John Barry 1933 - 2011
Foto: Mike Marsland – © WireImage.com – Image courtesy.
Filmmusik-kompositören John Barry har avlidit efter en hjärtattack. För mig och många andra är nog hans musik synonymt med de gamla James Bond-filmerna. Jag har skapat en Spotify-lista med några av mina favoriter och den uppdateras ytterligare framöver. Barry blev 77 år.
Saw (2004)
Det är dags för ännu en filmserie-genomgång. Vi stannar inom skräckgenren och filmerna i fråga är lite överraskande "Saw"-serien. Jag hittade "Saw VI" för 29 kr och tyckte det var skäl nog att se om alla filmer. Lite vinna eller försvinna ur filmsamlingen är det också som gäller. Jag vill minnas att jag gillade del ett till tre men var måttligt imponerad av fyran och femman.
Den första filmen, i regi av James Wan, börjar i ett skitigt och övergivet duschrum där två män sitter fastkedjade på varsin sida om lokalen. Mellan sig har de ett lik med en pistol i ena handen och en bandspelare i en annan. Båda männen, Adam och dr Gordon, har fått varsitt meddelande om vad som gäller för att komma ut levande. Och för dr Gordons del handlar det om att döda Adam. Kan detta vara galningen Jigsaws verk?
När jag såg "Saw" första gången, vilket är längesen, blev jag lite besviken. Jag tyckte den var spännande och obehaglig men jag hade hoppats på att hela filmen skulle utspela sig i duschrummet. Vid en omtitt har filmen störst värde i alla planteringar inför kommande filmer och berättelsen om Jigsaw. Här får vi direkt veta att dr Gordon har en viss patient vid namn John och vi får träffa Jigsaws enda överlevande offer, Amanda. Frågan är väl om detta var just planteringar och att uppföljarna planerades eller om uppföljarna plockat upp dessa inslag för att spinna vidare på dem. Bortsett från att det är spännande att se hur historien börjar när man redan har den i bakhuvudet är "Saw" både engagerade och lite obehaglig. De första femton minuterna är riktigt intensiva, trots det rent ut sagt dåliga skådespeleriet av både Cary Elwes och filmens medförfattare Leigh Wannell. Slutet när det visar sig att liket inte alls är dött utan snarare är en högst levande Jigsaw (Tobin Bell) gav mig rysningar första gången och kändes nästan lika obehagligt nu. "Saw" håller ännu även om den inte är lika spektakulär med alla uppföljare efter sig.
Mer musik ur Twin Peaks
Det har ju snackats en tid om ytterligare en CD med musik ur "Twin Peaks". I väntan på den kan vi gotta oss åt detta istället: klicka här för flera spår ur serien! Musiken är om jag förstått rätt sammanställd av fans från dvd-skivornas ljudspår. Kvaliteten är riktigt bra, all dialog är borta. Mitt tips är att ladda ner dem med exempelvis RealPlayer och konvertera till mp3 via densamma. Men gör det nu för spåren kommer tydligen bara finnas uppe en kort tid!
Krámpack (2000)
I Cesc Gays "Krámpack" från 2000 följer vi kompisarna Dani och Nico. Den sistnämnde har kommit på besök över sommaren till Dani som är ensam i familjens stora hus bortsett från besök från kokerska och privatlärare. Nico har en väl uttänkt filosofi om tjejer och vad som är manligt och hans stora mål är att bli av med oskulden under sin vistelse hos Dani. Han å sin sida har märkt av en sida hos sig själv som inte är helt lätt att hantera: han är mer intresserad av sin vän än av tjejer.
Jag börjar med det negativa. För om sanningen ska fram blev jag lite besviken. Jag hoppades nämligen på en rätt smärtsam film (smärtsam i samma mening som i "500 Days of Summer"). Men faktum är att "Krámpack" trots sitt engagerande ämne känns som en rätt oärlig film som saknar hjärta. Regissören Cesc Gay tycks inte känna för karaktärerna och det smittar av sig även på mig. Det blir för mycket provokation och för lite känsla. Min spanska är inte den bästa så kanske borde jag skylla mer på översättningen när jag påstår att dialogen på sina ställen är både krystad och stolpig. "Krámpack" har dock sina ljusglimtar också. Skådespeleriet fungerar helt okej. De båda huvudrollsinnehavarna Fernando Ramallo och Jordi Vilches har en trovärdig kemi i en relation som pendlar mellan stelhet och intimitet (både fysiskt och psykiskt). Musiken är välvald och stödjer berättelsen. Dessutom gillar jag bildberättandet och de antydningar som finns i bilderna och scenerierna. Varning för en spoiler nu men till exempel slutscenen kan tolkas på minst två sätt enligt mig: antingen att Dani inser och accepterar en bisexualitet eller att han helt enkelt accepterar sin sexuella läggning utan att bry sig om vad den innebär. Sammanfattningsvis: "Krámpack" är sevärd. Antagligen blir den bättre utan förväntningar.
Miraklet i Valby (1989)
I en gammal sliten husvagn har Sven byggt en egen radiosändare. Med den försöker han hålla kontakten med sin far som befinner sig till havs. Svens mamma ligger på sjukhus och han har ensam ansvaret för lillasystern. Men en dag får Sven in något märkligt i sin radio, en röst som talar på latin. En röst som hämtad ur en svunnen tid...
Klart att "Miraklet i Valby" är daterad. Men jag måste erkänna att jag lät mig underhållas en hel del trots en del sega partier. Hur kan man inte svepas med av motsättningen i danskt landskap och hemska Roxettes "Dangerous" som filmen börjar med? Den sistnämnda blir en tidsmarkör när våra ungdomshjältar hoppar mellan tid och rum. Jag ska erkänna en annan sak också: den första, korta tidsresan till kvällen efter Palme-mordet ger mig rysningar av obehag. Den huvudsakliga resan till medeltiden uppfattade jag däremot inte som lika skrämmande, vilket är lite märkligt med tanke på att modet och den klagande körsången från den tidsperioden alltid skrämt mig...
Det jag nog gillar mest med filmen är att allt sker ur ungdomarnas perspektiv och det är inte så tillrättalagt alla gånger. Några riktigt bra skådespelare får mer eller mindre gästspela som föräldrar, bland andra fina Jens Okking från båda "Riget". Och apropå det mästerverket går mina tankar i den riktningen när den latinska stämman första gången hörs i radion. Obehagligt och engagerande. Ungdomarna gör för övrigt också bra ifrån sig i sina roller även om jag är lite kluven till Lina Englunds prestation. Den känns inte lika spontan som de andra. Roligaste karaktären är utan tvekan Svens skräck-älskande och svärande lillasyster. "Miraklet i Valby" har en svensk regissör, Åke Sandgren, samt en svensk familj gestaltade av redan nämnda Englund, Ingvar Hirdwall och Mona Seilitz. Men i huvudsak är det en dansk produktion. Trots detta belönades filmen med tre Guldbaggar: bästa film, bästa regi och bästa manus.
Dallas: Bakom kameran del 3 av 3
Blast from the Past
Den riktiga miss Ellie var tillbaka. Men Bobby var död. Även ständige producenten Leonard Katzman hade flyttat till ett nytt projekt även om han förblev ”creative consultant”. Men värre var att ”Dallas” alltmer började likna sin konkurrent ”Dynasty”, både till utseende och brist på handling. Larry Hagman vantrivdes. Katzman ville tillbaka men endast med villkoret om att få den totala makten över serien och dessutom återinföra sin dramaturg David Paulsen som också slutat. Hagman kontaktade Patrick Duffy för att diskutera Bobbys återkomst. Duffy, som inte fått sin förväntade filmkarriär, var beredd på att komma tillbaka. Men hur? Snabbt spreds snacket om att Bobby Ewing skulle återvända. Och vilken återkomst sedan. Egentligen skulle Pamela hitta Mark Graison död i duschen morgonen efter parets bröllop. Klippet ovan är onekligen en ökänd klassiker. Victoria Principal och Patrick Duffy själva pariodierade den i ”Family Guy”. Att bortförklara Bobbys död och hela året som en dröm var alltid den huvudsakliga lösningen men fejkade förklaringar filmades också i syfte att skapa falska rykten. Och visst var säsongsöppningen hösten 1986, med det passande namnet ”Return to Camelot”, en återgång till det ”Dallas” som fansen saknade även om drömförklaringen var aningen svårsmält. Att både Mandy Wingers nya lägenhet och karaktären Ben Stivers/Wes Parmalee (Steve Forrest) som trodde sig vara Jock Ewing följde med ut ur drömmen uppmärksammades dock inte. Om Patrick Duffy inte återvände var originalplanen att Stivers verkligen skulle visa sig vara Jock, Jamie Ewing dog i explosionen, Pam och Jack Ewing var tänkt att fatta tycke för varandra och Sue Ellen bli förlamad av explosionen. I och med drömmen återvände inte bara Bobby till livet utan också Jamie (även om hon togs av daga i följande säsong igen) och Katherine Wentworth.
1986 skrev också seriens skapare David Jacobs mastodontfilmen ”Dallas – The Early Years” för CBS. Filmen introducerades av JR Ewing och fokuserade på historien om de oljefyndigheter som Jock Ewing och hans bror Jason samt Digger Barnes fann och som grundade Ewing Oil och räddade Southfork Ranch. ”The Early Years” blev en tittarsuccé och fick fina recensioner. En långfilm med originalensemblen planerades också under tidigt åttiotal och utmynnade antagligen i detta projekt.
I serien var dock de goda tiderna snart över. Victoria Principal ville sluta sedan tidigare och förklarade att den tionde säsongen skulle bli hennes sista trots att Lorimar med alla medel försökte få henne att stanna. Säsongsavslutningen 1987, ”Fall of the House of Ewing”, blev dock Principals sista. Detsamma gällde Susan Howard som skrevs ut ur serien. Dessutom gjordes ett annat stort misstag rent dramaturgiskt och det var Ewing Oils undergång. Efter Jocks död var alla familjemedlemmar inblandade i företaget genom sina aktieposter. Men när Ewing Oil försvann in i Weststar sprack plötsligt familjetemat i ”Dallas” och karaktärerna spreds för vinden. Trots att Bobby och JR lyckades få tillbaka företaget förblev de andra utanför. Utan Pam och efter att Cliff avblåst släktfejden fanns det heller ingen riktig koppling mellan familjerna Ewing och Barnes längre. Dynamiken var borta.
