På Stortuna slott händer märkliga saker. Efter att den avlidne bruksherrens testamente lästs upp blir ingenting sig likt. Genom krångliga familjerelationer och omgiften står plötsligt syskonen Eva och Roger von Schöffen utan slottet, som istället lämnas till bruksherrens andra hustru Helen och hennes dotter Agneta. I paviljongen komponerar Eva sina "sentimentala romanser" på en spinett. När Helen förkunnar att paviljongen ska rivas för att lämna plats för en swimmingpool blir det för mycket för Eva. En natt dränker hon sig i kärret, trots att familjens vän, dr Simon Ek, försöker stötta henne. Samma natt visar sig Vita frun. Roger von Schöffen återvänder hem efter systerns död och han är lika upprörd över hur arvet fördelats. Intill slottet ligger ett värdshus som drivs av Freddys mostrar Julia och Selma. Under ett besök börjar Freddy på sitt eget märkliga vis nysta i konstigheterna på Stortuna. Evas spinett spelar på nätterna och Vita frun visar sig alltjämt. Till slut ringer Helen upp John Hillman för att få hjälp med obehagligheterna. En mördare går lös på slottet...

Jag undrar om Arne Mattssons och Folke Mellvigs fjärde Hillman-film drabbades av en åtstramad budget. Plötsligt är det svartvitt som gäller igen och utan Widescreen. Kajsa medverkar inte och omnämns inte ens. "Vita Frun" är hur som helst mer lättsmält än "Ryttare i blått" men känns rent kvalitetsmässigt som en direkt uppföljare på "Damen i Svart". Anita Björk är tillbaka i en ny roll, likaså Gio Petré. Nils Asther gör en ganska gedigen insats som den goda doktorn, likaså Sif Ruud som hans allmänt trånande sköterska. Hjördis Petterson och Britta Brunius är underhållande som Freddys mostrar Julia och Selma medan Jan Malmsjö känns som Jan Malmsjö i rollen som Roger. Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen repriserar sina roller som John, Freddy och Sonja. John Hillman dyker dock inte upp förrän femtio minuter in i handlingen och liksom Kajsa i "Ryttare i blått" har han ingen större roll. "Vita Frun" har några intressanta karaktärer, bra musik och Hilding Bladhs foto är bra även om det inte kommer helt till sin rätt i det här formatet. Lite obehag bjuder filmen också på. När Evas spinett spelas mitt i natten ryser jag riktigt ordentligt. Men handlingen är återigen för spretig och alltför otrolig. I slutet vänder sig Freddy direkt till oss i publiken med en bön om att vi inte ska avslöja hur allt hänger ihop. Det känns oväntat och unket. Absolut bäst är de korta ögonblicken som man missar om man inte tittar eller lyssnar ordentligt. Där kameran sveper förbi någon eller något fyndigt sägs. Ett riktigt gapskratt bjuder "Vita frun" också på. När Sonja kommer för att hälsa på mostrarna upptäcker hon att Freddy flirtar med den kvinnliga busschauffören, vilket gör henne inte så lite sur. På värdshuset grälar de och Sonja beklagar sig att Freddy "gått och förfört busschauffören" vilket får moster Selma att förvånat utbrista: "Eskil Andersson?". Obetalbart!

Vita Frun (1962)

Filmserier 6 kommentarer



På Stortuna slott händer märkliga saker. Efter att den avlidne bruksherrens testamente lästs upp blir ingenting sig likt. Genom krångliga familjerelationer och omgiften står plötsligt syskonen Eva och Roger von Schöffen utan slottet, som istället lämnas till bruksherrens andra hustru Helen och hennes dotter Agneta. I paviljongen komponerar Eva sina "sentimentala romanser" på en spinett. När Helen förkunnar att paviljongen ska rivas för att lämna plats för en swimmingpool blir det för mycket för Eva. En natt dränker hon sig i kärret, trots att familjens vän, dr Simon Ek, försöker stötta henne. Samma natt visar sig Vita frun. Roger von Schöffen återvänder hem efter systerns död och han är lika upprörd över hur arvet fördelats. Intill slottet ligger ett värdshus som drivs av Freddys mostrar Julia och Selma. Under ett besök börjar Freddy på sitt eget märkliga vis nysta i konstigheterna på Stortuna. Evas spinett spelar på nätterna och Vita frun visar sig alltjämt. Till slut ringer Helen upp John Hillman för att få hjälp med obehagligheterna. En mördare går lös på slottet...

