Scener: Dr Loomis besöker Michael
När John Carpenters "Halloween" från 1978 skulle visas i amerikansk TV krävdes en förlängd version av filmen då vissa scener kortades av censurskäl och antagligen också av reklamskäl. Produktionen av "Halloween II" var i full gång och John Carpenter passade därför på att filma nya scener till originalet, bland annat en där Loomis tittar in i Michaels rum efter rymningen och upptäcker att han karvat ordet "sister" på dörren. Detta övertygar Loomis om att Michael är på väg hem till Haddonfield. Det finns också en scen där PJ Soles karaktär kommer hem till Laurie under eftermiddagen eftersom hon är förföljd av någon. I den scenen har Laurie precis kommit ut ur duschen och har en handduk virad runt huvudet, antagligen eftersom Jamie Lee Curtis hade en annan frisyr och därför också peruk i "Halloween II". I samma scen ringer Annie till Laurie och även hon har lite längre hår i den scenen än i resten av filmen. Denna version av filmen finns eller har funnits på import-DVD tillsammans med den "riktiga" versionen. Jag minns inte riktigt när den kom eller vart jag fick tag i den, men om inte annat borde det väl gå att få tag i ett begagnat ex. Kan nämna att också "Halloween II" och "Halloween - 20 Years Later" har många ytterligare eller alternativa scener. Den förstnämnda har även ett alternativt slut. Ingen av dessa finns dock på DVD.
Men den scen som jag tycker egentligen är den enda som tillför något till den förlängda versionen av "Halloween" och som kan ses ovan utspelar sig en tid efter att Michael dödat Judith på 60-talet. Loomis försöker få Michael inspärrad på sluten avdelning men bedömningen är att han inte utgör någon fara. Efter mötet besöker den gode doktorn Michael och konstaterar att han lyckats lura alla - alla utom Loomis...
Der Baader Meinhof Komplex (2008)
Trots att jag ser mängder med film är det väldigt sällan som jag går igång ordentligt på en film jag inte sett tidigare (och som jag inte kan utantill efter år av missbruk). I höst har jag dock haft två riktiga wow-upplevelser, först med "Sunset Boulevard" och ikväll med "Der Baader Meinhof Komplex".
Uli Edel har bland annat regisserat ett riktigt mörkt avsnitt i andra säsongen av "Twin Peaks" och inte minst en av mina absoluta favoritfilmer: "Christiane F - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo" från 1981. "Der Baader Meinhof Komplex" följer terroristorganisationen RAF:s födelse och uppstart under 1960 och 70-talet. Tempot är otroligt högt genom hela filmen och scenerna blandas med arkivmaterial, bland annat från sprängningen av tyska ambassaden i Stockholm 1975 (i rekonstruktionen är det svenska uttalet... inte det bästa). Trots det höga tempot tappar filmen aldrig fokus på berättelsen vilket jag tycker är grymt imponerande. Men det jag gillar bäst med "Der Baader Meinhof Komplex", oavsett hur verklighetstrogen den är eller inte vilket alltid tycks och kanske bör debatteras kring denna typ av film, är att den inte tar ställning för någon sida. Detta upplevde jag som otroligt engagerande. I början, när organisationen långsamt bildas ur studenternas revolter, står jag tveklöst på upprorsmakarnas sida men när våld och mord kommer in i bilden frågar jag mig plötsligt vem som har rätt och vem som har fel. Skådespeleriet är riktigt bra men det bär mig emot att erkänna att jag har svårt att inte tänka på Bruno Ganz som Hitler (som han gestaltade i fenomenala "Der Untergang") trots att karaktären han spelar i den här filmen inte ens är i närheten. Om jag ska nämna något negativt som jag reagerade på så är det att många karaktärer presenteras samtidigt vilket gjorde att åtminstone jag hade svårt till en början att hålla isär vem som var vem.
Nu slår jag på stort här, men "Der Baader Meinhof Komplex" är en av dom senaste årens bästa filmer! För mig var den inte bara en stor filmupplevelse. Den väckte mitt intresse för att ta reda på mer om verklighetens RAF (som tydligen genom brev upplöstes 1998). Filmen kommer jag definitivt se om i framtiden också.
Fritt Vilt (2006)
Ett kompisgäng åker ut i ödemarken för snowboard-upplevelser på fjället. Men när olyckan är framme och en av dom bryter benet skulle kanske ett mer turistvänligt ställe varit ett bättre val. När gänget hittar ett till synes övergivet fjällhotell i dalgången att övernatta på blir saker och ting ännu värre...
Roar Uthaugs "Fritt Vilt" (eller Kallt Byte som den heter i Sverige) började med att irritera mig. Förtexterna blixtrar förbi så snabbt att det nästan är epilepsivarning på det hela. Samtidigt ska en bakgrundshistoria presenteras. När själva filmen sedan börjar blir irritationen än större. Utseendemässigt finns inget unikt. Färger är nedtonad, fotot traditionellt för modern skräckfilm, likaså karaktärerna och regin. Inledningen i bilen känns som en norsk version av nyinspelningen av "The Texas Chainsaw Massacre" från 2003.
Jag vet inte exakt när det vänder men plötsligt slutar jag irritera mig. Kanske är det när det "övergivna" hotellet dyker upp första gången. Återstoden av filmen är en obehaglig och oerhört spännande historia. Det finns absolut inget nytt i "Fritt Vilt", vi har sett i princip allt förut. Skillnaden mot andra nyare skräckfilmer som serverar gammal skåpmat i ny skepnad är att "Fritt Vilt" inte lider av samma kaxiga attityd. Den låtsas inte att den är ny och unik och kanske är det just därför jag blev så engagerad av den. Dessutom undviker den dom vanliga långörerna, till exempel med att någon ska tvivla på att det verkligen finns en galning där ute trots att allt talar för det. Berättandet och historien tjänar på detta. Sedan är ju den norska fjällvärlden som miljö nog obehaglig i sig. "Fritt Vilt" har fått två uppföljare men jag vet inte om jag är så intresserad av någon av dom. Denna kan jag dock rekommendera. Men bortse från bristen på originalitet.
Ur mitt fotoarkiv: film del 7
Den här gången blir det några alldeles färska bilder från i tisdags och en reklamfilminspelning. Eftersom filmen är under produktion kan jag inte skriva vad det rör sig om. Men det blev en trevlig eftermiddag med lite musik, mycket vansinnesdans, skratt och en greenscreen.
