G (1983)
Äntligen har jag sett Staffan Hildebrands "G", även känd som "G som i gemenskap"! Jag förväntade mig något riktigt dåligt i samma stil som nämnde regissörs "Ingen Kan Älska Som Vi", men blev faktiskt lite överraskad. Innan någon sätter kaffet eller annat i halsen kanske jag bör tillägga att överraskningen för min del låg i att "G" till skillnad från den andra filmen fortfarande är dålig, men på ett underhållande sätt. Kanske kan en del av detta bero på att Hildebrands ökända pekpinnar här är mer subtila än de var i "Ingen Kan Älska Som Vi". Därmed inte sagt att han inte slår en del av dem rätt i ansiktet på oss som åskådare.
Det är sommarlov. Gymnasieungdomarna Robban, Alexander och Kim går en spännande sommar till mötes. Robban både säljer och röker hasch och hoppas på att få pengar av sin mamma för att kunna tågluffa med sina knarkarvänner. Mamman (som så ofta spelad av Ewa Fröling) är dock inte med på noterna. Alexander hoppas på det stora genombrottet med sin grupp Barn, men istället vill managern Allan att Alexander ska svika polarna och börja lira med det märkliga bandet Nürnberg 47. Kim å sin sida hoppas mest på att få till det med sin flickvän Mia och kanske åka på semester till Grekland med nattklubbsägaren Kristoffer.
Hildebrand vill onekligen mycket med "G". Exakt vad det är han vill är inte helt tydligt. Musiken, musikerna och musikinslagen står helt klart i fokus (även om de ibland får stå tillbaka för annan produktplacering). Enbart artisterna presenteras i förtexterna och dessutom först i eftertexterna. Många fortfarande kända eller bortglömda musiker passerar revy. Magnus Uggla gör ett porträtt av Kristoffer som måste upplevas. Ord räcker inte riktigt till. Ulf Brunnberg gör den typiskt hale managern så som de alltid framställts i svensk film. Och i hur många decennier har Fröling egentligen spelat alla dessa oförstående morsor? Skådespeleriet från de yngre, det vill säga Niclas Wahlgren, Joachim Schröder och Sebastian Håkansson (Abbe i Madicken) är inte helt tokigt. Däremot är manuset och regin inte den bästa vilket såklart inte gynnar skådespeleriet på någon front. Överlag känns "G" som en typisk skolteater, vilket väl är lite snobbigt sagt med tanke på vad jag enligt gårdagens utskickade examensbevis nu kan titulera mig själv som. En kritisk inställning även till den egna sysselsättningen är väl aldrig fel och faktum är i alla fall att "G" är fylld av scener som inte passar in, har konstig dramaturgi och logik och flera omotiverade inslag, precis som i en del skolproduktioner. Vissa partier av Hildebrands verk är rent pinsamma, inte minst det "Grease"-stinkande slutet. Som kuriosa är såklart "G" riktigt sevärd. Av Staffan Hildebrands planerade uppföljare "Röda Linjen" verkar dock inte mycket ha blivit av - ännu...
Hierro (2009)
En kvinna och hennes son tycks fly från någon eller något. En våldsam bilolycka sker. Kvinnan vaknar upp och märker att sonen är spårlöst försvunnen från vraket. Ensamstående mamman María är på väg på semester med sin lille son. Hon slumrar till på färjan till den glest befolkade ön. När hon vaknar igen är sonen spårlöst försvunnen. Långt senare får María chans att under en helg försöka ta reda på vad som egentligen hände.
"Hierro" i regi av Gabe Ibáñez är väl mer en thriller än en skräckfilm. Däremot tycker jag den passar alldeles utmärkt in i samma fack av nästan mytologiska spanska skräckfilmer som kommit under de senaste åren. Återigen står en komplicerad gåta i fokus, återigen leks det med psykologiska vändningar och återigen får vi följa människor som blir mer eller mindre desperata efter att nå gåtans lösning. Och återigen handlar det om mystik kring barn. Mycket "återigen" och det ordet sammanfattar "Hierro" ganska bra. Vi bjuds inte på något nytt överhuvudtaget och om man har sett någon av nämnda spanska filmer inom genren eller vad man ska kalla det så kan man mycket tidigt i filmen räkna ut hur det hela hänger ihop. Av den orsaken känner jag mig nästan lite lurad i slutet, att det hela faktiskt var så enkelt. Skådespeleriet fungerar rätt så bra och fotot är överlag snyggt. Men det räcker inte. Jag kan inte låta bli att tänka att det är dags för spanska filmmakare att lämna den här typen av film nu, åtminstone för ett tag.
Dallas: Favoritscener VII
Barbecue Two, 1982:
Jock Ewing har varit i Sydamerika en längre tid, men nu är han äntligen på väg hem. Familjen förbereder den traditionella grillfesten. Medan Bobby, Katherine Wentworth, Sue Ellen, Cliff, Ray och Afton roar sig på dansgolvet får JR ta del av den chockerande nyhet som miss Ellie fått via telefon. Southfork blir sig aldrig likt igen.
The Search, 1982:
Bobby, JR och Ray åker till Sydamerika för att leta efter Jocks kraschade helikopter. Familjemedlemmarna minns olika händelser och situationer med Jock. I en sjö med lös dybotten hittar Bobby vrakdelar av helikoptern och Jocks speciella halsband. Sönerna återvänder till Southfork. JR skickar en tanke mot natthimlen utanför. Skådespelaren Jim Davis hyllas. En stark, sorglig och fin scen är den ovan. Egentligen innehöll den musik (kompositören Bruce Broughton Emmy-nominerades för detta avsnitt) men på DVD:n börjar musiken först när JR kommer ut. Och jag gillar det faktiskt bättre. Karaktärernas känslor får fritt spelrum istället.
Denial, 1982:
Bobby har det inte lätt. Miss Ellie lever i förnekelse och JR har tappat greppet fullständigt. Familjens advokat Harve Smithfield övertalar Bobby att prata med miss Ellie om att få Jock dödförklarad. Annars kommer Ewing Oils framtid sättas på spel. Ännu en kammarspelsscen, denna gång enbart med Barbara Bel Geddes och Patrick Duffy. Välskrivet och välspelat.
Fyra Veckor i Juni (2005)
Det har varit mycket svensk film här på bloggen senaste tiden och mer blir det. Inom en snar framtid tar jag till exempel itu med de tre "Änglagård"-filmerna som nästa filmserie. Denna gång handlar det dock om Henry Meyers "Fyra Veckor i Juni" från 2005, med Tuva Novotny och Ghita Nørby i huvudrollerna. Filmen är inspelad främst i Luleå och Sandträsk i Norrbotten.
