Liksom Jojjenito hade jag hört en hel del negativt om Peter Pontikis "Vampyrer". Då jag är på jakt efter filmer som utspelar sig på natten retade den dock min nyfikenhet. Under en natt följer vi Vera och Vanja, två sammanboende systrar. Som titeln antyder är de vampyrer, men en annorlunda sorts blodsugare. De tycks sakna vassa hörntänder och tvingas därför ta till andra metoder för att komma åt offrets blod. När Vera avsmakar en gängmedlem som antastar henne på en klubb hamnar snart systrarna på flykt genom Stockholm med resten av gänget efter sig. Samtidigt får vi ta del av ögonblick ur systrarnas kväll som visar att det inte står rätt till mellan dem heller. Vanja vill inte vara annorlunda längre. En kille hon träffat kan bli räddningen.

"Vampyrer" är bara 70 minuter men känns ändå lite för lång. Den tappar tempo och driv under den sista kvarten. Historien med MC-gänget som är ute efter systrarna hade också kunnat slopas. Lite småspännande blir det ibland, men Vera och Vanja och deras relation är nog intressant i sig. Nattstämningen är också riktigt härlig, inte minst när systrarna besöker en nattöppen biograf som talande nog visar "Night of the Living Dead". Det huvudsakliga temat i "Vampyrer" är att inte passa in. Detta dras aldrig till sin spets. Överlag är filmen ganska beskedlig, men om man som jag inte förväntar sig mer så fungerar den helt okej. Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez har ett bra samspel och ger liv åt ett annars ganska lösryckt manus. Sen flimrar ju självaste GloryBox förbi som statist. "Vampyrer" spretar en del, men helt ointressant är den inte.  

The Wind of Change, 1985:
Miss Ellie har ställt till det ordentligt. Familjens ärkefiende Jeremy Wendell på Weststar har kommit med ett erbjudande om att köpa de andelar som Ellie, Gary, Ray, Jack och numera Pam/Christopher äger i Ewing Oil. Cliff manar på Pam som är ovetandes om att han samarbetar med Wendell för att klämma åt JR. Cliff ser dessutom fram emot en chefsposition i Ewing Oil om planen lyckas. Miss Ellie låter sig övertygas om att det kommer bli lugn och ro i familjen om de gör sig av med företaget. JR kämpar emot allt vad han kan men får se sig besegras. Samma kväll som miss Ellie anländer till kontoret för att berätta för JR om att hon kommer sälja till Wendell råkar hon höra hur sonen inne på Bobbys kontor talar med sin döde bror om vad som händer och vilka konsekvenser det får: JR tänker lämna Southfork och klippa banden med familjen. Miss Ellie inser sitt misstag och meddelar senare JR att ingen i familjen utom Pam kommer sälja. JR kan inte godta att Wendell ska äga trettio procent och vidhåller därför sina planer. Miss Ellie besöker Pam och berättar om vad som är på gång och ger fina vinkar om att även det man tror är rätt kan vara fel. När Bobby får ett hederpris på Oljebaronernas bal passar Ellie på att utnyttja situationen till att påverka Pams beslut - och lyckas. Men aldrig får JR Ewing vara riktigt nöjd...


The Prize, 1985:
Sue Ellen börjar återvända till livet. Hennes mor, Patricia Shepard, återvänder efter flera års frånvaro och tar genast kommando, så som hon alltid gjort. Patricia är dels arg på JR, dels vill hon hämnas på miss Ellie för att denna inte lagt sig i Sue Ellens och JRs äktenskap. Patricia övertalar Sue Ellen att kräva vårdnaden om John Ross. Och John Ross själv slits mellan föräldrarna vilket resulterar i att han rymmer hemifrån. Ellie hittar honom vid Bobbys gamla trädkoja. Omri Katz är helt strålande i det här avsnittet och främst i den här scenen. Barnskådespelarnas prestationer i "Dallas" verkar ha berott mycket på regissörerna. Här blir samspelet med Barbara Bel Geddes väldigt naturligt.


En Passant, 1985:
Sue Ellen fick vårdnaden om John Ross men JR vägrar ge sig och försöker överklaga, men utan resultat. När Sue Ellen och Patricia anländer för att hämta John Ross inser Sue Ellen att det bara finns en rätt sak att göra. Starkt!

Frågan som kriminalinspektör Falk ställer sig är: varför? Varför gick konflikten mellan nynazisterna och ungdomarna med invandrarbakgrund så långt att ett dödsoffer krävdes. Falk återberättar händelseförloppet samtidigt som vi får se det hela utspela sig.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om David Flamholcs "Nattbuss 807". Manuset, skrivet av regissörens far, är hemskt. Filmen baseras på en sann händelse och tydligen ville Leon Flamholc egentligen göra en dokumentär om det. Istället blev det en spelfilm. Även om manuset inte håller på långa vägar så är skådespeleriet med några få undantag desto värre. Dessutom är ljudläggningen med samma nivå på replikerna hela tiden vedervärdig vilket får alla att låta extra onaturligt. Det låter helt enkelt som att alla är dubbade och att man inte ens försökt få det att se snyggt ut. Eftersom munrörelserna inte alltid hänger med orden kanske allt också dubbades i efterhand. "Nattbuss 807" kom 1997 men ser ut att vara gjord i början av nittiotalet. Filmen är en rörig soppa. Töntfaktorn är oavsiktligt hög. Höjdpunkten är Babben Larsson som full busspassagerare och när den sekvensen överträffar filmens budskap och tema skulle jag vilja påstå att man misslyckats ganska ordentligt.   

Inspelningen har tydligen börjat för tre nya avsnitt av "Absolutely Fabulous" med anledning av seriens tjugoårsjubileum nästa år. Jag hoppas verkligen Jennifer Saunders inte gör om det som var fel med seriens två sista säsonger och julspecialen "White Box". Samtliga i grundensemblen, det vill säga Saunders, Joanna Lumley, Julia Sawalha, June Whitfield och Jane Horrocks kommer medverka. Jag håller tummarna för att det blir ett kärt återseende. Läs mer här.

Placebohoe tipsade tidigare om den mastiga dokumentären "Never Sleep Again: The Elm Street Legacy" och jag kan inte annat än hålla med om att den är väldigt sevärd. Jag tog mig ju igenom samtliga filmer i "A Nightmare on Elm Street"-serien här i bloggen i höstas och även om jag inte är förtjust i filmerna så hade jag stor behållning av dokumentären. Med en speltid på fyra timmar hinner man täcka in det mesta och det finns tid till att fördjupa sig inom varje film. Lite kaka på kaka blir det kanske med att använda Heather Langenkamp både som berättarröst och informant. Det roligaste är intervjuerna med de skådespelare som vanligtvis inte kommer till tals kring de här filmerna. Det gäller inte minst ungdomsgänget och Priscilla Pointer från "Dream Warriors". Den sistnämnda delar med sig av en intressant anekdot kring sin psykologkaraktär. Men trots detta saknar jag ändå intervjuer med Patricia Arquette och Johnny Depp. Tror de hade kunnat tillföra en hel del.

Det märks att "Never Sleep Again" har fansen som målgrupp. Bortsett från att den andra filmen i serien totalsågas så behandlas de andra filmerna väldigt snällt och okritiskt. Det är också intressant att man verkar se publiktillströmning som ett tecken på att man gjort en bra film när flera andra faktorer kan spela in för att folk ska ta sig till biografen. "Never Sleep Again" rekommenderas verkligen. Den erbjuder trots allt en intressant inblick i filmserien. En varning ska dock utfärdas: Renny Harlin är lika ödmjuk och insiktsfull som alltid...  

Nej, det är inte dags för ännu en filmserie. Ej heller tar jag upp denna film på grund av att ännu ett försök att till mjölka pengar ur konceptet är på tapeten. Ansvaret för detta ligger däremot helt och hållet på Aficionadon som tipsade om Discshops vansinnesrea på "Planet of the Apes". Självklart rör det sig om originalet, Tim Burtons magplask försvann ur samlingen för flera år sen och tilläggas bör att den hamnade där av ett pinsamt misstag till att börja med. Hur som helst...

Ett gäng amerikanare är på väg genom rymden för att utforska en planet. De har offrat allt de hade på Jorden eftersom tideräkningen är en annan i rymden. Efter en våldsam kraschlandning upptäcker Taylor (Charlton Heston) att tvåtusen år passerat sedan de åkte. Expeditionens enda kvinna har dött under resans gång och eftersom de övriga två förutom Taylor också är män inser de att något nytt liv inte kommer sättas på planeten. Att där redan finns liv står snart klart för trion, men det hela är förvirrande. Än mer konstigt blir det när det visar sig att aporna tycks ha bytt plats med människorna i hierarkin...

"Planet of the Apes", i regi av Franklin J. Shaffner (även bl a "The Boys from Brazil") är inte direkt spännande. Den första halvtimmen är väldigt stämningsfull men ironiskt nog börjar filmen snubbla en aning när aporna gör entré. Maskerna är otroligt stela och jag har svårt för att inte tänka på dem som skådespelare i dräkter. Att vissa försöker efterlikna apors rörelsemönster och andra inte spräcker också illusionen. Samtidigt lyckas främst Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans tränga igenom maskerna till stor del. Deras samspel med Heston fungerar alldeles utmärkt. Men temat och tankegångarna i filmen är dess största tillgång. "Planet of the Apes" väcker en massa tankar. Det hela må vara upp och ner men de styrande aporna är precis lika blåsta som människorna. Dessutom kretsar en stor del av problematiken kring evolutionen kontra religionen vilket är både intressant och engagerande. Hur värderar man liv och vem får värdera? Den starkaste? Ibland förvandlas filmen till ett välregisserat kammarspel och det slår mig att man faktiskt skulle kunna omarbeta manuset för teaterscenen. Just nämnda tema och problematik gör att "Planet of the Apes" är sevärd och såklart aktuell än idag (skrämmande nog). Trots detta väcks inget intresse av att se om de övriga filmerna i serierna. Kanske för att det mesta ändå verkar rymmas i denna. Fotot är inspirerat, likaså hur Schaffner använder sig av de andra berättarkomponenterna, inte minst Jerry Goldsmiths musik. Och slutscenen är såklart en riktigt ångestfylld klassiker.