Jane Wyman som Angela Channing. Foto: Lorimar
När ”Dallas” fyllde tio år 1988 befann sig serien, liksom de andra åttiotalssåporna, på fallrepet. Det fanns minst två förslag för att försöka förnya serien. Det första gick ut på att göra mer episodbaserade avsnitt igen (största konkurrenten vid den här tiden var ”Miami Vice”) och döpa om serien till ”The New Dallas”. Men den idé som tydligen stod i startgroparna att genomföras var att koppla samman ”Dallas” med ”Falcon Crest”. Tanken var att det skulle visa sig att Angela Channing och Jock Ewing haft en affär i sin ungdom som lett till en okänd son. Jane Wyman skulle gästspela i ”Dallas” och Larry Hagman planerades besöka ”Falcon Crest”. På grund av Wymans dåliga hälsa slopades dock planerna (tack och lov). Den typen av handling hade onekligen inneburit ett stort karaktärsbrott för både Angela och Jock. ”Dallas” fortsatte som vanligt och förnyelsen bestod endast i att fler originalskådespelare antingen slutade frivilligt eller skrev ut ur handlingen. De ersattes av nya karaktärer och yngre skådespelare.
Två år efter att ”Dynasty” gått i graven och ett år efter att ”Falcon Crest” mött samma öde var det så ”Dallas” tur. Den tredje maj 1991 sändes det sista, extralånga avsnittet ”Conundrum” (mer om detta när jag sett färdigt sista säsongen på DVD). Linda Gray, Steve Kanaly, Mary Crosby, Jack Scalia, Ted Shackelford och Joan van Ark återvände till sina gamla roller. Dessutom medverkade ”Cabaret” och ”Dancer in the Dark”-skådespelaren Joel Grey som den mystiske man som visar JR hur världen skulle sett ut utan honom. Enligt Barbara Currans bok erbjöds även Victoria Principal att medverka men att hon tackade nej eftersom Lorimar fortfarande inte visste helt säkert att serien skulle läggas ner. Men Principal själv har sagt att hon inte blev tillfrågad.
Larry Hagman berättar i Currans bok: ”I walked off the stage and shut the door, but I just couldn't stay away. And so I kept going back for a couple of days. Picking things up. On the third day I walked back onto Stage 23, the Dallas set, and everything was gone. Everything. The entire set: the house, the whole back part, the terrace where we used to have breakfast, the garden. They'd taken everything down in three days. Finished. Gone. It had been there for thirteen years and now it was a big empty hole in the stage”.
Bobby och JR återser varann i "Dallas - JR Returns" (1996). Foto: Warner.
Fem år senare återförenade dock JR sig själv med delar av familjen och fienderna i TV-filmen ”JR Returns” 1996. Redan nämnda film var ett försök till att återuppväcka serien på nytt. Av detta blev intet. Den andra reunion-filmen, ”War of the Ewings” (1998), fick ett välförtjänt svalt mottagande och vid sidan av reunion-dokumentärer och diverse evenemang har serien fått vila. Fram till nu. Den sedan länge omtalade filmversionen med John Travolta kom aldrig förbi manusstadiet men i mars börjar ett pilotavsnitt för nya ”Dallas” spelas in. Fortfarande väljer produktionsbolaget mellan Louisiana och Texas men frågan är väl om man ens vågar chansa på att försöka etablera ett nytt Southfork. Klart är i alla fall att Larry Hagman, Linda Gray och Patrick Duffy återvänder till sina paradroller. Enligt rykte ska JR Ewing ha tillbringat de senaste åren på mentalsjukhus (igen). Huruvida ”Dallas” överlever bortom pilotavsnittet är en annan fråga...
Dallas: Bakom kameran del 2 av 3
Bloopers and Practical Jokes
Redan cliffhangern i den andra säsongen, där Sue Ellen och John Ross svävade i fara, satte folk i uppror. Vissa ilsknade till över att ”Dallas” lämnade sina tittare i ovisshet över sommaren medan andra helt enkelt begav sig Southfork för att se hur det stod till med familjen och den nyfödde. Men det var cliffhangern följande år som verkligen gjorde ”Dallas” till en serie man inte fick missa om man ville hänga med i konversationer världen över. Denna säsong, den tredje, skulle egentligen sluta med att Sue Ellen började dricka igen och att Jock Ewing anklagades för ett nästan trettio år gammalt mord. Seriens ökade popularitet gjorde dock att CBS beställde ytterligare tre avsnitt. Genast uppstod idén med att låta JR betala för sina synder. En idé kretsade kring att Sue Ellen skulle försöka ta sitt liv med sömntabletter i en drink men att JR skulle dricka den av misstag. Larry Hagman själv föreslog att JR skulle ramla ner i ett hiss-shackt. Producenterna ville dock ha ett mysterium att spinna vidare på och därför föreslogs helt enkelt att en anonym hämnare skulle skjuta JR. Vem den skyldige var bestämde man inte i förväg men listan på möjliga förövare var lång. Inte ens ensemblen visste vem som gjort det. Alla filmades med vapnet i sin hand. Larry Hagman åkte till England och struntade i att omförhandla sitt kontrakt för att försöka få till en bättre deal. Att JR blivit seriens huvudperson rådde inga tvivel längre om. Produktionsbolaget Lorimar övervägde dock att ersätta Hagman med en annan skådis men insåg väl därmed att de skulle ta död på en given kassako.
A House Divided
Och på grund av en strejk i Hollywood blev säsong fyra fördröjd ända till november. I säsongens fjärde avsnitt, ”Who Done It?”, kom svaret på gåtan. Den enda i ensemblen som visste säkert vem som sköt JR innan avsnittet sändes var Linda Gray som fick dubba den avgörande repliken i efterhand. Avsnittet tog ledningen som det mest sedda avsnittet någonsin av en TV-serie och höll rekordet fram till sista delen av MASH 1983. Och förövaren visade sig såklart vara Sue Ellens syster Kristin (Mary Crosby). Det var för övrigt varken första eller sista gången JR fick smaka bly. Han fick en kula i benet i avsnittet ”The Dove Hunt” (1979) och agerade måltavla för BD Calhoun (1987) och Sue Ellen Ewing (1988). Dessutom blev han beskjuten ett antal gånger vid sidan av alla andra mordförsök.
The Search
När fjärde säsongen var över stod produktionen inför en enorm utmaning. Jim Davis som spelade Jock Ewing hade under året kämpat mot en elakartad hjärntumör som bara gjort honom sämre och sämre. Han höll ut genom hela säsongen men avled strax efter att den var färdig. Howard Keel, som redan medverkade som Clayton Farlow, erbjöds ta över rollen som Jock men tackade nej utifrån respekt för Davis. Keel blev kvar i rollen som Clayton medan man beslutade sig för att inte ersätta Jim Davis utan istället låta Jock Ewing leva kvar en tid off screen i femte säsongen för att sedan ta livet av karaktären. Frågan är bara om Jim Davis någonsin lämnade "Dallas". Flera av skådespelarna har berättat att hans närvaro även fortsättningsvis var stark i Southfork-studion och Barbara Bel Geddes ska ha sett honom minst två gånger, en gång i sin loge och en gång i Southfork-studion då hon själv kämpade med hälsoproblem efter en hjärtinfarkt. Att ”Dallas”, som fortsatte i tio år efter Davis död, för all framtid präglades av Jock Ewings närvaro och arv råder det inga tvivel om. Detta är inte minst tydligt i scenen nedan från slutet av sjunde säsongen. Claytons galna syster Jessica som vill miss Ellie ont tycks ha någon sorts konfrontation med Jocks porträtt. Den korta sekvensen är otroligt ovanlig för att vara ”Dallas” och påminner mer om något ur ”Twin Peaks”.
Confrontation
Något som utmärker ”Dallas” är den lojala ensemble av skådespelare som under många år eller genom hela serien gästspelade i stora som små roller, till exempel: Audrey Landers (Afton Cooper 1981-1984, 1989 och JR Returns 1996), Morgan Brittany (Katherine Wentworth, 1981-1985, 1987), Don Starr (Jordan Lee, 1978-1990), Fern Fitzgerald (Marilee Stone, 1979-1989), George O Petrie (Harv Smithfield, 1979-1991), Omri Katz (John Ross Ewing III, 1983-1991, 1996), Joshua Harris (Christopher Ewing, 1985-1991) och Williams Smithers (Jeremy Wendell, 1981, 1984-1989). På Southfork fanns Roseanna Christiansen som trogna hushållerskan Teresa från 1982 fram till slutet medan Pat Colberts Dora Mae styrde på restaurangen Oil Baron's under samma tidsperiod. På Ewing Oil assisterade Deborah Tranellis Phyllis och Deborah Rennards Sly från 1981 fram till slutet och hade även sällskap av Danone Simpson som receptionisten Kendall mellan 1982-1991. Även Cliffs sekreterare Jackie, spelad av Sheril Lynn Rettino under hela seriens existens, hamnade så småningom på Ewing Oil. 
Donna Reed och Howard Keel.
När kontrakten efter sex års produktion skulle omförhandlas gjorde Barbara Bel Geddes agent en George Costanza och förhandlade ut henne från serien. När Bel Geddes fick höra detta gick hon själv in för att lösa situationen men det var försent. Lorimar hade redan skaffat en ersättare: Donna Reed (från Frank Capras klassiker ”It's a Wonderful Life”). Reed erbjöds ett kontrakt omfattande två år, trots att det från början stod klart att Bel Geddes skulle återvända efter ett år. Anledningen till denna recast var att man ansåg att serien rent dramaturgisk inte skulle klara förlusten av både Jock och Ellie. Donna Reed gick in med förutsättningen att hon skulle göra en helt annan karaktär av miss Ellie. Tittarna var dock inte redo för den typen av förändring. Dessutom upplevde sig Reed motarbetad i produktionen från teamets sida. Efter att året var till ända fick hon sparken och drog Lorimar inför domstol eftersom hennes kontrakt löpte över två år. Reeds livskamrat menar att allt detta gjorde att hon inte i tid upptäckte sin sjukdom och Donna Reed avled av cancer 1986.
