Vita Frun (1962)
På Stortuna slott händer märkliga saker. Efter att den avlidne bruksherrens testamente lästs upp blir ingenting sig likt. Genom krångliga familjerelationer och omgiften står plötsligt syskonen Eva och Roger von Schöffen utan slottet, som istället lämnas till bruksherrens andra hustru Helen och hennes dotter Agneta. I paviljongen komponerar Eva sina "sentimentala romanser" på en spinett. När Helen förkunnar att paviljongen ska rivas för att lämna plats för en swimmingpool blir det för mycket för Eva. En natt dränker hon sig i kärret, trots att familjens vän, dr Simon Ek, försöker stötta henne. Samma natt visar sig Vita frun. Roger von Schöffen återvänder hem efter systerns död och han är lika upprörd över hur arvet fördelats. Intill slottet ligger ett värdshus som drivs av Freddys mostrar Julia och Selma. Under ett besök börjar Freddy på sitt eget märkliga vis nysta i konstigheterna på Stortuna. Evas spinett spelar på nätterna och Vita frun visar sig alltjämt. Till slut ringer Helen upp John Hillman för att få hjälp med obehagligheterna. En mördare går lös på slottet...
Jag undrar om Arne Mattssons och Folke Mellvigs fjärde Hillman-film drabbades av en åtstramad budget. Plötsligt är det svartvitt som gäller igen och utan Widescreen. Kajsa medverkar inte och omnämns inte ens. "Vita Frun" är hur som helst mer lättsmält än "Ryttare i blått" men känns rent kvalitetsmässigt som en direkt uppföljare på "Damen i Svart". Anita Björk är tillbaka i en ny roll, likaså Gio Petré. Nils Asther gör en ganska gedigen insats som den goda doktorn, likaså Sif Ruud som hans allmänt trånande sköterska. Hjördis Petterson och Britta Brunius är underhållande som Freddys mostrar Julia och Selma medan Jan Malmsjö känns som Jan Malmsjö i rollen som Roger. Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen repriserar sina roller som John, Freddy och Sonja. John Hillman dyker dock inte upp förrän femtio minuter in i handlingen och liksom Kajsa i "Ryttare i blått" har han ingen större roll. "Vita Frun" har några intressanta karaktärer, bra musik och Hilding Bladhs foto är bra även om det inte kommer helt till sin rätt i det här formatet. Lite obehag bjuder filmen också på. När Evas spinett spelas mitt i natten ryser jag riktigt ordentligt. Men handlingen är återigen för spretig och alltför otrolig. I slutet vänder sig Freddy direkt till oss i publiken med en bön om att vi inte ska avslöja hur allt hänger ihop. Det känns oväntat och unket. Absolut bäst är de korta ögonblicken som man missar om man inte tittar eller lyssnar ordentligt. Där kameran sveper förbi någon eller något fyndigt sägs. Ett riktigt gapskratt bjuder "Vita frun" också på. När Sonja kommer för att hälsa på mostrarna upptäcker hon att Freddy flirtar med den kvinnliga busschauffören, vilket gör henne inte så lite sur. På värdshuset grälar de och Sonja beklagar sig att Freddy "gått och förfört busschauffören" vilket får moster Selma att förvånat utbrista: "Eskil Andersson?". Obetalbart!
Dominion - Prequel to the Exorcist (2002/2005)
Paul Schrader, manusförfattare till "Taxi Driver" och regissör av "Auto Focus", regisserade en version av prequeln till klassikern "The Exorcist". Filmbolaget tyckte dock att slutresultatet, "Dominion", inte kunde bli någon kommersiell framgång. Därför anlitade man Renny Harlin och resten är historia. Harlin, som enligt egen utsago vet att publiken vill se vackra skådespelare i en film, bytte ut antagligen alla utom Stellan Skarsgård i ensemblen. Dessutom skrevs manuset om och resultatet blev en av 2000-talets absolut sämsta filmer. Efter floppen med Harlins film tilläts Schraders version visas på filmfestivaler och släpptes även på DVD. Igår snurrade den äntligen i min DVD-spelare. Härmed är en varning för spoilers utfärdad!
Historien tar sin början i det ockuperade Holland år 1944. För att rädda en folkmassa från avrättning tvingas fader Lankester Merrin välja ut tio personer som ska dö som straff för att en nazisoldat fått sätta livet till. Händelsen får Merrin att börja tvivla. Tre år senare är kriget över och Merrin arbetar med en utgrävning av en kyrka från 500-talet i norra Kenya. Det visar sig att kyrkan mer påminner om en förvaringsplats än en byggnad för tillbedjan. Den unge fader Francis kommer till platsen för att missionera och på hans inrådan tillkallas den brittiska armén för att hålla ordning på lokalbefolkningen som vill se kyrkan begravd på nytt. Efter att två brittiska soldater med plundrarlust hittas ritualmördade i den gamla kyrkan bryter vansinnet ut. Britterna skyller på lokalbefolkningen och vägrar lyssna på Merrin och Francis som hävdar att morden har sin grund i kristendomen. Inför Merrins ögon upprepar sig historien med nazisterna. Samtidigt tyder alla tecken på att den utstötta unge mannen Cheche som vårdas på lokalsjukhuset är besatt.
I jämförelse med Renny Harlins usla film framstår Paul Schraders version som rena mästerverket. Schraders film kan knappast ses som en skräckfilm, inte heller som en thriller. Genren är mer obestämbar och frågan är mot vad den egentligen bygger upp konflikterna för filmens sista del känns onekligen som ett antiklimax. Enligt mitt minne har Harlin snott en del från denna. Även vissa miljöer känns bekanta. Läkaren, som här spelas av Clara Bellar, ersattes i den andra filmen av Izabella Scorupco. Inte heller Gabriel Mann som Francis medverkade i Harlins version. Mann är både bra och dålig i rollen, men jag kan överse med stunderna av överspel. Fotot pendlar också mellan bra och intetsägande, medan de musikstycken Angelo Badalamenti bidragit med höjer filmen riktigt ordentligt. Även manuset pendlar mellan att vara simpelt eller riktigt starkt, liksom ljudeffekterna som ibland överanvänds. De digitala effekterna är få men nästan lika dåliga som i Harlins version, vilket tydligen berodde på att filmbolaget inte ville lägga pengar på att slutföra projektet ordentligt. Den gamla pojkstjärnan Billy Crawford överraskar som Cheche och Stellan Skarsgård har en helt annan energi här än vad han, kanske förståeligt nog, hade i Harlins version. Dessutom känns det märkligt nog riktigt logiskt att se en svensk i rollen eftersom Max von Sydow gestaltade den gamle Merrin i "The Exorcist".
Efter att ha sett "Dominion" vet jag inte riktigt vad jag sett. Men jag måste erkänna att filmen trots sina brister var ett rätt angenäm upplevelse. Den innehåller en tunn mystik som ändå är tillräcklig för att jag ska dras in i den hotfulla och säregna atmosfären. Tyvärr lider den ju av samma problem som de flesta prequels, nämligen att vi ju vet vad som händer sedan. Ur det perspektivet blir slutet lite för lättsamt och ljust, åtminstone om man tänker på i vilket skick Merrin är i originalklassikern när han inser att den Onde är tillbaka. Om man nu ska se någon av prequel-versionerna så är det helt klart Schraders "Dominion" som gäller. Den är fascinerande märklig och klart sevärd även om den inte riktigt håller hela vägen.
Ryttare i Blått (1959)
På Strömsholm huserar arméns rid- och körskola. Men inte ens denna disciplinens högborg är förskonad från intrigerande mördare. Den så kallade Blå ryttaren, som egentligen är en säregen äldre man som bor i närheten, får en natt bevittna hur en häst plågas med en piska i skogen. Plågoanden glömmer kvar sin piska och Blå ryttaren plockar upp den. En tid senare är det bal på Strömsholm. Änkan Elly Weinestam på Ribersvik hittar Blå ryttaren döende utanför men när hjälpen till slut kommer ses han rida iväg på sin häst. Ingen tror på Ellys historia men hon kontaktar Hillmans detektivbyrå och trots förbud från makarna Hillman åtar sig Freddy uppdraget. John hjälper Scotland Yard i London medan Kajsa åkt på Blå Stjärna-kurs på Strömsholm. Freddy är helt ovetandes om att denna plats ligger granne med Ribersvik. Det dröjer heller inte länge innan Kajsa finner Blå ryttarens lik...
I "Ryttare i blått" blir det tydligt att Arne Mattssons huvudintresse var filmtekniken. Liksom "Damen i Svart" engagerar inte denna ett dugg. Det blir aldrig spännande, inte ens lite småobehagligt som i de två föregångarna. Istället är det en ganska utdragen historia vi serveras, en historia som mest tycks bestå av roliga åkningar och kameravinklar. Hilding Bladhs foto är för all del riktigt bra, precis som i "Mannekäng i Rött". Manuset är både bra och dåligt. Den ibland ganska grova undertexten i replikerna är riktigt underhållande. Kort sagt puttrar "Ryttare i Blått" på i maklig takt. Det dröjer nästan en halvtimme innan makarna Hillman kommer i i handlingen. Karl-Arne Holmsten som John medverkar väl i kanske två minuter och trots att "Ryttare i blått" skulle kunna vara Annalisa Ericsons, eller Kajsas, stora stund medverkar hon inte särskilt mycket. Istället är det intrigerna på Strömsholm som står i fokus, främst med karlarna kring Mona Malms väna flicka och "pojkjäntan" tillika veterinären Git (Gio Petré). Handlingen avbryts ibland av de komiska inslagen med Freddy (Nils Hallberg), Sonja (Lena Granhagen) och Elly (briljant spelad av Gunnel Broström). Björn Gustafson dyker upp igen, denna gång i en liten roll som klumpig polis.
Framför allt två problem blir tydliga om man ställer "Ryttare i Blått" mot "Mannekäng i Rött". För det första är denna film alldeles för episodbaserad. Både manusförfattarna och Mattsson har mer koncentrerat sig på enskilda delar än på helheten. För det andra är vi tillbaka i samma miljöer som i "Damen i Svart". Här är det stora gods, öppna landskap och allt det vi sett förr. I "Mannekäng i Rött" skapade Mattsson och gänget sin egen värld i och kring modehuset La Femme, något som jag tror ökade inspirationen och skaparlusten i nämnda film. Scenografin är inget märkvärdigt här, inte heller kostym. Dessutom saknas samma typ av färgstarka karaktärer. Här har jag ärligt talat svårt att skilja folk från varandra. En likhet med föregående film är dock att alla fortfarande röker som borstbindare. "Ryttare i Blått" har väl kanske ett visst kuriosavärde, men i det stora hela är det en ganska trött film.
Mannekäng i Rött (1958)
Makarna Hillman är tillbaka, i färg, i Arne Mattssons "Mannekäng i Rött". John och Freddy har i samarbete med polisen lyckats spränga en utpressarliga. En medlem av ligan är dock spårlöst försvunnen: Katja Sundin, mer känd som den röda mannekängen. Samtidigt blir Kajsa anlitad av den åldrade fröken Lennberg som driver modevaruhuset La Femme. Genom att arbeta som mannekäng istället för den försvunna Sundin ska Kajsa hålla ögonen öppna för det som sker på La Femme, något hon får hjälp med av Sonja som arbetar som expedit på varuhuset. Fröken Lennberg känner på sig att någon vill både henne och affärsrörelsen något ont. Redan samma dag hittas Katja Sundin i skyltfönstret med en kniv i ryggen. Och när fröken Lennberg dör i en avsiktlig brand blir alla misstänkta. Och trots att fröken Lennberg är död tycks hennes närvaro vara stark i huset...
Vilket lyft från "Damen i Svart"! Mattsson har hittat helt rätt form och färgen, där det röda såklart är ett genomgående tema, bidrar säkert också till detta. Historien är lika noggrannt berättad som i föregångaren, men tempot är högre. "Mannekäng i Rött" är på sina ställen riktigt obehaglig. Musiken är fenomenal, fotot och ljussättningen är helt fantastisk. Scenen som bilden ovan är hämtad ifrån och som utspelar sig på kyrkogården är något av det bästa jag sett i en svensk film. Ljuset bryter genom en fuktig dimma, i bakgrunden skränar hela tiden kråkor. Sanslöst stämningsfullt och vackert. Men det som imponerar mest är scenografi och kostym (design: Mago). Det förstnämnda är uppfinningsrikt och sätter igång fantasin, inte minst där scenografin förstärks av ljussättningen, som exempelvis i fröken Lennbergs stora och ensamma hus.
Annalisa Ericson, Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen är tillbaka i sina roller från "Damen i Svart". De får sällskap även av Anita Björk och Lennart Lindberg från nämnda film, men dessa två spelar nya roller. Lillebil Ibsen gör ett härligt tyranniskt porträtt av fröken Lennberg och debuterande Gio Petrén är riktigt bra som den makt- och statushungriga Gabrielle. I småroller ser vi Anita Lindblom och Björn Gustafson. Något som är väldigt intressant är att i princip alla karaktärer röker och cigaretter figurerar i nästan varje scen. Till och med mannekängerna röker i kundutrymmet. Jag undrar just vad tanken var med det, om det nu fanns en tanke vill säga. I vilket fall skulle jag vilja påstå att "Mannekäng i Rött" är något av en svensk klassiker, eller borde vara det. Den visar på att även svensk film en gång i tiden hade innovationslust och vilja till att arbeta med berättarkomponenter utöver det traditionella. Otroligt sevärd!