Jag undrar om Arne Mattssons och Folke Mellvigs fjärde Hillman-film drabbades av en åtstramad budget. Plötsligt är det svartvitt som gäller igen och utan Widescreen. Kajsa medverkar inte och omnämns inte ens. "Vita Frun" är hur som helst mer lättsmält än "Ryttare i blått" men känns rent kvalitetsmässigt som en direkt uppföljare på "Damen i Svart". Anita Björk är tillbaka i en ny roll, likaså Gio Petré. Nils Asther gör en ganska gedigen insats som den goda doktorn, likaså Sif Ruud som hans allmänt trånande sköterska. Hjördis Petterson och Britta Brunius är underhållande som Freddys mostrar Julia och Selma medan Jan Malmsjö känns som Jan Malmsjö i rollen som Roger. Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen repriserar sina roller som John, Freddy och Sonja. John Hillman dyker dock inte upp förrän femtio minuter in i handlingen och liksom Kajsa i "Ryttare i blått" har han ingen större roll. "Vita Frun" har några intressanta karaktärer, bra musik och Hilding Bladhs foto är bra även om det inte kommer helt till sin rätt i det här formatet. Lite obehag bjuder filmen också på. När Evas spinett spelas mitt i natten ryser jag riktigt ordentligt. Men handlingen är återigen för spretig och alltför otrolig. I slutet vänder sig Freddy direkt till oss i publiken med en bön om att vi inte ska avslöja hur allt hänger ihop. Det känns oväntat och unket. Absolut bäst är de korta ögonblicken som man missar om man inte tittar eller lyssnar ordentligt. Där kameran sveper förbi någon eller något fyndigt sägs. Ett riktigt gapskratt bjuder "Vita frun" också på. När Sonja kommer för att hälsa på mostrarna upptäcker hon att Freddy flirtar med den kvinnliga busschauffören, vilket gör henne inte så lite sur. På värdshuset grälar de och Sonja beklagar sig att Freddy "gått och förfört busschauffören" vilket får moster Selma att förvånat utbrista: "Eskil Andersson?". Obetalbart!



Paul Schrader, manusförfattare till "Taxi Driver" och regissör av "Auto Focus", regisserade en version av prequeln till klassikern "The Exorcist". Filmbolaget tyckte dock att slutresultatet, "Dominion", inte kunde bli någon kommersiell framgång. Därför anlitade man Renny Harlin och resten är historia. Harlin, som enligt egen utsago vet att publiken vill se vackra skådespelare i en film, bytte ut antagligen alla utom Stellan Skarsgård i ensemblen. Dessutom skrevs manuset om och resultatet blev en av 2000-talets absolut sämsta filmer. Efter floppen med Harlins film tilläts Schraders version visas på filmfestivaler och släpptes även på DVD. Igår snurrade den äntligen i min DVD-spelare. Härmed är en varning för spoilers utfärdad!

Historien tar sin början i det ockuperade Holland år 1944. För att rädda en folkmassa från avrättning tvingas fader Lankester Merrin välja ut tio personer som ska dö som straff för att en nazisoldat fått sätta livet till. Händelsen får Merrin att börja tvivla. Tre år senare är kriget över och Merrin arbetar med en utgrävning av en kyrka från 500-talet i norra Kenya. Det visar sig att kyrkan mer påminner om en förvaringsplats än en byggnad för tillbedjan. Den unge fader Francis kommer till platsen för att missionera och på hans inrådan tillkallas den brittiska armén för att hålla ordning på lokalbefolkningen som vill se kyrkan begravd på nytt. Efter att två brittiska soldater med plundrarlust hittas ritualmördade i den gamla kyrkan bryter vansinnet ut. Britterna skyller på lokalbefolkningen och vägrar lyssna på Merrin och Francis som hävdar att morden har sin grund i kristendomen. Inför Merrins ögon upprepar sig historien med nazisterna. Samtidigt tyder alla tecken på att den utstötta unge mannen Cheche som vårdas på lokalsjukhuset är besatt.    