Journalisten Karen White hjälper polisen i ett försök att fånga seriemördaren Eddie Quist. Nyhetskanalen som Karen arbetar för kan såklart följa dramat från första parkett. Karen möter Eddie och det hela slutar med att den sistnämnde skjuts ihjäl. Trots att mardrömmen borde vara över har den för Karen bara börjat. Hon minns händelsen med förvirring och inser att hon aldrig riktigt såg Eddie. Hon plågas dessutom av mardrömmar. Dr Waggner föreslår att Karen och hennes man Bill ska tillbringa ett par veckor på hans koloni för att Karen ska vila upp sig och genom terapi bearbeta sin upplevelse. Men på kolonin har en rad märkliga typer samlats. Karens två kollegor undersöker Eddie Quists historia och upptäcker att han kan ha trott sig vara en varulv. På kolonin hör Karen något yla i skogen om nätterna...

"The Howling" verkar vara en film som man ska vara på rätt humör för att få ut något av. Den är förvisso genomarbetad, vilket kännetecknar de filmer jag sett av regissören Joe Dante. Men samtidigt är den lite tam. Det är svårt att inte jämföra den med "An American Werewolf in London". Man satsar mycket på snygga effekter och väl valda miljöer och skådespelare, men det räcker liksom inte. I jämförelse med alla de usla uppföljare som "The Howling" fick framstår originalet som en fantastisk film. Men faktum är att jag vid denna omtitt upplevde den som... tråkig. Den är inte obehaglig och heller inte särskilt engagerande. Dee Wallace är som alltid sevärd, även om hon inte riktigt verkar tro på historien i den här filmen. Kanske är det därför jag inte heller köper den.

Åttiotalet var fantastiskt på många sätt och visst kan jag förstå att det finns ett romantiskt skimmer även över Staffan Hildebrands filmer. Men alltså jag orkar inte. "Stockholmsnatt" är bara 45 minuter men sataniskt seg. Hildebrand fastställer sin totala oförmåga till personregi eller att berätta en historia. Intressant nog är Paolo Roberto trots sitt överspel mindre enerverande än idag. Kanske för att han bara får leverera färdigskrivna repliker och inte sina egna visdomar (trots att filmen bygger på hans då korta liv). "Stockholmsnatt" är knappt godkänd ens som kuriosa. Töntigt, dåligt, stelt och fullpackat med moralkakor och pekpinnar. Staffan Hildebrand ville nog mycket, men hans okunskap om filmen som berättarmedium slår sönder allt.    

Rock Bottom, 1985:
Bobbys testamente ska läsas upp. Som om inte detta vore nog är oron i familjen stor eftersom Sue Ellen är försvunnen. George O. Petrie medverkade i hela serien som familjens advokat Harv Smithfield och här får han jobba som aldrig förr. Framförallt Barbara Bel Geddes, Larry Hagman och Victoria Principal är helt outstanding i den här scenen. Se bara den förstnämndas blick när Bobbys brev nämner vildhästen som han och Gary träffade på som barn. Och så slutet sedan, där de två fienderna plötsligt förs samman!


Those Eyes, 1985:
Efter Bobbys död spårar Sue Ellens alkoholism ur fullständigt. Hon hamnar på gatan och får ett psykiskt sammanbrott. Till slut super hon nästan ihjäl sig och vaknar helt förstörd i en fängelsecell. Någon vidare beskrivning behövs egentligen inte. Det här är Linda Grays stora stund.


Those Eyes, 1985:
Miss Ellie och Clayton lyckas spåra en kvinna som tagits in för avgiftning och som kan vara Sue Ellen. Otäckt och starkt. Det är just Sue Ellens storyline i början av drömsäsongen som gör mig ilsken över att det bortförklarades som en dröm. Efter drömmen slutar hon bara dricka tvärt.


Those Eyes, 1985:
Miss Ellie får sig serverat ett sanningens ord från den läkare som räddat livet på Sue Ellen. Nu är det slut med att låtsas som om problemen inte är så stora som de egentligen är. Läkaren gestaltas antagligen av en lokal skådespelare från Dallas och han är precis rätt i rollen.

Rino har aldrig varit med en tjej. Han lever ett sunkigt liv med mängder av porr i sin farmors gamla lägenhet som familjen äger efter hennes död. Att Rinos bästa vän Fillip är lika sexfixerad han sporrar knappast Rino till att ta tag i sitt liv. Fillip verkar dessutom ganska nöjd med att någon är en större loser än han själv. I hemlighet tecknar Rino fräcka serier om en tjock och ensam noshörning som ibland förvandlas till Kapten Kuk, superhjälten som kämpar för att även tjocka människor ska ha rätt till närhet och kärlek. En dag meddelar Rinos pappa utan vidare förvarning att sonen kommer få en inneboende. Svenska Malin flyttar in redan ett par dagar senare. Rino faller för henne direkt, inte minst för att hennes närvaro förändrar hans liv till det bättre. Åtminstone till en början... 

Jag vågar påstå att om denna film kommit från Sverige så hade resultatet blivit helt urspårat. Norrmännen är på frammarsch med skräckfilmen och uppenbarligen har de en del att komma med även i andra genrer. Jag vet inte vad man ska sortera "Fatso" som. Som ett komiskt drama kanske. Regissören Arild Fröhlich lyckas skapa en märklig och engagerande film med "Fatso". Ibland är den rena lyteskomiken, ibland följer den gamla invanda mallar. Ibland blir den otroligt rolig, mest för dråpligheten, ibland är den mer fyndigt rolig. Plötsligt blir den gravallvarlig och otroligt känslosam. Och hemsk. Jag både skrattar högt och blir berörd. Och bäst av allt: Fröhlich undviker alla de fallgropar som i alla fall jag då och då oroar mig för att han ska falla i. "Fatso" är ingen vacker film och det är den största styrkan med den. Alla är både goda och onda. Kanske därför igenkänningsfaktorn till och från blir rätt hög. 

Nils Jørgen Kaalstad är riktigt bra som Rino. Han lyckas ge karaktären ett djup samtidigt som han är riktigt vass med de komiska poängerna. Att Rino också går från inledningens äckel till en karaktär man får empati för är nog också Kaalstads förtjänst. Svenska Josefin Ljungman spelar Malin, en karaktär som påminner om alla roller som jag sett henne i. Hoppas att hon inte förblir typecasted, det är hon en alldeles för bra skådespelerska för. Kyrre Hellum som Fillip bör såklart också nämnas. Hans första scen är helt sanslös. "Fatso" var en glad överraskning och jag rekommenderar den verkligen. Sjuk, rolig och gripande.

1992 kom boken "Jag saknar dig, jag saknar dig" av Peter Pohl och Kinna Geith. Den baserades på den sistnämnas erfarenheter kring att förlora sin tvillingsyster vid tretton års ålder. Och nu har alltså Anders Grönros filmatisering äntligen fått premiär efter att filmen varit klar minst ett år. Den följer boken väldigt väl med vissa egna utsvävningar eller förändringar.

Cilla och Tina är två femton år gamla systrar, tvillingar dessutom, som är väldigt olika. Cilla brinner för teatern, gärna den slags som förändrar världen och gör en skillnad. Tina å andra sidan är mer upptagen av killar och blir konstant kär i nya killar. Syskonens relation till varandra är inte helt enkel. De både bråkar och slåss. Trots detta är de oskiljaktiga, inte minst när det verkligen gäller. Relationen till pappan är minst lika komplicerad, för att inte tala om franska farmor. En morgon försover sig tjejerna. Det är dessutom mammas födelsedag och de ska först hinna gratta henne innan de tvingas rusa till bussen. På ett ögonblick förändras allt. Cilla blir påkörd av systrarnas vän Martin. Hon dör. Och kvar blir Tina.

Av orsaker som jag nämnde här var det inte helt lätt att hålla sig opartisk till "Jag saknar dig", men jag tror ändå jag lyckades med den biten ganska bra. Faktum är att skådespeleriet från de yngre överlag är riktigt bra om man borträknar en del stelhet eller överspel från vissa. Det känns väldigt ärligt, för den skull inte alltid helt naturligt men det onaturliga leder ofta till medvetet roliga poänger eller vändpunkter. Många av ungdomarna gör sina karaktärer till levande varelser och det är både imponerande och rörande. Hanna och Erica Midfjäll bör såklart särskilt nämnas. Den sistnämnda får dra tyngsta lasset och är fenomenal i sorgescenerna. Men det där med sorgen som präglar "Jag saknar dig" är också lite av ett problem. Det är förvisso inte en film man slötittar, men jag tycker Anders Grönros vräker på för mycket ibland med långa reaktioner och scener där skådespelarna ska förmedla sina känslor utan ord. Det blir nästan som en känslomanipulation som inte fyller någon egentlig funktion. Vi vet ju redan hur Tina mår eller hur hon känner. Det är också lite vanskligt att plocka repliker rakt av ur boken. Sådant som fungerar bra i skriven form fungerar inte nödvändigtvis när det ska sägas eller gestaltas på film. 