What's Eating Gilbert Grape? (1993)
I en sömnig småstad bor Gilbert med sin familj, två systrar, sin sjukligt överviktiga mamma och brodern Arnie som är utvecklingsstörd. Medan systrarna sköter om mamman är Gilberts huvuduppgift att ta hand om Arnie, vilket inte alltid är så lätt. Lättare blir det heller inte när Becky och hennes mormor kommer till stan med sitt husvagnsekipage. När bilen strejkar blir de kvar i väntan på reservdelar och Gilbert och Becky hinner falla för varann. Samtidigt ställer familjen allt högre krav på Gilbert.
Lasse Hallström har regisserat. Sven Nykvist står för foto och Björn Isfält har bidragit till musiken. Jag har sett "What's Eating Gilbert Grape?" tidigare för några år sedan och denna omtitt var mest för att avgöra om den ska få stanna i samlingen eller inte. Även om jag var inställd på det sistnämnda ändrade jag mig. På sätt och vis känns den typisk för filmer från den här tidsperioden, det vill säga att vi följer en karaktär som nästan halvlever bland en massa excentriska typer. Men nånting händer efter vägen. Hallström lyckas väcka frågor kring om Gilbert egentligen är så missnöjd med livet eller om han faktiskt gör det han gör av egen vilja snarare än av plikt. Johnny Depp gestaltar givetvis detta utomordentligt. Faktum är att "What's Eating Gilbert Grape?" är sammansatt av en riktigt stabil ensemble. Till och med Juliette Lewis som jag tycker ofta kör samma roll fungerar bra som Becky. Lewis har ett bra samspel med Depp. Jag kan bara falla till föga och konstatera att Leonardo DiCaprio är strålande som Arnie. Precis som jag skrev om Marion Cotillard i "La Môme" spelar han Arnie på ett väldigt öppet och självutlämnande sätt. Lika imponerad blir jag av Darlene Cates som mamma Bonnie. Det här var hennes filmdebut och kanske är det bra att hon mer eller mindre spelar sig själv med sin egen dåliga självkänsla. Att också hon gestaltar Bonnie väldigt utlämnande går inte att komma ifrån. Scenerna där vi får möta henne bakom den yttre bilden är oerhört starka. Och ett av de vidrigaste ögonblicken i filmhistorien är väl där hon äntligen efter sju år vågar sig ut från huset - och blir fotograferad av en man.
Som sagt, "What's Eating Gilbert Grape?" får stanna i samlingen. Den har absolut potential för en framtida omtitt.
Boxcar Bertha (1972)
Depressionen råder i USA på 1930-talet. När unga Berthas far dör i en arbetsrelaterad olycka slår hon sig samman med Bill som gjort sig inpopulär hos arbetsgivare för sitt fackliga engagemang och sin kritik mot hur arbetarna vid järnvägen behandlas. Genom omständigheter har plötsligt Bertha, Bill och deras vänner blivit rånare och likt Robin Hood vill de ta från de rika och ge till de fattiga. När möjligheten att råna järnvägens byggare, den förmögne och rasistiske Sartoris, dyker upp kan gänget inte motstå frestelsen...
Jag blir inte riktigt klok på Martin Scorsese som regissör. "Boxcar Bertha" är hans debutfilm och var menad som en exploitationsfilm även om Scorseses talang helt klart lyser igenom. Men det jag inte blir klok på är att han till skillnad från många regissör inte har några särskilda kännetecken för sitt filmskapande, bortsett från sig själv som ständig cameo. Visst är fotot i "Boxcar Bertha" liksom i andra Scorsese-filmer snyggt, men det är fortfarande ganska intetsägande. Mest intressant är att man i det stora hela lyckas återskapa ett trovärdigt 30-tal. Det är skitigt, svettigt och ogästvänligt och känns realistiskt. Skådespeleriet är helt okej och jag lyckas faktiskt se Barbara Hershey i titelrollen utan att tänka på skrämmande "The Entity" där hon spelade en kvinna som gång på gång våldtogs av ett ondskefullt och osynligt väsen. Men mest sevärd i "Boxcar Bertha" är John Carradine som Sartoris. Han var otroligt utstrålningslös som greve Dracula i "House of Frankenstein" och "House of Dracula" men här passar han perfekt som överlägsen och road rasistgubbe. Jag kan inte påstå att "Boxcar Bertha" engagerade mig särskilt mycket, vid sidan av Bills kamp för arbetarnas rättigheter, men för den skull är det ingen dålig film. Vill man se allt av Martin Scorsese bör man väl se denna också.
La Môme (2007)
Olivier Dahans "La Môme", i Sverige mer känd som "La Vie En Rose" för att vi ska begripa vem det handlar om, berättar historien om Edith Piaf. Både karriären och privatlivet står i fokus och Dahan hoppar fram och tillbaka mellan olika perioder av Ediths liv. Genom hennes eget minne följer vi henne från den otrygga barndomen som så småningom ledde till att hon började sjunga och uppmärksammades för detta, till de stora framträdandena både i Frankrike och USA. Piaf hade enligt denna film problem med spriten redan tidigt och började dessutom med morfin, det sistnämnda efter att hennes livs kärlek, boxaren Marcel, omkom i en flygolycka.
Jag visste inte särskilt mycket om Edith Piaf sedan innan, även om jag lyssnat en del på hennes musik. Hur nära verkligheten "La Môme" ligger kan väl som alltid i verklighetsbaserade filmer diskuteras. Som film är denna inte särskilt unik, tvärtom tycker jag den känns väldigt typisk för biografiska filmer. Kanske för att dessa har en tendens att alltid handla om kända personer med problematiskt privatliv och där den yttre, offentliga bilden aldrig stämmer överens med personen bakom. Den stora behållningen i Dahans film är såklart Marion Cotillard i huvudrollen som Piaf. Trots att hon verkligen skapar en karaktär av karaktären lyckas hon också få liv i den. Det intressanta är att när hon syns på avstånd blir Piaf en karaktär gestaltad av en skådespelare, antagligen främst för att kroppsspråket är så uttänkt och utstuderat. Men så fort ögonen blir synliga är det inte längre en karaktär, utan en riktig person. Detta tänkte jag på flera gånger under filmen. Dessutom öppnar Cotillard upp sig på ett väldigt självutlämnande sätt, inte minst i scenen där dödsbudet om Marcel anländer, en redan stark scen till att börja med. I slutänden är det Marion Cotillard som gör "La Môme" riktigt sevärd, om man nu inte har ett intresse av verklighetens Edith Piaf.
Damen i Svart (1958)
Det händer konstiga och skrämmande saker på det gamla bruket i Holmfors. Disponent von Schildens sekreterare försvinner spårlöst en kväll, samma kväll som familjen von Schildens släktspöke, den svarta damen, visar sig. Tur då att det är till Holmfors detektivparet John och Kajsa Hillman planerat sin semester. Kajsa, som är vän med disponentens fru Inger, kan semestern till trots inte låta bli att engagera sig i gåtan. Hela Holmfors tycks dölja hemligheter. Makarna Hillmans assistent, den fumlige Freddy, dyker också upp för att finnas till hands i mysteriet, även om han intresserar sig mer för fotomodellen Sonja. Så slår damen i svart till på nytt och disponenten faller offer. Men liket som hittas visar sig vara sekreteraren...
"Damen i Svart" är den första av fem filmer baserade på Folke Mellvigs böcker och dessa filmer utgör alltså den nya filmserien här i bloggen. Det som slår mig vid denna omtitt är att "Damen i Svart" nästan förutsätter att man redan känner till John och Kajsa Hillman, till viss del också Freddy och vilka relationer de har till varandra. Någon djupgående introduktion bjuds vi inte på. Att Kajsa är kvinnan bakom mannen råder dock inga tvivel om. Hennes engagemang för historien framåt och hon är också den drivande både i äktenskapet och jakten på gåtans lösning, även om John tar åt sig äran i slutet. Bortsett från att filmen inte är särskilt spännande och lite för lång finns det annat att gotta sig åt. Arne Mattsson lyckas skapa en rätt hotfull stämning, ibland blir det till och med riktigt obehagligt, inte minst tack vare musiken och Sven Nykvists foto. Apropå musiken så används den väldigt sparsamt, vilket antagligen bidrar till den höjda pulsen vid de tillfällen då den får fritt spelrum. Den manliga körstämman är ju helt i klass med John Williams "The Emperor's Theme". Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, Nils Hallberg och Lena Granhagen gör gedigna insatser som John, Kajsa, Freddy och Sonja. De uppbackas främst av Anita Björk och Sif Ruud men även Åke Lindman som en konstant ilsken verkmästare. I slutet ber kapten Hillman oss i publiken om att inte avslöja mördaren för våra vänner och bekanta. Så här i efterhand är det rätt charmigt även om jag anar att det kanske uppfattades som ganska töntigt då.
"Damen i Svart" är en trivsam gammal thriller. Den engagerar inte helt men enstaka moment, bland andra de som jag tagit upp ovan, gör den sevärd. Dessutom är den ganska rolig, även om jag inte är helt säker på att all humor är riktigt avsiktlig. Enligt en intervju med Annalisa Ericson på DVD:n gillade hon rollen som Kajsa Hillman eftersom karaktären var smart, något som hon inte fick spela alltför ofta. Att Ericson som Hillman i "Damen i Svart" var slående vacker kommer aldrig i vägen för karaktären. Hon blir aldrig stereotyp och aldrig handlingsförlamad. Jag nästan ryser när hon plockar fram pistolen och ger sig ut i mörkret...
Annalisa Ericson 1913-2011
Foto: Jan Collsjöö/Scanpix (DN).
En svensk filmlegendar har natten mot långfredagen gått ur tiden. Annalisa Ericson, skådespelerska och artist, blev 97 år. DN har publicerat en förträfflig minnestext och jag rekommenderar den. Jag minns inte namnet på ens en av alla de gamla filmer jag sett där Ericson medverkade, filmer som oftast gick på SVT som eftermiddagsmatiné. Under en tid har jag tänkt ta itu med Hillman-deckarna som filmserie här i bloggen och nu är det väl rätt tid för det. För mig kommer Annalisa Ericson för alltid vara förknippad med främst rollen som Kajsa Hillman.
Contact (1997)
Ellie Arroways mor dog under förlossningen och när Ellie är nio år dör även fadern i en hjärtinfarkt. I vuxen ålder är Ellie forskare som trots förödmjukelse och med karriären på spel beslutsamt söker efter intelligent liv i universum. När inga övriga organisationer vill betala för forskningen går den excentriske, stormrike Hadden in med pengar. En kväll fångar Ellie och hennes team in en märklig signal från stjärnan Vega...
Robert Zemeckis, mannen bakom "Forrest Gump", har regisserat och det märks till viss del. Liksom nämnda film har också "Contact" sina toppar och dalar där de sistnämnda beror på ett tillfälligt tapp av driv och engagemang. Temat för den här filmen tycks vara vetenskapen mot tron med budskapet att de inte kan skiljas åt i en människas liv. Tror jag. För de tankarna känns ganska pliktskyldiga och inte alls särskilt ärliga. Speciellt inte eftersom den organiserade tron i filmen framställs som censurerande, lättlurade, galna puckon (sagt av en mycket icke-religiös människa). Tron som likställs med religion i "Contact" är inte ett dugg relevant för filmen. Ellies tro, som borde stå i fokus, hamnar istället i skymundan. Vi kan bara ana att hennes sökande efter intelligent liv i rymden är ett sökande efter liv efter döden, vilket bottnar i det som hände hennes föräldrar. Tillbakablickarna till Ellies barndom får såklart betydelse mot slutet men de är alldeles för amerikanska för att tilltala mig. Unga Ellie är såklart lillgammal och fadern har ett tuffgulligt smeknamn för henne.
Trots att det spretar åt alla håll är "Contact" intressant. Skådespeleriet är riktigt bra, inte minst av Jodie Foster i titelrollen. Hur mycket jag än gillar John Hurt i vanliga fall påminner han lite för mycket om en parodisk Bond-skurk i rollen som Hadden. Tom Skerritt är riktigt bra som den typiske makt- och berömmelsesuktande gubben som hela tiden vill trycka till Ellie men som samtidigt alltid är beredd på att ta åt sig äran när saker och ting går rätt. Filmens inledning är helt fenomenal och kanske är det den som hjälper mig att bortse från det som gör helheten mindre bra. När signalerna från rymden visar sig innehålla bilder och Hitler under invigningen av OS i Berlin framträder är ett oerhört spännande och otäckt ögonblick. Slutet är lagom öppet. Om man kan bortse från det som är mindre bra, är "Contact" helt klart sevärd.
Fjorton Suger (2004)
Blott fjorton år gamla Emma går på fest med brorsan Markus kompisar. På festen dricker Emma alldeles för mycket och en av broderns så kallade "kompisar" förgriper sig på henne. När snacket (enligt uppgift) sätter igång orkar inte Emma umgås med kompisarna längre. Så träffar hon skejtaren Aron. Men hur ska hon kunna närma sig honom efter sin hemska upplevelse? Och ska Markus inse vad hans polare gjort mot systern?
