Vi stannar kvar i Norge med Joachim Triers film "Reprise". Jag är smått förvirrad. I fokus står två kompisar, båda med författardrömmar. Phillip (Anders Danielsen Lie) lyckas först och blir publicerad. Men så träffar han Kari (Viktoria Winge från "Fritt Vilt") och med kärleken får han en psykos på köpet. Vännen Erik (Espen Klouman-Høiner) får efter enträgna försök även han sin bok utgiven. För honom blir den stora frågan om han ska göra slut med sin flickvän eller inte. Samtidigt försöker Erik stötta Phillip i hans försök att återanpassa sig till vardagen.

Som sagt: jag är smått förvirrad. Handlingen och berättandet är splittrat. Vem tillhör berättarrösten? Vad i hela friden vill Trier ha sagt med "Reprise"? Är alla kreativa människor rubbade inombords på ett eller annat sätt? Varför verkar filmen vackla mellan olika genres? Är det meningen eller inte? Många frågor, men få svar. Jag vet inte riktigt varför, men jag dras med i berättelsen. Jag fastnar för karaktärerna. Jag gläds och smärtar tillsammans med dom. Och jag känner igen mig i dom också. Joachim Triers regi pendlar mellan att vara enkel och mer utstuderad. Skådespeleriet är riktigt, riktigt bra och känns överlag nästan spontant. Fotot är okej, musikvalet likaså. Jag vet inte varför och jag vet inte om jag skulle stå för följande uttalande efter en eventuell framtida omtitt, men i nuläget rekommenderar jag "Reprise". Verkligen.  

Reprise (2006)

Drama Kommentera


Vi stannar kvar i Norge med Joachim Triers film "Reprise". Jag är smått förvirrad. I fokus står två kompisar, båda med författardrömmar. Phillip (Anders Danielsen Lie) lyckas först och blir publicerad. Men så träffar han Kari (Viktoria Winge från "Fritt Vilt") och med kärleken får han en psykos på köpet. Vännen Erik (Espen Klouman-Høiner) får efter enträgna försök även han sin bok utgiven. För honom blir den stora frågan om han ska göra slut med sin flickvän eller inte. Samtidigt försöker Erik stötta Phillip i hans försök att återanpassa sig till vardagen.

Som sagt: jag är smått förvirrad. Handlingen och berättandet är splittrat. Vem tillhör berättarrösten? Vad i hela friden vill Trier ha sagt med "Reprise"? Är alla kreativa människor rubbade inombords på ett eller annat sätt? Varför verkar filmen vackla mellan olika genres? Är det meningen eller inte? Många frågor, men få svar. Jag vet inte riktigt varför, men jag dras med i berättelsen. Jag fastnar för karaktärerna. Jag gläds och smärtar tillsammans med dom. Och jag känner igen mig i dom också. Joachim Triers regi pendlar mellan att vara enkel och mer utstuderad. Skådespeleriet är riktigt, riktigt bra och känns överlag nästan spontant. Fotot är okej, musikvalet likaså. Jag vet inte varför och jag vet inte om jag skulle stå för följande uttalande efter en eventuell framtida omtitt, men i nuläget rekommenderar jag "Reprise". Verkligen.  


Musik på datorn? Fy så omodernt! Eller? Allt finns ju faktiskt inte på Spotify. Jag samlade en hel del "skriv"-musik åt en vän för privat bruk, det mesta är instrumentalt och det mesta kommer från filmer. Jag vet inte hur länge länken är aktiv, men maila mig (bluerosecaseblogg[at]yahoo.se) om du vill få tillgång till den! Filerna är komprimerade i en zip-fil. Där finns bland annat musik ur Nino Rotas soundtrack till "Romeo and Juliet", stycken ur "Låt den rätte komma in", "Twin Peaks", "The Fog", "Zombie Flesh Eaters", "Riget" med mera med mera...

Musik, någon?

