Mel Brooks sjuttiotalsfilmer hör till mina favoritkomedier. Scenen ovan, där dr Fronkonsteen anländer till Transylvanien, kommer från den film som nog är något av Brooks mästerverk: "Young Frankenstein" från 1974. I huvudrollerna ser vi Gene Wilder, Cloris Leachman, Peter Boyle, Marty Feldman, Teri Garr och det komiska geniet Madeline Kahn.

"Young Frankenstein" är en humoristisk (men också lite rörande) variant av den klassiska historien om vetenskapsmannen Frankenstein och hans skapelse. Mel Brooks studerade noga dom gamla klassiska skräckfilmerna från Universal vilket såklart innebär ett otroligt snyggt foto och ljussättning men också makalös scenografi och fantastisk, vemodig musik. Skådespeleriet, manuset och regin är i toppklass. Jag tröttnar aldrig på sekvensen ovan när dr Fronkonsteen motsträvigt återvänder till sina europeiska rötter och upptäcker alla original som flockas i det gamla slottet. Marty Feldman som Aygor och Cloris Leachman som Frau Blücher är i sitt esse! 

Att komma igenom DVD-samlingen i upprensningssyfte tar ju sin lilla tid, så jag tänkte visa vad som rensats ut hittills. Min tanke är att sälja vidare det jag äger nyare utgåvor av eller som jag inte kommer se om. Så jag börjar med det här i bloggen eftersom andra filmintresserade brukar titta in här. Om du skulle vara intresserad av någon av dessa filmer, skicka ett mail till bluerosecaseblogg@yahoo.se. Dom flesta filmerna har bara setts en gång medan några få spelats två gånger. Hela listan:

* Fiender - en kärlekshistoria
* Blinkande Lyktor
* Blue Velvet
* Världarnas Krig (1 disc)
* Barnhemmet
* 28 Veckor Senare
* Howling III - The Marsupials
* Howling VI - Freaks
* Howling VII - Mystery Woman (ej svensk text)
* Can't Buy Me Love
* Exorcisten - Begynnelsen
* Heaven's Prisoners
* Spectre
* Open Water (ej med på bilden)
* Det Stora Blå - Director's Cut
* Zombie 4 - After Death (oklippt, bonusmaterial, ej svensk text)
* Zombie 5 - Killing Birds (oklippt, bonusmaterial, ej svensk text)
* Wes Cravens Summer of Fear
* Da Vinci-koden Extended Edition
* Cains Många Ansikten
* The Ogre - Demons III
* Wes Cravens The Hills Have Eyes II
* Mannen Utan Ansikte
* Gräsklipparmannen - Director's Cut
* Köplust
* Flykten från L.A
* Wild at Heart
* Eden Lake
* Blame
* 1408 (Director's Cut & original)
* The Baby's Room
* Nattens Väktare
* Night of the Living Dead (30-årsversionen)
* Katt

Pris: 20 kr/film + frakt, eller allihop för 400 kr inklusive fraktkostnaden.

Tyckte det var hög tid att se om Steven Spielbergs "Jurassic Park" (1993) eftersom det var så längesen jag såg den. Då DVD-utgåvan med en massa extramaterial dessutom gått ner betydligt i pris kändes det som ett bra tillfälle att introducera filmen i samlingen. Jag mindes "Jurassic Park" som underhållande med några riktigt bra scener, men att den överlag skulle vara rörig, lite seg, osammanhängande och rätt blekt spelad. Jag vet inte om jag bara var på rätt humör igår kväll när jag såg den för intrycket blev precis tvärtom. 

Excentriske och förmögne John Hammond har i största hemlighet lyckats klona fram dinosaurier av DNA som hittats i myggor som bevarats i bärnsten sedan urtiden. På en avlägsen öde ö har Hammond byggt en urtidspark där människor från hela världen ska få uppleva livs levande dinosaurier. Men innan parken kan öppna kräver Hammonds investerare ett godkännande av forskare på området. Men det som ska bli en häpnadsväckande och storslagen inspektion övergår rätt snart i total katastrof...