"Fjorton Suger" är unikt nog regisserad av ett filmkollektiv bestående av Emil Larsson, Martin Jern (även manus), Henrik Norrthon och Filippa Freijd. Eftersom jag såg och tar upp filmen nu slipper den hamna på den kommande "sämsta"-listan. Det här är nämligen utan tvekan en av de sämsta svenska filmerna som någonsin gjorts. Jag orkar inte ens gå in på det, så dåligt är det. Som den mjukis jag är skär det i hjärtat av att kritisera de unga skådespelarna, men jag skyller mer på regissörerna än på de unga för de dåliga skådespelarinsatserna. Manuset är katastrofalt. Dialogen ger rysningar. Regin framkallar kräkreflexer. Musiken är övertydlig. Fotot utstuderat och ändå totalt misslyckat. Faktum är att varje scen skulle kunna analyseras utifrån hur dålig den är på flera olika nivåer: skådespeleri, regi, repliker, replikskiften, ljussättning, ja till och med rekvisita. "Fjorton Suger" pendlar mellan att vara en "Bullen"-brevfilm och den typ av propaganda som visades på exempelvis mönstringen eller körskolan. Det borde fan i mig vara straffbart att sprida sånt här. Att den här och var tycks ha fått halvbra recensioner kan enbart bero på filmens tema, att det inte är politiskt korrekt att kritisera den för det. Men det går inte att ta detta på allvar, oavsett vilket budskap filmmakarna intalade sig att de ville föra fram. Vedervärdigt uselt.
Dallas 2011: Fler gamlingar återvänder
Det tar emot lite att erkänna det, men nu börjar jag bli riktigt nyfiken på det nya pilotavsnittet av "Dallas". Igår stod det klart att även Steve Kanaly och Charlene Tilton återvänder som Ray Krebbs respektive Lucy Ewing. Dessutom genomförde ensemblen en kollationering igår, det vill säga en gemensam genomläsning av manuset. Om man skrapade ihop fler gamla godingar skulle "Dallas" som berättelse, som jag redan nämnde i inlägget om "War of the Ewings", kunna få ett riktigt nostalgiskt slut ifall produktionen aldrig blir en hel säsong eller serie. En tidig version av manuset inkluderade även karaktärerna Donna (Susan Howard) och skrämmande nog Jenna Wade (Priscilla Presley). Jag hoppas ännu på att förstnämnda ska medverka, men inspelningsstarten kommer närmare. Den 27 april eller där omkring beräknas ensemblen samlas på Southfork.
Efterlysning!
Det här är ju lite tvärtemot hur jag brukar gå tillväga här i bloggen, men nångång måste man väl förnya sig. Jag har äntligen börjat fixa med min länge planerade lista över de enligt mig sämsta filmer som gjorts - någonsin! En liten spontanlista har kommit på pränt och jag har funderat vidare men nu har det tagit stopp. Det är mycket på gång i livet just nu och min stackars hjärna hänger inte med. Därför efterlyser jag tips på sämsta-filmer som ni tycker borde vara med på min lista! Oavsett om jag håller med, och därmed använder tipset, eller inte får ni som tack för hjälpen en länk i det färdiga inlägget. Påpekas bör att jag valt att inte ta med alla dessa skräckfilmsuppföljare som finns, till exempel i "Saw"-serien eller "Friday the 13th" och "A Nightmare On Elm Street". Med sådana skulle listan bli oändlig... remakes däremot går alldeles utmärkt.
Alla tips tas tacksamt emot!
Películas Para No Dormir: Adivina Quién Soy (2006)
Unga Estrella är en beläst skräckälskare. Hon är ensam i skolan och har en stel relation till sin mamma Angela. Estrellas pappa dog innan hon föddes och hon ersätter honom med en vampyr på motorcykel. En kväll upptäcker Estrella att Leatherface bor med sin motorsåg i källaren. Han blir hennes följeslagare och hon lyckas kontrollera hans våldsamma ilska. Men så en dag kommer vampyren på middag och det visar sig att han är Estrellas pappa.
"Adivina Quién Soy", med den engelska titeln "A Real Friend", i regi av Enrique Urbizu ingår i en skräckfilmsserie gjord för spansk TV. Av de jag sett är denna den starkast. Till och från har filmen ett rätt mysryslig stämning. Jag gillar Leatherface som symbol både för Estrellas egen ilska och hennes speciella kraft. Men trots att filmen är rätt kort lyckas inte Urbizu hitta något riktigt driv i den. Någonstans blir den för komplicerad och invecklad för sig själv. Kanske för att den försöker säga för mycket på för kort tid. Dessutom är vissa partier av "A Real Friend" alldeles för förutsägbara. Och slutet bjuder på en twist som bara känns... tja. Musiken är också ganska irriterande och fotot ingenting speciellt. Är du nyfiken på all skräckfilm som Spanien producerar bör du väl se denna också. Själv är jag kluven till om den ska få stanna i samlingen eller inte. Den innehåller helt klart några scener med behållning.
Dallas - War of the Ewings (1998)
Jag kan ärligt talat inte återberätta handlingen i den sista "Dallas"-filmen (regi: Michael Preece). Den har inte någon direkt handling. Bobby och Sue Ellen leder Ewing Oil och JR styr över Weststar samtidigt som han försöker skapa konflikter för att kunna ta över Ewing Oil. Någon försöker upprepade gånger döda JR. McKay vill bli en del av Ewing Oil. Rays del av Southfork visar sig innehålla olja.
Jag har sagt det förr och säger det igen: när en produktion börjar referera till sig själv som ett fenomen är det dags att lägga ner. "War of the Ewings" börjar med en blinkning till drömsäsongens cliffhanger. Och Michelle Johnsons karaktär påpekar för JR att hon inte hör till någon eskortfirma, vilket hon gjorde när hon gästspelade i säsong 8, ett "yrke" som även Tracy Scoggins representerade i en annan roll i säsong 7. Men allt detta är egentligen filmens minsta problem. Seeegt, utan driv, utan engagemang. Poänglöst och menlöst. Och något krig är det inte tal om, även om Bobby och Sue Ellen i en scen höjer rösten mot varandra. Preece, som regisserade flera bra avsnitt av serien, tycks ha lidit av en benfixering eftersom olika kvinnoben alltid är i fokus, till och med statisters ben. Allt känns parodiskt, inte minst den usla gästskådespelaren (hur kan man vara gästskådis i en film förresten?) Philip Anglim som McKays mordiske assistent Ellington. När han spårar ur i slutet är skådespeleriet att jämföra med de överdramatiska, ondskefulla gästkaraktärer som ibland förgyller "Seinfeld" lite extra. Oerhört roligt, men inte riktigt "Dallas". Inte ens Jerrold Immel, som mest verkar satsa på nostalgi i den här filmen, och hans musik kan rädda detta. Nu filmas dessutom interiörerna på Southfork, vilket leder till att vi inte får några direkta vyer av rummen eftersom de ju inte ser ut som huset såg ut invändigt i serien. Dessutom lovar Sue Ellen i en scen att hon kan vara på kontoret inom "a few minutes", trots att Southfork som ligger i Braddock tidigare alltid haft en timmes körning till Dallas. Ja, hugaligen. Duffy, Gray och Hagman var inte nöjda med "War of the Ewings". På alla sätt som "J.R Returns" var ganska rätt är denna helt fel. Jag börjar till och med se fram emot det nya pilotavsnittet. Kanske kan det ge "Dallas" ett mer värdigt slut...
This is England (2006)
Det finns en del filmer som jag drar mig för att recensera. Shane Meadows "This is England" är en sådan. Igår såg jag den, för första gången bör tilläggas eftersom jag definitivt kommer se om den i framtiden. Varför drar jag mig då för att skriva om den? Jo, för att det är en alltför komplicerad, eller komplex, film att kunna sammanfatta i ett blogginlägg. Något förenklat kan vi väl säga att den handlar om Shaun vars pappa dött i kriget på Falklandsöarna, vilket lett till att Shaun och mamman tvingats flytta till ett billigare, och mer nergånget, område. Genom den äldre Woody och hans gäng kommer Shaun i kontakt med betydligt mer extrema och brottsbenägna typer: Combo och hans nationalistkompisar. Hos dem hittar Shaun en gemenskap och förståelse som resten av samhället saknar.
Berörande, rolig, hemsk, ångestfylld, vacker. Det finns många ord att beskriva "This is England" med. Meadows film kretsar, precis som jag ansåg att danska "Bagland" gör, kring karaktärer som är allt annat än endimensionella. Åtminstone gäller det för de karaktärer som tar störst plats och är mer utmejslade. Ingen är bara god eller ond. Ingen är bara smart eller korkad. Och de flesta verkar vilja se godhet hos varandra trots att det går emot deras "övertygelser". Skådespeleriet är riktigt starkt, främst från Thomas Turgoose som Shaun och Stephen Graham som Combo. Det jag gillar mest med "This is England" är inte just temat med extrem nationalism, vilket jag tycker är både skrämmande och intressant, utan att filmen försöker visa på att det finns anledningar bortom en eventuell ideologi till varför människor (främst unga killar) söker sig till den typen av organisationer och verksamheter. De är inte bara idioter, oftast finns det en känslomässig eller psykologisk förklaring. Att "This is England" undersöker detta är antagligen en orsak till att det är lätt att känna för karaktärerna, trots att de representerar något totalt idiotiskt. Det jag tycker är mest otäckt med filmen är hur aktuellt dess tema känns för Sverige idag. Vi kan inte längre blunda för att de extrema åsikterna putsat till sig och är på väg att bli rumsrena, hur lätt det än är att förlöjliga de som förespråkar dom. Ur det perspektivet är inte "This is England" inte bara en bra film, utan dessutom viktig. Och återigen: viljan att förstå människor. Min absoluta favoritscen i filmen är den där killen som framstått som stereotypen för en nynazist tycker att nationalisternas ideér till slut blir för korkade att tro på. Starkt!
Mary Shelley's Frankenstein (1994)
Det är sent 1700-tal. Kapten Walton och hans besättning trotsar naturkrafterna, allt för att hitta farleden till Nordpolen. Men när skeppet efter en hård storm frusit fast i isen hittar de någonting oväntat. Ett övernaturligt vrål ekar över det karga landskapet. En knappt levande människa dyker upp. För kaptenen berättar han en osannolik historia om sig själv, Victor Frankenstein.
När Victors mor dör svär han på att ingen människa ska behöva dö igen. Fästmön Elizabeth väntar på honom i Geneve medan Victor reser till Ingolstad. Där är tanken att han ska studera till läkare. På universitetet kommer Victor i kontakt med den udda professor Waldman. Det visar sig att den gamle professorn har försökt lösa livets och dödens gåta. När Waldman avlider efter ett knivhugg blir Victor närmast besatt av att skapa liv, trots att Waldman själv avrått honom från sådana experiment. Victor syr ihop döda kroppar till en människa och väcker liv i den...
Kenneth Branaghs filmatisering av "Mary Shelley's Frankenstein" bygger på en rätt oväntad sammansättning människor. Branagh själv spelar såklart rollen som Victor Frankenstein medan Robert De Niro oväntat gestaltar skapelsen. I övriga roller syns bland andra Helena Bonham Carter som Elizabeth och Tom Hulce som Victors studiekamrat och vän Henry Clerval. Lika oväntad som De Niro är som varelsen är John Cleese i rollen som Waldman. Frank Darabont är medförfattare och Francis Ford Coppola medproducent. Filmen är nog en så trogen tolkning som möjligt av Shelleys berättelse, ialla fall som jag minns den. Några undantag finns såklart. Huruvida Waldman var en karaktär i boken har helt sjunkit ner i glömska hos mig. Cleeses rollporträtt är... märkligt. Kanske är han för komedistämplad i mina ögon eftersom jag inte riktigt kan ta honom på allvar i rollen. Lika kluven är jag till Robert De Niro som varelsen. Han väcker min sympati, men det känns som om De Niro själv inte är riktigt engagerad i rollen. Som så ofta med Branagh i registolen är musiken komponerad av Patrick Doyle som i temat för Elizabeth och Victor bjuder på ett av sina underbara och smärtsamt bitterljuva stycken. Scenografin känns lite halvt inspirerad av de gamla filmerna och fotot glimmar till ibland, främst vid åkningar.
Överlag väcker inte "Mary Shelley's Frankenstein" något större engagemang hos mig, även om den var rätt trivsam som fredagsmatiné. Inte bara skådespeleriet utan även filmen som helhet känns ganska överdramatisk och teatral. Och inledningen är alldeles för lång, inte minst i jämförelse med James Whales filmatisering som hoppade direkt in i handlingen. Här får vi först Mary Shelleys berättarröst, sen en skriven prolog, därefter prologen till själva berättelsen och när vi sedan kastas in i handlingen består första halvtimmen av en onödig bakgrundshistoria som ska få oss att sympatisera med Victor och samtidigt förklara vad som driver honom eftersom han ju egentligen är en god man. Filmen förlorar starkt på detta. Subtila referenser till Whales filmer, och enligt IMDB även andra "Frankenstein"-filmer, dyker upp här och var. Men då de förstnämnda bjöd på spänning och fantastiskt stämningskapande i scenerna när Frankenstein försöker väcka liv i sina skapelser, påminner Branagh mer om Joe Labero där han hoppar omkring i en luftig morgonrock med bar överkropp där under. Enda gemensamma nämnaren är elektricitetens betydelse för livet, även om den i denna filmatisering inte kommer från åskväder.
