What are you waiting for?

Jag funderade en hel del över vilken scen ur Michele Soavis "Stage Fright" som skulle lämpa sig att ingå i detta tema. Scenen ovan är inte den mest fascinerande, mest obehagliga eller den vackraste i filmen. Men den är dels representativ för filmens stil och dessutom lättast att lyfta ur handlingen. Min recension av filmen kan du läsa nedan. Det som tilltalar mig med scenen ovan är att den är både vacker och brutal. Som publik vet vi att mördaren finns bakom ugglemasken och det förstärker bara surrealismen. Skådespelerskan har repeterat. Mördaren improviserar. Musiken och regissörens irriterade anvisningar bidrar också till den märkliga stämningen. Trots att det är en film ger denna scen mig känslan av hur det kan vara när teater möter verkligheten.

Har stekt mig i solen hela veckan därav bristen på inlägg men här kommer nu den avslutande delen där jag tittar närmare på John Williams' filmmusik. Egentligen skulle klippet ovan inkluderat "Main Title March", "Leaving Home" och "Love Theme" från "Superman - the Movie" (1978), men eftersom musikspåren vägrade låta sig redigeras får jag istället tipsa om att ni lyssnar på dom på Spotify (på originalsoundtracket såklart). Collaget ovan innehåller istället följande:

The Towering Inferno (1974):
Finale and End Credits: Ett rätt vemodigt och dramatiskt tema präglar denna klassiska katastroffilm. Det är riktigt längesen jag sett den och har bara enstaka minnesbilder. Men ovan kan du höra slutfanfaren som övergår i eftertexterna. Stycket är både storslaget och lite sorgligt. John Williams när han är som bäst med andra ord.

Jaws 2 (1978):
Finding the Orca (Main Title): Jag vet inte hur det kommer sig att John Williams komponerade musiken till klassikern "Jaws", en film som dessutom gav honom ännu en Oscar. Jag misstänker att det kan ha att göra med att Steven Spielberg under lång tid skulle regissera. Soundtracket till "Jaws 2" är långt ifrån lika inspirerat som till den första filmen. Men några höjdpunkter finns, som i detta spår. Istället för att inleda filmen med det klassiska Jaws-temat får vi istället en rätt otäckt aggressiv inledning som stegras och stegras. Därefter lugnar musiken ner sig och introducerar ett tema från den första filmen när dykare hittar vraket efter Orca.

The Big Jolt: Precis som i fallet med "The Towering Inferno" är det evigheter sedan jag såg "Jaws 2" och kan därför inte exakt säga hur musiken används. Men jag valde detta stycke ur den långa slutkampen eftersom jag gillar hur Williams smyger in en liten melodi i ett annars rätt melodilöst och kaosartat spår.

End Credits: Detta är något av en bortglömd John Williams-klassiker och en av mina absoluta favoritstycken. Storslaget, triumferande och lite vemodigt. Precis som i inledningen bygger detta spår hela tiden uppåt, men denna gång är det det goda som segrat. Och detta fantastiska spår får också avsluta serien om John Williams' filmmusik i denna blogg, åtminstone för denna gång...

Med precis på dagen en månads försening kommer nu min lilla hyllning till "Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back" som jag hade äran att dela 30-årsdag med den tjugoförsta maj. Denna tribute klipptes ihop när min dator flimrade som värst, därför är den inte helt finslipad när det gäller hur bilderna synkas med musiken. Men överlag blev det helt okej med tanke på att jag höll på att bli blind på kuppen. Musiken består av Star Wars-temat (som enligt mig har bäst arrangemang i "Episode V") följt av The Imperial March och Han and Leia Theme ur eftertexterna. Synpunkter och kommentarer både på klippet och filmen uppskattas givetvis!

Trots sitt heta öde i slutet av den tredje filmen återvänder Ripley till livet genom kloning. Tvåhundra år har passerat sen sist och militären är ute efter rymdvarelsen som Ripley bar inom sig. Men självklart går saker och ting snett och snart utspelar sig återigen en kamp på liv och död. Frågan är bara vilken sida Ripley står på den här gången.

