I Wismar bor Jonathan Harker med sin sköra fru Lucy. En dag får Harker i uppdrag av sin fnittriga chef Renfield att åka till en viss greve Dracula i Transsylvanien. Greven är intresserad av att införskaffa ett nytt hem i staden och Renfield föreslår ödebyggnaden intill Harkers hus. Lucy har onda aningar, men Harker reser ändå. Trots att han tvivlar både på sin frus föraningar och vidskepligheten hos lokalbefolkningen i Transsylvanien, upptäcker Harker att greve Dracula inte är vilken enstörig kuf som helst...

Det är förvisso inte särskilt relevant, men jag stör mig enormt på att Werner Herzog använt namnen från Bram Stokers bok istället för de alternativa, tyska varianterna i Murnaus film. Än mer irriterar det mig att Harkers fru heter Lucy och inte Mina, som i boken. Lucy var Minas vän men här är istället Mina Lucys vän. Hänger ni med? Med det sagt kan jag istället koncentrera mig på filmen som helhet. Som jag förstår Herzog ansåg han att Murnaus "Nosferatu" var eller är den viktigaste tyska film som gjorts. Han ville enligt en intervju på dvdn göra en nyinspelning av filmen för att visa på den tradition som funnits inom den tyska filmen och jag skulle tro att han även ville inspirera till nytänk och kvalitetshöjning genom det gamla.



Greve Dracula i Klaus Kinskis tappning är betydligt mer tragisk än den skrämmande gestalt vi mötte i Max Schrecks tolkning. Kinski har ändå en obehaglig aggressivitet i sitt spel och han är till viss del mer djurisk i sin tolkning av vampyrgreven. Bruno Ganz är bra, men saknar utstrålning som Jonathan Harker. Isabelle Adjani som Lucy bär en stor del av filmen på sina axlar och gör en genuin insats som räddar Lucy från att bli alltför mjäkig i sin vackra skörhet. Roland Topor är underhållande som den galne Renfield. Ibland vet man inte om han skrattar eller gråter. Denna version av "Nosferatu" finns i två versioner: en med engelskt tal och så originalet med tyskt tal. Med andra ord filmades varje scen på båda språken. Nu har jag bara sett den tyska versionen, och är inte speciellt intresserad av den engelska, men jag misstänker att skådespelarna kommer mest till sin rätt i den.

Som så ofta använder sig Werner Herzog av Popol Vuhs märkliga musik. Soundtracket till den här filmen fanns tidigare på Spotify men har tyvärr tagits bort. Musiken bidrar en hel del till filmens ödesmättade stämning. Även om jag gillar denna stämning, som förstärks genom bland annat foto, locations och scenografi, anser jag att Herzogs film aldrig blir skrämmande. Det finns en del obehag i vissa scener, men det blir aldrig otäckt. Detta behöver inte nödvändigtvis vara negativt.



Herzogs och filmens styrka ligger till stor del i enskilda sekvenser. Inledningen, med de mumifierade människorna och Popol Vuhs körmusik är stark och intresseväckande och det blir en fin kontrast när vi övergår till idyllens Wismar i den tidiga morgontimman. Dock tycker jag bilden störs av Herzogs användande av fladdermusen. Det blir för mycket Hollywood-Dracula och distraherar mer eftersom fladdermössen inte sammankopplas direkt med vampyren. Filmens allra starkaste scen är dock den middag som utspelar sig då Harker anlänt till Draculas slott. Här finns både blinkningar till Murnaus film samtidigt som denna står på egna ben. Mer tryckt stämning får man leta efter medan Harker under tystnad och Draculas intensiva blick försöker få i sig lite mat. Vinden tjuter oavbrutet i och utanför det mörka slottet och vargarna ylar. En klocka tickar oupphörligt. Hela scenen är vansinnigt vacker och effektfull. Här planteras också en stor del av Draculas vemod. Det är heller inte den enda scenen där Herzog hyllar originalet med antingen repliker eller regi eller både och. Fler scener av det slaget finns också med.

Herzogs "Nosferatu" är helt klart sevärd, men jag tror man får ut mest om man sett originalet, inte minst för att Herzog presenterar sina egna versioner av inslag i den filmen. Här bjuder han dessutom på en egen twist i slutet. Ärligt talat finns det egentligen ingenting som argumenterar för att den här nyinspelningen behövdes - i vår tid vill säga. Om Herzog lyckades med sitt uppsåt med filmen vet jag ingenting om. Jag tror som sagt också att den tyska originalversionen överträffar den engelska. I nästa inlägg tar jag itu med "Shadow of the Vampire", som leker med en myterna kring originalfilmen "Nosferatu". 