Sandra får en villkorlig dom och samhällstjänst som straff för att ha huggit sin före detta pojkvän med en sax. Hon flyttar in i en tillfällig lägenhet i en rivnings/renoveringsfastighet. Enda grannen är den gamla kvinnan Lilly på övervåningen. Och så de polska byggjobbarna som klättrar på ställningarna utanför fönstren. Sandra och Lilly får genast en bra kontakt. Båda är på sätt och vis missanpassade och Sandra lockas av den gamla damens förflutna. Lillys dotter Rebecka kämpar för att få sin mor att flytta från huset. Medan Sandra och Lilly fördjupar sin vänskap börjar Marek, en av de polska byggarna, att uppvakta Sandra.
"Fyra Veckor i Juni" innehåller absolut ingenting nytt, snarare är den ännu en av alla "fina" filmer där vi från första scenen vet hur det ska gå i slutet, vad som ska hända, vem som ska utvecklas och så vidare. Handlingen är väldigt tillrättalagd. Sandras liv speglas nästan irriterande genomtänkt i främst Lillys liv men också de andra karaktärerna. Jessica Zandén fungerar som Rebecka, likaså Lukasz Garlicki som Marek. Tuva Novotny är bra som Sandra och Ghita Nørby, som såklart Guldbagge-belönades, är den stora behållningen i rollen som Lilly. Men karaktärerna får ha vilka destruktiva och komplicerade bakgrundshistorier dom vill, jag blir ändå inte engagerad. På sin höjd blir jag aningens nyfiken på Lillys historia med det är allt. Och kärlekshistorien mellan Sandra och Marek känns bara... inte alls. Dramaturgin och berättandet i "Fyra Veckor i Juni" är också konstig. Mycket kunde ha kortats eller tagits bort helt. Det blir för många staplande scener där Sandra kommer och går. Och allt som händer känns heller inte helt relevant. Nja, "Fyra Veckor i Juni" är sevärd främst för skådespeleriet i såfall. Men vi har sett den här filmen förr. Många gånger.
Hachiko - A Dog's Story (2009)
Lasse Hallströms film "Hachiko" är baserad dels på en verklig händelse och dels på en japansk förlaga från åttiotalet. Richard Gere spelar huvudrollen som den pendlande professorn Parker Wilson som en kväll hittar en hundvalp på stationen. Medan han söker hundens verkliga hem, som inte finns i USA, kommer hund och människa närmare varann. Snart är de oskiljaktiga och Hachi följer sin husse till stationen varje morgon och väntar troget på honom på kvällen. Men så en dag vill inte Hachi att husse ska åka, vilket han gör ändå. Mitt under en föreläsning dör Parker av en hjärtattack. Hachi däremot slutar aldrig vänta på sin husse.
Det är en hjärteknipande och tårflirtande historia som serveras. Jag kan som bekant se människor råka ut för vad som helst på film utan att reagera, men minsta obehag för ett djur, särskilt hundar, är en annan sak. Ändå blir jag inte riktigt berörd av Hallströms film. Hunden är väldresserad och riktigt bra, Richard Gere likaså... men sidohistorien med Parkers familj och barnbarnet som berättar historien känns bara sentimentalt och smörigt. Jag kunde inte bry mig mindre om den hundföraktande frun eller dotterns giftermål och graviditet. Då engageras jag betydligt mer av birollerna kring tågstationen. En av dem är Jason Alexander som gör en roll som för en gång skull inte för tankarna till George Costanza. Som om det inte vore nog med det sentimentala i familjehistorien så dränker Hallström filmen med musik. Det är ren känslomanipulation och då musiken är alldeles för översvallande får det motsatt effekt. När eftertexterna börjar rulla stänger jag snabbt av för att slippa höra pianoklinkandet en gång till. Om man inte är van vid hundar och inte vet vad man kan förvänta sig av dem kan man nog lära sig både ett och annat av "Hatchiko". Men mycket kunde ha gjorts annorlunda i genomförandet. Jag är inte imponerad.
Jim och Piraterna Blom (1987)
Jim är en kille med livlig fantasi. När hans svårt sjuka pappa dör blir fantasin ett sätt för honom att handskas med döden, men också med den omvärld som inte förstår sig på honom. Riktigt jobbigt blir det när mamman börjar intressera sig för andra karlar. Jim lyckas skrämma bort alla utom den klantige Ove.
Hans Alfredsons film "Jim och Piraterna Blom", med manus av honom själv och Stellan Skarsgård, har jag velat se länge. Jag hade inga särskilda förväntningar och kanske var det därför jag tyckte den var smått underhållande trots att allting inte riktigt fungerar i den. Nu riktar sig filmen främst till barn, men Alfredsons verk är minst sagt spretigt. Lustigt nog är den sekvens mot slutet som filmens titel syftar på det som jag tycker var minst intressant. Samtidigt är den viktig ur ett handlingsmässigt perspektiv, inte minst för försoning och uppgörelse. Jag gillar de flesta av Jims fantasier i filmen, inte minst där barnen får ta de vuxnas roll och tvärtom. Sådant är verkligen vidrigt när det används i exempelvis reklamfilmer, men här blir det roligt samtidigt som det ger en släng mot våra strukturer i samhället. Barnfyllegubben utanför Systembolaget är klockren. Men min absoluta favoritsekvens är den där Jims döda pappa, spelad av Skarsgård, presenterar honom för Döden, som i Alfredsons gestalt kallas för Kolavippen. Hela scenens osentimentalitet och tanken om sorgestenarna är så fint att jag blir alldeles rörd. Dialogen fungerar överlag bra. Johan Åkerblom är bra som Jim och har ett naturligt samspel med Ewa Fröling som mamma Siv. Jan Malmsjös typiskt klumpige Ove lockar till två riktiga gapskratt. Annars kryllar "Jim och Piraterna Blom" av cameos av mer eller mindre kända personligheter. Till och med Michael Nyqvist är med i en statistroll! Stefan Nilssons musik förtjänar ett omnämnande. Utan förväntningar och utan krav tycker jag "Jim och Piraterna Blom" är trivsam. Hur mycket barnasinne man har i behåll kan nog också vara avgörande för hur man uppfattar filmen...
Brothers (2009)
Familjefadern Sam är på väg tillbaka till Afghanistan för tjänstgöring. Kvar hemma i USA blir hans fru Grace och de två döttrarna. Just innan Sam reser blir hans bror Tommy frisläppt ur fängelset och försöker återanpassa sig till det vanliga livet. Sam och hans grupp blir attackerade och helikoptern störtar. De tros vara döda, men egentligen har Sam och ännu en soldat överlevt. Medan de tvingas genomleva helvetet som fångar i det främmande landet börjar Grace och Tommy komma allt närmare varandra.