I jämförelse med Renny Harlins usla film framstår Paul Schraders version som rena mästerverket. Schraders film kan knappast ses som en skräckfilm, inte heller som en thriller. Genren är mer obestämbar och frågan är mot vad den egentligen bygger upp konflikterna för filmens sista del känns onekligen som ett antiklimax. Enligt mitt minne har Harlin snott en del från denna. Även vissa miljöer känns bekanta. Läkaren, som här spelas av Clara Bellar, ersattes i den andra filmen av Izabella Scorupco. Inte heller Gabriel Mann som Francis medverkade i Harlins version. Mann är både bra och dålig i rollen, men jag kan överse med stunderna av överspel. Fotot pendlar också mellan bra och intetsägande, medan de musikstycken Angelo Badalamenti bidragit med höjer filmen riktigt ordentligt. Även manuset pendlar mellan att vara simpelt eller riktigt starkt, liksom ljudeffekterna som ibland överanvänds. De digitala effekterna är få men nästan lika dåliga som i Harlins version, vilket tydligen berodde på att filmbolaget inte ville lägga pengar på att slutföra projektet ordentligt. Den gamla pojkstjärnan Billy Crawford överraskar som Cheche och Stellan Skarsgård har en helt annan energi här än vad han, kanske förståeligt nog, hade i Harlins version. Dessutom känns det märkligt nog riktigt logiskt att se en svensk i rollen eftersom Max von Sydow gestaltade den gamle Merrin i "The Exorcist".

Efter att ha sett "Dominion" vet jag inte riktigt vad jag sett. Men jag måste erkänna att filmen trots sina brister var ett rätt angenäm upplevelse. Den innehåller en tunn mystik som ändå är tillräcklig för att jag ska dras in i den hotfulla och säregna atmosfären. Tyvärr lider den ju av samma problem som de flesta prequels, nämligen att vi ju vet vad som händer sedan. Ur det perspektivet blir slutet lite för lättsamt och ljust, åtminstone om man tänker på i vilket skick Merrin är i originalklassikern när han inser att den Onde är tillbaka. Om man nu ska se någon av prequel-versionerna så är det helt klart Schraders "Dominion" som gäller. Den är fascinerande märklig och klart sevärd även om den inte riktigt håller hela vägen.  

Dominion - Prequel to the Exorcist (2002/2005)

Skräckfilm 8 kommentarer


Paul Schrader, manusförfattare till "Taxi Driver" och regissör av "Auto Focus", regisserade en version av prequeln till klassikern "The Exorcist". Filmbolaget tyckte dock att slutresultatet, "Dominion", inte kunde bli någon kommersiell framgång. Därför anlitade man Renny Harlin och resten är historia. Harlin, som enligt egen utsago vet att publiken vill se vackra skådespelare i en film, bytte ut antagligen alla utom Stellan Skarsgård i ensemblen. Dessutom skrevs manuset om och resultatet blev en av 2000-talets absolut sämsta filmer. Efter floppen med Harlins film tilläts Schraders version visas på filmfestivaler och släpptes även på DVD. Igår snurrade den äntligen i min DVD-spelare. Härmed är en varning för spoilers utfärdad!

Historien tar sin början i det ockuperade Holland år 1944. För att rädda en folkmassa från avrättning tvingas fader Lankester Merrin välja ut tio personer som ska dö som straff för att en nazisoldat fått sätta livet till. Händelsen får Merrin att börja tvivla. Tre år senare är kriget över och Merrin arbetar med en utgrävning av en kyrka från 500-talet i norra Kenya. Det visar sig att kyrkan mer påminner om en förvaringsplats än en byggnad för tillbedjan. Den unge fader Francis kommer till platsen för att missionera och på hans inrådan tillkallas den brittiska armén för att hålla ordning på lokalbefolkningen som vill se kyrkan begravd på nytt. Efter att två brittiska soldater med plundrarlust hittas ritualmördade i den gamla kyrkan bryter vansinnet ut. Britterna skyller på lokalbefolkningen och vägrar lyssna på Merrin och Francis som hävdar att morden har sin grund i kristendomen. Inför Merrins ögon upprepar sig historien med nazisterna. Samtidigt tyder alla tecken på att den utstötta unge mannen Cheche som vårdas på lokalsjukhuset är besatt.    

