Ur "Blue Velvet", regi: David Lynch, 1986.

Återigen trotsar jag min flimrande skärm för ett kort minnesinlägg om skådespelaren och regissören Dennis Hopper som avled idag efter en lång tids sjukdom. Jag har sett flertalet av de filmer han spelade i men hans starkaste prestation för mig kommer nog för alltid vara i rollen som galne och livsfarlige Frank i David Lynchs fantastiska "Blue Velvet" från 1986.

Ur "Terminator 2 - Judgment Day", Carolco Pictures.

Eftersom datorn fått vila en hel del verkar skärmen vilja lysa lite bättre nu så jag gör en chansning med att få ihop en liten text om "Terminator 2 - Judgment Day" som jag återvände till i lördags, denna gång i Director's Cut-versionen. Tio år har passerat sedan den första filmen. Sarah Connor sitter inspärrad på mentalsjukhus på grund av sitt sprängningsförsök mot Cyberdyne Systems och allt prat om domedagen och det framtida kriget (vad hon inte vet är att företaget har kvar delar av den första terminatorn). Hennes tio-årige son John bor hos fosterföräldrar. Men framtiden gör sig påmind igen och denna gång är det två terminatorer som anländer. Skynet har skickat sin allra senaste modell i flytande metall medan motståndsrörelsen skickar sin egen, med samma utseende som den mordiska terminatorn i första filmen (dvs Schwarzenegger). Målet som ska förintas denna gång är John Connor, motståndsrörelsens framtida ledare... 

"Terminator 2" skiljer sig en hel del från den första filmen. Det märks att Cameron haft en större budget, på gott och ont. Nu är det ett tag sen jag såg originalet men jag tror ändå att den är bättre än Director's Cut-versionen. Den sistnämnda förklarar för mycket. Scenen där Michael Biehns Kyle Reese återvänder i Sarahs dröm är fin men onödig. Och sekvensen där Arnolds terminator ska lära sig le gav mig rysningar som bara Jar Jar Binks brukar kunna framkalla... Hur som helst är "Terminator 2" en engagerande och fortfarande rätt spektakulär actionfilm trots att den har snart tjugo år på nacken. Jag gillar att Arnold Schwarzeneggers terminator har bytt sida. Linda Hamilton är såklart riktigt bra som en betydligt mer komplex Sarah Connor. Robert Patrick fungerar utmärkt som T-1000 med uppdrag att döda John och Edward Furlong är riktigt bra i rollen som den sistnämnda (även om det blir för mycket målbrottsskrik till och från). Filmen bygger vidare på den första och vidareutvecklar tankarna om framtiden och tekniken. Filmerna hänger ihop också på andra sätt, t ex genom att T-1000 jagar John i den typ av lastbil som terminatorn kör över en leksaksmodell av i den första filmen och så vidare. Kortfattat: "Terminator 2 - Judgment Day" står sig än idag. Men jag tror jag gillar den första bäst...

Hoppas ni inte glömmer mig på grund av dom få uppdateringarna! Jag kommer tillbaka inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid. På återseende!  

Min dator ska få sin inverter bytt, därav den dåliga uppdateringen senaste veckan. Skärmen flimrar. Men nu anstränger jag ögonen för en kort hyllning av min absoluta favoritfilm alla kategorier som hade premiär idag, den 21 maj, för 30 år sen: "Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back". Och eftersom den fyller trettio år gör jag detsamma. Vi delar nämligen lustigt nog födelsedag...

En videohyllning kommer också framöver! Och fler uppdateringar när datorn blivit fixad!

Foto: Orion Pictures.

Tyckte det var hög tid att återvända till James Camerons två Terminator-filmer och igår såg jag den första, "The Terminator" från 1984. I framtiden har datorerna och maskinerna tagit över världen och strävar efter total utrotning av människan. Men människorna har en stor fördel i kriget med sin ledare John Connor. Därför skickar Skynet en terminator-cyborg tillbaka i tiden till 1984 för att döda Johns mor Sarah Connor och ändra historien. Men motståndsrörelsen skickar också en av sina soldater genom tiden för att beskydda Sarah och förbereda henne på hennes framtida uppdrag.