3 x Orlok: Nosferatu - Phantom der Nacht (1979)

Thriller 5 kommentarer


I Wismar bor Jonathan Harker med sin sköra fru Lucy. En dag får Harker i uppdrag av sin fnittriga chef Renfield att åka till en viss greve Dracula i Transsylvanien. Greven är intresserad av att införskaffa ett nytt hem i staden och Renfield föreslår ödebyggnaden intill Harkers hus. Lucy har onda aningar, men Harker reser ändå. Trots att han tvivlar både på sin frus föraningar och vidskepligheten hos lokalbefolkningen i Transsylvanien, upptäcker Harker att greve Dracula inte är vilken enstörig kuf som helst...

Det är förvisso inte särskilt relevant, men jag stör mig enormt på att Werner Herzog använt namnen från Bram Stokers bok istället för de alternativa, tyska varianterna i Murnaus film. Än mer irriterar det mig att Harkers fru heter Lucy och inte Mina, som i boken. Lucy var Minas vän men här är istället Mina Lucys vän. Hänger ni med? Med det sagt kan jag istället koncentrera mig på filmen som helhet. Som jag förstår Herzog ansåg han att Murnaus "Nosferatu" var eller är den viktigaste tyska film som gjorts. Han ville enligt en intervju på dvdn göra en nyinspelning av filmen för att visa på den tradition som funnits inom den tyska filmen och jag skulle tro att han även ville inspirera till nytänk och kvalitetshöjning genom det gamla.



Greve Dracula i Klaus Kinskis tappning är betydligt mer tragisk än den skrämmande gestalt vi mötte i Max Schrecks tolkning. Kinski har ändå en obehaglig aggressivitet i sitt spel och han är till viss del mer djurisk i sin tolkning av vampyrgreven. Bruno Ganz är bra, men saknar utstrålning som Jonathan Harker. Isabelle Adjani som Lucy bär en stor del av filmen på sina axlar och gör en genuin insats som räddar Lucy från att bli alltför mjäkig i sin vackra skörhet. Roland Topor är underhållande som den galne Renfield. Ibland vet man inte om han skrattar eller gråter. Denna version av "Nosferatu" finns i två versioner: en med engelskt tal och så originalet med tyskt tal. Med andra ord filmades varje scen på båda språken. Nu har jag bara sett den tyska versionen, och är inte speciellt intresserad av den engelska, men jag misstänker att skådespelarna kommer mest till sin rätt i den.

Som så ofta använder sig Werner Herzog av Popol Vuhs märkliga musik. Soundtracket till den här filmen fanns tidigare på Spotify men har tyvärr tagits bort. Musiken bidrar en hel del till filmens ödesmättade stämning. Även om jag gillar denna stämning, som förstärks genom bland annat foto, locations och scenografi, anser jag att Herzogs film aldrig blir skrämmande. Det finns en del obehag i vissa scener, men det blir aldrig otäckt. Detta behöver inte nödvändigtvis vara negativt.



Herzogs och filmens styrka ligger till stor del i enskilda sekvenser. Inledningen, med de mumifierade människorna och Popol Vuhs körmusik är stark och intresseväckande och det blir en fin kontrast när vi övergår till idyllens Wismar i den tidiga morgontimman. Dock tycker jag bilden störs av Herzogs användande av fladdermusen. Det blir för mycket Hollywood-Dracula och distraherar mer eftersom fladdermössen inte sammankopplas direkt med vampyren. Filmens allra starkaste scen är dock den middag som utspelar sig då Harker anlänt till Draculas slott. Här finns både blinkningar till Murnaus film samtidigt som denna står på egna ben. Mer tryckt stämning får man leta efter medan Harker under tystnad och Draculas intensiva blick försöker få i sig lite mat. Vinden tjuter oavbrutet i och utanför det mörka slottet och vargarna ylar. En klocka tickar oupphörligt. Hela scenen är vansinnigt vacker och effektfull. Här planteras också en stor del av Draculas vemod. Det är heller inte den enda scenen där Herzog hyllar originalet med antingen repliker eller regi eller både och. Fler scener av det slaget finns också med.

