Obehagstema: När du får oväntat besök
TV:s mest kände vampyrjägare, Peter Vincent (Roddy McDowall) har fått sitt livs chock. Genom unge Charley och hans besatthet av den nye grannen har Peter fått reda på att vampyrer faktiskt existerar! Alldeles säkra bevis på detta är han på väg att få i scenen ovan när Charleys kompis Ed, som i en föregående scen mött vampyrgrannen i en gränd, kommer på besök. Och det är inte Gevalia man bör ha hemma vid denna typ av oväntat besök...
När jag skrev om "Vamp" förra veckan föreslog Sofia att jag även skulle ta upp "Fright Night" och nu gör jag det i form av en obehaglig scen ur nämnda film (i regi av Tom Holland). Det som främst ger mig rysningar i den här scenen är Stephen Geoffreys gestaltning av Ed. Karaktären är nog så neurotisk och enerverande som den är men när han blir vampyr blir det än värre - och obehagligare. Geoffreys egna personliga livsval är nog så skrämmande. Han hade tydligen en lovande skådespelarkarriär framför sig när han gjorde det oväntade karriärmovet att övergå till gayporrfilm. "Fright Night" från 1985 är både rolig och lite obehaglig, dock med ett alldeles för utdraget slut. Uppföljaren kan också med fördel hoppas över.
Auto Focus (2002)
Äntligen har det hänt! Trots mitt korta minne lyckades jag komma ihåg att se en film på TV! Filmen i fråga var "Auto Focus" från 2002 i regi av Paul Schrader (manusförfattaren bakom fantastiska "Taxi Driver") som visades på SVT igår kväll. "Auto Focus" berättar historien om radioprataren/trummisen/skådespelaren Bob Crane och hans strävan efter att få finnas i rampljuset. Denna strävan kompliceras inte bara av konkurrensen i Hollywood utan även av Cranes destruktiva sexmissbruk. När han genom en man vid namn John Carpenter (ej att förväxlas med regissören) får upp ögonen för den nya videotekniken antar missbruket oanade följder och proportioner.
Trots att jag inte sett något av det Crane medverkade i, som exempelvis komediserien "Hogan's Heroes" som har en central roll i filmen, dras jag med i berättelsen. Jag hade till en början lite svårt för Greg Kinnears karikatyrliknande porträtt av Bob Crane. Willem Dafoe gör en ganska sympatisk tolkning av sitt vanliga småperversa slödder, men nog känns han lite typecasted. Överhuvudtaget är skådespeleriet i "Auto Focus" lite motsägelsefullt, antagligen är detta också medvetet. Både karaktärer och situationer gestaltas som om det vore en komedi samtidigt som filmen mer hör hemma i dramagenren. För det komiska bygger på något väldigt svart och nästan hopplöst. Balansen mellan det roliga och det hemska är antagligen det som främst håller mig engagerad. I slutänden är "Auto Focus" lite för spretig. Det känns som om Schrader både vill spela lite på det tidstypiska för 60- och 70-talet (precis som exempelvis "Boogie Nights" gör) och berätta en mörk historia. Jag tycker han har lite svårt att hålla fokus. Cranes berättarröst är överflödig. Eftersom jag inte visste något om den verkliga förlagan eller hans liv kom slutet som en riktig överraskning. Filmen slutar också med öppna frågor som bara delvis besvaras genom eftertexterna. "Auto Focus" är ett sevärt, men spretigt, verk.
Jag är nyfiken - gul (1967)
En sak kan jag konstatera efter att ha sett den första av Vilgot Sjömans två "Jag är nyfiken"-filmer. Det är att tiden tycks stå stilla när det gäller vårt samhälle, politik och vår syn på världen. Sitter det i generna på oss månne att aldrig komma framåt? Eller ligger problemet i att vi är oense om vad framsteg egentligen innebär?
Sjömans "Jag är nyfiken - gul" är både ett fiktivt drama och en slags pseudo-dokumentär. Den unga skådespelerskan Lena och hennes vän Ulla intervjuar människor om klass-samhälle, könsroller, ansvar och allt möjligt. De demonstrerar, tar ställning och provocerar. Samtidigt utspelar sig ett relationsdrama när Lena träffar playboyen Börje. Plötsligt är det inte så lätt att kämpa för ens egna övertygelser.
Jag väntade mig en spretig och oformlig filmupplevelse, utifrån det jag sett av "Jag är nyfiken - gul" och " - blå" tidigare. Under större delen av filmen hålls dock mitt engagemang vid liv. Det är först under filmens sista del som det börjar bli lite prettovarning på det hela. Jag både gillar och stör mig på att det pendlar mellan dokumentärt och fiktivt berättande. Till slut suddas gränsen ut helt. Att detta är meningen från Vilgot Sjömans sida betvivlar jag inte ett ögonblick. I slutänden har jag två åsikter om "Jag är nyfiken - gul". Den ena åsikten handlar om, vilket jag redan påpekat ovan, att de ämnen filmen behandlar är aktuella ännu och att de i viss mån känns tidlösa. Den andra åsikten är att filmen känns rätt gammal i sina försök till att provocera (läs: sexscenerna och nakenheten). Å andra sidan kan man nog hävda att den verkliga provokationen ligger i de frågor som Lena och Ulla ställer till en del människor, inte minst Spanien-resenärerna, vilket för mina tankar till dagens svenska Thailand-turism. Ett problem är väl bara att fiktionen återigen spelar in. En del av de som intervjuas är skådespelare, exempelvis Bertil Norström. Frågan är vad som är äkta eller inte. Lena Nyman gör en genuin och modig insats och belönades också med en välförtjänt Guldbagge för båda filmerna. Börje Ahlstedt är Börje Ahlstedt. Om det är positivt eller negativt vet jag inte. Och det är riktigt kul att få se Ulla Lyttkens som ung skådespelerska eftersom jag haft nöjet att regisseras av henne ett flertal gånger. Hon var länsregissör i Norrbotten 1986-2002, numera frilansare både på regi- och skådespelarsidan. En recension av "Jag är nyfiken - blå" kommer också framöver, närmare bestämt när jag sett den (såklart).
Inferno (1980)
Den andra filmen i Dario Argentos fristående "Three Mothers"-trilogi om de tre häxorna börjar i New York. Rose läser arkitekten Varellis memoarer om hur han byggde tre hus på tre olika platser i världen för vardera häxa och Rose inser att huset hon bor i är ett av dem. Hon kontaktar sin bror Mark som studerar musik i Rom och ber honom komma till New York. Men häxan Mater Tenebrarums makt är stark och sträcker sig till Rom, något som Marks kurskamrat Sara får erfara. Mark beger sig till New York, ovetandes om att även Rose redan fallit offer för häxan.
Argentos trilogi inleds med mästerverket "Suspiria" och avslutas med mediokra "Mother of Tears". "Inferno" hamnar nånstans där emellan, inte bara kronologiskt. Twentieth Century Fox finansierade denna film eftersom de såg potential till en kassako efter den oväntade succén med "Suspiria". Så blev dock inte fallet och "Inferno" fick inte ens någon form av USA-premiär förrän 1986. Jag undrar om det är Fox inblandning som gör att filmen till ytan är så lik "Suspiria". Scenografi, ljus och färger för tankarna till nämnda film. Men handlingen, utformad utan credit av Daria Nicolodi som också spelar en av rollerna i filmen, är otroligt tunn. Den känns nästan sketchartad med lösa scener som knyts samman genom grundhistorien. Det hela blir en lång startsträcka till ingenting. Enligt trivia-materialet på DVD:n regisserade inte Argento allting själv. På grund av sjukdom fick Mario Bava tydligen sitta i registolen under en del av produktionen. Även om Bava säkert var en alldeles utmärkt regissör kan jag inte låta bli att tänka att det påverkade den färdiga filmen.
