McMurphy förs från fängelset till ett mentalsjukhus för en psykiatrisk utvärdering. Men är han sjuk i laglig mening eller bara en vanlig brottsling? Är han ens det? På mentalsjukhuset styr nurse Ratched med järnhand och eftersom McMurphy inte är den som fogar sig är det som bäddat för konflikter. Men hans närvaro får även andra effekter på de andra intagna.  

Sent ska syndaren vakna och i fallet med Milos Formans "Gökboet" är jag definitivt en syndare. Jag är förvisso bekant med pjäsversionen sedan tidigare och hade sett enstaka sekvenser ur filmen. Liksom i fallet med "Sunset Boulevard" konstaterar jag att trots att det är sällan det händer, så är det något visst att se en film som redan från början känns rätt, som redan från inledningen har fångat en. Det finns mycket att fundera över, inte bara frågan om vem det egentligen är som är sjuk eller huruvida samhället återspeglas i mentalsjukhuset, men också kring karaktärernas relationer till varandra och deras drivkrafter. Det finns många bottnar i skådespeleriet. Jack Nicholson som den tvetydige McMurphy, vars närvaro såklart ändrar på alla regler och strukturer, är strålande och hans samspel med de övriga fungerar riktigt bra, inte minst Will Sampson (Poltergeist II) som den tyste indianhövdingen. Jag imponeras av en ung Brad Dourif som stammande Billy och Louise Fletcher som Nurse Ratched gör karaktären väldigt komplex, liksom Nicholson med McMurphy. Tycker definitivt att Ratched får betydligt fler nyanser än bara som en jävlig maktmissbrukare. Danny DeVito kände jag inte ens igen i början och det får väl också ses som ett gott omdöme. Sen är det lite kul att se Scatman Crothers och Nicholson spela mot varandra, båda två medverkade ju senare i Stanley Kubricks "The Shining". Fotot och klippningen är genomtänkt och väl genomarbetat, musiken likaså. Slutet är fantastiskt. "One Flew Over the Cuckoo's Nest" är sevärd på det där märkligt tidlösa sättet. Om du också är en syndare: vakna!

One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975)

Drama 4 kommentarer


McMurphy förs från fängelset till ett mentalsjukhus för en psykiatrisk utvärdering. Men är han sjuk i laglig mening eller bara en vanlig brottsling? Är han ens det? På mentalsjukhuset styr nurse Ratched med järnhand och eftersom McMurphy inte är den som fogar sig är det som bäddat för konflikter. Men hans närvaro får även andra effekter på de andra intagna.  

Sent ska syndaren vakna och i fallet med Milos Formans "Gökboet" är jag definitivt en syndare. Jag är förvisso bekant med pjäsversionen sedan tidigare och hade sett enstaka sekvenser ur filmen. Liksom i fallet med "Sunset Boulevard" konstaterar jag att trots att det är sällan det händer, så är det något visst att se en film som redan från början känns rätt, som redan från inledningen har fångat en. Det finns mycket att fundera över, inte bara frågan om vem det egentligen är som är sjuk eller huruvida samhället återspeglas i mentalsjukhuset, men också kring karaktärernas relationer till varandra och deras drivkrafter. Det finns många bottnar i skådespeleriet. Jack Nicholson som den tvetydige McMurphy, vars närvaro såklart ändrar på alla regler och strukturer, är strålande och hans samspel med de övriga fungerar riktigt bra, inte minst Will Sampson (Poltergeist II) som den tyste indianhövdingen. Jag imponeras av en ung Brad Dourif som stammande Billy och Louise Fletcher som Nurse Ratched gör karaktären väldigt komplex, liksom Nicholson med McMurphy. Tycker definitivt att Ratched får betydligt fler nyanser än bara som en jävlig maktmissbrukare. Danny DeVito kände jag inte ens igen i början och det får väl också ses som ett gott omdöme. Sen är det lite kul att se Scatman Crothers och Nicholson spela mot varandra, båda två medverkade ju senare i Stanley Kubricks "The Shining". Fotot och klippningen är genomtänkt och väl genomarbetat, musiken likaså. Slutet är fantastiskt. "One Flew Over the Cuckoo's Nest" är sevärd på det där märkligt tidlösa sättet. Om du också är en syndare: vakna!


Det är fest i en stuga. Stämningen är gemytlig, men mitt under ett sångframträdande av en av vännerna blir denne komplett galen. Snart är alla döda. Alla utom Jerry Zipkin. Polisen är ute efter honom, övertygad om att han är mördaren. Jerry själv försöker finna svar på vart den plötsliga galenskapen kom från och upptäcker att det finns ett nät av människor som tycks dela samma bakgrund. Samtliga håller på att tappa håret. Nästa steg är galenskapen...

