Till Kjell...
Under musikalen "Det Magnetiska Hjärtat", maj 2000.
Tyvärr blir jag återigen personlig i denna blogg. Tyvärr därför att ännu en gammal teatervän har lämnat oss. Och jag vill hedra minnet av Kjell genom att nämna något om det vi gjort tillsammans och genom några få bilder.
I mitten på nittiotalet genomgick Amatörteatern i Kiruna någon sorts förändring där ungdoms- och vuxenverksamheterna växte samman. Mina minnen av Kjell från den tiden är att han bidrog mycket till den integreringen bara genom sitt sätt att vara. Och under den tiden utvecklade jag ett stort förtroende för honom. Genom åren ställde han alltid upp på olika projekt, oavsett om det handlade om att kommentera texter, skådespela eller ”suffa”. Vissa projekt blev det som så ofta ingenting av men han fanns ändå där, beredd att vara med. Till och med när jag skickade mitt första utkast på 400 sidor av romanen läste han, snabbt dessutom och kommenterade med värdefull och konstruktiv kritik.
Liksom med alla människor i teaterverksamheten har vi delat mycket hårt arbete och många skratt. Allt detta bland många andra minnen av Kjell lever kvar hos mig.
Tack för alla fina år och för alla minnen!
Revygäng 1998. Övre raden från vänster: jag, Lasse, Neta och Lisbeth. Nedre raden: Håkan, Anna, Kjell, May-Britt, Jan-Åke och Libban. Foto: Anne Thelin.
Kjell och Neta under Nyårsrevyn 2005.
Repetitionsbild från Nyårsrevyn 2006, kommunalråd Skrålnacke med uppassare: Neta, jag, Pudde och Kjell. Foto: Birgitta Isacsson.
Ur mitt fotoarkiv: film del 2...
Tagning på Pieterasjärvis is.
Här är andra och sista inlägget med bilder från inspelningen av "Babas Bilar".
Liket i snögubben som höll på att ge mig en hjärtinfarkt en tidig morgon när jag var först på plats efter att rekvisitörerna arbetat under natten...
I iskallt snöoväder på Luossavaara.
Förberedelse för stunthopp med skoter på gruvberget Kiirunavaara.
Ljudkillen i väntan på Kiirunavaara med Kiruna i bakgrunden.
Produktionsassistent och huvudrollsinnehavare på skoter.
Inspelning på numera avstängt område i Kiruna.
Stuntkoordinatorn Kimmo Rajala agerar stand-in i den kalla vaken.
Vapengenomgång.
Förberedelse för interiörbilder från bilen.
Ännu mer förberedelse...
Tystnad, tagning!
Ur mitt fotoarkiv: film del 1...
Hassan Brijany får en blåtira förbättrad.
Efter mycket övervägande har jag beslutat mig för att dela med mig av några bilder från några filminspelningar framöver. Jag börjar med "Babas Bilar" från 2005 i detta inlägg och nästa. Jag kommer inte skriva något om själva inspelningarna eftersom det känns för privat på något sätt. Däremot kommentarer jag varje bild. 
Locationinspelningen i Kurravaara. Båda våningarna användes men fungerade som olika platser i filmen.
Runnern i väntan på tagning. Vad uppgiften var minns jag inte...
Man tager vad man haver om man inte har en kran. Filmning på numera avstängt område i Kiruna.
Regissören Rafael Edholm instruerar skådespelaren Göran Forsmark.
Lunch i skuggan av LKAB:s gruvindustri bakom Kiirunavaara. Om jag minns rätt firades dessutom den hundrade klappan.
Skådespelerskan Sara Sommerfeldt ser Hassan Brijany agera. Sekunden efter att denna bild togs rullade bilen iväg eftersom handbromsen inte dragits åt.
Vad får det lov att vara - uppdaterad version!