"Jurassic Park" innehåller en hel del problem med kontinuiteten och visst kan man diskutera vissa plotholes. Men den står sig oväntat bra än idag trots att den snart har tjugo år på nacken. Jag gillar effekterna, visst ser animationerna lite platta ut och dockorna är stela men jag föredrar som bekant det framför dagens helt animerade varelser och miljöer. Scenen ovan, när sällskapet anlänt till ön, är min favorit. Dinosaurierna är verkligen välgjorda, dom både ser ut och rör sig realistiskt och jag blir lite ärligt talat rörd av många anledningar. Dels för att dom är så vackra. Men mest för att det finns ett vemod över dom, då dom inte hör hemma i vår tid. För mig hade filmen enbart fått bestå av diskussionerna kring om det verkligen är rätt att utnyttja vetenskapen och tekniken bara för att den finns. Vad kan man då störa sig på? Tja, till exempel att det bara finns två kvinnliga karaktärer (om man inte räknar med dinosaurierna som ju alla är honor). Och att hela upplägget i vårt informationssamhälle känns gammalt, att ingen känner till vad som sker på ön. 
"Jurassic Park" är definitivt sevärd också idag. Den kommer inte upp i samma klass som Spielbergs andra äventyrsfilmer rent manusmässigt. John Williams musik är såklart riktigt bra. Som vanligt rekommenderar jag att man undviker dom två meningslösa uppföljarna...   

Jag ber om ursäkt för denna försenade sista del om musiken i TV-serien "Twin Peaks" och för bloggtorkan som överhuvudtaget styrt denna blogg på sistone men min tid har helt enkelt inte räckt till. Ska försöka skärpa mig nu...

I klippet ovan finns fyra sånger ur serien representerade. Dom är hämtade från tre olika avsnitt, samtliga regisserade av David Lynch. Jag har försökt undvika spoilers och tror att dom är rätt riskfria att se om man inte känner till serien. Först ut är en sekvens ur pilotavsnittet av "Twin Peaks" där Julee Cruise uppträder på Roadhouse med först seriens tema "Falling" och därefter fina "The Nightingale" medan ett slagsmål bryter ut. Det är intressant att se att hon framställs som något av en rockbrud här för att vid sin återkomst i det efterföljande klippet, från avsnitt 14, istället bli en mer vän, änglalik varelse. I denna sekvens framför hon en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier; "The World Spins". I scenen innan har Laura Palmers mördare avslöjats och ännu ett offer krävts i en av dom obehagligaste och råaste scenerna någonsin. Kontrasten genom att den scenen efterföljs av den i klippet ovan gör allt så otroligt sorgligt. Enligt Lynch visste inte skådespelarna exakt vad som hänt eftersom ingen fick fullständiga manus. Dana Ashbrook som spelar Bobby Briggs (killen i baren) skulle inte ens ha varit med men var i studion för att hämta något och hamnade i scenen. Sorgereaktionerna från skådespelarna ska ha varit äkta. I det sista klippet, från avsnitt 29 (seriens sista) sjunger jazzlegenden Little Jimmy Scott låten "Sycamore Trees" när Coopers dröm plötsligt blir verklighet. Jag fascineras verkligen av låten. Den är obehaglig, vemodig, slutgiltig och lite nostalgisk på en och samma gång. Den passar verkligen in i sista avsnittets märkliga stämning och arrangemanget av låten är fantastiskt. Jag hittar hela tiden något nytt i den.

Dom flesta låtarna finns nog på Spotify, undantaget "Falling" som bara finns i ett otal mediokra covers. "Falling" och "The Nightingale" är med på det första soundtracket till "Twin Peaks". Dom finns även med, tillsammans med "The World Spins" (och "Into the Night" och "Rockin' Back Inside My Heart" som också spelas i serien) på Julee Cruises album "Floating Into the Night". "Sycamore Trees" finns med på soundtracket till "Twin Peaks - Fire Walk With Me". All musik är komponerad av Angelo Badalamenti och alla texter är skrivna av David Lynch. Detta inlägg var det sista om musiken till serien men jag återvänder längre fram till Twin Peaks' värld då jag går igenom filmmusik av Angelo Badalamenti, däribland "Twin Peaks - Fire Walk With Me".

Jafar Panahis "Offside" från 2006 utspelar sig och filmades under en match i Teheran då Iran skulle kvala in till VM. Vid stadions baksida får vi följa kvinnor som utklädda till killar försökt smita in för att se matchen och värnpliktiga soldater som tvingas vakta dom.

