Det är väl lika bra att fortsätta på skräcktemat ett tag till. Michael O'Rourkes "Moonstalker" tar sin början under vad jag gissar är sjuttiotalet. Några ungdomar blir brutalt mördade av en yxgalning. Vi förflyttas till nutid, det vill säga år 1989. En familj campar på den olycksdrabbade platsen när en gammal kuf dyker upp. Han pratar konstant om sin son Bernie. Vad familjen inte vet, men som de ska bli varse när natten kommer, är att Bernie är densamme som yxgalningen och kufen, som håller Bernie fastkedjad i husvagnen, släpper ut honom. Efter att ha slaktat familjen tar Bernie död på en tuff kille i stora solglasögon och cowboyhatt som är på väg till ett vildmarksläger. Där har ett gäng blivande ledare samlats och slakten är ett faktum...

"Moonstalker" är utan tvekan extremt inspirerad av "Friday the 13th"-filmerna. Eftersom den påminner om så många andra liknande filmer som kom i kölvattnet av nämnda klassiker trodde jag medan jag såg filmen att den var gjord kring 1980. Inte ett vidare gott omdöme, alltså. Musiken försöker kopiera John Carpenters klassiska "Halloween"-tema men kommer inte helt oväntat inte ens i närheten. "Moonstalker" är såklart en riktigt dålig film men under filmens första timme finns det ett visst underhållningsvärde. Det usla skådespeleriet är underhållande, likaså den bristande logiken. Sedan blir det bara segt. Jag vet ärligt talat inte om O'Rourke ville göra en skräckfilm eller en komedi. Kanske var han själv inte klar över det, för "Moonstalker" är väldigt komisk men det känns inte helt avsiktligt. Namnet Bernie i kombination med cowboyhatt och solglasögon framkallar inte direkt obehag. Liksom i fallet med "Huset Vid Vägens Ände" och liknande filmer så har också "Moonstalker" enligt mig ett kuriosavärde inom skräckgenren. Men en bra film är det inte.

Moonstalker (1989)

Skräckfilm 3 kommentarer


Det är väl lika bra att fortsätta på skräcktemat ett tag till. Michael O'Rourkes "Moonstalker" tar sin början under vad jag gissar är sjuttiotalet. Några ungdomar blir brutalt mördade av en yxgalning. Vi förflyttas till nutid, det vill säga år 1989. En familj campar på den olycksdrabbade platsen när en gammal kuf dyker upp. Han pratar konstant om sin son Bernie. Vad familjen inte vet, men som de ska bli varse när natten kommer, är att Bernie är densamme som yxgalningen och kufen, som håller Bernie fastkedjad i husvagnen, släpper ut honom. Efter att ha slaktat familjen tar Bernie död på en tuff kille i stora solglasögon och cowboyhatt som är på väg till ett vildmarksläger. Där har ett gäng blivande ledare samlats och slakten är ett faktum...

"Moonstalker" är utan tvekan extremt inspirerad av "Friday the 13th"-filmerna. Eftersom den påminner om så många andra liknande filmer som kom i kölvattnet av nämnda klassiker trodde jag medan jag såg filmen att den var gjord kring 1980. Inte ett vidare gott omdöme, alltså. Musiken försöker kopiera John Carpenters klassiska "Halloween"-tema men kommer inte helt oväntat inte ens i närheten. "Moonstalker" är såklart en riktigt dålig film men under filmens första timme finns det ett visst underhållningsvärde. Det usla skådespeleriet är underhållande, likaså den bristande logiken. Sedan blir det bara segt. Jag vet ärligt talat inte om O'Rourke ville göra en skräckfilm eller en komedi. Kanske var han själv inte klar över det, för "Moonstalker" är väldigt komisk men det känns inte helt avsiktligt. Namnet Bernie i kombination med cowboyhatt och solglasögon framkallar inte direkt obehag. Liksom i fallet med "Huset Vid Vägens Ände" och liknande filmer så har också "Moonstalker" enligt mig ett kuriosavärde inom skräckgenren. Men en bra film är det inte.