"Blue Sunshine", regi Jeff Lieberman, är en minst sagt knackig produktion. I början känns den som vilken B-skräckfilm som helst från den här tiden även om potential kan anas i de långa förtexterna och den kalla, nästan obehagliga stämning som den blå fullmånen skapar. Även om knackigheten fortsätter, främst i skådespeleriet och ibland även fotot, så tar den hotfulla stämningen till slut över och jag kommer på mig själv med att vara helt engagerad i den otroliga berättelsen. Antidrogbudskapen är starka, men blir intressant nog aldrig löjliga. Kanske för att moralkakor och pekpinnar får stå tillbaka för berättelsen. För mig kändes "Blue Sunshine" som en skräckfilm där droger bara råkar ha en viktig funktion i handlingen. Filmen i sig är intressant, ganska spännande och lite obehaglig. Slutet är abrupt på ett riktigt bra sätt. En sevärd liten pärla helt enkelt!

Blue Sunshine (1978)

Skräckfilm 2 kommentarer


Det är fest i en stuga. Stämningen är gemytlig, men mitt under ett sångframträdande av en av vännerna blir denne komplett galen. Snart är alla döda. Alla utom Jerry Zipkin. Polisen är ute efter honom, övertygad om att han är mördaren. Jerry själv försöker finna svar på vart den plötsliga galenskapen kom från och upptäcker att det finns ett nät av människor som tycks dela samma bakgrund. Samtliga håller på att tappa håret. Nästa steg är galenskapen...

"Blue Sunshine", regi Jeff Lieberman, är en minst sagt knackig produktion. I början känns den som vilken B-skräckfilm som helst från den här tiden även om potential kan anas i de långa förtexterna och den kalla, nästan obehagliga stämning som den blå fullmånen skapar. Även om knackigheten fortsätter, främst i skådespeleriet och ibland även fotot, så tar den hotfulla stämningen till slut över och jag kommer på mig själv med att vara helt engagerad i den otroliga berättelsen. Antidrogbudskapen är starka, men blir intressant nog aldrig löjliga. Kanske för att moralkakor och pekpinnar får stå tillbaka för berättelsen. För mig kändes "Blue Sunshine" som en skräckfilm där droger bara råkar ha en viktig funktion i handlingen. Filmen i sig är intressant, ganska spännande och lite obehaglig. Slutet är abrupt på ett riktigt bra sätt. En sevärd liten pärla helt enkelt!


Förresten, innan vi lämnar "Twin Peaks" kan en oförglömlig sekvens från "Twin Peaks - Fire Walk With Me" få bli detta inläggs utvalda favoritscen. Tyvärr verkar inte originalversionen, dvs där baklängesreplikerna är textade, finnas på nätet och eftersom jag för tillfället inte själv kan fånga scenen från min DVD-utgåva får vi nöja oss med det som finns till hands. Jag älskar musiken, klippningen, obehaget och förvirringen. Scenen var egentligen, som jag nog tidigare påpekat, mycket, mycket längre. David Bowie hade fler repliker och vi fick även se vart han kom ifrån och hur han återvände dit (ett hotell nånstans i Sydamerika). Mrs Tremond, Bob och skogshuggarna hade repliker och Little Man From Another Place och Pierre pratade också mer. I slutänden är jag glad att just detta klipptes ner med tanke på det speciella resultatet. Här introduceras "garmonbozia" och formicabordet är detsamma som i Black Lodge (i seriens sista avsnitt syns det i bakgrunden när Earl konfronterar Cooper).

Scener: One of their meetings

Temainlägg Kommentera


Förresten, innan vi lämnar "Twin Peaks" kan en oförglömlig sekvens från "Twin Peaks - Fire Walk With Me" få bli detta inläggs utvalda favoritscen. Tyvärr verkar inte originalversionen, dvs där baklängesreplikerna är textade, finnas på nätet och eftersom jag för tillfället inte själv kan fånga scenen från min DVD-utgåva får vi nöja oss med det som finns till hands. Jag älskar musiken, klippningen, obehaget och förvirringen. Scenen var egentligen, som jag nog tidigare påpekat, mycket, mycket längre. David Bowie hade fler repliker och vi fick även se vart han kom ifrån och hur han återvände dit (ett hotell nånstans i Sydamerika). Mrs Tremond, Bob och skogshuggarna hade repliker och Little Man From Another Place och Pierre pratade också mer. I slutänden är jag glad att just detta klipptes ner med tanke på det speciella resultatet. Här introduceras "garmonbozia" och formicabordet är detsamma som i Black Lodge (i seriens sista avsnitt syns det i bakgrunden när Earl konfronterar Cooper).