Nightmare

Såg hela serien "Flickan vid Stenbänken" från 1989 på DVD i helgen. Nio avsnitt är det totalt och när jag kom igång kunde jag inte sluta. Det här var en favorit när jag var liten och visst engagerar den än idag. Scenen ovan har jag aldrig glömt och till och med nu skickade den rysningar längs ryggraden på mig. Berta får höra historien om den hemsökta diligensen; om inte en bibel finns under sätet visar sig spöket. På väg tillbaka till slottet Rosengåva med sin mystik drömmer Berta en mardröm. Det glada spöket är misstänkt likt skådespelerskan Lissie Alandh. Någon credit får inte vålnaden i eftertexterna.

"Flickan vid Stenbänken" i regi av Marianne Ahrne baseras på Maria Gripes böcker. Och det märks att man klämt ihop flera böcker till en enda serie. Den blir inte riktigt intressant förrän i tredje avsnittet då Berta och Carolin/Carl reser till Rosengåva för att fungera som sällskap till tvillingarna Arild och Rosilda. Ändå är dom inledande avsnitten viktiga. Skådespeleriet är överlag riktigt bra. Anita Björk som bräckliga Amalia är lysande och Viveca Lindfors är helt fenomenal i sin lilla roll som Storråda. Tyvärr kan man inte säga detsamma om Anna Edlund i rollen som Carolin/Carl. "Nyutexaminerad scenskole-elev" tänkte jag varje gång hon dök upp i bild. Hon passar inte alls in i registret av udda och härliga karaktärer. Hennes tekniska replikleverering skär i öronen. Jag rekommenderar serien främst för dess stämning och dom många gåtorna. Slutscenerna i sista avsnittet mindes jag nästan otäckt väl.

Tyckte det var hög tid att återvända till Krzysztof Kieslowskis trilogi i trikolorens färger, det vill säga blått, vitt och rött. Därför påbörjade jag detta igår med den första filmen, den blå från 1993. Temat för denna är frihet (färgerna vitt och rött i den franska flaggan sägs symbolisera jämlikhet och broderskap).

Julie förlorar sin man och dotter i en våldsam olycka där bilen kraschar in i det enda närliggande trädet i det annars öppna landskapet. Tragedin får henne att vilja kapa alla band som människor tycks behöva, till andra människor och materiella ting. Men är totalt oberoende verklig frihet och går den överhuvudtaget att uppnå? Julie upptäcker också snart att det finns en del av hennes förflutna som hon aldrig ens anat.

Jag gillar "Bleu". Den är rätt tung men samtidigt fin och hoppfull på något sätt. Det blå genomsyrar hela filmen, dess ton och nyanser (vitt och rött är också med). Det jag tycker är intressant är att filmen ger mig en känsla av att variera mellan budskap man bara kan ana i bilderna och riktigt platt symbolik. En märklig blandning som också distraherar en aning. Och ibland känns både scenerna och skådespeleriet aningen tekniskt. Samtidigt är jag inte säker på att det inte är det Kieslowski velat ha. Men filmen är såklart väldigt sevärd. Fotot är riktigt bra och musiken av Zbigniew Preisner är fantastisk, nästan överjordisk.

Allra första bilden jag tog på Matilda, kvällen den 25/4 2005.

Idag fyller min bästa vän och beskyddare hela fem år! Jag har gjort en djupdykning ner i fotoarkivet och letat fram några sällan sedda bilder samt några favoriter från gummans första fem år. Dom är tagna med mobil, gammal digitalkamera och min nuvarande kamera. Grattis Matto!


Nybadad, våren 2005.


Med Flisan, våren 2005.


Med Tiger, juli 2006.


I Paittasluspa, augusti 2007.


Studiebesök på stallet... sommaren 2008.


Porträtt, hösten 2008.


Med vår vän Sara, januari 2009.


Med Leia, september 2009.


Med sin farfar, trött efter att ha varit vaken 8 timmar i bilen, januari 2010.
 

Jag avskyr verkligen när folk säger att dom inte gillade en film för att dom inte förstod den. Vad ska det egentligen betyda? Vad var det man inte förstod? Eller menas att den var så oengagerande att man inte orkade bry sig eller försöka hänga med? Nu vet jag precis vad som menas. Igår såg jag nämligen "Vanity Fair" i regi av Mira Nair från 2004.