Enligt Panahi själv ville han med filmen "Offside" visa på hur motsägelsefulla dom traditioner, uppfattningar, regler och lagar som styr Iran egentligen är. Och dialogen är verkligen lysande. Jag pendlade mellan skratt och ilska genom hela filmen. Skådespeleriet växlar mellan amatörmässigt och riktigt, riktigt bra vilket faktiskt fungerar utmärkt och ger filmen en dokumentär känsla. Eftersom min persiska är aningen ringrostig kan jag inte kommentera hur realistiskt replikerna framförs. Scenerna och tagningarna är otroligt långa men blir aldrig sega. "Offside", liksom fler av Jafar Panahis filmer, är som jag förstår det totalförbjudna i Iran och prisbelönta i världen utanför. Denna film är väldigt öppen till formen på många sätt. Jag vet inte om Panahi vill föra fram ett budskap eller om han bara vill berätta om en absurd situation i sitt hemland. Underhållande och engagerande är det i alla fall. Kanske vill Panahi inget annat än att få oss åskådare att fundera över relationerna i dom egna hemländerna. Den effekten hade filmen på mig i alla fall. Att tänka istället för att döma.   

Cliffhanger 1989 - Goodbye, Sue Ellen

Rubriken är egentligen lånad från seriens näst sista avsnitt, alltså i säsong 14. Men den sammanfattar känslan rätt bra så här efter säsong 12. Som jag skrev i januari så började denna säsong av ”Dallas” rätt bra. Alla karaktärer involverades i dramatiken kring skilsmässan mellan Sue Ellen och JR och ranchkriget mellan Southfork och Carter McKay. Det sistnämnda visade sig vara ett påhitt av familjens ärkefiende Jeremy Wendell. Men så snart dammet lagt sig efter oroligheterna så faller serien totalt. Känslan av att man försöker mjölka ur ett dött koncept är påtaglig. Det jag gillade med ”Dallas” under glansperioden var att utvecklingen gick långsamt fram, karaktärer och historier fick tid att utvecklas och allt var komplext. Nu tycks man inte veta om serien har någon framtid och därför måste allt ske snabbt. Många nya karaktärer och bleka skådespelare passerar revy utan att tillföra något. Familjen står som sagt i centrum i dom första avsnitten av säsong 12 men sedan splittras dom totalt trots alla problem som borde knyta dom samman. Det hela blir bara ett enda stort kaos.

Det är nästan pinsamt tydligt att man inte vet vad man ska göra av Lucy. En stor del av säsongen syns hon inte ens i bakgrunden i avsnitten. Och precis som i tidigare säsonger låter man henne snylta på andra karaktärers historier. Så fort Lucy inte synts i tre, fyra avsnitt får Sue Ellen kalla in henne som hjälp för filmen om sitt liv med JR. Vi bjuds på en meningslös flashback av en gammal höjdpunkt ur serien då Lucy minns vad JR gjorde mot Valene. Och vi får se Lucy bläddra bland foton av möjliga Mitch Cooper-skådespelare och prata om vem av dom som är snyggast. Saken blir inte bättre av att Charlene Tilton inte direkt utvecklats som skådespelerska under sin tre år långa frånvaro från serien.