Nu är det hög tid att rensa ut det som jag inte tänker ha kvar i samlingen! Priset som gäller är 20 kr/film + frakt (om du bor i närheten av Umeå kan vi ju ordna det på annat sätt). Filmerna är sedda högst två gånger, men de flesta har bara spelats en gång. Eftersom en hel del redan gått åt uppdaterar jag nu listan!
Låter detta intressant? Skicka ett mail till bluerosecaseblogg@yahoo.se senast fredag kl 12.00! Som vanligt är det först till kvarn som gäller.
Här är en fullständig lista:
* The Baby's Room (spansk skräck)
* Heaven's Prisoners
* Spectre (spansk skräck)
* Fiender, en kärlekshistoria
* Can't Buy Me Love
* Cains Många Ansikten
* Katt (dansk skräck)
* From Dusk Till Dawn II - Texas Blood Money
* From Dusk Till Dawn III - Hangman's Daughter
* Escape from L.A
* Superman III Deluxe Edition
* Superman IV Deluxe Edition
* Zombie 4 - After Life (ej svensk text, oklippt)
* Zombie 5 - Killing Birds (ej svensk text, oklippt)
* Forever Young
* Pelle Erövraren (SF:s första utgåva, svensk text som ej går att ta bort)
* Two Evil Eyes (Romero/Argento)
* The Mist (2 disc, original+Director's Cut)
* Wes Cravens The Hills Have Eyes II
* Da Vinci Koden (2 disc, Director's Cut)
* Exorcisten Begynnelsen
* Mannen Utan Ansikte
* Open Water
* Blinkande lyktor
* Världarnas Krig (Spielbergs)
* Det Stora Blå Director's Cut
* Blame (spansk skräck)
* Eden Lake
* 28 Veckor Senare
* Mean Streets
En tiger som skäms...
Kent - Sverige Live.
The Crazies...
Ur George A. Romeros "The Crazies", 1973.
Det börjar med en till synes enbart tragisk brand en kväll, men snart har militären försatt hela den lilla staden i karantän. Ett okänt virus hotar. Några gör uppror mot militären i försök att få reda på sanningen, trots att detta straffas med döden. Frågan är om hotet verkligen utgörs av ett virus, eller något annat. Och har militären något med detta att göra?
Så har jag då äntligen tagit mig i kragen och sett George A. Romeros "The Crazies" från 1973. På många sätt kändes det som att se en alternativ version av hans egen klassiker "Night of the Living Dead" från 1968. "The Crazies" kommer dock inte upp i samma klass. Den stora förvåningen utifrån vad jag väntade mig var att de smittade människorna inte alls framstår som hotet. Istället kan man ju onekligen fråga sig vilka "the crazies" egentligen är. Att Romero är kritisk till militär verksamhet är i sig ingen överraskning om man sett hans Dead-filmer och detta blir extra tydligt i denna film. I grund och botten handlar det om militärens egen inblandning och mörkläggning men också vad de enskilda människorna gör mot varann. Det som stör mig, i all denna samhällskritik eller vad man ska kalla det, är bristen på bra kvinnliga karaktärer. Här är dom mer än lovligt passiva. När en kvinna blir galen riskerar hon övriga gruppen. När en man blir galen lyckas han ändå kämpa emot lite grann och hans galenskap hjälper gruppen. Och då ska vi inte ens gå in på att den kvinnliga huvudrollen såklart dessutom är gravid. Jag stör mig enormt på nämnda inslag. "The Craziest" är trots det en sevärd film. Det råder nog ingen tvekan om att den fungerat som inspirationskälla för andra filmer: allt från Lucio Fulcis "Zombi 3" till Danny Boyles "28 Days Later".
Scener: Sjuk i huvudet...
Konfrontation
Temat "Filmscener" får numera enbart heta "Scener". Jag har nämligen insett att det finns en hel del scener ur TV-serier som också måste få vara med i leken. Denna gång blir det en sådan, närmare bestämt en sekvens ur sista avsnittet av danska klassikern "Matador". Om du inte sett serien och planerar att göra det bör du sluta läsa nu!