Mina egna ord till tystnaden som lägrade sig över rummet när filmen slutade ekar fortfarande kvar; "Ett sånt dravel". Eftersom jag för en gång skull inte är bekant med förlagan till filmen, i detta fall en bok, kan jag inte luta mig mot den heller. "Vanity Fair" handlar om, tror jag, människor som gör vad som helst för makt eller beundran, i detta fall handlar det om att nå 1800-talets engelska societet. Reese Witherspoon plutar/ler exakt likadant i miljarder närbilder på det sätt som blivit så populärt i bloggar och på Facebook. Denna konstanta min ska få oss att förstå hur tilldragande och spännande hon är (när hon i slutet plötsligt ingår i ett försök till erotisk och exotisk dans höll jag på att gå i taket av irritation). Visst är hon söt som socker i denna film, men även av det sistnämnda kan man få för mycket. Dessutom svajar hennes engelska accent till och från, speciellt i upprörda scener. Det förminskar ju heller inte känslan av att Witherspoon inte riktigt passar in i den övriga ensemblen bestående av riktigt bra engelska skådespelare som Eileen Atkins och Jim Broadbent. Missförstå mig rätt, i vanliga fall gillar jag Reese Witherspoon men här känns hon malplacerad. 

Största problemet är nog att jag får intryck av att regissören inte bestämt sig för vilken historia man vill berätta eller ur vems perspektiv. Jag tror att man vill berätta en historia om att ytan inte är allt men samtidigt är det så mycket som är ytligt och klyschigt i utförandet. Vad har Jonathan Rhys-Meyers för frisyr egentligen? Och varför låter så många repliker som om man försökt skriva tidlösa filmcitat? Vem förväntas man ha sympati för i historien? Vems historia av alla miljarder karaktärers förväntas man engagera sig i? Och innehöll filmen tidshopp eller var det logiska luckor?
Ett sånt dravel. 

Det tog fem och ett halvt år men nu har jag så sett om svenska kultklassikern "Thriller - en grym film" från 1974. Jag införskaffade den när den äntligen släpptes på DVD hösten 2004 men tyckte då att den var så vidrig och psykiskt påfrestande att det dröjde så här länge tills jag ansåg mig ha samlat mig tillräckligt för att återigen låta mig fascineras av den. Men så farlig var den inte. Eller så var jag verkligen bedövad av vinet som jag för säkerhets skull laddat upp med. "Thriller" handlar om den unga kvinnan Madeleine som missar bussen och istället följer med skumme Tony (Heinz Hopf i sitt esse) vilket för alltid ändrar hennes liv då han gör henne beroende av heroin och tvingar henne till prostitution. Men Madeleine planerar i hemlighet sin hämnd...

Första gången jag såg denna film var på midnattsvisning under Kirunas filmfestival hösten 1997, då i en något nerklippt version, dvs dom rena porrsekvenserna var borta, inte på grund av censur men för att dom helt enkelt stulits ur filmen. Timmarna innan visningen hade min vän Sandra och jag nöjet att intervjua regissören Bo Arne Vibenius för Kiruna Tidningens festivalspecial. Det jag minns mest är att jag hade svårt att föreställa mig att den vänliga, pratglada farbrorn vi tillbringade en lång stund med faktiskt låg bakom det våldsamma stycket som visades på filmduken. Pratglad, ja. Jag vill minnas att vi förberett en intervjuguide som det inte blev så mycket av, istället utvecklades det hela till ett samtal om Vibenius' arbete inom och syn på svensk film med diverse utsvävningar om bland annat Ingmar Bergmans dust med Skatteverket. Vi fick försöka inflika frågor dom få gånger som Vibenius drog efter andan. Nånstans i mina gömmor finns kassettbandet med det långa samtalet, antagligen ligger det gömt i mina föräldrars källare. Jag får helt enkelt leta fram den nästa gång jag är i Kiruna så kanske materialet kan komma till användning även i denna blogg. 