Manuset är skrivet av Joss Whedon som bland annat ligger bakom "Buffy the Vampire Slayer". Och det märks. För regin står Jean-Pierre Jenuet som gjort underbara "Amelie". Och det märks också. I båda fallen är det på gott och ont. Den fjärde och sista Alien-filmen är rätt märklig. Och handlingsfattig. Återigen är Sigourney Weaver den stora behållningen. Men karaktären Ripley har genom kloningen gått från en hjältinna till en rätt tragisk varelse med delar av både människa och rymdvarelse. Jag hade velat veta mer om vad som hänt karaktären. Kan hon sägas vara Ellen Ripley överhuvudtaget eller bara en kopia? "Alien: Resurrection" innehåller fler originella karaktärer än föregångarna vilket på nåt sätt också ändrar realismen som dom tidigare filmerna ändå hade. Winona Ryder känns malplacerad. Ron Perlman och Jenuets ständiga vapendragare Dominique Pinon fungerar okej. Undervattensscenerna är det bästa i filmen. Och slutsekvensen med "The Newborn" är både skrämmande och rörande. Så visst finns det några höjdpunkter.

Nu när jag tagit mig igenom hela filmserien är det väl dags att se tillbaka. Tråkigt nog tycker jag som vanligt att det hade räckt med en film, den första. Jag funderar på om dom andra tre ska få stanna i min samling. Och det tror jag att dom ska få. För precis som dom tre första "Hellraiser"-filmerna har filmserien ett värde om dom ses i tät följd även om man som jag inte riktigt engageras av historien. Mytologin är tillräckligt intressant. Men främst skulle jag faktiskt vilja rekommendera dom för Sigourney Weavers starka tolkningar av Ellen Ripley och den välskrivna utveckling karaktären genomgår åtminstone fram till den sista filmen.

I avsnittet "The Cartoon" i säsong nio får Jerry lära sig den hårda vägen att det ibland kanske är lika bra att hålla tyst om sina tankar och åsikter i Kramers närvaro. Scenen ovan innehåller två av seriens höjdpunkter. Först ut är Kramers vänliga ord till George om hans nya Jerry-liknande flickvän. Eftersom George är en homofob av stora mått är relationens dagar räknade, trots att det alltså handlar om en kvinna. Det hela leder till en underbar konfrontation mellan Jerry och Kramer. Vem som vinner får vi aldrig veta...

Under märkliga omständigheter kraschlandar en nödkapsel vid ett fängelse på en ogästvänlig planet. Hicks och Newt som överlevde "Aliens" tillsammans med Ripley dör i kraschen och därmed är Ripley den enda överlevaren - igen. Och trots att hon snart finner sig omgiven av oberäkneliga mördare och våldtäktsmän hotar en betydligt otrevligare och ytterst välbekant fara.

Frågan är väl om det är en Director's Cut eller Special Edition-version som finns med på DVD:n. David Fincher, som med Alien³ gjorde sin debut som långfilmsregissör, lämnade produktionen i protest efter inspelningen. Oavsett vilket visar inlagans kapitelpresentation att nästan ALLA scener i filmen är förlängda i specialversionen. Detta är knappast till filmens fördel. Alien³ är en seg, ospännande och långtråkig historia med dåliga specialeffekter. Varelsen ser lite för gullig ut. Skådespeleriet är överlag rätt bra. Sigourney Weaver ger Ripley mycket trovärdighet, inte minst då hon upptäcker en sanning om sig själv som bestämmer hennes livsöde. Musiken känns för pompös och malplacerad. Handlingen är ibland rent fjantig. David Fincher hade tydligen ingen större kontroll över produktionen och kanske är det dom dåliga arbetsförhållandena som smittar av sig på filmen. Ska man, som jag gör nu, se alla filmer i serien så ska man ju såklart se också Alien³. Annars kan den gott hoppas över.

Författardrömmande Zorg har levt ett hunsat och stillsamt liv i en bungalow på stranden, ett liv som ändrats efter att han träffat den yngre och impulsiva Betty. Hon rycker upp Zorg ur den stillsamma tillvaron samtidigt som hon är fast besluten om att han ska förverkliga sig själv som författare. Men Bettys impulsiva och spontana livslust tycks alltmer bottna i galenskap.

Jean-Jacques Beineixs film, på svenska känd som "Betty Blue" (1986) är en märklig film. Ena stunden känns historien engagerande och viktig för att i nästa stund tappa tempo och bli tunn. Ibland är karaktärerna klyschiga, ibland känns dom äkta. Problemet är att även om Betty är instabil genom hela filmen kommer galenskapen lite för snabbt på. Filmen är i den Director's Cut-version som finns på DVD tre timmar lång och mot slutet känns det som om man försöker avsluta berättelsen snabbt. Jean-Hugues Anglade och Béatrice Dalle i huvudrollerna har dock en trovärdig kemi som det rätt omaka paret. Fotot är fenomenalt och likaså musiken. Jag gillar ju filmer med rätt långsamt tempo, därför tycker jag att "Betty Blue" trots ojämnheterna är sevärd.