Det där med att ha en ensemble som inte medverkar i avsnitten skvallrar ju onekligen om seriens bristande budget vid denna tid. Många gamla återkommande karaktärer är borta helt (men man låtsas se dom utanför bild) medan andra, exempelvis Jordan Lee och Marilee Stone medverkar ett eller två avsnitt bara. Ewing Oils lojala vapendragare Sly, Phyllis, Kendall och numera även Jackie får tyvärr också mindre utrymme medan Southforks trogna hushållerska Teresa syns ovanligt mycket. Även den fasta ensemblen drabbas av nedskärningarna. Miss Ellie och Clayton får mycket utrymme i början av säsongen och degraderas därefter till antingen en kort scen (alltid tillsammans) där de får ge ett meningslöst råd till någon eller inget alls. Andra skickas dock på lyxresa till Europa med en lövtunn intrig styrd av den mystiske och ointressanta Rolf Brundin (spelad av svenska skådespelaren/regissören Gunnar Hellström som regisserade flera ”Dallas”-avsnitt i begynnelsen). Karaktärerna blir statister i vykortsliknande miljöer och Bobby och JR har nog aldrig fått så mycket motion som här då dom promenerar i nästan VARJE scen i dessa miljöer. Man kanske istället skulle ha sparat pengarna för att kunna filma dom två återstående säsongerna i Dallas och på Southfork? På så sätt hade vi dessutom sluppit dom uselt dubbade ryssarna där man inte ens försökt synka läpprörelserna med det som sägs. Och vi hade sluppit dom till synes ofrivilliga statisterna i Moskva som i samlad trupp glor in i kameran. Höjdpunkten kommer sent i denna omgång då Audrey Landers återvänder som Afton Cooper för några avsnitt. Jag blev nästan rörd under scenen där Cliff och Afton pratar om allt som hänt sedan hon lämnade staden och serien i första avsnittet i säsong 8. Cliffhangern (se ovan) är ännu en gång mer av ett avslut precis som ”Swan Song” och ”Fall of the House of Ewing” var. Sue Ellens utpressning blir meningslös eftersom hon och JR knappt delar en enda scen i denna säsong. JR ägnar Sue Ellen inte en tanke ens. Platt fall med andra ord, som tyvärr får Sue Ellen att framstå som en ältande fjant.

Dom två sista säsongerna, varav den näst sista släpps 13 april, inhandlas av mig enbart för att ha serien komplett och som någon sorts kuriosa. Jag valde dock ytterligare två klipp att dela med mig av förutom cliffhangern från säsong 12 här under. Först är det Steve Kanalys två sista, korta scener som Ray Krebbs. Dialogen i scenerna säger allt om vad som hänt med ”Dallas” som serie vid det här laget (och så får vi höra Rays tema som inte använts sedan seriens början). Och sist ut är en av Sue Ellens många flashbacks, i detta fall från avsnittet ”Things Ain't Goin' Too Good at Southfork” från 1983, i regi av nämnda Hellström, där hon minns hur Walt Driscoll försökte döda JR men tog fel, en stark återblick och reflektion kring en av seriens starkaste storylines då ”Dallas” var som bäst.

Goodbye, Ray


Flashback

Min pågående utrensning av DVD-samlingen fortsatte igår kväll med Lucio Fulcis "Zombi 3" (1988) som ingår i boxen Zombie Pack. Och oj en sån överraskning! Till skillnad från första gången jag såg filmen var jag på helt rätt humör igår kväll. Här kan man tala B-film som är så dålig att den blir bra. Eller bra är väl att ta i, underhållande är nog ett bättre ord. "Zombi 3" är en fristående uppföljare till Lucio Fulcis "Zombi 2" som i sin tur var en italiensk inofficiell uppföljare till George A. Romeros klassiska "Dawn of the Dead" från 1978.
I "Zombi 3" har några forskare arbetat med någon obestämd kemisk blandning med det härliga namnet Death One på militärens uppdrag. Under ett stöldförsök sprids Death One och katastrofen är ett faktum. Det visar sig nämligen att blandningen förvandlar människor till köttätande zombies. Det som följer är en orgie i våld, blod och otroligt överspel.

Om tiden funnits hade det varit intressant att närläsa "Zombi 3" för att kunna bjuda på alla logiska luckor och kullerbyttor. Men det finns så mycket! Jag älskar hur dom försvarslösa kvinnorna som ska vandra ensamma i tid och otid i dystra, övergivna lokaler och städer inte accepterar att ingen finns där när dom ropar "Anyone there? Why don't you answer me?". Om ingen svarar förutsätter man väl oftast att ingen är där heller. Men självklart är dom ju inte ensamma. Zombierna låter en hel del, men aldrig innan dom ska attackera. Just i det ögonblicket är dom flesta väldigt snabba. När dom missat sitt första försök blir dom långsamma igen. Vissa förblir snabba när det passar handlingen. Vissa till och med pratar. Allt prat för övrigt är dubbat i efterhand, såklart. Musiken är underbar, vilket trailern ovan ger ett fint exempel på. Utgåvan i Zombie Pack-boxen är helt oklippt och dom tidigare bortklippta delarna är av sämre kvalitet än övriga filmen vilket givetvis bidrar extra till underhållningen. "Zombi 3" får stanna i samlingen. Jag tror den kan bjuda på goda skratt i framtiden också!  