Det första som slår mig när jag ser om "The Terminator" är att den inte bara är en actionfilm med något sorts budskap utan dessutom rätt så obehaglig. Arnold Schwarzenegger fungerar alldeles utmärkt som den stela mördaren som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Linda Hamilton har fått en välförtjänad kultstatus som Sarah Connor (en kultstatus som bara förstärktes med Terminator 2) och även om Michael Biehn som soldaten Reese från framtiden är rätt blek i sitt skådespeleri fungerar han helt okej. Brad Fiedels musik bidrar till spänningen och obehaget. Det gillar speciellt med "The Terminator" är att James Camerons regi är lite trubbig och mer spontan på något sätt. Min åsikt är att han i sina senare filmer blir alltför teknisk, alltför genomarbetad. Den version av denna film som jag har på DVD är någon sorts Special Edition-utgåva med bortklippta scener och en del extramaterial med rätt intressanta intervjuer. När det gäller själva filmen "The Terminator" kan jag bara beskriva den som en otroligt underhållande klassiker.  

Foto: Dimension Films.

Ett våldsamt oväder följs av en tät dimma som sveper in över en liten stad i Maine. Konstnären David Drayton och hans son är en av många som tvingas söka skydd i snabbköpet då allting tyder på att dimman gömmer något farligt. Men vad?

"The Children" som jag recenserat i ett tidigare inlägg fick mig att vilja ignorera nya skräckfilmer helt, men så snubblade jag över samlarutgåvan av Frank Darabonts "The Mist" från 2007. 29 kronor för två versioner av filmen kändes helt okej eftersom jag velat se den en längre tid. Igår såg jag också den så kallade Director's Cut-versionen. Jag vet inte om den enda skillnaden mot originalversionen är att denna är i svartvitt. Men jag gillade det svartvita, det gav en speciell stämning.

"The Mist" baseras på en novell av Stephen King och är inte speciellt nyskapande i det avseendet. Här finns ett okänt och under lång tid osynligt hot, folk som vänder sig mot varandra när dom som mest behöver varann, härliga Frances Sternhagen som medverkat i fler King-filmatiseringar och sist men inte minst en religiös fanatiker (otroligt välspelad av Marcia Gay Harden). "The Mist" är sevärd trots att den är rätt ojämn. Skådespeleriet fungerar överlag utmärkt men manuset svajar lite, ibland är dialogen fenomenal och ibland är den platt. Ändå dras jag in i handlingen, speciellt i dom långa scenerna av diskussioner och sammandrabbningar när människorna i snabbköpet grupperar sig. Specialeffekterna är rätt dåliga på sina ställen och jag tror att det svartvita kommer till sin rätt här och räddar situationen lite. Slutet är utan tvekan det som stannar kvar hos mig efteråt.     

Vy mot lokstallarna, vindkraftverken och fjällvärlden från Luossavaaras topp i Kiruna, juli 2008. Klicka på bilden för en större version i nytt fönster.

Trailer

Jag när ju en förhoppning om att mitt liv ska lugna ner sig lite nu under det som återstår av terminen. Därför startar jag nu upp ännu en följetong här i bloggen; ett tema som kort och gott får heta "Trailers". Och därmed har jag ju också avslöjat innehållet. Under denna rubrik kommer jag dela med mig av favorittrailers till väldigt blandade filmer. Själva filmen kommer jag inte diskutera eftersom trailerns förträfflighet inte nödvändigtvis behöver ha med produkten att göra.