"Thriller" är en av förlagorna till Quentin Tarantinos "Kill Bill" och Daryl Hannahs karaktär i nämnda filmer är en direkt homage till Christina Lindbergs Madeleine komplett med lapp för ena ögat. Synapse Films har verkligen ansträngt sig för DVD-utgåvan av "Thriller" (självklart är bolaget amerikanskt, Sverige är väl inte direkt känt för att ge ut sina klassiker i påkostade utgåvor). Dom har lyckats få fram den absoluta originalversionen av filmen (vilket inkluderar porrsekvenserna, som gjordes med stand-ins, på gott och ont men mest det sistnämnda) och dessutom en massa extramaterial. Filmen finns både med det svenska originalljudet och dubbad till engelska. 

Rekommenderar jag då "Thriller - en grym film"? 
Ja och nej. Om du är intresserad av filmhistoria, B- och kultfilmer eller svenska filmer du inte visste fanns så är nämnda film ett måste. Den fungerar faktiskt helt okej som underhållning. Bo Arne Vibenius gjorde nog medvetet Madeleine stum för att kunna sätta dåtidens främsta utvikningsflicka i huvudrollen. Men visst kan man konstatera att Christina Lindberg mer bara gör än spelar Madeleine utan några större variationer. Heinz Hopf är som sagt i sitt esse, som alltid i denna typ av skurkroll. Bo Arne Vibenius egna ord om filmen minns jag tydligt: "Visst är det en skitfilm". Han hade försökt sig på en barnfilm som floppade rejält och för att kunna betala sina skulder tillbringade han tre dagar (tror jag det var) i sin trädgård med att skriva den mest våldsamma och provocerande smörja han kunde tänka sig som han gissade skulle vara kommersiellt framgångsrik. Och visst fick han rätt. "Thriller" totalförbjöds i Sverige och lanserades utomlands som "They Call Her One-Eye", "Hooker's Revenge" och så vidare. Problemet med filmens förtjänster är att avgöra om dom är medvetna eller inte. Våldsscenerna i mjuk slowmotion är oerhört vackra. Ralph Lundstens sparsamma musik som ackompanjerar dom är väldigt speciell och stämningsfull. Som sagt, se den (om du får tag i den vill säga) av intresse eller nyfikenhet eller som kuriosa. Men inte i förhoppning om en bra film.     

Ikväll återvände jag till kultklassikern "The Wicker Man". Då talar jag självklart om originalet från 1973 med Christopher Lee och inte nyinspelningen med Nicolas Cage från 2006. Den sistnämnda kommer aldrig ses av mig och jag får helt enkelt leva i tron att den är lika usel som sitt rykte. Annat är det med originalfilmen.

En polisinspektör anländer till den avlägsna ön Summerisle för att undersöka en ung flickas försvinnande. Öborna är hjälpsamma men motsägelsefulla och snart står det klart för den djupt kristna inspektören att folket på ön representerar allt som går emot hans egen tro, men också allt det som inte sägs höra hemma i ett civiliserat samhälle (men som kanske finns där ändå...).

"The Wicker Man" är något av en skräckfilm med djup. Den är både rolig och obehaglig (med smått sadistiska barn som plågar insekter och spelar döda för att lura inspektören). Framförallt är den riktigt tankeväckande och det går att tolka in mycket i berättelsen. För mig som icke-förespråkare av religioner skulle filmen kunna ses som en varning om vad organiserad tro kan leda till och då talar jag självfallet inte enbart om "hedningarna" på Summerilse. Men den kan lika gärna säga mycket om samhället i stort. Som ni märker är den svår att beskriva av en mycket enkel anledning: den ger mest om man inte vet mycket om den. Samtidigt gav den lika mycket nu en andra gång, men det beror antagligen på mitt korta minne. Slutscenen är dock oförglömlig och jag rös nu lika mycket som första gången. Se filmen. Om inte annat för Edward Woodwards tolkning av den moralpredikande inspektören, en härligt överlägsen Christopher Lee som Lord Summerilse och en dubbad Britt Ekland som värdshusvärdens dotter. Och musiken. Musiken! Och fotot! Och manuset! Äsch, se den bara! 