Herzogs "Nosferatu" är helt klart sevärd, men jag tror man får ut mest om man sett originalet, inte minst för att Herzog presenterar sina egna versioner av inslag i den filmen. Här bjuder han dessutom på en egen twist i slutet. Ärligt talat finns det egentligen ingenting som argumenterar för att den här nyinspelningen behövdes - i vår tid vill säga. Om Herzog lyckades med sitt uppsåt med filmen vet jag ingenting om. Jag tror som sagt också att den tyska originalversionen överträffar den engelska. I nästa inlägg tar jag itu med "Shadow of the Vampire", som leker med en myterna kring originalfilmen "Nosferatu". 



Då kör vi igen och det är dags för 90-tal!


1990: Wild At Heart
Lika självskriven som "Blue Velvet" var för 1986 är David Lynchs mästerliga roadmovie "Wild at Heart" för 1990. Jag undrar om Lynch arbetat med så många berättarkomponenter tidigare eller senare som han gör i denna. Här är han i toppform. Rörande, spännande, obehagligt och totalt vansinnigt. Sherilyn Fenns korta sekvens räcker som anledning för att se filmen. 


1991: Europa
Det är några år sedan jag såg Lars von Triers fascinerande film "Europa", men jag minns den som både engagerande och ganska obehaglig. Jag gillade även att den kändes besläktad med konstfilm på något sätt, allt verkar kunna hända och endast fantasin begränsar.


1992: Bram Stoker's Dracula
Att Francis Ford Coppola kallar detta magplask för "Bram Stoker's Dracula" irriterar mig mer än filmen i sig. Trots att man försökt trycka in så mycket som möjligt från boken är det långt ifrån Stokers historia som berättas. Prettovarning på hög nivå, dessutom av de flesta uselt spelad. Trots min unga ålder när denna film kom vill jag minnas att den fick mycket uppmärksamhet för att åsikterna gick isär om den. I min samling stannar den enbart för Gary Oldmans prestation som Dracula. Och kanske för Annie Lennox låt "Love Song for a Vampire".


1993: Schindler's List
En av mina absoluta favoritfilmer och Steven Spielbergs bästa. Inte enbart för att det är en gripande historia, utan också för hur Spielberg använder berättarkomponenterna, inte minst genom foto, ljud och musik.


1994: Leon
Det är länge sedan jag såg Luc Bessons film om yrkesmördaren som får ett barn (en ung Natalie Portman) på halsen. Men jag minns att jag gillade den, inte minst för Gary Oldmans instabile polis...


1995: Sidste Time
Martin Schmidts otäcka kortlångfilm är självskriven för 1995. Istället för att uppehålla sig vid logik använder Schmidt sig av fantasin, vilket bara gör det än mer otäckt.


1996: Fargo
"Scream" får stryka på foten för bröderna Coens "Fargo". De lyckas skapa en väldigt speciell stämning och på nåt märkligt sätt får de mig att bry mig om karaktärerna, till och med de som inte förtjänar det. Välskrivet och välspelat!


1997: La Vita é Bella
Historien om det ultimata offret lyckas på något sätt undvika smetig sentimentalitet. Roberto Benigni både regisserade och spelade den påfrestande huvudrollen. Fantastiskt foto och en otroligt genomarbetad produktion som tål att analyseras på många olika sätt, både utifrån berättelsen såväl som ur ett tekniskt perspektiv.


1998: Fucking Åmål
Det är inte så många år sedan jag såg om Lukas Moodyssons "Fucking Åmål" men jag skulle vilja påstå att den håller ännu. Den utklassar fortfarande nyare ungdomsfilmer, främst genom dialogen som undviker de vanliga fallgroparna.


1999: Star Wars Episode I - The Phantom Menace
Jag minns faktiskt inte vad jag hade för förväntningar och jag minns inte hur mycket jag visste om filmen innan, förutom det som soundtracket avslöjat genom låttitlarna vill säga. Tror heller inte att jag hade någon direkt åsikt efter att ha sett den på bio. Nu har jag definitivt en åsikt. Klart att George Lucas skapat en av vår tids största filmbesvikelser. Men hur kan man ens förvänta sig att en film av det här slaget inte ska bli en besvikelse? Det största problemet, som någon skrev på nätet en gång, var nog att alla som gillade de gamla filmerna redan hade sin egen bild av hur det hela började. Att Lucas sedan gjorde det ena felaktiga valet efter det andra är en annan historia. Manus- och regimässigt är "The Phantom Menace" en katastrof, helt klart värst av de tre prequelfilmerna. Det enda positiva är att återse Ian McDiarmid som en yngre Palpatine och hans tidiga manipulerande för makt samt John Williams fantastiska musik. Jag lyssnar hellre på "Ultimate Edition"-soundtracket framför att se filmen. 