Swan Song
Men den åttonde säsongen innebar inte bara slutet för den kortvariga, nya miss Ellie. Även Lucy Ewing, spelad av Charlene Tilton, skrevs äntligen ut på grund av bristande ideér för karaktären. Största avhoppet var dock Patrick Duffy som under lång tid velat sluta men som hela tiden övertalats att stanna kvar. Nu var han dock leds på rättrådige Bobby och ville se honom dö. Duffy föreställde sig att han hade en filmkarriär framför sig. Och i den extralånga säsongsavslutningen 1985, ”Swan Song”, fick tittarna se Katherine Wentworth (Morgan Brittany) försöka köra ihjäl Pam men istället ta död på Bobby och sig själv. Eller...
Dallas: Bakom kameran del 1 av 3
Det medryckande collaget ovan med "Requiem for a Dream"-musiken är gjort av ett Dallas-fan.
Det finns onekligen en hel del trivia kring en serie som ”Dallas”. Som jag nämnt miljarder gånger tycker jag inte serien får den credit den förtjänar idag och därför vill jag lyfta fram den. I tre långa och illustrerade inlägg kommer jag lista en del av all denna trivia, både faktamässigt och med glimten i ögat. I detta inlägg tar jag upp själva skapandet av serien, produktionens upplägg och annat. I nästa del blir det en del om händelser bakom kameran och då bjuder jag även på samlade bloopers och practical jokes. I sista inlägget fokuserar jag på ”Dallas” nedgång, hur man försökte förnya serien och dess slutliga fall.
Källorna jag använt mig av är främst intervjuer med såväl skådespelare som team, dokumentärer samt Barbara Currans bok ”Dallas: The Complete Story of the World's Favorite Prime-Time Soap”.
Seriens skapare, David Jacobs, ville göra en amerikansk version av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. CBS var intresserade men sökte i första hand något mer storslaget om pengar och rikedom. Inspirerad av bland annat femtiotalsklassikern ”Giant” med Elizabeth Taylor och James Dean, och inte minst Romeo och Julia, skrev Jacobs en historia om den rika och mäktiga familjen Ewing tillika deras fattiga rivaler: familjen Barnes. När Pamela Barnes och Bobby Ewing gifter sig brakar helvetet lös. Eftersom man ansåg att premissen inte kunde tydliggöras genom enbart det traditionella pilotavsnittet gavs klartecken till fem avsnitt (det som i DVD-utgåvan kallas säsong ett). Det första avsnittet visades den andra april 1978. I begynnelsen hade ”Dallas” arbetsnamnet ”The Linda Evans Project” eftersom CBS såg stjärnpotential i nämnda dam. Denna strävan ändrades dock tack och lov tidigt och Linda Evans hamnade så småningom i ”Dynasty”. Men det är som bekant en annan och betydligt mer ointressant historia...
Det finns en intressant motsättning i familjen Ewings drivkraft och det är delningen mellan oljan och ranchen. Jock Ewing och hans oljefyndigheter som ledde till bildandet av Ewing Oil räddade Southfork under depressionen på 30-talet. Miss Ellies far hatade dock oljemännen och dessutom äktenskapet mellan Ellie och Jock. I faderns testamente återfanns kravet på att ranchens åtskilliga hektar mark aldrig fick användas för oljeborrning. Som en intressant paradox till familjens förmögenhet sitter de på ännu mer pengar som de aldrig kan röra. Under Section 40 av Southfork vilar nämligen den största oljereserven i Texas. Motsättningarna mellan de som älskar marken (eller det andliga) och de som älskar rikedomen (eller det materiella) genom oljan är ett ständigt tema i ”Dallas”, främst tydliggjort i karaktären Bobby Ewing som dras mellan båda delarna.
Karaktären JR Ewing var inte direkt tänkt som huvudperson men sättet som Larry Hagman spelade rollen på gjorde att fokus snart hamnade på JR. Rollen erbjöds ursprungligen till Robert Foxworth som senare spelade Chase Gioberti i ”Falcon Crest” men han tackade nej. Hitchcock- tillika Broadway-skådespelerskan Barbara Bel Geddes tackade ja till rollen som Miss Ellie av en anledning: hon behövde ett jobb. De andra skådespelarna var heller inga nykomlingar inom teater, film och TV. Jim Davis som Jock Ewing hade strävat hela sitt liv i Hollywood genom B-filmer och westerngenren. Mer om honom i nästa inlägg. Patrick Duffy hade haft sin egen TV-serien och Victoria Principal hade hunnit med både en långfilmskarriär och att dra sig tillbaka som skådisagent.
Linda Grays Sue Ellen Ewing var en karaktär som i de tre första avsnitten knappt hade några repliker men som växte och redan i det femte avsnittet syntes och hördes hon lika mycket som de andra. En kul trivia om Linda Gray är att det är hennes ben som syns på affischen till ”The Graduate” med Dustin Hoffman. Under 2000-talet spelade hon också mrs Robinson i två olika uppsättningar av nämnda verk, i London och på Broadway.
En seglivad myt som David Jacobs dementerat gång på gång är den om att karaktären Bobby Ewing egentligen skulle dö i det femte pilotavsnittet för att lämna Pam ensam på Southfork hos den övriga familjen. Enligt Jacobs fanns aldrig denna plan och han avfärdar det med ett rätt starkt motargument: varför skulle Pam stanna kvar på Southfork om hennes man dog?
Redan när den första säsongen visades stod det klart att ”Dallas” blivit en tillräckligt stor succé för att en hel säsong skulle göras. Dock stod produktionen inför vissa förändringar. Främst behövde man ett nytt Southfork eftersom originalranchens ägare befann sig i någon sorts skattetvist. Valet föll på den relativt nybyggda Duncan Acres utanför Dallas. Resten är historia. När serien slog igenom på allvar tvingades familjen Duncan flytta eftersom folk vallfärdade till platsen, kikade in genom fönster och stal deras post. Platsen döptes om till Southfork och har sedan dess fungerat som museum och evenemangslokal. Southfork ses tydligen som Amerikas mest kända byggnad näst efter Vita Huset. Även Ewing Oil-byggnaden och kontoren fick ändrat utseende i säsong 2 av oklar anledning. Byggnaden som användes som Southfork i första säsongen brann ner för några år sedan.
De första avsnitten i den första långa säsongen, säsong 2, filmades helt och hållet i Texas. Ewing Oil-kontoret filmades på en verklig location. Southforks interiörer filmades i ett hus i bostadsområdet Turtle Creek i Dallas, även reunion-filmen JR Returns filmades här och husets exteriör användes dessutom i ett avsnitt i säsong 8. Under tiden byggdes studioversioner av både interiörer och Southforks exteriör i Hollywood. Ungefär första halvan av vardera säsong (utom de två sista) filmades i Dallas och exteriört även på Southfork. Därefter flyttade produktionen tillbaka till Hollywood och kompletterade avsnitten med alla studiointeriörer samt filmade resten av säsongen helt i studio förutom olika locations. Nu går vi verkligen ner till lägsta trivia-nivå men när ”Fame” blev TV-serie under åttiotalet brukade dess unga skådespelare slappa i Southfork-trädgården och bada i poolen trots att det var förbjudet.
Det finns många olika teorier om varför serien slog igenom så stort, till exempel: att läget i världen var rätt dystert och att serien erbjöd en positiv verklighetsflykt om rikedom och lyx. Att den istället för att berätta episod-baserade historier snabbt övergick till att bli en följetong på bästa sändningstid (något som enbart dagssåporna gjort tidigare) vilket också ledde till cliffhangers inför sommaruppehållet. Det fysiska förhållandet mellan Bobby och Pam. Gifta par brukade oftast inte gestaltas i amerikansk TV som om de hade någon fysisk kontakt alls. Dessa ovanliga och skandalösa inslag, samt ett överflöd av sex och sprit överhuvudtaget, kan ha bidragit till succén.
Något som oftast glöms bort när ”Dallas” avfärdas som en såpa är det faktum att den tidigt tog upp rätt kontroversiella ämnen, till exempel abort, homosexualitet och dödshjälp. I drömsäsongen introducerade den dessutom barn med olika handikapp eller utvecklingsstörningar. Det som ”Dallas” med all rätt kritiserats för är bristen på större karaktärer av olika etnicitet. En annan sak som också glöms bort är att ”Dallas” var inriktad främst på en manlig publik. De manliga karaktärerna var alltid i fokus. Även bakom kameran var männen dominerade. Den ständiga producenten Leonard Katzman ansågs vara alltifrån Gud till en simpel mansgris. Larry Hagman och Patrick Duffy fick båda tidigt regissera avsnitt men när Linda Gray bad om detsamma fick hon sparken. När Hagman hotade med att sluta fick Gray stanna kvar och hon fick dessutom börja regissera. Susan Howard kritiserade lösningen med att bortförklara Bobbys död som en dröm – och fick sparken.
Staden Dallas var först tveksam till produktionen eftersom man befarade att folk skulle få en skev bild av både staden och Texas-borna. När serien blev en succé ändrade staden hållning helt. Plötsligt sågs Dallas som en positiv plats i såväl USA som världen istället för som tidigare: som staden där John F Kennedy blev mördad.
När succén med ”Dallas” var ett faktum fick David Jacobs klartecken att göra sin ursprungliga idé till serie men CBS ville att det skulle bli en spin-off på ”Dallas”. Jacobs lyfte ut mellanbrodern Gary Ewing (spelad av Ted Shackelford) och hans fru Valene (Joan van Ark) och lät de två bli fronfigurer i den nya serien, ”Knots Landing”. Gästspel av ”Dallas”-karaktärer i skepnad av Larry Hagman, Patrick Duffy, Charlene Tilton och Mary Crosby hjälpte tittarna att hitta även till ”Knots Landing” och i slutänden visades serien längre än sin föregångare. ”Dallas” gick mellan 1978-1991 medan ”Knots Landing” producerades 1979-1993. ”Knots Landing” må ha inspirerats av ”Scener ur ett äktenskap” men Ingmar Bergman var tydligen ett stort fan av ”Dallas” och hade alla avsnitt på video. Att ”Knots Landing” visades så länge efter att de andra åttiotalssåporna gått i graven menade ensemblen lite skämtsamt berodde på att CBS glömt att de överhuvudtaget producerade serien. Ett intressant dilemma uppstod när Bobby Ewing dog och sedan kom tillbaka genom att Pam drömt det hela inklusive det efterföljande året. I ”Knots Landing” döpte Valene sin son efter Bobby och där förblev han också död efter sin återuppståndelse. Serierna interagerade inte igen förrän i det sista avsnittet av ”Dallas”.