Ett par åker ut i glesbygden för en campingtur över veckoslutet. I skogen råkar dom ut för ett ungdomsgäng som efter diverse omständigheter visar sig vara rent av sadistiska och kapabla till mord under sin enväldiga ledare.

Mer komplicerad handling än så består inte "Eden Lake" (2008) i regi av James Watkins av. Visst finns det en banal sidohistoria om en förlovningsring som ska få oss att sympatisera med huvudpersonerna men i stort är filmen ett effektsökeri med låtsashandling. Mobbningen och grupptrycket inom ungdomsgruppen är rätt trovärdigt och smart men det beror nog mer på en tillfällighet. Att jag ett dygn innan såg "Mean Creek" (2004) som på sätt och vis har ett liknande tema men framförallt en handling som ville säga något gjorde inte saken bättre. "Eden Lake" kanske fungerar i ett annat sammanhang om man ser till filmens ursprungsland England och debatten om barns uppförande i dagens samhälle. Ur det perspektivet kan man lugnt säga att det olycksdrabbade paret skulle ha klarat sig lite bättre om dom varit mer pedagogiska.

"Eden Lake" lyckades faktiskt med en sak som bara Wes Cravens original "The Last House on the Left" lyckats med tidigare: att göra mig fysiskt illamående. Men det gör den knappast till en bra film. Se isåfall den sistnämnda om du nu vill bli äcklad av meningslös sadism under nittio minuter.   

Valentine, student och modell, råkar en kväll köra på en lösspringande hund, Rita. Genom en adresslapp på halsbandet åker hon med hunden till dess ägare, en äldre man som tycks helt likgiltig. Valentine ser till att Rita, som dessutom väntar valpar, får vård och bestämmer sig för att ta hand om henne. Men Rita smiter hem igen och en kontakt mellan Valentine och den gamle mannen uppstår. Det visar sig att han är en pensionerad domare som avlyssnar grannarnas telefonsamtal. Och kanske inte alls så likgiltig som han vill framställa sig.

När jag första gången för några år sen såg den sista filmen, den röda (1994), i Krzysztof Kieslowskis trikoloren-trilogi så blev jag mest engagerad i den av alla tre filmer. Jag tyckte temat om broderskap genomfördes väldigt bra. Denna andra gång tyckte jag den röda filmen var svagast av alla. Den känns pliktskyldig och på något vis inte särskilt ärlig. Krystad kanske är ett bättre ord. Både Irene Jacob och Jean-Louis Trintignant fungerar bra i sina roller men handlingen är ju riktigt fantasilös. Ung, kritisk kvinna möter gammal, arrogant gubbe och vi vet redan från början att en förståelse kommer uppstå och att allt inte är vad det verkar. Men klart man ska se också denna om man ser dom andra. Trilogin knyts ihop på ett intressant sätt i slutet. Fotot är fint och den rätt avskalade musiken (med toner ur dom två andra filmerna) av Zbigniew Preisner förtjänar såklart att omnämnas.

Med den tidiga timmen i åtanke ber jag om ursäkt för eventuella stavfel och utelämnade ord eller meningar. I klippet ovan har jag tryckt ihop några korta klipp som får representera en del av Angelo Badalamentis musik ur "Twin Peaks" och hur den används. Det finns så klart mycket, mycket mer men detta tema skulle bli oändligt om jag inte begränsade det någonstans. Istället får jag helt enkelt rekommendera er att se serien! I nästa inlägg, det sista om TV-serien "Twin Peaks" tänkte jag skriva om låtarna som används i serien.

Klipp 1: Förtexterna
Det är ingen överdrift att påstå att inledningen till "Twin Peaks" är en tidlös klassiker. Temat, som går under namnet "Falling" skrevs egentligen till Julee Cruises första skiva "Floating Into the Night" men David Lynch (som skrev texten till låten) tyckte den skulle passa som tema till den nya TV-serien också.