Det är väl inte mer än rättvist att jag avslutar med en bild på mig själv. Jag körde mina klassiska "Twin Peaks"-inspirerade moves... foto: Elin Larsson.
Tio fantastiska slut
Ja, då var det dags för den där filmslut-listan som Fiffi inspirerade mig till. Jag kan börja med att konstatera att till skillnad från filmöppningarna var denna lista ett rent helvete att få till. Några självklara kandidater fanns såklart, men det krävdes en del funderande över vilka filmslut som gjort intryck på mig. Här är tio stycken, som vanligt inte i någon särskild ordning. Klicka på bilden för att öppna scenen i ett eget fönster.
Star Wars Episode V – The Empire Strikes Back (regi: Irvin Kershner, 1980)
Att avsluta när allt är som mest osäkert och som mörkast tilltalar mig verkligen. I den gamla trilogins andra del finns det ingen anledning till medaljceremonier. Gänget har genomgått all möjlig slags tortyr men befinner sig fortfarande i underläge. Luke har blivit stympad och fått reda på sanningen om sin far medan Han Solo frysts ner och förts bort av prisjägaren Boba Fett. Nu splittras rebelleliten inför den osäkra framtiden. Bara Chewbaccas avskedsläte till Luke och Leia räcker för att min underläpp ska börja darra. Medan vännerna splittras översvämmas bilderna av John Williams' fantastiska ”Han and Leia”-theme. Ett mästerligt slut i ett mästerverk till film. Pricken över ”i”:et är att detta är den enda av filmerna där temat inte når sitt crescendo när eftertexterna börjar. Vi får inledningsfanfaren men den övergår snabbt till ”Yoda's Theme”.
Halloween (regi: John Carpenter, 1978)
”Halloween” får vara med på båda listorna. Slutet på filmen är lika genialt som inledningen och det är dessutom ett exempel på när förutsägbarhet är befogat i en film. Klart att Michael måste vara borta. Och så alla viktiga men öde platser ackompanjerade av hans kända flåsande. Klassiskt!
The Terminator (regi James Cameron, 1984)
Precis som våra vänner i listans första scen går Sarah Connor en mörk och osäker framtid till mötes. Hennes liv har på bara något dygn tagit en drastisk vändning och hon är nu medveten om sitt ansvar för världens existens. Ett oväder är definitivt på väg...
Wild at Heart (regi: David Lynch, 1990)
Barry Giffords bok slutade egentligen med att Lula och Sailor inte fick varandra men i filmversionen gör Lynch helt rätt val som låter dom vara tillsammans. Det är den goda fén (spelad av Sheryl ”Laura Palmer” Lee) som får Sailor att inse vad som är rätt. Har man sett filmen förstår man vilken undermening ”Love Me Tender” innehåller. Ett urspårat och vackert slut på en vansinnig och vacker film.
Sunset Boulevard (regi: Billy Wilder, 1950)
Norma Desmond går från lite verklighetsuppfattning till ingen alls. Efter att ha dödat den hon säger sig älska är hon redo för sin stora comeback. Och kamerorna rullar verkligen, men inte av den anledning hon tror. Rörande, otäckt och förtrollande! Och oförglömligt!
Copycat (regi: Jon Amiel, 1995)
Äntligen är seriemördaren död och terrorn är över! Eller inte. Slutet på ”Copycat” lämnar en minst sagt obehaglig känsla efter sig och jag klarar inte att se Harry Connick Jr i andra roller utan att tänka på galningen bakom galler...
Brutti, Sporchi e Cattivi (regi: Ettore Scola, 1976)
”Fula, skitiga och elaka” som är filmens svenska titel har ett enkelt men starkt och oförglömligt slut som lämnade kvar en hopplös sorg i mig. Trots att vi som publik får både förfäras och skratta är budskapet tydligt: en ny generation väntar på att få leva i misären på soptippen utanför Rom.
Gone with the Wind (regi: Victor Fleming mfl, 1939)
Jag vet inte vad det är med denna filmklassiker som tilltalar mig så. Men hela filmen är en enda lång huvudvärk för min del av allt rysande över hur bra den är, en huvudvärk som såklart kulminerar i den odödliga slutscenen. ”After all... tomorrow... is another day!”
The Wicker Man (regi: Robin Hardy, 1973)
En genialisk slutscen. När den stackars inspektören börjar åkalla Gud och Jesus vid åsynen av vad som väntar honom börjar också mitt hjärta slå väldigt snabbt av rädsla och spänning. Samtidigt måste jag erkänna att jag gottar mig lite åt att han får igen för sitt överlägsna viftande med kristendomen. Den Gud han gömmer sig bakom finns inte där när han som bäst behövs. Ett obehagligt slut på en fascinerande och obehaglig film.
E.T – The Extra Terrestrial (regi: Steven Spielberg, 1982)
Ett smärtsamt och vemodigt avsked. Slutstation för en märklig och omöjlig vänskap. John Williams' musik. Ord överflödiga.
Himlen Är Oskyldigt Blå (2010)
Chockvågor drar genom bloggen. Jag har varit på bio. Och inte nog med det, en svensk film besågs. Jag har sagt många gånger att jag ska bli bättre på att se ny svensk film, men som vanligt har det varit mer snack än verkstad (vad nu det egentligen ska betyda). En varning är på sin plats: texten innehåller spoilers.
Martin är en naiv tonåring som får chansen att arbeta ute i skärgården under sommarlovet och komma undan sin alkoholiserade far för en tid. Väl där ute träffar han på hotellchefen Gösta som efter diverse turer drar in honom i sina knarkaffärer. Under tiden hinner Martin så klart träffa den sanna kärleken även om relationen av någon anledning inte är direkt enkel.
