TV:s mest kände vampyrjägare, Peter Vincent (Roddy McDowall) har fått sitt livs chock. Genom unge Charley och hans besatthet av den nye grannen har Peter fått reda på att vampyrer faktiskt existerar! Alldeles säkra bevis på detta är han på väg att få i scenen ovan när Charleys kompis Ed, som i en föregående scen mött vampyrgrannen i en gränd, kommer på besök. Och det är inte Gevalia man bör ha hemma vid denna typ av oväntat besök...

När jag skrev om "Vamp" förra veckan föreslog Sofia att jag även skulle ta upp "Fright Night" och nu gör jag det i form av en obehaglig scen ur nämnda film (i regi av Tom Holland). Det som främst ger mig rysningar i den här scenen är Stephen Geoffreys gestaltning av Ed. Karaktären är nog så neurotisk och enerverande som den är men när han blir vampyr blir det än värre - och obehagligare. Geoffreys egna personliga livsval är nog så skrämmande. Han hade tydligen en lovande skådespelarkarriär framför sig när han gjorde det oväntade karriärmovet att övergå till gayporrfilm. "Fright Night" från 1985 är både rolig och lite obehaglig, dock med ett alldeles för utdraget slut. Uppföljaren kan också med fördel hoppas över.

Obehagstema: När du får oväntat besök

Temainlägg 7 kommentarer

TV:s mest kände vampyrjägare, Peter Vincent (Roddy McDowall) har fått sitt livs chock. Genom unge Charley och hans besatthet av den nye grannen har Peter fått reda på att vampyrer faktiskt existerar! Alldeles säkra bevis på detta är han på väg att få i scenen ovan när Charleys kompis Ed, som i en föregående scen mött vampyrgrannen i en gränd, kommer på besök. Och det är inte Gevalia man bör ha hemma vid denna typ av oväntat besök...

När jag skrev om "Vamp" förra veckan föreslog Sofia att jag även skulle ta upp "Fright Night" och nu gör jag det i form av en obehaglig scen ur nämnda film (i regi av Tom Holland). Det som främst ger mig rysningar i den här scenen är Stephen Geoffreys gestaltning av Ed. Karaktären är nog så neurotisk och enerverande som den är men när han blir vampyr blir det än värre - och obehagligare. Geoffreys egna personliga livsval är nog så skrämmande. Han hade tydligen en lovande skådespelarkarriär framför sig när han gjorde det oväntade karriärmovet att övergå till gayporrfilm. "Fright Night" från 1985 är både rolig och lite obehaglig, dock med ett alldeles för utdraget slut. Uppföljaren kan också med fördel hoppas över.


Äntligen har det hänt! Trots mitt korta minne lyckades jag komma ihåg att se en film på TV! Filmen i fråga var "Auto Focus" från 2002 i regi av Paul Schrader (manusförfattaren bakom fantastiska "Taxi Driver") som visades på SVT igår kväll. "Auto Focus" berättar historien om radioprataren/trummisen/skådespelaren Bob Crane och hans strävan efter att få finnas i rampljuset. Denna strävan kompliceras inte bara av konkurrensen i Hollywood utan även av Cranes destruktiva sexmissbruk. När han genom en man vid namn John Carpenter (ej att förväxlas med regissören) får upp ögonen för den nya videotekniken antar missbruket oanade följder och proportioner.

Trots att jag inte sett något av det Crane medverkade i, som exempelvis komediserien "Hogan's Heroes" som har en central roll i filmen, dras jag med i berättelsen. Jag hade till en början lite svårt för Greg Kinnears karikatyrliknande porträtt av Bob Crane. Willem Dafoe gör en ganska sympatisk tolkning av sitt vanliga småperversa slödder, men nog känns han lite typecasted. Överhuvudtaget är skådespeleriet i "Auto Focus" lite motsägelsefullt, antagligen är detta också medvetet. Både karaktärer och situationer gestaltas som om det vore en komedi samtidigt som filmen mer hör hemma i dramagenren. För det komiska bygger på något väldigt svart och nästan hopplöst. Balansen mellan det roliga och det hemska är antagligen det som främst håller mig engagerad. I slutänden är "Auto Focus" lite för spretig. Det känns som om Schrader både vill spela lite på det tidstypiska för 60- och 70-talet (precis som exempelvis "Boogie Nights" gör) och berätta en mörk historia. Jag tycker han har lite svårt att hålla fokus. Cranes berättarröst är överflödig. Eftersom jag inte visste något om den verkliga förlagan eller hans liv kom slutet som en riktig överraskning. Filmen slutar också med öppna frågor som bara delvis besvaras genom eftertexterna. "Auto Focus" är ett sevärt, men spretigt, verk. 