Fenomenala Ghita Nørby spelar Ingeborg, den starka kvinnan som tillsammans med sin man Mads Skjern gör en klassresa i det lilla samhället, från det nedre till det övre skiktet. Mads visar sig ju under seriens gång vara inte bara en skicklig affärsman, utan dessutom en riktigt trångsynt, fördomsfull och arrogant man som ständigt gömmer sig bakom sina kristna övertygelser. Ingeborg, som knappast kan beskrivas som direkt hunsad, håller ändå tyst, men i scenen ovan då hon fått veta Mads reaktion på sonens homosexualitet brister det för henne - och som det brister! Efter att ha väntat genom avsnitt efter avsnitt på att Ingeborg ska ryta ifrån även inför sin man sker det till slut. Starkt spelat, enkelt men otroligt välskrivet och välregisserat. "Matador" när den är som bäst.
"A small, merry band of stalkers"...
Jag är säkert som vanligt lite efter i svängen, men detta underbara klipp jag hittade i somras måste ju bara få en liten plats även på denna blogg. Carrie Fisher visar vart skåpet ska stå. Vasst, elakt, sant, kärleksfullt och mycket roligt.
Och så tänkte jag bara förvarna om att det kanske blir lite rörigt här en tid framöver eftersom jag funderar på att ändra bloggdesign och isåfall då måste testa mig fram. Lusten att göra det har funnits sedan nuvarande design kom till för snart ett år sen och kanske börjar det bli dags nu. Inläggen kommer dock fortsätta som vanligt.
Trailers: Halloween - 20 Years Later...
I början av sommaren startade jag ju upp ytterligare ett tema i bloggen, nämligen filmtrailers. Nu är det dags igen! En påminnelse kanske kan vara på sin plats om att min åsikt om trailern såklart inte behöver stämma överens med min åsikt om filmen.
Trailern för "Halloween - 20 Years Later" från 1998 gjorde ett enormt intryck på mig när den kom och skapade ju lika enorma förväntningar på filmen. Visst är en del av tjusningen med trailern borta när man vet hur filmen är. Det stora problemet med trailern är ju dessutom att alla större händelser ur filmen visas. Men annars gillar jag hur det börjar med The Chordettes "Mr Sandman" och pumpan som träffas av en kniv, båda är ju klassiska "Halloween"-symboler. Mest av allt gillar jag tempot i trailern. Men nu när några år gått undrar jag om trailern egentligen är så unik för sin tid. Jag vill minnas att dom flesta trailers som kom kring den här tiden byggde på tempo och snabba klipp. Anledningen till att trailern visar för mycket av filmen tror jag helt enkelt bottnar i att man verkligen riktade in sig på att presentera innehållet både för den nya såväl som den gamla publiken.
"Halloween - 20 Years Later" hade en ännu bättre teaser-trailer som inte verkar gå att finna på nätet. Den bestod kort och gott av toner ur "Laurie's Theme", den öde skolkorridoren och en olycksbådande berättarröst för att avsluta i garderobshörnet och Laurie ansikte mot ansikte med The Shape (precis som i trailern ovan). Minns att denna trailer visades innan "Scream 2" på bio.
Kungsleden...
"Kungsleden" (1964) följer karaktären "Du" genom två parallella handlingar, en i dåtid och en i nutid. Gemensamt för dom båda är att dom utspelar sig efter Kungsledens sträckning från Abisko till Kvikkjokk. Har ett mord skett? Eller till och med två? Eller var det andra i självförsvar? Och är "Du" och "Den Andre" egentligen en och samma person?