Som sagt, engagemanget brister på grund av helheten. De fina tankarna om själen, och att obesvarad kärlek föder hat och så vidare går förlorade. Mest smärtsamt blir det i slutet då Victor försöker väcka liv i Elizabeth efter att varelsen dödat henne. Och det känns nästan lite fint att vi även här bjuds på en rättvise-tvivlande lynchmobb. Nja, jag rekommenderar nog hellre Mary Shelleys bok framför den här filmatiseringen, om man nu vill ta del av berättelsen. Är man bara ute efter lite underhållning för stunden fungerar "Mary Shelley's Frankenstein" helt okej. Om inte annat får du avnjuta Patrick Doyles soundtrack.
Mellanspel
Det är mycket denna vecka. I brist på tid bjuder jag på lite pausunderhållning med det korta klippet ovan som är ett montage från när Jane Wyman vann en Golden Globe för sin roll som Angela Channing i "Falcon Crest". Hon blev alltså bästa kvinnliga huvudroll, inte "supporting" som titeln på klippet påstår. Och med "konkurrensen" Wyman hade det året vore det ju skandal om hon inte vunnit. Fantastisk självdistans, härlig humor! Antagligen är detta från 1984 eftersom Cliff Robertson som gästspelade i serien under den tiden sitter mellan Susan "Maggie" Sullivan och Wyman. I publiken syns bland andra Paul Newman.
House of Dracula (1945)
Greve Dracula, som återuppstått på något mystiskt vis efter sin död i "House of Frankenstein", söker upp doktor Edelmann i Visaria. Dracula vill inte längre vara vampyr och undrar om den gode doktorn inte kan hjälpa honom, då Edelmann experimenterar med alternativ kirurgi. Hans puckelryggiga assistent Nina har varit en stor drivkraft för Edelmann att utveckla sina metoder. Trots att den djupt religiöse Edelmann inte tror på annat evigt liv än det Gud ger själen går han med på Draculas bön. I samma veva dyker Larry Talbot upp, också han i jakt på hjälp. Lika oförklarlig som Draculas återuppståndelse är Talbots återkomst. Antagligen älskade inte Ilonka honom så mycket som hon påstod. När Edelmann efter att ha fått bevis för Talbots varulvsförbannelse begär mer tid försöker den sistnämnde ta livet av sig genom att hoppa från en klippa. Edelmann inser att Talbot antagligen överlevt och spolats in i ett grotta. Och mycket riktigt. Men i grottan finns något mer: Frankensteins monster och skelettet av dr Niemann. Just som allt ser ut att ordna sig för alla inblandade gör Dracula en totalvändning och överför lite av sitt eget blod till Edelmann. Hur ska en vanlig människa reagera på det?
Regissören Erle C. Kenton har gjort det igen! "House of Dracula" är, trots att den är en kopia av "House of Frankenstein", den mest osammanhängande av uppföljarna. Jag kan gissa varför detta blev den sista filmen med Universals klassiska monster. Först tänkte jag att dessa monster blivit för mycket av hjältar och att det var därför Dracula vill bli botad. Men så kommer ju den oväntade vändningen där han plötsligt glömt sin önskan efter den dödliges liv. Den kvinnliga puckelryggen känns som rena överraskningen efter de tidigare filmerna, men eftersom hon är kvinna är hon inte ond, utan den kloka och omtänksamma. Manuset och skådespeleriet är riktigt mediokert. Carradine är torr som Dracula, Lon Chaney spelar Talbot/varulven på rutin och resten är bara meningslösa. Onslow Stevens som Edelmann glimmar till lite när karaktären blir tokig. Lionel Atwill är återigen med i en ny biroll.
Glenn Strange spelar monstret, liksom i föregående film. Men precis som i de senare uppföljarna tillbringar monstret hela filmen i dvala bara för att vakna upp i slutet och dö direkt. I "House of Dracula" bemödar man sig inte med att filma några nya dödsscener utan använder istället slutscenen från "Ghost of Frankenstein". Med andra ord dör monstret på riktigt i en brand nu trots att han överlevt det förr. Hur han och Niemanns skelett förflyttade sig från kvicksanden till grottan är en av många logiska gåtor i denna filmserie. Det religiösa temat är till viss del tillbaka i denna film. Edelmann påminner lite om en präst till en början. Att det är avsiktligt betvivlar jag med tanke på vad som händer med honom.
Medan monstret dör blir Talbot botad och får äntligen byta de svarta byxorna och skjortan med strypvarning på knäppningen mot en stilig kostym. Trots att Dracula lånat ut sitt namn till titeln får han stryka med först och det rätt tidigt dessutom. Något han glömde i sin deal med Edelmann var att den sistnämnde skulle vaka över hans sovplats, det vill säga kistan, under dagtid. När Dracula blir påkommen med att försöka locka en av assistenterna i sitt garn flyr han till sin kista. Edelmann behöver bara öppna locket inför morgonsolen så är Draculas saga all. Fick manusförfattaren slut på ideér? Nej, inte egentligen. För just som jag tror att vi i publiken ska snuvas på den obligatoriska lynchmobben dyker byborna upp och sätter eld på Edelmanns hus (de tror uppenbarligen inte på rättegångar och lagen i det där landet).
"House of Dracula" är en ovärdig avslutning på en ovärdigt behandlad filmserie. Om vi ska sammanfatta det hela så här i efterhand så rekommenderar jag verkligen James Whales "Frankenstein" och "Bride of Frankenstein". De är odödliga klassiker av orsaker jag angivit i tidigare recensioner. Uppföljarna kan enbart rekommenderas som kuriosa men även kuriosavärdet är tvivelaktigt. Därmed lämnar vi Frankensteins stackars monster. Åtminstone i Universals skepnad med den höga pannan, bultarna, kavajen och den stapplande gången.
House of Frankenstein (1944)
I fängelset sitter dr Niemann sedan femton år. Hans brott var att plundra gravar och försöka överföra en människohjärna till en hund. Genom ett lycksaligt blixtnedslag som raserar fängelset lyckas Niemann och hans cellpolare, puckelryggen Daniel, fly. De stöter på en kringresande freakshow som visar upp skelettet tillhörande greve Dracula. Efter att ha mördat ägarna tar Niemann och Daniel över deras roller. Men i ett ogenomtänkt ögonblick råkar Niemann dra ut träpålen ur skelettet och Dracula återvänder till livet, komplett med finkläder och allt. I byn Frankenstein försöker paret hitta Henry Frankensteins anteckningar. Detta lyckas de med, men finner dessutom Larry Talbot och Frankensteins monster som trots flodvågen i slutet av "Frankenstein Meets the Wolf Man" på något sätt frysit fast i den ständigt lägliga isgrottan. Monstret är helt likgiltig till att tinas upp medan Talbot inte är tacksam över sin andra chans i livet. Niemann tror sig dock veta hur varulvsförbannelsen kan botas: genom ett hjärnbyte...
Erle C. Kenton är tillbaka som regissör och även Boris Karloff gör en återkomst i filmserien, denna gång som dr Niemann. Med andra ord får han möta sin egen gamla rollfigur Monstret (Glenn Strange). Lon Chaney Jr spelar såklart Talbot/varulven, John Carradine gör greve Dracula och Lionel Atwill syns återigen som ny bikaraktär. Mest engagemang skapar J. Carrol Naish som Daniel, mannen som ingen kan älska på grund av puckeln. Elena Verdugo som zigenardanserskan Ilonka är precis som de flesta kvinnorna i de senare "Frankenstein"-filmerna enbart utfyllnad. Manuset till "House of Frankenstein" är ingenting annat än en ren katastrof. Att ekonomiska intressen ligger bakom filmen är väl knappast svårt att gissa sig till. Dracula får en egen liten film i filmen. Dåligt, ointressant, störande. I den delen blir regin lika katastrofal som manuset. Givetvis serveras vi det stiliga unga kärleksparet (men bara i den delen av filmen) som presenteras i närbilder som påminner om filmisar, det vill säga väldigt utstuderat och för att visa upp hur vackra de är. Värst är att Peter Coe i rollen som den manliga skyltdockan, förlåt jag menar hjälten, inte bara är en usel skådespelare utan dessutom själv i sitt sätt att spela tycks vilja framstå som så stilig som möjligt. Detta får samma effekt som "skådespeleriet" i "Baywatch": han ser fullständigt korkad ut. Som vanligt har männen överseende med kvinnan som tror att hon är stark. Nåja, dessa karaktärer åker ur handlingen ganska snart när Dracula inte längre behövs.
Det finns såklart fler problem med "House of Frankenstein". Händelserna i Vasaria i de två föregående filmerna har plötsligt flyttats till byn Frankenstein. Och Vasaria har döpts om till Visaria. Hänger ni med? Rasismen som främst riktas mot zigenarna finns kvar. Här framställs de som mer primitiva än någonsin. Och så är vi tillbaka vid de oavsiktliga (eller?) sexuella anspelningarna. Niemann lovar att Daniels hjärna ska få en ny kropp vilket får den sistnämnde med hes röst utbrista: "For that I will do anything!". Den kvinnliga skyltdockan talar om för Dracula att "It's too large" varpå han svarar "It will become smaller". Vad de pratar om? En ring såklart!
Förresten, Ilonka har ju faktiskt en uppgift i filmen: att förälska sig i Talbot och därmed bli den som kan döda honom och ge honom frid. Samtidigt som hon skjuter sin älskade med en silverkula och därefter dör själv (eftersom varulven hann attackera henne) kommer skallgångskedjan bestående av männen (såklart) i Visaria. De letar efter försvunna personer men när de får syn på Frankensteins monster, hur de nu känner till honom eftersom filmen ändrar på vart saker och ting utspelar sig, förvandlas de såklart till en lynchmobb. Borgmästaren beordrar att man ska sätta eld på skogen. Visserligen försätter de hela bygden i fara men planen lyckas: monstret släpar med sig Niemann ner i kvicksand och båda försvinner. Nu är väl äntligen terrorn över?
Det här är den sista filmen med namnet "Frankenstein" i titeln. En titel som för övrigt är lite lustig, dels eftersom ingen ur släkten medverkar och dels för att även om man räknar monstret som Frankenstein, medverkar han knappt i filmen. Faktum är dock att ännu en film återstår och jag ska se och ta upp den inom en snar framtid också. Det rör sig om "House of Dracula" som är den sista Universal-filmen att följa denna tidslinje och den sista som inkluderar monstret i ett försök till seriösare sammanhang. Vad jag tycker om "House of Frankenstein" framgår nog av tonen i texten ovan...
What Ever Happened to Baby Jane? (1962)
Handlingen tar sin början 1917. Lilla Baby Jane Hudson gör succé med sina sånger och sin dans medan systern Blanche får stå ut med hennes tyranni bakom kulisserna. 1935 ser det annorlunda ut. Blanche har blivit en hyllad filmskådespelerska medan Baby Jane är en avdankad alkoholist som tack vare Blanches omtanke också får göra film. Så händer en fruktansvärd olycka, om det nu är en olycka vill säga. Många år senare sköter Jane om sin nu rullstolsburna syster i ett stort hus. Janes mentala hälsa är dock inte den bästa och både Blanche och hushållerskan Elvira börjar frukta för båda systrarnas säkerhet.
Det är nog ganska precis tio år sedan jag såg "What Ever Happened to Baby Jane?" första gången. Handlingen mindes jag i stora drag men inte exakt hur historien skulle utveckla sig. Regissören Robert Aldrich lyckas verkligen med den gamla klyschan att hålla sin publik på halster. Stundtals är filmen oerhört spännande och vi serveras några sidohistorier som först kan kännas onödiga men som finns där för att inge oss ett falskt hopp. Jag gillar verkligen hur handlingen förflyttar sig mellan olika genrer: drama, thriller, skräck och komedi. Joan Crawford och framför allt Bette Davis är lysande som Blanche respektive Jane. Davis lyckas både skrämmas och göra mig berörd med sin tolkning av en människa som lever i det förflutna och som ljugit för sig själv hela livet. Crawfords och Davis konflikter bakom kameran bidrar säkert också till den laddade stämningen, liksom scenografin, fotot och musiken gör. I slutet kommer en chockerande vändpunkt som jag helt hade glömt, vilket utmynnar i en stark och plötslig sista scen. Jag rekommenderar verkligen "What Ever Happened to Baby Jane". Den har ett långsamt tempo som ibland rusar upp i vansinnig fart och förutom att handlingen är engagerande är filmen också väldigt stämningsfull.
Dallas - J.R. Returns (1996)
Fem år efter den mardrömslika dagen och kvällen då JR Ewing förlorade allt är han tillbaka i Dallas. Han har nämligen hört att Cliff Barnes tänker sälja Ewing Oil till Carter McKay och Weststar, vilket skulle leda till att företaget upphör existera. JR har återhämtat sig efter sin svacka och är fast besluten att se till att företaget åter hamnar i familjens ägo. På Southfork finns bara Bobby och hans son Christopher. Miss Ellie och Clayton är på semester sedan sex år tillbaka och Bobby börjar få nog av nostalgi. Han överväger att sälja Southfork trots att det tar emot. Men med JR tillbaka på ranchen är intrigerna snart igång och när han fejkar sin egen död kommer också Sue Ellen och John Ross tillbaka. Snart börjar saker och ting bli som förr. Eller?