Veronika Decides to Die (2009)
Genom Fiffi har jag fått många tips på filmer att irriteras över. I slutet av veckan kom en film rent fysiskt, nämligen "Veronika Decides to Die" i regi av Emily Young. Fiffi sågade den tidigare och väckte mitt irritations-intresse. Mina negativa förväntningar blev ännu större av det fantastiska kortet. Att försöka se filmen någorlunda opåverkad var inte lätt. Jag fick använda mig av samma tankerensar-koncentration som jag brukar förbereda mig med innan jag ska ut på scen.
Veronika är en ung kvinna som tröttnat på allt hyckleri i världen och människors spruckna drömmar. Enda sättet att få till en förändring enligt henne är att maila en modetidning och sedan ta livet av sig. Dock misslyckas självmordsförsöket och Veronika vaknar upp på en psykiatrisk klinik. Där möts hon av den glada nyheten att hon på grund av självmordsförsöket är döende. Vad ska nu Veronika göra av sin sista tid i livet?
Min tankerensning lyckades, för under filmens första minut sympatiserar jag med Veronikas tankar. Fram till det där med självmordet. Jag har aldrig förstått och hoppas att jag aldrig kommer förstå på vilket sätt självmord är en utväg, speciellt i Veronikas fall. Istället för att försöka få till en förändring väljer hon att dö. Som Fiffi redan så utmärkt skrivit gör hon sig ju till ett patetiskt offer. Inte blir det bättre av att "Veronika Decides to Die" är så otroligt klassisk, klyschig och sataniskt förutsägbar. Vi vet ju redan i början vad relationerna med de andra patienterna ska leda till, både för Veronika och för dem. Men det som stör mig mest är att hela filmen, från manus till foto till regi till skådespeleri, är så fruktansvärt pretentiöst. Någon mer förklaring till varför Lisa Ekdahls "Vem Vet" spelas i en scen behövs inte. "Veronika Decides to Die" är den typ av film som man ska tycka är så fin och viktig men som inte tål att synas på något sätt, för det finns ingenting därunder. Och pretto-grejen gör faktiskt att jag inte irriterade mig så mycket som jag hoppades på. Den förtjänar helt enkelt inte det. Det finns ingen potential. Och vändpunkten i slutet är ju rena... ja, jag vet inte. Det förminskar ju inte känslan av att jag ser ett ovanligt mörkt avsnitt av äckliga "7th Heaven". Jag hoppas Sarah Michelle Gellar får bättre roller och bättre filmer än denna. I denna soppa är hon den enda med potential.
Tack Fiffi för detta! Det låter ju lite motsägelsefullt men jag hoppas jag får chansen att återgälda tjänsten en dag. Eller...? ;D
FleshEater (1988)
Handlingen tar vid under Halloween-kvällen. Ett gäng collegestudenter åker till skogs för att festa. Föga anar de att en zombie grävts fram under marken inte långt därifrån. Snart befinner sig inte bara studenterna, utan även hela grannskapet i fara.
William Hinzman besökte en Sci-Fi-mässa och upptäckte att folk kände igen och uppskattade honom som den allra första zombien i George A Romeros "Night of the Living Dead" (1968), den som attackerar Barbra och Johnny på kyrkogården. Hinzman, som även arbetade som filmfotograf på Romeros "The Crazies", insåg att hans popularitet krävde en comeback inom zombiegenren. Han gör också i princip allt i sin "FleshEater", inklusive att spela en zombie lik (!) den han spelade i Romeros klassiker. Det finns fler likheter. En stor del av scenarierna i denna film är snodda från "Night of the Living Dead", men bara bitvis. För "FleshEater" har i princip ingen handling alls. Zombierna attackerar människor efter människor. Offren förvandlas i sin tur också till köttätare och söker nya offer. Musiken av Erica Portnoy är småobehaglig i filmens första minuter men när samma stycke används konstant förlorar den snabbt sin charm.
Faktum är dock att "FleshEater" är riktigt underhållande. Regin får George Lucas densamma i "Star Wars Episode I - The Phantom Menace" att verka livfull. Men absolut roligast är manuset och skådespeleriet. Dramaturgi, vad är det? Dialogen är helt fenomenal, likaså den bristande logiken. Karaktärer vet saker som inte sagts till dem, till exempel att de som attackerar är döda. Zombierna använder diverse vapen istället för att bitas och måste alltid riva sönder tjejernas kläder. Eller tjejer och tjejer, samtliga ungdomar ser ut att vara i yngre medelåldern. Slutet lämnar såklart öppet för en uppföljare men den dröjer ännu. Den Special Edition-utgåva av "FleshEater" som jag hittade för en billig penning på region 1 innehåller dessutom roligt extramaterial, däribland en kort dokumentär men även soundtracket, om man nu vill lyssna på det...
Detta var första filmen av tre som jag tänkt skriva om som på något sätt är relaterade till Romeros zombiefilmer.
La Sindrome di Stendhal (1996)
Unga polisen Anna befinner sig i Florens för att utreda en serie våldtäkter/mord som påminner om liknande fall i Rom. Vad hon inte vet är att våldtäktsmannen tillika mördaren också är ute efter henne. Anna lider av Stendhals syndrom som ger henne hallucinationer och yrsel vid betraktandet av konstverk. Detta blir till galningens fördel då han ser sin chans att komma i kontakt med Anna vilket förändrar hennes liv, tillvaro - och psyke...
Hm. Okej. "The Stendhal Syndrome" är inte i närheten av Dario Argentos verk när han är som bäst. Det finns inslag som påminner om hans speciella berättarteknik, både i fotot och i regin. Ennio Morriconne gör ett något förväntat men starkt soundtrack som bidrar till en medryckande och engagerande inledning. Första halvtimmen störde jag mig på det förvirrade berättandet. Men när karaktären Anna blir tydligare, och det faktum att filmen berättas ur hennes perspektiv, börjar jag gilla förvirringen. Asia Argento är helt okej i huvudrollen. Jag är inte speciellt förtjust i hennes skådespeleri i det jag sett tidigare men hon fungerar rätt bra här. I slutänden har jag upplevt både lite spänning, lite obehag och blivit väldigt illa berörd. Handlingen är rätt så förutsägbar och vändpunkten som ska chockera kommer inte heller som någon överraskning. Kort sagt, en okej thriller med vissa riktigt bra Argento-doftande inslag.
Survival of the Dead (2009)
Minns ni den leende nationalgardisten som rånade ungdomarna i "Diary of the Dead"? Det gör ingenting om ni glömt honom, vi bjuds på en tillbakablick från nämnda ögonblick. För mannen, som går under namnet Sarge Crockett, är en av huvudpersonerna i George A Romeros senaste zombiefilm, "Survival of the Dead". Som vanligt följer vi en grupp människor, däribland Sarge, som söker efter en fristad långt borta från oroligheterna mellan levande och döda. Efter diverse turer hamnar de på ön Plum och dras in i stridigheterna mellan öns två släkten, familjen Muldoon och familjen O'Flynn. Trots att världen befolkas av köttätande lik är tvisten mellan familjernas "leading old men" viktigare...
Det jag kände redan under "Diary of the Dead" och som förstärks i "Survival of the Dead" är att båda filmerna utgör någon sorts subgenre under Romeros egna, tidigare zombiefilmer. De passar inte riktigt in i regissörens tidigare verk och de tillför egentligen ingenting till zombiegenren i stort. I "Survival of the Dead" tycks George A Romero vilja berätta mer om sin syn på samhällets rasism och främlingsfientlighet. All heder åt detta. Problemet är bara att han slarvar bort det med nåt som påminner skrämmande mycket om buskis, dålig humor, dåliga effekter och vansinnigt mycket influenser, bland annat religiösa anspelningar, som gör hela upplevelsen till en enda soppa som dränker alla vettiga budskap och tankar. Och sanningen att säga tilltalas jag inte av att följa ytterligare en parallell handling där katastrofen drabbat världen på nytt. Skådespeleriet är inte speciellt bra men jag roas av den närvaro som åtminstone Kenneth "Windom Earl" Welsh har även om han spelar med glimten i ögat. Och då är vi framme vid ytterligare ett stort problem: är "Survival of the Dead" menad som en skräckfilm eller som en komedi? Jag vet inte svaret på den frågan. Tyvärr. Jag skulle vilja säga att jag hoppas att detta är George A Romeros sista film om de levande döda. Men jag vill ge honom en chans till. En chans till att göra om och göra rätt och avsluta på topp med en film i samma stil som "Night of the Living Dead", "Dawn of the Dead", "Day of the Dead" eller till och med "Land of the Dead". Den sistnämnda i bemärkelsen att berättelsen utvecklas framåt. Men några förhoppningar om den saken när jag inte. Och därmed har jag nått slutet på denna serie fristående filmer. Nästan. Jag kommer nämligen passa på att se om tre direkt relaterade filmer till dessa framöver och skriva även om dem.
Diary of the Dead (2007)
Ett gäng filmstudenter spelar in en skräckfilm ute i skogen när de nås av nyheten om att döda vaknat till liv och attackerar människor. Situationens allvar står snart klart för gänget och tillsammans med en av lärarna ger de sig ut på vägarna i ett försök att nå sina familjer. Alltihop dokumenteras av blivande regissören Jason som ser sin chans att sprida sanningen om vad som egentligen pågår eftersom nyheterna tycks säga något helt annat.