Jag har inte sett Susanne Biers danska förlaga från 2004, men jag blir lite nyfiken på den. Den amerikanska versionen är regisserad av Jim Sheridan och följdaktligen vet jag inte hur lik originalet den är. Jag måste erkänna att "Brothers" överraskar lite. Jag förväntade mig ett platt och banalt triangeldrama, men det blir aldrig så. Istället kompliceras historien på helt andra plan och av helt andra orsaker. Men det finns mycket att störa sig på, exempelvis helhyllefamiljen som är perfekta bortsett från Tommy tills Sam åker. Eller att den här typen av filmer alltid ska innehålla sockersöta ungar som kan övergå till darrande underläppar och gråt på en hundradelssekund. Tobey Maguire, Natalie Portman och Jake Gyllenhaal fungerar rätt bra i huvudrollerna. Trots detta och trots de överraskande vändningarna och inslagen i handlingen så blir jag inte helt engagerad och heller inte helt berörd. Om det nu är kritik man vill rikta mot krig och vad det gör mot individen så är detta inte helt tydligt. Det finns en underton av flaggviftande i det hela. Och Graces viktigaste plats är i köket. De krångliga relationerna mellan Sam och hans far, liksom mellan fadern och Tommy känns pliktskyldiga. "Brothers" kan vara sevärd utan några större förväntningar. Fotot är riktigt snyggt och skådespeleriet håller som sagt bra klass.
Sommarlov
Fargo (1996)
Precis som i fallet med Woody Allens "Manhattan Murder Mystery" kan jag konstatera att jag väntat för länge med att se om bröderna Coens mästerliga "Fargo". Nu är det i alla fall gjort och det var inte en dag för tidigt. Handlingen behöver jag väl knappast gå in på, skulle tro att de flesta av er andra filmbloggare känner till den. Det som gör filmen så bra är inte bara manuset, regin och skådespeleriet. Inte heller de originella och excentriska karaktärerna eller det snygga fotot och den fenomenala musiken. Filmens största styrka är att bröderna Coen lyckas med att berätta en tämligen enkel historia på ett enkelt sätt - och därigenom gör de den väldigt komplex. Imponerande är vad det är. Vid denna omtitt, som nog var tredje gången totalt som jag såg filmen, undrade jag för ett ögonblick vad det egentligen är jag tittar på och vad det egentligen handlar om - samtidigt som jag inte vill att filmen ska ta slut. Mer än så tänker jag inte säga. Om du inte har sett "Fargo": gör det. Om du har sett den: se den igen!
Dallas: Favoritscener VI
Little Boy Lost, 1981:
Miss Ellie är inte glad efter JR:s kidnappningsförsök av John Ross på Southern Cross Ranch och hon har både en del sanningar och varningar att komma med...
Waterloo at Southfork, 1981:
När JR misslyckats med att få John Ross från Southern Cross väljer han en ny taktik: att försöka utpressa Clayton Farlow till att kasta ut Sue Ellen, genom att köpa upp all olja som egentligen ska gå till Farlows raffinaderier. Men Clayton har inga planer på att låta sig utpressas och när banken plötsligt överlåter lånet JR tagit för köpen till Vaughn Leland är det med ens JR som sitter pyrt till. Vaughn låter nämligen kartellen och Cliff Barnes överta en del av lånet som hämnd för Sydostasienaffären. När miss Ellie ska låna pengar till Ray upptäcker hon vad som hänt. Och tar själv itu med situationen. Scenen ovan är ännu en av de långa kammarspelsscenerna och med andra ord en självskriven favorit för mig.
Waterloo at Southfork, 1981:
Efter att ha tagit itu med JR är det dags för Vaughn Leland, kartellen och Cliff Barnes att få sina fiska varmar. Miss Ellie visar återigen vem som är familjen Ewings verkliga överhuvud.
PS Sista Sommaren (1988)
"Besökarna", "Ingen Kan Älska Som Vi", ja, 1988 var ett starkt svenskt filmår. Not. Men i jämförelse med "PS Sista Sommaren" kan jag förstå att den förstnämnda sågs som åtminstone ett försök till att göra nånting nytt. Vad "PS Sista Sommaren" är för sorts försök vet jag inte. Handlingen behövs inte återberättas. Det finns nämligen ingen handling. Vi får följa två härliga, unga killar som är som de flesta ungdomar: de blottar sig för granntanten och förnedrar/sexuellt trakasserar tjejer i simbassängen. Med andra ord: det är sommar och livet leker. Tills Matte (han till vänster på affischen om jag minns rätt) träffar Lisa som ska följa med Matte och Kranken (!) på semester till Gotland. Där blir relationerna i trion komplicerade. Åtminstone var det nog det som var tanken.
Thomas Samuelson står för manus och regi, om det han gjort nu kan kallas för manus och regi. Skådespeleriet är riktigt hemskt. Filmen kryllar av en massa meningslösa biroller och cameos: Göran Stangertz, Susanne Alfvengren, Ulf Larsson, Mona Seilitz, Fredrik Ohlsson och till och med Kenomannen från TV 4. Carl-Ivar Nilsson gör en liten polisroll som är misstänkt lik en blinkning till hans roll i "Varuhuset" som gick under den här tiden. Och så artisterna såklart: Lili och Susie, Anki Bagger med flera. Tommy Nilsson och Tone Norum slipper vi se, men vi får däremot höra deras "Allt som jag känner" både på engelska och svenska. Den största underhållningen i "PS Sista Sommaren" är det oavsiktliga. Matte och Kranken framstår som mer intresserade av varandra än av Lisa och det skapar en viss spänning även om man förstår att det inte leder nånstans. Dessutom är samtliga karaktärer fullständigt blåsta. Samuelson borde nog också ha funderat en gång till över valet av kameravinklar. När Kranken intensivt spelar TV-spel med en gammal hederlig joystick borde Samuelson låtit fotografen sänka kameran en aning bara, så man ser vad det är Kranken egentligen bearbetar så intensivt med handen...
"PS Sista Sommaren" anklagades för att vara ren spekulation. Det känns väldigt avlägset idag. Den är lika harmlös som meningslös. En svensk klassiker? Ja, kanske. Men inte i positiv mening. Sevärd? Tveksamt. För att ni ska slippa bjuder jag på det sista, starka replikskiftet som sammanfattar filmen bra:
- Det känns att sommaren är slut nu.
- Nej, den har precis börjat.
30 Days of Night (2007)
Den lilla isolerade arbetarstaden Barrow i Alaska förbereder sig för det trettio dagar långa vintermörker som hemsöker staden varje år. Majoriteten av den lilla befolkningen beger sig till civilisationen och flygplatsen som erbjuder det enda färdsättet stänger ner. Den här mörkermånaden i Barrow kommer dock bli annorlunda, något som polisen Eben, hans fru Stella och deras familj, vänner och grannar kommer erfara. En mystisk främling anländer med ett otäckt budskap. Något är på väg och det finns ingen chans att komma undan. Eben inser allvaret i situationen eftersom någon avsiktligt förstört alla möjligheter att kommunicera med omvärlden. Och med mörkret kommer vampyrerna...