"Himlen är oskyldigt blå" är sevärd på grund av två faktorer. Men det finns ju såklart alltid ett eller flera "men". Berättelsen och dramaturgin är precis som i alla andra filmer jag sett där Hannes Holm skrivit och regisserat (denna gör han dock ensam, utan Måns Herngren) så otroligt tillrättalagd, förenklad och full med platt symbolik. I den här filmen serveras vi dessutom klyscha efter klyscha. Kärlekshistorien är så banal att det blir pinsamt och att tjejen är dotter till Gösta är klart från första stund och egentligen rätt meningslöst. Jag får känslan av att Holm velat använda hennes relation till fadern som en dramaturgisk effekt men eftersom filmen är så förutsägbar får det ingen effekt alls. Precis som i "Klassfesten" av Holm/Herngren är kvinnorollerna i "Himlen är oskyldigt blå" riktigt usla. "Skökan" finns där som erbjuder sex mot diverse förpliktelser. Sedan har vi dom hunsade och i ena fallet förföriska hemmafruarna. Och inte att förglömma den rena, fina flickan med den problematiska bakgrunden som Martin faller för vid första ögonkastet. Lägg där till den dåliga symboliken med hur Martin spanar över hustaket på friheten utanför betongkomplexen. Och vad vill slutet säga egentligen? Filmen förvandlas till "Ondskan 2" när den hemkomne Martin tar över den svage faderns plats som man och familjeledare. Och vilken lärdom drog han av att ha förnkippats med Gösta och hans knarkaffärer? Det är ju för fan knarkpengar han gömmer undan i slutet för att kunna följa efter tjejen! Och varför hörde hon ens av sig efter att han inte dök upp som utlovat?
Jag skrev innan att "Himlen är oskyldigt blå" ändå var sevärd. Då tänker jag främst på skådespeleriet av Bill Skarsgård och Peter Dalle. Jag lyckas faktiskt glömma att den sistnämnde mest brukar spela komiska roller även om hans första scen nästan introducerar honom som i en fars där publiken förväntas applådera. Gösta i Peter Dalles gestaltning får en sympatisk framtoning trots sina kriminella affärer. Och Bill Skarsgård gör en väldigt ärlig gestaltning av Martin och då syftar jag inte på karaktärens fumlighet eller blåögdhet utan på att Skarsgård gestaltar allt detta på ett väldigt utelämnande och öppet sätt. Jag blir nyfiken på att se honom i fler filmer. Dom två låtar av Ted Gärdestad som används fungerar väldigt bra till bildberättandet men dom är inte förankrade i filmen direkt, trots titeln. Som tidsmarkörer är dom onödiga eftersom vi får tidstypiska pengar och annan rekvisita upptryckt i ansiktet gång på gång för att påminna oss om att året är 1975.
"Himlen är oskyldigt blå" innehåller absolut inget nytt. Men om man inte har högre krav än en stunds underhållning kan den mycket väl passa. Jag lät mig underhållas, trots att jag störde mig på det jag tagit upp ovan och en hel del därtill...
Sist men inte minst känner jag att jag vill uppmärksamma att tecknaren Hans Arnold gått ur tiden, 85 år gammal. Hans skräckteckningar har en särskilt plats i mitt hjärta. Även Chao-Li Chi som spelade sin egen namne tillika Angela Channings assistent i "Falcon Crest" har gått bort. Han var tydligen den förste kinesiske skådespelaren som lyckades etablera sig i Hollywood.
Mother of Tears (2007)
I Dario Argentos avslutande del i den fristående Mother-trilogin (som började med "Suspiria" och följdes upp av "Inferno") står domedagen för dörren efter att innehållet i en gömd grav från tidigt 1800-tal kommer fram i dagens ljus. Människor beter sig som vettvillingar och mitt i allt detta tvingas Sarah Mandy försöka stoppa "Mother of Tears" som annars kommer... ja, hur var det nu? Ta över världen eller förinta den eller både och? Jag minns faktiskt inte...
"Mother of Tears" refererar direkt till händelserna i Argentos mästerverk "Suspiria" och säkert också "Inferno" som jag tyvärr inte sett. Dessutom medverkar alltid sevärde Udo Kier från förstnämnda filmen även i denna i en liten cameo-roll. Det stora problemet med "Mother of Tears" är att den känns så pliktskyldig och oinspirerad, till och med Claudio Simonettis musik känns som något sorts rutinverk. Som film är den rätt underhållande men den engagerar inte mig på samma sätt som Argentos tidigare filmer. Asia Argento är otroligt ojämn i huvudrollen. Det jag gillar bäst är dom 80-talsinspirerade och dubbade häx-anhängarna. Scenen på tågcentralen och ombord på ett av tågen där Sarah förföljs av dom är både obehaglig och spännande och påminner om Argentos glansdagar. "Mother of Tears" var ändå tillräckligt intressant för att jag ska vilja se fler av Argentos senare filmer samtidigt som den påminner mig om att verkligen ta tillvara på och avnjuta hans äldre verk som jag ännu inte sett.
Inland Empire (2006)
Äntligen har jag sett David Lynchs ”Inland Empire”!
Någon sammanfattning av handlingen tänker jag inte ens försöka mig på. Lynch berättande är mer abstrakt än någonsin. Det som fascinerade mig mest med ”Inland Empire” som helhet är att oavsett hur abstrakt och obegripligt saker och ting blir, så försvinner aldrig känslan av att det är en historia som berättas. Jag har svårt att tänka mig att någon annan än just David Lynch skulle klara den balansgången. Det blir visserligen lite segt på sina håll, men slutresultatet är ändå med tanke på speltiden som är nästan tre timmar imponerande. Jag tappar aldrig engagemanget. Laura Dern är verkligen strålande i huvudrollerna (nej, jag stavade inte fel där). Och förutom Dern är det helt underbart att få se fler gamla Lynch-godingar i små och stora roller: Diane Ladd, Justin Theroux, Harry Dean Stanton, Laura Harring, Naomi Watts, Ian Abercrombie och inte minst Grace Zabriskie. Hennes enda men långa scen kan du se ovan. Det är onekligen något av det bästa hon gjort och hos mig framkallade hon både gapskratt och rädsla, det sistnämnda inte minst eftersom hon till stor del är konstant ofokuserad...
Något som också tilltalar mig med ”Inland Empire” är den enkla produktionen där, om jag inte missminner mig, en enkel DV-kamera använts till största del om inte överhuvudtaget. Det blir avskalat och skådespelarnas prestationer och karaktärerna framträder på ett helt annat sätt. Enligt IMDB var inte tanken att Lynch skulle göra en långfilm till att börja med utan att det var något växte fram allt eftersom. Det märks i filmen. En del känns väldigt improviserat, både på gott och ont. Scenerna i underbara Polen verkar först inte tillföra något men vävs snart in i handlingen mer och mer. Jag rekommenderar verkligen ”Inland Empire” och anser att den förutom redan nämnda scen med Grace Zabriskie innehåller fler sekvenser som direkt kvalificerar sig till något av det bästa Lynch gjort. Sammanfattningsvis är ”Inland Empire” obehaglig, rolig, spännande och rörande och absolut inget som ska slötittas. Trots att jag gillar den hoppas jag ändå att David Lynch återvänder till mer klassiskt filmberättande framöver. Jag tror inte han gett allt på den fronten ännu, men enligt honom själv verkar han ju tyvärr inte vara speciellt intresserad av att göra film längre.