Jag tyckte "Diary of the Dead" var helt okej som underhållning första gången jag såg den, vilket bara är för ett och ett halvt år sen. Denna gång var jag dock inte speciellt road. George A Romero lyckas blanda in främst rasism och frågor om sanningen när vem som helst kan ladda upp klipp på internet men det hela känns pliktskyldigt. Att vi får följa handlingen genom en karaktärs filmkamera, som i "Rec" eller "The Blair Witch Project", känns rätt oinspirerat. Det är som om Romero gillade den typen av upplägg men inte utvecklade det hela vidare. Att filmen sedan börjar samtidigt som "Night of the Living Dead" men i nutid gör inte heller saken bättre. En tjusning med de tidigare filmerna är just hur Romero låtit historien utvecklas. Skam att säga, men vem som helst hade kunnat göra "Diary of the Dead". De typiska Romero-kännetecknen är för svaga. Det blir aldrig skrämmande eller spännande. Snarare känns det hela lite fjantigt. Nu återstår bara en film i min "... of the dead"-genomgång och det är "Survival of the Dead". Eftersom jag inte sett den tidigare, inte ens en trailer, ska det bli intressant att få uppleva den ur ett helt opåverkat perspektiv.
80-talsnostalgi
Jag sa en gång att jag aldrig skulle äga en TV-serie på DVD eftersom jag inte riktigt såg poängen med det (bortsett från kortare serier som "Twin Peaks" eller "Riget"). Idag kan jag konstatera att jag ändrat mig något på den punkten. Dock har jag samma princip som med filmer: samlingen ska endast innehålla sådant som jag ser om eller har nytta av inom arbetet. Det jag aldrig räknade med när TV-serier började släppas på DVD var ju nostalgifaktorn och möjligheten att se om sådant som inte skulle gå att få tag i annars. I detta inlägg visar jag några nostalgiserier. Tyvärr verkar släppen av "Falcon Crest" bortom säsong 2 bli mer och mer försenade. SoulMedia har dock rättigheter att släppa samtliga säsonger i Norden. "The Muppet Show" har jag fått i present och nu saknas enbart två säsonger. De har heller inte släppts ännu. "Varuhuset" är riktigt billiga och enkla utgåvor som säljs till hutlösa priser. Jag hittade dem på vansinnesrea, t ex Ginza har sålt dem för 99 kr styck. "The Little Vampire" kom förra julen och visst var det hög nostalgifaktor även på denna. Tyvärr är kvalitén på avsnitten under all kritik.
När första säsongen av "Falcon Crest" kom på DVD tyckte jag det var kul att SoulMedia fått samma idé som mig: att skriva avsnittssynopsis bakom skivorna. Tyvärr var det inte en sådan bra idé när det kom till kritan, texten blir nämligen oläslig på sina ställen...
Samtliga bilder utom den sista (blogg.se...) kan förstoras i eget fönster.
Dallas: DVD-utgåvor
Samtliga DVD-boxar + filmen från 30-årsjubileumet på Southfork, november 2008. I april kommer de tre filmerna, The Early Years, JR Returns och War of the Ewings på region 1 DVD.
Redan tidigt i höstas påannonserade jag en djupdykning ner i kult-TVserien "Dallas" och nu har jag äntligen tagit mig i kragen och strukturerat upp detta nya, tillfälliga tema. Jag tänker bland annat bjuda på trivia, några av mina favoritscener tillika hatscener, ögonblick där serien begär lite för mycket av sina tittare samt cliffhangers. Först ut blir DVD-utgåvorna eftersom jag också tänkt göra nedslag i min DVD-samling. Jag börjar i och med detta med nostalgiserier ur min barndom. Just nostalgin var ju den största orsaken till att jag ens började samla "Dallas" på DVD. Samtliga bilder kan klickas på för större version i eget fönster.
Säsong 1-3 samt 5-9 följer samma mönster med egna cases och avsnittssynopsis på de enskilda omslagen. Säsong 4 har en egen design med enbart avsnittstitlar och bilder. Säsong 10-14 samlar skivorna i samma case och innehåller en booklet med avsnittssynopsis. Se bilderna nedan för exempel. Extramaterial finns med i de första nio säsongerna, bland annat kommentarspår och minidokumentärer. Tyvärr är de sistnämnda inte helt välgjorda. Den featurette som handlar om musiken (säsong 7 boxen) talar om en viss kompositör men ger exempel på musik av någon annan.
Baksidan av varje box följer dock samma mönster oavsett design på övriga boxen. Kort sammanfattning av säsongens viktigaste händelser inklusive de vanliga texterna med skådespelare, extramaterial och så vidare.
På region 1 finns också de två första säsongerna av spinoff-serien "Knots Landing". Den blev dock ingen försäljningssuccé och övriga säsonger planeras inte ge ut. De två första säsongerna är ojämna men rätt engagerande. Jag började ladda ner tredje säsongen men den kändes inte alls speciellt intressant. Kopplingarna mellan "Dallas" och "Knots Landing" är dock rätt frekventa under den sistnämndas fyra första säsonger så dessa avsnitt skulle vara roliga att se som kuriosa.
Lusten Till Ett Liv (1999)
Förra våren skrev jag om "Vildängel" från 1997. Nu lyckades jag äntligen hitta Christer Engbergs andra film, "Lusten till ett liv". I stort sett samtliga ungdomar från "Vildängel" är med igen men denna gång utspelar sig handlingen kring bandet Verket i sjuttiotalets Luleå. Stålverk 80 ska bli verklighet, proggen lever och Verkets frontfigur Affe har stora problem med droger.
Nja. Nu blev det för stort, för ogripbart. "Lusten till ett liv" är alldeles för spretig, innehåller alldeles för många historier och vill säga alldeles för mycket. Engberg klarar inte balansen och de unga skådespelarna lyckas inte gestalta några verkliga karaktärer (något som jag tror manuset och regin har stor del i). En del av charmen i "Vildängel" tyckte jag var enkelheten. Här känns det som om man vill göra en "riktig" film och det fungerar inte. Jag vill engageras av historien, inte minst eftersom den baseras på verkliga personer och deras musik, men inget engagemang vaknar alls. Det sistnämnda, musiken alltså, är väl filmens verkliga styrka. I övrigt är både Viveka Seldahl och Krister Henriksson sevärda i sina små roller även om de egentligen inte tillför berättelsen något.
Land of the Dead (2005)
Tjugo år efter "Day of the Dead" återvänder George A. Romero till sina levande döda. Världen är en om möjligt än mer tragisk plats att leva i. Eftersom ingen lösning på problemet med de döda hittats har människorna inget annat val än att spärra in sig i städer som håller de döda ute. I Fiddler's Green, som omges av vatten och elektriska stängsel, pågår livet som om ingenting hade hänt. Åtminstone för det rätt sorts folk som bor i rikemannen Kaufmanns skyskrapa. Men trots att livet fortsätter med klass-skillnader, kriminalitet och utnyttjande av de svaga är inte faran långt borta. De döda har lärt sig tänka bortom sina instinkter och under ledning av zombien Big Daddy beger de sig mot Fiddler's Green.
"Land of the Dead" börjar med en kort resumé över vad som hänt i världen. Bilderna ackompanjeras av nyhetsrepliker ur "Night of the Living Dead" och "Dawn of the Dead". Därefter kastas vi rätt in i handlingen. Exakt vad nämnda handling går ut på är dock inte helt glasklart. George A Romero vill uppenbarligen fortsätta berätta om samhället och relationer människor emellan genom zombiemetaforen och zombiehotet. Här ligger också filmens styrka enligt mig. Problemet är bara att han spårar ur i någon sorts actionhistoria kring det zombiesäkrade fordonet Dead Reckoning och dess vapen som hamnar i "fel" händer. Det känns inte angeläget alls. Dennis Hopper är som alltid sevärd, här i rollen som Kaufmann, men samtidigt förtar det lite av stämningen att se en känd skådespelare i en stor roll. På samma sätt störs jag lite av Simon Baker, Asia Argento och John Leguizamo eftersom jag förknippar dem med andra filmer också. I grunden bottnar nog allt i att manuset inte är lika starkt som sina föregångare. Allting sägs rakt ut i dialogen. Det mest intressanta med "Land of the Dead" är Romeros nästan omärkliga sätt att visa på att det inte är så mycket som skiljer mellan de levande och de döda. Och att mycket kan bero på en stark ledare...
(500) Days of Summer (2009)
Det som verkar vara en kärlekshistoria ur en persons perspektiv behöver inte vara detsamma för någon annan. Tom träffar sitt livs kärlek Summer men hon tror inte på kärleken. När de trots allt fungerar som ett par och relationen tar slut ser Tom tillbaka på dagarna med Summer för att försöka förstå vart det gick fel. Kanske är felet att Tom inte vill se sanningen?
"(500) Days of Summer" i regi av Marc Webb gör härligt ont att se. Den bjuder på många gapskratt varav det mest oväntade är när Tom ser sin egen spegelbild som Han Solo under medaljutdelningen i "Star Wars Episode IV - A New Hope". Jag gillar både Joseph Gordon-Levitt och Zooey Deschanel i huvudrollerna, båda två gör genuina insatser. Fotot och klippningen stödjer berättelsen, likaså det fantastiska soundtracket. Det finns dock några minus också. Toms comic relief-kompisar känns rätt klassiskt, likaså sekvenserna där filmen faktiskt försöker föra fram ett budskap. Det sistnämnda blir inte bättre av det usla slutet. Det fanns två alternativ till slut som jag befarade att filmen skulle använda sig av och tyvärr blev ett av dessa verklighet. Nämnda slut gör som sagt att filmen legitimerar det den verkar vilja kritisera. Synd. Hur som helst tycker jag "(500) Days of Summer" är riktigt sevärd, trots det dåliga slutet. Den är engagerande och jag tror alla kan känna i sig i den på något plan. Hos mig väckte den främst lusten att se fler roliga men smärtsamma filmer. Tips tas som vanligt tacksamt emot.
Rec 2 (2009)
Jag ska väl direkt varna för att denna text kommer innehålla spoilers så om du planerar att se "Rec 2" och inte vill veta alltför mycket bör du sluta läsa nu. Hur som helst, den andra filmen (som liksom originalet också är regisserad av Jaume Balagueró och Paco Plaza) fortsätter direkt där den första slutade. En insatsstyrka går in i det avspärrade hyreshuset för att försöka få stopp på demonsmittan. Under tiden lyckas tre ungdomar också ta sig in via kloakerna för att filma vad som egentligen händer där inne. Snart befinner sig alla i livsfara. Då visar det sig att det finns en överlevande bland demonerna.
