Äntligen har jag sett Staffan Hildebrands "G", även känd som "G som i gemenskap"! Jag förväntade mig något riktigt dåligt i samma stil som nämnde regissörs "Ingen Kan Älska Som Vi", men blev faktiskt lite överraskad. Innan någon sätter kaffet eller annat i halsen kanske jag bör tillägga att överraskningen för min del låg i att "G" till skillnad från den andra filmen fortfarande är dålig, men på ett underhållande sätt. Kanske kan en del av detta bero på att Hildebrands ökända pekpinnar här är mer subtila än de var i "Ingen Kan Älska Som Vi". Därmed inte sagt att han inte slår en del av dem rätt i ansiktet på oss som åskådare.

Det är sommarlov. Gymnasieungdomarna Robban, Alexander och Kim går en spännande sommar till mötes. Robban både säljer och röker hasch och hoppas på att få pengar av sin mamma för att kunna tågluffa med sina knarkarvänner. Mamman (som så ofta spelad av Ewa Fröling) är dock inte med på noterna. Alexander hoppas på det stora genombrottet med sin grupp Barn, men istället vill managern Allan att Alexander ska svika polarna och börja lira med det märkliga bandet Nürnberg 47. Kim å sin sida hoppas mest på att få till det med sin flickvän Mia och kanske åka på semester till Grekland med nattklubbsägaren Kristoffer.

Hildebrand vill onekligen mycket med "G". Exakt vad det är han vill är inte helt tydligt. Musiken, musikerna och musikinslagen står helt klart i fokus (även om de ibland får stå tillbaka för annan produktplacering). Enbart artisterna presenteras i förtexterna och dessutom först i eftertexterna. Många fortfarande kända eller bortglömda musiker passerar revy. Magnus Uggla gör ett porträtt av Kristoffer som måste upplevas. Ord räcker inte riktigt till. Ulf Brunnberg gör den typiskt hale managern så som de alltid framställts i svensk film. Och i hur många decennier har Fröling egentligen spelat alla dessa oförstående morsor? Skådespeleriet från de yngre, det vill säga Niclas Wahlgren, Joachim Schröder och Sebastian Håkansson (Abbe i Madicken) är inte helt tokigt. Däremot är manuset och regin inte den bästa vilket såklart inte gynnar skådespeleriet på någon front. Överlag känns "G" som en typisk skolteater, vilket väl är lite snobbigt sagt med tanke på vad jag enligt gårdagens utskickade examensbevis nu kan titulera mig själv som. En kritisk inställning även till den egna sysselsättningen är väl aldrig fel och faktum är i alla fall att "G" är fylld av scener som inte passar in, har konstig dramaturgi och logik och flera omotiverade inslag, precis som i en del skolproduktioner. Vissa partier av Hildebrands verk är rent pinsamma, inte minst det "Grease"-stinkande slutet. Som kuriosa är såklart "G" riktigt sevärd. Av Staffan Hildebrands planerade uppföljare "Röda Linjen" verkar dock inte mycket ha blivit av - ännu...

G (1983)

Drama 5 kommentarer


Äntligen har jag sett Staffan Hildebrands "G", även känd som "G som i gemenskap"! Jag förväntade mig något riktigt dåligt i samma stil som nämnde regissörs "Ingen Kan Älska Som Vi", men blev faktiskt lite överraskad. Innan någon sätter kaffet eller annat i halsen kanske jag bör tillägga att överraskningen för min del låg i att "G" till skillnad från den andra filmen fortfarande är dålig, men på ett underhållande sätt. Kanske kan en del av detta bero på att Hildebrands ökända pekpinnar här är mer subtila än de var i "Ingen Kan Älska Som Vi". Därmed inte sagt att han inte slår en del av dem rätt i ansiktet på oss som åskådare.

Det är sommarlov. Gymnasieungdomarna Robban, Alexander och Kim går en spännande sommar till mötes. Robban både säljer och röker hasch och hoppas på att få pengar av sin mamma för att kunna tågluffa med sina knarkarvänner. Mamman (som så ofta spelad av Ewa Fröling) är dock inte med på noterna. Alexander hoppas på det stora genombrottet med sin grupp Barn, men istället vill managern Allan att Alexander ska svika polarna och börja lira med det märkliga bandet Nürnberg 47. Kim å sin sida hoppas mest på att få till det med sin flickvän Mia och kanske åka på semester till Grekland med nattklubbsägaren Kristoffer.