The Funhouse (1981)
Ett galet missfoster som ska skrämma oss. (Universal Pictures)
Fyra ungdomar bestämmer sig för att tillbringa natten bland alla monster och skräckeffekter i tivolits Funhouse. Det visar sig dock att det sker betydligt mer skrämmande saker i huset efter stängningsdags.
Tobe Hooper har gjort en enda bra film, ja till och med ett mästerverk. Jag syftar givetvis på "The Texas Chainsaw Massacre" från 1974, på svenska känd som Motorsågsmassakern. "Poltergeist" från 1982 är också en av mina favoritfilmer men mycket i filmen skvallrar om att Steven Spielberg befann sig i registolen till stor del. "The Funhouse" ska tydligen vara en av Hoopers bästa filmer vid sidan av Motorsågsmassakern. Det säger i och för sig inte speciellt mycket. Rent oförklarligt blir det om man placerar "The Funhouse" i den tiden som den gjordes. Det var en tid där en stor del av skräckfilmerna innehöll en stark, kvinnlig hjälte. Hooper försöker sig på ett trendbrott genom att bjuda på en kvinnlig huvudkaraktär direkt från 50-talet som skriker vid minsta lilla oväntade händelse, som gömmer sig bakom en stark man och som mer påminner om ett barn med koncentrationssvårigheter än en ung kvinna. Dessutom återanvänder Tobe Hooper relationerna mellan de rubbade karaktärerna och regin som ju bevisligen var så lyckad i Motorsågsmassakern. Här fungerar det dock inte lika bra. Att "The Funhouse" börjar med meningslösa blinkningar mot "Halloween" och "Psycho" (för att få visa huvudrollsinnehaverskan naken) och försöker fylla ut speltiden med en meningslös sidohistoria om en lillebror gör inte saken bättre. Kontentan blir ett ospännande, oskrämmande, tråkigt och förlegat dravel som nog var förlegat redan när filmen gjordes. Undvik.
Seinfeld: Idioten
Här kommer ett spontant och oplanerat inlägg tillägnat mig själv i "Seinfeld"-temat med ett utdrag ur "The Apartment", säsong 2. Anledningen är att jag idag bevisat att jag är en mycket större idiot än både Jerry och George, jag är helt enkelt "den nye kandidaten"...
Ur mitt fotoarkiv: film del 6
Fotografen Mattias hade det lugnt och skönt innan tagning.
I det här inlägget kommer bilder från novellfilmen "900 meter under jord" som filmades i Luleå och Kiruna i maj 2007. Det här är den sista filmproduktionen jag har några vettiga bilder från, vissa har jag inte fotograferat alls på av olika orsaker. Men dessa filmrelaterade fotoinlägg är inte slut riktigt än. Det kommer mera...
Regissören Emelie Carlsson-Gras instruerar statister.
Min vän Hubert Nordwall, som tyvärr inte längre finns ibland oss, gav allt i snålblåsten på Luossavaara i en scen som klipptes bort ur den färdiga filmen.
Inne i ett av Kirunas gamla höghus höll vi på att kvävas dagarna i ända av värmen och bristen på luft, speciellt eftersom solen oavbrutet visade sig från sin bästa sida hela veckan. Inspelningsassistenten Karina fick konstant åka våning upp och ned för att fylla på dryck och tilltugg. I bakgrunden scenografibygge. Notera den rivna tapeten till höger. Allting invändigt var original och fastighetsskötaren hittade flera rullar originaltapeter i huset som vi fick använda för att skapa lite förfall.
Tältet är på plats. Undertecknad och sminkassistenten fick agera statister. Producenten Christina, regissören Emelie och fotografen Mattias kontrollerade att det sista var i ordning.
Och så här såg det ut i den färdiga scenen efter diverse förändringar. Kan nämna att tältet var fuktigt och luktade så starkt mögel invändigt att jag fick huvudvärk. Men vad gör man inte för konsten? Jag skojade med Emelie efter detta om att jag i hennes tredje film vill spela en mer framträdande karaktär. Jag var nämligen med i hennes första film också, men då dold av en persienn... Bild ur "900 meter under jord" (E-film, SVT 2008)
Tio fantastiska öppningsscener
Halloween, regi: John Carpenter (1978)
Jag glömmer aldrig första gången jag såg denna film på import-VHS efter att i flera år ha försökt få tag i den. Kanske är det enda gången mina höga förväntningar har infriats. John Carpenters otäcka musik och det brutala mordet (där den unge mördaren dessutom studerar sin egen hand under dådet) fullkomligen präntades in i mig. En tidlös klassiker.
Halloween II, regi: Rick Rosenthal/John Carpenter (1981)
Jag gillar hur ”Halloween II” som kom tre år efter originalet återvänder dit den första slutade. ”Mr Sandman” med The Chordettes, den överdramatiska dialogen mellan dr Loomis och grannen som direkt följs av en upphottad version av det klassiska temat fångade mig från första stund och liksom med originalet (även om uppföljaren som helhet såklart inte kommer upp i samma klass) glömmer jag aldrig första gången jag såg den.
Star Wars Episode IV - A New Hope, regi: George Lucas (1977)
Det må vara hur klyschigt det vill att ta upp inledningen på ”Star Wars Episode IV – A New Hope” men det struntar jag i. Jag älskar hur vi i publiken bara kastas in i handlingen. Genialt. Fantastisk musik, fantastiska effekter, fantastiskt foto.
Blue Velvet, regi: David Lynch (1986)
Jag skulle kunna välja nästan vartenda intro från vilken Lynch-film som helst men ”Blue Velvet” är en utmärkt representant. Lynch använder berättarkomponenter på ett genialt sätt. Hela filmens tema presenteras på några få minuter samtidigt som handlingen sätts igång. En modern klassiker.
Aguirre, der Zorn Gottes, regi Werner Herzog (1972)
Werner Hezogs ”Aguirre” drar in åskådaren i miljön från första stund. Jag hade kunnat se en hel film bestående av enbart denna vandring bland bergen ackompanjerad av Popol Vuhs suggestiva musik.
The Fearless Vampire Killers, regi: Roman Polanski (1967)
Roman Polanskis ”The Fearless Vampire Killers or Dance of the Vampires or Pardon Me But Your Teeth Are In My Neck” hör till mina absoluta favoritfilmer oavsett kategori. Precis som resten av filmen är inledningen otroligt stämnings- och fantasifull, inte minst tack vare Komedas underbara musik.
