2011 är snart över och 2012 står för dörren. Jag struntar i att sammanfatta filmåret eftersom den sammanfattningen skulle bli väldigt kort. Har ju bara varit på bio en gång i år. När det gäller nyupptäckta äldre filmer skulle listan kunna bli betydligt längre däremot. På DVD-fronten när jag en ny förhoppning inför 2012 att "Falcon Crest" fortsätter släppas på DVD. Det vore fint att äntligen få se hela serien. Releaserna stoppades ju på grund av finanskrisen. Soul Media har rättigheterna till att släppa samtliga nio säsonger i Norden och trots att serien inte släppts mer än "on demand" i USA har Warner plötsligt börjat remastra den tredje säsongen. Men nämnda bolags vägar med sina TV-serie-dvd-releases äro som bekant outgrundliga...

Förhoppningsvis kommer jag igång med skrivandet här igen under nästa vecka, likaså att mer aktivt kommentera andras filmbloggar. Under mitt jullov har jag varit närvarande endast i tystnaden... 

Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla! Och tänk på alla stackars skotträdda hundar och katter ikväll.

Jane Horrocks (Bubble), Julia Sawalha (Saffy), Jennifer Saunders (Edina), June Whitfield (Mother) och Joanna Lumley (Patsy). Foto: BBC.

God fortsättning!
Hade inte tänkt göra comeback riktigt än här i bloggen, men jag måste skriva några ord om de nya specialavsnitten av "Absolutely Fabulous", eller snarare det första som sändes igår i SVT. Min förhoppning inför dessa avsnitt var att Jennifer Saunders skulle rätta till allt som enligt mig kändes fel med säsong 4 (delvis), julspecialen "Gay", säsong fem och den sista meningslösa julspecialen "White Box". Och snacka om att min förhoppning gick i uppfyllelse! Jag hoppas verkligen de återstående två avsnitten går i samma stil som det första, för det var verkligen back to basic samtidigt som det hela kändes fräscht, inspirerat och med sting. Jag skrattade högt på flera ställen och istället för att oroa mig gladde jag mig enormt åt att återse karaktärerna. Edinas märkliga dröm med danska Sofie Gråböl och hennes karaktär från "Brottet" (som jag inte sett) var helt underbar. Visst kan jag fortfarande känna att ett återbesök hos Edina och Patsy inte är helt nödvändigt, men det här var ändå det bästa avsnittet sedan säsong 3. Jag hoppas verkligen att resten är lika bra. Då kanske "Absolutely Fabulous" får tillbaka den värdiga avslutning som serien en gång hade! Se avsnittet i SVT Play ifall du missade det!

Det har varit lite segt här på bloggen på sista tiden. Jag har varit distraherad av annat och tankeverksamheten och tiden har inte riktigt räckt till. Nu tänkte jag samla ny energi genom ett jullov på obestämd tid. Nya uppdateringar kan dock komma rätt snart eller så dröjer det lite längre (med eventuell inspiration eller nyheter värda att ta upp vet man ju aldrig).

En riktigt god jul önskar jag till alla er filmbloggarvänner, läsare och andra som tittar in/kommenterar! Vi ses snart igen!

Ungefär tjugo i tre på eftermiddagen inträffar en tragedi i skolan. Vad ledde fram till denna? Vi backar till samma morgon och får följa ett antal elever i deras skolvardag. Bakom de klassiska stereotyperna och grupperingarna döljer sig komplexa människor.

"2:37" är en australiensisk film i regi av Murali K. Thalluri och den är väldigt inspirerad av Gus van Sants "Elephant" men utan nämnda films finess. Faktum är att "2:37" enligt mig är alldeles för mycket. Den känns som något som nån myndighet kunnat producera för att visa att man bryr sig om ungdomarna. Formen är ojämn där vi får följa eleverna i vardagen varvat med intervjuer som ska ge det hela en dokumentär känsla. Det fungerar inte. Skådespeleriet är ojämnt, men manuset är återigen det största problemet. "2:37" blir både otroligt förutsägbar samtidigt som vissa vändningar är så otroliga att de känns orealistiska. Det finns särskilt ett inslag kring två karaktärer som känns helt malplacerat, så extremt är det. Nej, lite småintressant tanke men alldeles för trubbigt genomfört.

Pojken TJ lever i en splittrad tillvaro. Efter att ha förlorat sin mamma i en olycka bor han tillsammans med sin sörjande far hemma hos farmodern. Av en slump korsas TJ:s vägar med Heshers. Hesher är en missanpassad man som följer sina primitiva impulser och han har inga planer på att lämna TJ och hans familj ifred. När snabbköpskassörskan Nicole dras in i det hela börjar saker och ting bli än mer komplicerade.