Klubb Super 8 ligger såklart bakom DVD-releasen av "Kungsleden", en i raden av gamla bortglömda, svenska filmer. Förtjänar då nämnda film att minnas? Hör och häpna: jag har ingen åsikt om den saken. Jag vet inte riktigt vad jag sett. Filmen baseras på en roman av Bosse Gustafsson och visst blir jag lite nyfiken på att försöka få tag i den. Filmen klarar till viss del att berätta två historier samtidigt men överlag fungerar det inte alls. Det blir rörigt och osammanhängande. Inspelningen ska tydligen ha varit väldigt disciplinerad men det märks inte. Mycket känns nästan improviserat och det är inte till filmens fördel. Skådespeleriet är väl okej, men då är det å andra sidan inte mycket dialog. Fotot är både fint och fult. Men "Kungsleden" engagerar överhuvudtaget inte. Gunnar Höglund som regisserade filmen har många credits på Svensk Filmdatabas. Jag trodde inte jag hade sett något annat av honom, men där hade jag fel. Det är nämligen han som regisserat den otroligt genomarbetade propagandafilmen "Kiruna" från 1960. "Kungsleden" är intressant om vill se den bredd och experimentlusta som tydligen en gång fanns även inom svensk film. Bara tanken på att koppla samman samernas renmärkning med Förintelsen, pretentiöst eller inte, är rätt fascinerande.
Blogg award...
Genom Filmmedia.se fick jag en Blogg Award och det tackar jag så mycket för! Även eminenta Rörliga bilder och tryckta ord nominerade mig. Jag tror aldrig jag fått nåt sådant tidigare, så det här blir en ny erfarenhet. Reglerna lyder i vilket fall på följande vis:
1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den = Klart.
2. Tacka och länka till den som nominerade dig = Klart.
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
Nu har ju dom flesta filmbloggar jag läser, vilka ni kan se i länklistan till vänster, redan blivit nominerade men jag ska nog lyckas få fram några till + bloggar som inte handlar om film:
Trash is King:
Otroligt intressant blogg för oss som gillar mer obskyra skräckfilmer. Har bjudit på många välskrivna texter och en massa filmtips!
The Movie Dungeon:
Denna blogg var bland de första jag började läsa. Den har en kul blandning av både text och videoinlägg.
Filmografens blogg:
Innehåller filmnyheter men riktar också blicken bakåt, mot gamla klassiker. Välskrivet och intressant.
Sandrafotodesign:
Eftersom min egen blogg ibland också får fungera som fotoblogg kan det ju vara passande att nominera andra fotografer. Min vän Sandra publicerar en massa fina och blandade bilder.
Daniels värld:
Jag vet inte hur jag hittade till denna blogg till att börja med, men det vore rent tjänstefel att inte nominera den. En vansinnig blandning av... ja, se efter själv! Inte blir det ju sämre av att bloggägaren verkar vara väldigt bevandrad inom filmvärlden oavsett genre.
Rewind&Play:
Det här unga blogg-gänget har visserligen tagit en paus med sin filmblogg men förtjänar ändå en nominering. Intressanta och roliga recensioner av både gamla och nya filmer.
Katastrofala omslag:
Fantastiska skivomslag analyseras i denna mycket underhållande blogg. Hoppas sommaruppehållet snart är över...
Berätta sju intressanta saker om dig själv:
1. Jag har haft nöjet att sitta i publiken under ett Face to Face med David Lynch. Det hela gick av stapeln under Stockholm Filmfestival 2003.
2. I min statistkarriär har jag medverkat i minst två, men kanske fler, prisbelönta kortfilmer...
3. Det värsta jag vet är när folk baserar sina åsikter om en film på hur snygg en viss skådespelare är (eller hur bra personen i fråga är beroende på utseendet).
4. Är inne i slutfasen med ett romanprojekt som jag jobbat med i fyra år. Om den är intressant nog för utgivning är en annan fråga.
5. Min absoluta favoritfilm är "Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back" och lustigt nog är jag född samma dag som den hade premiär.