I jämförelse med Renny Harlins usla film framstår Paul Schraders version som rena mästerverket. Schraders film kan knappast ses som en skräckfilm, inte heller som en thriller. Genren är mer obestämbar och frågan är mot vad den egentligen bygger upp konflikterna för filmens sista del känns onekligen som ett antiklimax. Enligt mitt minne har Harlin snott en del från denna. Även vissa miljöer känns bekanta. Läkaren, som här spelas av Clara Bellar, ersattes i den andra filmen av Izabella Scorupco. Inte heller Gabriel Mann som Francis medverkade i Harlins version. Mann är både bra och dålig i rollen, men jag kan överse med stunderna av överspel. Fotot pendlar också mellan bra och intetsägande, medan de musikstycken Angelo Badalamenti bidragit med höjer filmen riktigt ordentligt. Även manuset pendlar mellan att vara simpelt eller riktigt starkt, liksom ljudeffekterna som ibland överanvänds. De digitala effekterna är få men nästan lika dåliga som i Harlins version, vilket tydligen berodde på att filmbolaget inte ville lägga pengar på att slutföra projektet ordentligt. Den gamla pojkstjärnan Billy Crawford överraskar som Cheche och Stellan Skarsgård har en helt annan energi här än vad han, kanske förståeligt nog, hade i Harlins version. Dessutom känns det märkligt nog riktigt logiskt att se en svensk i rollen eftersom Max von Sydow gestaltade den gamle Merrin i "The Exorcist".

Efter att ha sett "Dominion" vet jag inte riktigt vad jag sett. Men jag måste erkänna att filmen trots sina brister var ett rätt angenäm upplevelse. Den innehåller en tunn mystik som ändå är tillräcklig för att jag ska dras in i den hotfulla och säregna atmosfären. Tyvärr lider den ju av samma problem som de flesta prequels, nämligen att vi ju vet vad som händer sedan. Ur det perspektivet blir slutet lite för lättsamt och ljust, åtminstone om man tänker på i vilket skick Merrin är i originalklassikern när han inser att den Onde är tillbaka. Om man nu ska se någon av prequel-versionerna så är det helt klart Schraders "Dominion" som gäller. Den är fascinerande märklig och klart sevärd även om den inte riktigt håller hela vägen.  



På Strömsholm huserar arméns rid- och körskola. Men inte ens denna disciplinens högborg är förskonad från intrigerande mördare. Den så kallade Blå ryttaren, som egentligen är en säregen äldre man som bor i närheten, får en natt bevittna hur en häst plågas med en piska i skogen. Plågoanden glömmer kvar sin piska och Blå ryttaren plockar upp den. En tid senare är det bal på Strömsholm. Änkan Elly Weinestam på Ribersvik hittar Blå ryttaren döende utanför men när hjälpen till slut kommer ses han rida iväg på sin häst. Ingen tror på Ellys historia men hon kontaktar Hillmans detektivbyrå och trots förbud från makarna Hillman åtar sig Freddy uppdraget. John hjälper Scotland Yard i London medan Kajsa åkt på Blå Stjärna-kurs på Strömsholm. Freddy är helt ovetandes om att denna plats ligger granne med Ribersvik. Det dröjer heller inte länge innan Kajsa finner Blå ryttarens lik...



I "Ryttare i blått" blir det tydligt att Arne Mattssons huvudintresse var filmtekniken. Liksom "Damen i Svart" engagerar inte denna ett dugg. Det blir aldrig spännande, inte ens lite småobehagligt som i de två föregångarna. Istället är det en ganska utdragen historia vi serveras, en historia som mest tycks bestå av roliga åkningar och kameravinklar. Hilding Bladhs foto är för all del riktigt bra, precis som i "Mannekäng i Rött". Manuset är både bra och dåligt. Den ibland ganska grova undertexten i replikerna är riktigt underhållande. Kort sagt puttrar "Ryttare i Blått" på i maklig takt. Det dröjer nästan en halvtimme innan makarna Hillman kommer i i handlingen. Karl-Arne Holmsten som John medverkar väl i kanske två minuter och trots att "Ryttare i blått" skulle kunna vara Annalisa Ericsons, eller Kajsas, stora stund medverkar hon inte särskilt mycket. Istället är det intrigerna på Strömsholm som står i fokus, främst med karlarna kring Mona Malms väna flicka och "pojkjäntan" tillika veterinären Git (Gio Petré). Handlingen avbryts ibland av de komiska inslagen med Freddy (Nils Hallberg), Sonja (Lena Granhagen) och Elly (briljant spelad av Gunnel Broström). Björn Gustafson dyker upp igen, denna gång i en liten roll som klumpig polis.