Det finns några märkliga saker med "Dallas - J.R. Returns". För det första får varken manusförfattare eller regissör credit. Arthur Bernard Lewis och Leonard Katzman står dock för det förstnämnda medan Katzman, som avled när filmen var färdig, satt i registolen. Inte heller Jerrold Immel får någon credit. Han gör för övrigt ett av sina starkaste soundtracks och blandar musik ur serien med nya alster. Klippningen är också lite speciell, vissa scener styckas upp väldigt mycket, men på något sätt gillar jag det. Samtidigt får jag känslan av att man hade problem med att få till ett bra flyt. Många karaktärer och historier trängs om utrymmet och 95 minuter är ganska kort. Ibland är klippningen dock rent katastrofal, som i början av en "akt" då vi hinner se skådespelarna/karaktärerna vänta på att börja. Antagligen var scenen för kort innan replikerna börjar. Annars måste jag säga att jag lät mig underhållas en hel del, speciellt eftersom jag avslutade serien ganska nyligen. "J.R. Returns" ignorerar helt de sista säsongernas nya karaktärer, bortsett från George Kennedys McKay, vilket bara är skönt. Audrey Landers och Omri Katz får äntligen credits i förtexterna. Christopher Demetral tar över rollen som Christopher och gör ingen särskilt märkvärdig insats. Detsamma gäller Katz och Deborah Kellner som Afton och Cliffs dotter Pamela Rebecca. Problemet ligger nog snarare i att de unga karaktärerna är uselt skrivna och mest känns som utfyllnad.
Däremot är det riktigt roligt att även Deborah Rennards Sly och George O. Petries Harve Smithfield får vara med igen. Patrick Duffy och Larry Hagman hittar utan problem tillbaka till Bobby och JR. Hagman har en energi och djävulsk glöd som han saknade under seriens sista år. Å andra sidan hade han innan detta genomgått en levertransplantation efter år av alkoholism. "J.R. Returns" gjordes dels för att antagligen Katzman lovat Hagman detta om han överlevde och återhämtade sig från operationen, men också för att redan då sondera terrängen inför en ny version av serien. Den största behållningen med filmen, vid sidan av ett stundtals riktigt fyndigt manus, är Linda Gray som Sue Ellen Ewing-Lockwood. Gray spelar sin gamla paradroll med energi och glädje som hon låter lysa igenom. Detta i kombination med den starka Sue Ellens ironiska sinnelag bjuder till många skratt (se bara slutet nedan som exempel på detta). Och dessutom blir jag fan rörd av hur Sue Ellen och JR söker sig till varandra.
Slutscenen nedan är fenomenal. "J.R. Returns" slutar så som serien borde ha slutat, med i alla fall delar av familjen återförenade på Southfork och med antydningar om framtida intriger. Och Immels musik! Här borde "Dallas" som berättelse ha slutat, men till tjugoårsjubileumet skulle ju såklart ännu en film krystas fram. Mer om den framöver.
The Stepford Wives (1975)
Joanna och maken Walter flyttar på den sistnämndes initiativ med sina barn till den lilla förorten Stepford. Redan från början provoceras Joanna av samhället. Männen har en egen förening som träffas medan kvinnornas största nöje tycks vara hushållsarbete, bakning och att se till att männen är nöjda. Tillsammans med ännu en nyinflyttad, Bobbie, försöker Joanna förstå vad det egentligen är som pågår. Snart inser hon att ingen går att lita på och att sanningen är både otrolig och hemsk.
Det är väl läge att varna för spoilers om du inte sett denna och tänkt göra det. Slutet avslöjas nämligen längre ner. Ira Levins "The Stepford Wives" ingick i den lista med böcker som jag samlade ihop och finkammade biblioteket i jakt på. Andra böcker jag betade av var till exempel Levins "Rosemarys Baby" och "Hemsökelsen" av Shirley Jackson. Detta var i samband med att jag började första året på gymnasiet, vilket alltså är något år sen... ändå tycker jag att Bryan Forbes filmversion påminner mig om Levins förlaga en hel del, långt mycket mer än nyinspelningen med Nicole Kidman som var en nästan helt egen variant av berättelsen. Jag skulle vilja påstå att både boken och denna filmversion är minst lika aktuell idag (tyvärr). Ser man avslöjandet i slutet med robotversioner av kvinnorna utan symbolik så är det rätt löjligt. Grejen med Levins roman och Forbes film är knappast menat att vara en häftig effekt utan snarare att männen i boken/filmen har en kvinnosyn som likställer kvinnor med robotar. Det jag gillade i den flamsiga nyinspelningen var att det i slutet var en kvinna, det vill säga Glenn Closes karaktär, som låg bakom det hela. Jag tyckte det gav ytterligare en dimension till problematiken. När det gäller Forbes version tycker jag filmen klarar balansen riktigt bra. Enligt extramaterialet kritiserade feministrörelsen filmen och menade att den tog parti för männen. Hur man kan missuppfatta den så begriper jag inte, männen framställs som allt annat än sympatiska på något sätt och kritiken mot desammas synsätt känns också tydlig. Däremot tycker jag den lider lite av den stämning som är ganska vanlig i thrillers från sjuttiotalet. Det finns inget direkt unikt i exempelvis foto eller musik. Det gör att "The Stepford Wives" i slutänden blir en medelmåttig thriller med ett intressant och engagerande budskap. Och då har jag återigen sagt emot mig själv...
Frankenstein Meets the Wolf Man (1943)
Gravplundrare på jakt efter värdesaker i släkten Talbots grav får erfara att Lawrence Talbot som hade oturen att bli biten av en varulv och själv smittas av förbannelsen i "The Wolf Man" (1942) inte är helt död. Snart hittas han till synes nedslagen på gatan och förs till sjukhuset där dr Mannering (Patric Knowles) intresserar sig för den märklige mannens öde. Men Talbot flyr från sjukhuset och reser genom Europa i jakt på zigenarkvinnan Maleva (Maria Ouspenskaya) som han hoppas ska kunna hjälpa honom. Det var nämligen hennes son Bela (Bela Lugosi) som bet honom i "The Wolf Man" (en film som övrigt Knowles också medverkade i, men i en annan roll). Maleva minns Talbots tragiska öde men kan inte hjälpa honom. Hon känner däremot till en man som kan vara till hjälp. Talbot och Maleva reser vidare, nu till Vasaria i hopp om att finna Ludwig Frankenstein. Men det enda de hittar är ruiner, nyheten om Ludwigs död och en rasistisk lynchmobb till befolkning. Talbot kan inte hålla tillbaka varulven inom sig och vid fullmåne tränger varelsen fram och dödar en kvinna. När varulven försöker fly från uppbådet rasar han rakt ner i en gammal källare tillhörande Ludwig Frankensteins borg. Som brukligt är vid stora bränder har is och till och med snö bildats i grottan och i isen finns en märklig varelse fastfrusen...
Enkel handling att dra i korta drag, va? Och än omständigare blir den. Faktum är att Roy William Neills "Frankenstein Meets the Wolf Man" snarare mer är en "The Wolf Man 2". Nu spelar till slut Bela Lugosi monstret, men eftersom rollen är fruktansvärt nerklippt medverkar han inte mycket, ännu mindre med tanke på att stuntmän och till och med Lon Chaney som nu är tillbaka i sin paradroll som Talbot/varulven också agerar stand-in för monstret i vissa scener. Överhuvudtaget är Lugosi oerhört komisk i sin gestaltning, något som delvis kan ha berott på att monstret fortfarande är blind, vilket det blev i slutet på "The Ghost of Frankenstein". I de bortklippta scenerna pratade monstret ännu och eftersom allt det är borta framkommer inte blindheten heller. Samtidigt går det inte att komma ifrån att monstret i denna film mer påminner om det barnsliga monstret än den smarta Ygor, vars hjärna ju opererades in i kroppen i "The Ghost of Frankenstein". Det börjar låta som "Days of Our Lives"...
Ilona Massey tar över rollen som Elsa Frankenstein vilket inte har någon större betydelse. Hon får mest erbjuda folk en sittplats och i slutet kommer till och med en omotiverad nakenscen. Hon är givetvis fullt påklädd men jag gissar bara att det var oerhört vågat på den tiden med ett aningens urringat nattlinne. Lionel Atwill som spelade dr Bohmer i föregående film spelar här borgmästaren i Vasaria och till och med Dwight Frye från Whales filmer gör en cameo som bybo. Manusförfattaren Curt Siodmak är bland annat mannen bakom B-filmen "Earth vs the Flying Saucers" och hans manus till "Frankenstein Meets the Wolf Man" kan faktiskt funderas över på flera plan.
För det första framställs byborna i Vasaria som väldigt rasistiska, inte minst mot zigenerskan Maleva som de till och med hotar med antydan om fysiskt våld. Hon tilltalas med öknamn. Men de rasistiska replikerna saknar värdering, det vill säga, jag vet inte om man förväntas värja sig mot byborna eller om man ska hålla med dom. Samtidigt är det ju Maleva och Talbot vi i publiken förväntas sympatisera med. Siodmak själv var tydligen en judisk flykting som undkom nazi-Tyskland. Kanske ligger problemet i Neills regi. Ett annat ganska intressant inslag som jag fastnade för är det faktum att Talbot genom hela filmen strävar efter att få dö. Med tanke på vilken makt kristendomen hade över censuren fascineras jag över att detta slapp igenom, för säkerligen sågs självmord som en synd redan då? Kanske var det helt enkelt så att censurens makt minskat sedan James Whales "Frankenstein" och "Bride of Frankenstein". En annan sak jag funderade över som jag inte förstår om det är avsiktligt eller inte är att monstret framställs som ganska tragiskt i de tidigare filmerna, till och med i "Son..." och "The Ghost of Frankenstein" medan det här framstår som mer patetiskt. Det är en rätt fin kontrast, om man ens orkar analysera en sådan här film, att Talbot vill dö och befrias från allt jävligt, medan Frankensteins monster med näbbar och klor vill hålla sig kvar i sin meningslösa tillvaro.
"Frankenstein Meets the Wolf Man" är inte särskilt sevärd. Den lååånga inledningen handlar enbart om att introducera dr Mannering för att mer outtalat para ihop honom med Elsa längre fram. Det leder till att vi får berättat för oss det vi redan sett och vet, om och om igen. Ludwigs ståtliga hus har förvandlats till en borg som numera ligger intill en stor damm. Av en orsak, givetvis. Under vinets festival i Vasaria serveras vi ett musikalnummer där en man sjunger en sång som antagligen ska vara improviserad (av texten att döma i alla fall eftersom han sjunger om det han ser). Rätt gemytligt men helt malplacerat. Ska man se alla gamla Frankenstein-filmer ska man väl även se denna. Men som sagt, det påminner mer om "The Wolf Man 2"...
The Ghost of Frankenstein (1942)
De vettvilliga innevånarna i byn Frankenstein har en till synes oändlig vrede. Trots att Wolf von Frankenstein sköt ihjäl Ygor har han setts vid liv i den gamla borgen. Borgmästaren har inget annat val än att låta byborna spränga borgen i bitar. Och nog sprängs det alltid. Men explosionen avslöjar att monstret inte brann upp i svavelhålet. Istället konserverades han och när nu svavlet av någon anledning stelnat lyckas Ygor rädda monstret och tillsammans flyr de från byn. Det omaka paret kommer till den lilla staden Vasaria. Här bor Ludwig Frankenstein (von är återigen borta ur namnet). Ludwig är bror till Wolf och därmed son till Henry Frankenstein. Ygor söker upp Ludwig för att... tja, jag vet inte. Ladda monstret med mer elektricitet?
Regissören Erle C. Kenton kan åtminstone inte anklagas för att ha försökt göra en bra film. "The Ghost of Frankenstein" lider av en total likgiltighet som påminner om Steve Miners sätt att regissera. Både Kenton och Miner räknar med att en viss effekt eller viss karaktär automatiskt skräms och att man inte behöver anstränga sig desto mer. "The Ghost of Frankenstein" försöker inte likna föregångarna på något sätt. Fotot är möjligen lite uppfinningsrikt på sina ställen men det räcker inte långt. Musiken irriterar med övertydliga och spretiga teman. Men det största problemet är att man gav rollen som monstret till Lon Chaney, som var mer känd som varulven Larry Talbot. Han ser hopplöst beskedlig ut, med en min av konstant missnöje och påklistrade ögonlock som nästan aldrig öppnas vilket leder till att han ser ut att sova sig genom filmen. Dessutom är monstret oerhört välklätt i en ny figursydd kavaj med axelvaddar. Cedric Hardwicke och Evelyn Ankers spelar Ludwig och hans dotter Elsa. Båda två, liksom resten av de mer mänskliga karaktärerna är utfyllnad. Ankers är ännu ett urblåst kuttersmycke. Största behållningen är återigen Bela Lugosi som Ygor, nu utan överbett och än mer provocerande munter än i "Son of Frankenstein".
Att seriens filmer börjar få svårt att stå på egna ben märks. Här får vi en tillbakablick från "Frankenstein" men monstrets närbilder har filmats om med Lon Chaney i rollen. Dessutom är Henry recastad som suddigt spöke, misstänkt likt Hardwicke själv. Kontinuiteten stämmer såklart inte heller. När Elsa läser sin farfars anteckningar innan monstret väckts till liv kallar han sin skapelse för "monster" men det var väl inte ett sådant han ville skapa? Annars bjuds vi på sövande gas som kan spridas i Ludwigs hus (passar perfekt till handlingen ibland). Huset har dessutom lönnrum och lönngångar, precis som hos vilken psykiatriker som helst. Polisen till och med förutsätter att det ska finnas när de söker igenom huset. Och Vasarias folk är lika sjövilda och lynchsugna som folket i Frankenstein. I slutet vill Ludwig operera in en ny hjärna i monstret för att ge sin far upprättelse och stoppa mördandet. Han planerar att använda sin kollega Ketterings hjärna efter att monstret dödat honom. Men assistenten dr Bohmer övertalas av Ygor att använda hans hjärna. Lämpligt nog råkar monstret klämma ihjäl Ygor och Bohmer ser till att hjärnan, och uppenbarligen Ygors stämband, hamnar i det annars helt tysta monstret. Men så var det ju det där med lynchmobben...