La Vita é Bella, regi: Roberto Benigni (1997)
Precis som i ”Blue Velvet” presenterar Roberto Benignis ”La Vita é Bella” hela filmens tema i de inledande sekvenserna. Jag älskar förväxlingen som uppstår och filmens i samband med bilderna motsägelsefulla titel som just då visas, i kärlekens färg såklart. Genialt!
Breakfast at Tiffany's, regi: Blake Edwards (1961)
Vad kan jag egentligen säga om inledningen i ”Breakfast at Tiffany's”? Jag tror de öde gatorna och underbara ”Moon River” får tala för sig självt...
Night of the Living Dead, regi: George A. Romero (1968)
”They're coming to get you, Barbra...” Stämningsfull och obehaglig inledning där leken blir till dödligt allvar på bara några minuter. Liksom zombierna i filmen är det en odödlig klassiker...
The Nightmare Before Christmas, regi: Henry Selick (1993)
Öppningsnumret i filmen är oerhört starkt och medryckande. Det utklassar resten av filmen, vilket givetvis inte är så lyckat. Texten och musiken till ”This is Halloween” är fyndig och rolig och karaktärerna som framför den är helt underbara.
Phenomena (1985)
Igår kväll återvände jag äntligen till Dario Argentos fascinerande och obehagliga värld. Jennifer Connelly, Daria Nicolodi och härliga Donald Pleasence spelar huvudrollerna i "Phenomena" som tar sin början då amerikanskan Jennifer Corvino anländer till en internatskola utanför Zürich samtidigt som en brutal seriemördare härjar i trakten. Jennifer har nyligen upptäckt sin speciella kommunikation med insekter och redan första natten plågas hon av mardrömmar om morden medan hon dessutom går i sömnen. Och mördaren finns hela tiden i närheten.
Argento har en fantastisk förmåga att trots stundtals dålig dubbning eller överspel vända en annalkande katastrof till spänning, obehag och engagemang. "Phenomena" är den svagaste av de Argento-filmer jag sett men det är fortfarande inget dåligt omdöme. Grundstommen i handlingen liknar många av hans andra filmer men inte heller det är till nackdel. Våldet får mig faktiskt att titta bort lite på vissa ställen. Och ingen annan regissör kan väl direkt göra en scen där kameran följer ett avhugget huvud som faller ner i ett vattenfall och få det att se vackert ut. Jag är inte förtjust i Jennifer Connelly som skådespelerska men här fungerar hon bra. Donald Pleasence är som alltid sevärd och musiken av bland andra Goblin och Claudio Simonetti skapar en stämning som bara finns i Argentos filmer och jag kan inte få nog av den. Om jag hade varit en karaktär i hans värld hade jag inte vågat gå ut på dagtid, än mindre nattetid. Och jag hade heller inte vågat stanna kvar inomhus...
Rekommenderas - såklart!
Järnets Änglar (2007)
Agneta Fagerström-Olssons ”Järnets Änglar” är en historia om tre kvinnor som till vardags försörjer sig på SSAB:s stålverk i Luleå och som på fritiden sjunger i kören Black Island Sisters. Trots att Mona, Ann-Britt och Blondie befinner sig i olika åldrar är de fast i den mindre stadens enformighet och samhällets förväntningar på dem. Och alla är de lika ensamma, fast på olika sätt.
Jag känner mig väldigt splittrad av ”Järnets Änglar”. Det är svårt att inte sympatisera med de tre huvudkaraktärerna och det är svårt att inte engageras av åtminstone Monas historia. Regin och skådespeleriet är riktigt bra, inte minst av Kajsa Ernst i ovannämnda roll. Att den norrländska dialekten svajar och varierar från scen till scen kan man stå ut med. Men det jag inte kan stå ut med är alla klyschor, stereotyper och krystade sidohistorier. Mötet mellan Moa Zerpes och Alexander Skarsgårds karaktärer är så pinsamt att det gör ont. Alla män i filmen är egoistiska svin förutom dom tafatt fumliga och snälla (som i det här fallet givetvis spelas av Göran Forsmark). ”Järnets Änglar” lider enormt av detta och det gör den förutsägbar. Slutet slår på stort trots att det inte känns som om handlingen gått i den riktningen. Eftersom filmen vacklar så blir den stora behållningen för mig att spana efter bekanta bland statisterna och smårollerna och det fullkomligen vimlar av dom. Några Luleå-teatervänner får agera riktigt mycket och gör det dessutom med bravur. Musiken är helt okej. Trots alla negativa kommentarer ovan tycker jag att ”Järnets Änglar” är lite sevärd, kanske för att den på något sätt ändå berör.
Ginger Snaps (2000)
Katharine Isabelle bjuder på ett av filmhistoriens mest obehagliga leenden...
(Lions Gate Films).
Systrarna Fitzgerald, Brigitte och Ginger, är de udda typerna i skolan. De fantiserar om döden och fotograferar olika dödssätt av varierande brutalitet och gör allt för att inte passa in i de roller som förväntas av dem. Allt förändras den dag Ginger drabbas av "förbannelsen" efter att ha förträngt den i flera år. Och inte blir det bättre av att hon attackeras av en varulv...
"Ginger Snaps" vill onekligen säga mycket, inte minst om stereotyper och könsroller. Den lyckas dessutom till stor del med detta genom att föra fram det i ljuset och sedan lämna det till åskådaren. Samtidigt säger den emot sig själv ibland. Enligt den lilla featurette som DVD:n innehåller menar regissören John Fawcett att varulven är en metafor för puberteten samtidigt som den enligt mig i filmens sammanhang även skulle kunna betyda andra saker, som kvinnans "fula" sexualitet, könssjukdomar, AIDS osv. Dessutom anser jag att man biter sig själv i svansen (vilket ju för denna film är ett passande uttryck...) när man nästan ursäktar att filmen har ett kvinnoperspektiv. Har den verkligen det och isåfall: är det ens värt att påpeka när man aldrig påpekar mansperspektiv i en film?