"30 Days of Night" i regi av David Slade är som jag förstår det baserad på serietidningar. Själva filmen däremot påminner mer om ett TV-spel, både i upplägg och inte minst genom Brian Reitzells effektfulla musik. Det finns mycket jag skulle kunna gnälla om när det gäller "30 Days of Night". Främst alla logiska luckor. Eller att den använder sig av de klassiska Hollywood-mallarna som den tröttsamt evigt komplicerade kärleksrelationen mellan Eben och Stella eller vampyrbarnet. Jag skulle också kunna gnälla en hel del på dialogen och övertydligheten, vampyrernas töntiga egenpåhittade språk och det irriterande hackiga kameraarbete som väl "28 Days Later" var tidig med att introducera men som alltför många filmer imiterat sedan dess. Det rycker och skakar så mycket att man inte hinner uppfatta vad som händer samtidigt som det hjälper karaktärerna att undkomma de mest omöjliga situationer.
Som sagt, jag skulle kunna gnälla om mycket. Men faktum är att "30 Days of Night", om man lyckas bortse från allt det som stör helheten, är en riktigt stämningsfull och ibland obehaglig film. Skådespeleriet är väl inte mer än okej men då karaktärerna också är skrivna efter traditionella mallar ska man väl heller inte kräva mer. För min del hade filmen med ett mer genomarbetat manus gärna fått vara lite längre. Det finns potential till en episk berättelse och de knappa två timmarna räcker inte riktigt. Det blir långa tidshopp där hela veckor av väntan försvinner. I slutänden står sig "30 Days of Night" rätt bra i jämförelse med nyare skräckfilmer. Den är helt klart värd att kolla in.
Hata Göteborg (2007)
Johan som bor i Helsingborg börjar känna att det måste gå att få ut mer av livet än att hänga med de instabila kompisarna. Annars är risken stor att han blir som sin bortdomnade mamma. Allt förändras under en enda sommarvecka. Gänget är på väg att splittras. Allt börjar med ett kusinbesök från Göteborg...
Robert Lillhonga står bakom manus och regi till "Hata Göteborg". Han har helt klart potential och filmen präglas av en underliggande berättarglädje. Scenerna avlöser varandra och tempot är ganska trivsamt. Men det räcker inte riktigt. Det finns många svaga sidor av "Hata Göteborg". Grundhistorien, temat och problematiken är det inget fel på. Men ibland känns det som om Lillhonga kompromissar och försöker "göra rätt" istället för att löpa linan ut och ta ut svängarna. Dialogen är rent av hemsk på sina ställen. Karaktärerna säger sina handlingar, ibland åt varandra också. Några djupgående personporträtt blir det heller inte. Skådespeleriet svajar ordentligt samtidigt som jag gillar det på något sätt, bortsett från när Lillhonga försöker kompensera genom att låta alla skrika allt vad de orkar. Överlag ger skådespeleriet en ganska kantig amatörmässig charm på något sätt. Men det finns ett undantag och undantaget är filmens stora problem. Andreas Karoliussen som spelar Johan är... inte bra. Alls. Han ser lika beskedlig ut som i "Fjorton Suger" och har inget samspel med de andra. En ren katastrof, om jag ska uttrycka mig dramatiskt. Att han dessutom står för den onödiga berättarrösten gör inte saken bättre. Men till Karoliussens försvar ska sägas att medan alla andra representerar en orgie av karikatyrer och stereotyper är Johan den med minst djup trots att det borde vara tvärtom då vi förväntas identifiera oss med honom. Också som karaktär är alltså Johan blek. Karikatyrerna å sin sida bjuder verkligen på en del absurt komiska scener, som när kusinen från Göteborg anländer. Lillhonga borde på den fronten ändå dödat några fler älsklingar för att minska det accelererande överspelet från vissa, inte bara bland de yngre skådisarna. "Hata Göteborg" är som sagt inte helt oäven om man nu kan godta att endast ana potential.
Hip Hip Hora! (2004)
Sofie och hennes vänner ska inte bara börja sjuan, de ska dessutom inleda högstadiekarriären på en ny skola och allt vad det innebär med snygga killar och så vidare. Saker och ting går fel redan från början när Sofie kommer i kontakt med sitt hjärtas kille Mouse som bjuder henne på fest. Efter en pinsam händelse med en annan kille, Sebbe, drar Sofie i sig all sprit som finns i närheten. När hon sedan tuppar av börjar Mouses killgäng att ta förnedrande bilder av henne. Sofie minns ingenting av kvällen, men blir snart påmind om det när bilderna sprids i skolan. Hennes kontakt med vännerna, lärarna och inte minst pappan blir lidande. Det tycks inte finnas någon utväg ur eländet.
I jämförelse med pinsamma "Fjorton Suger" framstår "Hip Hip Hora!" med manus och regi av Teresa Fabik som rena mästerverket bland ungdomsfilmer. Men jag begriper fortfarande inte varför de flesta svenska ungdomsfilmer ska präglas av känslan att det egentligen är en informationsfilm man ser. Det är svåra ämnen, det är en tuff balansgång, men ändå. "Hip Hip Hora!" går i precis samma fällor som sina föregångare och efterföljare: stolpig dialog, krystade scenerier och så de obligatoriska festerna som visar på ungdomens dekadens. Återigen tvingas jag konstatera att jag inte hör till målgruppen och kanske kan yngre känna i sig i filmerna. Det som skiljer Fabiks film från många andra ungdomsfilmer är att den gnistrar till riktigt ordentligt ibland och blir både ärlig och smärtsam. För de stunderna är den sevärd, även om de är få. Skådespeleriet svajar från samtliga, men det är ändå överkomligt. Foto, manus och musik bjuder inte direkt på något nytt. Och trots kritiken ska jag erkänna att jag var oerhört engagerad i den slutliga konflikten när Sofie vägrar ge upp.
Jacob's Ladder (1990)
Vad är det egentligen som händer i Jacobs liv? Allt förändrades visserligen efter Vietnam, inte minst eftersom han höll på att stryka med själv. Trots sin collegeutbildning jobbar Jacob på posten. Han bor tillsammans med Jezzie trots att han inte kommit över sin före detta fru. Som om allt detta inte vore nog drabbas Jacob av märkliga syner och tror sig se demoner. Kan det ha med den där särskilda kvällen i Vietnam att göra? Och isåfall: vad var det som hände?