"Jag saknar dig" är en rejält tung och sorglig film. Det snyftades friskt i biosalongen och visst hade jag själv fuktiga ögon till och från. Men lika berörd som av boken blev jag ändå inte. Kanske för att det var så otroligt mycket att ta in på en och samma gång. Därför tänker jag helt klart se om filmen i framtiden. Den är absolut sevärd. Det finns en grovhet i utförandet, både i hur manuset gestaltats och hur det har filmats och jag gillar det. Trots att temat är döden och sorg ger nämnda grovhet liv åt berättelsen. Boken rekommenderas också. En stor styrka i både boken och filmen är att systrarnas relation och liv inte är helt rosenrött innan Cilla dör. Det känns äkta och för mig är det det som gör att jag berörs av den fortsatta berättelsen om Tina.   

Jag vet inte i hur många år jag planerat att se om Sam Raimis debutklassiker "Evil Dead". Men plötsligt kände jag att det var dags. När DVD-menyn dök upp på TV-skärmen insåg jag att jag nog aldrig ens sett den i nämnda format tidigare. Antagligen har jag bara uppdaterat från VHS till DVD utan att se själva filmen. Det lustiga är att jag upplevde "Evil Dead" exakt på samma sätt som första gången jag såg den för en herrans massa år sen.

Ett kompisgäng med rådige Ash i spetsen har hyrt en stuga i skogen. Stugan ligger på en mycket speciell plats och redan från start händer det konstiga saker. Ashs syster Cheryl verkar vara extra mottaglig för märkligheterna. Något verkar vara vaka över stugan. När gänget hittar en gammal bandspelare som en tidigare hyresgäst lämnat efter sig brakar helvetet lös på allvar. Cheryl blir besatt och snart följer de andra samma öde - en efter en...



Första halvtimmen är både stämningsfull och lite obehaglig, något som fotot bidrar till. Raimi använder också tystnad, musik och ljudeffekter på ett väldigt effektivt sätt. När sedan demonbesattheten sätter igång pendlar Raimi mellan komedi och skräck vilket gör det hela ännu obehagligare enligt mig. Men det är också här filmen börjar haka upp sig lite. Jag kan bara konstatera att mitt tidigare intryck fortfarande stämmer: första halvan av "Evil Dead" är bra, på sina ställen till och med riktigt bra, medan andra halvan känns tjatig och utdragen. Skådespeleriet fungerar ganska bra men jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått den kultstatus som Bruce Campbell fått efter denna filmserie. Effekterna gör det de ska och förstärks i vissa scener av ljud eller foto. "The Evil Dead" har sammantaget helt klart ett underhållningsvärde än idag. Jag vet inte om den massakrerade versionen som fanns på VHS även getts ut på DVD men se till att isåfall få tag i den oklippta. Det är inte bara våld som är bortklippt från den förstnämnda. De två uppföljarna kan dock enligt mig lätt hoppas över.

Agnieszka Hollands "Olivier, Olivier" är baserad på en verklig händelse även om karaktärer och omständigheter ändrats en hel del. En dag försvinner nio-årige Olivier när han är på väg till sin sjuka farmor. Det är som om jorden slukat honom. Grannen Marcel var den siste som såg Olivier och märkte inget särskilt hos pojken. Efter denna händelse krackelerar familjen, som var dysfunktionell till att börja med, fullständigt. Pappa Serge tar ett veterinärjobb i Afrika. Kvar blir mamma Elisabeth och Oliviers äldre syster Nadine. Den lokala polisinspektören har ihärdigt sökt efter Olivier men letandet är resultatlöst och till slut kommer den dagen då inspektören måste ge upp. Han besöker Elisabeth och Nadine en sista gång innan han flyttar till Paris.

Sex år passerar. Inspektören arbetar fortfarande i Paris. En dag haffas en torsk och en prostituerad. Den sistnämnde är bara en tonåring och inspektören upptäcker att den unge pojken inte bara har en likadan röd keps som Olivier bar vid försvinnandet. Killen är dessutom lik Olivier till utseendet. Än mer komplicerat blir det när det visar sig att han känner till viktiga datum och namn kring familjen. Snart råder inga tvivel om att man funnit Olivier. Mamma Elisabeth hämtar hem honom. Serge återvänder. Den enda som tvivlar på Olivier är Nadine. Hon är inte beredd att acceptera honom trots att han vet så mycket. Kanske beror det på att hon får känslor för honom som inte direkt handlar om syskonkärlek...

Jag har sett "Olivier, Olivier" tre gånger nu. Första gången var när den gick på TV i mitten av nittiotalet, andra gången när jag fick den på DVD för några år sedan och senast var igår kväll vid en omtitt. Jag förstår den fortfarande inte fullt ut och det är väl kanske det som fascinerar mig. Mer ingående än sammanfattningen ovan tänker jag inte bli i syfte att undvika spoilers. Skådespeleriet är riktigt bra, likaså regin. Manuset svajar på sina ställen och ibland blir det lite pretentiöst, men det kan jag ha överseende med. Familjens smärta och förvirring känns väldigt äkta. Zbigniew Preisners musik förtjänar som vanligt att omnämnas. Två varningar bör väl utfärdas: filmen ger inga klara svar kring Oliviers identitet även om det verkar som det och "Olivier, Olivier" innehåller dessutom en av filmhistoriens otäckaste scener. Detta är dock ingen anledning att inte se den. Rekommenderas!

Mustafa har bara tjejer i huvudet, men de är inte lika intresserade av honom som han är av dem. Det blir inte bättre av pressen från fotbollslaget som för statistik över hur många tjejer lagmedlemmarna har varit med. Linnea har det inte lätt hon heller. Hon är bara intresserad av en kille som hon träffade på semestern. Men han ignorerar hennes kontaktförsök och nu upptäcker Linnea att hon dessutom är gravid. Genom diverse omständigheter blir Mustafa förväxlad med en italiensk fotbollsspelare under Gothia Cup. I samma veva korsas hans vägar med Linneas. Mustafa blir den coole Massimo. Men kommer Linnea förbli intresserad av honom ifall hon får veta hans verkliga identitet?

Jens Jonsson har skrivit manus och Mani Maserrat-Agah har regisserat "Ciao Bella". Trots den skruvade handlingen skiljer sig filmen föga från andra ungdomsfilmer i det avseendet. De krystade dialogerna och scenerna finns också med. Ena sekunden är "Ciao Bella" en tokig komedi, i nästa ett gravallvarligt drama. Som så ofta fungerar inte växlingarna, vilket är synd eftersom filmen har potential för just det. Även om jag skrattar ibland så blir jag inte berörd. Skådespeleriet fungerar överlag helt okej bortsett från överspel från en och annan. Men den verkliga styrkan med "Ciao Bella" är att både manusförfattare och regissör otvivelaktigt står på de unga karaktärernas sida. Och den hållningen blir jag däremot berörd av. Hur barnslig handlingen än kan bli ur en vuxens perspektiv så intas inte den attityden av filmmakarna. Det tror jag främst leder till att målgruppen kan tycka om den och det är fint. Ur det perspektivet blir "Ciao Bella" plötsligt en viktig ungdomsfilm. Det känns som om den verkligen är gjord för ungdomar ur ett ärligt ungdomsperspektiv. Att den sedan vill för mycket med identitetskriser, tonårsgraviditet, sex, familjeförhållanden och så vidare, överskuggas av den totala avsaknaden av både synliga och dolda pekpinnar. Fint! 

Så har jag då tagit steget och gjort en separat fotoblogg som återfinns här! Med andra ord blir den här bloggen en renodlad filmblogg framöver, vilket den ju till största del redan varit.

Den här gången blir det inga enskilda scener, utan helt enkelt hela det första avsnittet i drömsäsongen, "The Family Ewing". Ursprungligen var de två första episoderna ett långfilmslångt avsnitt och även om jag såklart hade föredragit originalet på DVD måste jag erkänna att jag tycker de verkar fungera bäst var för sig. Bortsett från scenen med Jenna och Charlie i stallet och den hemska scenen där Dusty klubbar ner Sue Ellen och bär ut henne från baren som en neanderthalare så innehåller avsnittet så många av mina favoritscener att det är lika bra att jag lägger upp hela. Barbara Bel Geddes är tillbaka som miss Ellie och får jobba hårt. Varje scen i första akten är otroligt stark, ackompanjerade av Jerrold Immels kanske bästa musik. I övrigt gillar jag särskilt scenen vid trädkojan där Ellie berättar om sönernas uppväxt och relationen till Jock. För första gången uttrycks det som bara varit antydningar. Och den korta sekvensen med JR och Bobbys assistent Phyllis är kanske den allra starkaste. För första och enda gången är de på samma våglängd genom sin gemensamma sorg. Det enda som stör mig i den fina och lågmälda begravningsscenen är att producenterna sparat pengar genom att inte skicka gästskådespelarna till filmningen i Dallas. George O Petries karaktär Harve Smithfield får förvisso vara med, men var är Sly, Phyllis och Kendall från Ewing Oil? Och var är kartellens Marilee Stone, Jordan Lee och Andy Bradley? Och Southforks Teresa? Bobbys häst får i alla fall vara med så man får väl vara glad för det lilla... 

Ännu en skådespelarlegend har avlidit. Sif Ruud har gått ur tiden. Hon medverkade i allt från Hemsöborna till Madicken, från Åsa-Nisse till Bergman, julkalendern och Hillman-deckare. För mig kommer hon nog alltid vara synonym med de kärva karaktärer hon gjorde och som trots kärvheten var så lätta att tycka om.