Först ut är den underbara, överdramatiska trailern till "The Werewolf vs the Vampire Woman" från 1971 (som på DVD i oklippt version finns under namnet Werewolf Shadow ifall nån blir intresserad). Jag älskar ju när man slår på stort utan anledning och den höjda rösten som presenterar titeln på filmen ger mig rysningar. Att trailern dessutom inte säger något direkt om handlingen är ju bara ett extra plus. Men det var nog inte det viktiga i det här fallet, här skulle filmen snarare säljas utanför Spanien som är upphovslandet. Denna trailer var den första som jag kom att tänka på när jag fick idén till denna bloggföljetong. Den är kort och rätt intensiv för att vara så gammal. Och härligt överdramatisk!

Patriarken Helge fyller 60 år och familjen, släkten och vännerna samlas ute på familjens gods. Tillfället är extra känsligt och högtidligt efter ett självmord i familjen nyligen. Äldsta sonen Christian ska som traditionen bjuder hålla tal för sin far, ett tal som vänder upp och ner på allt...

Thomas Vinterbergs "Festen" från 1998, den första filmen gjord efter Dogma-manifestet, har jag nu sett tre gånger. Den blir bara starkare och fascinerar ännu mer för varje gång. Jag tänker inte skriva mer om den, utan bara rekommendera att du ser den utan att läsa något mer om den. Det så kallade Dogma-manifestet hade bland annat Lars von Trier som upphovsman och gick ut på att till exempel allt skulle filmas med handkamera i befintligt ljus och att varken musik eller ljudeffekter fick läggas på i efterhand. I fallet med "Festen" fuskades det tydligen lite med ljuset. Men jag tycker inte Dogma-reglerna är något som man hinner reflektera över direkt när man ser filmen. Handlingen är alldeles för engagerande för det. Och skådespeleriet! 

Jag ser inget annat alternativ än att dela upp detta inlägg i tre delar, det blir alldeles för långt och för mycket i ett och samma inlägg annars. Det handlar såklart om en av mina favoritkompositörer: John Williams. Jag är inte lite svag för hans äldre, klassiska teman och soundtracks. Att få med allt är ju omöjligt, men många av hans originalsoundtracks ligger ute på Spotify så lyssna på dom där! I denna första del tar jag upp några favoritstycken ur några Steven Spielberg-filmer, i del två koncentrerar vi oss på "Star Wars"-filmerna och i sista delen blir det blandad kompott.

John Williams och Steven Spielberg inledde sitt samarbete med "The Sugarland Express" som följdes upp av jättesuccén "Jaws" 1975. Paret har hängt ihop sen dess. Om jag inte misstar mig har Williams komponerat musiken till samtliga Spielberg-filmer efter det första samarbetet (som trots allt kunde ha slutat där eftersom regissören tydligen skrattade och trodde Williams skojade när han hörde det berömda Jaws-temat första gången). John Williams har vunnit fyra Oscars för bästa musik (varav två av filmerna är regisserade av Steven Spielberg): "Fiddler on the Roof", "Jaws", "Star Wars Episode IV - A New Hope" och "Schindler's List".

I klippet ovan har jag samlat några av mina favoritteman ur "Jaws", "Indiana Jones and the Temple of Doom", "Indiana Jones and the Last Crusade" samt "Schindler's List". I samtliga fall kan vi konstatera att Williams ofta arbetar med återkommande teman i sina filmer, teman som oftast är kopplade till en eller flera karaktärer. Jag tror detta är en viktig faktor för att hans musik ska bli så berättande som den är och därför den får ett värde även utanför filmen. Scenerna i klippet ovan är också bra exempel på detta. Musiken till "Schindler's List" skiljde sig rätt mycket från den typ av musik vi var vana vid att höra från Williams, men just detta tycker jag också kännetecknar honom; förmågan att kunna förnya sig. Mer om det när vi talar om "Star Wars"-filmerna. I klippet nedan valde jag att fånga in en sekvens från 20-årsjubileumet av "E.T - The Extra Terrestrial" år 2002. John Williams framförde all musik live tillsammans med en orkester (såklart). Helt fantastiskt! Ett riktigt speciellt klipp som inte bara är fascinerande, utan dessutom räddade mig från att försöka välja bra exempel från ett av John Williams' bästa soundtrack... 

