Zelda Rubinstein, som bland annat spelade mediumet Tangina i fenomenala "Poltergeist", vackra men handlingsfattiga "Poltergeist II - The Other Side" och riktigt dåliga "Poltergeist III", har nu gått ur tiden vid en ålder av 76 år. Den förstnämnda filmen är en av mina absoluta favoriter och idag delar jag med mig av Tanginas fantastiska monolog om döden.

2000-talet har ju bjudit på mycket skräck i vår värld; nyinspelningar av klassiska filmer, Paris Hilton, bloggkändisar och annat som gjort att man knappt vågat lägga sig om kvällen. Men i skräckfilmsvärlden har det varit magert mellan åren 2000-2010, åtminstone enligt mig. Det har kommit en hel del och jag har säkert inte ens sett en bråkdel, men av dom jag sett (vilket är nästan alltför många) konstaterar jag att det i dom flesta fall handlar om kvantitet istället för kvalitet. Här nedan listar jag dock mina favoriter utan inbördes ordning och ytterligare en bit ner kommer mina absoluta icke-favoriter. Visst kan man diskutera vad som passar in i genren skräck. Jag har utelämnat eminenta "Shaun of the Dead" (2004) eftersom det ju är överslag på komedisidan i det fallet, likaså norska överraskningen och "Shaun..."-inspirerade "Död Snö" (2009). 

Okej, då kör vi! Och lämna gärna en kommentar om dina favoriter eller icke-favoriter från 2000-2010! 


Rec (2007):
Listan är utan inbördes ordning, men frågan är ändå om inte detta spanska mästerverk är min absoluta favorit ur skräckmängden 2000-2010. En programledare och hennes kameraman följer brandkåren under en helt vanlig utryckning en natt. Men snart visar det sig att ingenting är som vanligt och det tänkta reportaget förvandlas till en kamp för överlevnad. Enkelt, välgjort och både skrämmande såväl som spännande. Inte ens det urspårade slutet förstör filmen. Tyvärr har det kommit både en amerikansk version och en uppföljare till originalet. Men se denna!


28 Days Later (2002):
Jag vet inte om detta ska räknas som skräck eller science fiction eller kanske både och. Men i en värld befolkad av mordiska, zombieliknande galningar försöker en liten grupp överlevare hålla sig vid liv. Grundstoryn kanske inte är speciellt ny, men sättet som berättelsen framförs på känns riktigt fräscht. Undvik dock för allt i världen den fruktansvärda uppföljaren "28 Weeks Later".


Saw (2004):
Nu är det ett tag sen jag såg denna första del i filmserien som aldrig verkar ta slut. Men jag minns den som mycket bra även om den inte var vad jag förväntat mig. Men berättelsen om Jigsaws mordiska framfart börjar i ett övergivet duschrum där två stackare är fängslade med ett lik. Mycket mystisk, obehag och överraskningar bjuder denna film på. Jag kan faktiskt rekommendera del två och tre också, men efter den tredje klarar man sig bra utan att se resten.


The Texas Chainsaw Massacre (2003):
Inköpt på rea med låga, på gränsen till inga förväntningar. Originalet från 1974 är en av mina favoritskräckfilmer så givetvis var jag extra kritisk. Såg så nyinspelningen sent en kväll i min första lägenhet på en gammal vind. Och satt med hjärtat i halsgropen genom nästan hela. Minns den som riktigt spännande med ett medryckande och otäckt foto. Jag gillar att man gjort något helt nytt och inte försökt efterlikna originalet till större del. Denna nyinspelning fick en meningslös prequel som verkligen inte rekommenderas. 


Paranormal Activity (2009):
Är lite kluven till denna, men med tanke på dess underhållningsvärde och enstaka obehagliga ögonblick (som visserligen är riktigt otäcka) får den vara med. Dessutom behövs denna typ av lågbudgetfilm som konkurrens och alternativ till alla remakes. Ett par upplever märkliga händelser i sitt hus om natten och bestämmer sig för att dokumentera detta.