Blanche DuBois kommer på besök hos sin syster Stella i New Orleans. Redan från början kan vi ana att en kulturkrock av betydelse är på gång. Blanche var den som stannade hemma och kämpade för släktgodset medan Stella gav sig av. Nu är den sistnämnde gift med den råbarkade Stanley som super, spelar och får våldsamma vredesutbrott. Blanche gör allt för att upprätthålla fasaden och framstå som en riktig dam, något som är svårt i det turbulenta hushållet. Stanley börjar luska i Blanches förflutna och upptäcker att hon inte är den fina damen som hon vill framstå som. Besöket förvandlas till en vistelse på obestämd tid och Stanley börjar få nog av det. Eller gör han verkligen det?

Det är många år sedan jag läste Tennessee Williams pjäs, på svenska "Linje Lusta", men jag minns att jag gillade den. Den här klassiska filmatiseringen med manus av Williams i regi av Elia Kazan är otroligt genomarbetad. Skådespeleriet är i toppklass, inte minst när det gäller Vivien Leigh och Marlon Brando. Den sistnämnde fick trots sin nominering inte någon Oscar. Varsin statyett delades däremot ut till Vivien Leigh samt Kim Hunter och Karl Malden för bästa biroller. Samtliga fyra hade tidigare medverkat i uppsättningar på Broadway och i London.



Filmens upplägg påminner i grunden om ett kammarspel på scen. Det mesta utspelar sig i Stella och Stanleys lägenhet. Fotot består till stor del av väldigt täta bilder. Kazan har lyckats skapa en minst sagt laddad stämning och även om berättelsen är rätt typisk i det avseendet att en karaktär anländer och att allas motiv och bakgrundhistorier kommer leda till en upplösning av något slag, så ger skådespelarna tyngd till det hela genom sina prestationer. Jag avskyr Blanche, Stella och Stanley samtidigt som jag tycker om dem. Som ett fan av "Gone with the Wind" kan jag konstatera att Vivien Leigh här gör ännu en stark slutscen, precis som i nämnda film. 

"A Streetcar Named Desire" är helt klart sevärd. Samtidigt har den här filmatiseringen, inte minst genom dess nämnda form, gjort mig intresserad av att se en scenuppsättning av pjäsen. Vissa scener blir lite för långa i filmen vilket till och från påverkar mitt engagemang, dock inte tillräckligt för att helheten ska drabbas. Med andra ord: filmen rekommenderas. Även om man inte intresserar sig för berättelsen tänker jag mig att den är sevärd för skådespeleriet. 

Jag vet. Affischen borde ha fungerat tillräckligt som varning. Men vad kan jag säga? Jag är ju som sagt känd i vissa kretsar som "självplågaren". Men jag ska bespara er en resumé av den icke-existerande handlingen. "Kärlek 3000" är unik. Inte för att den är unikt dålig, utan för att ingen nog lyckats med bedriften att göra en kärleksfilm ur en stalkers perspektiv. Shahriyar Latifzadeh står för manus och regi. Tyvärr har han även gett huvudrollen till sig själv. Och här kommer stalker-teorin in, för det beteendet är det enda naturliga i Latifzadehs skådespeleri samtidigt som omedvetenheten om stalkertendeserna hos karaktären genomsyrar både manus och regi. Hanna Alström kämpar på mot meningslösheten utan att lyckas, likaså Henrik Lundström och Peter Eggers som kompisarna.

Filmen börjar med att ursäkta sig för att den inte kommer innehålla våld, sex, onda karaktärer, komplicerade relationer osv. Med andra ord har man i alla fall anständighet att gå ut med en varning innan. Efter varningen får vi en sammanfattning av det som väntar med de "viktigaste" delarna ur filmen, förtydligade av berättarrösten. Även här ges alltså publiken chans att rädda sig. Sedan brakar helvetet lös och vi får se ett uselt gestaltat manus fullproppat med klyschor och kloka ord som helt saknar innehåll. Alla framstår som förvirrat babblande galningar. Jag kan inte låta bli att misstänka att Shahriyar Latifzadeh inspirerats av Roberto Benigni, främst i "La Vita e Bella". Skillnaden mellan dem är väl att Benigni i nämnda film både är en strålande skådespelare och inte minst en kompetent regissör. Soundtracket till "Kärlek 3000" är, bortsett från The Sims-låtarna, helt okej men jag har aldrig tidigare sett en film där bilderna förstör musiken på samma sätt. Fotot är horribelt. Latifzadeh gör allt han kan för att manipulera åskådaren till att känna någonting, men resultatet blir helt tvärtom. Dessutom är handlingen korkad, karaktärerna likaså. Som tack för att man genomlider hela spektaklet serveras en äcklig sensmoral i slutet. "Kärlek 3000" är helt klart något av det absolut sämsta som producerats i det här landet. Den är ett bevis på att även den största vilja att göra något fint kan slå om till ondska...

1939. En kvinna som arbetar på slakteriet föder plötsligt ett deformerat barn som lämnas att dö i soporna. Det hittas dock av en kvinna som letar efter slaktrester att äta. Hon hör till familjen Hewitt och tar med barnet till familjens stora gods. De döper honom till Thomas. Augusti 1969. Slakteriet läggs ner på uppmaning av hälsovårdsnämnden. Den nu vuxne Thomas Hewitt uppskattar dock inte att förlora jobbet och dödar sin chef. Det är början på fritt utlopp för Hewitts vansinne. Samtidigt är två bröder på väg med sina flickvänner genom Texas för att infinna sig i Austin och därifrån åka till Vietnam. Det den yngre brodern inte berättat är att han istället tänker fly till Mexico för att undkomma kriget. En olycka gör dock att de fyra skyltdockorna, förlåt, ungdomarna, snart befinner sig i livsfara. De kommer spela en avgörande roll i att Thomas Hewitt förvandlas till Leatherface.

Självklart skulle remaken få en uppföljare. Regiuppdraget gick till Jonathan Liebesman och han kopierar i stort sett den stil som Marcus Nispel byggde första filmen på. Även om det är fantasilöst så finns det mer som passar in under den benämningen. För fantasilöst är en bra sammanfattning av filmen. Varenda karaktärs utseende eller beteende i remaken ska man förklara i denna film. Problemet är bara att det inte är särskilt intressant. Familjemedlemmarna återvänder från den förra filmen, givetvis också R. Lee Ermey som får fritt spelrum som den galne, falske sheriffen. Ermey stjäl showen, vilket å andra sidan kanske inte är så svårt i skådespelarsällskapet. Andrew Bryniarski upprepar rollen som Leatherface utan några som helst variationer från föregående film, vilket gör att filmen knappast visar hur Thomas Hewitt blev Leatherface. Han är den sistnämnda hela tiden. Däremot får vi veta varför han använder motorsåg och så vidare. Intressant? Nej. Bryniarskis Leatherface är inte heller i denna film skrämmande och jag misstänker att det beror på att han är så endimensionell och att man förlitar sig för mycket på hans ilska.



Jordana Brewster, från bland annat "The Faculty" och nya säsongen av "Dallas", gör rollen som hjältinnan och är betydligt blekare än Jessica Biel. Brewster är dock den enda av de fyra yngre skådespelarna som kan agera någorlunda trovärdigt. Främst Diora Baird är horribelt dålig. Det blir inte bättre av att man återigen försöker skapa engagemang för karaktärerna genom krystade kärlekshistorier och framtidsdrömmar. Blä. Dessutom är det rent bedrövligt hur man behandlar den ena broderns avoga inställning till att tvingas inställa sig för Vietnam-kriget. Det är den enda historien som har potential i "The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning". Men istället för att spinna vidare på detta blir ungdomarnas hemska upplevelser en uppläxning av brodern som inte ville kriga. Nu får han lära sig att överleva och bli en man ändå, ivrigt påhejad av äldre brodern med härliga uppmaningar som: "I need you to be a soldier!". Slutsats: krig är viktigt, ialla fall för att göra pojkar till män. Undrar just hur Tobe Hooper och Kim Henkel, männen bakom originalfilmen och medproducenter till den här smörjan, tycker om den aspekten med tanke på ur vilken samhällssituation originalet växte fram.

"The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning" lider inte bara av prequelproblemet att vi redan vet vad som händer sen. Förutom att den är helt ointressant är den dessutom fullkomligt meningslös. Det mesta känns som utfyllnad som mest byggs på äckeleffekter och märkliga karaktärer som inte fyller någon funktion. Riktigt dåligt. Tyvärr är det ju inte slut här, för ännu en remake i 3D är ju som bekant på gång. Men det är en annan, antagligen ännu värre, historia...

Jag råkade se inledningen på "A View to a Kill" på TV häromhelgen och blev därmed påmind om en idé för ett blogginlägg som jag tänkt göra tidigare men som aldrig blev av - fram till nu vill säga. I det här inlägget listar jag de fem Bondintron som jag gillar allra bäst med bara någon enstaka kommentar till. De presenteras utan inbördes ordning. Det är evigheter sedan jag såg någon av filmerna och har inte sett de nyare alls. Med det sagt behöver jag väl knappast påpeka att mina val inte har med filmen att göra. Musiken är heller inte avgörande, utan snarare helheten: hur bilderna och musiken samverkar. Tyvärr måste jag ju välja bort flera av de bästa låtarna då jag inte tycker introt håller måttet, till exempel "For Your Eyes Only" och "The Living Daylights" med flera. Nog om det.
Här är listan:

On Her Majesty's Secret Service (1969)
Eftersom det är omöjligt att hitta en variant på YouTube som går att bädda in så får jag nöja mig med den vanliga länken. Jag gillar stämningen i intro skarpt, att den är helt instrumental och temat med tiden som håller på att rinna ut. Dessutom tycker jag bilderna från föregående filmer funkar rätt bra dom också. Undrar just om inte "On Her Majesty's Secret Service" är det starkaste Bond-soundtracket av de John Barry gjorde.