Det blir inte bättre av att Mark spelas av Leigh McCloskey. Han var knastrigt torr i rollen som Mitch Cooper i "Dallas" (1980-1982, 1985 & 1988). Lika tråkig och utan utstrålning är han här, dessutom beväpnad med en inte alltför smickrande mustasch som mer irriterar än bidrar till karaktären. Irene Miracle fungerar bättre som Rose och jag hade hellre sett henne i en större roll. Keith Emersons musik är helt okej och bidrar till att "Inferno" åtminstone lyckas skapa någon sorts stämning. Hans körtema är helt underbart. Fotot är också rätt fint på sina ställen. Om sanningen ska fram engagerade inte "Inferno" mig. Däremot ser jag en potential i filmen och kommer därför se om den i framtiden. Jag förväntade mig något annat och det är fullt möjligt att den levererar på ett annat plan utan de förväntningarna.
Min enda, verkliga samlarutgåva?
Den enda egentliga samlarutgåva, som även är en samlarutgåva till utseendet, som jag har i min samling är Steven Spielbergs "Schindler's List" som släpptes på DVD år 2004. Jag har många Special Editions och Collectors Editions av olika filmer, men detta är den enda i en speciell box. Just denna utgåva såldes i enbart 500 exemplar i Sverige om jag minns rätt. Den innehåller förutom den restaurerade filmen även ett certifikat på att upplagan är begränsad. Dessutom medföljer en negativruta ur filmen, en bok med fantastiska foton från inspelningen och filmen samt soundtracket av John Williams (som jag visserligen hade sedan flera år). Eventuellt kan sista bilden öppnas som förstoring i nytt fönster, beroende på vilket humör blogg.se är på när du försöker...
Jag funderar lite kring på vilka sätt jag kan förnya bloggen framöver och skulle såklart gärna vilja ha förslag från er läsare! De oregelbundna teman som är igång och som fortsätter ett tag till är obehagliga filmscener, soundtracks, ur mitt fotoarkiv och Dallas. Säkert lärt en och annan "Seinfeld"-scen dyka upp framöver också och recensioner fortsätter jag givetvis med. Genomgångar av fler filmserier kommer också när jag smält "Saw"-serien ett tag...
Finns det något specifikt du tycker jag borde skriva om? Lämna gärna tips i kommentarsfältet!
Ur mitt fotoarkiv XVII
Fotot tillägnas min bästa vän, beskyddare och lojala följeslagare Matilda Radamsa som fyller sex år idag! Bilden är tagen vid Nydalasjön i september 2009. Klicka för större version i eget fönster.
Vamp (1986)
Eftersom jag är svag för åttiotalets skräck-komedier kunde jag inte motstå Richard Wenks "Vamp" från 1986. Handlingen är lika enkel som korkad. Två college-killar vill vara med i en studentförening men istället för att gå med på föreningens fjantiga invigningsritualer bestämmer sig killarna för att visa sin lojalitet genom det enda sätt som räknas bland män: att skaffa fram en strippa. Sagt och gjort, killarna åker till en av stans skummare krogar i sällskap med en annan student som har bil men inga vänner och som gör en deal med våra huvudpersoner. På strippklubben finns inte bara nakna damer, utan även vampyrer...
"Vamp" får mig att tänka på gåtan om vad det är som går och går men aldrig kommer fram till dörren. Jag tror aldrig att jag sett film som lyckas trampa vatten på samma sätt. Den leder absolut ingenstans. Skådespeleriet är riktigt dåligt. Grace Jones plågas i en fruktansvärd performance-scen som ska föreställa erotisk men som enbart är pinsam. Regissören Wenk snor rätt friskt från andra filmer i genren, främst från "Fright Night" som kom ett år tidigare. "Vamp" är varken rolig, obehaglig eller ens lite stämningsfull. Manuset är totalt ogenomarbetat. Den är sexistisk på flera olika plan. Värst är att den lämnar öppet för en uppföljare, precis i samma stil som "Fright Night". Men turligt nog blev av detta intet.
Nuovo Cinema Paradiso (1988)
Den framgångsrike filmregissören Salvatore "Totò" Di Vita får en kväll ett telefonsamtal från sin mor hemma i byn. En viss Alfredo har dött. Vi flyttas tillbaka till 1950-talet och får följa Totò som barn och tonåring då han låter sig förtrollas av byns biograf tillika biografmaskinisten Alfredo. Men det Totò minns mest är hans aldrig falnande kärlek till Elena, en kärlek som fick ett abrupt slut.
Det verkar finns minst tre versioner av Giuseppe Tornatores "Cinema Paradiso". Den korta varianten vann en Oscar för bästa utländska film 1989. Versionen jag såg däremot var det långa originalet på nästan tre timmar. Tornatore känns tveklöst väldigt inspirerad av andra italienska regissörer och filmer, främst Fellinis "Amarcord". Många filmer med samma typ av grundhistoria har också kommit från Italien efter "Cinema Paradiso" och det gör ärligt talat att Tornatores verk känns ganska fantasilöst och inte särskilt originellt. Det blir inte bättre av att den är lite för lång också i sin långa version. Skådespeleriet är bra även om jag har lite svårt för Marco Leonardi som den tonårige Totò. Det blir för mycket fotomodell och för lite skådespelare av honom men jag tror främst att det beror på foto och andra faktorer. Han ska föreställa väldigt fattig men är klädd i perfekt ordnade kläder. Både Totó och Elena framställs som väldigt vackra, antagligen för att deras kärlekshistoria ska uppfattas som vacker, men det biter tyvärr inte på mig. Mitt engagemang sjunker under denna del av filmen men vaknar igen när den äldre Totò återvänder till byn för Alfredos begravning. Bortsett från att fotot spelar in lite för mycket ibland är det vackert på det där subtila sättet som jag gillar. Ennio Morricones musik är som vanligt klanderfri men kanske inte helt inspirerad. Slutscenen i "Cinema Paradiso" är, även om jag inte tror på kärlekshistorien, otroligt fin och stark. Kontentan blir att filmen är sevärd men jag misstänker att den fungerar bättre i den kortare versionen.
Conundrum
JR Ewing har förlorat allt. Just som han överväger att ta livet av sig dyker den mystiske Adam upp på Southforks balkong. För att vara en främling vet han väldigt mycket om JR. Adam tar med den självömkande före detta oljebaronen på en märklig resa. En resa som visar hur livet skulle tett sig för JR:s närstående om han aldrig existerat.