6. Jag är av den förbjudna åsikten att "Sagan om Ringen"-filmerna hör till de mest överskattade filmerna någonsin.
7. Är en gammal teater-, kultur- och filmarbetare som snart är färdig drama/media-lärare för gymnasiet.
Ja, det var det!
Drag Me to Hell Director's Cut...
Denna text kommer innehålla spoilers så om du inte sett filmen och om du planerar att göra det bör du sluta läsa nu. Handlingen i "Drag Me to Hell" (2009) är rätt enkel. Christine nekar en äldre kvinna förlängd kredit på huslånet för att imponera på sin chef och därmed säkra en befodran på banken. Men den gamla kvinnan tar inte beskedet med ro utan både attackerar Christine och uttalar en förbannelse över henne. Nu har Christine bara några få dagar på sig att bryta förbannelsen innan en demon hämtar henne till helvetet...
Det finns både bra och dåliga saker med "Drag Me to Hell". Men för en gångs skull tror jag faktiskt att dom bra sakerna överskuggar dom dåliga. Vi kan ju börja med det sistnämnda. Att den gamla kvinnan är zigenare känns som filmiskt grepp på nåt sätt lite förlegat, på gränsen till fördomsfullt. Likaså att alla som är bevandrade inom andevärlden i filmen tycks ha utländskt ursprung. Men om man lyckas bortse från detta samt att historien är rätt tunn och att skådespelarna inte är mer än okej, då blir "Drag Me to Hell" en riktigt angenäm upplevelse. Den känns aldrig skrämmande, eller ens obehaglig, däremot både rycker jag till vid vissa riktigt väl uttänkta skrämseleffekter. Dessutom bjuder filmen på en del skratt. Och riktigt skön musik av Christopher "Hellraiser" Young. Slutet är ju det som gör hela filmen. För jag har svårt att känna sympati med Christine och däri ligger också för mig filmens största behållning. Hon är inte den oskyldiga hjältinnan. Hon tar ett svårt beslut för egen vinning men försöker skylla ifrån sig. Detta gillar jag skarpt, tillsammans med några andra samtida iakttagelser, som till exempel relationerna mellan kollegorna på banken.
Jag kan inte påstå att Sam Raimi är någon favoritregissör för mig. Jag gillar första halvan av "Evil Dead" men det är också allt. Så några större förväntningar på "Drag Me to Hell" hade jag väl inte, mer än att jag tyckte den verkade intressant. I det stora hela står den sig också mycket bättre än annan ny skräckfilm som vi plågas med i dessa dagar.
Seinfeld: Bloopers...
Nu är det hög tid att köra igång bloggens olika teman för hösten och först ut blir "Seinfeld"-scenerna där jag som uppvärmning återigen samlat några blandade favoritbloopers. Någon vidare presentation behöver dom knappast, men lyssna speciellt på Petermans tal under minnesstunden för Elaines döda alterego Susie. Om jag minns rätt är denna del inte alls med i avsnittet och när man hör vad Peterman egentligen säger om den döda, som han ju aldrig träffat såklart, så är det inte svårt att förstå varför Julia Louis-Dreyfus' kappa hamnar framför hennes ansikte...
Värt att påpeka är att samtliga säsonger getts ut på nytt på dvd. Vad jag fått fram innehåller boxarna samma restaurerade versioner av avsnitten och med allt extramaterial som tidigare! Discshop.se säljer varje säsong för bara 119 kr! Rekommenderas verkligen!
Sunset Boulevard...
Det händer inte ofta, men ibland hamnar man framför filmer som bara känns helt rätt från första rutan. För mig blev Billy Wilders "Sunset Boulevard" (1950) en sådan upplevelse. Den kretsar kring dom utstötta i Hollywood: före-dettingarna och dom som försöker kämpa sig upp i hierarkin. Genom en slump träffar den avdankade manusförfattaren Joe Gillis före detta stumfilmsstjärnan Norma Desmond, numera bortglömd med sina minnen och sin uppblåsta självbild i ett stort hus. Hon planerar sin triumferande comeback, att ingen längre vill ha henne i filmbranschen har hon förträngt. Joe Gillis blir snart hennes medarbetare/gigolo.