Goldfinger (1964)

Shirley Basseys kraftfulla stämma i kombination med de ganska enkla bilderna av den gyllene tjejen blir en intressant kombination. Jag gillar att Sean Connery och Honor Blackman presenteras med bild och namn men det blir lite inkonsekvent när Harold Sakata dyker upp i samband med Gert Fröbes namn.

From Russia with Love (1963)

Jag gillar magdansinspirationen i det här introt, hur namnen projiceras med rörelserna och i olika färger. Dessutom är musiken helt rätt. Ett ganska anonymt intro dock taget ur sitt sammanhang.

A View To a Kill (1985):

Har alltid tyckt att det här introt är härligt hotfullt på något sätt. Gillar att det är så mörkt och Duran Durans låt är en klassiker den med.

Goldeneye (1995)

Frågan är om inte det här introt är min absoluta favorit. Låten med Tina Turner är inget särskilt men tillsammans med bilderna av det kalla krigets slut och kommunismens fall blir det riktigt bra. Snyggt och genomtänkt!

Nazi-Tyskland misstänker en konspiration mot landets och nazismens stolthet: Hindenburg. Säkerhetstjänsten skickar en man vid namn Ritter som ska följa med på färden till Amerika i syfte att avslöja ett eventuellt sabotage innan det är försent. Ritter må arbeta för nazisterna men tycks trots det ha en motvillig inställning till dem. Ombord på Hindenburg samlas passagerarna och många av dem är goda kandidater till möjliga konspiratörer. Och Ritter upptäcker att ett sabotage faktiskt är planerat. Men istället för att arrestera den skyldige börjar Ritter samarbeta med denna genom ett avtal. Skeppet får sprängas så länge Ritter får chans att se till att ingen människa finns ombord.

Regissören Robert Wise både inleder och avslutar med verkliga bilder från Hindenburgs tid. Trots försöket att koppla berättelsen till den verkliga händelsen så lyckas inte Wise. Någon dokumentär känsla har inte "The Hindenburg" även om en del av karaktärerna hade verkliga förebilder. George C Scott fungerar bra i huvudrollen, men att karaktären jobbar för nazisterna samtidigt som han är emot dem känns väldigt amerikanskt, inte minst eftersom vi i publiken måste känna för karaktären. Alltid sevärda Anne Bancroft däremot får ingenting att göra. Och det är ett stort problem för fler karaktärer, men också för filmen i stort. Den lunkar på i ganska trivsam takt, men blir aldrig spännande eller särskilt intressant. Ärligt talat har jag lite svårt för att särskilja vissa karaktärer från varandra vilket inte gör saken bättre. "The Hindenburg" känns verkligen som en gammal Hollywood-produktion i allt från skådespelare till foto och musik. Att Hindenburg verkligen blev utsatt för ett attentat har aldrig bevisats även om det finns en hel del frågetecken kring katastrofen. Om man är intresserad av den verkliga händelsen kan "The Hindenburg" mycket väl fylla en funktion, men som film är den ganska mjäkig.

Jerka har tagit ett uppehåll från sin aggressiva och besatta tjej Terese. Problemet är bara att "Terrorese" som Jerkas kusin Hoffe kallar henne, inte godtar något uppehåll. När kusinerna är ute på nattklubb blir Terese både svartsjuk och rasande. Hon ger sig ut på en nattlig jakt för att konfrontera Jerka. Det blir en jakt från plats till plats då Jerka och Hoffe kastas ut från klubben. Istället möter de Natalie och kvällen tar den ena oväntade vändningen efter den andra.

Tvillingbröderna John och Karl-Uno Lindgren har regisserat och manuset är skrivet av dem båda i samarbete med huvudrollsinnehavarna Erik Johansson och Jens "Hoffmaestro" Malmlöf. Jag är svag för filmer som utspelar sig nattetid och helst under en och samma natt. "Stockholm Boogie" lyckas dock inte tillfredsställa denna svaghet fullt ut. De ljusa sommarnätterna, som ibland tycks ha filmats på dagen med tanken på ljuset och hur mycket folk som är i farten, bidrar förstås till detta. Mest beror det nog på att bröderna Lindgren inte tar ut svängarna. Det känns som om filmen har en massa potential som inte utnyttjas. Alltför många karaktärer som inte fyller någon egentlig funktion passerar revy. Att "Stockholm Boogie" riktar sig till killar i första hand är nog inte helt omöjligt. Tjejerna är inte i fokus och de flesta framställs på ett nästan överdrivet negativt sätt. Likaså ställer jag mig lite frågande till den homofobiska svarttaxichauffören av utländskt ursprung. Erica Braun som Terese klarar dock rollen riktigt bra och lyckas hos mig både skapa irritation och medkänsla. Den enda bra tjejen bland karaktärerna är såklart den missförstådda Natalie som ska visa Jerka hur fin en relation egentligen kan vara. Det avsedda triangeldramat mellan Jerka, Hoffe och Natalie är ett av exemplen på att man borde tagit ut svängarna mer. Det kommer för plötsligt på och känns inte trovärdigt. Det är svårt att hinna med rent psykologiskt, som om man hoppat över något viktigt som åskådaren skulle behövt få se. Slutet är lika abrupt trots att man försöker knyta ihop säcken i all hast. Trots att jag inte är helt nöjd, vilket jag i och för sig sällan är när det gäller film, så är i alla fall "Stockholm Boogie" en småmysig film med fin stämning till och från. Utan större förväntningar är den helt klart sevärd. 

Tipsa gärna om fler filmer oavsett genre som utspelar sig nattetid eller endast under en och samma natt!  

Trettio år efter originalet påbörjade Michael Bay sitt projekt med att göra remakes på klassiska skräckfilmer. Först ut var såklart "The Texas Chainsaw Massacre". Tack och lov var inte Bays avsikt att regissera. Det uppdraget föll istället på Marcus Nispel som med denna film gjorde debut som långfilmsregissör. Att han har ett förflutet inom musikvideos syns tydligt. Nispel har senare regisserat bland annat den skrämmande dåliga remaken på "Friday the 13th". Men nu är det alltså "The Texas Chainsaw Massacre" det handlar om.

Det är den 18 augusti 1973. Ett gäng äldre ungdomar med tuffa tjejen Erin i spetsen är på väg till en konsert i Dallas. Mitt ute i ödemarken kör de nästan på en tjej i deras egen ålder. Hon är helt uppriven och skrämd från vettet. Inför ögonen på Erin och de andra tar tjejen livet av sig. Gänget hittar ett nedgånget kafé och lyckas ringa sheriffen. De blir tillsagda att åka till en ödegård en bit bort. Då sheriffen inte dyker upp letar Erin och hennes kille Kemper upp ett hus där de ringer på nytt. Samtidigt anländer den märklige sheriffen till de övriga för att hämta liket. Erin dyker upp strax efter, letandes efter Kemper som är spårlöst försvunnen. Tillsammans med en annan i gänget återvänder hon till huset och står snart öga mot öga med Leatherface.

Ja, remaken är betydligt mer omständig än föregångaren. Överhuvudtaget är mitt intryck efter en omtitt att berättelsen tar för många omvägar, nästan som om man vill dra ut på den egentligen ganska tunna historien. Första gången jag såg den här remaken blev jag glatt överraskad. Mina förväntningar var i botten och det kanske var därför jag tyckte den var riktigt spännande. Ett visst moment av spänning finns kvar i en del scener men särskilt skrämmande blir den inte. Leatherface i Andrew Bryniarskis skepnad är nästan för aggressiv på något sätt. R. Lee Ermey som den psykopatiska sheriffen bidrar dock med en hotfullhet som lyfter filmen. Eventuellt obehag är det dock främst fotot som bidrar till, vilket kanske inte är så konstigt då fotografen är densamme som för originalet: Daniel Pearl. "The Texas Chainsaw Massacre" har en snygg yta och att just ytan är viktigast blir tydligt om man jämför det vanliga huset i originalet med den Tara-liknande byggnaden i remaken. Istället för stämning satsar Nispel mer på våld, falska skrämseleffekter och effektsökeri i största allmänhet. Det ligger väl förvisso rätt i tiden, men egentligen bidrar det inte till berättelsen. Som jag konstaterade med uppföljarna i den gamla filmserien gäller även här att det blir för mycket film och för lite känsla av att det här skulle kunna hända i verkligheten ute i ödemarken någonstans. I denna remake verkar alla i området vara inblandade i den sjuka familjen och det blir lite för mycket och dessutom ganska förutsägbart.



Skådespeleriet fungerar helt okej. Jessica Biel är en seg hjältinna. Tydligen tog hon den här rollen som ett av flera försök att få sparken från den vidriga TV-serien "7th Heaven", vilket till slut lyckades. Hennes karaktär Erin är den enda av ungdomarna som har lite mer botten. De andra är offer och får ingen vidare fördjupning. Men det jag inte begriper är varför de som så ofta i skräckfilmer ska vara kaxiga idioter. Det är verkligen en klyscha som hängt med i genren, oftast när den är som sämst. Är inte meningen att publiken ska vilja att karaktärerna ska klara sig? Jag börjar tro på den motsatta teorin om att det snarare handlar om att de ska förtjäna döden. På detta läggs sedan att tjejerna får trösta varandra medan killarna håller rådslag om vad som bör göras. Att de sistnämnda är knarklangare påverkar inte deras trovärdighet eftersom de i första hand är män. Likaså får Erin påpeka att hon kan dyrka upp lås för att hon har storebrorsor och trots att hon är hjältinnan kryper hon ihop bakom Kempers axel och låter honom gå först när det börjar bli farligt. Det ger en ganska besk eftersmak.