Klipp 2: Pilot Episode
Att presentera Badalamentis musik ur serien utan att ha med "Laura Palmer's Theme" går ju inte för sig. Temat introduceras självklart i pilotavsnittet när Laura Palmers kropp hittas och som i klippet ovan, då föräldrarna får ta del av den sorgliga nyheten om sin dotters död. Både tidigare intervjuer såväl som extramaterial i guldboxen antyder att Badalamenti improviserade fram musiken. Det enda Lynch visste var att han ville att den skulle bygga uppåt och nå ett klimax. Olika varianter av "Laura Palmer's Theme" används genom hela serien.

Klipp 3: Episode 8
I första avsnittet i andra säsongen är hela stan upp och ner. Agent Cooper tänker inte låta en så liten sak som en skottskada stoppa utredningen. Ett bra exempel på att dels använda musiken för att förstärka en humoristisk scen och för att återintroducera karaktären Dale Cooper efter en oviss och mörk inledning på avsnittet.

Klipp 4: Episode 16
Ben Horne har ett sentimentalt ögonblick efter allt som hänt då han ser en gammal film om början på The Great Northern Hotel. Denna variation av "Falling" är sällsynt i serien, men riktigt fin.

Klipp 5: Episode 27
I denna scen används musiken på ett riktigt stämningsfullt sätt. Det börjar med den mörka delen av "Laura Palmer's Theme" (som används genom hela serien) men då Andrew slår sönder lådan övergår musiken till det mer intensiva temat "Packard's Vibrations" som kommer in sent i serien. 

Klipp 6: Episode 29
Största delen av sista avsnittet innehåller nästan bara ny musik eller nya variationer av gamla teman. Det skapar onekligen en viss stämning. Temat i denna scen, "Dark Mood Woods" är genomgående för avsnittet. Det är obehagligt och samtidigt... ja, nästan högtidligt. På något sätt har den en känsla av "point of no return". Fantastiskt bra. Detta tema hörs svagt och under mycket kort stund i långfilmen "Twin Peaks - Fire Walk With Me" under vyer av skogen som omger Twin Peaks. 

Corey Haim (till vänster) tillsammans med Corey Feldman i "The Lost Boys". Foto: Warner Bros.

Fick precis genom The Movie Dungeon reda på att skådespelaren Corey Haim avlidit, antagligen av en överdos. Haim medverkade bland annat i de härliga 80-talsfilmerna "The Lost Boys", "License to Drive" och "Lucas". Han blev 38 år. Läs mer här.

Detta guldkorn från 1989 i regi av Robert M. Young har tidigare gått mig helt förbi, men tack vare tips om vad andra kunder köpt på Discshop fick jag upp ögonen för den. 69 kronor och fraktfritt för studenter var inte så mycket att fundera över. Och igår fick jag en riktigt oväntad filmupplevelse. "Triumph of the Spirit" är en dramatiserad historia kring den verklige grekiska boxaren Salamo Arouch som hamnade i Auschwitz. Genom diverse omständigheter får han boxas som underhållning för SS.

Filmen började inte speciellt imponerande. Tvärtom innehöll den alla dom klassiska klyschorna kring nazister och koncentrationsläger. Men den tar sig rätt snart och även om historien i sig inte är speciellt spektakulär vid jämförelse med andra historier om Förintelsen så engagerar berättelsen. Skådespeleriet är dessutom riktigt bra av både Willem Dafoe och inte minst Robert Loggia. "Triumph of the Spirit" var tydligen den första film som spelades in i Auschwitz och Birkenau. Det ger utan tvekan filmen en dokumentär känsla. Och jag kände samma sorts utmattning som när jag själv besökte dom båda lägren. "Triumph of the Spirit" förtjänar mer uppmärksamhet än den fått. Se den!

Kieslowskis andra film i Trikoloren-trilogin, den vita filmen om jämlikhet, blev för mig igår ett utmärkt exempel på varför man bör se en film minst två gånger. Jag gillade den nämligen inte speciellt mycket första gången jag såg den för några år sen. Igår var intrycket minst sagt annorlunda. Jag både skrattade och blev berörd.

Frisören Karol har förlorat allt; frun Dominique, hem, jobb, pengar, pass och potensen. Strandsatt i Paris med drömmar om att återvända hem till Polen träffar han en man som kan hjälpa honom. I en stor koffert smugglas Karol till Warszawa (såklart efter diverse sidospår) där han börjar planera för en ny framtid och för att hämnas på den osympatiska Dominique. 