Är terrorn äntligen över?
Nja... eventuellt har också "The Ghost of Frankenstein" ett kuriosavärde, men det är ett gränsfall. Några goda skratt bjuder den i alla fall på. Som när Elsa ser monstret och Ygor titta in och försöker komma undan genom att dra för gardinen. Det är lite intressant att man kan dra paralleller till både dagens och gårdagens uppföljare. Tankarna går till exempel till "Omen"-serien som introducerar nya kända skådespelare för att försöka locka folk till ytterligare en film i en historia som redan var färdigberättad i första delen. Och det är nog inte bara inom skräckfilm det gäller.
Dallas: Cliffhanger 1991 - Conundrum
Så kom slutet till slut. JR Ewing har förlorat precis allt. När han överväger att ta livet av sig dyker den märklige Adam upp och visar honom hur livet skulle sett ut om JR aldrig funnits. Trots att det visar sig att hans fiender i den versionen av verkligheten lever bra liv medan de han bryr sig om antingen är döda eller på botten, verkar det som om JR verkligen skjuter sig. Eller?
"Dallas" slutar där serien befunnit sig extra mycket under sina sista år: over the top. Jag har ingen åsikt om slutet egentligen, förutom att det känns passande att det hela avslutas med ännu en cliffhanger.
Något som jag tänkte ta upp redan i samband med min genomgång av serien i januari, men som jag såklart glömde, är utdrag ur intervjuer med några av skådespelarna på UltimateDallas. I tre intervjuer/chattar hittills har jag fått nöjet att bidra med en fråga. Här inunder finns både dom och svaren.
Susan Howard - Donna Culver Krebbs
Första avsnitt: The Outsiders 1979
Sista avsnitt: Fall of the House of Ewing 1987
Question from KillerBob: Donna is one of my absolute favorite characters in Dallas and I would like to ask you if you ever watched the show during the later years when so many of the original and beloved characters was gone? What did you think of it? Best wishes from Sweden!
Susan Howard: I love your country. No I did not watch the show. I felt so much had been missed out and sold out too. Every now and then it reruns on Soapnet and when I have caught the last years of the show, I never know who these people are. It is a different show. I am so sorry for the way it had to end up. Like a lost horizon.
Roseanna Christiansen - Teresa
Första avsnitt: Changing of the Guard 1982
Sista avsnitt: Lock, Stock and Jock 1991
KillerBob: I would like to ask what it was like working with the show in it's last years, when almost all of the original characters was gone?
Roseanna: It didn't really matter to me because the core people were always there. I always enjoyed it when new people came in, it would add something to the atmosphere and you would get to know more people. I enjoyed it.
Danone Simpson - Kendall
Första avsnitt: Changing of the Guard 1982
Sista avsnitt: The Decline and Fall of the Ewing Empire 1991
KillerBob: I would like to ask how your work on Dallas was planned; did you film many of your scenes in the same day or week or did they call you in every now and then?
Danone: I worked every week during season. It was scheduled, back then they had to drive the script out to us, it was before email and PDA. I worked on a weekly basis, sometimes twice a week but usually once a week.
UltimateDallas: Did you get sent a full script?
Danone: I did. Which is great because I like to write scripts, I'm a reader, they were exciting.
Dallas: Cliffhanger 1990 - Three Three Three Part II
I den näst sista säsongen upptäcker JR att han har en vuxen son, James (som tyvärr "spelas" av Sasha Mitchell). Ganska snabbt får James avsmak för sin nyfunne far, inte minst när han själv drabbas av JR:s intrigerande. JR i sin tur vill bli av med sin unga hustru Cally och väntar tills majoriteten av familjemedlemmarna åkt på semester innan han kastar ut henne. JR själv skriver in sig på ett mentalsjukhus, allt för att komma åt de Weststar-aktier som Claytons galna syster Jessica besitter. Ingen, förutom en för tillfället anlitad advokat, vet var JR befinner sig. Men James och Cally tar reda på det och tillsammans bestämmer de sig för att utkräva hämnd på JR för allt han gjort dom. Miss Ellie, Clayton och Lucy har åkt på semester. Bobby och April är i Europa på smekmånad. James har norpat åt sig det hemliga dokument som Sly förvarar och som hon förväntas öppna ifall JR inte är tillbaka inom en vecka. Vem ska nu hjälpa den stackaren ut?
Spännande? Nej. Komiskt? Ja. Turligt nog spelas en av vårdarna av Ken Foree från bland annat båda versionerna av "Dawn of the Dead" och det gör att "Dallas" näst sista cliffhanger inte är helt oangenäm.
Nu börjar nyheterna hagla in om det nya pilotavsnittet. Jerrold Immels klassiska tema kommer användas. I en tid när de flesta TV-serierna tycks slopa förtexter hoppas jag pilotavsnittet introducerar en upphottad variant av den klassiska inledningen, med sidoscrollande vyer och tredelade skådespelarbilder. Vi får väl se.
Son of Frankenstein (1939)
Baron Wolf von Frankenstein återvänder till sitt ursprung i sällskap med sin urblåsta fru och putslustiga son. Ursprunget är byn som numera delar samma namn som Wolfs släkt och där är inte familjen välkomna. Medan Heny Frankensteins vetenskapsintresse har gått i arv till sonen, har idiotin och lynchlusten gått i arv hos byborna. Inspektör Krogh tar på sig rollen som familjens beskyddare - och övervakare. Vilket kanske behövs. För i den gamla borgen bor den märklige Ygor. Och han har en vän som överlevde en enorm explosion en gång men som nu enbart är sömnig efter ett blixtnedslag. Wolf von Frankenstein kan i sin iver efter kunskap och insikt inte låta bli att väcka monstret till liv igen...
Rowland V. Lee har regisserat denna tredje del i "Frankenstein"-serien och han ska väl ha stor credit främst för att ha låtit Bela Lugosi få mycket utrymme och betalt efter förmåga. Trots det enorma överbettet och likheten med Yeti är Ygor i Lugosis gestaltning den som gör "Son of Frankenstein" sevärd. Bara karaktärens historia är intressant. Han stal lik ur gravar och hängdes. Byns läkare dödförklarade honom och för att verkligen demonstrera sin avsky dumpade man kroppen på familjen Frankensteins gamla ägor. Men Ygor vaknade igen, med bruten nacke, och har sedan dess levt i borgen och lämnats ifred av byborna. Basil Rathbone spelar Wolf von Frankenstein och jag undrar om inte Gene Wilder hämtat inspiration till sitt porträtt av Victor i Mel Brooks "Young Frankenstein" från honom. Båda är lika överdramatiska. Att inspektör Kemp i nämnda film är en parodi på inspektör Krogh med träarmen råder inget tvivel om. Jag gillar Krogh och hans dubbla motiv men hans bakgrundshistoria förstör monstrets hela karaktär, för det ska nämligen vara monstret som slet armen av honom när han var barn...
Boris Karloff gestaltar monstret, som åter förlorat talförmågan och ersatt kavajen med en obehaglig pälspullover, för sista gången och det märks att han gör det med viss motvilja. Karloffs insats känns trött, nästintill oengagerad. Enligt hans dotter gillade han inte riktningen som filmserien tog, vilket är förståeligt. Tydligen fanns inget riktigt manus, utan scener skrevs just innan de skulle filmas. Det märks. Här finns ingen undertext, ingen samhällskritik, inte ens några existentiella funderingar. Dialogen innehåller dessutom några oavsiktliga sexuella anspelningar, till exempel när Ygor med ett hemlighetsfullt flin berättar för Frankenstein att monstret "does things for me". Monstret är enbart Ygors torped för att ta livet av de som en gång försökte döda Ygor. Överlag lider "Son of Frankenstein" av en massa effektsökeri. Detta blir extra tydligt i jämförelse med de två föregångarna. Rowland V. Lee har försökt kopiera Whales berättande, inte genom regi, men genom scenografi och ljus. Det är inte direkt dåligt men känns ändå som ett blekt kopierande. Det är helt enkelt inte genomtänkt.
Nej, alltså, "Son of Frankenstein" fungerar som underhållning och har ett kuriosavärde. Men som film ligger den långt efter föregångarna "Frankenstein" och "Bride of Frankenstein". James Whale använde en viss humor medvetet i sina filmer, men här känns de komiska inslagen oavsiktliga. Att karaktärerna, förutom Ygor och i viss mån inspektör Krogh, inte gestaltas väl och heller inte är välskrivna (antagligen på grund av det icke-existerande manuset) gör inte saken bättre. Dessutom är filmen alldeles för lång och inleds med en alltför lång startsträcka. Som sagt, som kuriosa är "Son of Frankenstein" värd att kolla in. Annars räcker det alldeles gott och väl med Whales två starka originalfilmer.
Bagland (2003)
Unga Mille har det inte lätt. Helst av allt drömmer hon om en egen lägenhet för att slippa ungdomspensionatet där hon och pojkvännen bor. Snart får de också en lägenhet. I samma veva flyttar Sami in på pensionatet. Men livet i det nya hemmet blir inte som Mille tänkt sig. Kenny förvandlar stället till en samlingsplats för knarkare och annat löst folk och problemet med Milles alkoholiserade mamma försvinner inte heller. Mille dumpar Kenny och söker sig istället till Sami. Nu ska väl saker och ting bli bättre?
Svenske Anders Gustafsson har regisserat denna danska ungdomsfilm. Eftersom jag i inlägget om "Tommys Inferno" kritiserade norska ungdomsfilmer kan jag ju göra en jämförelse mellan nämnda film och "Bagland". Slutsatsen blir att om "Tommys Inferno" balanserade på och ramlade över fjantighetsgränsen så är "Bagland" i princip helt humorbefriad, om man nu inte ser en svart humor i den sega vardagen. "Bagland" är befolkad av karaktärer som inte har det lätt och som heller inte gör saker och ting lättare för sig själva. Detta är definitivt en av drivkrafterna i filmen. Den visar en ganska hård tillvaro, hård på grund av att livet trots karaktärernas ungdom är frustrerande trögflytande. Det mesta känns ganska hopplöst och gestaltas både sentimentalt och osentimentalt. Det som mest fascinerar mig är att Gustafsson lyckas framställa människorna i "Bagland" på ett sätt som gör att jag tycker om dem alla samtidigt som jag avskyr dom. Ingen är bara god och ingen är bara ond. Alla har lite av varje i sig. Detta tillsammans med skådespeleriet av främst Stephanie León, Nicholas Dufour, Christopher Læssø och Sarah Boberg gör "Bagland" sevärd. Och det blir lättare att glömma att hantverket är ganska trubbigt, likaså att musikvalet ibland är alldeles för övertydligt.
Dallas: Cliffhanger 1989 - The Reel Life
Efter att Nicholas Pearce dog är Sue Ellen fast besluten att trycka ner JR i smutsen en gång för alla. Tillsammans med manusförfattaren/regissören tillika blivande toyboyen Don (minns inte efternamnet men spelad av Ian McShane i en vidrig skinnjacka) gör hon en film som avslöjar JR:s smutsiga förflutna och Sue Ellens eget helvete. Men när Don och Sue Ellen blir ett par och hon väljer att flytta med honom till England ser hon sin chans att se till att JR lämnar henne ifred och att han beter sig ordentligt med sonen John Ross som vill stanna på Southfork. Det här är "Dallas" tredje avslut och ett mjäkigt sådant. JR och Sue Ellen har knappt någon kontakt genom hennes sista säsong och utpressningen känns bara trött. Däremot har Sue Ellen vuxit till en riktigt stark människa genom det hela.
Annars måste jag erkänna att jag börjar bli lite nyfiken på det nya pilotavsnittet, inte minst eftersom gårdagen avslöjade att Brenda Strong fått rollen som Bobby Ewings nya fru. Strong har alltid varit något av en favorit hos mig med roller i allt mellan himmel och jord, från "Starship Troopers" till "Twin Peaks". Hon gör berättarrösten i "Desperate Housewives" (vilket väl inte är något att skryta med ur kvalitetsperspektiv), spelade Elaines ärkefiende, den behålösa Sue Ellen i "Seinfeld" och gästspelade till och med i "Dallas" när det begav sig. Produktionen är beräknad att börja i Dallas och på Southfork kring den 27 april.
Bride of Frankenstein (1935)
"Frankenstein" blev en jättesuccé men James Whale var inte intresserad av att göra någon uppföljare. Till slut övertalades han och blev själv en drivande kraft i framställandet av manus eftersom han inte gillade de olika förslag som presenterades. Att Whale som regissör fick sista ordet (bortsett från censuren) var tydligen unikt under den här tiden i Hollywood.
Glöm det lyckliga slutet i "Frankenstein". Mary Shelley själv, i gestalt av Elsa Lanchester, inleder filmen med att för lord Byron och Percy Shelley berätta fortsättningen på historien. Vi flyttas tillbaka till den brinnande kvarnen. Henry Frankenstein förs till sitt hem i tron att han är död. Men han har överlevt och detsamma har varelsen gjort. Den märklige "queer-looking" dr Pretorius söker upp Frankenstein. Han är också besatt av att försöka skapa liv, men när Frankenstein vägrar tar dr Pretorius hjälp av monstret för att övertala honom...