Auto Focus (2002)

Drama 2 kommentarer


Äntligen har det hänt! Trots mitt korta minne lyckades jag komma ihåg att se en film på TV! Filmen i fråga var "Auto Focus" från 2002 i regi av Paul Schrader (manusförfattaren bakom fantastiska "Taxi Driver") som visades på SVT igår kväll. "Auto Focus" berättar historien om radioprataren/trummisen/skådespelaren Bob Crane och hans strävan efter att få finnas i rampljuset. Denna strävan kompliceras inte bara av konkurrensen i Hollywood utan även av Cranes destruktiva sexmissbruk. När han genom en man vid namn John Carpenter (ej att förväxlas med regissören) får upp ögonen för den nya videotekniken antar missbruket oanade följder och proportioner.

Trots att jag inte sett något av det Crane medverkade i, som exempelvis komediserien "Hogan's Heroes" som har en central roll i filmen, dras jag med i berättelsen. Jag hade till en början lite svårt för Greg Kinnears karikatyrliknande porträtt av Bob Crane. Willem Dafoe gör en ganska sympatisk tolkning av sitt vanliga småperversa slödder, men nog känns han lite typecasted. Överhuvudtaget är skådespeleriet i "Auto Focus" lite motsägelsefullt, antagligen är detta också medvetet. Både karaktärer och situationer gestaltas som om det vore en komedi samtidigt som filmen mer hör hemma i dramagenren. För det komiska bygger på något väldigt svart och nästan hopplöst. Balansen mellan det roliga och det hemska är antagligen det som främst håller mig engagerad. I slutänden är "Auto Focus" lite för spretig. Det känns som om Schrader både vill spela lite på det tidstypiska för 60- och 70-talet (precis som exempelvis "Boogie Nights" gör) och berätta en mörk historia. Jag tycker han har lite svårt att hålla fokus. Cranes berättarröst är överflödig. Eftersom jag inte visste något om den verkliga förlagan eller hans liv kom slutet som en riktig överraskning. Filmen slutar också med öppna frågor som bara delvis besvaras genom eftertexterna. "Auto Focus" är ett sevärt, men spretigt, verk. 


En sak kan jag konstatera efter att ha sett den första av Vilgot Sjömans två "Jag är nyfiken"-filmer. Det är att tiden tycks stå stilla när det gäller vårt samhälle, politik och vår syn på världen. Sitter det i generna på oss månne att aldrig komma framåt? Eller ligger problemet i att vi är oense om vad framsteg egentligen innebär?

Sjömans "Jag är nyfiken - gul" är både ett fiktivt drama och en slags pseudo-dokumentär. Den unga skådespelerskan Lena och hennes vän Ulla intervjuar människor om klass-samhälle, könsroller, ansvar och allt möjligt. De demonstrerar, tar ställning och provocerar. Samtidigt utspelar sig ett relationsdrama när Lena träffar playboyen Börje. Plötsligt är det inte så lätt att kämpa för ens egna övertygelser.