Och sämst då? 2000-talets första årtionde har bjudit på mycket skit. Här är dom värsta filmerna:

Rob Zombie's Halloween (2007):
Ingen av dom andra sämsta-filmerna kommer ens i närheten av 2007 års slakt av John Carpenters klassiska film "Halloween" (1978). Den är inte bara usel som skräckfilm utan rent filmiskt är den dessutom katastrofal. Fruktansvärt manus, usla skådespelare och så vidare och så vidare. Eventuellt finns det en film som skulle kunna peta ner Rob Zombies "Halloween" och det är hans egen uppföljare "Halloween II" (2009). Men det får jag återkomma till den dan då jag anser mig ha så mycket överflödig tid och sinnesförvirring att jag ser den. Pinsamt dåligt och Zombie borde för alltid bli portad från filmindustrin och Hollywood.

Freddy vs Jason (2003):
Sättet man för ihop dom båda filmserierna om mördarna Freddy Kruger (från "A Nightmare on Elm Street"-filmerna) och Jason Voorhees (från "Friday the 13th"-filmerna) är helt okej. Men det är också det enda som är okej. Filmen bjuder på rysningar av skräck och obehag, främst på grund av "regin", "skådespelarna" och "manuset". Skräckinjagande dåligt helt enkelt...
 
Friday the 13th (2009):
Man brukar ju säga om dåliga filmmanus att det innehåller rena porrfilmsdialogen. Men nyinspelningen av klassikern "Friday the 13th" (1980) vänder upp och ner på begreppen. För här är inte porrfilmsdialog någon metafor, utan det är faktiskt porrfilmsdialog. Manusförfattarna till "Freddy vs Jason" har lyckats ta många kliv tillbaka sedan nämnda film. Dramaturgi? Nej. Inte ens Marcus Nispel (som regisserade TTCM 2003) kan rädda denna meningslösa soppa. Ska vi verkligen svälja uppföljaren också?

Det Okända (2000):
En svensk, bortglömd (tack och lov) film som anklagades för att plagiatera "The Blair Witch Project" (1999). Då den sistnämnda är en härligt obehaglig film är "Det Okända" synonymt med svensk film när den är som sämst.

Fick hela Blackadder-boxen av min syster i julklapp. Den räcker länge, tänkte jag. Jo, tjena. Såg första avsnittet när jag var i Kiruna, därefter hade jag inte tillfälle att se mer förrän förr-förra helgen. Igår såg jag färdigt det sista avsnittet... det gick bara inte att sluta när jag hade kommit igång. Första säsongen, som utspelar sig i slutet av 1400-talet, är ett trevande efter en form. I andra säsongen som förlagts till 1500-talet är formen så gott som hittad redan från första avsnittet. 1700-talet är århundradet för den tredje och kanske bästa säsongen medan den sista utspelar sig mitt under första världskriget. Egentligen hade jag tänkt bjuda på ett collage av fantastiska scener och repliker. Men slutet på sista avsnittet förtjänar att lyftas fram enskilt och det förstnämnda kan jag dela med mig av framöver istället. Det är väl ingen större spoiler att nämna att Edmund Blackadder, Baldrick och dom andra bara överlever slutet på tredje säsongen (ja, Baldrick överlever förresten första också). Det får väl antas vara lite av seriens trademark, att följa karaktärer som det hela tiden går åt helvete för tills slutet kommer. 

Jag har sett sista avsnittet i fjärde säsongen förut. Men jag hade glömt den vemodiga undergångsstämning som präglar hela avsnittet. Och även om jag mindes slutscenen hade jag glömt hur jävla stark den är och dödsångesten som präglar dom sista minutrarna innan det är dags att kasta sig upp ur skyttegraven. Och så Blackadder-temat i pianoversion, övergången till nutid och bristen på eftertexter. Jag kan avslöja att mina ögonvrår var rätt så fuktiga. Det helt genialt att kunna vända komiken till något allvarligt, precis som fjärde säsongen vänder allvaret till komedi. Och plötsligt blir det något annat, något med mer mening. Se scenen ovan!

Något annat som denna serie väckt hos mig är att se filmer som utspelar sig i Europa under föregående århundranden. Först ut blir "Elizabeth" med Cate Blanchett! 

"Apocalypse Now Redux", den förlängda versionen av Francis Ford Coppolas originalfilm från 1979 (filmad 1976 men efterbearbetningen tog tre år) såg jag igår. En smått psykiskt instabil kapten skickas på ett uppdrag genom krigets Vietnam för att oskadliggöra en amerikansk överste som enligt de överordnade börjat löpa amok ute i djungeln. Olika historier och karaktärer med olika syn på krig och rätt och fel presenteras genom denna resa.

