Liksom Jojjenito hade jag hört en hel del negativt om Peter Pontikis "Vampyrer". Då jag är på jakt efter filmer som utspelar sig på natten retade den dock min nyfikenhet. Under en natt följer vi Vera och Vanja, två sammanboende systrar. Som titeln antyder är de vampyrer, men en annorlunda sorts blodsugare. De tycks sakna vassa hörntänder och tvingas därför ta till andra metoder för att komma åt offrets blod. När Vera avsmakar en gängmedlem som antastar henne på en klubb hamnar snart systrarna på flykt genom Stockholm med resten av gänget efter sig. Samtidigt får vi ta del av ögonblick ur systrarnas kväll som visar att det inte står rätt till mellan dem heller. Vanja vill inte vara annorlunda längre. En kille hon träffat kan bli räddningen.

"Vampyrer" är bara 70 minuter men känns ändå lite för lång. Den tappar tempo och driv under den sista kvarten. Historien med MC-gänget som är ute efter systrarna hade också kunnat slopas. Lite småspännande blir det ibland, men Vera och Vanja och deras relation är nog intressant i sig. Nattstämningen är också riktigt härlig, inte minst när systrarna besöker en nattöppen biograf som talande nog visar "Night of the Living Dead". Det huvudsakliga temat i "Vampyrer" är att inte passa in. Detta dras aldrig till sin spets. Överlag är filmen ganska beskedlig, men om man som jag inte förväntar sig mer så fungerar den helt okej. Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez har ett bra samspel och ger liv åt ett annars ganska lösryckt manus. Sen flimrar ju självaste GloryBox förbi som statist. "Vampyrer" spretar en del, men helt ointressant är den inte.  

Vampyrer (2008)

Thriller En kommentar


Liksom Jojjenito hade jag hört en hel del negativt om Peter Pontikis "Vampyrer". Då jag är på jakt efter filmer som utspelar sig på natten retade den dock min nyfikenhet. Under en natt följer vi Vera och Vanja, två sammanboende systrar. Som titeln antyder är de vampyrer, men en annorlunda sorts blodsugare. De tycks sakna vassa hörntänder och tvingas därför ta till andra metoder för att komma åt offrets blod. När Vera avsmakar en gängmedlem som antastar henne på en klubb hamnar snart systrarna på flykt genom Stockholm med resten av gänget efter sig. Samtidigt får vi ta del av ögonblick ur systrarnas kväll som visar att det inte står rätt till mellan dem heller. Vanja vill inte vara annorlunda längre. En kille hon träffat kan bli räddningen.

"Vampyrer" är bara 70 minuter men känns ändå lite för lång. Den tappar tempo och driv under den sista kvarten. Historien med MC-gänget som är ute efter systrarna hade också kunnat slopas. Lite småspännande blir det ibland, men Vera och Vanja och deras relation är nog intressant i sig. Nattstämningen är också riktigt härlig, inte minst när systrarna besöker en nattöppen biograf som talande nog visar "Night of the Living Dead". Det huvudsakliga temat i "Vampyrer" är att inte passa in. Detta dras aldrig till sin spets. Överlag är filmen ganska beskedlig, men om man som jag inte förväntar sig mer så fungerar den helt okej. Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez har ett bra samspel och ger liv åt ett annars ganska lösryckt manus. Sen flimrar ju självaste GloryBox förbi som statist. "Vampyrer" spretar en del, men helt ointressant är den inte.  

The Wind of Change, 1985:
Miss Ellie har ställt till det ordentligt. Familjens ärkefiende Jeremy Wendell på Weststar har kommit med ett erbjudande om att köpa de andelar som Ellie, Gary, Ray, Jack och numera Pam/Christopher äger i Ewing Oil. Cliff manar på Pam som är ovetandes om att han samarbetar med Wendell för att klämma åt JR. Cliff ser dessutom fram emot en chefsposition i Ewing Oil om planen lyckas. Miss Ellie låter sig övertygas om att det kommer bli lugn och ro i familjen om de gör sig av med företaget. JR kämpar emot allt vad han kan men får se sig besegras. Samma kväll som miss Ellie anländer till kontoret för att berätta för JR om att hon kommer sälja till Wendell råkar hon höra hur sonen inne på Bobbys kontor talar med sin döde bror om vad som händer och vilka konsekvenser det får: JR tänker lämna Southfork och klippa banden med familjen. Miss Ellie inser sitt misstag och meddelar senare JR att ingen i familjen utom Pam kommer sälja. JR kan inte godta att Wendell ska äga trettio procent och vidhåller därför sina planer. Miss Ellie besöker Pam och berättar om vad som är på gång och ger fina vinkar om att även det man tror är rätt kan vara fel. När Bobby får ett hederpris på Oljebaronernas bal passar Ellie på att utnyttja situationen till att påverka Pams beslut - och lyckas. Men aldrig får JR Ewing vara riktigt nöjd...


The Prize, 1985:
Sue Ellen börjar återvända till livet. Hennes mor, Patricia Shepard, återvänder efter flera års frånvaro och tar genast kommando, så som hon alltid gjort. Patricia är dels arg på JR, dels vill hon hämnas på miss Ellie för att denna inte lagt sig i Sue Ellens och JRs äktenskap. Patricia övertalar Sue Ellen att kräva vårdnaden om John Ross. Och John Ross själv slits mellan föräldrarna vilket resulterar i att han rymmer hemifrån. Ellie hittar honom vid Bobbys gamla trädkoja. Omri Katz är helt strålande i det här avsnittet och främst i den här scenen. Barnskådespelarnas prestationer i "Dallas" verkar ha berott mycket på regissörerna. Här blir samspelet med Barbara Bel Geddes väldigt naturligt.