I min till synes oändliga serie med minnesvärda filmscener har jag ju redan i höstas presenterat en scen ur "Wild at Heart" (1990) i regi av David Lynch. Nu är det hög tid för ännu en Lynch-scen, denna gång från eminenta och märkliga "Mulholland Drive" (2001). Jag har sett filmen två gånger och nu är det alldeles för många år sen sist. Ni som sett den vet att handlingen är i princip omöjlig att beskriva och jag är alldeles för trött för att ens försöka. Men "Mulholland Drive" har en konstant hotfull och obehaglig stämning kring en engagerande gåta. Den är med andra ord i mitt tycke fantastiskt bra.

Scenen ovan utspelar sig på den märkliga Club Silencio dit våra huvudpersoner tagit sig mitt i natten utan att veta riktigt varför. Där får dom bevittna en väldigt speciell föreställning och en fantastisk spansk cover på Roy Orbisons "Crying" framförd av Rebeckah del Rio. Se scenen ovan. Och se hela filmen. Värt att nämna är att den ackompanjeras av Angelo Badalamentis bästa soundtrack sedan "Twin Peaks".  

Är verkligen våren redan i antågan? Eller blir jag bara glad i onödan?
Solen både strålar och värmer. Detta inlägg tillägnas Matilda. Man blir uppenbarligen alldeles vild av att få följa med husse på en flera timmars fototur, speciellt på isen...

1982-1983 v 1

80-talet fortsätter snurra i min DVD-spelare i och med den något försenade releasen av andra säsongen av "Falcon Crest". Eller försenad och försenad, det tycks bero på vart man köper den. Ginza och CDON verkar sälja den svenska utgåvan som officiellt är fördröjd till april (den skulle först ha släppts i september förra året och sedan nu i januari) medan Discshop i veckan levererade den danska utgåvan (som egentligen släpptes i Danmark som planerat i januari...). Men med tanke på att det är Warner som ligger bakom releaserna får man glädjas åt att den kommer överhuvudtaget. Nu har jag visserligen bara sett dom två första avsnitten i denna box men jag undrar om inte avsnitten är lite halvt remastrade. Det mesta ser riktigt skarpt och klart ut och ljudet är riktigt bra. Åtminstone om man jämför med Warners utgåvor av "Dallas".

Trots att första säsongen slutade med ett triumferande leende från vindrottningen Angela Channing har hon inte mycket att le åt när andra omgången börjar. Trots att hon gör allt i sin makt för att hålla Chase borta från sina femtio procent av Falcon Crest lyckas han i första avsnittets slutscen (se nedan) tvinga Angela att hålla sin del av avtalet. Saken blir inte bättre av att den mystiske Richard Channing, okänd son till Angelas tidigare make (och egentligen son till Angela också vilket visar sig i slutet av säsong 6), tar över tidningen The Globe och snuvar Angela på än mer makt hon suktar efter. Dessutom vägrar båda döttrarna Julia och Emma (den sistnämnda lika fenomenalt spelad av Margaret Ladd som i första säsongen) tillåta att Angela får kontrollera deras aktier i tidningen. Emma blir till Angelas förtret mer och mer självständig efter att hon återhämtat sig från första säsongens trauma. Jane Wyman och Margaret Ladd har verkligen ett fantastiskt samspel i sina scener. En mer utförlig recension återkommer jag till den dag jag kommit igenom de återstående tjugo avsnitten i andra säsongen.


I haven't even begun to fight!

Sheryl Lee som Laura Palmer i "Twin Peaks - Fire Walk With Me" (1992).

Ett litet avbrott i skoldagen för att tipsa om en mycket läsvärd krönika angående fenomenet prequels i Hollywood. Jag håller med om det mesta som sägs. Är riktigt glad över att David Lynchs "Twin Peaks - Fire Walk With Me" nämns. Men hur mycket jag än gillar filmen håller jag inte riktigt med om att den håller som prequel till TV-serien. Den innehåller helt enkelt för många saker som inte stämmer med serien. "The Godfather Part II" är dock ett lysande exempel på en riktigt bra prequel. Och jag delar verkligen krönikörens undran kring om den nya "Star Wars"-trilogin verkligen var en historia som behövde berättas. Å andra sidan fick vi en massa ny musik av John Williams...

Har du några filmprequels som du antingen gillar eller ogillar?