Ett mästerverk? Ja, på en del sätt. Inte minst för brutaliteten och den konstanta ångest och mardrömsliknande stämning som präglar filmen. Skådespeleriet är fantastiskt bra. Krigs- och stridsscenerna är så avancerade och genomarbetade att det nästan blir för mycket. Redux-versionen är 3 timmar och 14 minuter, nästan en timme längre än originalet och även om längden på många sätt förstärkte nämnda känslor och stämning var den ändå för lång i det avseendet att den blev seg på sina ställen. "Apocalypse Now Redux" känns såklart otäckt aktuell (antagligen för att krig alltid är aktuellt). Och jag rekommenderar den. Men i vilken version? Jag har inte sett originalet men jag tänker mig ändå att den kanske är mer lättsmält än den förlängda versionen.  

Igår såg jag så äntligen "The Descent" (2005) eller "Instängd" som den heter på svenska. Det började riktigt bra. Jag hoppade till redan av dvd-menyn fast jag bara såg den i ögonvrån och inte hunnit sätta mig ännu. Filmen handlar om ett kompisgäng som ska ut på nya äventyr efter att en av kvinnornas familj utplånats i en olycka ett år tidigare. Denna gång står utforskning av ett underjordisk grottsystem på schemat. Men snart visar det sig att gänget står inför ett mer spännande äventyr än dom tänkt när ett ras spärrar den kända ingången och ledaren avslöjar att dom inte är i rätt grotta. Dessutom verkar dom inte vara ensamma där nere.

Tyvärr var det menyn och inte filmen som bjöd på obehaget även om den sistnämnda var fylld av traditionella skrämseleffekter. Och det är just det där med tradition som är problemet. Filmen var så vansinnigt förutsägbar att jag inte drogs in i den alls. Att den var förutsägbar låg inte nödvändigtvis i själva historien, utan i det faktum att regin och skådespeleriet var så övertydligt. Den tragiska inledningen får inte den laddade innebörd som jag tror att regissören/manusförfattaren avser. Överlag är vändpunkterna som är tänkta att överraska oss tittare svaga och känns som effektsökeri. Som grädde på moset hade jag väldigt svårt att hålla isär karaktärerna, speciellt när dom klättrar omkring i mörkret. Efter dom första striderna i underjorden med alla onödigt snabba klipp (som användes på precis samma dåliga sätt i "28 weeks later") har jag tappat kollen på vem som är vem. Alla ser ut som klädmodeller ur Ellos-katalogen och trots att extramaterialet på dvdn vill annat så är karaktärerna inte speciellt utmejslade. Skådespeleriet svajar dessutom rätt rejält på sina ställen.

Det här låter ju som en rejäl sågning. Men filmen var godkänd och ja, om man gillar skräckfilmer som åtminstone försöker göra något nytt så tycker jag den här är sevärd. Även om logiken också i filmberättelsen brister finns det några intressanta inslag, som exempelvis spekulationerna kring grottsystemets historia.    

Avnjuter för tillfället den härligt underhållande Blackadder-boxen som jag fick av min syster i julas och är inne på den tredje omgången som utspelar sig på 1700-talet. Ett klipp i första avsnittet definierar verkligen hela serien och du kan se det ovan. I klippet intervjuas Hugh Laurie, antagligen för sin roll som dr House, och då visas nämnda scen. Jag kommer nog aldrig tröttna på Blackadders blick efter prinsens höns-imitation...
Ikväll ska jag efter många rekommendationer se "Instängd". Ska bli spännande. Återkommer om den.

Annars missbrukar jag sedan igår Carolina Wallin Pérez cover av Kents "Utan dina andetag", en underbar tolkning av ett fantastiskt original.

Matilda, 6 månader gammal, vid Silverfallets strand i Björkliden, juni 2005.
Klicka på bilden för en större version i ett eget fönster.

