Raiders of the Lost Ark (1981)

7 kommentarer


Jag har inte sett den fjärde Indiana Jones-filmen, den som kom 2008. Än. För äntligen har jag hittat den för en billig penning. Har lyckats undvika både spoilers och personliga förväntningar. Men eftersom det är alltför många år sedan jag såg de föregående filmerna börjar jag med dem. Därmed är en ny filmserie-följetong igång här i bloggen.

Året är 1936. Henry "Indiana" Jones har precis återvänt till universitetet där han undervisar arkeologi efter ett livsfarligt äventyr, ett äventyr där hans ärkefiende Belloq återigen knäppte honom på näsan. Detta är dock snart glömt, då amerikansk underrättelsetjänst upptäckt att nazisterna söker efter den mytomspunna Förbundsarken. De är redan på god väg då de funnit den historiska staden Tanis utanför Kairo. Indy får uppdraget att försöka hitta arken före nazisterna. Men först måste han bege sig till Tibet för att få tag i ett speciellt historiskt föremål som är absolut nödvändigt. Indys före detta vän och mentor har föremålet, men väl på plats i Tibet visar det sig att vännen är död och att hans dotter Marion är strandsatt på en sjaskig bar. Hon är inte glad att se Indy, men väljer hans sällskap när nazisterna spårar upp henne...



Bakgrunden och all trivia kring de här filmerna behöver väl knappast dras igen. Men både gamla matinéfilmer och James Bond fungerade som inspirationskälla för Steven Spielberg och George Lucas. Manuset är dock skrivet av Lawrence Kasdan och är riktigt starkt. En historia som lätt kunde bli omständig berättas rakt på och utan någon direkt fördjupning. Indiana Jones dödar både människor och djur utan att lyfta ett ögonbryn. Begreppet underhållningsvåld får ett ansikte i "Raiders of the Lost Ark". Våldet är menat att vara roligt och underhållande. Samtidigt tycker jag att det blir lite onödigt rått och brutalt ibland. Matinékänslan är dock stark och om man kan undgå att irritera sig över att det bara finns en enda kvinnlig huvudkaraktär (vad annat kan väntas när Lucas ligger bakom storyn?) så håller "Raiders of the Lost Ark" än idag. Fotot är snyggt, klippningen är fenomenal, likaså scenografin. John Williams gör ett starkt soundtrack. Filmens första halvtimme är enligt mig imponerande filmkonst. Vi serveras en fartfylld inledning som direkt övergår i välskriven och välregisserad karaktärspresentation, antydan om bakgrundshistorier och dessutom får vi förutsättningarna för filmens handling. Kasdan ska nog ha stor credit för detta.

 

Harrison Ford spelar såklart Indiana Jones, torrt och charmigt på en och samma gång. Jag gillar kontrasten i karaktären, att han å ena sidan är en något ofrivillig äventyrare, medan den andra sidan är en kunnig och välutbildad universitetsprofessor. Karen Allen är bra som Marion. Hon får slåss, skrika, vara tuff och bli räddad. Belloq, fransmannen som samarbetar med nazisterna, gestaltas av Paul Freeman. Han är förvisso bra, om än något anonym, i rollen men jag har svårt för att inte tänka att Belloq är samma karaktär som Freeman spelade i fjärde säsongen av "Falcon Crest". Den karaktären var nämligen nazist, också i jakt på en gammal skatt (det vill säga värdesaker som stals från judarna) gömd av Chase Giobertis mor på Falcon Crests ägor. Både John Rhys-Davies och Denholm Elliott gör sympatiska insatser som Indys medhjälpare Sallah i Kairo respektive universitetskollegan Marcus Brody. Mest underhållande, och obehagligast, är dock Ronald Lacey som nazistmajoren Toht med den otäcka klädgalgen. Han var lika underhållande i sin lilla roll som byaidioten i Roman Polanskis mästerverk "The Fearless Vampire Killers". 



Sammanfattningsvis konstaterar jag att "Raiders of the Lost Ark" tycks vara tidlös underhållning. Att förlägga handlingen till 1930-talet bidrar antagligen till matinékänslan. Dessutom ger det Indy en chans att kämpa mot mörkret, det vill säga nazismen, på sitt eget lilla vis. Nazisternas inblandning känns också autentisk. Hitler var intresserad av att hitta bibliska föremål som eventuellt kunde hjälpa honom vinna kriget, trots att han tydligen var emot religioner överhuvudtaget. Lite satir bjuds vi såklart också på. En av filmens höjdpunkter är där en liten apa gör "Sieg Heil"-hälsningen, som besvaras av en av nazisterna. Underbart! Slutet på filmen är obehagligt. Inte minst för att det antyder att förbundsarken fortfarande riskerar att hamna i fel händer. Och då är det inte nazisterna som åsyftas...
 
1 filmitch:

skriven

Ordet tidlös passar bra den första filmen om IJ bra skrivet om en bra film ser med spänning mot fortsättningen.

2 Sofia:

skriven

Kul med en ny följetong. Håller med ovanstående -- tidlös underhållning var orden. Och hellre bara en kvinnlig karaktär om hon får vara av Marions kaliber.

3 BlueRoseCase:

skriven

Jag bävar lite för andra filmen och Kate Capshaws karaktär utifrån hur jag minns den...

4 Voldo:

skriven

Fantastisk film minst sagt. Längtar tills trilogin kommer ut på Blu-ray, då blir det snabbt ett köp för min del.

5 Ricky:

skriven

Kan inget annat än att som de andra hålla med om att det är en tidlös klassiker, men så känns det nästan liten med de flesta Spielberg-filmer, vare sig han regisserat eller producerat (i alla fall för egen del, då jag mer eller mindre är uppvuxen på hans filmer).

Av någon anledning så tycker jag faktiskt bäst om andra IJ-filmen - The Temple of Doom. Kanske för att det är den man har sett mest.

Hur som helst... ser verkligen fram emot att få läsa vad du har att skriva om de andra.

6 Anonym:

skriven

sag den nya indi for bara 2 veckor sen pa tv, skall inte saga natt foran du sett den. med dom visade dom gamla ocksa, da slog det mig att ford gor en javla dalig skottsk dialekt i last crusade hahahaha

7 Micke:

skriven

Filmen ligger på min 10 i topp-lista. Tycker det är Spielbergs bästa film, och den har filmhistoriens bästa inledning. Specialeffekterna är gjorda med gammal teknik, 1981 fanns inte CGI. Måste också nämna musiken av John Williams.