Peace by avoiding life

Rensningen av min DVD-samling är igång och min fortsatta genomgång av filmer som jag är osäker på fortsatte igår kväll med "The Hours" från 2002. Tre kvinnors liv i tre olika tidsperioder vävs samman genom Virgina Woolfs berättelse om Mrs Dalloway. Precis som när jag såg filmen första gången för flera år sen är jag kluven till den. Den är för mörk. Jag har inget emot mörka filmer, men problemet är att med Meryl Streeps och Julianne Moores berättelser blir det för mycket. Jag kan inte känna sympati, utan bara att dom borde ta sig i kragen. Annat är det med Nicole Kidmans gestaltning av författaren Virginia Woolf. Hon spelar rollen med både smärta och humor. Antagligen är det hennes bästa prestation hittills. Och skådespeleriet ligger inte i den fenomenala sminkningen, men visst bidrar de förändrade karaktärsdragen till viss del. Jag var bara tvungen att dela med mig av scenen ovan, helt fenomenal. Meryl Streep, Julianne Moore och inte minst Miranda Richardson i en liten roll är också mycket bra även om jag tycker att de två förstnämnda spelar för onyanserat. "The Hours" får i vilket fall stanna i min samling. Jag kommer återvända till den för att se skådespeleriet och framförallt berättelsen om Virginia Woolf.  

I avsnittet "The Bookstore" i säsong 9 av "Seinfeld" anger Jerry sin morbror Leo som snattare men får senare veta att Leo faktiskt är straffad på grund av ett tidigare, okänt "crime of passion". I scenen ovan drömmer Jerry en väldigt Cape Fear-inspirerad mardröm som avbryts av ett samtal från Elaine som på grund av sitt vanliga intrigerande tvingas ta hand om en kollega som ska sluta med droger. Men Jerrys avbrutna sömn fortsätter vara avbruten när Kramer och också Newman dyker upp i hans sovrum. Kramers lilla hälsning är obetalbar. 

Bild ur "Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain", 2001.

Vansinnigt trött och samtidigt speedat glad över att jag äntligen ska få uppleva Kent i sommar ska jag nu försöka lista några rekommendationer från det gångna årtiondet oavsett genre. Listan är ordnad efter årtal och inte efter filmernas popularitet hos mig. Vilka är dina favoriter?

Jag har säkert glömt massor (nej, att Sagan om ringen-trilogin saknas är inte på grund av glömska), fick göra lite research för att fräscha upp minnet men det tar ju en evighet så jag fick lita på mitt minne i slutänden. Här kommer några av varierande anledningar sevärda filmer från åren 2000-2010:

*Billy Elliot (2000), regi: Stephen Daldry.
*Dancer in the Dark (2000), regi: Lars von Trier.
*Den Bästa Sommaren (2000), regi: Ulf Malmros.
*Gladiator (2000), regi: Ridley Scott.
*Sånger från Andra Våningen (2000), regi: Roy Andersson.
*Elling (2001), regi: Petter Naess.
*Ghost World (2001), regi: Terry Zwigoff.
*In Den Tag Hinein (2001), regi: Maria Speth.
*Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain (2001), regi: Jean-Pierre Jeunet.
*Mulholland Drive (2001), regi: David Lynch.
*Shrek (2001), regi: Andrew Adamson, Vicky Jenson
*28 Days Later (2002), regi: Danny Boyle.
*Bend It Like Beckham (2002), regi: Gurinder Chadha.
*Bowling for Columbine (2002), regi: Michael Moore.
*Cidade de Deus (2002), regi: Fernando Meirelles, Kátia Lund.
*Pianist (2002), regi: Roman Polanski.
*Elephant (2003), regi: Gus van Sant.
*Goodbye, Lenin! (2003), regi: Wolfgang Becker.
*Vozvrashchenie (Återkomsten, 2003), regi: Andrei Zvyagintsev.
*Der Untergang (2004), regi: Oliver Hirschbiegel.
*Saw (2004), regi: James Wan.
*Shaun of the Dead (2004), regi: Edgar Wright.
*Shrek 2 (2004), regi: Andrew Adamson, Kelly Asbury, Conrad Vernon.
*Rec (2007), regi: Jaume Balaguero.