Reprise (2006)
Vi stannar kvar i Norge med Joachim Triers film "Reprise". Jag är smått förvirrad. I fokus står två kompisar, båda med författardrömmar. Phillip (Anders Danielsen Lie) lyckas först och blir publicerad. Men så träffar han Kari (Viktoria Winge från "Fritt Vilt") och med kärleken får han en psykos på köpet. Vännen Erik (Espen Klouman-Høiner) får efter enträgna försök även han sin bok utgiven. För honom blir den stora frågan om han ska göra slut med sin flickvän eller inte. Samtidigt försöker Erik stötta Phillip i hans försök att återanpassa sig till vardagen.
Som sagt: jag är smått förvirrad. Handlingen och berättandet är splittrat. Vem tillhör berättarrösten? Vad i hela friden vill Trier ha sagt med "Reprise"? Är alla kreativa människor rubbade inombords på ett eller annat sätt? Varför verkar filmen vackla mellan olika genres? Är det meningen eller inte? Många frågor, men få svar. Jag vet inte riktigt varför, men jag dras med i berättelsen. Jag fastnar för karaktärerna. Jag gläds och smärtar tillsammans med dom. Och jag känner igen mig i dom också. Joachim Triers regi pendlar mellan att vara enkel och mer utstuderad. Skådespeleriet är riktigt, riktigt bra och känns överlag nästan spontant. Fotot är okej, musikvalet likaså. Jag vet inte varför och jag vet inte om jag skulle stå för följande uttalande efter en eventuell framtida omtitt, men i nuläget rekommenderar jag "Reprise". Verkligen.
Musik, någon?
Musik på datorn? Fy så omodernt! Eller? Allt finns ju faktiskt inte på Spotify. Jag samlade en hel del "skriv"-musik åt en vän för privat bruk, det mesta är instrumentalt och det mesta kommer från filmer. Jag vet inte hur länge länken är aktiv, men maila mig (bluerosecaseblogg[at]yahoo.se) om du vill få tillgång till den! Filerna är komprimerade i en zip-fil. Där finns bland annat musik ur Nino Rotas soundtrack till "Romeo and Juliet", stycken ur "Låt den rätte komma in", "Twin Peaks", "The Fog", "Zombie Flesh Eaters", "Riget" med mera med mera...
DeUsynlige (2008)
När en tjänst som vikarierande kantor i en kyrka i Oslo, med tillhörande lägenhet för den som får jobbet, blir tillgänglig släpps Thomas ut ur fängelset trots att han hade en tredjedel kvar av sitt straff. Vad som hänt är otydligt. Har han dödat ett barn eller inte? I kyrkan träffar han prästen Anna och hennes lille son Jens. Med deras stöd försöker Thomas börja om på nytt. Men en dag blir Thomas varse om en kvinnas närvaro. En kvinna som vill veta en sanning...
Erik Poppes "DeUsynlige" lunkar på i maklig takt men är samtidigt ett jävla slag i magen. Jag tänker hålla mig ganska kort för att undvika spoilers. Men när halva filmen gått byter den plötsligt perspektiv och komplicerar därmed saker och ting än mer. Ibland balanserar filmen på gränsen till det förutsägbara men nästan varje gång rätar den upp sig igen. Skådespeleriet av främst Pål Sverre Valheim Hagen och Trine Dyrholm är riktigt, riktigt stark. Den förstnämnde gör en sådan subtil men genomarbetad insats att filmen nästan får en dokumentär känsla. De ofrånkomliga diskussionerna om Gud, förlåtelse och religion blir platta men det tycker jag är godtagbart eftersom förlåtelse genom religionen inte är det viktiga. Fotot är riktigt bra, likaså musiken av Johan Söderqvist som även komponerade det fina soundtracket till "Låt den rätte komma in". Mitt engagemang för karaktärerna väcktes och jag blev berörd. Berättelsen berättas väldigt opretentiöst. "DeUsynlige" rekommenderas.
En ren och skär lögn
Jag påstod ju för en tid sedan att den enda samlarutgåva jag har som ser ut som en samlarutgåva är "Schindler's List". Men ibland ser man inte skogen för alla träden, ej heller de föremål som är placerade rätt framför ögonen på en. För nu får jag krypa till korset och erkänna att jag ju faktiskt har en samlarutgåva till med utseende därefter. Jag syftar på "The Original Monsters Collection" med Universals gamla klassiker. Boxen är rätt snygg i all sin enkelhet och innehåller filmerna Frankenstein, Bride of Frankenstein, Dracula, The Mummy, The Invisible Man, The Wolf Man, Phantom of the Opera och Creature from the Black Lagoon. Samtliga utgåvor innehåller en hel del intressant extramaterial. Efter denna box kom ännu en med fler filmer men den verkar tyvärr inte gå att få tag på idag. Som komplement till denna box har jag också mini-boxarna i "Legacy"-serien med samtliga gamla Frankenstein- och Wolfman-filmer. De förstnämnda tänkte jag avhandla som filmserie framöver.
Dallas: Cliffhanger 1986 - Blast from the Past
I "Dallas" har det varit mörka tider sedan Bobby Ewing dog. Mot slutet av den nionde säsongen ser det dock ut att ordna upp sig. Alla tycks ha blivit vänner med varandra. Det finns dock ett orosmoln på himlen: den mordiska affärskvinnan Angelica Nero (Barbara Carrera) är tillbaka. Hon låtsas vilja göra en deal för att glömma att hennes otroliga och omständiga plan för att ta över företaget Marinos Shipping misslyckades. Egentligen vill hon av någon outgrundlig anledning hämnas på JR och kusinen Jack Ewing för att allt gick om intet, trots att de inte kände till planerna... JR är dock inte den som är lättlurad. Gamle godingen Harry McSween fångar in Angelica - men det är redan försent. Två bomber detonerar, men missar båda sina mål. Pamela Ewing vaknar - och finner den döde Bobby i duschen! Vad är det egentligen som händer?
Hela denna cliffhanger bygger såklart på det faktum att Patrick Duffy skulle återvända. Det utannonserades redan långt innan "Blast from the Past" sändes och marknadsföringen kring avsnittet fokuserade mest på Duffys återkomst. Hur han skulle återvända och vem han skulle spela var däremot inte uttalat. I eftertexterna står enbart "Starring Patrick Duffy as", busigt, roligt och spännande. Det här är en av mina favoritcliffhangers ur serien, men den sätter förväntningar som oavsett vad förklaringen hade varit aldrig kunde infrias. På ett sätt infrias det dock i nästa säsong och det är genom att drömförklaringen ger "Dallas" en chans att återgå till rötterna helt och hållet. I drömsäsongen hade serien glidit långt från originalkonceptet. Det som publiken tycks ha mest svårt att acceptera med själva drömmen är det faktum att Katherine Wentworth som därmed också återvänder till livet, inte syns till i nästa säsong, trots att hon stalkade Bobby och Pam redan innan drömmen började. Jag läste nyligen att det inte berodde på ett val från producenterna, tvärtom. De ville ha med Morgan Brittany igen, men hon hade just fått barn och valde att avstå. Hon dök däremot upp i säsongsstarten 1987 och gästspelade i två avsnitt efter Pams olycka.
License to Drive (1988)
Les drömmer om körkort, bil och Mercedes. Nej, Mercedes är ingen bil, hon är en tjej. Skolans snyggaste såklart. Hur skulle hon kunna se Les, han hör ju inte till de populära? Genom omständigheter som enbart inträffade på 1980-talet ska plötsligt Les och Mercedes på dejt. Det är bara ett problem. Hon tror att han har körkort men han misslyckades på provet. Tur att dejten ska ske på natten när föräldrarna sover.
Jag börjar tro att min egen teori stämmer, den om att åttiotalets film-magi var över redan i slutet av nämnda årtionde. Vart den magiska gränsen går vet jag inte, men precis som i "Can't Buy Me Love" och andra sena åttiotalsfilmer känns det som är så underhållande hemskt i tidigare filmer bara unket. Så också i Greg Beemans "License to Drive". Vi serveras de vanliga ungdomsfilmsingredienserna från denna tid: suriga besserwisser-systrar, den töntiga pappan, elaka lärare, töntiga kompisar och stereotyper. Om jag ska vara riktigt hård fick jag även otäcka sexistiska, könsstereotypa och rasistiska vibbar. Dialogen bygger på usla oneliners och antagligen är Mercedes döpt till Mercedes enbart av den orsaken. Roligt är det inte. Det verkliga bottennappet är att ha med ett tokroligt rattfyllo. Inte ens den tillrättavisande sensmoralen om att köra nykter får någon effekt efter den sekvensen. Corey Haim är Corey Haim. Corey Feldman är Corey Feldman. Men det räcker inte. Speciellt inte eftersom Feldman trots sin unga ålder känns så sliten på något sätt, ungefär som Charlie Sheen idag. Heather Graham är varken bra eller dålig som Mercedes. Hon bara är. Handlingen är korkad bortom alla ord och det finns uppenbarligen en gräns för hur korkad den får bli även för en komedi. Slutet är... här. Undvik.
Lust och Fägring Stor (1995)
Jag trodde inte att jag hade sett Bo Widerbergs sista film "Lust och Fägring Stor" tidigare, men så mycket kändes bekant i den att jag nog visst sett den. Handlingen utspelar sig under början av 1940-talet. Kriget rasar runt Sverige. I Malmö får vi följa unge Stig, inflyttad från Stockholm. Det enda som tycks fånga hans, och kamraternas intresse, är sex och boxning. Plötsligt inleder Stig ett förhållande med den nya lärarinnan Viola. Det hela kompliceras ytterligare när han mer eller mindre blir vän med Violas försupne man.
Ja. Ja. Ja. Nej. Jag vet inte. Jag är pinsamt obevandrad i Bo Widerbergs filmer men planerar såklart att ändra på det i framtiden. Skådespeleriet i "Lust och Fägring Stor" från huvudtrion, Johan Widerberg, Marika Lagercrantz och Tomas von Brömssen, är riktigt starkt. Även många av birollerna gestaltas bra. Värre är det med Stigs unga kompisar. Bortsett från något enstaka undantag är skådespeleriet hemskt styltigt från dem. Widerberg lämnar mycket åt oss i publiken, vi får välja vad vi läser in i filmen. Men han lämnar det nästan lite för öppet. Hos mig väcker inte handlingen, karaktärerna eller relationerna något engagemang. Det blir för okomplicerat, för motsättningslöst och i slutänden alldeles för utdraget och långt. Dessutom känns vissa inslag i filmen krystade och något oärliga. Jag kan tycka att "Lust och Fägring Stor" inte känns angelägen och att denna känsla bygger till stor del på att den inte berättas på ett angeläget sätt. Den lyckas återskapa tidsperioden på ett trovärdigt sätt men på sätt och vis har vi sett den här typen av berättelser flera gånger förr. Hos mig lämnar den inte något bestående intryck.