Fotot är fantastiskt, regin och skådespeleriet likaså. Gloria Swanson och William Holden har ett riktigt bra samspel. Jag är ju svag för filmer som handlar om människor eller udda karaktärer som är utsatta på något vis så självklart går "Sunset Boulevard" rätt in i mitt hjärta. Och kanske är det inte så konstigt att den träffar hårt då flera av skådespelarna mer eller mindre spelar varianter av sig själva (en del dåtida Hollywood-storheter spelar också sig själva i filmen). Jag rekommenderar verkligen DVD-utgåvan med Making Of-dokumentären, den är bara en halvtimme men nästan lika fascinerande som själva filmen.
"Sunset Boulevard" är en av David Lynchs favoritfilmer och det blir tydligt när man ser den. Jag kan inte låta bli att tänka att Lynch inspirerats av Norma Desmonds märkliga och lite obehagliga gester. Och så är det ju det där med namnen. Gillis kommer från Dayton, Ohio. Pete i "Lost Highway" heter Dayton i efternamn. Norma Desmonds namn kan ha lånats ut till två "Twin Peaks"-karaktärer: Peggy Liptons Norma Jennings och Chris Isaaks Chester Desmond. Joe Gillis bär en vikunjarock, personen som sköt Cooper i "Twin Peaks" bar en vikunjarock. Och sist men inte minst har "Sunset Boulevard"s Gordon Cole lånat ut hela sitt namn och delar av sitt utseende till Lynchs egen "Twin Peaks"-karaktär tillika Coopers chef.
Jag kan inte annat än att rekommendera "Sunset Boulevard". Både öppnings- och slutscenen är fantastiska och riktigt otäcka. Det ryktas om en nyinspelning med Liza Minnelli i huvudrollen. Förhoppningsvis förblir den enbart ett rykte.
The House of Orphans...
Jag har under eftermiddag fört en inre kamp med mig själv gällande om jag ska recensera amatör/independentfilmen "The House of Orphans" som filmades i Gällivare under 2006-2007. Dels vill jag inte såga en näst intill ideell produktion gjord med mycket liten budget, dels har jag vid flera tillfällen träffat flera av de inblandade i olika teatersammanhang (så gott som hela detta gäng förgyllde dessutom två långa filmnätter när de medverkade som statister i "Solstorm" som jag jobbade med). Men faktum är att filmen, tillsammans med fler av Daniel Lehmussaaris filmer släppts på officiell dvd via Darkdiscs eget bolag Sick Films. Av den orsaken väljer jag att skriva om den ändå.
"The House of Orphans" utspelar sig någonstans utanför New York dit Amanda, hennes vän Denise samt Amandas mamma och hennes nya man kommer för att bo i ett gammalt hus. Huset visar sig vara byggt över ruinerna av ett gammalt barnhem där ett par under mitten av 1850-talet plågade och sålde barn. Snart visar det sig att det förflutna inte lämnat huset och att familjen befinner sig i fara.
Historien är utan tvekan väldigt inspirerad av framför allt Lucio Fulcis gamla skräckfilmer, främst "The Beyond" (åtminstone när det gäller grundhistorien). Det finns tyvärr många problem med "The House of Orphans". Ytan är rätt snygg för att vara gjord med knappa medel, men innehållet saknas. Alla logiska luckor ska vi inte ens gå in på (men jag undrar om dom finns där medvetet, som en hyllning till gamla filmer, eller om manuset bara är så dåligt genomarbetat). Det absolut största problemet är att hela filmen är dialogbaserad (allt sägs, såväl tankar som handlingar) och på engelska dessutom. Skådespelarnas engelska uttal är av varierande kvalitet men dialogen består av skol-engelska blandat med diverse filmiska uttryck och slang. Resultatet av detta blir bara otroligt störande och omöjligt att bortse från. Jag tror att skådespelarna hade kunnat göra ännu bättre ifrån sig om dom fått spela på sitt modersmål. Då hade man kanske kunnat bortse från bristen på dramaturgi och drivkraft. Filmen är 90 minuter men känns som flera timmar. Jag vet att engelskan finns där för att kunna sälja filmen till en större publik, men ändå.