Hildebrand vill onekligen mycket med "G". Exakt vad det är han vill är inte helt tydligt. Musiken, musikerna och musikinslagen står helt klart i fokus (även om de ibland får stå tillbaka för annan produktplacering). Enbart artisterna presenteras i förtexterna och dessutom först i eftertexterna. Många fortfarande kända eller bortglömda musiker passerar revy. Magnus Uggla gör ett porträtt av Kristoffer som måste upplevas. Ord räcker inte riktigt till. Ulf Brunnberg gör den typiskt hale managern så som de alltid framställts i svensk film. Och i hur många decennier har Fröling egentligen spelat alla dessa oförstående morsor? Skådespeleriet från de yngre, det vill säga Niclas Wahlgren, Joachim Schröder och Sebastian Håkansson (Abbe i Madicken) är inte helt tokigt. Däremot är manuset och regin inte den bästa vilket såklart inte gynnar skådespeleriet på någon front. Överlag känns "G" som en typisk skolteater, vilket väl är lite snobbigt sagt med tanke på vad jag enligt gårdagens utskickade examensbevis nu kan titulera mig själv som. En kritisk inställning även till den egna sysselsättningen är väl aldrig fel och faktum är i alla fall att "G" är fylld av scener som inte passar in, har konstig dramaturgi och logik och flera omotiverade inslag, precis som i en del skolproduktioner. Vissa partier av Hildebrands verk är rent pinsamma, inte minst det "Grease"-stinkande slutet. Som kuriosa är såklart "G" riktigt sevärd. Av Staffan Hildebrands planerade uppföljare "Röda Linjen" verkar dock inte mycket ha blivit av - ännu...


En kvinna och hennes son tycks fly från någon eller något. En våldsam bilolycka sker. Kvinnan vaknar upp och märker att sonen är spårlöst försvunnen från vraket. Ensamstående mamman María är på väg på semester med sin lille son. Hon slumrar till på färjan till den glest befolkade ön. När hon vaknar igen är sonen spårlöst försvunnen. Långt senare får María chans att under en helg försöka ta reda på vad som egentligen hände.

"Hierro" i regi av Gabe Ibáñez är väl mer en thriller än en skräckfilm. Däremot tycker jag den passar alldeles utmärkt in i samma fack av nästan mytologiska spanska skräckfilmer som kommit under de senaste åren. Återigen står en komplicerad gåta i fokus, återigen leks det med psykologiska vändningar och återigen får vi följa människor som blir mer eller mindre desperata efter att nå gåtans lösning. Och återigen handlar det om mystik kring barn. Mycket "återigen" och det ordet sammanfattar "Hierro" ganska bra. Vi bjuds inte på något nytt överhuvudtaget och om man har sett någon av nämnda spanska filmer inom genren eller vad man ska kalla det så kan man mycket tidigt i filmen räkna ut hur det hela hänger ihop. Av den orsaken känner jag mig nästan lite lurad i slutet, att det hela faktiskt var så enkelt. Skådespeleriet fungerar rätt så bra och fotot är överlag snyggt. Men det räcker inte. Jag kan inte låta bli att tänka att det är dags för spanska filmmakare att lämna den här typen av film nu, åtminstone för ett tag.

Hierro (2009)

Thriller 2 kommentarer


En kvinna och hennes son tycks fly från någon eller något. En våldsam bilolycka sker. Kvinnan vaknar upp och märker att sonen är spårlöst försvunnen från vraket. Ensamstående mamman María är på väg på semester med sin lille son. Hon slumrar till på färjan till den glest befolkade ön. När hon vaknar igen är sonen spårlöst försvunnen. Långt senare får María chans att under en helg försöka ta reda på vad som egentligen hände.