Jag är glad över att mitt minne är så kort nuförtiden. Det ger mig möjlighet att se om den typ av film som "Jacob's Ladder" är med viss behållning. Eftersom jag inte mindes twisten i slutet fanns ett visst intresse och en nyfikenhet. Första gången jag såg den för några år sedan tyckte jag den var okej men spretig. Efter en omtitt är jag än mer kluven. Adrian Lyne är en kompetent regissör, fotot är snyggt, likaså miljöerna och det bjuds dessutom på en del härliga skrämseleffekter. Tim Robbins som Jacob är helt klart den stora behållningen. Han är aldrig ens nära överspelsgränsen. Danny Aiello gör en sympatisk roll som kiropraktorn och Jason Alexander har en liten biroll som tvär advokat. Macauley Culkin har en avgörande roll, men är ändå av någon anledning utan credit. Jag gillar många enskilda scener och ögonblick i "Jacob's Ladder", men även om jag inte upplevde den som spretig en andra gång så går jag inte riktigt igång på helheten. Slutet är rätt effektfullt.
Dallas: Favoritscener V
Ewing vs Ewing, 1981:
I början av den fjärde säsongen får Jock och miss Ellie veta att den förstnämnde är far till ranchförmannen Ray. Miss Ellie har alltid känt till Jocks förhållande med en sköterska i Europa under kriget och hon accepterar utan omsvep Ray som den fjärde sonen. Till en början. Allt ändras när hon inser att Garys koppling till Southfork blir svagare. Att makarna sedan kämpar mot varandra om exploateringen av Takapa-området gör inte saken bättre. Mot slutet av säsongen arrangerar Donna och Ray dock en liten fälla för mr och mrs Ewing när en skilsmässa börjar bli ett faktum. Det här är Jim Davis sista längre scen som Jock, synbart märkt av både sjukdom och behandling. Annars är detta en av de rätt sällsynta men väl genomförda kammarspelsscenerna i "Dallas": lång, välskriven, välspelad och välregisserad.
EwingGate, 1981:
Sydostasienaffären är inte över. Ett år senare lyckas JR finanisera en kontrarevolution och kartellen får igen det de förlorade året innan. Men Cliff Barnes är JR på spåren och lyckas få till ett förhör i senaten. Samtidigt är miss Ellie och Jock på semester efter sin återförening och kan därför inte lägga sig i när JR hindrar Sue Ellen från att resa iväg med John Ross. Hon vill skiljas och är på väg till Dusty Farlow på Southern Cross Ranch i San Angelo. Hennes plan går dock i stöpet när JR hinner hem. Vakter som ska hålla pressen borta finns redan på plats. Scenen innehåller dubbla konfrontationer, först mellan Sue Ellen och JR och sedan mellan Pam och JR. Att han hotar båda bygger upp inför den geniala cliffhangern.
Showdown at San Angelo, 1981:
I början av den femte säsongen är mycket annorlunda på Southfork. Jock har rest till Sydamerika och lämnat över ansvaret för Ewing Oil på miss Ellie. Tack vare Pam fick Sue Ellen sin son och bor numera på Southern Cross hos Dusty och Clayton Farlow. Skilsmässan mellan JR och Sue Ellen är ett faktum, men för att JR ska ha större chans till vårdnaden om sonen bör John Ross finnas på Southfork. Efter ett misslyckat kidnappningsförsök använder sig JR av en trojansk häst: miss Ellie...
The Towering Inferno (1974)
I San Fransisco förbereder sig byggmästaren Duncan för att inviga sin senaste skapelse, den högsta skyskrapa som någonsin byggts. Men på invigningsdagen börjar elektriciteten krångla. Arkitekten Doug som precis återvänt efter en tids frånvaro upptäcker till sin förfäran och frustration att systemet inte är byggt för att klara belastningen. Ansvarig för detta är Duncans måg Roger som är leds på att fjäska för sin svärfar. Medan Doug kämpar för att kartlägga vad Roger sysslat med, påbörjas invigningsfesten på högsta våningen. Vad ingen vet är att katastrofen redan är ett faktum. Det överbelastade elnätet har redan orsakat en brand. Festen utvecklas till en kamp på liv och död medan Doug och brandchefen O'Halloran försöker rädda de människor som är instängda i skyskrapan.
Jag undrar om inte "The Towering Inferno", på svenska "Skyskrapan Brinner", i regi av Irwin Allen och John Guillermin är den starkaste katastroffilmen hittills. Det är en omsorgsfullt berättad historia, med en nästan episk stämning som fastställs redan i den inledande sekvensen med helikoptern och John Williams kraftfulla musik (som han blev Oscarnominerad för). Filmen är baserad på två olika böcker, men mycket i historien påminner om händelsen med Titanic, bortsett från att Titanics olycka nog inte berodde på slarv. Det som känns unikt med "The Towering Inferno" både som film och katatroffilm är att jag faktiskt bryr mig om karaktärerna, även de mindre sympatiska. Visst är det rätt enkla relationer för att skapa engagemang, inte minst genom alla kärlekshistorier, men det fungerar. Faye Dunaway får visserligen enbart agera kuttersmycke och ser mest uttråkad ut genom det hela medan den betydligt äldre Jennifer Jones får jobba ordentligt. Paul Newman och Steve McQueen var tydligen konkurrenter i Hollywood i verkligheten men jag gillar deras samspel här. Tydligen har båda två exakt lika många repliker...
Effekterna håller riktigt bra. Williams gör som sagt ett starkt soundtrack. Fotot är egentligen inget speciellt men klippningen bidrar en hel del till tempot och berättandet. Det är dock lite vanskligt att börja filmen med en text om att den tillägnas världens brandkårer. Lite väl storslaget. Det där med att tillägna filmer till olika grupper är överlag en balans på slak lina, till exempel i "Lilja 4-ever". Jag gillar filmen men den får en pretto- och självbeundranvarning i slutet när Moodysson tillägnar filmen alla barn som säljs som sexslavar. Det har redan framgått av handlingen. I fallet med den inledande texten i "The Towering Inferno" känns det bara för storslaget. Det gör dessutom att en del av dialogen framstår som rena brandkårspropagandan. Alltså, missförstå mig rätt, jag har såklart ingenting emot brandkårer (haha) men det blir en fråga om det är en informations- eller spänningsfilm man vill göra. Den dödsångest som präglar många scener är nog så talande. Riktigt otäckt blir det. Kontentan blir att "The Towering Inferno" är en liten filmpärla som helt klart står sig än idag.