Det finns dock några ljuspunkter. Fotot är på sina ställen, främst i utomhusmiljöerna, riktigt vackert. Och samma utomhusmiljöer är väl valda. Tillbakablickarna där man filmat i kåkstan i Malmberget (misstänker jag) med skådespelare och statister i tidstypiska kläder är riktigt, riktigt välgjort och snyggt (men också det alldeles för långt). Även här tycker jag faktiskt det är synd att historien inte utspelar i Gällivare/Malmberget eller en liknande men fiktiv stad.
Jag hade turen att få låna "The House of Orphans". Tyvärr kan jag inte rekommendera att man betalar för den. Men filmen har inte avskräckt mig från att se fler av Lehmussaaris och gängets produktioner, tvärtom. Jag är nyfiken på tidigare och kommande filmer. Jag hoppas dom utvecklas. Och om inte annat för kreativitetens skull hoppas jag dom fortsätter filma. "The House of Orphans" är inte så dålig att den blir bra. Snarare var den "kul" att se just för vart den filmats och av vilka.
Body Double...
Brian DePalmas "Body Double" från 1984 är en film jag lyckats se lite av mitt i två gånger på TV. Det jag såg tycktes ha en märklig och hotfull stämning så igår tog jag äntligen tillfället i akt att se hela filmen. Jake Scully är en klaustrofobisk skådespelare som får tillfälle att sköta om en lyxlägenhet. En av många fördelar med uppdraget är en kvinnlig granne som beter sig utmanande i fönstret varje kväll. Snart upptäcker Jake att grannen är förföljd av en man med märkligt utseende och att hon rentav kan vara i fara.
Jag måste erkänna att den enda DePalma-film som inte lämnat en känsla av att man blivit snuvad på något efteråt hos mig är hans fantastiska filmatisering av Stephen Kings "Carrie". I "Body Double" plagiaterar han skamlöst Hitchcock (mer än vad han gör i sina "Psycho"-inspirerade "Dressed to Kill" och "Raising Caine"). Och det är enbart störande, framförallt då det görs utan någon som helst finess. Craig Wasson i rollen som Scully låtsas att han är James Stewart, vilket han såklart verkligen inte är. "Body Double" består främst av stulna element ur Hitchcocks "Rear Window" och "Vertigo". Men gåtan är långt ifrån lika fyndig som i föregående filmer och långt ifrån lika engagerande som åtminstone i den förstnämnda (jag är ju tyvärr inget större fan av Hitchcock med vissa undantag). Melanie Griffith är helt okej som porrstjärnan Holly Body även om hon spelar mer komedi än thriller. Och jag frågar mig varför DePalma castade Deborah Shelton, som spelade våpet Mandy Winger i "Dallas" 1984-1987, i en stor roll - en roll där hon dessutom dubbats i efterhand. Antagligen för att han gillade hennes utseende. Och då är vi framme vid det stora problemet med filmen. Scully framstår inte som en man som fascineras av den mystiska grannen, såsom James Stewarts karaktär fascinerades av Kim Novak i "Vertigo". Scully framstår enbart som en pervers fönstertittare. Och jag kan inte komma ifrån känslan av att DePalma nästan glorifierar porrbranschen.
Sammantaget var, precis som väntat, "Body Double" en besvikelse. Det säger rätt mycket om en film om dess största behållning finns om man bara ser en del mitt i, utan varken början eller slut.