Ja, det var det. "Dallas" är över. Och jag måste motvilligt erkänna att mina fördomar om sista avsnittet inte riktigt infriades. Så här i efterhand kan jag tycka att serien har två avslutningar. "The Decline and Fall of the Ewing Empire" är det riktiga slutet som lämnar alla karaktärers öden öppna när det är som mörkast. 95 minuter långa "Conundrum" blir som ett sorts bonusslut. Den börjar oerhört starkt. Resumén består av seriens samtliga cliffhangers och efter den ordinarie inledningen presenteras alla återvändande skådespelare + Joel Grey som Adam ackompanjerade av John Parkers bästa musikstycke, ett otroligt vemodigt tema. Detta i sin tur övergår i rena undergångsstämningen då en minst sagt packad JR vandrar genom ett öde Southfork. Faktum är att "Conundrum" har en väldigt spöklik stämning och verkligen känns som en jobbig mardröm. När Mary Crosbys och Jack Scalias karaktärer dyker upp blir det extra kusligt med tanke på att båda två mötte väldigt våldsamma öden tidigare i serien. Crosbys Kristin (Sue Ellens syster) sprang hög som ett hus genom Southforks balkongräcke och drunknade i poolen medan Scalias Nicholas Pearce också föll, men från betydligt högre höjd: från familjen Ewings takvåning. Höjdpunkterna i det sista avsnittet förutom inledningen ovan och Jerrold Immels långa specialversion av sluttemat (nedan) är att få återse Linda Gray som Sue Ellen, Ted Shackelford som Gary och Joan van Ark som Valene. Nostalgifaktorn blir hög. Steve Kanalys Ray har bara i enstaka storylines varit en favoritkaraktär för mig men eftersom jag är så vansinnigt lättmanipulerad av musik blir jag lite fuktig i ena ögonvrån när Rays gamla sorgsna tema plinkas fram på piano. Det finns fler blinkningar mot seriens historia. Korridoren utanför Sue Ellens loge i drömmen tillhör Cliff Barnes lägenhet, Bobby och hans white trash-fru bor i Gary och Valenes "Knots Landing"-hus och Kristin kallar sig i sin scen för Lucy Ann, vilket är Charlene Tiltons karaktärs fullständiga namn.
Ur den fasta ensemblen medverkar bara Patrick Duffy, Larry Hagman, George Kennedy, Ken Kercheval och Cathy Podewell. Eftersom de flesta har rätt korta scener hade det verkligen varit en extrabonus att också få in Barbara Bel Geddes, Howard Keel, Susan Howard och inte minst Victoria Principal. Men i drömmen är Jock och Ellie döda. Clayton och Pam omnämns visserligen men inte Susan Howards Donna. Rosalind Allen som spelar Bobbys fd drömfru Annie återvände senare i en annan roll (såklart) i reunion-filmen "JR Returns". Och det finns faktiskt en karaktär förutom JR som spelar sin originalroll från "Dallas" och det är servitrisen Debbie (Deborah Marie Taylor) på Oil Baron's. Som den ständigt missnöjde typ jag är hade jag dock hellre sett Dora Mae medverka eftersom hon var med mycket längre i serien. Joel Grey gör bra ifrån sig i rollen som Adam. Men det som gör att finalavsnittet känns som ett bonusavsnitt och inte en riktig avslutning är förutom dröm-momentet att Adams uppsåt är minst sagt oklart. JR får se att hans fiender mår bra och att de han håller av lider. Kontentan borde alltså vara att Adam vill rädda livet på honom. Därför blir det minst sagt förvirrande när han i slutscenen eggar JR till att skjuta sig. Och om Adams "boss" som han refererar till nu är Satan själv, varför vill denne att JR ska dö när Adam säger att JR är populär hos densamme? Minst sagt ogenomtänkt och förvirrande. I vilket fall vet vi ju att JR inte sköt sig själv. Serien slutar med Bobbys chockade ansikte, vilket knyter ihop serien rätt bra eftersom dess första scen innehöll Bobby och Pam. Det är onekligen lite fräckt att bygga sista avsnittet på en dröm med tanke på drömsäsongen, likaså att basera den på "It's a Wonderful Life" med tanke på Donna Reeds erfarenheter av "Dallas". I slutänden är det ett rätt meningslöst, men intressant avsnitt. Och "Dallas" är ju inte riktigt slut ännu...
Dawn of the Dead (2004)
Av oförklarlig anledning förvandlas människor till aggressiva och mordiska varelser, på jakt efter alla som kommer i deras väg. Sjuksköterskan Ana lyckas fly. Tillsammans med andra överlevare söker hon skydd i ett öde köpcenter i hopp om att hjälp ska komma.
Zack Snyders version av "Dawn of the Dead" är den tredje och sista Romero-relaterade filmen jag tänkt ta upp. Anledningen till att den får vara med är dels eftersom den marknadsförde sig rätt hårt genom att stödja sig på originalfilmen. Dessutom är den producerad av Richard P. Rubinstein som även producerade originalet. Scott H. Reiniger och Tom Savini medverkar i cameos i nyinspelningen, liksom fina Ken Foree som en hatisk TV-pastor som får upprepa sin klassiska replik från Romeros film: "When there's no more room in hell, the dead will walk the earth". Överhuvudtaget är många repliker och en del dialog lånade från Romeros originalfilm. I filmens inledning när Ana flyr från sin förvandlade sambo passerar hon en dramatisk händelse som påminner om Bens berättelse i "Night of the Living Dead". Vid sidan av allt detta är Snyders "Dawn of the Dead" en väldigt egen tolkning av George A. Romeros film. Detta är både på gott och ont. Nyinspelningen bygger, liksom så många andra nyare filmer enligt min mening, mer på yta än innehåll. Zombierna springer vilket gör att de ger ett väldigt levande intryck. Det vemod och den svarta humor som finns hos Romeros slöa döda saknar jag här. Actionsekvenserna påminner lite för mycket om "28 Days Later" (en bra film som också redan gjort springande zombies/virussmittade bra). Skådespeleriet är överlag starkare i Snyders version men på något märkligt sätt upplever jag ändå karaktärerna som än mer endimensionella. En motsägelse, jag vet. Kanske handlar det om att filmens tempo och fokus kräver fler offer och att alla inte kan få samma utrymme.
Det största problemet med Snyders "Dawn of the Dead" är enligt mig att den varken är spännande eller skrämmande. Ingen direkt ångest över läget i världen råder i köpcentret. Istället tycks dess ofrivilliga inneboenden trivas rätt bra. Jag tror inte det beror på att Zack Snyder vill säga något om hur människor och samhället fungerar på liknande sätt som Romero strävar efter. Snarare hänger det nog ihop med det faktum att häftiga effekter och uttänkta scener är viktigare. Det ger hela filmen en grabbig känsla. Sammantaget konstaterar jag att "Dawn of the Dead" från 2004 inte kan mäta sig med originalet från 1978. Däremot tycker jag den bjuder på helt okej underhållning för stunden. Dock är den bara en zombiefilm i mängden, mest på grund av bristen på handling och originalitet.
Len Lesser 1922-2011
Len Lesser som spelade Jerry Seinfelds underbart jobbiga morbror Leo i "Seinfeld" har gått ur tiden. Lesser medverkade i mängder med filmer och TV-serier, med gästframträdanden i bland annat "ER", "Everybody Loves Raymond" och "Falcon Crest". Uncle Leo dök upp i det tidiga "Seinfeld"-avsnittet "The Pony Remark" första gången och under hela seriens existens blev Leo känd för två återkommande faktorer: hans karakteristiska "Jerry, hello!" samt att han levde i tron att Jerry ekonomiskt befann sig på ruinens brant. Len Lesser blev 88 år.
Nästan tack och hej
The Decline and Fall of the Ewing Empire
Då återstår bara det sista avsnittet av "Dallas" för min del, därefter är sex och ett halvt års följetong på DVD över. Men eftersom jag misstänker att jag kommer ha en hel del att säga om den långfilmslånga avslutningen väljer jag att skriva om den i ett separat inlägg när jag sett den.
