eftersom scenerna är skrivna för skådespelare, inte för berättelsen. Skådespeleriet är dessutom mediokert. "Jenifer" är också oerhört förutsägbar och blir därför seg. Claudio Simonettis musik är okej. Men trots Argento i registolen finns det inte en enda scen som är obehaglig eller ens spännande. Grundpremissen med storyn är intressant, men det görs ingenting av det. Det finns ingen direkt undertext. Istället fastställs såklart vissa mönster och stereotyper. Det är helt enkelt bara yta och inte en särskilt snygg sådan produktionsmässigt. Vi får väl se hur det blir med framtida besök i "Masters of Horror" för min del. Efter att ha sett denna känner jag ärligt talat inte för att betala för att se fler...

Och en helt annan sak: de utlovade "Twin Peaks"-inläggen kommer trots dröjsmålet. Hade tänkt hinna med del ett den här veckan, men den visade sig vara en sådan där vecka där nån annan tycks bestämma över mitt liv. Men som sagt: det kommer! Snart!  

... höll världen andan inför beskedet om huruvida Sue Ellen verkligen sköt JR. Något avslöjande var det dock inte fråga om ännu, men den 9 november 1980 sändes det andra avsnittet i säsong 4 av "Dallas", "No More Mr Nice Guy Part II", en säsong som på grund av strejk i Hollywood började ovanligt sent. Kompositörerna strejkade fortfarande, därav den härliga arkivmusiken. Jerrold Immel har endast uppdaterat titelmusiken vilket antagligen gjordes innan strejken bröt ut. Det här blir tillsammans med den sista säsongen av "Dallas" den enda vars första avsnitt inte innehåller Immels speciella musik (förutom temat såklart). 

Strax snurrar nämnda avsnitt i min DVD-spelare. Jag har sett serien från början och försöker följa originalsändningsveckorna någorlunda. Helt noga med det orkar jag dock inte vara. Det hela började på initiativ av en medlem på UltimateDallas som föreslog att serien skulle ses så som avsnitten sändes och att man skulle skriva sina reflektioner kring varje avsnitt på forumet, men redan efter två avsnitt hade upphovsmannen själv gett upp med skrivandet. Att jag råkar se "No More Mr Nice Guy Part II" på rätt datum 31 år senare är en slump som hänger ihop med att jag såg första avsnittet i säsongen i måndags som också var rätt datum för det (de två första avsnitten visades nämligen samma vecka). I måndags slog det mig att det ju borde vara dags att påbörja säsong 4 nu i november. Det visade sig att jag var exakt på dagen rätt ute... 

Joel och Filmitch har redan utmanat sig själva med detta och nu gör jag detsamma. Utmaning är verkligen rätt ord, jag har försökt att inte vara alltför förutsägbar men ibland är det oundvikligt...

What character would I most like to be sat next to on a plane…


What character would I most want to enjoy a passionate romance with?


If I were a cop who would I want as my partner?

(jag måste tillägga att jag bara sett första säsongen av "Dexter". I de första avsnitten avskydde jag både karaktären och skådisen, men mot slutet var jag omvänd...)

What animated feature would I love to walk (swim) around in?


What adventure based on earth would I most like to go on?


What adventure based in an otherworldly, fantasy-based location would I most like to go on?


What movie gadget would I love to try out (or steal)?


What film’s plot would I alter and how would I do it?

Kort och blygsamt sagt: jag hade gjort om och gjort rätt...

What one film would I most want to be transported into, simply to be a part of that world?

En seriemördare som går under öknamnet Buffalo Bill härjar och offren, varav samtliga är unga kvinnor, följer på varandra. I ett mer eller mindre desperat försök från FBI att nå ett genombrott i utredningen skickas aspirerande agenten Clarice Starling för att försöka kommunicera med inspärrade galningen dr Hannibal "the Cannibal" Lecter. Starlings överordnade Crawford tror att Lecter kan vara till värdefull hjälp för att stoppa Buffalo Bill, men Starling begriper snart att Lecter har mer kunskap än så: han känner till Buffalo Bills identitet. Men han är inte intresserad av att lämna ut information gratis och Clarice tvingas samarbeta genom att lämna ut delar av sin personliga bakgrund. Det hela utmynnar i ett spel om tiden då en senators dotter försvunnit och Starling ser sin chans att rädda henne eftersom Buffalo Bill låter sina offer leva tre dagar efter bortförandet. Den äregiriga dr Chilton som basar över institutionen där Lecter hålls fången lägger sig i det hela och äventyrar Starlings arbete samtidigt som dr Lecter ges en chans till frihet...