Eftersom jag anser att "Rec" är den absolut bästa skräckfilmen som gjorts hittills under 2000-talet försökte jag att inte ha några förväntningar på uppföljaren. En viss förväntan fanns dock där. En förväntan som tyvärr inte infriades på något sätt. Såklart. En klar styrka med originalet var just att en rätt vardaglig händelse förvandlades till en förvirrad skräckupplevelse. Drivkraften i hur Angela och Pablo fortsatte filma för att dokumentera för eftervärlden vad som händer bakom avspärrningen kändes också motiverad. I "Rec 2" blir insatsstyrkans dokumentation krystad. Då köper jag mer tonåringarnas filmande även om jag inte gillar perspektivbytet. Precis som i vilken skräckfilmsuppföljare som helst fyller man på med nya karaktärer enbart för att ha fler offer. Men det största problemet med "Rec 2" är att den inte är skrämmande eller engagerande överhuvudtaget. Allt på grund av att huvudpersonen är en präst som går omkring och yttrar religiösa fraser för att hålla demonerna stångna. När de sistnämnda sedan börjar prata med mörka röster förvandlas filmen till en blek kopia av "Exorcisten". Det är verkligen synd och skam. Höjdpunkten kommer alltför sent när fina Manuela Velasco dyker upp igen som Angela men de svaga förväntningar som då uppstår infrias inte heller. Det hela blir förutsägbart och jag gillar heller inte hur man behandlar karaktären. Som så ofta kan jag konstatera att det räckte gott med en film och i framtiden håller jag mig till originalet. Det är märkligt att "Rec 2" kan kännas så platt och fantasilös trots att den fortfarande är genuint genomarbetad. Kanske borde man ha lagt ner lika mycket energi på ideérna och på manuset som på själva produktionen och genomförandet.
Day of the Dead (1985)
Det enda tecken på liv ute i världen tycks komma från de döda och deras klagande hunger efter människokött. I en gammal gruvbunker under marken trängs forskare med militären. Alla har olika syn på hur situationen bör hanteras och stridigheterna finns även inom grupperna. Den återstående spillran av mänskligheten är på väg att krossas. Inte av zombier, men av konflikterna människorna emellan.
Jag fullkomligen älskar inledningen på "Day of the Dead" där Sarah och Miguel lönlöst söker överlevanden i Florida men enbart får de dödas rop till svar. Det finns en viss mörk humor i det hela samtidigt som hela scenen är sorglig och vemodig. De döda tycks vilja svara på människornas anrop. Överhuvudtaget tyckte jag ännu mer om filmen den här gången än tidigare. Har ansett att det är den svagaste i serien men nu vet jag inte säkert längre. Både handlingen och framför allt dialogen med undertext är otroligt välskriven och engagerande. Skådespeleriet är helt okej. Sherman Howard är riktigt, riktigt bra som zombien Bub som tränas i att minnas hur det var att leva och att inte attackera människor. I "Day of the Dead" blir George A Romeros militärkritiska agenda också väldigt synlig. Soldaterna framstår som helt urblåsta i huvudet och kan enbart fungera med makt, vapen eller våld - helst i kombination. När vår hjältetrio med Sarah i spetsen är på väg att fly mot en osäker framtid i slutet konstateras att "vi är på väg mot det förlovade landet". Flygaren John ser på vapnet i sin hand - och slänger bort det. Ett tydligt budskap som är lätt att sympatisera med. "Day of the Dead" är förutom det ovan nämnda också spännande och väldigt engagerande. Hela filmen tycks genomsyras av ett vemod på flera olika plan. Zombierna är mer sorgliga än skrämmande. På nåt vis sammanfattas den gamla, före detta trilogin med ett hopplöst hopp.
Början på slutet
Terminus
Egentligen släpps inte den sista säsongen av "Dallas" på region 1 DVD förrän nästa vecka, men beställer man via Swedisc kan man räkna med att den kommer tidigare. Har sett de första avsnitten. Trots att det inte känns som "Dallas" överhuvudtaget måste jag erkänna att det är både lite spännande och lite sorgligt. JR sitter inspärrad på mentalsjukhuset och råkar ut för en sadistisk psykiatriker. Bobby och April hinner knappt påbörja sin smekmånad förrän April kidnappas av ett gäng som säger sig vilja genomföra en protest på ett OPEC-möte i Paris. Men som klippet ovan (från säsongens fjärde avsnitt) visar planeras något helt annat, något som slutar i en fruktansvärd tragedi för de nygifta. Scenen påminner starkt om seriens glansdagar. Det vemodiga saxofontemat är Gato Barbiers "Europa".
Inte bara April får sätta livet till men också Don Starrs karaktär Jordan Lee som varit med sedan begynnelsen. Det är definitivt ett mörkare "Dallas" som inleder den sista säsongen och kanske är det det jag tilltalas av. Samtidigt är det inte svårt att överträffa den usla näst sista säsongen. Trots att karaktärerna är utspridda överallt är familjekänslan stark igen, vilket i sig kanske inte är så svårt eftersom endast Bobby, JR, John Ross och Christopher befolkar Southfork med ett och annat gästspel av Clayton. Hur som helst, den sista säsongen kanske kan bjuda på lite intressant underhållning. Om den saken återkommer jag framöver.
De Blå Ulvene (1993)
Hemma hos Pelle är familjen på väg att gå i tusen bitar. Har pappans framgång stigit honom åt huvudet och vem är egentligen den mystiska unga kvinnan han träffar? Proffsets mamma hamnar mitt i stridigheter mellan militanta djurrättsaktivister och en pälsbutik vilket leder till att hon skadas. Proffset åtar sig att försöka lösa fallet. Lena och Pelle har skiljts som vänner och hon flyttar till Köpenhamn.
Ja, nog var det ett märkligt infall att se denna gamla trilogi men å andra sidan har det varit rätt förnöjsam eftermiddagsunderhållning denna lata vecka. Eller nej, förresten, Morten Kolstads "De Blå Ulvene" var alldeles för segberättad. Intrigen är lite fördummande också. Ungdomspubliken är betydligt smartare än vad handlingen förutsätter. Skådespeleriet är väl återigen helt okej. Men allt känns så platt och oengagerat på nåt sätt. I början av eftertexterna påpekar man till och med att detta är sista filmen med Pelle och Proffset. Precis som jag skrev angående "Giftiga Lögner" tar inte heller denna sista film tillvara på allt man fick gratis i "Döden på Oslo C". Filmserien börjar med ett allvarligt tema och övergår till light-deckare. Synd. Men sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag i alla fall gjort ett nedslag inom norsk film som tyvärr gått mig nästan helt förbi.
Giftige Løgner (1992)
Lena har under sexton månader befunnit sig i ett kollektiv för före detta missbrukare. När Pelle och Proffset överraskande dyker upp för ett kort besök dras de in i en miljökamp. Någon förgiftar den närbelägna fjorden. Dessutom uppstår genast konflikter mellan Pelle och Lena. Kanske kan de, sin historia till trots, inte vara tillsammans?
Regissören Martin Asphaug, som jobbat en hel del med svensk TV, tar över rodret i trilogins andra del. Inte för att det har så stor betydelse. "Giftiga Lögner" känns oangelägen. "Döden på Oslo C" utspelade sig i en miljö som var mer relevant för de unga karaktärerna och som också väckte ett intresse just på grund av detta. Det blir för likt "Fem"-böckerna i denna andra film. Dessutom försöker den balansera mellan flera olika berättelser och kontentan blir rätt ointressant. Det antyds att Lena åter hamnar i knarkträsket, men detta följs inte upp. Som publik får man bara spekulera i det, om man nu ens minns det i röran. Skådespeleriet är helt okej, fotot på sina ställen likaså. Jag är inte speciellt nyfiken på den sista filmen efter att ha sett "Giftiga Lögner" men ska väl ändå se den också eftersom den redan finns på datorn.
Dawn of the Dead (1978)
Trots att människorna tycks leva i förnekelse börjar samhället rasa samman fullständigt. De köttätande döda hemsöker världen och blir bara fler och fler. En grupp människor av olika bakgrund flyr i en helikopter. Ute på landsbygden hittar de ett övergivet köpcentra endast befolkat av zombies. Det tillfälliga andrummet ser ut att kunna bli ett hem på längre sikt.
George A Romeros andra film, i samarbete med Dario Argento, om en värld befolkad av människoätande lik skiljer sig en hel del från "Night of the Living Dead". Han tar sin skräckvision till en ny nivå på ett väldigt osentimentalt sätt. Det jag saknar lite i "Dawn of the Dead" är den typ av stämning som fanns i första filmen. Samtidigt är inte det största hotet zombierna utan det som händer människorna emellan, främst mellan Fran och Stephen men också i det kollapsade samhället. Även om "Dawn of the Dead" fullkomligen frossar i Tom Savinis effekter är berättelsen och relationerna mellan karaktärerna i fokus, precis som i "Night of the Living Dead". Att det hela sedan utspelar sig i ett köpcentra dit zombierna konstateras ha sökt sig instinktivt är en både intressant och underhållande samhällskritik som fortfarande känns aktuell, kanske mer än någonsin. Våra överlevande vänner tycks heller inte bli lyckligare av den obegränsade konsumtionsmöjligheten. Jag vet inte om jag ser slutet av "Dawn of the Dead" som hoppfullt, snarare rätt ångestfyllt. Vad väntar i världen utanför den fejkade tryggheten? Det får vi ju som bekant aldrig veta eftersom varje film fokuserar på sina egna karaktärer. "Dawn of the Dead" är i mitt tycke lika bra som "Night of the Living Dead", men på ett helt annat sätt.
Døden på Oslo S (1990)
Jag laddar i princip aldrig ner film. Men ibland händer det, som idag till exempel. När jag gick i sjuan eller åttan fick vi gå på skolbio och givetvis skulle ett samhällsproblem avhandlas. Det vill säga: vi skulle avskräckas från något. Den gången rörde det sig om knark och filmen var "Döden på Oslo C" baserad på boken med samma namn av Ingvar Ambjørnsen. Redan då hade filmen ett antal år på nacken. Vad jag tyckte om den minns jag inte, däremot har vissa starka minnesbilder stannat kvar hos mig och därför har jag länge velat se om den. Nu när jag gjort det kan jag konstatera att mina minnesbilder enbart varit fantasiprodukter, vilket i sig väl är rätt fascinerande.