Jag ska inte vara helt på tvären. Första halvan av den sista säsongen (1990-1991) är både engagerande och rolig. Det känns absolut inte som "Dallas" men historien med Aprils kidnappning i Paris som slutar i en tragedi är ganska spännande. Bobby återvänder till Dallas med ett hat mot oljeindustrin och säljer därför Ewing Oil till affärskvinnan LeAnn De La Vega (Barbara Eden). Hon är inte främst ute efter en bra deal, istället har hon hämnd i sikte. För även om JR inte känner igen henne har de ganska mycket otalt med varandra från ungdomens dagar. LeAnn nöjer sig inte bara med att ta familjeföretaget ifrån honom utan förstör dessutom hans blivande giftermål med James mor Vanessa (vilket enbart är positivt) och försöker vända folk emot honom. Barbara Eden och Larry Hagman var tydligen ett kultskådispar på 60-talet i sitcomen "I Dream of Jeannie" och de har onekligen en viss kemi i sitt samspel. Eden spelar LeAnn med en genuint ärlig skadeglädje som för tankarna till Heinz Hopf i "Varuhuset". Det blir både roligt och lite småspännande, men det är som sagt bara första halvan av säsongen. I samma stund som LeAnn lämnar serien genom Ewing Oils ena hiss efter att ha sålt företaget vidare till JR:s andra fiende, ointressanta Michelle Stevens, sjunker återstoden av "Dallas" som en sten i vatten. Ett spretande, sövande spektakel är allt som återstår. Den blir aldrig parodisk på samma sätt som säsong 12 och 13 men inspirationen är död.
Det intressanta är att sista säsongen har en ensemble som inte medverkar. Eftersom skådespelarna fick betalt efter antal avsnitt försökte man spara pengar genom att inte ha med dem för mycket. Här blir det smärtsamt tydligt vilka som har högst respektive lägst lön. Larry Hagman och Patrick Duffy är självskrivna i varje avsnitt. I övrigt får se mest av Kimberly Foster som Michelle, usla Sasha Mitchell som James och nya "tillskottet" Barbara Stock som Liz Adams. Ken Kercheval (Cliff) och George Kennedy (McKay) syns sparsamt. Cathy Podewell (Cally) skrivs ut tidigt, likaså Sheree J Wilson (April). Howard Keel gör sina fyra insatser som Clayton i början och slutet. Ändå behålls samtliga i inledningen. Det ger en märklig känsla att i varje inledning presenteras för en ensemble som inte medverkar. Det blir inte bättre av att de gamla karaktärerna tjatar om hur mycket de saknar den gamla goda tiden. Det gör ju vi tittare också!
Fortfarande var det inte helt säkert att Lorimar skulle lägga ner "Dallas" men Katzman och gänget förberedde sig genom att utforma handlingen som en avslutning och fick också det slutgiltiga beskedet under filmandet av sista avsnittet. Frågan är hur serien skulle sett ut om Lorimar beställt en säsong till. Alla karaktärer skrevs ju ut. April och Jordan Lee strök med redan i början av sista säsongen. Miss Ellie överlåter Southfork på Bobby under sin evighetssemester (en semester som är ett stort karaktärsbrott) och därmed skulle antagligen även Clayton inte kommit tillbaka. Under säsongens gång försvinner dessutom Cally, Teresa, James och nya Liz Adams. Och som framgår av klippet ovan, slutdelen av näst sista avsnittet "The Decline and Fall of the Ewing Empire", lämnar även John Ross, Sly, Phyllis och kanske till och med Christopher in. Dessa minutrar hör utan tvekan till de mörkaste i JR Ewings liv. Han var nära att få tag i Ewing Oil igen när Cliff kom emellan. Dessutom dyker två gamla godingar, Rose McKay och Dusty Farlow, upp för att slå sista spiken i kistan och hindra JR från att komma åt Weststar. Många fans på UltimateDallas räknar "The Decline and Fall of the Ewing Empire" som ett bättre slut. Vad jag har att säga om saken återstår efter att jag sett sista delen. Återkommer därmed också i ämnet inom en snar framtid.
Ur mitt fotoarkiv XVI
Vy mot del av Kiruna från berget Luossavaara. Klicka på bilden för större version i eget fönster.
Dear Zachary, a letter to a son about his father (2008)
Jag beklagar att det här tipset kommer så sent, men jag såg den själv först i eftermiddags. Fram till midnatt idag kan du på SVT Play se Kurt Kuennes dokumentär "Dear Zachary". Se den. Jag visste ingenting om den innan, hade bara sett alla rekommendationer på Facebook från vänner som sett den. Därför tänker jag heller inte berätta något mer om den än att det är en av de mörkaste och mest smärtsamma dokumentärer jag sett. Och jag kan konstatera att det inte bara är här i Sverige som vi har ett så kallat rättsystem som inte fungerar. Plågsam, men otroligt sevärd dokumentär.
Saw 3D (2010)
I den sista delen i "Saw"-serien rasar strider på flera håll. Den fejkade Jigsaw-överlevaren Bobby Dagen får känna på hur de verkliga fällorna känns. Ska han hinna rädda sin fru i tid? Johns före detta fru Jill söker skydd hos polisen efter det misslyckade mordet på Hoffman som nu är ute efter både henne och till synes resten av världen. Men det finns en Joker i leken. Kan det vara dr Gordon?
"Saw 3D" i regi av Kevin Greutert är som en kopia av sjätte filmen. Upplägget är identiskt på alla sätt. Någon spänning existerar inte, vi vet ju redan hur det ska gå vid varje fälla eftersom vi sett det tidigare om och om igen. Det finns bara en sak egentligen som skiljer sig från de andra filmerna: Tobin Bells Jigsaw/John Kramer medverkar knappt överhuvudtaget, vilket är väldigt synd. Mer om detta längre fram. Det finns ett problem med att utforma filmer för 3D-formatet. Saker flyger mot kameran och folk viftar med händer och annat mot åskådaren. Att som jag i det här fallet se den DVD-anpassade filmen på dator ger samma töntfaktor som exempelvis "Friday the 13th Part III". Det som säkert såg häftigt ut i 3D ser bara löjligt ut på den traditionella skärmen. Bortsett från detta finns det mycket annat att störa sig på i "Saw 3D". Inledningen med de fångade i skyltfönstret var säkert tänkt som otroligt häftig och nyskapande men sekvensen är så uselt spelad att det hela bara känns som ett trött försök till förnyelse. Fler problem: kronologin i filmserien är helt omöjlig att följa. Många av effekterna är oerhört dåliga och påminner om de billiga effekterna i "The Beyond". Framför allt undrar jag hur i hela friden Hoffman och resten av den döde Jigsaws pack hinner fixa med fällor och kidnappa folk när de käbblar så mycket internt. Cary Elwes återvänder som dr Gordon. Hans funktion i filmen är tänkt som den stora överraskningen men det är så vansinnigt förutsägbart att det inte blir någon överraskning. Det finns ju bara en möjlighet till varför han överlevde. Slutet i första filmens badrum är i alla fall en någorlunda lyckad effekt, även om inte heller det är helt oväntat.
"Saw 3D" är den sista filmen - för tillfället. Inga fler uppföljare planeras i nuläget men Lionsgate har inte avskrivit den helt. Det märks. Vi får inte se Hoffman dö. Vilka är dr Gordons grismedhjälpare? Planteringar för en fortsättning finns där. Och därför tror jag också att Tobin Bell medverkar så pass lite. I en framtida fortsättning kommer man nog försöka förnya serien och inte alls ha med Jigsaw utan enbart bygga på hans medhjälpare, kanske främst dr Gordon. Här slutar dock min resa med "Saw". Att se hela serien har varit som att klara sig igenom någon av Jigsaws tortyrfällor. Skillnaden är väl att jag frivilligt placerade mig i den...
