Nightmare

Såg hela serien "Flickan vid Stenbänken" från 1989 på DVD i helgen. Nio avsnitt är det totalt och när jag kom igång kunde jag inte sluta. Det här var en favorit när jag var liten och visst engagerar den än idag. Scenen ovan har jag aldrig glömt och till och med nu skickade den rysningar längs ryggraden på mig. Berta får höra historien om den hemsökta diligensen; om inte en bibel finns under sätet visar sig spöket. På väg tillbaka till slottet Rosengåva med sin mystik drömmer Berta en mardröm. Det glada spöket är misstänkt likt skådespelerskan Lissie Alandh. Någon credit får inte vålnaden i eftertexterna.

"Flickan vid Stenbänken" i regi av Marianne Ahrne baseras på Maria Gripes böcker. Och det märks att man klämt ihop flera böcker till en enda serie. Den blir inte riktigt intressant förrän i tredje avsnittet då Berta och Carolin/Carl reser till Rosengåva för att fungera som sällskap till tvillingarna Arild och Rosilda. Ändå är dom inledande avsnitten viktiga. Skådespeleriet är överlag riktigt bra. Anita Björk som bräckliga Amalia är lysande och Viveca Lindfors är helt fenomenal i sin lilla roll som Storråda. Tyvärr kan man inte säga detsamma om Anna Edlund i rollen som Carolin/Carl. "Nyutexaminerad scenskole-elev" tänkte jag varje gång hon dök upp i bild. Hon passar inte alls in i registret av udda och härliga karaktärer. Hennes tekniska replikleverering skär i öronen. Jag rekommenderar serien främst för dess stämning och dom många gåtorna. Slutscenerna i sista avsnittet mindes jag nästan otäckt väl.

Obehagstema: Vålnaden...

Temainlägg 3 kommentarer

Nightmare

Såg hela serien "Flickan vid Stenbänken" från 1989 på DVD i helgen. Nio avsnitt är det totalt och när jag kom igång kunde jag inte sluta. Det här var en favorit när jag var liten och visst engagerar den än idag. Scenen ovan har jag aldrig glömt och till och med nu skickade den rysningar längs ryggraden på mig. Berta får höra historien om den hemsökta diligensen; om inte en bibel finns under sätet visar sig spöket. På väg tillbaka till slottet Rosengåva med sin mystik drömmer Berta en mardröm. Det glada spöket är misstänkt likt skådespelerskan Lissie Alandh. Någon credit får inte vålnaden i eftertexterna.

"Flickan vid Stenbänken" i regi av Marianne Ahrne baseras på Maria Gripes böcker. Och det märks att man klämt ihop flera böcker till en enda serie. Den blir inte riktigt intressant förrän i tredje avsnittet då Berta och Carolin/Carl reser till Rosengåva för att fungera som sällskap till tvillingarna Arild och Rosilda. Ändå är dom inledande avsnitten viktiga. Skådespeleriet är överlag riktigt bra. Anita Björk som bräckliga Amalia är lysande och Viveca Lindfors är helt fenomenal i sin lilla roll som Storråda. Tyvärr kan man inte säga detsamma om Anna Edlund i rollen som Carolin/Carl. "Nyutexaminerad scenskole-elev" tänkte jag varje gång hon dök upp i bild. Hon passar inte alls in i registret av udda och härliga karaktärer. Hennes tekniska replikleverering skär i öronen. Jag rekommenderar serien främst för dess stämning och dom många gåtorna. Slutscenerna i sista avsnittet mindes jag nästan otäckt väl.


Tyckte det var hög tid att återvända till Krzysztof Kieslowskis trilogi i trikolorens färger, det vill säga blått, vitt och rött. Därför påbörjade jag detta igår med den första filmen, den blå från 1993. Temat för denna är frihet (färgerna vitt och rött i den franska flaggan sägs symbolisera jämlikhet och broderskap).