A life in movies 2

Temainlägg 7 kommentarer



Då kör vi igen och det är dags för 90-tal!


1990: Wild At Heart
Lika självskriven som "Blue Velvet" var för 1986 är David Lynchs mästerliga roadmovie "Wild at Heart" för 1990. Jag undrar om Lynch arbetat med så många berättarkomponenter tidigare eller senare som han gör i denna. Här är han i toppform. Rörande, spännande, obehagligt och totalt vansinnigt. Sherilyn Fenns korta sekvens räcker som anledning för att se filmen. 


1991: Europa
Det är några år sedan jag såg Lars von Triers fascinerande film "Europa", men jag minns den som både engagerande och ganska obehaglig. Jag gillade även att den kändes besläktad med konstfilm på något sätt, allt verkar kunna hända och endast fantasin begränsar.


1992: Bram Stoker's Dracula
Att Francis Ford Coppola kallar detta magplask för "Bram Stoker's Dracula" irriterar mig mer än filmen i sig. Trots att man försökt trycka in så mycket som möjligt från boken är det långt ifrån Stokers historia som berättas. Prettovarning på hög nivå, dessutom av de flesta uselt spelad. Trots min unga ålder när denna film kom vill jag minnas att den fick mycket uppmärksamhet för att åsikterna gick isär om den. I min samling stannar den enbart för Gary Oldmans prestation som Dracula. Och kanske för Annie Lennox låt "Love Song for a Vampire".


1993: Schindler's List
En av mina absoluta favoritfilmer och Steven Spielbergs bästa. Inte enbart för att det är en gripande historia, utan också för hur Spielberg använder berättarkomponenterna, inte minst genom foto, ljud och musik.


1994: Leon
Det är länge sedan jag såg Luc Bessons film om yrkesmördaren som får ett barn (en ung Natalie Portman) på halsen. Men jag minns att jag gillade den, inte minst för Gary Oldmans instabile polis...


1995: Sidste Time
Martin Schmidts otäcka kortlångfilm är självskriven för 1995. Istället för att uppehålla sig vid logik använder Schmidt sig av fantasin, vilket bara gör det än mer otäckt.


1996: Fargo
"Scream" får stryka på foten för bröderna Coens "Fargo". De lyckas skapa en väldigt speciell stämning och på nåt märkligt sätt får de mig att bry mig om karaktärerna, till och med de som inte förtjänar det. Välskrivet och välspelat!


1997: La Vita é Bella
Historien om det ultimata offret lyckas på något sätt undvika smetig sentimentalitet. Roberto Benigni både regisserade och spelade den påfrestande huvudrollen. Fantastiskt foto och en otroligt genomarbetad produktion som tål att analyseras på många olika sätt, både utifrån berättelsen såväl som ur ett tekniskt perspektiv.


1998: Fucking Åmål
Det är inte så många år sedan jag såg om Lukas Moodyssons "Fucking Åmål" men jag skulle vilja påstå att den håller ännu. Den utklassar fortfarande nyare ungdomsfilmer, främst genom dialogen som undviker de vanliga fallgroparna.


1999: Star Wars Episode I - The Phantom Menace
Jag minns faktiskt inte vad jag hade för förväntningar och jag minns inte hur mycket jag visste om filmen innan, förutom det som soundtracket avslöjat genom låttitlarna vill säga. Tror heller inte att jag hade någon direkt åsikt efter att ha sett den på bio. Nu har jag definitivt en åsikt. Klart att George Lucas skapat en av vår tids största filmbesvikelser. Men hur kan man ens förvänta sig att en film av det här slaget inte ska bli en besvikelse? Det största problemet, som någon skrev på nätet en gång, var nog att alla som gillade de gamla filmerna redan hade sin egen bild av hur det hela började. Att Lucas sedan gjorde det ena felaktiga valet efter det andra är en annan historia. Manus- och regimässigt är "The Phantom Menace" en katastrof, helt klart värst av de tre prequelfilmerna. Det enda positiva är att återse Ian McDiarmid som en yngre Palpatine och hans tidiga manipulerande för makt samt John Williams fantastiska musik. Jag lyssnar hellre på "Ultimate Edition"-soundtracket framför att se filmen. 