Framför allt två problem blir tydliga om man ställer "Ryttare i Blått" mot "Mannekäng i Rött". För det första är denna film alldeles för episodbaserad. Både manusförfattarna och Mattsson har mer koncentrerat sig på enskilda delar än på helheten. För det andra är vi tillbaka i samma miljöer som i "Damen i Svart". Här är det stora gods, öppna landskap och allt det vi sett förr. I "Mannekäng i Rött" skapade Mattsson och gänget sin egen värld i och kring modehuset La Femme, något som jag tror ökade inspirationen och skaparlusten i nämnda film. Scenografin är inget märkvärdigt här, inte heller kostym. Dessutom saknas samma typ av färgstarka karaktärer. Här har jag ärligt talat svårt att skilja folk från varandra. En likhet med föregående film är dock att alla fortfarande röker som borstbindare. "Ryttare i Blått" har väl kanske ett visst kuriosavärde, men i det stora hela är det en ganska trött film.

Ryttare i Blått (1959)

Filmserier 2 kommentarer



På Strömsholm huserar arméns rid- och körskola. Men inte ens denna disciplinens högborg är förskonad från intrigerande mördare. Den så kallade Blå ryttaren, som egentligen är en säregen äldre man som bor i närheten, får en natt bevittna hur en häst plågas med en piska i skogen. Plågoanden glömmer kvar sin piska och Blå ryttaren plockar upp den. En tid senare är det bal på Strömsholm. Änkan Elly Weinestam på Ribersvik hittar Blå ryttaren döende utanför men när hjälpen till slut kommer ses han rida iväg på sin häst. Ingen tror på Ellys historia men hon kontaktar Hillmans detektivbyrå och trots förbud från makarna Hillman åtar sig Freddy uppdraget. John hjälper Scotland Yard i London medan Kajsa åkt på Blå Stjärna-kurs på Strömsholm. Freddy är helt ovetandes om att denna plats ligger granne med Ribersvik. Det dröjer heller inte länge innan Kajsa finner Blå ryttarens lik...



I "Ryttare i blått" blir det tydligt att Arne Mattssons huvudintresse var filmtekniken. Liksom "Damen i Svart" engagerar inte denna ett dugg. Det blir aldrig spännande, inte ens lite småobehagligt som i de två föregångarna. Istället är det en ganska utdragen historia vi serveras, en historia som mest tycks bestå av roliga åkningar och kameravinklar. Hilding Bladhs foto är för all del riktigt bra, precis som i "Mannekäng i Rött". Manuset är både bra och dåligt. Den ibland ganska grova undertexten i replikerna är riktigt underhållande. Kort sagt puttrar "Ryttare i Blått" på i maklig takt. Det dröjer nästan en halvtimme innan makarna Hillman kommer i i handlingen. Karl-Arne Holmsten som John medverkar väl i kanske två minuter och trots att "Ryttare i blått" skulle kunna vara Annalisa Ericsons, eller Kajsas, stora stund medverkar hon inte särskilt mycket. Istället är det intrigerna på Strömsholm som står i fokus, främst med karlarna kring Mona Malms väna flicka och "pojkjäntan" tillika veterinären Git (Gio Petré). Handlingen avbryts ibland av de komiska inslagen med Freddy (Nils Hallberg), Sonja (Lena Granhagen) och Elly (briljant spelad av Gunnel Broström). Björn Gustafson dyker upp igen, denna gång i en liten roll som klumpig polis.

Framför allt två problem blir tydliga om man ställer "Ryttare i Blått" mot "Mannekäng i Rött". För det första är denna film alldeles för episodbaserad. Både manusförfattarna och Mattsson har mer koncentrerat sig på enskilda delar än på helheten. För det andra är vi tillbaka i samma miljöer som i "Damen i Svart". Här är det stora gods, öppna landskap och allt det vi sett förr. I "Mannekäng i Rött" skapade Mattsson och gänget sin egen värld i och kring modehuset La Femme, något som jag tror ökade inspirationen och skaparlusten i nämnda film. Scenografin är inget märkvärdigt här, inte heller kostym. Dessutom saknas samma typ av färgstarka karaktärer. Här har jag ärligt talat svårt att skilja folk från varandra. En likhet med föregående film är dock att alla fortfarande röker som borstbindare. "Ryttare i Blått" har väl kanske ett visst kuriosavärde, men i det stora hela är det en ganska trött film.