Dallas: Cliffhanger 1985 - Swan Song
Efter att ha släppts mot borgen för att ha skjutit Bobby i cliffhangern 1984 försvinner Katherine Wentworth till hemlig ort. Därifrån iscensätter hon en plan för att få Jenna Wade (Priscilla Presley) ur vägen. Eftersom Katherine i sin psykopatiska egoism inte kan se klart fattar hon inte att känslorna mellan Bobby och Pam aldrig dött trots allas intrigerande för att hålla paret isär och att de bara vill ha varandra. Hur som helst åker Jenna i fängelse för mordet på dottern Charlies far, Naldo Marchetta, ett mord hon inte begått men som arrangerats av Katherine. Tyvärr lyckas ju såklart Bobby få ut henne från fängelset. Jenna inser äntligen att Bobby inte vill ha någon annan än Pam och istället för att fortsätta hålla Pam borta accepterar hon läget. Bobby friar till Pam - som tackar ja och äntligen är Romeo och Julia återförenade efter två år isär! Men Katherine är tillbaka i Dallas och har inga planer på att ge upp. Hennes halvsyster ska betala men återigen kommer Bobby till undsättning och får sätta livet till, liksom Katherine själv. Hur ska framtiden nu bli för familjen Ewing?
Det här är den första av tre "Dallas"-cliffhangers som känns mer som ett avslut än ett spännande säsongsuppehåll. "Swan Song" är dock ett av seriens bästa avsnitt, det är dessutom extralångt med sina 70 minuter och präglas av ett vemod. Vi vet ju att Bobby ska dö, vilket gör Pams replik "I thought I'd lost you forever" oerhört smärtsam. "Swan Song" är förutom Patrick Duffys sista avsnitt för ett år framöver, även det sista för Donna Reed som miss Ellie (originalet Barbara Bel Geddes återvände i följande säsong), men också för Charlene Tiltons Lucy Ewing (som återvände tre år senare). Bobby och Pams återföreningsscen är otroligt stark, likaså den dramatiska och ganska brutala sekvens där Katherine försöker döda Pam. Dödsscenen är nog "Dallas" sorgligaste ögonblick. Att tillägga att karaktärernas tårar var äkta är nog överflödigt. Jag saknar dock Linda Gray i den, anledningen till att Sue Ellen inte är där är för att hon försöker hålla sig nykter med hjälp av Dusty Farlow. Detta leder i och för sig till en stark scen i första avsnittet i nästa säsong när hon får veta vad som hänt.
La Città Delle Donne (1980)
Den till synes konstant upphetsade Snàporaz hoppar av tåget mitt ute i ingenstans, enbart för att förfölja och förföra en kvinna. Men det skulle han inte gjort. Plötsligt befinner han sig på en kaosartad feministkonferens på ett närliggande hotell. När han flyr från allt detta hemska finner han att den märkliga platsen inte är så lätt att lämna. Den styrs nämligen av kvinnor. Inte ens hos stadens enda man, som stängt in sig i sitt gamla gods, hittar Snàporaz en fristad.
Enligt mitt minne har jag bara sett "Amarcord" tidigare av italienska regissören Federico Fellini. Den filmen gillade jag verkligen men när det gäller "Kvinnostaden" är jag mer kluven. Farsartad, absurd och rent av surrealistisk är den och jag gillar de inslagen. Men jag undrar vad Fellini vill ha sagt, om han nu vill ha sagt något alls. Det intressanta är att filmen kan funderas över i flera skikt. Kvinnorna styr på ett tyranniserande sätt över sina domäner och förtrycker männen. Att det historiskt och i våra dagar ser ut på detta sätt, fast med ombytta roller, borde det inte råda någon tvekan om. Det är ju bara att studera och analysera våra samhällsstrukturer. Å andra sidan känns filmen som Fellinis hyllning till kvinnan, men ser man filmen ur det perspektivet tycks det hela bottna i utseende och skönhet. Ett annat eventuellt synsätt är regissörens syn på den starka kvinnan och då går det att dra slutsatsen att starka kvinnor är gapiga, vildsinta och inte lyssnar på varandra. Och att styrkan ligger i att de kan spela på sin sexualitet för att lura mannen dit de vill. "Kvinnostaden" erbjuder många alternativ och tankar. Det som slår mig efteråt är att Fellini kanske helt enkelt vill visa att vi alla är lika goda kålsupare, som det så fint heter, oavsett kön. "Kvinnostaden" är för lång, men jag gillar det förvirrade berättandet. Vissa sekvenser är både mysiga och en del riktigt obehagliga.
Till Flisan
Sov gott, vår älskade gumma. Vilken kämpe du var. Fjorton år. Vi glömmer dig aldrig och vi kommer alltid sakna dig. Nu får du vara hos din Ronja igen. Tack för allt, vännen.
EuroTrip (2004)
Eftersom jag bevittnade en scen ur denna filmas i Prag och några fina filmbloggare rekommenderade den var jag såklart tvungen att se "Eurotrip". För manus och regi står trion Jeff Schaffer, Alec Berg och David Mandel som tyvärr fick styra lite för mycket i de två sista säsongerna av "Seinfeld". Handlingen är lika logisk som alltid i den här typen av film. Scott dumpas av sin flickvän under självaste studentexamen. När han inser att hans mailkompis i Tyskland inte är kille, och snygg dessutom, övertalar bästa vännen Cooper honom att söka rätt på tjejen. Tillsammans åker Scott och Cooper på en resa genom Europa. När de möter kompisarna tillika tvillingsyskonen Jenny och Jamie i London spårar det ur på allvar.
"EuroTrip" är småunderhållande men det finns mycket att störa sig på. Främst att Schaffer, Berg och Mandel snor ideér de använt i "Seinfeld" eller att de refererar till sina egna avsnitt ur nämnda serie genom skämt, regi och musik. Det känns helt malplacerat och riktigt unket. Annars är väl "Eurotrip" inte en film man bör överanalysera och det är väl heller inte meningen. Den puttrar på och inget oväntat sker. Matt Damon gör en rolig cameo och Prag får agera stand-in för i princip varje europeisk stad gänget passerar. Ibland fnissar jag till men först närmare slutet kommer den scen som gör hela filmen värd mödan, en scen som får mig att bokstavligt talat både skrika och gråta av skratt. Jag syftar givetvis på den korta sekvens där Scotts tyska drömtjejs lillebror imiterar Hitler bakom ryggen på sin far. Fantastisk satir, även om jag inte är övertygad om att Schaffer, Berg och Mandel var medvetna om det geniala i att låta ett (i alla fall låtsas-tyskt) barn driva med nazismen. En oförglömlig scen som gör "Eurotrip" sevärd! Jag skrattar fortfarande högt...
Elizabeth Taylor 1932-2011
Ännu en filmlegendar har lämnat in. Elizabeth Taylor har avlidit på grund av hjärtproblem. Hon började sin karriär som barnskådespelerska och medverkade i klassiska filmer under 1950- och -60-talet. Min favoritroll är den som Martha, vilken hon gjorde i "Who's Afraid of Virginia Woolf?" (1966). I den rollen om någon hon fick hon visa att hon kunde spela annat än väna kvinnor. Rollen som Martha innebar också en Oscar för Taylor. Två av mina andra favoritroller hon gjorde var som tuffa Leslie i "Giant" (1956) och som Maggie i "Cat on a Hot Tin Roof" (1958). Elizabeth Taylor blev 79 år.
Earthquake (1974)
Denna fiktiva katastrof-film från 1974 i regi av Mark Robson och med manus av George Fox och Mario Puzo (The Godfather, Superman - the Movie) såg jag med dålig timing: samtidigt som Japan drabbades av sin högst verkliga katastrof. Därför har jag väntat lite med att ta upp den, inte för att Japans situation förbättrats på knappt två veckor, men jag väljer att skriva om filmen nu medan den finns i färskt minne. Grundhandlingen är enkel: Los Angeles drabbas av en fruktansvärd jordbävning som ödelägger staden. Vi får följa katatrofen genom olika karaktärer vars historier redan vävts samman tidigare eller som vävs samman efter att jordbävningen inträffat. Där finns arkitekten Graff (Charlton Heston) med ett komplicerat förhållande till två kvinnor, hans fru Remy (Ava Gardner) och älskarinnan Denise (Geneviéve Bujold). Polisen Slade (George Kennedy) har förlorat tron på sitt yrke. Stuntuppträdaren Miles (Richard Roundtree) planerar sitt stora genombrott när jordbävningen slår till.
"Earthquake" är ganska underhållande som film men historien känns svårberättad något sätt. Los Angeles är en stor stad som inte är lika lätt att hantera utifrån katastrofperspektiv som till exempel i andra filmer med skyskrapor, flygplan och allt vad det är. Fördelen är att den på grund av detta inte blir helt förutsägbar. På sina håll får den mig riktigt engagerad och upprörd. Eftersom jag inte kände till något om handlingen sen tidigare kom slutet som en positiv och oväntad överraskning. Skådespelarna är de som bär upp "Earthquake". Heston fungerar utmärkt i den torra huvudrollen. George Kennedy har jag varit svag för ända sedan "The Boston Strangler". Riktigt roligt är det att se honom spela så mycket mot Victoria Principal eftersom de aldrig medverkade i "Dallas" samtidigt. Effekterna är lite sisådär, John Williams gör ett förväntat soundtrack och inte heller fotot är något speciellt. Jag är efter "Earthquake" definitivt sugen på att se fler och se om några av dessa gamla katastroffilmer, även om den lämnade en något bitter eftersmak med tanke på vad som utspelade sig i världen just som jag såg den.