Hello?

En film det verkligen tycks råda delade meningar om är "The Blair Witch Project" från 1999. Precis som i fallet med "Paranormal Activity" fick filmen en enorm hype genom smart marknadsföring och en massa snack. Tre collegestudenter ger sig ut i skogen för att göra en dokumentär kring legenden om Blair Witch-häxan. Men snart upptäcker dom att historierna om häxan kanske inte bara är en legend.

Scenen ovan ger mig härliga rysningar varje gång. Om natten hörs märkliga ljud i skogen men ingen svarar på tilltal. Jag gillar verkligen hela filmen "The Blair Witch Project", enkel och effektiv skräck när den är som bäst. Har man nångång varit på spökjakt själv kan man nog känna igen sig en del i den utsatta situationen som filmens tre huvudpersoner befinner sig i. Så se den! Och undvik givetvis uppföljaren... 

Mina temainlägg har fått vila ett tag på grund av min bristande tid men nu är det dags att återintroducera dom. Scenen ovan kommer från Seinfelds femte säsong och avsnittet "The Conversion". Jerry har lurat Elaine till att gräla med sin pojkvän om dennes korrekta yrkestitel. George tänker konvertera till en Lituansk-Ortodox församling för sin flickväns skull men orkar inte riktigt plugga... och Kramer har drabbats av "kavorka" som gör honom oemotståndlig för alla kvinnor. Hans sorti från Jerrys lägenhet i denna scen är nog den bästa i hela serien...

Två systrar med sina respektive familjer träffas i den ena systerns hus långt ut på landet för att fira nyår tillsammans. Ett av barnen mår lite illa redan vid ankomsten och snart smittas dom andra barnen både av illamående och dåligt beteende. Tonårsdottern i den ena familjen inser snart att barnen inte är sig själva och att dom vuxna är i fara.

Tom Shankland har regisserat denna brittiska film från 2008. Jag hade hört mycket positivt om den och när jag hittade den för blott 29 kronor slog jag till. Efter att nu ha sett "The Children" och tidigare även "Eden Lake" är jag mer intresserad än någonsin av att sätta mig in i debatten kring barnuppfostran i England. För denna debatt tror jag definitivt återspeglar sig i dessa filmer. Med det sagt framstår "Eden Lake" i jämförelse med "The Children" som ett mästerverk i kategorin filmer-som-låtsas-vilja-säga-något. Skådespeleriet i "The Children" är mediokert. Kameravinklar, smink och ljussättning är så utstuderat att ungarna inte framstår som ondskefulla utan enbart arrangerade. Men manuset är den största katastrofen. Inte nog med att vi som publik blir totalt idiotförklarade genom ett evigt tjat om dålig mobiltäckning eller om hur avsides huset ligger, filmen är dessutom fylld av plotholes och logiska luckor. Det här har jag lärt mig av "The Children" när filmen slutar:

- Det finns alltid en konkurrens mellan syskon som bottnar i ren illvilja gentemot den andra.
- Tonåringar är alltid lögnaktiga och missanpassade (detta märker man på att dom har slingor av lila i håret).
- Medelålders män är alltid attraherade av tonårsflickor.
- En man som inte är biologisk pappa till ett barn kan aldrig älska det lika mycket som sina egna barn.

Överhuvudtaget kan man se budskapet i filmen som att abort är fel. För hur kul är det för kvinnan som försökte genomföra en abort som tonåring att i vuxen ålder tvingas döda sina barn för att själv få leva? Dessutom är hon ensam överlevande med sin oäkta unge (som också tvingas döda ett barn för att lära sig att aldrig göra en abort). 

Varför är jag så hård mot en ynka skräckfilm? Därför att den uppenbarligen vill säga något, jag vet dock inte om den misslyckas på alla punkter eller om den faktiskt vill säga en del av det jag tagit upp ovan. Slutsats; "The Children" är en vedervärdig smörja. Undvik.