Personligen skulle jag vilja påstå att den är rätt allmängiltig på ett bra sätt. Om man bortser från eventuella budskap blir kontentan att "Ginger Snaps" är en rolig, engagerande, rätt oförutsägbar, småobehaglig och nattsvart historia som aldrig blir seg. Skådespeleriet är helt okej rakt igenom. Inledningen med systrarnas dödsfotografier gjorde mig otroligt illa berörd. Med andra ord var jag fångad från första stund. De svaga delarna, exempelvis den plastiga varulven och Brigittes uppenbara peruk, förstör inte helheten. Jag rekommenderar verkligen "Ginger Snaps", men det är nog ingen film man slötittar på i brist på annat.
Dokumentär-tips
Ur "Roman Polanski: Wanted and Desired".
SVT visade häromkvällen den mycket intressanta dokumentären "Roman Polanski: Wanted and Desired" från 2008. Den fokuserar på turerna kring fallet där Polanski anklagades för våldtäkt på en 13-årig flicka under 1970-talets senare hälft. Vad dokumentären vill ha sagt har jag funderat en hel del kring och mina egna tankar kring Polanski som person är än mer förvirrade än tidigare. I vilket fall är filmen en intressant om än något förenklad skildring av ett minst sagt mörkt och kluvet människoöde, ett öde som människan själv såklart har stort ansvar för. Den innehåller dock tråkigt nog inga nya, unika intervjuer med Roman Polanski själv. Filmen kan ses i SVT Play fram till den nittonde oktober. Se den!
Ur mitt fotoarkiv: film del 5
Här är det tredje och sista inlägget med "Solstorm"-produktionsbilder.
Enda studiomiljön var poliscellen som byggdes upp på Samiska Teaterns scen.
Närbild inifrån cellen.
Yngst i ensemblen var Saga. Just denna dag fördrev hon väntetiden med att konstruera en grillpinne för gosedjur. I bakgrunden sitter skådespelarna Annika Olsson, Mikael Persbrandt och Izabella Scorupco.
El-ass Jonas i kvällsdimman.
Teamet uppradade utanför flyghangaren för att filma slutscenen. Även Lena B. Erikssons poliskaraktär var med men klipptes bort från scenen i den färdiga filmen.
Jakob Eklund och Izabella Scorupco med statister i släptåg på väg tillbaka för en ny tagning. Flygplanet lades till i efterhand så statisterna gick ner på andra sidan trappan och fick huka där en stund...
Ur mitt fotoarkiv: film del 4
Här är andra inlägget av tre med några bilder från inspelningen av "Solstorm", 2007.
Inspelning under sista veckan när nästan all snö försvunnit. Produktionsassistent Gustaf är på väg mot nåt han spanat in på andra sidan gatan. Andre regiassistent Tobias sticker ut i sin orangefärgade mössa. Bakom den grälla skylten gömmer sig Krister Henriksson och Izabella Scorupco står bredvid. Längst till höger tycks attributören Peder och inspelningsassistenten Johanna vara roade trots det slaskiga vädret.
Isabelle gör iordning min vän Nina för en scen som liksom så många andra i slutänden hamnade på klipprumsgolvet. Jag tror det filmades nog med material för en dubbelt så lång film. I bakgrunden går B-foto-Astrid förbi. Någon står bredvid mig, det är absolut inte min egen skugga som faller på Nina...
Även mörker kräver ljus, till och med på hustaken...
Pastor Söderberg tycks inte vara någon ansvarsfull fader...
Ur mitt fotoarkiv: film del 3
I detta inlägg och i de två kommande har jag plockat ut några bilder från inspelningen av "Solstorm", våren 2007. Jag kan så här några år senare konstatera att jag fotograferade högst sporadiskt med mina föräldrars lilla digitalkamera som jag lagt beslag på. Att det blev sporadiskt är kanske inte så konstigt eftersom jag var konstant på språng under produktionen.
Jaktstugan byggs. 
Scenograferna och rekvisitörerna gjorde ett fantastiskt jobb invändigt med alla gamla grejer, till och med almanackor, som de letade fram. Jag har massor av detaljvyer av allt detta. Allt plockades ut igen innan huset brändes ner.
Även om det i filmen kanske verkade som om stugan låg ute i ödemarken var inte vägen så långt borta...
I den färdiga filmen besöker Rebecka Martinsson mordoffret Viktors grav. Under inspelningen var det dock farföräldrarnas grav hon besökte. Den specialtillverkade stenen användes därmed inte.
Skådespelaren André Sjöberg och platschefen Peter ser ertappade ut. Kanske för att de inte tillhörde den personal som skylten avser...
Dessa ständiga lampor... Filmning i Puoltsa som fick agera stand-in för byn Kurravaara.
Maniac (1980)
William Lustigs "Maniac" kan bara beskrivas som en liten pärla. Den är våldsam, rå, skitig, obehaglig, spännande och faktiskt lite rörande. Joe Spinells seriemördare är liksom så många andra filmmördare inspirerad av verklighetens Ed Gein med ett destruktivt förhållande till den döde modern och ett rubbat förhållande till kvinnor överhuvudtaget. Men seriemördaren Zito i "Maniac" är så sjuk att det är omöjligt att inte tycka en aningens synd om honom. Och det skapade för mig ett engagemang för karaktären och historien och fick mig nästan att glömma ibland att det var en skräckfilm jag såg.
Tom Savini har gjort effekterna och även om jag kan förstå motståndet mot övertydligt våld i filmer ("Maniac" hör till en av få där jag faktiskt tycker att våldet är befogat och fyller en funktion) tycker jag inte att mordscenerna är provocerande för att dom är realistiska. Snarare tycker jag Savinis effekter alltid är så genomarbetade och utstuderade att de inte känns verkliga alls (tack och lov kanske bör tilläggas). Överlag har "Maniac" bra musik, ett rätt snyggt foto men framför allt en väldigt speciell och ångestladdad stämning. Som vanligt när Studio S ligger bakom utgivningen får vi en hel del extramaterial, bland annat en mycket intressant dokumentär om Joe Spinell som ju medverkade i allt möjligt, inte minst "The Godfather" och fenomenala "Taxi Driver".
Zombieland (2009)
Världen, eller åtminstone Amerika, har drabbats av en zombie-epidemi. Alla människor har förvandlats till kannibalistiska lik och den unge fegisen Columbus försöker återvända hem i hopp om att hans dysfunktionella familj inte utplånats. Genom att följa ett antal regler har han överlevt så långt. Men så möter han andra överlevare...