Pelle träffar en dag den mystiska Lena. Han faller som en kägla för henne men hennes bakgrund tycks inte vara helt oproblematisk. Samtidigt börjar Pelle och hans kompis Proffset luska i en väns drogmissbruk och snart visar det sig att allt hänger samman.
När det gäller mina felaktiga minnen är nog det roligaste att jag mindes Proffset som rullstolsburen. Det är han inte. Jag mindes också att han skulle låta sig luras till att samarbeta med skurken. Det gör han inte heller. Oavsett vilket känns "Döden på Oslo S" väldigt daterad. Regissören Eva Isaksen hanterar både de unga skådespelarna såväl som berättelsen på ett väldigt ojämnt sätt. Filmen innehåller en hel del överspel, töntiga inslag som ska vara häftiga och i slutet spårar berättelsen ur fullständigt. Det märkligaste ögonblicket hör egentligen inte till filmen, men det är utan tvekan när en kasse med reklam för BP-macken i Gällivare syns i bild. Hur i hela världen hamnade den just där av alla ställen? Lite sugen på att se de två andra filmerna i serien är jag dock. Någonstans har jag uppenbarligen engagerats av Pelle, Proffset och Lena. Dessutom får jag ju fila lite på min förståelse för norska språket utan textning...
Obehagstema: Plötsligt överfall
William Peter Blatty stod själv för manus och regi under filmatiseringen av sin eminenta men säregna bok "Legion". Resultatet, som fick den påtvingade titeln "The Exorcist III" (1990) är en seg och B-filmsliknande smörja. Det märks att Blatty hade en vision medan filmbolaget hade en annan. Men det finns en svårglömd scen bland allt fjanteri och det är den ovan. Störande långa tagningar i en korridor avslutas med en riktig chockeffekt...
Night of the Living Dead (1968)
"They're coming to get you, Barbra..."
Syskonen Barbra och Johnny besöker sin faders grav och det som börjar som ett skämt slutar i totalt kaos och förvirring när syskonen attackeras av en märklig man. Barbra lyckas fly till en avsides bondgård och snart samlas en grupp skrämda människor där i ett försök att hålla ute de levande döda som vaknat i jakt på människokött.
Eftersom jag precis införskaffat George A Romeros "Survival of the Dead" tyckte jag det var på sin plats att äntligen se om samtliga filmer och först ut är såklart Romeros klassiska mästerverk "Night of the Living Dead". Den har hört till mina favoritfilmer ända sedan jag såg den första gången. Nu slår det mig att jag glömt filmens krypande obehag och hur stämningsfull den faktiskt är. Samtidigt står relationerna mellan människorna i fokus och är minst lika obehagliga. Trots det oförståeliga hotet utanför uppstår stridigheter mellan de som samlats i huset. Regin är trubbig, likaså genomförandet men jag tycker det finns en charm och ett sorts liv i det som passar berättelsen. Det finns andra faktorer som också är intressanta, till exempel de långa scenerna utan dialog med enbart musik eller radio- och TV-rösten som informerar om de märkliga händelserna. Dessutom ska "Night of the Living Dead" vara den första filmen med en afroamerikan, Duane Jones, i hjälterollen. Inledningsscenen på kyrkogården är en odödlig klassiker och slutets totala hopplöshet stannar kvar i en efteråt.
Jag har en australiensisk, remastrad DVD-utgåva med vansinnigt snygg bild och riktigt bra ljud. Tyvärr är musiken på sina håll ny och fruktansvärd malplacerad istället för originalets arkivmusik. Det är i alla bättre än den vidriga 30-årsversionen med nya scener som krängdes på region 2 i Sverige. Alla ändringar och försök till "förbättringar" beror antagligen på att ingen äger rättigheterna till filmen längre. Tips på det absoluta originalet på en bra DVD-utgåva till ett bra pris tas tacksamt emot. Hur som helst är "Night of the Living Dead" en mycket sevärd, obehaglig klassiker som fortfarande än idag påverkar hur zombiegenren ser ut på film. Se den!
Stora filmlistan
Okej, nu har jag samlat mig tillräckligt för att genomföra den lista som Bloody Disgusting skapat. Den gav mig lite ångest eftersom jag anar att jag glömt massor. Nåväl, då kör vi.
Välj minst 3 favoriter
Action:
Komedi:
Thriller:
Skräck:
Klassiker:
Sci-Fi:
Drama:
Svensk Film:
Äventyr:
Barn och familj:
Musikal:
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence,
Regissör/er: David Lynch, Roman Polanski.
Soundtrack: Star Wars Episode I-VI, The Fearless Vampire Killers, Twin Peaks, Mulholland Drive, Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain, E.T, Schindler's List, Gone with the Wind osv.
BLANDAT
Sämsta film enligt dig: Rob Zombies Halloween, Mamma Mia!, Festival, Friday the 13th (2009).
Genres du gillar mest: Drama, skräck.
Genres du gillar minst: Western, sci-fi.
Bästa film du sett på bio: Oj, jag var konstant på bio förr, svårt att välja en. Äsch, det får bli ”Seven”.
Bästa uppföljare: The Godfather Part II, George A Romeros Dawn of the Dead.
Bästa re-make: Hmmm...
Bästa franchise: Lite negativt kanske men jag tycker inte det finns någon som håller hela vägen.
10 favoritfilmer: Star Wars Episode V – The Empire Strikes Back, The Fearless Vampire Killers, Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain, Fanny och Alexander (den låååånga versionen), Halloween, Wild at Heart, Rear Window, Schindler's List, La Vita e Bella, Gone with the Wind.
5 favoritkaraktärer: Chewbacca, Scarlett O'Hara, Marietta Fortune, dr Sam Loomis, professor Abronsius.
3 filmer som aldrig borde ha gjort: Se sämsta-listan. Lägg där till Star Wars Episodes I-III.
Nämn en bra verklighetsbaserad film: Schindler's List.
Nämn en överskattad film: Sagan om Ringen.
Nämn en underskattad film: Twin Peaks – Fire Walk With Me.
Bästa filmcitatet: ”After all, tomorrow... is another day!” - Scarlett O'Hara, Gone with the Wind.
Bästa tagline: Just when you thought it was safe to go back in the water... - Jaws 2.
Om du fick medverka i vilken film du ville, vilken skulle det vara: Hmmm... ”Profondo Rosso” kanske, eller ”Suspiria”.
Hur många filmer har du hemma: Har ingen koll för närvarande men flera hundra.
Vart köper du dina filmer: Discshop, CDON, Ginza, Swedisc.
Hur ofta går du på bio: Förra året var jag en gång på bio...
Första filmen du minns: Star Wars Episode IV – A New Hope.
Favoritfilm när du var liten: The Muppet Movie.
Filmkväll, vilket snack kör du på: Chips.
Den snyggaste samlarutgåvan enligt dig: Hmm... har bara en samlarutgåva, så jag får väl säga ”Schindler's List”.
Vilken film har fått dig att gråta av skratt: Nån av alla Leslie Nielsen-parodier där han genomför ett kamratligt hälsningsslagsmål med någon.
Vilken film har fått dig riktigt rädd: Den enda film som verkligen skrämmer mig är ”The Exorcist”.
Nämn en film som fått dig att må dåligt: Wes Cravens Last House on the Left, Eden Lake.
Om du bara fick se en enda film för resten av ditt liv. Vilken väljer du: Star Wars Episode V – The Empire Strikes Back.
Välj minst tre andra bloggare som du vill skicka listan vidare till: Jag skickar vidare den till alla som inte gjort den!
John Carpenter's The Thing (1982)
Om och om igen konstaterar jag i recensioner av de filmer jag sett fram emot att man inte ska ha för höga förväntningar eftersom dessa sällan infrias. John Carpenter's "The Thing" är ett undantag. I filmens första sekunder hinner jag tvivla då vi får se ett rymdskepp närma sig Jorden. När vi sedan förflyttas till karga klippor i Antarktis vita landskap och Ennio Morricones musik smyger sig på börjar jag nästan rysa av obehag. En helikopter jagar en hund. På en amerikansk forskningsstation en bit därifrån pågår arbetet som vanligt. Föga anar dess invånare att de snart ska befinna sig i en omöjlig kamp på liv och död...
Jag kan bara konstatera att "The Thing" blivit min nya favorit av John Carpenter näst efter "Halloween". Den obehagliga stämningen är helt fantastisk, stärkt av det nästan omärkligt snygga fotot och Morricones musik. Skådespeleriet är rätt så bra, till och med Kurt Russell gör en riktigt genuin insats. "The Thing" hade lätt kunnat bli en rip-off av "Alien" men jag kom inte ens att tänka på sistnämnda film förrän efteråt. Effekterna är med tanke på filmens ålder riktigt bra. Överhuvudtaget känns hela filmen väldigt genomarbetad och genuin. Detta är tydligt inte minst i filmens första del där hunden medverkar. Carpenter har verkligen valt rätt bilder där hundens reaktioner tycks vara spontana (något som det slarvas med i film överhuvudtaget enligt mig), vilket gör att hunden framstår som en riktigt bra skådespelare!
Om jag ska klaga på något så är det väl den totala bristen på kvinnliga karaktärer. Det känns obefogat. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att vi kanske blivit serverade någon problematisk och ointressant kärlekshistoria med tanke på i vilken miljö filmen utspelar sig i. Men frånvaron av kvinnor är också den enda större kritiken jag har. "The Thing" fångade och engagerade mig. Den är otäck och klaustrofobisk. På sätt och vis tycker jag just klaustrofobin blir än mer påtaglig än i "Alien" eftersom hjälpen i "The Thing" inte är lika långt borta men lika omöjlig att nå. Slutet är oförglömligt. Tack, Plox för att du såg till att jag äntligen fick se den!