Något som Bay och gänget försöker sälja "The Texas Chainsaw Massacre" hårt med, är att den skulle vara baserad på en sann historia vilket den såklart inte är även om Ed Gein finns i bakgrunden i och med originalfilmen. Här får berättarrösten från originalet ge dokumentär tyngd till händelserna, likaså påpekas tidigt i eftertexterna att filmen är baserad på en verklig historia men att saker och ting ändrats. Jag minns att en del recensenter gick i fällan. Ett sådant fall minns jag elakt nog med skadeglädje då det rörde sig om en icke namngiven recensent som jag störde mig på för att han aldrig verkade kolla upp fakta kring det han skrev om. När det gäller den här filmen konstaterade han att den är mer än en vanlig skräckfilm eftersom Leatherface fortfarande finns där ute någonstans. Hujedamej. Trots kritiken ovan så tycker jag sammantaget att "The Texas Chainsaw Massacre" fungerar helt okej, åtminstone som underhållning för stunden. Problemet är dock detsamma som med så många uppföljare och framför allt remakes: den är inte befogad. Ska man se "The Texas Chainsaw Massacre" så finns det egentligen inget alternativ än originalet. Dock ska det påpekas att den här versionen håller ihop betydligt bättre som film än andra remakes vi terroriseras av.

Legacy of Hate, 1985:
Pam har på en privatflygares inrådan åkt runt i Karibien i jakt på vidrige Mark Graison som nämnde flygare påstår sig ha sett trots att Graison ska vara död. Men så en kväll dyker den samvetstyngde mannen upp och berättar för Pam att han ljugit och att någon fått honom att ljuga genom att övertala honom att Pam skulle må bättre av det. Vem som ligger bakom? JR Ewing såklart. När Jenna Wade åtalas för mordet på Naldo Marchetta vill inte JR ha Pam i närheten. Han vet mycket väl att Bobby och Pam dras till varandra. Scenen ovan där Pam konfronterar JR och tar ut sin ilska på honom är sedan seriens tidiga år ganska sällsynt. Extra tyngd får den när Pam konstaterar att JR saknar hjärta och känslor, något hon aldrig gjort förut. Pricken över "i" är att JR trots allt tycks bli lite sårad av detta.


Sentences, 1985:
JR Ewing är överraskningarnas man. Jenna har åkt i fängelse och även om Bobby kämpar för att få henne frigiven finns inga tvivel om att han och Pam är på väg mot en återförening. När Bobby ljuger inför domaren om att Jennas dotter Charlie också är hans barn för att få tillfällig vårdnad om henne, känner sig Pam sviken eftersom han sagt motsatsen till henne. Men nu besöker JR sin före detta svägerska för att ordna upp allt. Varför? För att han vill se Bobby och Pam återförenade. Det här är liksom några föregående scener som jag tagit upp ännu en där seriens hela historia återspeglas i en enda dialog. Men den är också en markör för att "Dallas" börjat sluta sin cirkel. En lustig parentes till denna scen är att när det står klart att Jenna kommer friges i ett kommande avsnitt så konstaterar JR att hon och Bobby kan bli tillsammans igen. Hans assistent Sly påpekar då att han ju ville att Bobby och Pam skulle återförenas, vilket får JR att med ett skratt replikera: "Well, that was last week!".


Swan Song, 1985:
Den här scenen har varit på tapeten förr här. Under Lucys bröllop inser Jenna att hon inte kan förneka sanningen längre och hålla Bobby vid hans löfte att de ska gifta sig. En eventuell återförening har också varit mer uttalad mellan Bobby och Pam. Något som aldrig följs upp är det faktum att Pam verkar vara på väg att lämna Dallas för att underlätta för Bobby. Ett av seriens starkaste ögonblick är när paret äntligen sammanförs på nytt. Fint och alldeles rätt. Men det är också ett smärtsamt ögonblick. För utanför väntar en mystisk stalker, som ska visa sig vara Katherine Wentworth. Morgonen efter försöker Katherine döda Pam men kör istället ihjäl sig själv - och Bobby.

Det har varit lugnt i ganska många år men nu börjar terrorn igen. Efter ett tumult på skolbalen färdas fyra ungdomar utan någon direkt anledning ut från staden. Mitt ute i ingenstans råkar de ut för en olycka. Hjälpen verkar inte vara långt borta, men som en av ungdomarna, Jenny, snart ska erfara är det inte den typen av hjälp de behöver. Snart är Jenny i klorna på den galna Sawyer-familjen med en ung stilig man vid namn Vilmer i spetsen. Där finns även den kuvade Leatherface som har en förkärlek för motorsågar.

Kim Henkel som skrev och regisserade det här eländet till film var även medförfattare till Tobe Hoopers originalfilm. Det är rätt svårt att tro. "Texas Chainsaw Massacre - The Next Generation", även känd som "The Return of the Texas Chainsaw Massacre" gjordes förvisso 1994 men fick inte premiär förrän i september 1997. Anledningen var såklart att man ville få lite draghjälp av både Renée Zellwegers och Matthew McConaugheys spirande karriärer, något som deras företrädare såklart inte gillade. McConaughey spelar över så det stänker om det och Zellweger är den mest enerverande "hjältinnan" hittills i serien. Värst är att Robert Jacks som spelar Leatherface är lika enerverande han med ett konstant skrik av panik i alla sina handlingar. Karaktären är inte skrämmande, inte ens intressant trots att han spökar ut sig i kvinnokläder. Maskerna ser inte ut att eftersträva att likna människohud. Skådespeleriet i övrigt är pinsamt dåligt. Likaså manus och regi. Logik existerar inte överhuvudtaget i den gär världen. Henkel försöker återanvända en del idéer från originalet utan särskilt lyckat resultat.



"Texas Chainsaw Massacre - The Next Generation" är helt poänglös och helt meningslös, trots att Henkel avsåg den som den riktiga uppföljaren till originalet. Den är inte skrämmande, inte rolig, inte engagerande, inte spännande. En helt intetsägande soppa till film, som dessutom antyder att familjen har kopplingar till någon sorts organisation. Det märkliga är att filmen för tankarna till Ed Woods filmer, undantaget underhållningsfaktorn som de flesta av Woods verk ändå präglas av. Henkel ville tydligen att Jim Siedow skulle upprepa sin roll som äldste brodern, något han tackade nej till. I slutet får dock onödiga cameos av Marilyn Burns (Sally), John Dugan (farfadern) och Paul Partain (Franklin) från originalfilmen.

Att det här blev den sista filmen i den gamla serien förvånar inte. Samtidigt vet jag inte riktigt om den ska räknas dit eftersom den inte tar hänsyn till trean, som ju i sin tur avfärdade tvåan. Jag vet inte vad jag ska säga om filmen som helhet. Men som jag redan påpekat saknar den poäng och det sammanfattar väl skiten riktigt bra. Den har inget kuriosavärde och är helt klart värd att hoppa över. Slutbetyg: mer än uselt.

För snart ett år sedan skrev jag om Gällivarefilmaren Daniel Lehmussaaris "The House of Orphans" (klicka här för att komma till den texten). I veckan kom jag över föregångaren "Death Academy" (även "School Night Massacre") för blott 19 kr och nyfikenheten sporrade mig till ett köp. Trots den engelska titeln är dialogen på svenska. Filmen har tydligen givits ut några gånger på DVD i Tyskland och fått någon sorts kultstatus där.

En natt år 1994 tar sig fyra ungdomar in på en skola under nattetid. Det visar sig att de inte är ensamma där och samtliga går en blodig och våldsam död till mötes då de mördas av en mystisk person i vinterjacka med pälshuva och ansiktet dolt av en märklig mask. Tio år senare ska fyra elever på skolan göra ett grupparbete om morden. Den som suttit inspärrad på mentalsjukhus, oskyldigt anklagad för morden, har precis släppts och det som egentligen börjar som en planerad intervju, slutar med att hela gänget hamnar på skolan en sen lördagskväll. Planen är att avslöja rektorn som den verkliga mördaren. Snart urartar dock situationen i våld, blod och ond död. Hur hänger allt egentligen ihop?

"Death Academy" får mig att fundera över precis samma sak som "The House of Orphans", nämligen om Lehmussaari sysslar med ironi i sina filmer eller om det bara är dåligt. Jag blir inte klok på det och det är riktigt irriterande. Samtidigt stör jag mig på de unga flickorna som helt i onödan kastar av sig lite kläder i prologen för att sedan jagas. Det är förvisso rätt oskyldigt i jämförelse med semesterbilderna från Gran Canaria i slutet där man använder sig av uppenbarligen smygfilmat material av tjejer som solar topless. Sunkigt värre. I samband med "The House of Orphans" tyckte jag engelskan borde ha slopats för de unga skådespelarnas skull, men utifrån "Death Academy" kan jag tyvärr bara konstatera att det inte gör så stor skillnad. Då är å andra sidan manuset horribelt och regin frånvarande. Dessutom verkar närbilder och liknande filmats replik för replik eftersom dialogerna inte hänger samman genom klippen. Jag förstår inte riktigt hur Lehmussaari valt sina skådespelare för flera verkar föga intresserade av att medverka och låtsas inte ens agera. Samtidigt mjuknar mitt hjärta när Gällivaredialekten tar över. Killen som, oavsett vilka tragiska händelser som utspelas, alltid utbrister ett irriterat "HELLVETTE" (ja, det låter så och bokstaven "e" ska uttalas så rent som möjligt) är ju omöjlig att inte tycka om. Och så dyker en ganska färsk bekantskap för min del upp som statist i en scen vilket höjer underhållningen ytterligare ett snäpp.