Dallas: Cliffhanger 1984 - End Game
JR har nog aldrig varit så kall och intrigerande som i den sjunde säsongen. Återigen vänder han större delen av Dallas, samt några utomsocknes, emot sig. Cliff Barnes har krossats ännu en gång som hämnd för spionage mot Ewing Oil, detta tack vare att JR utpressat regeringstjänstemannen Edgar Randolph. Sue Ellen, som sedan händelserna med Holly Harwood stannat på Southfork i eget rum och nyktrat till, har haft en tillfällig kärleksförbindelse med unge Peter (spelad av pinsamme Christopher Atkins). Detta ger JR en möjlighet att utpressa henne för att få henne dit han vill. Bankiren Vaughn Leland som var en av de misstänkta när JR blev skjuten fyra år tidigare har jobbat med sin före detta fiende för att sätta Cliff i klistret. Men i sista sekunden räddas Cliff och Vaughn vänder sig mot JR igen. Sent på kvällen anländer någon till Ewing Oil. En duns hörs från JRs kontor. Tre skott avlossas. Ner på golvet faller... Bobby! Och det är ingen slump, hela säsongen leder mot att alla vill hämnas på JR och tanken är att vi ska tro att fel broder har fallit offer. Men något fel har inte begåtts, det är nämligen besatta Katherine Wentworth som är i farten. Genialiskt! Denna cliffhanger är min favorit efter "Ewing-Gate".
I en bortglömd låda del 4
Oj, här kommer en liten eftersläntrare som jag nästan glömt. Hur många av oss unga äldre har inte lekt med dessa figurer från 70- och 80-talet? Här är några av de jag sparat. Klicka på bilden för en större version i eget fönster.
Ingen Kan Älska Som Vi (1988)
Så har jag äntligen sett denna klassiker. Jag vet inte vad jag ska skriva. Vet inte vad jag kan skriva. Förutom att 80-talet var speciellt på många sätt. Att en regissör som Staffan Hildebrand får göra film i den tidsperioden förvånar mig inte. Det är lite som att se en lång brevfilm ur "Bullen". Missförstå mig rätt, jag vill se nämnda regissörs andra filmer. Jag tror aldrig tidigare jag stött på en filmskapare som omedvetet väger mellan att vara ett missförstått geni eller en totalt inkompetent berättare. Och då menar jag såklart det förstnämnda ironiskt. Den här texten är lika sammanhängande som filmen. Sanslöst.
Dallas: Cliffhanger 1983 - Ewing Inferno
Den sjätte säsongen av "Dallas" är kanske seriens bästa och definitivt den mest välskrivna. Den börjar med att familjen kickar ut JR från Ewing Oil för det han gjorde mot Cliff. Men när Jock dödförklaras och hans testamente läses upp är JR tillbaka. Under ett år ska bolagets tillgångar delas lika mellan JR och Bobby och den av bröderna som lyckas bäst får 51 procent av företaget. I princip allt oljefolk plus några till dras in i striden och i säsongens sista avsnitt har familjen krackelerat. Rebecca Wentworth är på väg till Houston för att stoppa JR från att köpa ett raffinaderi när en olycka leder till hennes död. Pam och Bobby är på väg att skiljas på grund av striden över Ewing Oil och det intrigerande som Katherine Wentworth och vidrige Mark Graison hänger sig åt. Miss Ellie drabbas av ett nervsammanbrott efter alla konflikter och tragedier och reser bort med Clayton. Sue Ellen, som gift om sig med JR, hamnar i kläm när oljearvtagerskan Holly Harwood (Lois Chiles) vill göra sig av med JR. Detta leder till att Sue Ellen tar till flaskan för första gången på tre år och orsakar en bilolycka där Rays unge kusin Mickey hamnar i koma med en trolig totalförlamning ifall han någonsin vaknar. I slutet bestämmer sig Bobby och JR för att avblåsa striden. Samtidigt får Ray reda på att bilolyckan inte var någon olycka. Sue Ellen och Mickey blev påkörda avsiktligt av JR:s skumme affärskontakt Walt Driscoll som trodde att han prejade JR av vägen. När Driscoll inser vad han gjort tar han livet av sig och lämnar ett brev till polisen. Att Southfork står i lågor är passande symbolik för vad som hänt med familjen Ewing på grund av Jocks testamente.
Shutter Island (2010)
Teddy Daniels är en US Marshal med ett förflutet som hemsöker honom, först de iakttagelser han gjorde i Dachau efter krigsslutet men också den tragiska händelse som tog livet av hans fru. Teddy kommer tillsammans med sin nya Marshal-partner Chuck till mentalsjukhuset Ashecliffe som ligger isolerat på en ö. En av patienterna har försvunnit och när Teddy och Chuck börjar undersöka saken tycks ön dölja många otäcka hemligheter, inte minst för Teddy.
Jag är inte särskilt bevandrad i Martin Scorseses senare verk. I "Shutter Island" arbetar han återigen med Leonardo DiCaprio och en ensemble bestående av bland andra Ben Kingsley, Mark Ruffalo, Michelle Williams och Max von Sydow som den härligt överlägsna dr Naehring. Scorsese bygger upp en riktigt hotfull och obehaglig stäming redan från start när vi informeras om hur otillgänglig ön är, enda resvägen är med färja. "Shutter Island" påminner i upplägg om fantastiska "The Wicker Man" (originalet såklart), särskilt i början. Även där skulle en kvinnas försvinnande utredas och leda till något mycket värre. Skådespelarna gör väldigt bra ifrån sig i "Shutter Island", miljöerna är väl valda (även om jag stör mig enormt på de tydliga bluescreen-tagningarna) och musiken bidrar en hel del. Nu lär jag väl få stryk men jag tycker ärligt talat att den stora vändpunkten i filmen är både väntad och ganska mjäkig, dock fortfarande ångestframkallande. Samtidigt har jag inte något bättre förslag på hur det hela borde hängt ihop. "Shutter Island" är inte mindre sevärd för det. Kommer definitivt bekanta mig med fler av Scorseses senare filmer framöver.
Das Weisse Band - Eine Deutsche Kindergeschichte (2009)
Jag har bara sett Michael Hanekes originalfilm "Funny Games" men efter att nu ha sett "Det vita bandet" kan jag konstatera att hans filmer tycks dröja sig kvar efter att de slutat. Denna film utspelar sig tiden före första världskrigets utbrott. I en by händer märkliga och otäcka saker. Byns doktor skadar sig när hans häst snubblar på ståltråd som någon satt upp. Detta är startskottet för förvirringen och skräcken i byn när såväl vuxna som barn drabbas. Historien berättas av byns gamla lärare, som minns tillbaka och sätter ihop pusselbitarna. Trots att de vuxna håller strängt på disciplinen och reglerna, verkar det som om detta enbart ska gälla barnen. Handlar allt om hämnd eller något annat?
"Det vita bandet" tycker jag har en väldigt speciell stämning. Den känns på sätt och vis som en blandning mellan en episk berättelse och en kriminalhistoria. Haneke provocerar, upprör och berör, precis som i "Funny Games" men här gör han det på ett mer subtilt sätt. Här visas inte övergreppen och våldet, utan antyds mer med kvardröjande bilder eller ljud. Än mer obehagligt. Ingen karaktär känns riktigt sympatisk, inte ens den berättande läraren. Alla tycks i grunden bara inte bry sig. Jag kan ärligt säga att jag inte vet vad Haneke vill ha sagt men för mig handlar filmen om makt och auktoriteter. Detta visar sig på flera plan, mellan barnen, mellan barnen och föräldrarna, mellan de vuxna utifrån yrke och status i samhället. Det vita bandet står för oskuld men oskulden är bara på låtsas i byn. Detta gestaltas väl av skådespelarna, främst Burghart Klaußner. Han porträtterade en liknande med våld kristendomsutövande typ i sorgliga "Requiem" från 2006. Men här visar han i prästrollen även motsägelsefulla, försonande drag. Trots att jag avskyr honom måste jag ibland tycka om honom, vilket får mig att avsky honom mer. Med hot och handgripligheter styr han över både familjen och samhället, hela tiden med tron i ryggen. Jag rekommenderar verkligen "Det vita bandet". Den väcker många tankar. Och jag är än mer intresserad av att se fler av Michael Hanekes filmer.
Änglavakt (2010)
När vi ändå är inne på svenska filmer som tar upp svåra teman kan vi lika gärna hålla oss kvar där ett tag. Johan Brisingers "Änglavakt" följer den psykotiskt perfekta familjen som en dag drabbas av en tragedi. Sonen Alexander skadar sig på ett outtalat sätt och efter en livsnödvändig operation hamnar han i koma. Föräldrarna Cecilia och Ernst är förkrossade, inte minst eftersom tiden går och Alexander inte vaknar. Men en dag hjälper Cecilia en fransman som blivit överfallen. Han vet konstigt nog mycket om familjen och vill hjälpa till...
Det var intressant att se denna samma dag som "I Taket Lyser Stjärnorna". Båda filmerna har sina brister och sina starka partier, men där den förstnämnda berörde mig starkt är jag totalt nollställd känslomässigt under "Änglavakt". Det största problemet är berättelsen inte känns ärlig, som om regissören velat göra en "fin" film snarare än att verkligen berätta en historia. Under hela filmen kommer jag inte ifrån känslan av att Brisinger kollat in Kieslowski (en del av bildberättandet och karaktärerna påminner om inslag i Trikoloren-trilogin) och velat göra nåt liknande själv. Den känslan förminskas inte av att den mystiske mannen spelas av Tchéky Karyo och att en stor del av dialogen utspelar sig på franska. Varför? Hade inte Sverige någon egen skyddsängel att skicka som kunde tonat ner prettofaktorn lite? För pretto är precis det ord som "Änglavakt" påminner mig om. En usel titel i övrigt, det finns absolut ingen botten i den även om vi ska luras att tro det och Brisinger förutsätter att åskådaren automatiskt ska undra om Walter är en ängel eller bara en snäll man. Annars bjuder inte handlingen eller karaktärsutvecklingen på något nytt. Kvinnan tror, mannen tvivlar. Hur ska det gå? Och kommer ett mirakel att ske? Jag tror ni kan gissa er till svaret på dom frågorna ifall ni inte sett filmen. Nu är jag lite partisk angående förstnämnda men både Izabella Scorupco och Michael Nyqvist fungerar bra i huvudrollerna trots att karaktärerna är endimensionella. Ibland får dock båda två gnistra till ordentligt. Karyo gör en trött men sympatisk gestalt av Walter och Ewa Frölings läkare kunde lika gärna varit en statist med replik. Det övergripande problemet ligger nog i manus och regi. Allting sägs i dialogen, som publik behöver vi inte tänka alls. Synd. Jag kan inte påstå att jag rekommenderar "Änglavakt" men heller inte att jag avråder från att se den. Tyvärr är jag likgiltig i frågan.