Besökarna (1988)
Sara och Frank och deras två barn flyttar in i sitt drömhus. Situationen är aningen osäker då Frank förväntas betala för kalaset med det stora marknadsföringsjobb han hoppas på. Det går såklart inte som planerat. Medan Frank egentligen borde komma på en ny idé innan tidsfristen löper ut, distraheras han av märkligheter i huset. Tapeter rivs ner från väggarna, han drabbas av märkliga syner och någonting tycks finnas på vinden. Hur ska Frank klara av rollen som huvudförsörjare, fader och familjepatriark när allt går åt helvete? Speciellt när alkoholspöket verkar vara starkast av alla de onda krafterna i huset?
Jag kan förstå att bröderna Ersgårds, varav Joakim Ersgård står för regin, "Besökarna" uppfattades av en del kritiker som en frisk fläkt när den kom. Det är lite skrämmande att samma regler tycks gälla ännu för svensk filmindustri, det vill säga att man blir tacksam för minsta lilla trendbrott även om kvaliteten inte är den bästa. Och när det gäller "Besökarna" finns mycket att anmärka på vad gäller kvaliteten. Dubbningen är hemsk och dessutom inte synkad på vissa ställen. Karaktärerna verkar vara buktalare hela högen. Barnskådisarna är enerverande. Fotot är på sina ställen lite uppfinningsrikt, men musiken låter som något jag hade kunnat komponera vid de tillfällen jag försöker förstå hur ett instrument fungerar. Kjell Bergqvist ser inte ut att för ett ögonblick tro på historien medan Lena Endre spelar ut hela sitt register. Johannes Brost som spökforskaren måste upplevas. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Töntfaktorn i "Besökarna" är hög, inte mins genom den storslagna teknologin utan någon djupare vetenskaplig förklaring eller förankring. Det är tydligt att bröderna Ersgård inspirerats av främst "Poltergeist" och "Poltergeist II", men slutresultatet ligger närmare Lucio Fulcis "House by the Cemetary", fast utan underhållningsfaktorn. Trots en antydan om berättarglädje lunkar "Besökarna" på i alldeles för maklig takt. Segt, segt, segt. Och så är det det där med schablonerna i handlingen. Att den annars gnälliga lillebror tvingas lösa situationen i slutet medan den rådiga storasystern degraderas till medhjälpare är rätt så talande. Det här låter onekligen som en sågning och det är det också, men som kuriosa är "Besökarna" helt klart sevärd. Om inte annat är den sevärd för den oavsiktligt roliga dialogen. Min favorit är när Frank frågar sig varför de nerrivna tapeterna luktar elektricitet...
Artikeltips: David Lynch och 3D
Ett kort morgoninlägg bara för att tipsa om denna artikel. Argument både på skoj och allvar om varför David Lynch borde göra en film i 3D. Argumenten kring hans drömskildringar och smygtittar-inslag är riktigt bra. Jag tror dock inte jag hade vågat se "Blue Velvet" i 3D...
Pausmusik
Jag anar en intensiv vecka så därför bjuds på lite pausmusik i brist på annat. I augusti har filmen "Jag Saknar Dig" i regi av Anders Grönros premiär. Den baseras på boken "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl och är en film jag verkligen ser fram emot. Läste boken för en tid sedan och kommer ta upp den och filmen samtidigt när den sistnämnda haft premiär. Huvudrollsinnehavarna, varav en är en fd elev, liksom bandet, varav två medlemmar jag spelat revy med, är från Kiruna och det gör ju inte saken sämre, snarare ökar det bara min nyfikenhet - och mina förväntningar. Nu är jag ju aningens partisk men faktum är att Kiruna är en stark kulturstad där många gått vidare från skola och föreningsverksamhet som skådespelare, musiker och dansare. Videon ovan är filmad på samma gymnasieskola där jag själv gått och dessutom jobbat, samt på utsiktsvåningen på hotell Ferrum i Kiruna. Riktigt bra låt, riktigt bra video.
En Kärlekshistoria (1970)
Jag tror att jag har sett Roy Anderssons mästerverk "En Kärlekshistoria" tre gånger nu, med gårdagskvällens omtitt inräknad. Ändå har varje gång varit som en helt ny upplevelse. Det är nog sant som skådespelerskan Margreth Weivers säger i en intervju på dvdn: det finns för mycket att ta in för att man bara ska kunna se filmen en gång och få ut mesta möjliga av den. För varje gång jag har sett filmen har jag gjort nya tolkningar och läst in nya saker i den. Men vid denna omtitt var det första gången jag kände en hoppfullhet i slutet. Även om Roy Andersson tycks ha lämnat det mer traditionella filmberättandet önskar jag att han gjorde ännu en film liknande denna. Liksom i fallet med David Lynch tror jag han har mer att ge.
Första gången ungdomarna Annika och Pär träffar varandra är i sjukhusparken. Annikas familj besöker hennes moster Eva medan Pärs familj hälsar på farfadern. Det klickar till mellan ungdomarna och trots att de söker sig till varandra är det inte så lätt att hantera känslorna. Något som Annika och Pär är mer eller mindre ovetandes om är de olika positionerna deras familjer har i samhället. Annikas familj tycks alltid ha strävat uppåt med mer eller mindre lyckat resultat, medan Pärs familj är arbetare, eller åtminstone pappan jobbar. Ungdomarnas långvariga relation leder till att de vuxna också tvingas mötas på ett informellt plan.
Hur kan man ens beskriva handlingen i "En Kärlekshistoria" på ett vettigt sätt? Min lilla sammanfattning ovan låter helt klart pretto, men det beror snarare på min bristande förmåga att uttrycka mig vettigt för tillfället än på själva filmen. Pretentiös är det sista filmen kan beskyllas för att vara, tvärtom. Jag skulle vilja påstå att Roy Andersson med denna film gjorde det som också Lukas Moodysson till stor del lyckades med i "Fucking Åmål", nämligen att berätta en historia rakt på och samtidigt använda sig av filmtekniken med dess komponenter. I grunden är egentligen Pär och Annika bara ännu en variant av Romeo och Julia. Deras familjer rivaliserar outtalat genom att tillhöra olika samhällsklasser, men det är en konflikt som Annika och Pär är helt ovetandes om. Konflikterna inom de egna familjerna märker de dock såklart.
Ann-Sofie Kylin och Rolf Sohlman har inte bara en stark kemi sinsemellan (något som Andersson jobbade mycket med för att åstadkomma), de är dessutom riktigt bra skådespelare trots att de var så unga. I vissa scener lämnar de unga ut sig själva väldigt mycket och det är både rörande och gripande. Mer okända skådespelare gestaltar de vuxna, undantaget Anita Lindblom som den plågade Eva. Äkta makarna Bertil Norström och Margreth Weivers gestaltar Annikas föräldrar och trots att deras relation är allt annat än kärleksfull på grund av bådas beteende känner jag sympati för dem. Som trivia kan nämnas att Rolf Sohlman blev regissör i vuxen ålder och regisserade många avsnitt av "Varuhuset" där både Norström och Weivers medverkade. Förutom skådespeleriet och den känslosamma och sparsmakade regin är en av de många styrkorna med "En Kärlekshistoria" både fotot och musiken. Inte minst för hur dessa två komponenter samverkar.