Logiken brister såklart och både handlingen och karaktärerna är för korkade för att det ska bli riktigt roligt. Sen när har man infört seriemördare som moment i svensk undervisning? Visst, den typen av dumheter är ganska underhållande under de första fyrtio minuterna, men filmen pågår ytterligare en timme över det. Totalt blir det alltså en timme och fyrtio minuters spring fram och tillbaka blandat med överdrivna gore-effekter. När ytterligare en halvtimme återstår börjar det kännas rätt hopplöst att det bara fortsätter och fortsätter. Musiken är störande, fotot är liksom i "The House of Orphans" ganska så snyggt, men sabbas ibland av dålig redigering och en alltför genomtänkt ljussättning som gör att miljöerna ser just ljussatta ut. Helheten är absolut inget argument för att ge ut detta på DVD. Å andra sidan riktar väl sig utgåvan till såna som mig, som lockas av även de amatörmässiga verken i skräckgenren. I slutänden är "Death Academy" en skräckfilm där man vill att karaktärerna ska dö så fort som möjligt, både för att de är irriterande och för att filmen ska ta slut någon gång. Trots min negativa inställning så har jag själv inte fått dödsstöten när det gäller Daniel Lehmussaari. Om tillfälle ges vill jag se mer. Mest för att försöka förstå om filmerna ska ses som ironi, parodi eller allvar...

Glöm Tobe Hoopers egen uppföljare. I den obligatoriska inledningstexten får vi veta att Sally dog på mentalsjukhus 1977 och att någon vid namn Sawyer avrättades i gaskammaren 1981. Om denna Sawyer är densamme som den äldste brodern klargörs inte. Däremot antog rätten att Leatherface bara var en alternativ personlighet till denna Sawyer. Givetvis hade man fel. Många år senare färdas Michelle och Ryan genom Texas på sin väg till Kalifornien. Efter att ha stött på en mystisk cowboy och en galen bensinmacksinnehavare flyr de genom landskapet. När mörkret faller visar det sig att de är förföljda och när de efter en punktering tvingas byta däck dyker Leatherface upp med sin motorsåg. Paret lyckas fly igen men orsakar snart en olycka efter en märklig syn på vägen. En vapenkunnig man vid namn Benny drabbas också av olyckan och snart är han, Michelle och Ryan utelämnade till den galna kannibalfamilj som visar sig härja i området...

Utgåvan jag har på DVD innehåller både X-rated-versionen samt den version som gick igenom censuren. Jag har bara sett den första, men tycker att den är rätt tam för bli stämplad med ett X. Bland extramaterialet finns fler bortklippta scener med det värsta goret, det som New Line Cinema tog bort mot regissören Jeff Burrs vilja. Jag kan inte påstå att jag saknar ytterligare våld och effekter i filmen. Less is more och jag tycker att det som endast antyds har störst effekt och några sådana, tydligen då oavsiktliga sekvenser innehåller även "Leatherface". Filmen ignorerar som sagt den andra filmen men innehåller blinkningar mot originalet, till exempel farfar, liftarens polaroidkamera och att Leatherface har en benskena för det ben han skadade i slutet av första filmen. Annars är nämnda karaktär, denna gång i R.A Mihailoffs skepnad ännu en ny variant. Leatherface här påminner mer om originalets galning och han är med sin aggressivitet definitivt ingen man vill möta i en mörk skog. Liksom i fallet med Hoopers uppföljare erbjöds tydligen Gunnar Hansen att spela rollen men tackade nej när han inte fick tillräckligt med pengar. 

Skådespeleriet från familjemedlemmarna i övrigt är förvånande bra. Här syns till exempel Viggo Mortensen, som ju senare hamnade i "Sagan om ringen"-filmerna. Jag anar att familjen i denna film inspirerade till familjen i remaken. Skådespeleriet från Kate Hodge och William Butler som Michelle och Ryan lämnar en del övrigt att önska. Intressant att notera är att Butler mördats inte bara av Leatherface, utan även Jason Voorhees i "Friday the 13th Part VII - The New Blood" och Freddy Krueger i  "Freddy's Nightmares". Han spelade dessutom karaktären Tom i Tom Savinis remake av "Night of the Living Dead". Ken Foree spelar här rollen som Benny och är som alltid sevärd. Han ger karaktären en sympatisk touch som hjälper åtminstone mitt engagemang på traven. Kate Hodge blir mest påfrestande i sitt överspel.



Inspelningen var tydligen i sig en mardröm. Den tog för övrigt plats i Kalifornien och inte Texas. Jeff Burr hade knappast fria tyglar och fick både sparken och en återanställning under produktionens gång. Efter att ha sett New Lines sönderklippning av filmen ville Burr inte ha med sitt namn i förtexterna, något som var försent att åtgärda eftersom första delen av filmen redan kopierats. "Leatherface - Texas Chainsaw Massacre III" öppnade rätt stort men blev ingen succé. Efter att själv nu ha sett om den konstaterar jag att filmen har en viss hotfull stämning som jag gillar. Några sekvenser är småobehagliga. Men stilen och formen är långt ifrån den första filmen och kanske är det inte rättvist att jämföra dem heller. Den egentliga slutsekvensen som finns med bland de bortklippta scenerna på DVD:n var betydligt mer hopplös än det mer "lyckliga" slut som filmades i efterhand. Samtidigt lämnar man såklart öppet för en uppföljare till. New Line Cinema hade intentioner på att skapa en ny franchise i samma stil som "A Nightmare On Elm Street". Av detta blev dock intet. Hotfull stämning eller inte, det finns trots allt mycket att störa sig på i "Leatherface": jobbiga karaktärer, det faktum att Michelle är helt handlingsförlamad och att Ryan som Mannen måste klara allt, bilar som krånglar när det är som minst lägligt, överspel från nämnda hjältepar och inte minst en ganska bristande logik. Karaktärer verkar teleportera sig fram och tillbaka.

"Leatherface - Texas Chainsaw Massacre III" är mer lättsmält än Tobe Hoopers tvåa som kom fyra år tidigare. Det här är mer lågbudgetskräck när den är som bäst och sämst. Som fristående film fungerar den helt okej, likaså som underhållning för stunden, men skrämseleffekterna bygger mer på spekulation än det man ville förmedla med originalet: att det här kan hända vem som helst var som helst. Måste ju slå ett slag för teasertrailern också, som är både märklig och ganska obehaglig. Se den nedan!

Moa är en tjej som verkar känna sig lite malplacerad i världen. Hon passar inte riktigt in i det demonstrerande vegetariangänget med medföljande livsstil. Patrik Isaksson får hon lyssna på i hemlighet och om hon sminkar sig retas vännerna. Mest av allt verkar Moa vilja bli älskad, helst av en kille. Men alla killar hon träffar är svin. Eller är de egentligen det? Snart kör det ihop sig med både killar och kompisarna. Moa gör revolt och finner en ny vän i den unga bråkmakaren Jens. Men säg den lycka som varar...

Jag ber om ursäkt för den hattiga sammanfattningen, men bättre än så blir det inte. "Fröken Sverige" är så fullproppad med eftertänksamhet och försök att vända på varje situation och varje val att det till slut enligt mig inte leder någonstans. Alexandra Dahlström fungerar bra i huvudrollen och Tova Magnusson-Norlings regi är riktigt bra, men jag tror att manuset av Sara Kadefors är filmens stora problem. Liksom i fallet med filmatiseringen av "Sandor Slash Ida" trycker Kadefors in allt hon kan och hon vill mycket. Det får på sätt och vis en omvänd effekt. Istället för att visa att det inte är så jäkla lätt att hitta sin plats i världen leder problematiken i "Fröken Sverige" till moraliserande pekpinnar. Och ganska så förutsägbara sådana dessutom. Helheten är för spretig, för splittrad. Och tyvärr för intetsägande. Vad vill berättelsen säga egentligen?

En av Sveriges första kvinnliga regissörer har gått ur tiden. Ingrid Luterkort blev 101 år. Förutom att vara verksam som regissör var hon också skådespelerska (utbildad i samma grupp på Dramatens Elevskola som Ingrid Bergman), lärare, radiomedarbetare och författare. Sveriges Radio har också skrivit en övergripande och läsvärd minnestext.

Fjorton år har gått sedan Sally lyckades fly från Leatherface och gänget. Trots en massiv genomsökning av området hittades aldrig några spår efter kannibalbröderna. Men rapporter om motorsågsattacker kommer in lite då och då. Stretch är programledare för en lokalradiokanal som spelar önskemusik. Hennes högsta önskan är att få ägna sig åt riktigt journalistik. En kväll ringer två idioter in till programmet för att störa men deras dumheter avbryts tvärt när en annan bil dyker upp. På flaket finns ett lik som påminner om liftaren från den första filmen, styrd likt en docka av en viss Leatherface. Stretch hör ljudet av en motorsåg och skrik av dödsångest. Dagen därpå hittas killarna mördade. Den före detta Rangern Lefty Enright är farbror till Sally och Franklin från första filmen och ända sedan händelserna i den har han letat efter galningarna. Då samtalet till radion spelats in övertalar han Stretch att spela upp det för att locka fram mördarna. Och nog dyker de upp alltid. Stretch undkommer med livet i behåll, men då Lefty inte syns till förföljer hon mördarna till en nedlagd nöjespark.