I Taket Lyser Stjärnorna (2009)
Jennas mamma är svårt sjuk i cancer. Trots att de försöker planera och se framåt blir mamma bara sämre och sämre. Till slut flyttar de in hos mormodern. Medan mamman kämpar mot döden blir Jenna vän med den jämngamla Ullis och en ny värld öppnar upp sig för henne med killar, alkohol och fester.
"I Taket Lyser Stjärnorna" är baserad på romanen med samma namn av Johanna Thydell. Filmen, i regi av Lisa Siwe är en märklig upplevelse. Den pendlar mellan inte fullt så bra till att vara jättebra. Ungdomsdialogen och festerna är lika styltiga och stela som alltid i svensk film (undantaget "Fucking Åmål" då kanske). Ibland känns det också som om filmen försöker berätta alltför många historier på för kort tid. Men bortsett från de negativa bitarna blir jag otroligt berörd. "I Taket Lyser Stjärnorna" tar upp ett oerhört svårt ämne på ett ganska skönt förenklat sätt utan att komplexiteten för den skull går förlorad. Mycket av det som lätt kunde pratas sönder i dialog lämnas istället för skådespelarna att gestaltas på annat sätt. Annika Hallin som mamman och Anki Lidén som mormor gör gedigna och trovärdiga insatser. Främst lyser Josefine Mattson i huvudrollen som Jenna. Hon är stark och svag på samma gång och mot slutet får hon verkligen visa vad hon går för. Jag blir imponerad. Och berörd. Det är inte bara mammans sjukdom och känslorna inför döden som engagerar eller gestaltas väl. Även vänskapen mellan Jenna och Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) både engagerar och berör. I slutänden överväger definitivt de positiva bitarna av filmen de delar som inte fungerar lika bra.
Dallas: Cliffhanger 1982 - Goodbye, Cliff Barnes
Mycket har hänt i den femte säsongen av "Dallas". Jock Ewing åkte till Sydamerika för att vara behjälplig vid ett statligt oljeprojekt. Under sin frånvaro fördelade han andelarna i Ewing Oil lika mellan släktingarna och föreskrev att barnbarnet John Ross rösträtt skulle förvaltas av miss Ellie så länge som John Ross inte bor på Southfork. Under hemresan dör Jock i en helikopterkrasch. Miss Ellie vägrar acceptera det som hänt och därför blir inte Jock lagligt dödförklarad, vilket i sin tur innebär att Ewing Oil fortsätter styras av samtliga i familjen. Men så fort JR återhämtat sig något från sorgen är han ute efter total makt, något han kan få med hjälp av John Ross andel. Därför börjar han återigen uppvakta sin före detta fru Sue Ellen... något som också Cliff Barnes gör igen. Sue Ellen slits mellan de båda och för att göra sig av med sin rival arrangerar JR med hjälp av Marilee Stone en fälla för att krossa Cliff, något som hans egen maktlystnad bidrar till. Marilee ångrar sig men då är det redan försent. Cliff förlorar allt och hans mor vänder honom ryggen. Till råga på allt avslöjar Sue Ellen att hon tänker gifta om sig med JR. JRs plan och Cliffs egna misstag kostar honom allt och han försöker ta livet av sig genom att svälja sömntabletter. Samtidigt har Bobby utpressats av JR genom hela säsongen med gossebarnet Christopher, Kristins son. Hur det hela hänger ihop är för omständigt att ta här, men Bobby och Pam, som adopterat Christopher, har fått reda på att JR inte är fadern. Och Pam och Cliffs mor Rebecca Wentworth, som försökt hejda släktfejden, blir så rasande över sonens självmordsförsök att hon gör en tvärvändning och lovar förgöra familjen Ewing. Och allra sist slår JRs plan tillbaka på honom själv...
Även detta är en cliffhanger som byggs upp genom hela säsongen, något som många av "Dallas" bästa cliffhangers gör.
Annars står det nu klart att pilotavsnittet för den nya serien börjar spelas in i slutet av april. Plats? Dallas och Southfork Ranch såklart. Nu heter det plötsligt att några andra alternativ än originalmiljöerna aldrig varit aktuella...
I en bortglömd låda del 3
Några gåvor från vänner förknippade med främst de senare filmerna. Pusslet på 300 bitar och kassettboken är båda från 1999 och utgivna i samband med "The Phantom Menace". Båda förpackningarna är oöppnade, likaså figuren av blivande kejsaren Palpatine som gavs ut 2002 när "Attack of the Clones" hade premiär. Kalendern från Polen underst är också den från 2002 och innehåller bilder från samtliga filmer fram till dess. Någonstans vet jag att jag har en musmatta i oöppnad förpackning med motiv på Han Solo och Jabba the Hut från "A New Hope Special Edition" från 1997, men om jag minns rätt har den följt med mig till Umeå. Klicka på bilden ovan för större version i eget fönster.
I en bortglömd låda del 2
Maskerna ovan, föreställande en stormtrooper, Chewbacca, Darth Vader och C-3PO är märkta "Return of the Jedi" 1983. Från samma årtal är kassettbanden med berättelserna från "The Empire Strikes Back" och "Return of the Jedi".
På bilden nedan finns "Star Wars"-rollspelet från 1988. Har inga minnen av om jag nånsin spelat det. De tre böckerna är ganska rikt illustrerade med bilder från filmerna. Tidningen "Månadens Äventyr" publicerade "Star Wars-serier". Det äldsta numret jag sparat är från 1985. Påpekas bör är att jag aldrig samlat medvetet på dom här sakerna, det är helt enkelt sånt som blivit kvar sedan barndomen, vilket ju är lite extra roligt. Några föremål, förknippade med de senare filmerna, har jag dock fått från vänner och dessa tänkte jag ta upp i nästa inlägg.
I en bortglömd låda del 1
I ett inlägg visade Aficionadon sina Heston-filmisar vilket påminde mig om en låda som står på mina föräldrars vind, en låda som jag inte öppnat på flera år. Eftersom jag råkar befinna mig i min gamla hemstad för en vecka öppnade jag nämnda låda - och fick en hel del överraskningar. I några inlägg framöver tänkte jag visa vad jag hittade bland mina gamla Star Wars-leksaker. Först ut är filmisarna ovan, ett litet urval av en rejäl hög. Klicka på bilden för att se den i större format i eget fönster. Det finns inget årtal på dessa bilder, men jag skulle tro att de kommer från 80-talets första hälft eftersom "Return of the Jedi"-motiv finns med.
Dallas: Cliffhanger 1981 - Ewing Gate
Cliffhangern från 1981 är min absoluta favorit! JR kämpar på flera fronter. Cliff försöker sätta dit honom för kontrarevolutionen i Sydostasien som ledde till att Ewing Oil och kartellen fick tillbaka sina oljerättigheter de förlorade ett år innan. JR var så klart skyldig men lyckades slingra sig ur det. Samtidigt tänker Sue Ellen ta med sonen John Ross och fly till Dusty Farlow på Southern Cross Ranch, men JR kommer emellan och hotar Sue Ellen med döden om hon försöker igen. Även Pamela blir hotad när hon tar Sue Ellens parti. Som om inte detta vore nog är Sue Ellens syster Kristin tillbaka i stan, nybliven knarkare och i behov av pengar. Hon gick fri efter att ha skjutit JR föregående år och det använder han emot henne tillsammans med ännu ett hot. Cliff anländer till Southfork för ett möte med Bobby - och hittar en död kvinna i poolen. Vem är den döda? Sue Ellen, Pam och Kristin bar alla vitt i sina sista scener i avsnittet...
Denna cliffhanger är en lek med "A House Divided", istället för att dölja brottslingen hålls offrets identitet hemlig. Förutom att slutet ovan är sataniskt spännande och oerhört storslaget så är själva avsnittet "Ewing Gate" ett av seriens bästa. Inte minst för att så många av de trogna gästskådespelarna medverkar: Audrey Landers (Afton), Morgan Woodward (Punk Anderson), William Smithers (Jeremy Wendell), Jared Martin (Dusty), Deborah Tranelli (Phyllis), Sheril Lynn Katzman-Rettino (Jackie), Don Starr (Jordan Lee), Fern Fitzgerald (Marilee Stone), James L. Brown (Harry McSween) och Tom Fuccello (Dave Culver). Howard Keel gör sitt andra framträdande som Clayton Farlow och Mary Crosby gör sitt sista som Kristin fram till seriens sista avsnitt tio år senare.
Favoritkaraktärer II
Då var det karlarnas tur. Jag vet att jag glömt massor, men som sagt är detta bara ett spontant nedslag i mängden. Då kör vi!
KillerBob (Frank Silva)
Hur många mardrömmar har inte denna demongestalt hemsökt? Tillfälligheter ledde till att TV:s mest fruktade karaktär någonsin skapades för "Twin Peaks". Sjuk, sadistisk, otäck. Karaktärens betydelse, trots att han inte hörde till huvudensemblen, speglas i det faktum att en möjlig fortsättning på "Twin Peaks" aldrig kan bli verklighet efter Silvas sorgliga död 1995. Men i våra drömmar och visioner lever han vidare...
George Bailey (James Stewart)
George i Frank Capras "It's a Wonderful Life" är inte den traditionella filmhjälten. Han offrar sig ständigt för andra men är till följd av detta full av självömkan. En intressant motsättning i en intressant karaktär.
George Costanza (Jason Alexander)
Min favorit av de tre männen i "Seinfeld". En lögnaktig, fåfäng, självgod, snål, missunnsam, ältande, neurotisk man vars intrigerande försätter honom i den ena förnedrande situationen efter den andra. Än roligare, och otäckare, blir det med tanke på att George är en fiktiv kopia av Larry David som var medskapade till "Seinfeld".