Jag intalar mig att Jonathan Demmes filmatisering av Thomas Harris bok "The Silence of the Lambs" är min inträdesbiljett till alla dessa filmer jag planerat se om under så många år. Hur det blir med den saken får väl tiden utvisa. När det gäller den här filmen minns jag inte ens när jag sett den sist, ändå är det mycket som känns bekant med den. Jag gillar samspelet mellan Jodie Foster och Anthony Hopkins. Ted Levine är riktigt bra som Buffalo Bill. Filmen fångar bokens obehagliga och hotfulla stämning väldigt bra. De gråkalla miljöerna och bilderna tillsammans med Howard Shores musik bidrar en hel del till detta. Slutet upplevde jag (återigen) som otroligt spännande, trots att jag mindes det i det stora hela. Det här är väl antagligen den mest lyckade filmatiseringen av någon av Harris böcker. "Manhunter", som baseras på "The Red Dragon" har jag inte sett i sin helhet, men den senare filmatiseringen med samma namn som boken har jag däremot sett även om jag inte minns någonting alls av den. Boken däremot gav mig mardrömmar och är nog den enda bok där jag hoppat till vid läsningen, precis som vid en jumpscare i en film. Thomas Harris avslutande berättelse, "Hannibal", sträckläste jag när den kom - och blev besviken. Det dröjde flera år innan jag såg filmen, men var lika icke-imponerad av den som av boken. "The Silence of the Lambs" är både läs- och sevärd. För att ha tjugo år på nacken så håller filmen riktigt bra än idag.

Förra veckan såg jag äntligen Herbert Wises "The Woman in Black", baserad på en bok av Susan Hill. Någon resumé tänker jag inte plita ihop, istället refererar jag till länklistan då flera eminenta filmbloggare redan tagit sig an denna film och där det hela började hos Trash is King. "The Woman in Black" känns väldigt åttiotalsbrittisk (vilket ord!) i utförandet. Först stör det mig en aning. Men snart minns jag att denna stil kan vara nog så obehaglig, vilket ju ledde till obehagsscenen nedan ur Miss Marple-filmatiseringen "Sleeping Murder". Påminnelsen kommer sig såklart av den obehagliga stämningen som tidigt uppstår i "The Woman in Black". Det hemsökta huset har en tryckande, nästan hotfull atmosfär som jag skarpt gillar. Miljöerna är väl valda, scenografin genomarbetad. Skådespeleriet är helt okej och Adrian Rowlins lyckas ge bra liv åt stackars Arthur Kidd. Men mot slutet försvinner obehagskänslan för min del och det har helt enkelt med handlingen att göra. När det visar sig att de olycksaliga andarna hänger efter Kidd trots att han lämnar platsen slutar jag rysa, vilket är lite lustigt för bara tanken på att man skulle råka få med sig några otäcka hemsökelser är nog ångestfylld, men i "The Woman in Black" fungerar det inte riktigt. Kanske för att bakgrundsberättelsen presenteras som om den är starkt knuten till ett specifikt ställe. Eller kanske för att spänningen och obehaget inte blir lika starkt vid vetskapen om att det inte finns någon flyktväg. Det är hur som helst ingen anledning till att inte se filmen. Fram till den sista tredjedelen var "The Woman in Black" en angenäm upplevelse, trots att jag inte skrämdes nämnvärt av DEN scenen... 

Musikern Roberto är förföljd. Vid ett försök till att konfrontera sin mystiske stalker slutar det med att Roberto av misstag dödar denne. Någon fotograferar hela händelsen och snart är Roberto utsatt för utpressning av en okänd person. Problemet är bara att utpressaren varken begär pengar eller något annat, utan snarare tycks roas av att terrorisera Roberto. Vad han inte vet är att stalkern inte är död och att hela händelsen var iscensatt. När folk i Robertos närhet börjar dö inser han att han måste försöka lösa gåtan.

"Four Flies On Grey Velvet" har äntligen getts ut på DVD och det är riktigt härligt att få återknyta bekantskapen med den Dario Argento som jag tycker så mycket om. Filmen är till och från stämningsfull, lite småobehaglig och helt klart underhållande. Den hör däremot inte till Argentos starkare verk, men i jämförelse med hans senare alster ligger den så klart ljusår före dem. Problemet är att den här filmen är otroligt förutsägbar ifall man är bekant med Argentos filmvärld. Jag gissade hur det hela hängde ihop redan i början och spänningen blev därmed att se om jag hade rätt eller inte, vilket jag hade. Vanligtvis är ju det ett rätt dåligt omdöme om en film, men å andra sidan har jag vid det här laget sett väldigt många filmer av Dario Argento. Större behållning av "Four Flies On Grey Velvet" har nog den som inte är lika bevandrad i hans verk. Men som sagt, trots förutsägbarheten fungerade den utmärkt som underhållning för stunden och den var en härlig påminnelse om regissörens glansdagar. Musiken av Ennio Morricone tål såklart att nämnas särskilt!