"The Texas Chainsaw Massacre 2" påminner egentligen inte på något sätt om originalet. Jim Siedow som den äldre brodern är enda återvändande skådespelaren, men karaktären är alldeles för over the top när det gäller den komiska sidan. Och just komiken, eller det farsartade, präglar hela filmen. Jag kan inte komma ifrån känslan av att filmen är som vilken lågbudgetskräckfilm från åttiotalet som helst. Inte minst när de röda förtexterna presenteras mot svart bakgrund, ackompanjerade av melodilös (nej, inte melodiös) musik. Finesserna som fanns i originalfilmen saknas helt här. Fotot är inget särskilt, inte heller scenografin. Istället för obehag och stämning vräker Tobe Hooper på med våld och Tom Savinis typiska effekter. Caroline Williams tar i för allt vad hon är värd som Stretch men då hon går från äventyrslysten streber till skrikande vrak blir hon bara påfrestande. Dennis Hopper som Lefty bara är. Det är knappast hans starkaste prestation och blotta närvaron av honom ger på något sätt ytterligare en oönskad komisk dimension till det hela. Bill Moseley som nya brodern Chop-Top är en rätt intressant karaktär, även om han också är för mycket. Moseley fick rollen (antagligen skrevs den också för honom) efter en hemmagjord parodi på originalet som skickades till Hooper. Moseley kommer tydligen medverka i den nya remaken, också då som Chop-Top. Bill Johnson som tagit över rollen som Leatherface i den här filmen är en besvikelse. Karaktären är inte densamma på något sätt och Leatherface är inte särskilt skrämmande här heller.



Enligt Williams hade Hooper en helt annan vision för "The Texas Chainsaw Massacre 2" och som hon menar hade blivit lika stark som eller ännu starkare än originalet. Tydligen lade filmbolaget Cannon sig i väldigt mycket och det ryktas om allt från att de klippte om filmen mot Hoopers vilja till att den helt enkelt aldrig riktigt färdigställdes. Av den version som släpptes är det svårt att föreställa sig vad Hooper skulle kunna ha gjort annorlunda och jag är inte helt övertygad att den skulle ha blivit bättre i ett annat format. Anledningen är helt enkelt att en uppföljare på originalet är ganska så poänglös. Problemet med en sådan originell film som den första är när det kommer till uppföljare, är att man inte kan upprepa den rakt av bara samtidigt som idéerna och främst karaktärerna inte kan förnyas alltför mycket heller.

"The Texas Chainsaw Massacre 2" är inte särskilt sevärd. Det är absolut ingen bra film. Den saknar handling och motivation. Det räcker inte med liftarens lik, den äldre broderns prisbelönta människo-Chili-con-carne eller framträdandet av den 137-årige farfadern. Turligt nog är Tobe Hoopers uppföljare så långt ifrån originalet att den ialla fall inte svärtar ner första filmen. "The Texas Chainsaw Massacre 2" är nämligen väldigt lättglömd och lätt att avfärda. Men visst är det en rätt kul idé att parodiera "The Breakfast Club"-affischen...

Hush, Hush, Sweet Jessie, 1984:
I sjunde säsongens näst sista avsnitt berättar Pam om vad hon egentligen ville den där ödesdigra dagen då skilsmässan blev ett faktum. Bobby i sin tur berättar om brevet. Samtalet hinner dock inte avslutas då Bobby kallas iväg eftersom Claytons galna syster Jessica är i farten. Pam inser att alla tecken pekar på hennes egen syster och hon konfronterar Katherine. Snart står det klart för Pam att den hon trodde var hennes syster och nära vän egentligen är en intrigerande knäppskalle.


Killer at Large, 1984:
I åttonde säsongens första avsnitt får vi tyvärr ta farväl av Audrey Landers och hennes Afton Cooper som vid det här laget hade hängt med i tre och ett halvt år. Efter att ha hittat Bobby skjuten sekunderna efter att det hände räddar hon förvisso livet på honom. Men hon, liksom alla andra, tror att JR var det egentliga målet och hon tror dessutom att Cliff var den som höll i pistolen. Det blir droppen som får bägaren att rinna över. Jag gillar verkligen hur hela Aftons och Cliffs förhållande återspeglas i scenen ovan, ackompanjerad av Jerrold Immels fantastiska specialtema för händelserna kring mordförsöket på Bobby. Sedan är det ju extra tråkigt att Afton försvinner. Hon började som intrigerande syster till Lucys man, Mitch Cooper, men efter att ha fått uppleva JR:s intrigerande bytte hon spår och blev istället mentorn som ingen lyssnar på. Den som alltid ser sammanhanget, inte minst vad gäller Katherine Wentworths manipulationer och att Pam och Bobby borde vara tillsammans. Audrey Landers återvände för ett gästspel fem år senare och medverkade också i "JR Returns" 1996.


If At First You Don't Succeed, 1984:
Fram till slutet på åttonde säsongens tredje avsnitt behandlas gåtan med vem som sköt Bobby som om det egentligen var JR som var det tilltänkta offret. Men nu får vi äntligen veta vem som gjorde det - och att helt rätt offer föll. Jag gillar verkligen den här scenen som hänger samman med cliffhangern från föregående säsong, det vill säga att vi ser en del ur mördarens perspektiv. Richard Lewis Warrens medryckande musik påminner om Herrmanns musik till vissa Hitchcock-filmer, inte minst "Psycho".

Jamenvisst! Det är dags för ännu en filmserie och denna gång är turen kommen till Leatherface och gänget då jag kommer se om och ta upp de gamla filmerna såväl som remakes och remakeprequels och allt vad det är. Nästa år kommer ju ännu en remake, denna gång i 3D. Läste precis att manuset skrivs av Adam Marcus som ju gjorde ett enastående arbete med "Jason Goes to Hell" för snart tjugo år sedan. Men nu ska jag inte vara ironisk. Istället vänder jag blicken mot Tobe Hoopers klassiker från sjuttiotalet.

Sally med pojkvän, hennes rullstolsburne bror Franklin och deras kompisar reser i en skåpbil genom Texas. Målet är dels att kontrollera att farfaderns grav inte skändats av de gravplundrare som härjar i trakten, dels att besöka hans gamla förfallna hus. Efter en konfrontation med en minst sagt märklig och farlig liftare är gänget framme vid huset. Det de inte vet är att döden lurar inte långt därifrån. I grannhuset bor nämligen en tragisk, men livsfarlig figur vid namn Leatherface.

Det som återigen slår mig vid en omtitt är att "The Texas Chain Saw Massacre" (ja, det ska särskrivas på det där irriterande sättet) inte är särskilt våldsam och någon massaker med hjälp av motorsåg innehåller den ju inte om man ska tolka titeln bokstavligt. Våldet och terrorn är istället psykisk och både effekt och påfrestande, inte minst under den avslutande middagsscenen. Daniel Pearls foto är snyggt, inspirerat och medryckande och jag gillar verkligen hur musiken och ljuden samspelar med bilderna och hur de är redigerade för att skapa tempo eller känsla. Pearl stod även bakom kameran i remaken. Hoopers regi gillar jag också. Den är ganska avmätt på något vis och skådespeleriet fungerar överlag riktigt bra. Interaktionen mellan ungdomarna känns naturlig. Gunnar Hansens Leatherface är både patetisk och skrämmande. Hooper har verkligen valt rätt scener med nämnda karaktär. På Special Edition-DVDn finns alternativa och bortklippta scener där Leatherface ger ett alltför komiskt intryck och även om filmen innehåller svart humor hade nog inte slapstick varit riktigt rätt. Hansen själv studerade tydligen dövstumma barn inför sin tolkning och kanske är det det som ger Leatherface ett autentiskt drag. Han blir aldrig övernaturlig, vilket bara är mer skrämmande. Jim Siedow som den äldste brodern och Edwin Neal som liftaren tål såklart också att nämnas, likaså Marilyn Burns och Paul A. Partain som Sally och Franklin. De har ett ganska naturligt samspel. Burns fick dessutom utstå i princip allt det Sally utstår i filmen. Mycket av skadorna och blodet är äkta.

 

En vanlig tolkning av "The Texas Chain Saw Massacre" verkar vara att den återspeglar läget i USA i början på 1970-talet med slutet på sextiotalets kärleksera och Vietnamkriget. Ur ett filmhistoriskt perspektiv är det intressant att se, vilket dokumentären på DVDn tar upp, att många amerikanska skräckfilmer från den här tiden fokuserade på sådant som utgjorde ett angrepp på den amerikanska drömmen. Universals klassiska monster och femtiotalets utomjordingar låg långt borta i tiden och en av de som var först ut med den nya skräckfilmen var ju såklart George A. Romero med sin "Night of the Living Dead" (1968) där hotet kommer från våra egna döda. Att använda sig av staten Texas var tydligen också ett genomtänkt drag av Hooper och gänget, då Texas sågs som en plats med märkliga individer och där inavel kunde ha lett fram till udda familjer som de tre bröderna med sina döda eller halvdöda farföräldrar på vinden. Hur mycket av det som bygger på fakta eller fördomar vågar jag inte uttala mig om. Att den ökände Ed Gein inspirerat till Leatherface råder ingen tvekan om. Gein, som greps på femtiotalet efter att ha mördat kvinnor och tillverkat både möbler och, om jag minns rätt, kläder av dem har inspirerat till fler galningar i film baserad på litteratur, inte minst "Psycho" och "The Silence of the Lambs".  

Enligt mig är "The Texas Chain Saw Massacre" inte bara en effektiv och tidlös skräckfilm. Den är dessutom den enda riktigt bra filmen som Tobe Hooper åstadkommit som regissör. Då räknar jag såklart inte "Poltergeist" eftersom det är tydligt att Steven Spielberg haft ett finger med i spelet, en film som för övrigt Hooper fick regiuppdraget för tack vare denna. Oavsett om "The Texas Chain Saw Massacre" bygger på samhällskritik eller inte så är den helt klart en provokation och som sådan gick den som bekant hem även här i Sverige. Trots den enorma succén världen över skulle det dröja tolv år innan det kom en uppföljare och då med Hooper som regissör. Mer om den framöver!