När Sam och hans tjej ska flytta ihop får de en inneboende på halsen, nämligen Sams lillebror Simon som föräldrarna tycks ha tappat tålamodet med. Simon har Aspergers syndrom och behöver leva i en perfekt inrutad tillvaro. Detta tär en hel del på förhållandet mellan storebror och hans flickvän och snart är slutet ett faktum. Simon klarar dock inte av förändringen och för att ordningen ska kunna återställas börjar han leta efter en annan tjej åt Sam.

Hm. Mm. Eller. Andreas Öhmans "I Rymden Finns Inga Känslor" var från början en novellfilm som sedan utarbetades till en långfilm. Jag har inte sett den korta versionen men skulle sådär på rak arm gissa att den är bättre. Det är Naive AB som ligger bakom filmen och utifrån det lilla jag sett av dem tidigare följer "I Rymden Finns Inga Känslor" exakt samma spår. Yta, roliga och snygga effekter samt överdrivna karaktärer (Simon ej inräknad) är i fokus. Handling, skådespeleri och regi hamnar lite sådär på sidan om. Det verkar som om själva idéen och det tekniska genomförandet är det viktigaste. De olika effekterna, som Simons rymdresor eller tecknade bilder och figurer i bilden, bidrar egentligen inte till handlingen och jag stör mig ganska ordentligt på dem. Enda gången det fungerar riktigt bra är när Simon försöker identifiera människors ansiktsuttryck utifrån affischen på köksväggen.

Men tyvärr tror jag inte att drivkraften till filmen ligger i att berätta om en människa med Aspergers syndrom, snarare tror jag idéen kring allt roligt man kan göra om en sådan person låg till grund för manuset. Det är i alla fall min förklaring till att filmen många gånger andas en atmosfär av lyteskomik. Samtidigt finns det ett hjärta någonstans också och jag betvivlar inte att Öhman känner rätt starkt för sina karaktärer, inte minst Simon. Det räcker dock inte. Åtminstone inte för att göra mig engagerad. Skådespeleriet är helt okej och består av en lagom dos överspel. Utan större förväntningar kan "I Rymden Finns Inga Känslor" vara sevärd. Men den består som sagt mest av yta och handlingen är såklart väldigt förutsägbar, vilket kanske också är meningen...