Fyra vänner som pluggar konst tillsammans har hyrt ett hus ute i ödemarken över helgen. Tanken är att vistelsen där ska bestå av "50% fest och 50% arbete". Istället blir det 100% mystik då det märkliga huset framkallar både syner och mardrömmar hos gänget. Vad är det egentligen som pågår?

"Huset Vid Vägens Ände" var först en kortfilm från 2002-2003 som sedan förlängdes inför en DVD-release 2010. Regissörer är Martin Kjellberg och Nils Wåhlin och jag antar att det hela började som ett projekt inom en filmutbildning i Lund. Trots att upplägget, inte minst genom fotot och musiken, är riktigt genomtänkt så präglas filmen av en amatörmässig känsla. Det behöver inte vara något negativt. Skådespeleriet är hackigt, manuset brister såklart både i dialog och logik. Filmen fortsätter när den borde varit slut. Men faktum är att "Huset Vid Vägens Ände" främst i början men även till och från under filmens gång, är rätt så obehaglig. Det grova hantverket bidrar en del till det. Av någon anledning är det en del av charmen att filmen innehåller stora problem med kontinuiteten, inte minst när karaktärer byter fram och tillbaka mellan klädesplagg i samma scen...

Husets mytologi och historia utforskas inte desto mer och ärligt talat är inte heller inte särskilt intressant. Även om enskilda sekvenser är obehagliga är själva grundhistorien, när den börjar stå klar mot slutet, föga skrämmande eller ens bra enligt min åsikt. Är "Huset Vid Vägens Ände" sevärd? Ja, med öppet sinnelag och utan förväntningar fungerar den helt klart som kuriosafilm. 

Huset Vid Vägens Ände (2009)

Skräckfilm 6 kommentarer


Fyra vänner som pluggar konst tillsammans har hyrt ett hus ute i ödemarken över helgen. Tanken är att vistelsen där ska bestå av "50% fest och 50% arbete". Istället blir det 100% mystik då det märkliga huset framkallar både syner och mardrömmar hos gänget. Vad är det egentligen som pågår?

"Huset Vid Vägens Ände" var först en kortfilm från 2002-2003 som sedan förlängdes inför en DVD-release 2010. Regissörer är Martin Kjellberg och Nils Wåhlin och jag antar att det hela började som ett projekt inom en filmutbildning i Lund. Trots att upplägget, inte minst genom fotot och musiken, är riktigt genomtänkt så präglas filmen av en amatörmässig känsla. Det behöver inte vara något negativt. Skådespeleriet är hackigt, manuset brister såklart både i dialog och logik. Filmen fortsätter när den borde varit slut. Men faktum är att "Huset Vid Vägens Ände" främst i början men även till och från under filmens gång, är rätt så obehaglig. Det grova hantverket bidrar en del till det. Av någon anledning är det en del av charmen att filmen innehåller stora problem med kontinuiteten, inte minst när karaktärer byter fram och tillbaka mellan klädesplagg i samma scen...

Husets mytologi och historia utforskas inte desto mer och ärligt talat är inte heller inte särskilt intressant. Även om enskilda sekvenser är obehagliga är själva grundhistorien, när den börjar stå klar mot slutet, föga skrämmande eller ens bra enligt min åsikt. Är "Huset Vid Vägens Ände" sevärd? Ja, med öppet sinnelag och utan förväntningar fungerar den helt klart som kuriosafilm. 



James och Kristen har varit på bröllop och det slutade inte helt lyckligt. James friade, men Kristen verkade inte beredd att ge ett svar direkt. Mitt i natten anländer paret till James sommarstuga ute i skogen. Här hade han förberett för en fortsättning på romantiken. Trots att kvällen varit jävlig är det inte ens i närheten av vad som komma skall. För någon eller några väntar i skogen. Väntar på att någon ska komma hem. Terrorn kan börja...