En Passant, 1985:
Sue Ellen fick vårdnaden om John Ross men JR vägrar ge sig och försöker överklaga, men utan resultat. När Sue Ellen och Patricia anländer för att hämta John Ross inser Sue Ellen att det bara finns en rätt sak att göra. Starkt!

Dallas: Favoritscener XV

TV Kommentera

The Wind of Change, 1985:
Miss Ellie har ställt till det ordentligt. Familjens ärkefiende Jeremy Wendell på Weststar har kommit med ett erbjudande om att köpa de andelar som Ellie, Gary, Ray, Jack och numera Pam/Christopher äger i Ewing Oil. Cliff manar på Pam som är ovetandes om att han samarbetar med Wendell för att klämma åt JR. Cliff ser dessutom fram emot en chefsposition i Ewing Oil om planen lyckas. Miss Ellie låter sig övertygas om att det kommer bli lugn och ro i familjen om de gör sig av med företaget. JR kämpar emot allt vad han kan men får se sig besegras. Samma kväll som miss Ellie anländer till kontoret för att berätta för JR om att hon kommer sälja till Wendell råkar hon höra hur sonen inne på Bobbys kontor talar med sin döde bror om vad som händer och vilka konsekvenser det får: JR tänker lämna Southfork och klippa banden med familjen. Miss Ellie inser sitt misstag och meddelar senare JR att ingen i familjen utom Pam kommer sälja. JR kan inte godta att Wendell ska äga trettio procent och vidhåller därför sina planer. Miss Ellie besöker Pam och berättar om vad som är på gång och ger fina vinkar om att även det man tror är rätt kan vara fel. När Bobby får ett hederpris på Oljebaronernas bal passar Ellie på att utnyttja situationen till att påverka Pams beslut - och lyckas. Men aldrig får JR Ewing vara riktigt nöjd...


The Prize, 1985:
Sue Ellen börjar återvända till livet. Hennes mor, Patricia Shepard, återvänder efter flera års frånvaro och tar genast kommando, så som hon alltid gjort. Patricia är dels arg på JR, dels vill hon hämnas på miss Ellie för att denna inte lagt sig i Sue Ellens och JRs äktenskap. Patricia övertalar Sue Ellen att kräva vårdnaden om John Ross. Och John Ross själv slits mellan föräldrarna vilket resulterar i att han rymmer hemifrån. Ellie hittar honom vid Bobbys gamla trädkoja. Omri Katz är helt strålande i det här avsnittet och främst i den här scenen. Barnskådespelarnas prestationer i "Dallas" verkar ha berott mycket på regissörerna. Här blir samspelet med Barbara Bel Geddes väldigt naturligt.


En Passant, 1985:
Sue Ellen fick vårdnaden om John Ross men JR vägrar ge sig och försöker överklaga, men utan resultat. När Sue Ellen och Patricia anländer för att hämta John Ross inser Sue Ellen att det bara finns en rätt sak att göra. Starkt!


Frågan som kriminalinspektör Falk ställer sig är: varför? Varför gick konflikten mellan nynazisterna och ungdomarna med invandrarbakgrund så långt att ett dödsoffer krävdes. Falk återberättar händelseförloppet samtidigt som vi får se det hela utspela sig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om David Flamholcs "Nattbuss 807". Manuset, skrivet av regissörens far, är hemskt. Filmen baseras på en sann händelse och tydligen ville Leon Flamholc egentligen göra en dokumentär om det. Istället blev det en spelfilm. Även om manuset inte håller på långa vägar så är skådespeleriet med några få undantag desto värre. Dessutom är ljudläggningen med samma nivå på replikerna hela tiden vedervärdig vilket får alla att låta extra onaturligt. Det låter helt enkelt som att alla är dubbade och att man inte ens försökt få det att se snyggt ut. Eftersom munrörelserna inte alltid hänger med orden kanske allt också dubbades i efterhand. "Nattbuss 807" kom 1997 men ser ut att vara gjord i början av nittiotalet. Filmen är en rörig soppa. Töntfaktorn är oavsiktligt hög. Höjdpunkten är Babben Larsson som full busspassagerare och när den sekvensen överträffar filmens budskap och tema skulle jag vilja påstå att man misslyckats ganska ordentligt.   

Nattbuss 807 (1997)

Thriller 3 kommentarer


Frågan som kriminalinspektör Falk ställer sig är: varför? Varför gick konflikten mellan nynazisterna och ungdomarna med invandrarbakgrund så långt att ett dödsoffer krävdes. Falk återberättar händelseförloppet samtidigt som vi får se det hela utspela sig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om David Flamholcs "Nattbuss 807". Manuset, skrivet av regissörens far, är hemskt. Filmen baseras på en sann händelse och tydligen ville Leon Flamholc egentligen göra en dokumentär om det. Istället blev det en spelfilm. Även om manuset inte håller på långa vägar så är skådespeleriet med några få undantag desto värre. Dessutom är ljudläggningen med samma nivå på replikerna hela tiden vedervärdig vilket får alla att låta extra onaturligt. Det låter helt enkelt som att alla är dubbade och att man inte ens försökt få det att se snyggt ut. Eftersom munrörelserna inte alltid hänger med orden kanske allt också dubbades i efterhand. "Nattbuss 807" kom 1997 men ser ut att vara gjord i början av nittiotalet. Filmen är en rörig soppa. Töntfaktorn är oavsiktligt hög. Höjdpunkten är Babben Larsson som full busspassagerare och när den sekvensen överträffar filmens budskap och tema skulle jag vilja påstå att man misslyckats ganska ordentligt.