"Hierro" i regi av Gabe Ibáñez är väl mer en thriller än en skräckfilm. Däremot tycker jag den passar alldeles utmärkt in i samma fack av nästan mytologiska spanska skräckfilmer som kommit under de senaste åren. Återigen står en komplicerad gåta i fokus, återigen leks det med psykologiska vändningar och återigen får vi följa människor som blir mer eller mindre desperata efter att nå gåtans lösning. Och återigen handlar det om mystik kring barn. Mycket "återigen" och det ordet sammanfattar "Hierro" ganska bra. Vi bjuds inte på något nytt överhuvudtaget och om man har sett någon av nämnda spanska filmer inom genren eller vad man ska kalla det så kan man mycket tidigt i filmen räkna ut hur det hela hänger ihop. Av den orsaken känner jag mig nästan lite lurad i slutet, att det hela faktiskt var så enkelt. Skådespeleriet fungerar rätt så bra och fotot är överlag snyggt. Men det räcker inte. Jag kan inte låta bli att tänka att det är dags för spanska filmmakare att lämna den här typen av film nu, åtminstone för ett tag.


Barbecue Two, 1982:
Jock Ewing har varit i Sydamerika en längre tid, men nu är han äntligen på väg hem. Familjen förbereder den traditionella grillfesten. Medan Bobby, Katherine Wentworth, Sue Ellen, Cliff, Ray och Afton roar sig på dansgolvet får JR ta del av den chockerande nyhet som miss Ellie fått via telefon. Southfork blir sig aldrig likt igen. 


The Search, 1982:
Bobby, JR och Ray åker till Sydamerika för att leta efter Jocks kraschade helikopter. Familjemedlemmarna minns olika händelser och situationer med Jock. I en sjö med lös dybotten hittar Bobby vrakdelar av helikoptern och Jocks speciella halsband. Sönerna återvänder till Southfork. JR skickar en tanke mot natthimlen utanför. Skådespelaren Jim Davis hyllas. En stark, sorglig och fin scen är den ovan. Egentligen innehöll den musik (kompositören Bruce Broughton Emmy-nominerades för detta avsnitt) men på DVD:n börjar musiken först när JR kommer ut. Och jag gillar det faktiskt bättre. Karaktärernas känslor får fritt spelrum istället.


Denial, 1982:
Bobby har det inte lätt. Miss Ellie lever i förnekelse och JR har tappat greppet fullständigt. Familjens advokat Harve Smithfield övertalar Bobby att prata med miss Ellie om att få Jock dödförklarad. Annars kommer Ewing Oils framtid sättas på spel. Ännu en kammarspelsscen, denna gång enbart med Barbara Bel Geddes och Patrick Duffy. Välskrivet och välspelat.

Dallas: Favoritscener VII

TV Kommentera


Barbecue Two, 1982:
Jock Ewing har varit i Sydamerika en längre tid, men nu är han äntligen på väg hem. Familjen förbereder den traditionella grillfesten. Medan Bobby, Katherine Wentworth, Sue Ellen, Cliff, Ray och Afton roar sig på dansgolvet får JR ta del av den chockerande nyhet som miss Ellie fått via telefon. Southfork blir sig aldrig likt igen. 


The Search, 1982:
Bobby, JR och Ray åker till Sydamerika för att leta efter Jocks kraschade helikopter. Familjemedlemmarna minns olika händelser och situationer med Jock. I en sjö med lös dybotten hittar Bobby vrakdelar av helikoptern och Jocks speciella halsband. Sönerna återvänder till Southfork. JR skickar en tanke mot natthimlen utanför. Skådespelaren Jim Davis hyllas. En stark, sorglig och fin scen är den ovan. Egentligen innehöll den musik (kompositören Bruce Broughton Emmy-nominerades för detta avsnitt) men på DVD:n börjar musiken först när JR kommer ut. Och jag gillar det faktiskt bättre. Karaktärernas känslor får fritt spelrum istället.


Denial, 1982:
Bobby har det inte lätt. Miss Ellie lever i förnekelse och JR har tappat greppet fullständigt. Familjens advokat Harve Smithfield övertalar Bobby att prata med miss Ellie om att få Jock dödförklarad. Annars kommer Ewing Oils framtid sättas på spel. Ännu en kammarspelsscen, denna gång enbart med Barbara Bel Geddes och Patrick Duffy. Välskrivet och välspelat.