Jag väntade mig en spretig och oformlig filmupplevelse, utifrån det jag sett av "Jag är nyfiken - gul" och " - blå" tidigare. Under större delen av filmen hålls dock mitt engagemang vid liv. Det är först under filmens sista del som det börjar bli lite prettovarning på det hela. Jag både gillar och stör mig på att det pendlar mellan dokumentärt och fiktivt berättande. Till slut suddas gränsen ut helt. Att detta är meningen från Vilgot Sjömans sida betvivlar jag inte ett ögonblick. I slutänden har jag två åsikter om "Jag är nyfiken - gul". Den ena åsikten handlar om, vilket jag redan påpekat ovan, att de ämnen filmen behandlar är aktuella ännu och att de i viss mån känns tidlösa. Den andra åsikten är att filmen känns rätt gammal i sina försök till att provocera (läs: sexscenerna och nakenheten). Å andra sidan kan man nog hävda att den verkliga provokationen ligger i de frågor som Lena och Ulla ställer till en del människor, inte minst Spanien-resenärerna, vilket för mina tankar till dagens svenska Thailand-turism. Ett problem är väl bara att fiktionen återigen spelar in. En del av de som intervjuas är skådespelare, exempelvis Bertil Norström. Frågan är vad som är äkta eller inte. Lena Nyman gör en genuin och modig insats och belönades också med en välförtjänt Guldbagge för båda filmerna. Börje Ahlstedt är Börje Ahlstedt. Om det är positivt eller negativt vet jag inte. Och det är riktigt kul att få se Ulla Lyttkens som ung skådespelerska eftersom jag haft nöjet att regisseras av henne ett flertal gånger. Hon var länsregissör i Norrbotten 1986-2002, numera frilansare både på regi- och skådespelarsidan. En recension av "Jag är nyfiken - blå" kommer också framöver, närmare bestämt när jag sett den (såklart).  

Jag är nyfiken - gul (1967)

Kultfilm 3 kommentarer


En sak kan jag konstatera efter att ha sett den första av Vilgot Sjömans två "Jag är nyfiken"-filmer. Det är att tiden tycks stå stilla när det gäller vårt samhälle, politik och vår syn på världen. Sitter det i generna på oss månne att aldrig komma framåt? Eller ligger problemet i att vi är oense om vad framsteg egentligen innebär?

Sjömans "Jag är nyfiken - gul" är både ett fiktivt drama och en slags pseudo-dokumentär. Den unga skådespelerskan Lena och hennes vän Ulla intervjuar människor om klass-samhälle, könsroller, ansvar och allt möjligt. De demonstrerar, tar ställning och provocerar. Samtidigt utspelar sig ett relationsdrama när Lena träffar playboyen Börje. Plötsligt är det inte så lätt att kämpa för ens egna övertygelser.

Jag väntade mig en spretig och oformlig filmupplevelse, utifrån det jag sett av "Jag är nyfiken - gul" och " - blå" tidigare. Under större delen av filmen hålls dock mitt engagemang vid liv. Det är först under filmens sista del som det börjar bli lite prettovarning på det hela. Jag både gillar och stör mig på att det pendlar mellan dokumentärt och fiktivt berättande. Till slut suddas gränsen ut helt. Att detta är meningen från Vilgot Sjömans sida betvivlar jag inte ett ögonblick. I slutänden har jag två åsikter om "Jag är nyfiken - gul". Den ena åsikten handlar om, vilket jag redan påpekat ovan, att de ämnen filmen behandlar är aktuella ännu och att de i viss mån känns tidlösa. Den andra åsikten är att filmen känns rätt gammal i sina försök till att provocera (läs: sexscenerna och nakenheten). Å andra sidan kan man nog hävda att den verkliga provokationen ligger i de frågor som Lena och Ulla ställer till en del människor, inte minst Spanien-resenärerna, vilket för mina tankar till dagens svenska Thailand-turism. Ett problem är väl bara att fiktionen återigen spelar in. En del av de som intervjuas är skådespelare, exempelvis Bertil Norström. Frågan är vad som är äkta eller inte. Lena Nyman gör en genuin och modig insats och belönades också med en välförtjänt Guldbagge för båda filmerna. Börje Ahlstedt är Börje Ahlstedt. Om det är positivt eller negativt vet jag inte. Och det är riktigt kul att få se Ulla Lyttkens som ung skådespelerska eftersom jag haft nöjet att regisseras av henne ett flertal gånger. Hon var länsregissör i Norrbotten 1986-2002, numera frilansare både på regi- och skådespelarsidan. En recension av "Jag är nyfiken - blå" kommer också framöver, närmare bestämt när jag sett den (såklart).