Vem den verklige stjärnan är råder ingen tvekan om. Boris Karloff har första credit och får helt enkelt heta enbart Karloff. Det lustiga är att filmens trailer enbart presenterar "the uncanny" Karloff och fina Valerie Hobson. Den då blott 17 år gamla Hobson tar över rollen som Elizabeth och gör en sådan gedigen insats att jag föredrar henne framför originalets Mae Clarke. Ett fint exempel på hennes skådespelartalang, trots sin unga ålder, är när hon konfronterar dr Pretorius (den betydligt mer erfarne Ernest Thesiger) och talar om att han inte är välkommen hos familjen Frankenstein. Colin Clive är tillbaka från originalfilmen som Henry Frankenstein, synbart märkt av sin alkoholism som inte långt senare tog livet av honom, medan monstrets brud förblir credited med ett "?". Att Elsa Lanchester spelar både den rollen och Mary Shelley råder det dock ingen tvekan om. Till skillnad från Karloffs monster är inte bruden sminkad till oigenkännlighet. Lanchester lät sig inspireras av fåglar i sin rolltolkning, både hur bruden rör sitt huvud men också väsandet som Lanchester sett att svanar varnade varandra med. I övriga roller syns bland andra Whale-favoriten Una O'Connor som hushållerskan Minnie. Även Dwight Frye är tillbaka men i en ny medhjälparroll. Karaktärerna baron von Frankenstein och Victor Moritz syns inte röken av. Det antyds att den första dött samma kväll som händelserna i kvarnen. Den sistnämnda nämns överhuvudtaget inte.
Det finns en del kontinuitetsproblem mellan "Frankenstein" och "Bride of Frankenstein". Familjen Frankensteins hus ser helt annorlunda ut. Elizabeth påstår att hon blev varnad för att något hemskt ska hända på bröllopsnatten. Så skedde i Shelleys bok, men inte i första filmen. Annars hämtar "Bride of Frankenstein" en stor del av sin handling från originalberättelsen. Filmen innehåller flera rörande scener och vi får se Karloffs monster både prata och gråta. Scenen hos den blinde eremiten, som parodierades genialt i Mel Brooks "Young Frankenstein", är oerhört stark. Franz Waxmans soundtrack till "Bride of Frankenstein" blev väldigt populärt och musiken hjälper berättelsen mycket. Likaså scenografin med sina speciella miljöer, ljus och ljud. Allt detta kulminerar i den fenomenala slutscenen då bruden väcks till liv. Jag ryser mig nästan till huvudvärk. Genial filmkonst!
Det är väl ganska vanligt att tolka in flera gay-referenser i filmen utifrån Whales sexuella läggning. Men det som slår mig vid en omtitt är alla de religiösa symbolerna och anspelningarna. Whale hittade geniala sätt att lura censuren genom tydliga anspelningar som censurerades, för att sedan göras om till mer subtila, och effektiva, referenser. Monstret påminner om Jesus på korset när de galna byborna fångar in honom. Dr Pretorius små mini-människor har en ärkebiskop eftersom "han tittade så ogillande på de andra". Pretorius utbringar dessutom en skål till "a new world of gods and monsters". En annan sak jag reagerade på är att Whale använder sig av en hel del snabba klipp som känns otidstypiska, inte minst i inledningen med Shelley och gänget.
Överlag är "Frankenstein" och "Bride of Frankenstein" väldigt olika filmer. Även om jag gillar båda skarpt är nog uppföljaren bäst. Den innehåller mer svart humor, mer existentiellfilosofisk undertext, och dessutom är den mer levande och lekfull. Slutet är smärtsamt sorgligt.
Ständiga soundtrackfavoriter
Häromdagen efterfrågade Placebohoe sina läsares favoritsoundtracks. Eftersom mina är alltför många till antalet väljer jag att besvara i ett eget inlägg här istället. Jag har massor av favoriter bland soundtracks men nu har jag varit riktigt hård och valt de som aldrig slutar snurra i min CD-spelare. Men jag kan ju alltid tipsa om min filmmusik-lista på Spotify som är under konstant uppdatering.
Twin Peaks: Angelo Badalamenti/David Lynch
Att min "Twin Peaks"-skiva efter tjugo år nu är sönderspelad talar för sig självt. Tidlös serie, tidlös musik. Förutom instrumentala stycken innehåller skivan även låtarna "The Nightingale", "Into the Night" och "Falling" med Julee Cruise. För den som vill ha dessa samt de fantastiska "Rockin' Back Inside My Heart" och "The World Spins" rekommenderas Cruises skiva "Falling Into the Night". Hösten 2007 släpptes äntligen ytterligare en skiva med många av andra säsongens absolut bästa teman, inte minst "Audrey's Prayer", "Shelly" och "Dark Mood Woods/The Red Room", samt en del spår ur "Twin Peaks - Fire Walk With Me". Nu ryktas det om att vi framöver ska få avnjuta ännu mer av Angelo Badalamentis fantastiska musik ur serien på CD. Jag håller tummarna för att det ska bli av snart!
Twin Peaks - Fire Walk With Me: Angelo Badalamenti/David Lynch
Innehåller mycket, men tyvärr långt ifrån all musik ur långfilmen (en del kompletteras ju dock med skivan från 2007). Här finns stämningsfulla "Sycamore Trees" med Jimmy Scott ur sista avsnittet av "Twin Peaks" med, en instrumental version användes i filmen. De två starkaste spåren är utan tvekan odödliga "Questions in a World of Blue" med Julee Cruise som är en version av "Audrey's Prayer" med sång, samt "Montage from Twin Peaks". När det ensamma pianot i "Laura Palmer's Theme" får inleda även Twin Peaks-temat "Falling" ryser jag mig till huvudvärk. Fortfarande. 
Mulholland Drive: Angelo Badalamenti/David Lynch
Badalamentis starkaste soundtrack sedan "Twin Peaks". Obehagligt, rörande, underbart. Huvudtemat, liksom kärlekstemat för Diane och Camilla är... ja, ord räcker inte till.
The Fearless Vampire Killers: Krzysztof Komeda
Lekfullt, stämningsfullt och fascinerande är Komedas musik till Polanskis mästerverk "The Fearless Vampire Killers". Han leker med både kör och solosångare på ett härligt sätt. Starkast är huvudtemat, "Both Over Rooftops" samt den obehagliga "Vampires to Crypt". 
Star Wars Episode I - The Phantom Menace: John Williams
När jag lyssnar på "The Ultimate Edition" av detta soundtrack, där alla låtar ligger i ordning, är av samma arrangemang som i filmen och saknar pauser mellan stycken, kan jag få för mig att filmen är riktigt bra. Ett otroligt starkt soundtrack. Enda nackdelen, om det nu är en nackdel, är att det är svårt att sitta still medan man lyssnar på det...
Star Wars Episode II - Attack of the Clones: John Williams
Soundtracket till den andra prequel-filmen känns inte lika inspirerat som till första filmen, trots att Williams leker med elgitarr och slagverk. Tyvärr finns inte heller många av de bästa styckena med på skivan. Jag älskar "Across the Stars"-temat och variationerna på det, inte minst den kraftfulla i slutet som avlöser den mäktiga versionen av "The Imperial March". 
Star Wars Episode III - Revenge of the Sith: John Williams
Precis som i fallet med soundtracket till "Episode II" saknas flera av de starkaste styckena, men "Episode III" är fortfarande ett starkt soundtrack. Underbara små arrangemang av "Across the Stars" växlar med vackra och samtidigt obehagliga solostämmor. Huvudtemat från när de forna vännerna Anakin och Obi-Wan blir fiender är starkt, men som körstycke är det inte lika starkt som "Duel of the Fates". Annars älskar jag spåret "General Grievous Speaks to Lord Sidious" (även om arrangemanget är ännu bättre i filmen) och "Anakin's Betrayal" som är ett av John Williams mörkaste stycken någonsin när Kejsaren inleder slakten på Jediriddarna. Men det bästa kommer sist. Slutstycket "A New Hope and End Credits" innehåller musik som inte finns med under filmens eftertexter: en ofattbart pampig och nostalgisk version av musiken från medaljceremonin i "A New Hope". Att använda samma slutfanfar som i "Return of the Jedi" visar på Williams genialitet. Och "Leia's Theme" som inleder eftertextmusiken får alltid min underläpp att darra...
Star Wars Episode IV - A New Hope: John Williams
En välförtjänt Oscar fick Williams 1977 för soundtracket till "A New Hope". Ord är överflödiga. Kraftfullt, berörande, medryckande och med en otrolig nostalgi i botten. "Princess Leia's Theme" är en stor favorit, en bland många.
Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back: John Williams
Min absoluta favoritfilmer oavsett genre och antagligen mitt absoluta favoritsoundtrack av John Williams. Innehåller den mest kraftfulla versionen av "Star Wars"-temat och introducerade dessutom "Yoda's Theme" och "The Imperial March". Mitt favorittema är dock "Han Solo and the Princess". Behöver jag nämna att jag blir tårögd av "Finale and End Credits"...?
Star Wars Episode VI - Return of the Jedi: John Williams
Ett soundtrack som i mitt tycke blivit ännu starkare tack vare prequel-filmerna. Kejsarens tema kommer till sin rätt, vi får många nya och spännande teman, som i "The Trap", Ewok-låtarna med slagverk och känslosamma "Luke and Leia". Slutmusiken som lades till i Special Edition-versionen är enligt mig ett av John Williams allra starkaste musikstycken någonsin.
Jaws: John Williams
Även för detta klassiska soundtrack fick John Williams en Oscar. Han visar verkligen att hans teman fungerar utmärkt även i en skräckfilm. Stråkarna är otroligt effektfulla. Skivans version av "Preparing the Cage" är en av höjdpunkterna, likaså "Sea Attack Number One", "Hand to Hand Combat" och "End Titles". 
E.T - The Extra Terrestrial: John Williams
Ni som följt min blogg ett tag vet att jag är svag för denna film, mycket tack vare soundtracket. Smärtsamt, vemodig, ödsligt, vackert, medryckande. Jag kan inte nämna ett enda spår över de andra. Finns också på Spotify, lyssna där!
Schindler's List: John Williams
Även på denna skiva saknas alltför mycket musik ur filmen. Dessutom är en del arrangemang annorlunda. Men John Williams och violinisten Itzhak Perlman är en vinnande kombination. Variationerna av temat, inte minst på piano, är skivans styrka.
Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain: Yann Tiersen
Såg filmen på bio, beställde soundtracket direkt efter. Tiersen blandar vemod och lycka på ett märkligt sätt i ett soundtrack lika starkt som filmen. Oförglömligt!
Sist men inte minst vidarebefordrar jag Placebohoes fråga: vilka är dina favoriter?
Dallas: Cliffhanger 1988 - The Fat Lady Singeth
Sue Ellen har fått nog av JR Ewing. Under hela säsongen intrigerar han för att återfå kontrollen över Ewing Oils tillgångar som köptes upp av Weststar i samband med företagets kollaps ett år tidigare. Just som det ser ut som om han ska lyckas faller han på målsnöret när det visar sig att Sue Ellen samarbetat med Jeremy Wendell och huvudaktieägaren i Weststar, Kimberly Cryder (Leigh Taylor Young), för att hindra JR från att få kontroll över företaget. Genom en slump som öppnar upp för utpressning lyckas JR ändå få Wendell att lämna tillbaka Ewing Oils tillgångar. Samtidigt har Bobby lyckats få tillstånd att använda namnet "Ewing Oil" igen - och förstör JR:s glädje genom att utannonsera att han ensam kommer leda det nya Ewing Oil. Och en olycka kommer ju sällan ensam i fiktionens värld. Miss Ellie ser till att Clayton blir delägare av Southfork vilket får JR att i vredesmod lämna hemmet och flytta in i familjens takvåning. Sue Ellen vill dessutom skiljas. För att jävlas med henne sätter JR sonen John Ross på internatskola på hemlig ort. Eländet kulminerar när Sue Ellen och hennes nya kärlek Nicholas Pearce (Jack Scalia) konfronterar JR i takvåningen.
Lite busig är denna cliffhanger i och med den falska frysbilden när Pearce faller från balkongen. Att Sue Ellen skjuter JR misstänker jag är någon sorts hyllning till att serien firade sitt tioårsjubileum, men tyvärr innebär det ett stort karaktärsbrott för henne enligt min mening. I och med detta börjar också den parodiska era som kom att prägla "Dallas" fram till sista säsongen.
The Hurt Locker (2008)
Är krig en drog? I Kathryn Bigelows "The Hurt Locker" följer vi ett bombröjningsteam i Bagdad. De utför sitt arbete med ständig risk för livet. Döden är alltid närvarande. När teamet får en ny ledare blir det hela än farligare då han på ett vårdslöst sätt tar sig an uppdraget.