The Monster (Boris Karloff)
Frankensteins monster vill inget hellre än att bli accepterad av människor, något som är helt omöjligt då alla ser honom just som ett monster. Att han råkar dränka en liten flicka på grund av sin okunskap gör heller inte saken bättre. Ingen har gestaltat Mary Shelleys tragiska och lite obehagliga varelse bättre än Boris Karloff i James Whales "Frankenstein" (1931) och "Bride of Frankenstein" (1935).
John Ross Ewing JR (Larry Hagman)
"Dallas"-skaparen David Jacobs har sammanfattat den onde oljemagnaten JR Ewing på ett väldigt bra sätt: Han har offrat hela sitt liv på att bygga familjeföretaget Ewing Oil mot än större framgångar och större rikedom än någon kan drömma om, och ändå älskar fadern yngsta sonen mest. Svårare än så är det inte. Allt JR gör, gör han för att få vara Jocks favorit, vilket aldrig inträffar. Allt ont han gör mot människor är precis det som han förväntar sig att de ska göra mot honom - och han vill hinna först. Dessutom tycker han det är ganska kul också...
Professor Abronsius (Jack MacGowran)
Vampyrjägaren Abronsius i Roman Polanskis "The Fearless Vampire Killers" må se ut som Einstein, men likheterna slutar där. Abronsius har visserligen rätt i att vampyrer existerar, men han är alldeles för fumlig, klantig och tankspridd för att utgöra något hot för dem. En positiv inställning har han i alla fall. Till och med när Döden är hotande nära finner han nöje i en dans eller två...
Stig Helmer (Ernst Hugo Järegård)
Karaktären är uppkallad efter en viss Stig-Helmer Olsson och visst är dr Helmer i Lars von Triers "Riget" och "Riget II" också underhållande, men på grund av sin totala jävlighet och självgodhet. Av delvis okänd anledning har han flytt sitt älskade Sverige och hamnat i landet utskitet av kalk och vatten: Danmark. Helmer förbannar danskjävlarna under stunder då han inte försöker förvandla sina kollegor till zombies, dölja sitt yrkesslarv, blicka ner i toaletten eller anpassa sig till "det fekala helvetet".
Onslow (Geoffrey Hughes)
Hyacinths svåger i "Keeping Up Appearances" är en ständig källa till hennes huvudbry. Onslows livsfilsofi är att ta det väldigt lugnt. Till hans intressen hör öl, chips, baconmackor, trav, cigaretter, sovmorgnar och att försöka undkomma hustrun Daisys försök att förföra honom. Trots sitt sjabbiga yttre har Onslow ett hjärta av guld.
Special Agent Dale Cooper (Kyle MacLachlan)
Denna synske, kaffe- och donutmissbrukande FBI-agent måste ju självklart också få vara med på listan. Från den stund välputsade Coop anländer till Twin Peaks blir ingenting längre sig likt i den lilla staden. En originell karaktär, genialt gestaltad av Kyle MacLachlan.
Chewbacca (Peter Mayhew)
Min ständige favorit. Villkorslöst lojale och trogna Chewbacca som alltid håller ett vakande öga över sina vänner. Troget har han kämpat vid Han Solos sida i många år. Bland den 200-årige wookiens hjältedåd kan nämnas att han räddade Yoda undan Kejsarens Jedi-massaker under klonkrigen.
Max Manus (2008)
Vi fortsätter väl på andra världskriget-temat med norska filmen "Max Manus" i regi av Joachim Rønning och Espen Sandberg. Den berättar den sanna historien om motståndskämpen Max Manus som under Norges ockupering åkte till Skottland för att utbilda sig till kommandosoldat. Tillbaka i Norge organiserar och genomför han tillsammans med vännerna olika sabotöruppdrag mot nazisterna. Samtidigt kämpar han mot egna nervproblem och alkoholen, något som knappast underlättas av att han tvingas se en efter en av vännerna dö.
Egentligen kan jag inte hitta något unikt i genomförandet, inget direkt nytt. Då är det tur att historien engagerar och fascinerar, inte minst genom hur den gestaltas av en riktigt bra ensemble med Aksel Hennie i titelrollen. Jag dras med och blir riktigt berörd. "Max Manus" får mig att vilja ta reda på mer om den verkliga personen, som avled 1996. Han kämpade först som frivillig i Finland och sedan i sitt eget hemland. Det som är mest intressant i filmens berättelse är vad det egentligen är som driver Manus. Frihet, visst. Men han uttrycker också flera gånger en önskan om att göra nånting, att åstadkomma nånting. Alla aktioner är inte så genomtänkta och han lyckades överleva en hel del omöjliga situationer. Det finns egentligen bara tre saker jag inte riktigt gillar med filmen: det för är TV-spelsupplägget av krigsscenerna med blod som sprättar på kameralinsen och så vidare. Det andra är de alltför frekventa tillbakablickarna av Manus minnen från Finland. Man fattar ändå vad han bär med sig. Det tredje och sista är den överflödiga berättarrösten. Skådespeleriet och berättelsen väger dock upp detta. Bara att se en film av våra landsgrannar om en mörk del av deras historia är riktigt starkt.
The Odessa File (1974)
Genom ett självmordsoffers dagbok kommer journalisten Peter Miller i Hamburg organisationen Odessa på spåren. Det är organisation bestående av före detta SS-medlemmar som skyddar varandra och kämpar för att återskapa nazismens Tyskland. Miller ger sig ut på jakt efter SS-kaptenen Roschmann som håller sig undan i landet. Men det är inte enbart den forne kaptenens krigsförbrytelser som driver Miller...
Jag gillar de här gamla action/thriller/äventyrsfilmerna som handlar om forna nazisters ljusskygga kamp för att åter låta världen lida under deras sjuka ideologi. En favorit är "The Boys from Brazil" med Gregory Peck, baserad på Ira Levins roman, som har en intressant om än otrolig handling. Ronald Neames "The Odessa File" är inte lika spektakulär, vilket inte är negativt. Organisationen Odessa fanns tydligen på riktigt och verkliga personer porträtteras också i berättelsen, bland andra nazijägaren Simon Wiesenthal. "The Odessa File" är en långsam och omsorgsfullt berättad historia. Skådespeleriet svajar lite, även från Jon Voight i rollen som Miller, men det går att överse med. När Miller blir tillfällig agent för Israel för att infiltrera Odessa blir det riktigt spännande. Han får en kort men intensiv träning i att bli SS-soldat, men eftersom han saknar erfarenheten från agentlivet gör han det ena idiotiska valet efter det andra. Trovärdigt och spännande. Twisten som ska vända upp och ner på saker och ting i slutet får inte den effekt som avses. Snarare känns den mer pliktskyldig än nödvändig. Millers besatthet känns nog så drivande i sig själv. "The Odessa File" är definitivt sevärd om du gillar den här typen av filmer.
Favoritkaraktärer I
Sent ska syndaren vakna. Det här borde jag givetvis kommit på och publicerat på Internationella kvinnodagen, men bättre sent än aldrig. I minst två inlägg tänkte jag utan inbördes ordning lista några favoritkaraktärer från film och TV. I detta inlägg är kvinnorna först ut och i nästa är det männens tur. Listorna är högst spontana och jag kommer säkert glömma massor. Dessutom har jag varit hård och enbart valt en karaktär ur varje produktion trots att det finns flera kandidater. Nog om det!
Amelie Poulain (Audrey Tautou)
Fantasifulla Amelie i Jean-Pierre Jeunets fantastiska "Le Fabeuleux Destin d'Amelie Poulain" upptäcker hur fint det känns att hjälpa andra människor. Hon blandar sig i grannarnas liv, jävlas med de som förtjänar det och intrigerar för att förbättra andras liv. Men i grunden har Amelie själv varit ensam i hela sitt liv. 
Edina Monsoon (Jennifer Saunders) och Patsy Stone (Joanna Lumley)
Två egoistiska, elaka, intrigerande och alkoholiserade knarkare som förpestar sin omgivning - och som samtidigt är så otroligt älskvärda. Åtminstone i de tre första omgångarna av "Absolutely Fabulous" då Eddie och Patsy oftast fick stå med skammen i slutet, allt på grund av sin status- och ärelystnad.
Helena Ekdahl (Gunn Wållgren)
Matriarken i teaterfamiljen Ekdahl i Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" styr familjen och håller på traditionerna. Hon är inte blind för sina söners brister och hymlar inte med sina egna. Att åldras är ingenting hon uppskattar, kanske inte heller att tiderna förändras. 
Scarlett O'Hara (Vivien Leigh)
Damen som inte beter sig som förväntas av en dam under inbördeskrigets USA. Scarlett i Victor Flemings "Gone with the Wind" intrigerar, manipulerar, föraktar och utnyttjar. Trots sina negativa sidor rycker hon ut till hjälp när kriget kräver det. Och när makt- och kontrollbegäret slår tillbaka på henne och gör att hon förlorar nästan allt: ja, då ser hon fortfarande framåt.
Marietta Fortune (Diane Ladd)
Marietta i David Lynchs mästerverk "Wild at Heart" är en överklassdam som sakta men säkert börjat tappa kontakt med verkligheten. Kan det vara konsekvensen efter år av manipulerande, kontroll- och maktutövning? Frågan förblir obesvarad men när hennes käraste ägodel, dottern Lula, ger sig iväg med mannen Marietta inte tål, Sailor, så brakar det loss på allvar. Diane Ladd gör Marietta till en vansinnig, obehaglig och samtidigt sympatisk karaktär.
Norma Desmond (Gloria Swanson)
På tal om vansinniga damer. Före detta stumfilmsstjärnan Norma Desmond Billy Wilders "Sunset Boulevard" lever nästintill isolerad i sitt hus, totalt försjunken i det förgångna. Det är en nostalgi som resulterar i ren galenskap. Norma är totalt oförutsägbar men Swanson lyckas ändå gestalta henne med en märklig sårbarhet. 
Ingeborg Skjern (Ghita Nørby)
Den energiska och positiva Ingeborg är den som tycks se det stora sammanhanget i det lilla samhället Korsbæk i danska TV-klassikern "Matador". Hon är inte rädd för att ta itu med situationer när det krävs. Den enda som hela tiden kommer undan är hennes maktlystne man Mads. Tills den dag han går över gränsen, vill säga. 