Seinfeld: Klassiskt Elaine-ögonblick
Jag kan inte bestämma mig för vem som är min favoritkaraktär i "Seinfeld". Det varierar mellan alla fyra beroende på humör. Men den som nog oftast har ledningen är Elaine. Jag gillar verkligen Julia Louis-Dreyfus sätt att spela henne och sättet som karaktären är skriven på. Hon är lika egoistisk och ytlig som männen. Dessutom är Louis-Dreyfus en väldigt fysisk komedienn som vågar förvränga sig. Ett riktigt bra exempel på Elaine när hon är som bäst kan ses i klippet ovan, från sjätte säsongens avsnitt "The Couch". Bara entrén och hennes förklaring till varför den nya pojkvännen måste vara för abort talar för sig själva...
Störman och Skrålnackes slutliga fall
Politikerna samlade. Övre raden från vänster: Hans Swedelvis (Håkan J Mukka), Gunnar Felberg (Johan Palomäki) och Anders Tumultbro (Rainer Timander). Mitten från vänster: Renhild Svonni (Jenny Mäki), Timo Vildgås (Robin Sturk) och Niklas Alarm (Niklas Löfström). Nedre raden från vänster: numera fd kommunalråd Kenneth Skrålnacke (jag), kommunalråd Kristina Zarkastisksson (Annica Henelund), numera fd kommunalråd Lars Störman (Sebastian Iversen) och så den stackars lidande sosse-butlern, genialt gestaltad av Martin Oja. Foto: Ida Räty.
Tillbaka i Umeå med en underbar nyårsrevy bakom mig och en massa ideér för bloggen. Samt en hel del film att se såklart. Men denna gång vill jag bara skriva några korta ord om mina sista ögonblick i Kirunas nyårsrevy. I år var den sista revyn för min del har jag bestämt, mest för att jag ju flyttat från stan för flera år sen och inte vet vart i världen jag befinner mig om ett år. Men också för att min ständiga karaktär sedan flera år åkte ur handlingen eftersom verklighetens förlaga också förlorade sin kommunalrådspost. Tycker det är ett bra tillfälle att själv glida ur handlingen...
Sista föreställningen var lite känslosam. Innan slutnumret där Skrålnacke och Störman möter sitt öde mötte jag oplanerat Sebastian i sminklogen. Högtidligt gick vi tillsammans bakom scen till våra platser där vi bara stod ett tag och laddade med armarna om varandras axlar. Så mumlade vi nåt om att nu kör vi, gick ut och att döma av publikens reaktioner gjorde karaktärerna en uppskattad sorti mitt i all den förnedring de tvingas utstå...
Det känns faktiskt lite vemodigt och jag använde den känslan också på scen under samtliga föreställningar. Det har varit underbart roligt att i flera år fått leda dessa vansinniga karikatyrer av kommunens politiker. Och handlingsmässigt kan jag konstatera att vi inte kommit någonstans, precis som i verkligheten. Underbart! Att gestalta verkligheten i revyform tror jag fyller en oerhört viktig funktion. Folk behöver få ges distans till och skratta åt det som är rätt tragiskt i verkligheten. Skrattet är vår belöning för allt slit.
Så tack till alla kära "politikerkollegor" under alla år! Ska bli spännande att se vad som händer med den nya konstellationen. Både i verkligheten och hur det sedan gestaltas i revyn!
Red Riding: In the Year of Our Lord 1983 (2009)
Efter många års tystnad slår plötsligt barnamördaren till igen. Samtidigt är en avdankad advokat något märkligt på spåren medan en gammal invånare är på väg hem med ett vapen i sin hand. Och i den korrupta polisledningen har någon dåligt samvete...
Sista delen i "Red Riding"-trilogin (regi: Anand Tucker) knyter ihop säcken till viss del. Mycket lämnas öppet och obesvarat, både på gott och ont. Lite besviken får jag erkänna att jag är. För jag hade redan gissat det mesta innan. Överraskningarna uteblev. Sista delen hoppar mellan "nutid", det vill säga 1983, och "dåtid" och ibland har jag svårt att hålla isär vad som händer när. Berättelsen ställer också stora krav på åskådaren, detaljer ur första filmen återkommer och vi får se vad som egentligen hände. Sammanfattningsvis tycker jag trilogin var sevärd men helheten väckte inte det engagemang hos mig som historien kanske kräver.
Red Riding: In the Year of Our Lord 1980 (2009)
En seriemördare härjar i Yorkshire och flera kvinnor, oftast prostituerade, faller offer för mördaren. Utredaren Peter Hunter kallas in för att försöka få pusselbitarna på plats, något som Yorkshire-polisen inte lyckats med. Kanske är detta inte så konstigt eftersom de tycks vara mer intresserade av att dölja sin egen smutsiga byk än att ta itu med fallet.
Mest intressant i denna andra del, i regi av James Marsh, är kopplingarna till den första filmen och vilka förväntningar som uppstår efter båda dessa första delar. Jag förutsätter ju att historien kommer knytas ihop i den tredje delen. Samtidigt är inte "Red Riding" riktigt vad jag väntade mig. Andra filmen är mer splittrad än den första. Men även här serveras vi bekanta element främst i form av en sliten utredare med problematisk bakgrund. Fotot och klippningen är identisk med den första filmen. Jag börjar fatta att korruptionen inom Yorkshire-polisen är den röda tråden och huvudsakliga handlingen, men den känns ärligt talat inte speciellt intressant längre. Det blir nästan för mycket och för tankarna till de hemliga krafter som alltid ligger steget före i "The X-Files". På sätt och vis hade det varit bättre att bara lämna allt hos tittaren efter den första filmen. Kanske kommer den tredje filmen att överraska mig. Jag hoppas på det.
Red Riding: In the Year of Our Lord 1974 (2009)
Den unge journalisten Eddie Dunford söker det stora scoopet i Yorkshire. När en flicka försvinner och sedan hittas brutalt mördad under märkliga omständigheter upptäcker Eddie ett samband med tidigare flickor som försvunnit i trakten. När han så börjar skrapa på ytan visar det sig att en betydligt mer komplicerad sanning finns där under.
Jag vet inte riktigt om eller vilka förväntningar jag hade/har på denna brittiska kriminaltrilogi. Men jag gillar första delen (i regi av Julian Jarrold). Enbart titeln sätter en speciell atmosfär och även om vi sett dessa gråa, regniga miljöer förr bidrar de till att behålla nämnda atmosfär. Jag gillar fotot, klippningen och musiken som samverkar på ett bra sätt. Det finns dock andra bekanta inslag förutom miljöerna: den unge journalisten som vill bevisa sitt värde för sig själv och omvärlden, den bistre chefredaktören och korruptionen bland ortens gubbar. Men den hotfulla och kusliga stämning som råder i filmens Yorkshire överskuggar skåpmaten och håller mitt engagemang igång. Andrew Garfield är riktigt bra som Eddie Dunford och medverkar i så gott som varje scen, om inte alla. "Red Riding 1974" skapar definitivt förväntningar på fortsättningen och jag hoppas såklart dessa infrias. Exakt hur och om trilogin hänger ihop ska bli spännande att se.
Mamma Mia! (2008)
Vad får man om man slänger ihop några ABBA-låtar, en och en halv manussida med repliker, stora skådespelare som inte kan sjunga och unga karaktärer inspirerade av Disneys ungdomsTV-serier? Ni kan nog gissa svaret på den frågan utifrån både rubriken och bilden. Jag vet inte vad jag ska säga. Att se en filmad scenvariant av originaluppsättningen hade nog varit mer givande.
"Mamma Mia!" är fullpackad med krystad glädje och energi, typiska scenerier anpassade för scenen vilket resulterar i enormt överspel i filmformatet. Eftersom regissören Phyllida Lloyd också regisserade några av scenuppsättningarna är kanske inte detta så konstigt. Och handlingen sen. En blandning av Stefan och Krister med lite spring i dörrar-fars. Filmen borde utspelas i nutid men det stämmer inte riktigt med bakgrundshistorien. Jag minns inga hippies från 80-talet. Dottern ser ut som om hon är fjorton år och beter sig också som det tillsammans med sina bästa vänner (som smälter in i bakgrunden när alltför många karaktärer börjar trängas framför den smärtsamt tydliga bluescreenen i den hemska studiomiljön). Jag köper inte att hon ska gifta sig. Då har jag betydligt lättare att acceptera Pierce Brosnan som sångare...
Nej, se French and Saunders underbara parodi istället. Enligt Dawn French blev hon erbjuden Julie Walters roll i filmen, vilket bara gör det hela än mer underhållande.
Här är del ett och del två.
Flickan (2009)
Flickan blir lämnad med sin faster medan resten av familjen åker för att biståndsarbeta någonstans i Afrika under sommaren. Men fastern är inte direkt någon ansvarstagande vuxen och snart är Flickan helt och hållet ensam i huset, utlämnad till att klara sig själv bäst hon kan.
Jag tror jag missar något i Fredrik Edfeldts "Flickan". Eller så har jag bara blivit sjukligt kräsen efter att ha sett alltför mycket meningslös skräpfilm under hösten. För jag blir inte engagerad ett enda dugg av berättelsen. Den känns långsökt och tillrättalagd. Den må utgå ifrån barnets perspektiv men det är fortfarande barnets perspektiv ur vuxnas ögon (hmm...). Dialogen och skådespeleriet haltar en del. Berättelsen är förutsägbar eftersom planteringarna är smärtsamt tydliga. Jag vet inte riktigt vad "Flickan" vill ha sagt. Mer än att ett barn kan klara stort ansvar och mogna utifrån det. Fotot är riktigt snyggt, musiken är helt okej, miljöerna väl valda. Stort plus för en kvinnlig huvudroll. Men...
Ett nytt år
Foto: SVT
Gott nytt år och god fortsättning, får man väl säga ändå!
Men visst är det väl en lite sorglig inledning på det nya året då det verkar som om skådespelaren Per Oscarsson och hans fru omkommit i en brand. För mig kommer han nog alltid främst vara kommissarie Gustav Jörgensen i Strömstad-sviten. Det har länge varit hög tid att se om dem och nu känns det extra angeläget.
Annars är det revypremiär i afton. Genrepet gick som ett genrep ska och vi är laddade! Snart påbörjar jag mitt filmtittande också. Jag försökte med norska skräckfilmen "Skjult" efter genrepet men den var så usel att jag inte orkade mer än cirka tjugo minuter.
Återigen: god fortsättning!