Jag är så trött så det finns ingen ände på eländet. Men presentera scenen, eller snarare scenerna, ovan orkar jag nog med, de kommer från fjärde säsongen av Seinfeld och avsnittet "The Visa". George har träffat en kvinna som tycker att han är rolig så därför tvingas Jerry framställa sig som deprimerad och dyster för att inte överglänsa Georges roligheter. Vilket såklart slår tillbaka på den sistnämnde i en scen där Jason Alexander är i högform. Jag tog dessutom med en kort scen från slutet av avsnittet där kvinnans kusin Ping håller en oförglömlig monolog. I ett tidigare avsnitt orsakade Elaine en olycka när hon förföljde oskulden Marla för att be om ursäkt. I "The Visa" ser det ut som om hon ska slippa bli stämd, men... "Hasta la vista, baby"...

"Som en ö mitt ute i vildmarken", vy mot Kiruna från gruvområdet.

Det blev ju inga fototurer överhuvudtaget i Kiruna. Tiden och energin räckte inte riktigt till. Och dom dagar jag var på g var vädret inte det mest inspirerande. Men några bilder blev det när andan föll på i mitt flängande. Och alla dessa tagna i mörker eller dåligt ljus inomhus (förlåt rimmet). Här kommer dom.


En liten gullig varelse som dök upp vid köksbordet en eftermiddag.


Vy mot gamla byggnader längs med Adolf Hedinsvägen.


Närbild av en mycket gammal skylt tillhörande en mycket gammal butik i ett mycket gammalt hus.


Hörnet av nämnda butik i nämnda hus...


En del av Föreningsgatan med ännu ett mycket gammalt hus...


Klockstapeln vid Kiruna kyrka i dunkel solnedgång.


Matilda och Flisan myser.

Någonstans i Norrbotten, på väg hem till Umeå fredagen den 8/1 2010.

Jag är ju lite svag för korta gör-det-själv-intervjuer på bloggen så självklart antar jag utmaningen som kommer från Johanna.

VAD GJORDE DU FÖR 10ÅR SEDAN?
För tio år sedan härjade jag för fullt på amatörteatern i Kiruna med en massa ungdomsgrupper.

VAD GJORDE DU FÖR 1ÅR SEDAN?
Då satt jag febrig och sjuk i mina föräldrars soffa och undrade hur jag skulle orka vara i Kiruna till mitten av februari (jag blev nämligen utlokaliserad på praktik i min gamla hemstad). 

FEM SNACKS DU GILLAR
Chips. Salt & Blandat. Turisk peppar firewood. Popcorn. Pepparkakor...

FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN PÅ UTANTILL
Falling - Julee Cruise, My Way - Frank Sinatra, The Final Countdown - Europe, Kräm - Kent, Calleth You Cometh I - The Ark.

FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MILJONÄR
Se till att trygga mina familjemedlemmars ekonomier, skänka pengar till sådana som behöver det bättre, betala lån, köpa jävligt mycket kläder, skaffa en ny byrå...

FEM DÅLIGA VANOR
Kan fastna för mycket i rutiner, tappar tålamodet för lätt med krånglande datorer, ser efter hundra gånger om jag stängt av plattorna när jag ska iväg, är ute i alldeles för god tid när jag ska någonstans, kör alltid på stenhårt trots att kroppen och hjärnan ibland protesterar. 

FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
Vara aktiv med Matilda, umgås med vänner, dricka kaffe, ensam filmkväll med snask och billigt vin, orka vara kreativ!

FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I ELLER KÖPA
Mössa med öronlappar, tröjor med kragar, kläder med fickor på malplacerade ställen, röda byxor, överrock.

FAVORITLEKSAKER
Leksaker, hmm... tja; kameran, bildbehandlingsprogram på datorn, dvd-spelaren, CD-spelaren (ja, så gammalmodig är jag), DVD-samlingen.

FEM JAG VILL SE GÖRA DENNA UNDERSÖKNINGEN
Daniel, Simone, Louise, Tobias och Anna.

Det hysteriska gänget från sketchen "Massa Massa". Från vänster: Håkan J Mukka, Jenny Mäki, Rikard Öhlund, undertecknad och Minna Törmä. Foto: Johan Palomäki.