"En Kärlekshistoria" må vara något av en svensk filmklassiker, men främst är den enligt mig en av de bästa svenska filmer som gjorts. Den är på sätt och vis tidlös, både i utförande men skrämmande nog också i undertext och eventuella budskap, beroende på vad man läser in i filmen. Farfaderns konstaterande i filmens inledning om att världen inte är gjord för ensamma människor gav mig nästan en rysning av obehag. Sverige 1969=Sverige 2011. Starkt!
The Game (1997)
Nicholas van Orton är en självupptagen och kallhamrad affärsman som lider av viss social inkompetens. Så får han en speciell present av sin bror på 48-årsdagen: ett presentkort till ett företag som erbjuder en livsförändrande upplevelse. Det hela påstås vara ett sorts spel i vardagen. Motvilligt söker Nicholas upp företaget och efter en dag av både psykiska och fysiska kontroller får han beskedet om att han inte uttagits till spelet. Ändå börjar märkliga saker hända och främmande människor får avgörande roller i hans liv. Snart har Nicholas förlorat allt, men vägrar ändå ge upp...
Jag fick precis samma tanke nu som första gången jag såg David Finchers "The Game", nämligen att den är som ett långt avsnitt av TV-skräckisen "Tales from the Crypt". Eftersom jag för en gångs skull faktiskt mindes hur det hela hänger ihop i slutet erbjöd inte omtitten någon vidare spänning. Däremot lät jag mig dras med av den märkliga och härligt hotfulla stämningen (ni som hängt med här i bloggen ett tag vet att jag är svag för detta i film). Michael Douglas och Sean Penn är båda riktigt bra och själva grundtemat i handlingen för tankarna till Charles Dickens klassiska julsaga om Ebenezer Scrooge. Jag gillar musiken och fotot och med viss ansträngning kan jag också förtränga bristande logik, inte minst i slutsekvensen. "The Game" är en lättsam men engagerande liten thriller. Som kuriosa kan jag nämna att Nicholas van Orton bor i samma byggnad som användes utvändigt och i pilotavsnittet även invändigt i den hemska "Dallas"-konkurrenten "Dynasty".
3 x Orlok: Shadow of the Vampire (2000)
Regissören F.W Murnau är mitt uppe i filmandet av den blivande klassikern "Nosferatu", men det är en problematisk produktion. Murnau är inte helt nöjd med skådespelaren Gustav von Wangenheim i rollen som Hutter och han är dessutom leds på att folk tjatar om "Dracula" hela tiden. Producenten Albin Grau oroar sig dock av andra orsaker. Han märker att Murnau kör ett eget race på sidan om som få känner till. När filmteamet betat av alla studioscener utom slutet i Berlin beger de sig till Tjeckoslovakien. Där väntar skådespelaren Max Schreck som Murnau påstår sig ha arbetat med tidigare i teatersammanhang men som ingen annan hörts talas om. Här blir inspelningen än mer problematisk då Schreck är en minst sagt originell figur som de flesta är rädda för. Vad bara Murnau vet till en början är att Max Schreck inte bara spelar greve Orlok. Han är dessutom vampyr i verkligheten och Murnau har lovat honom ett alldeles speciellt gage för hans medverkan i "Nosferatu": skådespelerskan Greta Schröder...
E. Elias Merhiges "Shadow of the Vampire", producerad av bland andra Nicolas Cage, leker med en verklig myt kring filmen "Nosferatu", nämligen att Max Schreck verkligen var vampyr. Denna myt uppstod och hölls vid liv trots att Orlok var långt ifrån Schrecks första rollprestation, film och teaterscenen inkluderade. Willem Dafoe gestaltar Schreck i den här filmen, en roll som tydligen specialskrevs för honom. John Malkovich känns på något sätt väldigt självskriven i rollen som Murnau, regissören som blir allt mer besatt ju längre filmen pågår. Frågan är förresten om Murnau enligt denna berättelse också har en del övernaturliga egenskaper. Efter att ha missbrukat någon sorts drog har han off screen kladdat en massa saker på väggen, tecken som påminner om det Knock ristat på väggen i sin cell i "Nosferatu". Men här finns också ett hakkors, som om Murnau på nåt sätt fått en inblick i framtiden. I övriga roller är det främst roligt att se Udo Kier som Grau. Cary Elwes är lika ojämn som alltid som fotografen Wagner medan Eddie Izzard är ett perfekt val som Gustav von Wangenheim.
Det är snart tio år sedan jag såg "Shadow of the Vampire" och jag måste erkänna att mina positiva minnen tyvärr inte uppfylldes vid denna omtitt. Det finns en del problem. Ibland satsar Merhige för mycket på effekter med hjälp av foto och ljus för att skapa stämning. Men någon särskild stämning infinner sig ändå inte. Snarare börjar lampan för prettovarning att blinka. Filmens handling berättas alldeles för segt, här blir återigen den där skillnaden som jag nämnt tidigare tydlig, alltså skillnaden mellan att berätta långsamt eller bara dra ut på det hela. Inledningen med förtexterna är flera minuter lång men tillför egentligen ingenting förutom att den vill placera åskådaren i rätt tidsperiod. Bilderna som visas syftar antagligen till att återberätta vampyrens ensamma bakgrund genom århundradena, men för mig påminner de om historien om Valakiets furste Vlad Tepes, vilket enbart blir missvisande och förvirrande. Ett annat problem är att berättandet och komponenterna inte är konsekvent utförda utan används mer när man behöver exempelvis genomföra ett tidshopp genom de stumfilmsinspirerade textrutorna. Inte ens Orloks namn stavas likadant genom filmen. Det känns rätt slarvigt.
Willem Dafoe är både bra och dålig som Schreck. Ibland är han strålande, ibland påminner han om en serietidningskaraktär. John Malkovich är John Malkovich och han spelar Murnau på förväntat excentriskt vis. De två herrarna har potential till bra samspel men deras konfrontationer fördjupas aldrig. Fotot är för all del snyggt och när man återskapar scener ur "Nosferatu" med en del ändringar eller tillägg blir det till och med riktigt bra. Tyvärr har Merhige också valt att använda sig av autentiskt material ur nämnda film och det bryter illusionen fullständigt. Synd.