En actionfilm som utspelar sig i krigets Irak, kan det verkligen vara sevärt? Absolut. Den pliktskyldiga handkameran skakar fram bilderna, vilket visserligen bidrar till en dokumentär och realistisk känsla, men det för också med sig att jag blandar ihop karaktärerna och glömmer vem som är vem eftersom alla i princip är likadant klädda. Bigelow lyckas skapa en ganska klaustrofobisk och en väldigt ångestladdad stämning. "The Hurt Locker" visar inte bara en hopplös tillvaro utan är dessutom riktigt spännande. Tanken kring att krig är en drog är också intressant. Att uppdraget påverkar soldaterna på olika sätt står klart, å ena sidan får de ett trauma för livet men å andra sidan skulle de nog inte vilja vara utan erfarenheterna. "The Hurt Locker" undviker till största del att diskutera, eller snarare ta ställning till, hur soldaterna ser på sin uppgift. Att de bidrar till att rädda liv råder det väl ingen tvekan om, men deras inställning och attityd till lokalbefolkningen är väl inte direkt den mest sympatiska. Som en av dem konstaterar under en situation: "Var han inte rebell innan så är han det nu". Bigelow balanserar snyggt mellan att framställa männen i teamet som livräddare respektive idioter som hjälper USA att leka världspolis. Tack och lov slipper vi patetiska utläggningar om hur de offrar sig för sitt land och demokratin. "The Hurt Locker" är klart sevärd. Säkert fungerar den utmärkt bara som en underhållande actionfilm om man bara vill det. Men lika väl är den tankeväckande om man vill det. Krig som fenomen är ju alltid aktuellt.
Dallas - The Early Years (1986)
Som vanligt vid förhandsbokningar kan man räkna med att Swedisc skickar filmerna redan innan releasedatum. I det här fallet handlar det om de tre "Dallas"-filmerna som släpps i USA den 12 april men som tidigare i veckan damp ner i min brevlåda. Larry Elikann har regisserat den första, "The Early Years", och filmen skrevs av seriens skapare David Jacobs. Första gången jag såg den för ett par år sedan var jag lite svalt inställd, men i eftermiddags passade den perfekt som matiné. Trots att "The Early Years" är något av en episk berättelse med en speltid på två timmar och tjugo minuter är den nästan för kort med hänsyn till historien. Dessutom stämmer den såklart inte helt överens med bakgrundshistorien så som den berättas närmare i åttonde säsongen av "Dallas", men det är knappast Jacobs fel utan dåvarande producenternas.
"The Early Years" börjar med några meningslösa inledningsord av Larry "JR Ewing" Hagman men övergår snart till den traditionella grillfesten på Southfork år 1952. En aspackad Willard "Digger" Barnes kommer med sin pistol till ranchen och avlossar ett skott mot Jock Ewing. Utifrån denna händelse rullar bakgrundshistorien upp och vi förflyttas till 1930-talets USA. Depression råder. Digger Barnes möter Jock Ewing och tillsammans med Jocks bror Jason försöker de finna lycka och rikedom genom att leta olja. Samtidigt kämpar Diggers nästintill käresta Ellie Southworth och hennes far med att försöka rädda släktranchen Southfork undan den dåliga ekonomin som inte förbättras av en epidemi av mjältbrand bland boskapen.
Skådespeleriet är helt okej, ibland till och med riktigt bra, speciellt när framför allt Dale Midkiff som Jock Ewing och Molly Hagan som miss Ellie glömmer att imitera Jim Davis och Barbara Bel Geddes alltför mycket. Hagan är dock tyvärr svagast i huvudtrion. Hennes miss Ellie blir mer av en spelad karaktär än en levande person. Starkast är David Marshall Grant som Digger Barnes. I mindre roller finner vi skådespelare som medverkade i ännu mindre roller i originalserien, inte minst Blue Deckert som fick gestalta flera karaktärer under "Dallas"-eran inklusive "JR Returns". Det enda riktiga bottennappet i rollbesättningen är den unge man som gestaltar en tonårig JR i scenerna från 1952. Jag får en bild av hur Jacobs tänkte att JR skulle gestaltas i manuset men det blir bara dåligt. Turligt nog är han bara med i sammanlagt knappt två minuter. Jerrold Immel gör ett starkt soundtrack. Det låter som "Dallas" och ändå inte. Förutom huvudtemat i den fenomenala slutscenen ovan med Bobby och Pam som barn använder inte Immel sina andra speciella teman ur serien. Fotot är på sina ställen riktigt snyggt. Som sagt, "The Early Years" fungerar utmärkt som en eftermiddagsmatiné och man behöver nog inte ha sett serien för att ha behållning av den. Extra kul är det att se den om man nu sett serien, om inte annat för detaljerna, som till exempel att den lilla staden Pride som figurerar här får en betydelse i seriens näst sista säsong eller att Jock nämner i ett tidigt avsnitt att Digger försökte döda honom men inte hur, vilket vi får se här.
Tommys Inferno (2005)
Det har ju varit något av en norsk vecka här i bloggen och vi fortsätter på det spåret ett tag till. Näst ut är ungdomsfilmen "Tommys Inferno" i regi av Ove Raymond Gyldenås. Recensionen som följer kommer kanske vara lite orättvis. Jag hör inte till filmens målgrupp, ungdomar, och framför allt är jag inte en norsk ungdom. Vad har detta för betydelse? Egentligen borde det inte betyda något alls, men faktum är att jag börjat utveckla diverse fördomar mot norska ungdomsfilmer. Av de jag sett tycks nämligen samtliga pendla mellan att vara viktiga och samtidigt fruktansvärt fjantiga. Det låter ganska fint att skriva det, men att se det är en helt annan sak.
Tommy är troende och aktiv inom kyrkan. Han är sedan tre år tillbaka tillsammans med Maria. Hon vill ta deras relation till nästa steg, dvs sex, något som Tommy på grund av sin tro inte vill. Bästa kompisen Ahmed gör revolt mot sina kontrollerande föräldrar och revolt mot vuxenvärldens alla lögner. Under tiden rasar Tommys värld samman när Maria gör slut.
"Tommys Inferno" utlovas vara en film som vänder på könsbegreppen, vilket också för min del var den största drivkraften att se den. På ytan vänder den också upp och ner på konventioner och könsroller. Men bara på ytan. Problemet är att hela filmen lider av en sorts låtsas-psykologi kring hur människor beter sig och varför. Tommys kristna tro, som egentligen är ett arv från en påhittad fader (nej, inte den Fadern) känns vansinnigt krystad. Enligt mig skulle det ha funnits en verklig problematik och dramatisk laddning om han helt enkelt inte ville ligga med sin flickvän för att han inte var redo känslomässigt. Den kristna övertygelsen blir bara påklistrad, som om det måste finnas en tydlig förklaring till varför en ung kille skulle vilja vänta. Mjäkigt. Överhuvudtaget drar "Tommys Inferno" åt alla håll och kanter. Den involverar för många historier och för många karaktärer som trängs om en ganska kort speltid. Relationerna mellan karaktärerna, främt Tommy och Ahmed, hålls inte samman alls. Det hattas fram och tillbaka och jag är helt sönderstressad i slutet (nu är vi kanske tillbaka vid det där om att jag inte hör till målgruppen). Dessutom vet vi i det stora hela hur det kommer sluta, undantaget en karaktärs historia som både överraskar och känns föga trovärdig. Eller? Kanske är det höga tempot filmens största problem. Det finns definitivt en hel del smärta i berättelsen, men som åskådare hinner man knappt ta den till sig och allra minst bearbeta den. Är "Tommys Inferno" sevärd? Nja, inte direkt. Men jag skulle kunna rekommendera den av en orsak: de unga skådespelarna. Deras skådespeleri är ärligt, trubbigt, modigt och riktigt bra. Jag kan inte uttrycka det på nåt annat sätt. Deras karaktärer utsätts för det ena med det andra och de gestaltar detta fenomenalt.
Frankenstein (1931)
Det är dags för ännu en filmserie, närmare bestämt de gamla Frankenstein-filmerna från 1930- och -40-talet. När monstret stapplade in på bioduken i Boris Karloffs skepnad var det inte första gången den antog en fysisk gestaltning. Mannen ihopsydd av likdelar hade tidigare gestaltats både på teaterscenen och i en stumfilm. Efter succén med "Dracula" fick filmatiseringen av "Frankenstein" klartecken av Universal. Tanken var att Bela Lugosi, som spelade greven, också skulle framträda som monstret, något som Lugosi själv inte var så intresserad av. Efter diverse turer fick så Boris Karloff rollen. James Whale satt i registolen och i övriga roller syntes Colin Clive (Henry Frankenstein), Mae Clarke (Elizabeth), John Boles (Victor Moritz), Edward van Sloan (dr Waldman), Frederick Kerr (Baron von Frankenstein) och Dwight Frye (Fritz). Van Sloan spelade Van Helsing i "Dracula" och Frye gjorde en stark insats som Renfield i nämnda film. Filmatiseringen av "Frankenstein" skiljer sig överlag från Mary Shelleys berättelse (i filmen är hon credited som mrs Percy B. Shelley...).
Henry Frankenstein har lämnat fadershuset mitt under planerandet av bröllopet med fästmön Elizabeth. Tillsammans med parets gemensamma vän Victor och dr Waldman letar Elizabeth upp Henry i en avlägsen gammal borg. Där visar det sig att han är i farten med ett hädiskt experiment, nämligen att skapa liv i en kropp som aldrig levt. En kropp som Frankenstein sytt ihop av flera andra kroppar. Han lyckas verkligen väcka liv i den hemska varelsen, som snart rymmer...
Jag fullkomligen älskar James Whales regi. Den är uppfinningsrik, genomarbetad och lekfull. Whale använder sig mycket av foto, ljus och ljud i samspel. De två förstnämnda antagligen inspirerade av den tyska expressionismen. Det är mycket skuggor och olycksbådande kameravinklar. Filmen börjar med ett varningens ord, halvt på skämt och halvt på allvar. Boris Karloffs namn i rollistan uteblir fram till sluttexten och ersätts bara av ett "?". Det sätter i alla fall en speciell stämning redan från start som förstärks av inledningens begravningsscen där en kyrkklocka under en lång stund klämtar på avstånd. Korsen lutar, terrängen är ogästvänlig för att vara en kyrkogård. Det jag gillar särskilt mycket med "Frankenstein" är att vi redan är en bra bit in i handlingen när filmen börjar. Att det är denna version som för alltid gjort att vi förknippar Frankenstein-berättelsen med laboratorier, åska, elektricitet och monstret höga panna råder det ingen tvekan om. Nu är det några år sedan jag läste Mary Shelleys bok men jag vill minnas att hon inte direkt beskriver hur varelsen väcks till liv.
Den utgåva av "Frankenstein" som jag har på DVD tycks vara den absoluta originalversionen. Minst två scener censurerades förr, den där Henry utropar efter monstrets uppvaknande att han vet hur det känns att vara Gud och den ovan, där varelsen av misstag dränker den lilla flickan. I den här versionen är båda scenerna intakta. James Whales filmatisering tar inte tydligt ställning i frågan om monstrets, eller varelsens, skuld. I slutet blir han avrättad utan rättegång. Vem är offret egentligen? Shelley hade säkert en religiös moralkaka som avsikt med sin bok. Henrys eventuella skuld är inget huvudtema i denna filmatisering, men det går inte att komma ifrån att varelsen i Karloffs skepnad och gestaltning är en oerhört tragisk skapelse. Scenen där han sträcker sig mot solljuset inne i den mörka borgen är hjärtskärande vacker. Likaså leken med flickan som slutar i tragedi och scenen där Fritz plågar honom med facklan. Första gången vi får se honom framställs han dock på ett ytterst obehagligt sätt, där han backar in i rummet och långsamt vänder sig om. Whale använder sig av klipp för att närma sig honom tills vi får en ordentlig närbild. Effektivt och obehagligt. "Frankenstein" slutar med en kort scen som antyder ett lyckligt slut. Denna ignorerades helt när uppföljaren kom fyra år senare.
"Frankenstein" saknar till viss del djup och använder sig av en del typiska gamla Hollywood-klyschor, men i mina ögon är den en odödlig klassiker, inte minst för hur Whale berättar historien och hur han använder sig av berättarkomponenterna för att göra det. Regin, foto, ljus, ljud och skådespeleriet är överlag strålande.
Dallas: Cliffhanger 1987 - Fall of the House of Ewing
Tack vare JRs våghalsiga affärer har Ewing Oil varit nära ruinens brant många gånger. Den här gången går det dock åt helvete. Tre olika historier leder fram till företagets undergång. Den ständigt pågående konflikten med Weststar och Jeremy Wendell är en av dom. Den andra handlar om en viss mrs Scottfield. När oljekrisen slår till och Ewing Oil tvingas stänga ner några av sina fält får mrs Scottfields man ett ryck och spränger en av oljeriggarna. I fängelset tar han sedan livet av sig, just som Bobby Ewing anlänt för att försöka få ut honom därifrån. Mrs Scottfield anklagar Bobby för detta och vill ha hämnd. Den tredje historien som ska påverka Ewing Oils öde, mest dessutom, kretsar såklart kring JR. Han anlitar legosoldaten BD Calhoun för att spränga några oljefält i SaudiArabien. Men CIA får reda på planen, JR byter sida och sätter skulden på Calhoun. Men när mrs Scottfield med hjälp av sin bror och Wendell får tag i och offentliggör dokumenten som pekar på Ewing Oils skuld, tvingas regeringen vidta åtgärder mot familjen Ewing för att behålla äran. Och priset är Ewing Oil. Köpare finns alltid, exempelvis familjens ärkefiende. Som om detta elände inte vore nog får Clayton hjärtproblem och Pam försvinner i ett eldhav. "Dallas" blir aldrig detsamma igen. Detta är den andra av tre cliffhangers som mer markerar ett avslut för serien än spänning inför nästa säsong.