Saw VI - Unrated Director's Cut (2009)
Agent Strahm är död och Hoffman har gjort allt för att se till att alla spår leder till den döde. Men FBI är inte så lättlurade som Hoffman hoppas på. När det visar sig att agent Perez fortfarande lever inser den gode polisen att snaran börjar dras åt. Medan han fortsätter utföra Jigsaws planer är Johns före detta fru Jill i full färd med att utföra Jigsaws sista önskan...
Regissör för den sjätte filmen i serien är Kevin Greutert. Upplägget är återigen detsamma. Hela historien berättas i dessa ändlösa resumeér och tillbakablickar. Tobin Bell är fortfarande den som gör filmen sevärd. Fällorna avancerar och vissa påminner om "Fångarna på Fortet", men jag undrar vad Gunde hade sagt om att även lekledaren blir torterad under pågående tävling. Det finns faktiskt ett intressant grundtema i filmen och jag kan inte komma ifrån mina tankar kring att "Saw VI" borde visas för Försäkringskassans personal. Vem har rätt att besluta över andras liv? Har man verkligen inget eget ansvar när man utför sina arbetsuppgifter? Själv funderar jag på att försöka få tag i den sista filmen i serien. Har jag kommit så här långt vill jag veta hur det slutar och hur historien knyts ihop. För såklart är det inte över än. Tyvärr. Men när det gäller dessa sex filmer blir kontentan av min genomgång att första filmen får stanna i samlingen medan de andra fem åker ut.
John Carpenter's Prince of Darkness (1987)
Under en gammal kyrka finns något märkligt i en behållare. Något som kyrkans män vakat över i tvåtusen år. Nu verkar det som om detta sovande "något" är på väg att vakna och återskapa sig för vår värld. En präst söker stöd hos en universitetsprofessor för att förstå vad det är som är på väg att hända. När ett team av forskarstudenter belägrar byggnaden under en helg för att försöka finna svar på gåtan brakar helvetet lös.
Humöret var nog helt rätt igår kväll när jag såg John Carpenters "Prince of Darkness" (med manus av densamme under pseudonymen Martin Quatermass). Jag brukar ha svårt för filmer som kräver att man ska tro på Gud och kristendomens texter. Eller i det här fallet, som kräver att man tror på Satan. Det finns en del smålöjliga inslag i "Prince of Darkness" och skådespeleriet är väldigt trubbigt. Men... faktum är att jag helt drogs in i filmens atmosfär och att jag upplevde den som väldigt obehaglig. Tempot är högt, något som Carpenters fantastiska musik (i samarbete med Alan Howarth) bidrar till. I filmens inledande sekvens, där många dialoger utspelas utan att vi hör vad som sägs, bygger upp en riktigt undergångsliknande stämning och jag frågade mig hur Carpenter ska lyckas hålla detta tempo genom hela filmen men han lyckas verkligen. Jag störde mig lite på att en av uteliggarna som samlas kring kyrkan såg ut som Alice Cooper - och insåg först i eftertexterna att det ju faktiskt var Alice Cooper. En något tvivelaktig cameo som riskerar att mer locka till skratt än obehag. Donald Pleasence gör en typisk Pleasence-tolkning av prästen och bortsett från några scener där han skiner upp känns han lite trött. Men fortfarande sevärd som alltid. När jag skrev om "The Thing" för en månad sen tog jag upp bristen på kvinnliga karaktärer men konstaterade att fördelen var att vi slapp en krystad kärlekshistoria. Föga anade jag att detta är precis vad Carpenter serverar i denna film, mellan studenterna Brian och Catherine. Den lilla bihandlingen är onödig, jag tycker Carpenter lyckas skapa sympati för karaktärerna i alla fall. Sammanfattningsvis: "Prince of Darkness" är en obehaglig pärla. Den innehåller enskilda sekvenser som är oerhört obehagliga för att de är så märkliga, exempelvis där en av de besatta zombieaktigt kommer upp för en trappa medan han sjunger "Amazing Grace". Filmen kommer inte upp i samma klass som "Halloween" och "The Thing" men "The Fog" får nog allt känna sig lite utmanad, åtminstone i min bok.
Dallas: Changing of the Guard
Omslaget till DVD-boxen med de tre "Dallas"-filmerna presenteras i samma veva som nyheterna om den nya serien rasar in. Fortfarande har man inte bestämt om nya "Dallas" ska filmas i Texas eller Louisiana men i veckan har man kollat in locations i Dallas med omgivning. Vad jag anser om idén att inte filma på rätt plats behöver jag väl knappast ta upp igen. Warner har nog sparat en hel del pengar på sina usla DVD-utgåvor. Sätt de pengarna på rätt inspelningsplats och sluta snåla!
Pilotavsnittet heter för tillfället "Changing of the Guard", en titel den delar med första avsnittet i originalseriens säsong 6. Som tidigare rapporterat är Larry Hagman, Linda Gray och Patrick Duffy klara att reprisera sina roller. De yngre karaktärerna har också börjat rollsättas nu. Jordana Brewster och Julie Gonzalo spelar de nya karaktärerna Elena och Rebecca Sutter. Josh Henderson tar över rollen som John Ross Ewing III medan Jesse Metcalfe (suck) tar över som Christopher Ewing. Michael M. Robin, som bland annat regisserat "The Closer", står får regi. Manuset är skrivet av Cynthia Cidre. Nu väntar "Dallas"-fansen med spänning på om produktionen fattar ett vettigt beslut eller inte angående inspelningsplats. Apropå det kan det vara på sin plats med en varning angående den sista säsongen av "Dallas" på DVD. Köp inte region 2-utgåvan om du vill ha originalversionen av det sista avsnittet (som aldrig visats i Sverige). Warner i sin oändliga vishet (som ett fan uttryckte det) har nämligen för den utgåvan klippt ihop de två separata avsnitten vilket innebär att både credits och scener saknas...
Boxing Helena (1993)
Läkaren Nick har, trots sin framgång inom yrket, en problematisk bakgrund och lika problematisk attityd till kvinnor. Efter ett one night stand med vackra Helena blir Nick besatt av henne och genom diverse omständigheter finns hon snart i hans hem - som en blivande prydnad...
Jennifer Chambers Lynch som står för manus och regi är dotter till David Lynch. Det saknar förvisso all betydelse i det här sammanhanget, egentligen. Berättelsen och delar av manuset är inte helt fel men det finns alltför mycket annat som är mycket fel med "Boxing Helena". Det är lite som att se två olika tävlingar. Den ena tävlingen handlar om värsta frisyr. Julian Sands, Bill Paxton, Art Garfunkel och till och med Sherilyn Fenn (förlåt, Linda) är alla kandidater. Den andra tävlingen handlar om sämsta rollprestation genom tiderna och där är Julian Sands och Bill Paxton (som alltid) i ohotad ledning. Skådespeleriet av båda herrarna är så uselt att jag inte ens orkar irritera mig. Sherilyn Fenn gör vad hon kan av en rätt spretig karaktär, likaså Kurtwood Smith (pappan i "The 70s Show") som kollega till Nick. Överlag känns "Boxing Helena" som en typisk 90-talsthriller. Den vill berätta om viktiga saker, som relationer mellan människor, men Jennifer Chambers Lynch lyckas inte. Helheten har för stor töntfaktor och Enigma fungerar inte, jag repeterar INTE, som stämningsskapare för en scen som ska vara både erotisk och visa på komplicerade människorelationer...