Ja, handlingen är ju inte speciellt unik på något sätt, men det är rätt lustigt att zombiegenren fungerar oavsett om det handlar om skräckfilm eller komedi. Jag ska inte vara så jävla prettohögtravande som jag brukar. "Zombieland" är otroligt underhållande och jag både skrattar och känner med karaktärerna även om en del bakgrundshistorier känns platt påklistrade. Scenerna med Bill Murray som sig själv är... både störande och vansinnigt roliga. "Zombieland" är lite obehaglig, lite spännande, lite rörande och mycket rolig. Men i filmens sista tredjedel händer något. Plötsligt är det inte samma film. De kvinnliga karaktärerna måste, trots all sin tuffhet och all sin initativförmåga, räddas och mesen måste bli man. Fantasin och humorn försvinner och jag får känslan av att man inte riktigt visste vilken riktning man skulle ta efter scenerna i Murrays hus. Men detta kan man faktiskt bortse från, "Zombieland" är fortfarande riktigt sevärd!
Twin Peaks - Fire Walk With Me: Region 1 DVD
I åtta år har jag suktat efter region 1-utgåvan av "Twin Peaks - Fire Walk With Me" och när den nu äntligen är nere på 133 kr på Swedisc slog jag till. För att vara en så pass gammal DVD-produktion är bilden riktigt bra och ljudet är fantastiskt jämfört med andra utgåvor. Alla varianter jag sett av filmen lider dock av burkigt ljud i inomhusscenerna, antagligen har det på något sätt att göra med att det mesta är verkliga locations som försvårat ljudupptagningen. Denna utgåva är inget undantag men ljudet i utomhus- och studioscenerna är fantastiskt bra. Här hörs det till och med tydligt att den apliknande varelsen mot slutet säger "Judy". Men då övervakade David Lynch själv denna utgåva när det begav sig 2002. Alla originaltexter är också intakta, till skillnad från vissa VHS- och andra DVD-utgåvor. Lynch ville ju egentligen inte att dialogen i "The Pink Room" skulle textas och i den här utgåvan hör man faktiskt rätt bra vad som sägs (även om den såklart är textad även den).
Det som lockade mig mest med denna utgåva är trailern och den halvtimmeslånga dokumentären som medföljer. Den sistnämnda trodde jag var en originaldokumentär från 1992 men den visade sig bestå av intervjuer från 2000 och de flesta verkar ha gjorts i samband med släppet av första säsongen av "Twin Peaks" på DVD. Riktigt intressant är det ju såklart ändå. Skådespelarna pratar bland annat om bortklippta scener, det är både flamsigt och hjärtligt. "Twin Peaks - Fire Walk With Me" har utannonserats på BluRay, dock verkar det som om dom efterlängtade bortklippta scenerna som Lynch valt ut för säkert tio år sedan som bonusmaterial inte kommer vara med. Hoppas bara därmed att dom inte går förlorade för alltid. Nedan fler bilder från denna utgåva.
Varuhuset (1987-1989)
Intro+Scen s3
På Öhmans ägnar sig personalen på alla våningar mer åt intriger och maktkamper än åt arbetet. Kanske är det inte så konstigt att det går dåligt för Öhmans varuhus, trots 80-talets shoppingtrend. När Gustav Öhman bestämmer sig för att dra sig tillbaka och överlåter chefsskapet till Karin framför sin egen dotter Margaretha brakar helvetet loss. Inte blir det bättre av att varuhuset plågas av omfattande svinn och kriminalitet. Och i kulissen finns hela tiden finansmannen Erik Eriksson, alltid på jakt efter en bra affär...
”Varuhuset” visades i SVT från våren 1987 till våren 1989 och lades ner trots rekordhöga tittarsiffror. ”Dallas” och ”Falcon Crest” var stora publiksucceér och ”Varuhuset” skapades tydligen på grund av efterfrågan på en svensk långkörare. Men SVT tyckte enligt uppgift inte att det var fint nog med den sortens underhållning och därför lades serien ner, populariteten till trots. Jag införskaffade ”Varuhuset” på DVD (på rejäl rea skall tilläggas) av nostalgiska skäl. Och nostalgibehovet uppfylls med råge. Första säsongen är riktigt engagerande och spännande men det där med spänning och engagerande handling vacklar fram och tillbaka under seriens gång. Vissa karaktärer får utvecklas medan andra bara är yta. Vissa börjar på en point of no return, till exempel Jonas som är demonstrativt psykopatisk från sin allra första scen. Samma sak är det med berättelserna. Berättartempot är vansinnigt högt och kontinuiteten blir lidande därav. Under en lång period i andra och tredje säsongen blev jag nästan deprimerad av avsnitten eftersom det inte finns någon ljusglimt i berättelserna överhuvudtaget. Mest intressant bland alla dessa intriger är det som kretsar kring kriminaliteten. ”Varuhuset” är rätt unik ur det avseendet, att det genom samtliga 60 avsnitt finns en grundhistoria, ibland får den stå tillbaka men den finns alltid där. Och om sanningen ska fram lyckas faktiskt serien beröra mig rätt rejält på sina ställen. Skådespeleriet är rätt ojämnt men kärngruppen bestående av bland andra Christina Schollin, Bertil Norström, Inga Gill, Leif Ahrle och underbara Heinz Hopf glänser. Både Schollin och Hopf spelar skadeglädje med samma sorts äkta ärlighet som Wayne Knight har som Newman i ”Seinfeld”. Det inbjuder till många gapskratt. Och jag faller pladask för Ulf Isenborgs fumliga Rickard i charken, en fantastisk karaktär i sammanhanget. Den fjärde säsongen gör sig tyvärr av med en majoritet av originalskådespelarna och faktum är att serien faller på grund av detta. Det blir även för tunt och fjantigt rent handlingsmässigt.
Jag vet faktiskt inte om ”Varuhuset” kan rekommenderas för att det är en bra serie. Men visst har den en speciell plats i svensk TV-historia. DVD-produktionen är tyvärr katastrofal med billiga menyer och dålig bild som i vissa avsnitt fryser eller hoppar över segment. Ginza.se säljer för närvarande samtliga säsonger för 99 kr/st och det är fullt tillräckligt för dessa dåliga utgåvor. Jag kommer se om serien minst en gång till i framtiden, mest för att försöka spåra alla ledtrådar i historien kring svinnet och Pelikanen. Och för att få gotta mig i Erikssons muntra skadeglädje...
Klippet ovan innehåller introt från första avsnittet i tredje säsongen samt en scen från samma avsnitt. Dels tycker jag den visar ”Varuhuset” från sin bästa sida och dels skulle jag vara tacksam om någon kunde påminna mig om vad låten heter som spelas. Någon?