Julie förlorar sin man och dotter i en våldsam olycka där bilen kraschar in i det enda närliggande trädet i det annars öppna landskapet. Tragedin får henne att vilja kapa alla band som människor tycks behöva, till andra människor och materiella ting. Men är totalt oberoende verklig frihet och går den överhuvudtaget att uppnå? Julie upptäcker också snart att det finns en del av hennes förflutna som hon aldrig ens anat.

Jag gillar "Bleu". Den är rätt tung men samtidigt fin och hoppfull på något sätt. Det blå genomsyrar hela filmen, dess ton och nyanser (vitt och rött är också med). Det jag tycker är intressant är att filmen ger mig en känsla av att variera mellan budskap man bara kan ana i bilderna och riktigt platt symbolik. En märklig blandning som också distraherar en aning. Och ibland känns både scenerna och skådespeleriet aningen tekniskt. Samtidigt är jag inte säker på att det inte är det Kieslowski velat ha. Men filmen är såklart väldigt sevärd. Fotot är riktigt bra och musiken av Zbigniew Preisner är fantastisk, nästan överjordisk.

Trois Couleurs: Bleu...

Filmserier En kommentar


Tyckte det var hög tid att återvända till Krzysztof Kieslowskis trilogi i trikolorens färger, det vill säga blått, vitt och rött. Därför påbörjade jag detta igår med den första filmen, den blå från 1993. Temat för denna är frihet (färgerna vitt och rött i den franska flaggan sägs symbolisera jämlikhet och broderskap).

Julie förlorar sin man och dotter i en våldsam olycka där bilen kraschar in i det enda närliggande trädet i det annars öppna landskapet. Tragedin får henne att vilja kapa alla band som människor tycks behöva, till andra människor och materiella ting. Men är totalt oberoende verklig frihet och går den överhuvudtaget att uppnå? Julie upptäcker också snart att det finns en del av hennes förflutna som hon aldrig ens anat.

Jag gillar "Bleu". Den är rätt tung men samtidigt fin och hoppfull på något sätt. Det blå genomsyrar hela filmen, dess ton och nyanser (vitt och rött är också med). Det jag tycker är intressant är att filmen ger mig en känsla av att variera mellan budskap man bara kan ana i bilderna och riktigt platt symbolik. En märklig blandning som också distraherar en aning. Och ibland känns både scenerna och skådespeleriet aningen tekniskt. Samtidigt är jag inte säker på att det inte är det Kieslowski velat ha. Men filmen är såklart väldigt sevärd. Fotot är riktigt bra och musiken av Zbigniew Preisner är fantastisk, nästan överjordisk.

Allra första bilden jag tog på Matilda, kvällen den 25/4 2005.

Idag fyller min bästa vän och beskyddare hela fem år! Jag har gjort en djupdykning ner i fotoarkivet och letat fram några sällan sedda bilder samt några favoriter från gummans första fem år. Dom är tagna med mobil, gammal digitalkamera och min nuvarande kamera. Grattis Matto!


Nybadad, våren 2005.


Med Flisan, våren 2005.


Med Tiger, juli 2006.


I Paittasluspa, augusti 2007.


Studiebesök på stallet... sommaren 2008.


Porträtt, hösten 2008.


Med vår vän Sara, januari 2009.


Med Leia, september 2009.


Med sin farfar, trött efter att ha varit vaken 8 timmar i bilen, januari 2010.
 

Matilda Radamsa 5 år...

Personligt 10 kommentarer

Allra första bilden jag tog på Matilda, kvällen den 25/4 2005.

Idag fyller min bästa vän och beskyddare hela fem år! Jag har gjort en djupdykning ner i fotoarkivet och letat fram några sällan sedda bilder samt några favoriter från gummans första fem år. Dom är tagna med mobil, gammal digitalkamera och min nuvarande kamera. Grattis Matto!


Nybadad, våren 2005.


Med Flisan, våren 2005.


Med Tiger, juli 2006.


I Paittasluspa, augusti 2007.


Studiebesök på stallet... sommaren 2008.


Porträtt, hösten 2008.


Med vår vän Sara, januari 2009.


Med Leia, september 2009.


Med sin farfar, trött efter att ha varit vaken 8 timmar i bilen, januari 2010.