Saw V - Director's Cut (2008)
Jigsaws medhjälpare, polisen Hoffman, är enda överlevande efter den stora massakern i lagerlokalen. Tror han. Det visar sig att även agent Strahm oväntat överlevt sin fälla. Medan Strahm i hemlighet nystar i sina misstankar om Hoffman får vi veta hur densamme kom att samarbeta med den döde Jigsaw/John Kramer. Under tiden kämpar en grupp nya människor mot fällorna.
Ny regissör: David Hackl. Har ingen betydelse. Samma stil som de tidigare filmerna, absolut inget nytt. Handlingen är så förvirrad och okronologisk att det bara blir störande. När en scen börjar vet man aldrig om den utspelar sig i "nutid" (som också kan vara dåtid beroende på när berättelsen utspelar sig enligt de andra filmerna) eller i det förflutna. Det som slår mig särskilt i den femte filmen är att samtliga uppföljare berättar vad som hände i de tidigare filmerna, vilket heller inte bidrar till någon som helst originalitet. Sidohistorien här med de fångade människorna är ren rip-off på "Saw II" när det gäller karaktärer, dialog och så vidare. Redan i början av "Saw V" ges vi planteringarna inför nästa uppföljare. Vi får väl se om jag klarar även den sjätte filmen utan att kvälja. "Saw"-serien står mig just nu upp i halsen...
Pump Up the Volume (1990)
Jag fortsätter på mitt spår med att återse filmer vi fick se på bio med skolan. Kan ju konstatera att filmerna var gamla redan då. "Pump Up the Volume" med manus och regi av Allan Moyle och med Christian Slater och Samantha Mathis i huvudrollerna var en sådan film. Till skillnad från "Döden på Oslo C" och "Miraklet i Valby" visar det sig att mina minnesbilder av denna film faktiskt var verklighetsförankrade. Handlingen i korthet: Slater spelar ensamma och nyinflyttade tonåringen Mark som tröttnat på de vuxnas hyckleri och skolans maktmetoder. Genom att piratsända radio om kvällarna når han ut till de andra ungdomarna. Vuxenvärlden, skolan och media gör allt för att stoppa den rebelliske radiorösten eller misskreditera honom. Men revolutionen mot normer och regler från ungdomarnas sida är redan på gång.
Det ska sägas direkt att "Pump Up the Volume" är vansinnigt daterad, på gränsen till gammal redan när den kom. Internet var inte så himla långt borta (ska man vara petig existerade det redan och hade gjort så i över tjugo år) och frågan är väl om inte just internet gett alla möjligheter att höras i sådan grad att enbart ett brus återstår. Nu är det väl inte det jag ska avhandla i samband med filmen även om det hör ihop. For the record kan jag nämna att jag inte tror vi ännu sett internets fulla positiva potential. En scen i "Pump Up the Volume" är rätt lustigt iscensatt där en mycket ledsen ung man lyssnar på radion medan han sitter framför datorn (apropå internet och den typen av kommunikation). Överlag är mycket i filmen töntigt, tydligt tillrättalagt för handlingens syfte och för att skapa engagemang. Relationerna mellan ungdomarna och de vuxna är klassiskt krystade. Budskapet är inte särskilt nytt. Men... jag gillar det verkligen. Slater spelar över ibland men har ändå en trovärdighet. Jag hade kunnat se en hel film där han bara kör sina betraktelser i mikrofonen. Soundtracket är underbart. Jag blir riktigt engagerad av helheten. Slutet för också tankarna till Internet och dagens interaktionsteknik. Så istället kanske man ska vända på det och säga att "Pump Up the Volume" var omedvetet förutseende. Sammantaget är det i alla fall en rätt underhållande, och i vissa avseenden sann, film.
Saw IV - Director's Cut (2007)
Jigsaw och Amanda är döda. Slutet gott, allting gott? Nej, såklart inte. Lekarna har bara börjat och denna gång är det polisen Rigg som kämpar mot tiden och fällorna för att rädda sina kollegor Hoffman samt Eric Matthews som hållits fången i ett halvår. Medan denna kamp pågår nystar FBI-agenten Strahm i John Kramers förflutna för att förstå varför han blev Jigsaw och vilka fler medhjälpare som väntar i kulisserna.
Darren Lynn Bousman regisserar även den fjärde delen i "Saw"-serien som nu känns mer som en såpa än någonsin tidigare. Det finns dock en del positivt att säga om den fjärde filmen även om jag inte direkt engageras av helheten. Främst flyter handlingen på bättre än i andra och tredje filmen bortsett från de tjatiga tillbakablickarna, både från tidigare filmer och karaktärernas förflutna. En scen upprepas tre-fyra gånger för att påminna oss om vilka alla är och vilken relation de har till varandra. Det finns även en del snygga övergångar mellan vissa scener, vilka enligt IMDB gjordes live och inte i postproduktionen. Men det som gör mig rent av förbannad i slutet är att allt är upplagt för en femte film som ska förklara ännu mer. Början och slutet med Jigsaws obduktion hänger inte ihop med övriga filmen och avslöjar inte någon kronologisk ordning. Störande. Lika störande är agenterna Strahm och Perez. Perez är kvinnan som hittar ledtrådarna och Strahm är mannen som kan tänka och förstå vad de betyder. Härligt stereotypt och sexistiskt. Nej, mest intressant är historien om John Kramer som Tobin Bell nu gestaltar rätt så sympatiskt i tillbakablickarna. Att handlingen i övrigt är både ologisk och rätt korkad på sina ställen får man väl ta.
Dallas: Eeeeh... va?
TV-serien "Dallas" ställde liksom många andra serier och filmer rätt stora krav på åskådaren när det gäller avtalet man ingår om vad som gäller i den fiktiva världen. Ibland gick dock "Dallas" ordentligt över gränsen och bad om lite för mycket av sina tittare. Här är mina fem topp fem-ögonblick/storylines där man gapade över för mycket...
Nr 5: Pam skriver ut sig själv från sjukhuset
No 5: Farewell
Victoria Principal hade slutat men Lorimar gav inte upp hoppet om att hon skulle komma tillbaka. Dessutom drog man sig uppenbarligen för att ta livet av en huvudkaraktär efter drömsäsongen. Trots att den svårt brännskadade Pam varken kunde prata eller skriva ordentligt lyckades hon organisera sin flykt från sjukhuset och Dallas genom kontakterna i moderns företag Wentworth Industries. Hur i hela friden lyckades hon med det? Och vem är egentligen denna styrelseordförande som vi aldrig sett tidigare men som lojalt hjälper henne? Inte trovärdigt för fem öre...
Nr 4: Cliff träffar fejk-Pam:
No 4: Forget you ever had a sister
Ett år efter Pams försvinnande hittar Cliff henne äntligen efter att oljemannen Jordan Lee sett henne under sin semester. Inte nog med att vi förväntas köpa en ny skådespelerska, vi ska dessutom svälja historien om att Pam håller sig undan för att hon är döende och därmed hellre låter Bobby, Christopher och Cliff minnas henne som en känslokall svikare. Förvisso är det en smärtsam scen där Ken Kercheval är strålande men hela grejen är sanslöst korkad. Fansen köpte varken den nya skådisen eller döende-förklaringen.
Nr 3: En ny miss Ellie
No 3: Welcome home, Mama!
Varför säsong åtta introducerade en ny miss Ellie har jag redan tagit upp i tidigare inlägg. Donna Reed var ingen dålig skådespelerska och felet låg inte enbart i att hon tog över en inarbetad roll och försökte spela den helt annorlunda. Ett lika stort problem var att karaktären fortfarande skrevs som den miss Ellie originalet Barbara Bel Geddes gestaltade.