Filmmusik Kommentera


Musik på datorn? Fy så omodernt! Eller? Allt finns ju faktiskt inte på Spotify. Jag samlade en hel del "skriv"-musik åt en vän för privat bruk, det mesta är instrumentalt och det mesta kommer från filmer. Jag vet inte hur länge länken är aktiv, men maila mig (bluerosecaseblogg[at]yahoo.se) om du vill få tillgång till den! Filerna är komprimerade i en zip-fil. Där finns bland annat musik ur Nino Rotas soundtrack till "Romeo and Juliet", stycken ur "Låt den rätte komma in", "Twin Peaks", "The Fog", "Zombie Flesh Eaters", "Riget" med mera med mera...


När en tjänst som vikarierande kantor i en kyrka i Oslo, med tillhörande lägenhet för den som får jobbet, blir tillgänglig släpps Thomas ut ur fängelset trots att han hade en tredjedel kvar av sitt straff. Vad som hänt är otydligt. Har han dödat ett barn eller inte? I kyrkan träffar han prästen Anna och hennes lille son Jens. Med deras stöd försöker Thomas börja om på nytt. Men en dag blir Thomas varse om en kvinnas närvaro. En kvinna som vill veta en sanning...

Erik Poppes "DeUsynlige" lunkar på i maklig takt men är samtidigt ett jävla slag i magen. Jag tänker hålla mig ganska kort för att undvika spoilers. Men när halva filmen gått byter den plötsligt perspektiv och komplicerar därmed saker och ting än mer. Ibland balanserar filmen på gränsen till det förutsägbara men nästan varje gång rätar den upp sig igen. Skådespeleriet av främst Pål Sverre Valheim Hagen och Trine Dyrholm är riktigt, riktigt stark. Den förstnämnde gör en sådan subtil men genomarbetad insats att filmen nästan får en dokumentär känsla. De ofrånkomliga diskussionerna om Gud, förlåtelse och religion blir platta men det tycker jag är godtagbart eftersom förlåtelse genom religionen inte är det viktiga. Fotot är riktigt bra, likaså musiken av Johan Söderqvist som även komponerade det fina soundtracket till "Låt den rätte komma in". Mitt engagemang för karaktärerna väcktes och jag blev berörd. Berättelsen berättas väldigt opretentiöst. "DeUsynlige" rekommenderas.  

DeUsynlige (2008)

Drama Kommentera


När en tjänst som vikarierande kantor i en kyrka i Oslo, med tillhörande lägenhet för den som får jobbet, blir tillgänglig släpps Thomas ut ur fängelset trots att han hade en tredjedel kvar av sitt straff. Vad som hänt är otydligt. Har han dödat ett barn eller inte? I kyrkan träffar han prästen Anna och hennes lille son Jens. Med deras stöd försöker Thomas börja om på nytt. Men en dag blir Thomas varse om en kvinnas närvaro. En kvinna som vill veta en sanning...

Erik Poppes "DeUsynlige" lunkar på i maklig takt men är samtidigt ett jävla slag i magen. Jag tänker hålla mig ganska kort för att undvika spoilers. Men när halva filmen gått byter den plötsligt perspektiv och komplicerar därmed saker och ting än mer. Ibland balanserar filmen på gränsen till det förutsägbara men nästan varje gång rätar den upp sig igen. Skådespeleriet av främst Pål Sverre Valheim Hagen och Trine Dyrholm är riktigt, riktigt stark. Den förstnämnde gör en sådan subtil men genomarbetad insats att filmen nästan får en dokumentär känsla. De ofrånkomliga diskussionerna om Gud, förlåtelse och religion blir platta men det tycker jag är godtagbart eftersom förlåtelse genom religionen inte är det viktiga. Fotot är riktigt bra, likaså musiken av Johan Söderqvist som även komponerade det fina soundtracket till "Låt den rätte komma in". Mitt engagemang för karaktärerna väcktes och jag blev berörd. Berättelsen berättas väldigt opretentiöst. "DeUsynlige" rekommenderas.