Nu är det jul igen. John McClane befinner sig hos svärföräldrarna i Washington för julfirandet. På självaste julafton väntar han in sin fru Holly och hennes plan som snart ska landa. Under tiden hinner McClane upptäcka att det pågår något märkligt på flygplatsen och efter en mindre konfrontation och med lite hjälp av kollegan Al i Los Angeles, inser McClane att något stort är på gång. Och mycket riktigt. På ett inkommande plan sitter general Esperanza som ska utlämnas till USA för sina knarkaffärer. Men någon vill frita honom. Snart befinner sig både flygplatsen och flygplanen som väntar på att få landa i en gisslansituation. Anläggningens polischef är av klassisk modell, det vill säga en ointresserad besserwisser som inte gillar att obehöriga lägger sig i säkerheten. Men McClane ger sig inte så lätt.

Precis som i fallet med den första filmen mindes jag en enda scen ur uppföljaren. Därför blev "Die Hard 2" en helt ny filmupplevelse. Regissören Renny Harlin till trots är det en rätt underhållande historia, men den är mer svårberättad än den första filmen. Här är det många saker som ska hållas igång samtidigt: intrigerna på flygplatsen, terroristerna, intrigerna på Hollys flygplan när hon upptäcker att en av medpassagerarna är den reporter som tvingade fram ett uttalande från familjens barn i "Die Hard" (jag gillar förresten hur media framställs i de här två filmerna, det känns otäckt aktuellt). Bruce Willis och Bonnie Bedelia återvänder till sina roller, men den sistnämnda känns rätt överflödig. Hollys inblandning behövs inte egentligen för att motivera McClanes engagemang och nog hade man kunnat hitta en annan orsak att placera honom på flygplatsen. Reginald VelJohnson medverkar tyvärr bara i en enda scen, förståeligt visserligen med tanke på att karaktären befinner sig i Los Angeles. Dennis Franz gör rollen som flygplatsens polischef och hela karaktären och sättet som Franz spelar honom på är så klassiskt att det blir parodiskt. Skurkarna under ledning av William Sadlers överste Stuart känns rätt bleka i jämförelse med de i "Die Hard". Uppföljaren är okej underhållning. Mina fördomar om genren kanske spelar in, men hur kan man inte rekommendera en film där den tuffa hjälten ligger på landningsbanan och gråter över människorna han inte kunde rädda?

Die Hard 2 (1990)

Action 2 kommentarer


Nu är det jul igen. John McClane befinner sig hos svärföräldrarna i Washington för julfirandet. På självaste julafton väntar han in sin fru Holly och hennes plan som snart ska landa. Under tiden hinner McClane upptäcka att det pågår något märkligt på flygplatsen och efter en mindre konfrontation och med lite hjälp av kollegan Al i Los Angeles, inser McClane att något stort är på gång. Och mycket riktigt. På ett inkommande plan sitter general Esperanza som ska utlämnas till USA för sina knarkaffärer. Men någon vill frita honom. Snart befinner sig både flygplatsen och flygplanen som väntar på att få landa i en gisslansituation. Anläggningens polischef är av klassisk modell, det vill säga en ointresserad besserwisser som inte gillar att obehöriga lägger sig i säkerheten. Men McClane ger sig inte så lätt.

Precis som i fallet med den första filmen mindes jag en enda scen ur uppföljaren. Därför blev "Die Hard 2" en helt ny filmupplevelse. Regissören Renny Harlin till trots är det en rätt underhållande historia, men den är mer svårberättad än den första filmen. Här är det många saker som ska hållas igång samtidigt: intrigerna på flygplatsen, terroristerna, intrigerna på Hollys flygplan när hon upptäcker att en av medpassagerarna är den reporter som tvingade fram ett uttalande från familjens barn i "Die Hard" (jag gillar förresten hur media framställs i de här två filmerna, det känns otäckt aktuellt). Bruce Willis och Bonnie Bedelia återvänder till sina roller, men den sistnämnda känns rätt överflödig. Hollys inblandning behövs inte egentligen för att motivera McClanes engagemang och nog hade man kunnat hitta en annan orsak att placera honom på flygplatsen. Reginald VelJohnson medverkar tyvärr bara i en enda scen, förståeligt visserligen med tanke på att karaktären befinner sig i Los Angeles. Dennis Franz gör rollen som flygplatsens polischef och hela karaktären och sättet som Franz spelar honom på är så klassiskt att det blir parodiskt. Skurkarna under ledning av William Sadlers överste Stuart känns rätt bleka i jämförelse med de i "Die Hard". Uppföljaren är okej underhållning. Mina fördomar om genren kanske spelar in, men hur kan man inte rekommendera en film där den tuffa hjälten ligger på landningsbanan och gråter över människorna han inte kunde rädda?