Nr 2: Det var bara en dröm
No 2: None of that happened...
Att förklara Bobbys död och ett helt år som en dröm drabbade och kom att prägla "Dallas" trovärdighet för alltid. Men samtidigt måste jag hålla med en av seriens dramaturger/producenter David Paulsen att hur mycket kritik som än framförts mot drömförklaringen har ingen kunnat ge ett bättre förslag på hur man skulle kunna återskapa serien till det "Dallas" publiken ville ha.
Nr 1: Lucy Ewing som fotomodell
No 1: You're a natural
Jag kan godta drömmar, långsökta förklaringar och utbytta skådisar. Men jag kan inte godta de flesta storylines som Charlene Tilton tvingades gestalta som Lucy Ewing, framför allt inte där hon ska vara en "naturbegåvad" fotomodell, så fantastisk att fotografen blir besatt av henne. Tiltons skådespelaregenskaper var begränsade men ibland sken hon upp, främst när hon var trotsig tonåring i seriens begynnelse samt i den långsamma kärlekshistorien med Rays bonuskusin Mickey Trotter. Men allt för ofta tvingades hon spela historier hon inte kunde gestalta på ett trovärdigt sätt. Och modellgrejen pågick lääääänge. Ett urexempel på när serien bad sina tittare tro på alltför mycket!
Coraline (2009)
Animerade filmer hör som kanske framgått av bloggen inte till vardagsmat för mig. Tyvärr får jag väl säga, det är definitivt en genre jag skulle behöva bekanta mig närmare med. Tur då att andra kickar mig i rätt riktning, som i fallet med "Coraline" av "Nightmare Before Christmas"-regissören Henry Selick som jag fick av gullesvinet (fråga inte) i julas. Filmens förlaga är en bok som jag inte läst så därför blir det ingen jämförelse men jag kan konstatera att filmen trots ett något spretigt berättande tilltalade mig skarpt.
Coraline har flyttat med sina föräldrar till en lägenhet i ett gammalt hus. Föräldrarna bara arbetar och arbetar och Coraline vantrivs, trots de excentriska grannarna och pojken Wybie med katt som mer eller mindre stalkar henne. Efter att ha hittat en mystisk liten dörr i väggen med tegelvägg bakom drömmer Coraline att hon genom dörren kan besöka en alternativ värld där föräldrarna har tid med henne. Eller är det egentligen en dröm?
Handlingen är rolig, småspännande och på sina håll riktigt obehaglig. Skådespeleriet är riktigt bra, inte minst av Dakota Fanning i huvudrollen. Ian McShane är fantasifull som cirkusgrannen men ibland slinker hans vanliga röst igenom och då kan jag inte låta bli att tänka på den hemska skinnjackan han hade på sig i "Dallas"...
Teri Hatcher överraskar som mamman och den andra mamman medan Jennifer Saunders och Dawn French gör de före detta teaterdivorna som bara de kan. Det som tilltalar mig allra mest med "Coraline" är dock stämningen och miljöerna. Den alternativa världens ständiga natt är på något sätt både otäck och vacker och att alla människor har knappar istället för ögon bidrar givetvis till det märkliga. Själva bergsmiljön där huset ligger påminde mig starkt om Transylvanien vilket givetvis fick mitt hjärta att slå lite extra. "Coraline" är sevärd och just de faktorer jag tagit upp gör att jag vet redan nu att jag kommer se om den i framtiden.
Night of the Living Dead (1990)
År 1990 gjorde George A. Romeros gamla medarbetare, effektmästaren Tom Savini, en nyinspelning på "Night of the Living Dead". Något som nog är rätt unikt med denna produktion är att Romero själv skrev manus och producerade tillsammans med John A. Russo och Russell Streiner som båda var inblandade i originalet på manus- och produktionsfronten. Den sistnämnde spelade också Johnny. Remaken följer samma handling som originalfilmen. Barbara och Johnny besöker i denna version sin mors grav men blir snart attackerade av märkliga människor på kyrkogården. Johnny får sätta livet till medan Barbara lyckas fly till en avsides bondgård. Och där befinner sig snart en grupp människor, desperata efter skydd från de köttätande liken som samlas utanför...
Jag tror man får ut mest av "Night of the Living Dead 1990" om man sett originalet. Både Romero och Savini leker nämligen med det vi redan vet. Vissa kameravinklar och viss regi är lånade. Första repliken är "They're coming to get you, Barbra" redan i bilfärden till kyrkogården och Johnny fortsätter sedan retas. De flesta karaktärer, utom paret Cooper, har fler dimensioner än i originalet och berörs på ett annat sätt av de märkliga händelserna. Barbra börjar som den chockade kvinnan men skärper till sig. Tyvärr övertygar inte Patricia Tallman i rollen. Tony Todd, mer känd som "Candyman", är dock riktigt bra som Ben. Men det jag saknar i Savinis version är den stämning som originalet hade, eller någon stämning överhuvudtaget. Här finns varken känslan av hot eller obehag. Och jag saknar nyhetssändningarna i radio och TV med sin falska trygghet som också fanns i originalfilmen. Trots allt anser jag att Tom Savinis variant av "Night of the Living Dead" är sevärd, främst om du sett originalet. Det finns mycket av Romero i filmen genom manuset, både i hanteringen av vapen men även hans speciella mörka humor smyger sig in i bilderna. Det här var den andra av tre Romero-relaterade zombiefilmer som jag tänkt ta upp.
Finis Hominis (1971)
En naken man stiger upp ur havet och vandrar genom staden. Snart ikläds han exotiska kläder och folk slår följe med honom där han går runt och blandar sig i vardagliga händelser med visdomsord som förändrar Brasilien och världen. Men vem är han egentligen?
Att skådespelaren, regissören och manusförfattaren José Mojica Marins av vissa ses som Brasiliens svar på Dario Argento var skäl nog för mig att lägga några få kronor på att få se ett verk av honom. "Finis Hominis", på engelska "End of Man", var en rätt intressant filmupplevelse. Jag använder ordet intressant eftersom det är ett rätt diplomatiskt ord. Är "Finis Hominis" en bra film? Nej. Påminner Marins om Argento? Absolut inte. Det finns definitivt en rolig tanke och en lika rolig vändpunkt i slutet med filmen. Men till stor del är det som att se en revysketch på en timme och tjugo minuter. Episodberättandet fungerar inte, speciellt inte eftersom Marins helst vill visa en massa naket framför att berätta en historia (om historien inte har en erotisk underton vill säga). Nu har jag inte sett nämnda regissörs skräckfilmer men här finns ingenting som ens kommer i närheten av att påminna om Argentos verk, förutom att allt är dubbat i efterhand då. "Finis Hominis" är helt enkelt dåligt gjord. Dåliga skådespelare, dåligt manus, dålig regi och hemskt foto. Musiken är malplacerad även om det roar lite att se den mystiska mannen vandra genom staden ackompanjerad av en instrumental, munter version av "Raindrops keep falling on my head". Slutbetyget? Återigen, ett intetsägande "intressant"...
Saw III (2006)
Läkaren Lynn kidnappas och vaknar upp på en märklig plats tillsammans med seriemördaren Jigsaw och hans assistent Amanda. Lynns uppdrag blir att hålla den döende Jigsaw vid liv medan en man kämpar för att komma ut från densammes dödliga fällor. Om Jigsaw dör så dör även Lynn. Men som alltid har våra galningar flera överraskningar på lager...