Princess Leia Organa (Carrie Fisher)
Den sanna hjälten av Skywalker-syskonen i den gamla Star Wars-trilogin. Trots sin unga ålder har Leia redan hunnit kämpa länge i den kejserliga senaten. Medan hon fört en politisk kamp via officiella kanaler har hon också i hemlighet varit en framträdande ledare i rebellrörelsen mot Imperiet. Att Grand Moff Tarkin och Darth Vader förintar hennes hemplanet bevekar inte hennes kamp för friheten, tvärtom. Rädd för lite smuts under naglarna är hon inte heller. Vem är det som räddar Luke, Han Solo och Chewbacca från fängelsekorridoren på den första Dödsstjärnan? Vem räddar Han Solo från sin eviga dvala i nedfryst tillstånd? Och vem är det som sätter punkt för Jabba the Hutts tyranniska välde? Just det!
Sigrid Drusse (Kirsten Rolffes)
Är det någon som har kontakt med sin andliga sida så är det fru Drusse i Lars von Triers "Riget" och "Riget II". När hon inte hjälper spöken till ro eller kämpar mot satanister och demoner på Rigshospitalet finner hon alltid tid till några tröstande och uppmuntrande ord. Förutom för sonen Bulder förstås som får ta emot en avsevärd mängd av kärleksfull psykisk mobbning och kränkningar.
Hyacinth Bucket (Patricia Routledge)
Hyacinth med det svåruttalade efternamnet, hon heter Bucket men insisterar på att det uttalas Bouquet, i brittiska komediklassikern "Keeping Up Appearances" är nog ingen karaktär man vill känna i verkligheten även om vi nog alla mött henne nångång. Hyacinth har nästan gjort snobberi till en konstform, alltid redo att imponera på någon eller försöka framställa sig själv som överklass. Hon planerar och intrigerar trots att hennes hunsade make Richard så sant konstaterar innan ännu en storslagen plan: "We'll get it wrong! We always get it wrong!". Syskonparet tillika grannarna Elizabeth och Emmeth drabbas oftast av Hyacinths livsstil, likaså den unge kyrkoherden och hans fru. Ett oförglömligt och välgestaltat porträtt!
Laurie Strode (Jamie Lee Curtis)
Laurie delar en egenskap med sin mordiska bror i John Carpenters "Halloween": hon ger sig aldrig. Trots att hon är en helt vanlig, tillbakadragen tonåring kryper hon inte in under täcket när galningen Michael Myers massakrerar sina vänner. Istället tar hon upp kampen med mördaren - om och om igen, från hus till hus...
Eleanor "miss Ellie" Southworth Ewing-Farlow (Barbara Bel Geddes)
Den stormrika familjen Ewings matriark. Hon räddade Southfork Ranch undan depressionen och har förvaltat sin fars visioner för ranchen sedan dess. När Jock velade om giftermål fick hon honom att besluta sig med hjälp av en ridpiska. Hon håller koll på familjen och trots att hon, som hon påpekar, många gånger blundar för äldste sonen JR:s jävligheter är hon den enda som han inte vågar ljuga för. Hon sätter honom på rätt spår när han spårar ur fullständigt. Hon överlever och bearbetar en mastektomi (något som Bel Geddes själv gjorde, vilket väl skvallrar en del om hennes egen styrka att kunna använda det i serien). När Jock reser till Sydamerika tar hon motvilligt över kontrollen över Ewing Oil. Efter Jocks död i nämnda område tappar miss Ellie kontakten med verkligheten i sin sorg men återhämtar sig snart. Hon tvekar inte att hota nyfikna journalister med gevär eller att spränga dammar som avsiktligt satts upp för att förstöra för Southfork. Inte ens vid hot om fysiskt våld backar miss Ellie undan. 
Angela Channing (Jane Wyman)
För Angela i "Falcon Crest" finns bara en uppgift i livet, nämligen att hålla igång och utveckla vingården som serien döpts efter. Hon intrigerar och utnyttjar alla, från sina egna döttrar till gårdens fattiga arbetare. Hon för en ständig kamp mot sina släktingar för att ensam behålla makten över Falcon Crest och hela dalen. Inte ens kriminella metoder drar hon sig för. Trots denna maktgalenskap och ärelystnad är familjen viktig för henne och ibland blir hon till och med berörd av det som sker. Vid sidan av allt intrigerande genomlever hon dessutom knivhot, beskjutningar, explosioner, jordbävningar, bränder och flygkrascher. Liksom Angela verkade Jane Wyman vara lika seg själv. Under seriens sista år sviktade hennes hälsa och till slut försattes Angela i koma under större delen av seriens sista säsong. När "Falcon Crest" inte förnyades gick Wyman emot sina läkares rekommendationer och återvände för att knyta ihop säcken i de tre sista avsnitten. Angela vaknade upp från sin koma, skröplig som få, men för att visa vem som bestämmer - och började planera för framtiden...
Elaine Marie Benes (Julia Louis-Dreyfus)
Elaine i "Seinfeld" må se ofarlig ut men hon tvekar inte att ta till både psykiskt och fysiskt våld. Hon är den enda tjejen i killgänget men beter sig precis lika egoistiskt, elakt och ironiskt som killarna gör. Elaine intrigerar, är öppet avundsjuk, tar avstånd från företeelser hon inte tycker om, avskyr orättvisor speciellt om de drabbar henne. Och hon tittar aldrig bort om hon ser missfoster så att inte de ska känna sig särbehandlade...
Audrey Horne (Sherilyn Fenn)
Sist men kanske främst: den modiga och förföriska oskulden Audrey Horne i "Twin Peaks". Rikemansdottern som drömmer sig bort från det lilla samhällets tristess (!) och helst av allt önskar att hennes maktgalne far ska älska henne. När Laura Palmer dör och agent Cooper kommer till stan faller Audrey som en douglasgran för honom, vilket nästan kostar henne livet när hon påbörjar sin egen undersökning för att hjälpa Cooper. När hennes far drabbas av ett psykiskt sammanbrott är det Audrey som håller familjeföretaget på fötter, sin unga ålder till trots. Lite civil olydnad drar hon sig heller inte för. Kort sagt: en smart, driftig och snygg karaktär som skapades speciellt av David Lynch och Mark Frost för Sherilyn Fenn.
Dallas: Cliffhanger 1980 - A House Divided
Våren 1980 avslutades den tredje säsongen av "Dallas" med två skarpa smällar och den riktiga primetime-cliffhangern var född. JR Ewing har intrigerat, manipulerat och lurat familjen, vännerna och affärskontakterna. I "A House Divided" slår han spiken i kistan för flera på en och samma gång - och någon bestämmer sig för att hämnas. Kandidaterna är många: bankiren Vaughn Leland, Sue Ellen Ewing, Sue Ellens syster Kristin, Alan Beam, Cliff Barnes, Marilee Stone och Jordan Lee. Till och med Jock och miss Ellie är möjliga kandidater. Fotstegen som hörs innan JR får smaka bly tillhör också Barbara Bel Geddes.
För att återgå till serien i nutid så har nu den glädjande nyheten kommit att nya "Dallas" ska filmas i Dallas och ingen annanstans. Däremot har inte Southfork bekräftats, men med risk för att tvingas äta upp mina ord så tror jag inte det är några tvivel om att originalet kommer användas.
Monas Verden (2001)
Mona, som arbetar på en reklambyrå, lever sitt liv i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Den sistnämnda blir nog så spännande när hon råkar tas med i bilen av två bankrånare som egentligen bara ville ha henne som gisslan ut från banken. Inget går som det ska och när en färgbomb detonerar bland pengarna lyckas Mona fly. Men historien är inte slut där, för den snälle av de två rånarna vill be om ursäkt och söker upp Mona. Och blir förälskad i henne...
Regissör för "Monas Verden" är Jonas Elmer och manuset har skrivits av Nikolaj Peyk i samarbete med skådespelarna och besökare på en internetsida som fick komma med förslag på handling och historier. Det märks också i och med att karaktärerna och berättelserna tar olika vändningar, vissa av dem helt oväntade. "Monas Verden" är en okej komedi utan riktigt djup. Det som gör filmen sevärd är skådespeleriet. Sidse Babett Knudsen är strålande som Mona. Jag kände inte ens igen henne först, hennes karaktärer tycks leva egna liv. Thomas Bo Larsen gör sin vanliga småfifflare som han gjort så många gånger förr, så totalt misslyckad och tafatt att det är omöjligt att tycka illa om honom. Mads Mikkelsen har en pinsamt rolig liten roll som Monas fantasiförälskelse. "Monas Verden" bjuder också på några gapskratt. Absolut roligast är när rånarna missförstår varann, vilket leder till att Mona hamnar i flyktbilen. De tvingas ta med henne enbart för att de inte lyckas få fram förarsätet igen för att få ut henne. Bilen är av äldre modell med bara två dörrar och stulen. O-överdriven slapstick med finess som är vansinnigt rolig!
Jag är nyfiken - en film i blått (1968)
Den blå filmen är inspelad parallellt med den gula och det märks. De hänger ihop och kompletterar varandra ganska bra. Vid vissa tillfällen lånar den blå filmen scener ur den gula och i slutet knyts allt ihop. Däremot tycker jag inte riktigt att Vilgot Sjöman lyckas hålla balansen mellan pseudo-dokumentär och spelfilm lika bra som han gjorde i den första filmen. Relationen mellan de fiktiva karaktärerna Lena och Börje är inte särskilt intressant längre, utan känns mest pliktskyldig på något vis.
Återigen låter jag mig mest skrämmas och förfasas över att ämnen som avhandlas i den blå filmen, liksom i den gula, är lika aktuella idag. Det handlar bland annat om utbildning, könsroller, klass-samhälle, religion och statskyrkans funktion i samhället. Det är fortfarande svårt att veta vad som är äkta och inte, men det har egentligen inte så stor betydelse. Jag blir vansinnigt upprörd ändå. En av de absolut starkaste scenerna är efter ett bönemöte där Lena vägrar sluta fråga en pingstvän om hans syn på människan, moral och himmel kontra helvete. Till slut har han inga svar när de egna tolkningarna säger emot sig själva.
Skådespeleriet, främst från Lena Nyman, är riktigt bra. Börje Ahlstedt är fortfarande Börje Ahlstedt... vill man förstå vilka Ulla och Magnus är bör man ha sett första filmen, likaså för att förstå relationen mellan Lena och Vilgot Sjöman. Efter att ha sett den blå filmen börjar jag fundera på ett tema som båda filmerna tycks ta upp, i alla fall för mig. Nämligen om det är möjligt för människan att både ha en solidarisk ideologi och samtidigt leva upp till denna. Kan vi bry oss om nån annan än oss själva?