Ja, efterfeststämning, sådan känner jag verkligen nu. Imorgon åker vi hem till Umeå. Ska bli skönt att komma hem till sin egen lilla lägenhet och den egna vardagen. Men det känns jobbigt att åka från alla fina människor. Kiruna känns dock inte jobbigt att lämna. Det är inte min stad längre och har inte varit det på flera år. Idag ska lite datorrelaterat småpyssel fixas och så ska det såklart hej då-fikas. Jag bjuder på några fler revybilder nedan, samtliga med mig bakom kameran.

Tvättsåpeposering. Från vänster: Barnbarnet (Mattias Timander), kommunalråd Lars Störman (Sebastian Iversen), Dansare (Sofie Henriksson), fackordförande Harry Rantaruntiringen (Rainer Timander), Dansare (Johanna Lindgren), Niklas Alarm (Niklas Löfström), Dansare (Sofia Rotmalm), Anna-Karin Hörmäj (Annica Henelund), Hans Swedelvis (Håkan J Mukka), Dansare (Ida Enback), kommunalråd Kenneth Skrålnacke (jag) och Dansare (Veronica Wollmén). Foto: Sarah Fors.

Det var det!
Revyn avslutades med en föreställning som satt som en smäck! Lingonpajens traditionella specialsketch gick som vanligt hem och festen efter rivningen var trevlig men återigen kort för min del eftersom jag var trött som ett svin. Nu börjar nedräkningen för hemresan på fredag. Jag längtar till min lilla lägenhet. Men innan dess ska det hinnas både fika och sällskapsspela.

Oro i vaccinationskön: Robin Sturk, Christian Andersson och Rikard Öhlund.

En oförglömlig föreställning gav vi igår. Speciellt epilogen i första akten innan pausen kommer jag nog aldrig glömma. Karaktären Harry står vanligtvis för de första replikerna i nämnda scen. Problemet var bara att Harrys alterego, skådespelaren Rainer, redan lämnat scenen efter Medel-dansen. Efter en hundradelssekunds genomgång av texten i huvudet tog jag kommandot för att rädda situationen. I samma stund ser jag i ögonvrån hur Harry/Rainer kommer ångandes ur kulissen, stannar upp, backar tillbaka och ångrar sig igen och kommer stormandes, levererar sin replik om att han inte tänker stanna och stormar ut igen. Då brast det, kan jag tala om. Jag lyckades få ur mig mina återstående repliker men i samma stund som jag lämnade scenen bröt jag och alla andra samman. I teaterns underbara värld vet man aldrig vad som ska hända. En miss från en person kan få både bra och dåliga konsekvenser som påverkar föreställningen. I det här fallet var det precis rätt. Nu längtar jag till kvällens föreställning, den sista!

Nätpiraten (Christian Andersson) genomför ett väldigt noggrant rån av en stackars sopsorterare (Catharina Karlsson) medan vännerna Niklas Löfström och Sarah Fors bara ser på.

Som en smäck! Så satt tredje föreställningen! Vilket tryck, en sån energi och vilken respons från publiken! Fullständigt underbart och ikväll ökar vi ett snäpp till. Lingonpajens specialsketch för sista föreställningen är skriven och jag har hunnit träffa en gammal teatervän som det gått alldeles för långa sex år sen sist vi sågs. Nu ska jag njuta av dom sista dagarna med revyn och Kirunavistelsen. På fredag åker vi hem. Men än återstår två fantastiska föreställningar. Här är förresten NK:s recension, om man nu kan kalla det för recension. Liten sammanfattning passar kanske bättre. Men några roliga bilder på undertecknad finns med...   

Rainer Timander dramatiserar för Johan Palomäki och Niklas Löfström i bastun.

Inga direkta överraskningar under andra föreställningen, publiken är av någon anledning alltid lite svårflirtad på den. Vet inte om det är samma människor som går på samma föreställningar varje år eller vad det beror på. Vi slet i alla fall hårt och engagerade verkade de i alla fall vara även om de var lite tystare. Blir spännande att se kvällens reaktioner, men innan dess ska det fikas och planeras specialsketch för sista föreställningen.

Nu börjar jag komma igen! Jävlar, vilken premiär vi gjorde igår! Längtar till kvällens föreställning. Enda recensionen jag hittat på nätet idag var i NSD. Energin går på högvarv. Skulle verkligen vilja ge mig ut och fotografera i det vackra ljuset. Men inte ens jag tänker riskera fingrar och ansikte i -25 grader...

Förresten; god fortsättning!