Igår blev invertern äntligen bytt och tack vare den långa väntan sparade jag en massa pengar. Dock ligger jag ju lite efter här på bloggen men allt har väl sin tid antar jag. Nu hoppas jag min dator håller sig frisk och kry för en lång tid framöver.

Filmbloggen Trash is King har i ett tidigare inlägg tipsat om Michele Soavis "Stage Fright" (Deliria) från 1987 som finns i oklippt, restaurerad utgåva från Njutafilms. Nämnda film och tre andra godingar hittade jag i veckan i en av Discshops tillfälliga rea-kampanjer med fyra filmer för 99 kronor. Jag gillar verkligen upplägget i "Stage Fright". En teatergrupp repeterar en musikal om en kvinnomördare i ugglemask. Men på grund av olika omständigheter befinner sig gruppen snart i kamp med en verklig mördare som anammar uggleskepnaden. Alla utgångar är låsta och trots att kampen tycks vara ojämn är det mördaren som har det ständiga övertaget.

Som teaterarbetare/dramalärare är jag såklart svag för miljön som filmen utspelar sig i även om både regissören och ensemblen framstår som minst sagt oprofessionella. Inledningen är minst sagt genial. Handlingen spänner över en enda natt vilket är ett genidrag. Musiken är fantastisk. Dialogen och logiken är såklart inte riktigt lika fantastisk men fungerar tillräckligt. Det som tilltalade mig med filmen när jag läste om den första gången i ovannämnda blogg var just hela grejen med uggle-utstyrseln, främst för att det verkar så komiskt. Men i filmen är det allt annat än komiskt. Uggledräkten är ju riktigt obehaglig. Till och med i början när skådespelaren som spelar mördaren i pjäsen dansar är den obehaglig. Jag tycker faktiskt filmens mördare kunde ha fått dansa lite också som ren provokation: en sjuk tanke jag vet, men jag kunde inte låta bli att tänka att det hade varit en obehaglig effekt eftersom mördaren tycks tilltalas av teaterkonceptet. "Stage Fright" är tydligt influerad av Dario Argento och det är synd. Det är just dom tydliga influenserna, som återkommer med ojämna mellanrum, som drar ner helhetsintrycket. Soavi tycker jag klarar sig bra ändå. Filmen är sevärd om du gillar obskyra skräckfilmer. Jag kommer definitivt återvända till denna i framtiden.

1989-1990 version 4

Jag har säkert sagt det förr men det tål att upprepas: det är tragiskt att se en serie som en gång var så välskriven och genomarbetad förfalla totalt. Näst sista säsongen av ”Dallas” som jag precis avslutat på DVD är en osammanhängande smörja och ibland ren buskis. JR får veta att han har en vuxen son, en katastrof inträffar med en oljetanker, Claytons gamla vänner som vi aldrig hört talas om blir mördade en efter en och Bobby springer efter en Pam-lookalike som inte liknar Victoria Principal ett dugg. Till och med Cliff kommenterar den så kallade dubbelgångaren med att hon ser ut som Pam borde se ut efter alla plastikoperationer. Medlemmarna i familjen Ewing delar knappt några scener med varandra längre, alla stretar åt olika håll. Barbara Bel Geddes och slemmige Sasha Mitchell som spelar JR:s okände son James delar inte en enda scen!

Studiomiljöer återanvänds på ett pinsamt sätt, till och med Southforks trädgård försöker man möblera om och få det att se ut som ett helt annat ställe. Flera skådespelare i biroller återanvänds. Kompositören Angela Morley till och med återanvänder gammal avlagd ”Falcon Crest”-musik i en scen. Avsnitten är tydligt strukturerade efter budget. Om James, Cally och Teresa förbereder frukosten i matsalen så förbereder dom också middagen på kvällen senare i avsnittet. Hur kunde det gå så långt att produktionen tog över handlingen? Alla nya karaktärer får sin bild i inledningen vilket gör den onödigt lång (se ovan). Till och med Lesley Anne Down i en meningslös gästroll får en credit. Dessutom är resumeérna upp till 90 sekunder långa. Det är en lång väntan på att avsnittet ska börja, en lång väntan på ingenting.

Finns det några ljusglimtar då? Ja, dom står faktiskt två psykopater för. Tommy McKay är på topp i början av säsongen i sina försök att döda Bobby och April men dör istället själv alltför snabbt och glöms bort. Claytons minst sagt härligt instabila syster Jessica Montford (som får sitt efternamn konstant felstavat i sin gästcredit) återvänder. Förra gången hon var med, i slutet av säsong 7, klubbade hon ner Donna och förvarade Miss Ellie i bakluckan på sin bil. Men underbart är kort. Jessica är också anledningen till att JR låter sig själv skrivas in på en sluten avdelning på ett mentalsjukhus. Han vill komma åt hennes Weststar-aktier, men eftersom han snabbt lyckats vända James emot sig går planen som synes nedan i baklås. Notera förresten att vårdaren spelas av fina Ken Foree från George A Romeros ”Dawn of the Dead” (1978).