Darren Lynn Bousman står återigen för regin medan Leigh Whannell skrivit manus utifrån en historia han skapat med första filmens regissör James Wan. Jag vet inte om det direkt borgar för högre kvalitet. Tredje filmen är i alla fall bättre än den andra men jag har svårt för att engageras av karaktärerna. Tobin Bell som Jigsaw/John spelar fortfarande skjortan av de andra trots att han i denna film nästan enbart bokstavligt talat ligger på sin dödsbädd. Just valet av skådespelare i övriga roller tror jag är ett stort problem. De är för bleka. Manuset förutsätter en komplexitet som inte gestaltas. En rätt smart handling dränks av tortyr och äckliga effekter. Dessutom ställer filmserien stora krav på åskådaren med tanke på att filmerna hänger ihop som rena såpoperan. Jag inser nu att det inte är så märkligt att jag tappade tråden helt när jag såg filmerna med flera års mellanrum. I denna till exempel dyker det upp en polis i en scen som jag minns får en mycket större roll framöver.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de tre första filmerna utseendemässigt är identiska. Det är smutsiga och skitiga miljöer och handlingen gör att jag får lite vibbar av den otursdrabbade befolkningen i staden Salem i "Days of Our Lives": det är ingen idé att planera sitt liv för förr eller senare blir man kidnappad och vaknar upp i någon av Jigsaws fällor ändå...
Lena Nyman 1944-2011
Foto: Magnus Hallgren/Scanpix.
Veckans andra sorgebesked. Skådespelerskan Lena Nyman har avlidit. En sann talang som spelade både drama och komedi är borta. De minnesvärda filmrollerna hon gjorde är många och det är svårt att nämna en. Men jag gillade henne särskilt mycket i Tage Danielssons "Släpp Fångarne Loss - Det Är Vår" och i densammes filmatisering av "Ronja Rövardotter". Dagens Nyheter låter några av Lena Nymans medarbetare komma till tals med sina minnen. Själv är jag oerhört glad över att jag fick äran att träffa henne i samband med en teaterföreställning för snart tio år sen. Hon var otroligt trevlig och pratglad.
Tack för alla odödliga roller, Lena Nyman.
Vila i frid.
E Tu Vivrai Nel Terrore - L'aldilà (1981)
Filmitch recenserade tidigare Lucio Fulcis "Zombie Flesh Eaters" och detta inspirerade mig till att återvända till den enda Fulci-film jag har på DVD, nämligen "E Tu Vivrai Nel Terrore - L'aldilà", mer känd som "The Beyond". Detta är filmen som Europe tillägnade låten "Seven Doors Hotel". Handlingen utspelar sig på ett hotell i Louisana, först i slutet av 1920-talet då konstnären Schweick mördas av en lynchmobb efter att ha anklagats för trolldom. Hotellet är byggt på en av de sju portarna till helvetet och trots att Schweick hävdar att endast han kan rädda stadens befolkning spikar de upp honom på väggen och kastar syra i ansiktet på honom. Ungefär femtio år senare ärver New York-bon Liza hotellet och bestämmer sig för att rusta upp det och öppna på nytt. Men inom hotellets väggar finns krafter som vill annorlunda...
"The Beyond" var ungefär som jag mindes den. Det är onekligen den av Lucio Fulcis filmer (av de jag sett vill säga) som fungerar bäst rent dramaturgiskt även om det blir långa pauser då diverse gore eller dåliga splattereffekter ska visas upp, allt från spikar genom huvuden till fejkspindlar som sliter kött ur fejkansikten. Visst är det också rätt roande med de ständiga inzoomningarna på öppna sår och pulserande blod. Zombierna som dyker upp i slutet måste skjutas flera gånger i magen först trots att det står klart rätt snart att de dör efter ett skott i huvudet. I huvudrollerna ser vi Catriona MacColl som Liza och David Warbeck som dr MacCabe. Den förstnämnda har arbetat med Fulci i fler filmer. Då tänker jag på "City of the Living Dead" och "The House By the Cemetary". Warbeck spelar den goda doktorn med ett allvar som bara gör karaktären än mer roande då han i ena stunden mer eller mindre anklagar Liza för att vara sänd från helvetet för att i nästa hävda att han som läkare vill ha rationella förklaringar på allt det märkliga. Fabio Frizzis musik är fantastiskt och fotot är rätt vackert på sina ställen. Manuset saknar all logik men det kan jag stå ut med. "The Beyond" känns inspirerad och det räcker rätt långt som underhållning. Det finns en del enkla men effektfulla lösningar i filmen, som att låta inledningens sepiatoner övergå till färg genom elden som härjar bakom förtexterna. Att se om "The Beyond" har gett mig lust att se om fler av Lucio Fulcis filmer. Trots att helheten såklart inte riktigt håller som film finns det en viss stämning i "The Beyond" som jag tilltalas av. Och som sagt, Frizzis musik bidrar en hel del.
Psalm 21 (2009)
Jag orkar inte. Orkar inte skriva någon resumé. Räcker det inte med att jag sett skiten? Ska jag behöva återuppleva den?
"Psalm 21" i regi av Fredrik Hiller var precis så hemsk som jag befarade. Nej, förresten, den var värre. Pretentiös, osammanhängande, oengagerande, fjantig. Spökena måste visa sina dåligt animerade fulansikten till och med när ingen tittar på dom. Filmen innehåller ingenting nytt. Jonas Malmsjö spelar över i sådan grad att det gör fysiskt ont att se. De andra spelar under, knappt alls. Musiken är övertydlig och irriterande. Dialogen är fruktansvärd, likaså regin. I slutet ryser jag. Så pinsamt prettodåligt är det. Kära Lena B, hur hamnade du i detta?
Saw II (2005)
Galningen Jigsaw är fortfarande på fri fot och offer hittas i övergivna byggnader. Polisen Eric Matthews (Donnie Wahlberg) hittar en ledtråd på en av brottsplatserna till vart Jigsaw kan befinna sig och snart stormar insatsstyrkan platsen där de finner cancerpatienten John Kramer (Tobin Bell). Han är förvisso Jigsaw, men saken får en helt ny vändning när Matthews via monitorer upptäcker att galningen håller ett gäng människor inspärrade i ett hus fullt av dödliga fällor. Och en av dem är Matthews son.
Darren Lynn Bousman har regisserat och skrivit (tillsammans med Leigh Wannell) uppföljaren till "Saw", baserad på ideér Bousman egentligen hade för en egen film. Några karaktärer återvänder från den första filmen, inte minst enda överlevande offret Amanda som i denna films twist bytt sida och nu jobbar med Jigsaw. Innan vi får detta förklarat för oss hinner hon bli nerkastad i en grop med gamla sprutor. Det är onekligen en av de vidrigaste filmscenerna någonsin. Första gången jag såg "Saw II", vilket är ett antal år sedan, gillade jag den. Jag gillade överraskningsmomenten och tyckte den var rätt spännande och obehaglig. Trots att jag inte mindes mycket av den kändes den rätt tunn och oengagerande. Återigen funderar jag över om det är de otaliga uppföljarna som förstört konceptet. Tobin Bell som John Kramer/Jigsaw är bra, till och med riktigt bra. Han skapar en karaktär som helt klart är mest intressant. Annars känns "Saw II" ganska överbefolkad av karaktärer och skådespelare av varierande grad. Att tvingas se Beverley Mitchell, för alltid förknippad med "7th Heaven", i ett sammanhang utanför nämnda serie gör inte saken bättre heller. Nja, "Saw II" är okej. Men det är för mycket fokus på fällorna och för lite på turerna kring Jigsaw och hans berättelse.