Som sagt, denna gång såg jag den vita filmen med nya ögon. Jämlikhetstemat genomförs fenomenalt och brutalt, bättre än i den blå filmen. Med risk för spoilers ska jag dock inte gå in på hur. Större delen av filmen utspelar sig i fina Warszawa (en scen utspelade sig till och med på en trappa på tågcentralen där en vän och jag solade en gång). Skådespeleriet är riktigt bra, Julie Delphy som jag är lite kluven till i vanliga fall passar som den kalla Dominique. Mycket av den platta symboliken som fanns i den blå filmen är nedtonad här. Och jag gillar verkligen hur Kieslowski knyter ihop sin trilogi med återkommande statister och karaktärer. Och som i fallet med den första filmen förtjänar såklart musiken av Zbigniew Preisner ett särskilt omnämnande.    

Att försöka kategorisera detta på bästa sätt var inte helt lätt. Så därför blir det på följande sätt; då det handlar om musiken till en TV-serie är underrubriken på temat seriens titel. När det framöver handlar om soundtracks ur filmer får istället kompositörens namn fungera som underrubrik. I skrivande stund kan jag bara påminna mig om att det är detta inläggs kompositör som kommer gå över gränserna, det vill säga som komponerat musik till både filmer och serie.
I detta tema kommer jag skriva om hur musiken används som en del av berättandet, givetvis med ett filmklipp som illustration. Ska försöka bjuda på flera klipp samtidigt framöver så följetongen inte blir oändlig. Först ut är i alla fall (såklart) TV-serien "Twin Peaks" som gick mellan 1990-1991. En tjugoårsjubilar med andra ord!
Angelo Badalamenti komponerade musiken till samtliga avsnitt. Soundtracket består av många återkommande teman i olika variationer. Vem har väl kunnat undgå att höra titeltemat "Falling" (som egentligen skrevs för Julee Cruises första skiva)?

I klippet ovan, som är en del av inledningen på avsnitt 16, används Badalamentis musik för att berätta flera olika historier på en samma plats. Hela sekvensen ackompanjeras av en underbar version av vackra och vemodiga "Audrey's Prayer" som får en nästan högtidlig funktion och ramar in scenerna väldigt bra. Ibland blir den väldigt, väldigt låg, men den är hela tiden där. Emellanåt får den sällskap av andra melodier och teman, exempelvis när borgmästaren och hans bror tjafsar för att sedan börja slåss. Det här är ett utmärkt exempel på hur musiken används genom hela serien som en del av berättandet. Jag skulle vilja gissa att musiken i det här fallet också hjälper till att knyta ihop en sekvens av scener som varit svåra att få ihop. Notera exempelvis hur Everett McGill och Lara Flynn Boyle teleporterar sig hit och dit i rummet. Min tanke kring detta är att man haft en bild av hur det färdiga resultatet ska se ut i manusväg och under inspelning men att det under klippningen inte fungerade som man tänkt. För oss åskådare är det möjligt att musiken skapar ett än tydligare sammanhang mellan scenerna i sekvensen.   

En av "Seinfeld"-seriens märkligaste historier är den i fjärde säsongen om Crazy Joe Davola. Han är bara... ja, galen... och ute efter allt och alla. Elaine börjar såklart dejta denna galning ovetandes om att det är samma Joe som sparkat Kramer i huvudet och hotat "fimpa" Jerry. Men i scenen ovan från avsnittet "The Opera" får Elaine ett skrämmande uppvaknande när hon tittar förbi Joes lägenhet. Det som utspelar sig är både lite obehagligt och mycket roligt. Julia Louis-Dreyfus är minst sagt i sitt esse. Sen tycker jag av någon anledning att fotona av Elaine som hänger på väggen är så jävla roliga. Kanske för att hon ser så glad ut på dom flesta och så används dom till något sjukt...

Från en sak till en annan: ska försöka bli lite bättre på att uppdatera framöver, det vill säga lite oftare. Håller på att planera nya filmrelaterade teman att skriva kring vid sidan av bra filmscener, Seinfeld och obehagstemat. Om du har förslag på något så är det väldigt välkommet!