"Shadow of the Vampire" är intressant som kuriosa om man sett "Nosferatu" och intresserar sig för filmen i sig som fenomen. Men den fiktiva dokumentära känsla jag mindes upplevde jag inte alls nu. Jag vet inte riktigt vilken genre den här filmen räknar sig till. Det behöver förvisso inte vara negativt, men ibland är det drama, ibland ren buskis och avståndet mellan de två genrerna är för långt för Merhige att överbrygga. Särskilt engagerad blir jag ärligt talat inte och kan inte rekommendera "Shadow of the Vampire" annat än av ovanstående orsak. Och med det lämnar vi karaktären Orlok, åtminstone för denna gång.
A life in movies 3
Här kommer nu tredje och sista inlägget. Detta var riktigt svårt, många godingar och fulingar som faller bort...
2000: Dancer in the Dark
Inget svårt val, Lars von Triers mörka musikal är i en klass för sig och då gillar jag inte ens Björks musik i vanliga fall. Fint, sorgligt, tragiskt och med en väldigt speciell stämning.
2001: Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain
David Lynch och hans mästerliga "Mulholland Drive" får ursäkta, men Jean Pierre Jeunets historia om Amelie vinner detta år. En otroligt fantasifull och ärligt berättad film. När jag såg den på bio tyckte jag inledningen var för stark och att resten av filmen inte riktigt levde upp till förväntningarna efter det, även om jag gillade den. Som tur var gav jag filmen en andra chans när jag hittade den på dvd-rea några år senare. Nu tycker jag tvärtom, att filmen bara växer och växer ju längre handlingen fortskrider.
2002: Cidade de Deus
Det här året var riktigt svårt med tanke på "28 Days Later", "Pianist" och "Bend It Like Beckham", men denna film, på svenska kallad "Guds stad" gick direkt in i mitt hjärta av en anledning som jag fortfarande inte kommit på. Handlingen är väl inte så värst originell men jag minns att jag tyckte filmen hade en sorts självdistans som tilltalade mig. Dessutom engagerade den.
2003: Good Bye Lenin!
Den här tyska dramakomedin såg jag om och skrev en text om för ett par veckor sen. Gripande, rolig och intressant.
2004: Shaun of the Dead
Det är rätt få filmer som får mig att skratta högt, men "Shaun of the Dead" hör till dom. Otroligt rolig, inte minst genom detaljrikedomen om man kan zombiegenren. Dessutom tycker jag britterna lyckats få till en riktigt skön stämning.
2005: Grizzly Man
Werner Herzogs dramadokumentär om paret som levde bland de livsfarliga grizzlybjörnarna och som till slut blev dödade och uppätna av djuren kommer med på listan av samma orsak som "Guds stad". Jag blev berörd på ett sätt som jag inte själv förstår, kanske till viss del för att båda filmerna handlar om människor som kör sina race oavsett vilka tragiska konsekvenser det får.
2006: Inland Empire
Lynch kan pusta ut, självklart tog han sig in även på denna lista. Jag hade inga höga förväntningar på "Inland Empire" men den överraskade stort. På ett sätt markerar den att filmkonsten är rätt fri med dagens teknik, samtidigt som Lynch visar att kvaliteten inte behöver bli lidande för det.
2007: REC
Att denna spanska skräckfilm regerade detta år är för mig självklart. Se, bli skrämd, njut och hoppa för allt i världen över allt vad uppföljare och amerikanska remakes heter.
2008: Der Baader Meinhof Komplex
En intressant historielektion i filmformat som engagerar och aldrig riktigt tar ställning. Istället är det vi åskådare som får klura ut var vi själva står. Mest imponerande är att filmen aldrig tappar fokus, trots alla karaktärer och sidohistorier.
2009: Where the Wild Things Are
Hjärtknipande och berörande, framför allt en väldigt ärlig filmatisering av Sendaks fina bok.
2010: Shutter Island
Nu blir det pinsamt tydligt att jag ligger efter när det gäller nyare filmer. Gåtan innebar ingen överraskning för min del men stämningen i "Shutter Island" och skådespeleriet därtill var riktigt starkt.
Vad gäller år 2011 har jag ännu inte en enda kandidat. Men för ovanlighetens skull väntar jag på några filmer som jag ska se på bio, därmed kanske jag uppfyller mitt nyårslöfte också till viss del!
Dallas: Favoritscener IV
Sue Ellen's Choice, 1980:
Donna och Ray försöker trots sina olika liv vara tillsammans. Men då Ray lider av TV-världens största mindervärdeskomplex någonsin går det inte så bra. Spiken i kistan står såklart JR för efter ett förtroligt samtal med Ray. Jag gillar kontrasten som scenen ovan innebär när Donna söker upp Jock för att be honom om hjälp, något han inte kan ställa upp på. Inget ont blod där, men på väg därifrån möter Donna sin baneman och ännu en härlig konfrontration mellan henne och JR är ett faktum.
A House Divided, 1980:
JR har det rätt tufft i den tredje säsongen. Först belånar han Southfork utan föräldrarnas vetskap för att kunna leta olja i Sydostasien. En tyfon skadar oljeriggen och ett tag ser det ut som om Vaughn Leland och hans bank ska ta över Southfork. Så ordnar allt upp sig i sista stund och miss Ellies beslut om att utnyttja oljan under section 40 på Southfork behöver aldrig bli verklighet. Men säg den glädje som varar. Efter en tid får JR veta att en revolution är på gång i Sydostasien och att alla tillgångar kommer nationaliseras. Snabbt som bara den lurar han vännerna i kartellen att köpa in sig på majoriteten av verksamheten och han lyckas dessutom få in Vaughn Leland på ett hörn som hämnd. Revolutionen genomförs och i den långa scenen ovan växer listan på kandidater till vem som i avsnittets slut kommer skjuta JR. Först dyker Jordan Lee (Don Starr) upp och meddelar att Marilee Stones man tagit livet av sig på grund av det som hänt. Sedan är det Vaughn Lelands tur och han är än mer upprörd. Som om dessa konfrontationer inte vore nog utmynnar det hela i ett sällsynt ögonblick där JR ljuger Jock rätt upp i ansiktet. Välskrivet, välspelat och välregisserat!
A House Divided, 1980:
Eländet fortsätter i säsongsavslutningen av den tredje säsongen. Bobby är upprörd över Sydostasien-affären. När Cliff hittar ett dokument efter Digger Barnes död som ger honom rätt till en del av intäkterna i ett oljefält och JR stänger ner fältet får Bobby nog. Han och Pam lämnar Southfork. Scenen där Bobby tar farväl är Patrick Duffys favoritscen. Barbara Bel Geddes hade däremot svårt med tårarna eftersom hon ansåg att det var hög tid att Bobby flyttade hemifrån. Närmare trettio tagningar krävdes. Men scenens verkliga styrka är när Sue Ellen sätter ord på det som ingen pratar om och sammanfattar högt de värsta intriger JR ägnat sig åt sedan seriens början, inte minst det han gjorde mot Gary och Valene två år tidigare. Starkt!