"Hesher" vill helt klart vara en independentfilm men närvaron av både Joseph Gordon-Levitt och Natalie Portman gör det svårt. Överlag är jag väldigt kluven. "Hesher" följer mallen för en viss typ av independentfilm och det gör den väldigt förutsägbar. Redan i början kan man gissa sig till karaktärernas öden, vändpunkter i berättelsen och även i enstaka scener är det lätt att se vart de leder. Gordon-Levitt fungerar okej som Hesher, men någonstans är det något som inte stämmer. Jag blir inte provocerad av karaktären, snarare känns han ganska löjlig. Kanske är det bristen på djup trots alla anekdoter och märkliga metaforer, inte minst då alla dessa lyfts fram som just metaforer, som om regissören Spencer Susser är rädd för att publiken inte är smart nog. Inte heller Portman känns helt genuin. Devin Brochu som TJ svajar även han en del, men klarar sig i det stora hela tack vare sin unga ålder. Den enda som genomgående är riktigt bra är Piper Laurie som farmodern. Överlag undrar jag om det inte är manuset som återigen står för problemen. Filmen är som sagt otroligt förutsägbar, men den balanserar också på prettogränsen till och från. Jag skulle vilja säga att "Hesher" fungerar som underhållning för stunden, den funktionen hade den för mig, men tempot är väldigt långsamt i filmen så jag är inte säker på att andra håller med mig om det. Nej, jag är kluven. Främst är jag oberörd även om jag gillar min egen tolkning av att Hesher egentligen representerar TJ:s instängda känslor och behov. Synd bara att det hela är så tillrättalagt.

Tennisspelaren Chris har tröttnat på att göra karriär inom sporten och flyttar därför till London för att arbeta som tränare istället. Där träffar han rikemanssonen Tom och Toms syster Chloe. Chris och Chloe blir ett par, men kort därefter blir Chris introducerad för Toms flickvän Nola och de faller för varandra. Efter diverse omständigheter och förfluten tid har Chris ett hemligt förhållande med Nola, vars relation med Tom är över, samtidigt som han är gift med Chloe. När Nola blir gravid blir pressen för stor på Chris.

Woody Allen har skrivit och regisserat "Match Point". Det finns mycket i filmen som följer Allens stil, men också mycket som känns lite otypiskt. Manuset är ganska snårigt och lite trögarbetat, men jag gillar det på något vis. Jonathan Rhys-Meyers är bra som Chris medan jag är mer kluven till Scarlett Johanssons insats. Filmen präglas av en ganska mörk humor och jag gillar det också. Mot slutet blir det riktigt spännande och trots att Chris är ett egoistiskt, och kanske lite rubbat, svin så kommer jag på mig själv med att hoppas att han ska komma undan. I slutet lurar Allen oss fullständigt. Filmen slutar så som den inte får sluta - och jag tycker det är genialt! "Match Point" är i slutänden bagatellartad underhållning för stunden. Den leker med genren på ett rätt ironiskt sätt och jag gillar tonen i filmen.

Jerome har alltid drömt om att bli en erkänd konstnär. När det är dags att söka till college har han turen att bli antagen till konstskolan Strathmore. Eller är det verkligen så lyckosamt? Varken skolan, lärarna eller de andra studenterna lever upp till Jeromes förväntningar. Alla är pretentiösa. Och värre blir det när en av de snygga men talanglösa kommer i vägen för Jeromes uppvaktningsförsök av modellen Audrey. Dessutom härjar en seriemördare i närheten av skolan.

Det är längesen jag såg Terry Zwigoffs "Ghost World", men jag minns att den tilltalade mig även om jag inte riktigt kommer ihåg varför mer än att jag gillade karaktärerna och stämningen. En viss förväntan hade jag alltså inför "Art School Confidential". Men, alltså... nej. Som så ofta är manuset ett stort problem. Det är som om man försökt få med en massa lösa idéer i en och samma film, en film som dessutom försöker skapa en egen genre utan vidare lyckat resultat. Jerome ska väl lära sig något om sitt eget skapande och finna sig själv som individ men frågan är om han verkligen gör det. Berättelsen är, trots att den försöker vara nyskapande, ganska klyschig och väldigt förutsägbar. John Malkovich är något nedtonad som konstläraren men karaktären bidrar inte till berättelsen. Malkovich var för övrigt med och producerade filmen. Jim Broadbents karaktär har dock en (förutsägbar) funktion men engagerar ändå inte. Blandningen av comic relief och tragisk figur går inte ihop. Anjelica Huston dyker upp i en cameo, även den meningslös, inte minst när hon får servera en traditionell replik som hämtad från en film från 1940-talet. Max Minghella är väl för all del bra som Jerome, men jag har ändå svårt för att bry mig om honom och hans öde. "Art School Confidential" försöker balansera på en ganska slak lina och tyvärr blir resultatet både luddigt och intetsägande.

Det tog nästan precis ett år för mig att se igenom den tredje säsongen av "The Muppet Show". Fjärde och femte säsongen finns ännu inte på DVD då Disney tycks skjuta upp releaserna hela tiden av någon anledning. Hur som helst, den tredje säsongen är vassare än den andra. Showen har hittat sin form och bjuder på mycket skratt och underhållning. Men de där berörande ögonblicken finns också där. Som i klippet ovan som innehåller den absoluta höjdpunkten då Harry Belafonte gästar mupparna och framför "Turn the World Around", en låt med ständigt aktuellt innehåll. Medryckande, inspirerat och berörande där pricken över i är när Gonzo lyckas få in toner ur Muppet Show-temat i slutet. Belafonte framförde även detta stycke på Jim Hensons minnesstund 1990.