Til Døden Os Skiller (2007)
Stackars Jan har det inte lätt, inte på jobbet och definitivt inte hemma där hustrun Bente förvandlats till en vettvilling efter att ha gått hemma i flera år. Efter diverse förvecklingar kommer Jan i kontakt med två män som han anlitar för att döda Bente. Men när männen upptäcker vilken fantastisk operasångerska hon är, och får höra om hennes avsomnade karriär, då tar historien en ny vändning...
Skådspelerskan Paprika Steen har regisserat. Filmen utspelar sig både i Danmark och Sverige. Lars Brygmann, Sidse Babett Knudsen och Søren Pilmark gör genuina insatser och är uppbackade även från svenskt håll, främst då av Jan Malmsjö, Frida Hallberg och Ralph Carlsson. Första halvtimmen av "Til Døden Os Skiller" är fenomenal. Den är både mörk och rolig och väldigt smärtsam. Den plötsliga vändningen med att Jan vill ta livet av Bente innebär en drastisk vändning både för karaktären och för handlingen. Och därifrån spårar det ur ganska ordentligt. När filmen är slut känns det som att ha sett ihopklippta TVserie-avsnitt. Det är för många historier, för många lösa scener och fragment. Samtidigt förstärker detta splittrade fokus känslan av att Jan verkligen börjar tappa kontakten med verkligheten allt eftersom. Snart är han och Bente också lika varann. Frågan är vad Steen vill lämna kvar när filmen är slut. De sista minutrarna skiljer sig helt från filmens inledande mörker och påminner mer om en romantisk komedi. "Til Døden Os Skiller" är ändå sevärd, främst för skådespeleriet och en ganska sympatisk regi. Även fotot är riktigt bra.
Dallas: Cliffhanger 1979 - John Ewing III Part II
Under "Dallas" 13 år får vi endast se JR Ewing gråta två gånger, i denna första riktiga cliffhanger samt när Bobby dör. Avslutningen på den andra säsongen är genial och det var kring de avsnitten som serien fångade mig på riktigt när jag började se den på DVD. JRs och Sue Ellens otroligt dysfunktionella förhållande har nästan spelats som en comic relief, likaså affären mellan familjens ärkefiende Cliff Barnes och Sue Ellen. Men mot slutet av säsongen vänder det och plötsligt blir det bara tragiskt och smärtsamt. Sue Ellen drack för mycket redan i den första pilotsäsongen och här har hon blivit alkoholist och nästan kört ihjäl både sig själv och den kommande arvingen. John Ross föds genom akut kejsarsnitt och både barnet och moderns liv svävar i fara. Cliff, som tror sig vara far till barnet (vilket ska visa sig att han inte är), ger ett högtidligt löfte och JR Ewing visar tecken på ånger för en gång skull. Som jag nämnt i tidigare inlägg orsakade cliffhangern ramaskri eftersom den lämnade allt öppet för sommaruppehållet. Det ledde dessutom till att folk åkte till Southfork för att försöka få reda på vad som hände...
Vilken är filmen?
I maj 2003 rundade min vän och jag ett gathörn i Prag - och hamnade mitt i en filminspelning. En man i nån sorts silverutrustning slogs med en kille i blå T-shirt. En statist föreställande en buddhistmunk satt på trottoaren och låtsades spela på en trumma. Vilken är filmen? Det verkade vara en påkostad produktion med stort team. Jag sökte redan då det begav sig igenom IMDB:s lista över alla filmer som genomfört en inspelning i Prag det året men hittade ingenting som tycktes stämma. Är det någon av er filmkunniga som vet vilken film vi bevittnade en scen ur?
Assault of the Sasquatch (2009)
Redan när jag tog itu med "The House of Orphans" i höstas tänkte jag att jag skulle försöka se mer amatörfilm som fått viss spridning. Efter att nu ha sett "Assault of the Sasquatch" inser jag att det nog blir till att fundera över vidare filmer inom denna genre. De kan vara nog så underhållande men jag misstänker att mina texter skulle bli rätt enformiga eftersom det finns lite positivt att säga. Regissör för spektaklet som jag avhandlar i detta inlägg är Andrew Gernhard. Han tycks ha varit inblandad i en hel del filmer av detta slag. Inte för att det har någon betydelse för kvaliteten...
En gubbe med lapp för ena ögat och rosslig röst är ute med sina klantiga medhjälpare för att jaga björn. Men i fällan hamnar en sasquatch som givetvis ska fångas in och i sin tur leda till ekonomiska vinster för gubbe. Medhjälparna får dock sätta livet till och gubben själv fångas in av...
Nej, jag orkar inte. Handlingen koncentrerar sig kring en nästan övergiven polisstation där diverse personer samlas. Dessa får snart slåss med den vildsinta sasquatchen som också kommit dit. Det plattityd-fyllda manuset är härligt hemskt. Roligast blir det när en av parkväktarna hittar liket av en av tjuvjägarna. Han har fått bröstet uppslitet och hon utbrister: "What KIND of animal would do this?". Tja, för en parkväktare som jagar illegala björnjägare tycks hon ha dålig kunskap om styrkan hos nämnda djur...
Regin är lika obefintlig som logiken. Skådespeleriet är underhållande dåligt med härliga felbetoningar och märkliga ansiktsuttryck. Vissa överagerar så mycket med ansiktet att det ser ut som om någon varit framme med CGI i efterhand. De självutnämnda Youtube-kändisarna Shawn C Phillips och M Kelley är oerhört påfrestande i sin sidohandling. "Assault of the Sasquatch" överbefolkas av karaktärer och historier. De är så många att vissa glöms bort. Den lider dessutom av någon sorts humor som inte enbart är menad att vara rolig vilket bara gör det hela märkligt. Sasquatchen tycks vara besläktad med hajen i "Jaws - The Revenge", båda två vet nämligen exakt vilka den ska attackera.
Kanske är detta en film menad för nån sorts Youtube-generation som vill ha enstaka häftiga sekvenser men som inte bryr sig om en helhet. Det är min tanke efter att ha sett denna film. Varför annars serveras vi en kort scen där en statist somnar i en pizza? Som hämtat från Youtube...
Värst är ändå att det inte finns någon berättarglädje eller skaparlust som lyser igenom. Det verkar som om gänget bakom filmen skrivit en lista på allt de tyckt varit häftigt i andra filmer och försökt bygga en pliktskyldig handling runt denna. Det finns onekligen en hel del elaka slutsatser jag skulle dra om nämnda killar baserade på "Assault of the Sasquatch", men jag håller mig ifrån det. Jag bara noterar att den pälsklädda kostymen aldrig dödar en kvinna i filmen förrän hon inte längre har någon funktion för en man. Och att det är okej att slå en tjej, men inte skada henne om hon fortfarande kan användas...
Sidste Time (1995)
Sju gymnasieelever kallas till ett möte på skolan under en fredageftermiddag. Väl på plats går dörren i lås och en film på TV:n informerar dem om att deras slutexamen börjar nu. Ett mord har begåtts på skolan och ungdomarnas uppgift är att hitta mördaren. Det visar sig att en gammal myt blivit verklighet och att de är instängda med ett lik - och en sadistisk mördare. Samtidigt sänder det populära TV-programmet "Sista Timmen" från gymnasiet angående mordet...
Jag vet inte hur många gånger jag sett "Sidste Time", men det är många! Varje gång hittar jag något nytt i den, varje gång tittar jag på olika saker för att försöka förstå historien. Det finns nämligen många vändpunkter som förvirrar, därför är den så rolig att se med andra som inte sett den tidigare. Manusförfattaren Dennis Jürgenson och regissören Martin Schmidt skapar en stämning byggd på svart humor och ett oerhört obehag. Jag vet inte vilken scen, eller vilket inslag, som är mest skrämmande. Logiken ska dock inte ifrågasättas alltför mycket. Å andra sidan är det omöjligt att göra just det eftersom filmen och berättelsen, som redan nämnts, hela tiden vänder om och byter spår. Jag har en teori om vad det är vi egentligen ser men på grund av spoilers behåller jag den för mig själv, eller sparar den för kommentarsfunktionen nedan. Om du får tag i "Sidste Time" så rekommenderar jag den verkligen. Otäck, spännande, rolig och fascinerande! Definitivt den bästa danska skräckfilmen hittills.
Dallas: Cliffhanger 1978 - Barbecue
Cliffhangers är ju något som i princip alla TV-serier gottar sig i, oavsett genre. Allt började såklart med "Dallas". Innan jag avslutar detta tema med blandade favoritscener tänkte jag först gå igenom samtliga cliffhangers och se hur väl de faller ut.
Den första pilotsäsongen hade väl inte direkt någon cliffhanger även om det avslutande femte avsnittet, "Barbecue", innehöll en hel del dramatik. Pam och Bobby väntar den första Ewing-arvingen. Sue Ellen är bitter över att de hann först och JR dränker irritationen i sprit. Detsamma gör Sue Ellen och Pams far Digger Barnes efter ett gräl med Jock om gamla tider. Vid ett packat, ömt ögonblick vill JR be Pam om ursäkt för sitt fientliga sätt, vilket slutar i en tragedi. Det jag gillar med denna mini-cliffhanger är dels att den skulle ha kunnat avsluta historien här ifall "Dallas" inte skulle ha blivit en riktig serie. Dels bygger den upp konflikter ytterligare inför en fortsättning. Om jag minns rätt är det här Jock kallar Pamela vid hennes förnamn för första gången istället för enbart "little lady", det vill säga, här accepterar han henne som en familjemedlem. Något som knappast är populärt hos JR...
My Bloody Valentine (1981)
För tjugo år sedan pågick en Alla Hjärtans Dag-fest när en grupp gruvarbetare förolyckades i samband med ett ras. Efter sex veckor lyckades man ta sig fram till de drabbade. Endast en hade överlevt: Harry Warden. Men han hade inte vettet i behåll och ett år senare, eller nåt sånt, återvände han till stan för att döda alla som festade. Nu gör sig staden redo för att fira en av årets viktigaste dagar igen. Men det verkar som om Harry är tillbaka...