Den nästsista säsongen av ”Dallas” är den sista där vi får möta Fern Fitzgerald som Marilee Stone, hon glider helt enkelt ur handlingen lite obemärkt. Charlene Tilton får en enkelbiljett till Europa och trots att hon lovar komma tillbaka (se nedan) visste man nog redan att Lucy var utskriven ur serien. Detsamma kan inte sägas om Barbara Bel Geddes som delar sista scen med Tilton. Miss Ellie lovar att inte ta en alltför lång semester, ett löfte hon inte håller eftersom hon aldrig kommer hem igen. Inte ens sex år senare i TV-filmen ”JR Returns” har hon återvänt. Kontrakten inför sista säsongen skulle omförhandlas och producenterna ville skära ner Bel Geddes och Howard Keels medverkan till bara fyra avsnitt för att spara pengar. Bel Geddes som redan var leds efter sina usla storylines valde att inte komma tillbaka. Enligt Barbara Currans bok om serien tyckte Howard Keel att det var fel beslut eftersom serien var beroende av sin ensemble och han gjorde därför sina fyra avsnitt i sista säsongen. Där tycker jag dock han hade fel i sitt uttalande. Vid det här laget hade inte ”Dallas” varit ett ensembleverk på tre år. Ja hujedamej, en säsong kvar och sen är serien på DVD komplett.

Bättre sent än aldrig, här utmanar jag återigen min dator för att försöka få till det sedan länge färdiga inlägget i andra delen om John Williams musik. Denna gång handlar det om Star Wars-serien. Vi börjar med dom "riktiga" filmerna, dvs originaltrilogin (se collaget ovan). Det är nästintill omöjligt att välja ut lite musik av John Williams Oscar-belönade verk ur Star Wars-filmerna. Men jag har försökt visa på variationen i klippen. George Lucas önskemål om musiken för filmerna baserades på gamla, storslagna verk ur filmens forna glansdagar och han lyssnade på klassisk musik under manusskrivandet. Det som jag tror är en bidragande faktor till att musiken blivit så odödlig är dels givetvis musiken i sig, dvs melodierna och arrangemangen, men också att Williams arbetat med teman. Karaktärer, miljöer och händelser har sina egna teman. Den "nya" trilogin, dvs Episodes I-III har för mig nästan enbart betydelse för musiken och just för de nya och gamla teman Williams använder för att knyta ihop filmserien.

Jag tänkte skriva kort om varje stycke i båda collagen men inser att det blir alldeles för långt. Jag vill dock nämna att jag använt huvudtemat ur "The Empire Strikes Back" eftersom jag tycker det är det bästa arrangemanget av inledningen. Mina absoluta favoritteman är också med; "Leia Theme" (som alltid fuktar mina ögon oavsett när jag hör den) och "Han and Leia Theme" som används genialt och mäktigt i "The Empire Strikes Back". Vad jag kan konstatera av dessa collage är att båda trilogierna, eller alla sex filmerna, innehåller så mycket musik som kan jämföras med klassiska stycken och opera. John Williams har gjort ett nästan obegripligt mästerligt arbete med musiken. Lyssna bara på stycket nedan ur Episode III där Grevious stiger ur hissen. Eller "Duel of the Fates" i Episode I och hur Williams använder Emperor Palpatines tema i glad barnkörsversion i slutet under firandet (originalet hörs i collaget ovan). Eller de två mäktiga varianterna av "The Imperial March" när Palpatine anländer i Episode VI (ovan) och när han många år tidigare ser ut över klonarmeérna i Episode II (nedan). Den enda riktigt nödvändiga förändringen i Special Edition versionerna som kom 1997 var den nya, vemodiga musiken som ackompanjerar firandet av Imperiets fall i "Episode VI" (ovan). Det är utan tvekan ett av mina favoritstycken.

Vilket är ditt favorittema eller soundtrack ur Star Wars-filmerna?

Ripley och katten Jonesy hittas där dom glider fram genom rymden i räddningskapseln. När Ripley vaknar är kampen med den utomjordiska varelsen på Nostromo färskt i hennes minne trots att det snart visar sig att hon färdats i sin rymdsömn i 57 år. Planeten där besättningen på Nostromo hittade varelsen är nu under kolonisering och Ripley, som kommer ur en svunnen tid, följer motvilligt med när all kontakt med kolonin bryts. Snart befinner hon sig återigen i en kamp för sitt liv...