Bland övriga gäster finns mer eller mindre kända ansikten, exempelvis Kris Kristofferson, Alice Cooper, Elke Sommer, Danny Kaye och Sylvester Stallone. När den sistnämnde möter den uppblåste och fåfänge grisen Link blir det riktigt roligt, för när de syns i samma scen blir det jag misstänkt tidigare ganska uppenbart, nämligen att Link inspirerats till viss del av Stallone. Kanske är det detta som gör att Stallone har problem med att hålla sig allvarlig... 

För min del innebar tredje säsongen att jag fick upp ögonen för en karaktär som här får en lite mer framträdande roll, nämligen Beaker som är den ständigt skräckslagne pip/skrikande assistenten till dr Bunsen Honeydew. Stackars Beaker måste alltid motvilligt prova alla nya uppfinningar på sig själv och det slutar såklart alltid med att han skadas på nåt sätt. Hysteriskt roligt, inte minst för det faktum att han vet att det kommer gå åt helvete, men att han ändå måste utsättas för det. Jag hoppas Disney får ut de två sista säsongerna inom en överskådlig framtid. "The Muppet Show" är onekligen underhållning på en sådan låg nivå att den blir hög. Men liksom i de föregående säsongerna kräver humorn engagemang. Serien är intressant nog ingenting som (enligt mig såklart) går att slötitta på. 

Året är 1956. I Budapest gror en revolution som börjar bland studenterna. Ungern vill bli självständigt och slippa leva i ryssarnas skugga. Vattenpolostjärnan Karsci har haft siktet inställt på OS länge, likaså har hans splittrade familj. Men när oroligheterna blossar upp träffar Karsci den tuffa studenten Viki och snart slits han mellan laget och kärleken, där det sistnämnda snart blir synonymt med revolutionen. Ryssarna ger sig dock oväntat lätt och Karsci och laget förbereder sig för att resa till Australien. Men på vägen inser de att ryssarna inte alls gett upp, utan bara lurat befolkningen till att trappa ner för att sedan slå tillbaka med full styrka. Medan striderna rasar på nytt i Budapest, rasar samma strid i bassängen när Ungern möter Ryssland i OS i Melbourne.

En intressant historisk händelse ligger till grund för Krisztina Godas film. Men det är tyvärr också det enda som är intressant med denna film, som på engelska fått titeln "Children of Glory". Titeln sammanfattar helheten ganska väl, men inte i fråga om handling. Det känns nämligen som att se en extremt amerikansk film. Patriotismen är överdriven, bildberättandet likaså. Den har samma klyschiga dramaturgi och berättarstil som de sämre amerikanska krigsfilmer jag sett. När någon börjar prata om framtiden eller sina känslor för människor och landet vet vi snart att personen i fråga får sätta livet till. Och mycket riktigt. Allt är tillrättalagt och enbart försök till att manipulera åskådaren. Musiken är övertydlig och kärlekhistorien är så sövande banal att jag blir förbannad. Skådespeleriet är också minst sagt svajigt. Ibland rycker filmen upp sig, främst i de inledande och avslutande vattenpoloscenerna. Behållningen för min del innebar att jag fick upp ögonen för den här biten av europeisk historia och att jag kommer läsa mer om de verkliga händelserna. Men den här filmen kan gott hoppas över. Tyvärr.

Då har det kommit en ny trailer för den femtonde säsongen av "Dallas" som just nu spelas in i nämnda stad. Jag ryser lite i början av sekvensen. Men bara i början. Varför pratar kvinnorna för sig och männen för sig om serien? Känns unket och som nånting ur TV-Shop. TNT har ju bombarderat sin hemsida med bakom kulisserna-material under hösten och även om det är intressant att se, så blir jag ärligt talat mer och mer avtänd för varje filmsekvens och foto. Skådespeleriet från de yngre verkar vara aningens hackigt om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Och Jesse Metcalfe sen. Varför måste han vara med?

Det mest upphetsande för min del är hur serien om- och återskapas. Klart är att interiörerna inte alls filmas på Southfork, de har byggts upp i en studio i Dallas och ser ut som ett modernt Southfork skulle kunna se ut invändigt, komplett med ett foto på miss Ellie och Jock (se nedan). Med hallen och trappan som skymtar kan jag helt klart föreställa mig att det är samma byggnad även invändigt. Annars är det mest spännande just nu det rykte som cirkulerar om att Victoria Principal kommer återvända som Pamela Ewing. Hon har alltid uttryckt att det vore patetiskt att komma tillbaka efter så lång tid, så om hon verkligen gör det så måste Cynthia Cidre kommit på riktigt bra omständigheter och en bra story. Den riktiga Pam såg vi senast i "Fall of the House of Ewing", säsongsavslutningen 1987.