Några enskilda, korta sekvenser är lite småobehagliga. Men överlag är George Mihalkas "My Bloody Valentine" riktigt underhållande på grund av olika faktorer. Filmen är en i raden av många som försöker spela på succéerna med "Halloween" och "Friday the 13th". Här har man dock valt en minst sagt omständig historia. Logiken brister ju ofta i skräckfilm, men här gör den bristande logiken att bakgrundshistorien inte riktigt fungerar. Skådespeleriet är underhållande dåligt. Patricia Hamilton som spelade Rachel Lynde i TV-filmatseringarna av "Anne of Green Gables" och "Road to Avonlea" höjer kvaliteten en aning men hon hamnar tidigt i torktumlaren...
Det absolut roligaste med "My Bloody Valentine" är att den är skrämmande sexistisk åt båda hållen. Både kvinnor och män framställs som totalt urblåsta, allt könsrelaterat. Kvinnorna är korkade för att de är underlägsna både fysiskt och psykiskt, männen är korkade för att de överlägsna i styrka och intelligens. Helt sanslöst! Det härligaste gapskrattet kommer dock när några ur partygänget ska åka ner i gruvan och vår hjälte, TJ, utbrister: "Ni känner till reglerna! Inga kvinnor i gruvan!" Vill du se en obehaglig skräckfilm så ska du inte se "My Bloody Valentine". Men vill du roas av en otroligt korkad berättelse så är detta filmen för dig! Jag hade i alla fall riktigt roligt...
Fritt Vilt III (2010)
I slutet av åttiotalet beger sig ett gäng ungdomar till fjälls för att få se det öde fjällhotellet med sin mystiska historia. Då byggnaden skapar viss nervositet hos dem beslutar de sig för att övernatta vid en vacker sjö istället. Självklart borde de hållit sig borta från området överhuvudtaget. För i skogen vandrar Fjällmannen i jakt på offer.
Den tredje filmen i serien, regi Mikkel Brænne Sandemose, är alltså en prequel som utspelar sig nästan tjugo år före den första filmen. Första halvtimmen är fenomenal. Jag både ryser och skrattar och åsynen av fjällhotellet i dalgången väcker obehaget till liv. Men sedan händer något. Det blir för lite stämning och för mycket nyinspelning av "The Texas Chainsaw Massacre". Ibland är det riktigt spännande men obehaget vill inte riktigt infinna sig. Fjällmannen framställs inte som lika hotfull som i de tidigare filmerna och ärligt talat bryr jag mig inte om att få förklarat för mig hur han växte upp i ödemarken. Fördelen är dock att filmen inte är helt förutsägbar, slutet är på grund av olika omständigheter inte helt givet. Det största problemet är dock att den tredje filmen helt saknar föregångarnas klaustrofobiska panik. Skogen är stor, ändå är Fjällmannen, liksom Jason Voorhees, ständigt närvarande. "Fritt Vilt III" är fortfarande sevärd om man sett de andra filmerna. Kanske man till och med skulle kunna se denna först för störst behållning. Den är helt okej, men kommer inte upp i samma klass som de första två filmerna.
Where the Wild Things Are (2009)
Det fanns en film jag ville se på bio förra året och det var Spike Jonzes "Where the Wild Things Are" efter Maurice Sendaks underbara bok. Tyvärr visades originalversionen (det vill säga med engelskt tal) skamligt kort tid här och under den period jag absolut inte hade tid, så jag missade den. Igår kväll snurrade den dock i min DVD-spelare.
Ensamme pojken Max har en rasande ilska inom sig, en ilska ingen tycks förstå vilket bara gör den värre. Efter ännu ett vansinnesutbrott en kväll flyr Max hemifrån. Han springer och springer och hittar plötsligt en båt liknande den han brukar leka med hemma. Efter en lång resa på havet hamnar Max på en ö där några märkliga och vildsinta varelser bor...
Sendaks bok med de fantastiska illustrationerna är vad jag minns inte tillräckligt matig för att bygga en hel film på, men jag tycker Jonzes gjort en riktigt bra tolkning och utbyggnad av historien. Jag har, om sanningen ska fram, svårt att komma på något negativt att säga om "Where the Wild Things Are" efter att ha sett den bara en gång. Anledningen till detta är att jag var rörd och berörd ända in i hjärtat filmen igenom. Skådespeleriet, soundtracket, regin och inte minst manuset är strålande. Mycket antydningar ges genom både dialog och bilder. Berättelsen och vad den vill ha sagt är inte helt lättbegriplig. Det finns mycket att fundera kring, vilket enligt mig enbart är positivt. Även om den inte enbart riktar sig till barn tänkte jag genom hela filmen att "Where the Wild Things Are" borde vara en ypperlig film att se just med barn och sedan prata om vad den egentligen handlade om - utan pekpinnar. Egentligen är det Max inre resa vi får följa och upplösningen i den verkliga världen lämnas rätt öppen även om ett bra slut i alla fall antyds. Det enda jag kan oroa mig lite för är att ett av de tydligaste budskapen enligt mig är att alla handlingar får konsekvenser, när det egentligen är upptakten till handlingarna som borde vara i fokus mer. Sist men inte minst är jag oerhört glad över att vildingarna består av människor i dräkter (med animerade ansiktsuttryck). Det ger definitivt en annan känsla än om de skulle varit helt animerade. Kanske är det överflödigt att påpeka det, men "Where the Wild Things Are" rekommenderar jag verkligen!
Mørkeleg (1996)
Fyra vänner samlas i ett enormt dödsbo för att spela "Backstabber", ett spel som går ut på att leta efter gömda vapen som man sedan ska låtsas ha ihjäl de andra spelarna med. Problemet är bara att en galen seriemördare som härjat i Köpenhamn tycks ha sökt sig till den lilla staden och nämnda hus just denna kväll...
Martin Schmidts "Sidste Time" som kom året innan denna är en riktigt otäck pärla och jag kommer skriva om den framöver. Den filmen, liksom "Mørkeleg" bygger på ett manus av Dennis Jürgensen. Det finns fler likheter i form av låtval och skådespelerskan Mari-Anne Jespersen. Tyvärr kommer inte "Mørkeleg" ens i närheten av "Sidste Time". Början är riktigt obehaglig med förtexter till bilder som pendlar mellan barn- och skolfoton och polisens bilder av mordoffer. Det är också det enda obehagliga. Det som följer är en seg och förutsägbar och alltför ointressant berättelse. Lustigt nog är det John Carpenters gamla musik-medskapare Alan Howarth som komponerat musiken, vilket såklart borgar för en del förväntningar. Synd bara att musiken, som används nästan oavbrutet, är något av det mest irriterande jag hört i filmväg. Nej, det här var inget vidare, trots en bra idé.
Naboer (2005)
Johns sambo har lämnat honom och han mer eller mindre isolerar sig i sin lägenhet. Åtminstone tills grannarna i lägenheten intill, två kvinnor som påstår sig vara systrar, tvingar honom att involvera sig i deras liv. Men John inser genast att allt inte står rätt till hos de unga kvinnorna, ändå dras han till dem och snart vet han inte längre vad som är verklighet och fantasi.
Pål Sletaune har skrivit och regisserat denna ganska medelmåttiga thriller. "Naboer" (grannar) har en riktigt bra början och intressant upptakt till historien. Stämningen känns hotfull och oförutsägbar. Bilderna provocerar. Det jag tror ska utveckla sig till ännu en sadistisk tortyrfilm ändrar dock spår helt och hållet en bit in i filmen och blir något annat. Det är också tyvärr då som det medelmåttiga kommer in. För vi har sett dessa karaktärer och deras förvirrade tillvaro förr. "Naboer" påminner en del om en spansk skräckfilm som jag inte minns namnet på men som just handlade om alternativa verkligheter. Slutet kommer inte som någon överraskning och det där med att filmen inte är förutsägbar upphör därmed också gälla (ganska tidigt dessutom). Synd. Det känns som om en annars bra och otäck historia slarvas bort. Skådespeleriet är det dock inget fel på. Extra roligt är det att se Kristoffer Joner göra bra ifrån sig i rollen som John. Han var annars en av anledningarna till att jag inte orkade med "Skjult" som jag försökte se i julas. I den filmen spelade han under så mycket att det blev överspel, hur nu det går ihop. Cecilie A. Mosli och Julia Schackt är härligt oberäkneliga som grannsystrarna även om den sistnämnda nog mer valdes för rollen på grund av sitt yttre. Och Michael Nyqvist dyker också upp som gubben i lådan, i en liten roll som han gör helt okej.
"Naboer" är den första i raden av filmer av ett visst slag som jag ser och kommer skriva om, det vill säga filmer från våra grannländer Danmark och Norge.
Ur mitt fotoarkiv XVIII
Nytvättad och nyplockad, september 2010.
Klicka på bilden för större version i nytt fönster.
Midsommer (2003)
Christians syster Sofie tar oväntat livet av sig på en fest inför brodern och det gemensamma kompisgänget (plus några statister). Två månader senare är det sommar. Skolan är slut och gänget åker till Trines sommarstuga i Sverige för en sista semester tillsammans innan de sprids för vinden. Väl där får Christian för sig att någon från den andra sidan försöker kontakta honom. Kan det vara Sofie?
Carsten Myllerups "Midsommer" från 2003 är en otroligt tunn historia. Resultatet av detta är att den blir otroligt segt berättad. Det finns helt klart en gräns mellan långsamt berättande (vilket kan vara underbart) och att rent förhala händelseförloppet för att försöka hålla ut i de obligatoriska 90 minutrarna. Dessutom lider filmen av en viss töntfaktor med dramatik kring anden i glaset-leken. En märklig sak är att Myllerup skrapat ihop en rätt stabil ensemble, främst representerade av Laura Christensen (som spelade hjärnskadade Mona i Lars von Triers "Riget I & II"), Tuva Notovny och Per Oscarsson. Ändå är skådespeleriet mediokert, på gränsen till dåligt. Kristian Leth i rollen som Christian ser så anonymt beskedlig ut i sin nollställda sorg/förvirring att jag bara blir irriterad. Mot slutet spårar det ur fullständigt och i eftertexterna undrar jag vad jag egentligen sett. Och vad den ville säga. För trots att den absolut inte går djupare än en standard-thriller tycks "Midsommer" vilja lämna något efter sig. Och visst lämnade den också något hos mig: huvudvärk.