Obehagstema: Månguden
En mördare iklädd en mask föreställande Månguden hemsöker skogarna kring Stockholm. En filmrulle lämnas in för framkallning och visar sig innehålla en skrämmande sekvens av mördaren in action. Till ljudet av projektorn ger sig mördaren med en stor machete mot de sovande camparna i tältet. Otroligt obehagligt. Denna sekvens fick mitt hjärta att slå lite snabbare.
"Månguden" i regi av Jonas Cornell från 1988 är en TV-thriller/deckare som annars innehåller alla kända klyschor ur genren. Jag tycker mig dock ana vissa Dario Argento-influenser. Thomas Laustiola ser som alltid totalt ointresserad ut, denna gång i rollen som den alkoholiserade polisen på jakt efter mördaren. Heinz Hopf är också han som vanligt underbart slemmig. Mördarens identitet kan gissas ända från början och "Månguden" blir aldrig speciellt spännande. Men scenerna på och kring mordplatserna, som den ovan, är riktigt otäcka. Jag undrar om man inte inspirerats av de ökända Appojaure-morden. "Månguden" finns på DVD och kan vara värd att kolla in som kuriosa.
Ping-Pongkingen (2008)
Bröderna Rille och Erik bor med sin mamma i ett norrländskt vinterlandskap. Erik är den populäre av bröderna bland de andra ungdomarna men i pingislokalen är Rille självutnämnd kung och ledare. När Rille får reda på en väl bevarad familjehemlighet vänds allt upp och ner.
En lätt fantasilös sammanfattning av handlingen, men faktum är att den är rätt omständig att beskriva. Dessutom är Jens Jonssons "Ping-Pongkingen" en av de där filmerna som man nog inte ska veta för mycket om innan man ser den. Jag imponeras mest av de unga skådespelarna, samspelet mellan bröderna är riktigt, riktigt bra. Och i all svärta finns en hemsk humor också. Erik säger hemska saker som får mig att skratta högt. Vissa scener, eller vissa repliker, fungerar inte alls men det skyller jag på manuset och regin. Det sistnämnda möter inte alltid de unga utifrån deras förutsättningar och det tror jag ofta är problemet när yngre skådespelare är "dåliga". Skådespeleriet överlag är helt okej men jag undrar vad filmen vill säga egentligen. Är det den gamla klyschan om att söner behöver en närvarande far för att kunna växa upp till bra medborgare? "Ping-Pongkingen" ger inga svar och lämnade åtminstone hos mig en del att fundera kring. I det stora hela är det en sevärd, rätt mörk men ändå sympatisk film som för tankarna till ryska guldkornet "Återkomsten". Discoscenen är helt fenomenal i all sin enkelhet.
When Harry Met Sally...
Rob Reiners "When Harry Met Sally" (1989) följer huvudpersonerna med samma namn som i titeln (såklart) och deras försök att bevara sin vänskap samtidigt som de söker kärleken på annat håll. Men kan egentligen en kvinna och en man förbli bara vänner om attraktionen finns där? Och om dom till slut har sex, är då vänskapen körd för alltid?
Efter att äntligen ha sett "When Harry Met Sally" i sin helhet för första gången är jag rätt kluven. Skådespeleriet är rätt så bra. Carrie Fisher i en biroll är underbart muntert neurotisk som bara hon kan vara. Och även om kemin mellan Meg Ryan och Billy Crystal vacklar har de ett engagerande och fint samspel. Handlingen och dialogen för tankarna till både "Seinfeld" och Woody Allen, vilket kanske inte är helt oväntat då Rob Reiner som ju har en koppling till båda regisserat filmen. Det jag har svårt för är att berättelsen vill säga sanningar samtidigt som den generaliserar något vansinnigt mycket när det gäller kvinnors och män olika uppfattningar om kärlek och relationer. Jag köper det inte. Samtidigt kan jag inte låta bli att mot min vilja känna igen mig till viss del. Utan tvekan kan jag konstatera att "When Harry Met Sally" fungerat som inspirationskälla till genren romantiska komedier. I det stora hela är det en rätt underhållande film. På sina ställen är den riktigt rolig. Jag skrattar fortfarande åt "babyfishmouth"...
Back on track och lite Warner-bitterhet...
Tillbaka på filmspåret. Min tidigare utannonserade uppfräschning av bloggen är på gång så jag påminner om att det kan bli rörigt här en tid framöver. Ska försöka göra mer regelbundna uppdateringar på inläggsfronten också så långt tiden tillåtet.
Men varför inte börja med en glädjande DVD-nyhet med bitter eftersmak?
Ni som orkat läsa mitt tidigare ändlösa gnäll om Warners behandling av TV-klassikern "Dallas" på DVD vet ju att vi fått stå ut med usla utgåvor där både bild och ljud varit av katastrofal kvalitet under åtminstone de senare säsongerna för att man försökt tränga ihop så många avsnitt som möjligt på en skiva. Dessutom har man gett ut repris-versionerna i alla fall utom ett. Det innebär att dubbelavsnitt delats i två med följden att scener klippts ut och specialarrangemang av sluttemat bantats bort. Enda undantaget är avsnittet "Swan Song" där den berömda drömmen börjar som gavs ut på DVD i originalversion. Och när Warner nu börjar sprida reklam för den sista säsongen av "Dallas" som kommer i januari försätter de fansen i rent chocktillstånd. Plötsligt är alla skivor enkelsidiga istället för som i samtliga säsonger tidigare dubbelsidiga, vilket förhoppningsvis förbättrar kvaliteten på avsnitten. Dessutom inkluderar man originalversionen av det allra sista dubbelavsnittet (något som bland andra jag genom mail propagerat för)! Visst är det glädjande nyheter att få något mer i original samtidigt som det ger en bitter eftersmak. Sista säsongen och sista avsnittet hör knappast till seriens höjdpunkter. Varför har det varit så svårt att ge ut anständiga utgåvor tidigare? Det här är helt enkelt "too little too late".
Och i dagarna har även en fortsättning på "Dallas" blivit officiell. Producenten Cynthia Cidre har skrivit ett pilotavsnitt. Åtminstone Larry Hagman, Linda Gray och Patrick Duffy återvänder som JR, Sue Ellen och Bobby Ewing. Manuset ska fokusera på striden om familjeföretaget Ewing Oil mellan kusinerna John Ross och Christopher, en strid där tydligen Southforks öde också står på spel. Jaja. Vi får väl se vad det blir av det hela.