Det tog sju år att få till en uppföljare till "Alien" men när den väl kom 1986 var det med James Cameron som manusförfattare och regissör. Sigourney Weaver är av förklarliga skäl den enda som upprepar sin roll från originalet. Jag skrev om första filmen att det inte råder någon tvekan om vem hjältinnan är och detsamma gäller här. Weaver är i toppform i en annars rätt blek ensemble. Cameron använder några av sina återkommande skådespelare och av dessa är Lance Henriksen värd att nämna och Bill Paxton med sitt groteska överspel förtjänar att glömmas (som vanligt). 

Själva filmen då? Jag vet ju att "Aliens" anses överträffa originalet. Överhuvudtaget tycker jag inte man kan jämföra dom, det är helt olika genrer. Den första var mer åt thriller/skräck-hållet medan uppföljaren kör med mer action. Mitt engagemang var rätt svalt ända fram till filmens sista timme. Då drogs jag med även om Ripley och gänget klarar dom mest dödliga situationerna utan någon större skråma. Det märks på något sätt att det inte är Cameron som skapat huvudpersonen eller att varelserna och historien inte riktigt är hans. Det är svårt att säga hur men jag tänkte på det under filmen. Lustigt nog finns många likheter mellan "Aliens" och "Terminator II"; båda kretsar kring en stark kvinna som vet sanningen men som ingen tror på, ett barn är i fara och måste räddas, huvudpersonen är misstänksam mot syntetiska människor efter tidigare konfrontationer, den syntetiska personen som var ond i första filmen är god här och sist men inte minst ställs våra hjältar mot en till synes oövervinnerlig motståndare. "Aliens" är överhuvudtaget uppbyggd som många Cameron-filmer (inklusive "Titanic") med en sorts TV-spelsliknande dramaturgi där karaktärerna måste klara hinder efter hinder efter hinder.

"Aliens" är sevärd. Dom flesta effekterna är riktigt bra för att vara så gamla. Och slutet är både spännande och lite obehagligt.  

Invertern är ännu inte bytt men datorn har fungerat fint dom senaste dagarna så nu gör jag en chansning med ett inlägg (så den lär väl börja flimra när som helst...). Efter att ha sett om Camerons Terminator-filmer har jag nu gett mig på en annan gammal filmserie-klassiker, nämligen den där Sigourney Weaver tvingas kämpa mot en minst sagt tuff utomjordisk livsform. Och först ut är såklart regissören Ridley Scotts original "Alien" i sin Director's Cut-version.

Besättningen på bärgningsskeppet Nostromo vaknar upp ur rymdsömnen på väg hem till Jorden men konstaterar snart att dom bara är halvvägs. Skeppet har genom datorn Mother väckt besättningen då en okänd signal fångats upp från en liten planet i närheten. Då reglerna säger att alla eventuella kontakter med livsformer måste undersökas utforskas också signalen. Men det hela får en oväntad vändning och tillbaka på Nostromo kämpar människorna snart mot en till synes oövervinnerlig best. 

Jag älskar inledningen på "Alien". Vi presenteras för en mycket tyst och ensam rymd. Det finns nästan något vackert vemodigt över det hela. Självklart är inledningen rena kontrasten till det som komma skall då besättningen försöker jaga den okända varelsen när dom i själva verket är dom som jagas. Skådespeleriet är överlag riktigt bra. Sigourney Weaver som här påbörjar sin paradroll som Ellen Ripley är ojämn men trots det råder det ingen tvekan från början om vem som är hjältinna i historien. John Hurt är som alltid lysande, inte minst i den berömda bröstkorgsprängar-scenen. Mitt favoritögonblick av alla dom obehagliga är såklart där Dallas (Tom Skerrit) träffar på varelsen i ventilationsgångarna. "Alien" har en stämning i början som gradvis försvinner. Visst är det obehagligt och spännande men jag vacklar lite i engagemanget mot slutet. Fotot, scenografin och Jerry Goldsmiths sparsamma musik är riktigt bra, likaså regin. Precis som i fallet med "Terminator 2" är det längesen jag sett originalversionen av "Alien", men det som slår mig i efterhand är att till skillnad mot förstnämnda film smälter dom tidigare bortklippta delarna in på ett mycket bra sätt. Special Edition-utgåvan av "Alien" rekommenderas. Den innehåller förutom båda filmversionerna riktigt intressant extramaterial.