Det här var verkligen en film jag hade sett fram emot, det lilla jag visste om den sedan innan hade höjt förväntningarna. Och visst börjar det ganska så bra. Ett obehag infinner sig redan från början, trots att jag stör mig lite på den komplicerade par-relationen som ska skapa engagemang för karaktärerna. Det har använts förr, till exempel i "Eden Lake" och den typen av känslomanipulation biter tyvärr inte på undertecknad. Att främst Liv Tyler är genuint skrämd till och från bidrar till en början till mitt eget obehag, hennes reaktioner är många gånger äkta. Ett smart drag av regissören Bryan Bertino som höll skådespelarna på helspänn under inspelningen. Tyvärr trampar "The Strangers" på i rätt maklig takt utan något stigande tempo. Och det är ett stort problem. Vi som publik förväntas glömma att det inte finns någon utväg och istället dras med i handlingen. Tyvärr lyckas inte Bertino och gänget med detta, inte minst på grund av prologen som avslöjar det mesta av slutet. Spänningen försvinner ganska snabbt eftersom kampen, för att citera Stig Helmer i "Riget", var ojämlik från början. Enligt mig blir detta ett stort problem. Efter ett tag slutar jag skrämmas av de främmande och blir istället irriterad på dem och deras smygande. Ett annat stort problem med filmen för min del är att jag blir lika irriterad på det goda paret, främst Tylers karaktär. Hon är som sagt rädd rakt igenom och till slut får jag lust att ryta åt både henne och det hotfulla gänget att de ska skärpa sig. Nej, "The Strangers" var tyvärr något av en besvikelse. Ett plus dock för musiken och scenografin.  

The Strangers (2008)

Skräckfilm 2 kommentarer



James och Kristen har varit på bröllop och det slutade inte helt lyckligt. James friade, men Kristen verkade inte beredd att ge ett svar direkt. Mitt i natten anländer paret till James sommarstuga ute i skogen. Här hade han förberett för en fortsättning på romantiken. Trots att kvällen varit jävlig är det inte ens i närheten av vad som komma skall. För någon eller några väntar i skogen. Väntar på att någon ska komma hem. Terrorn kan börja...

Det här var verkligen en film jag hade sett fram emot, det lilla jag visste om den sedan innan hade höjt förväntningarna. Och visst börjar det ganska så bra. Ett obehag infinner sig redan från början, trots att jag stör mig lite på den komplicerade par-relationen som ska skapa engagemang för karaktärerna. Det har använts förr, till exempel i "Eden Lake" och den typen av känslomanipulation biter tyvärr inte på undertecknad. Att främst Liv Tyler är genuint skrämd till och från bidrar till en början till mitt eget obehag, hennes reaktioner är många gånger äkta. Ett smart drag av regissören Bryan Bertino som höll skådespelarna på helspänn under inspelningen. Tyvärr trampar "The Strangers" på i rätt maklig takt utan något stigande tempo. Och det är ett stort problem. Vi som publik förväntas glömma att det inte finns någon utväg och istället dras med i handlingen. Tyvärr lyckas inte Bertino och gänget med detta, inte minst på grund av prologen som avslöjar det mesta av slutet. Spänningen försvinner ganska snabbt eftersom kampen, för att citera Stig Helmer i "Riget", var ojämlik från början. Enligt mig blir detta ett stort problem. Efter ett tag slutar jag skrämmas av de främmande och blir istället irriterad på dem och deras smygande. Ett annat stort problem med filmen för min del är att jag blir lika irriterad på det goda paret, främst Tylers karaktär. Hon är som sagt rädd rakt igenom och till slut får jag lust att ryta åt både henne och det hotfulla gänget att de ska skärpa sig. Nej, "The Strangers" var tyvärr något av en besvikelse. Ett plus dock för musiken och scenografin.