Filmfrossandet är inte över, tvärtom. Jag spelar in och spelar in men för tillfället hinner jag inte med så mycket annat än de sista repetitionerna inför nyårsrevyn. När den väl kommit igång blir det intensivuppdateringar igen när jag ska se alla filmer. Och det är många filmer det...

Just som jag trodde att den traditionella, filmrelaterade jul-hjärtinfarkten skulle utebli kommer den. Denna gång tack vare fina filmbloggaren Plox som skickade mig ett hemlighetsfullt paket. Det visade sig innehålla "No Country for Old Men" på BluRay, vars underbara värld jag hoppas kunna inträda under nästa år (och ja, Plox, jag känner stressen!). Dessutom hade han skickat med "The Thing" som jag letat efter med ljus och lykta. Senast igår var jag ute på jakt i förhoppning om att det skulle finnas något kvarglömt exemplar någonstans. Tack, Plox! Jag kan lova att du kommer få igen för detta framöver! ;D
Recensioner av filmerna kommer också!

Jan Troells kontroversiella film "Il Capitano" följer Jari och Minna och deras småbrottsliga liv tillsammans i Finland, Sverige och Danmark. I en liten by i Västerbotten spårar det ur fullständigt och tre oskyldiga människor får sätta livet till. Hur kunde det bli så?

Filmen är såklart baserad på händelserna kring den numera ökända Juha Valjakkala och hans dåvarande flickvän och morden i Åmsele 1988. "Il Capitano" påminner om en skräckfilm i början, inte minst genom musiken. Detta ändrar sig snabbt (även om musiken inte gör det) och blir istället en rätt objektiv och icke-spekulativ berättelse. Morden visas aldrig, endast skottlossningen hörs. Därmed får vi heller aldrig se offren. Men eftersom less is more tycker jag detta faktum gör händelserna än mer obehagliga. Problemet är bara att jag inte riktigt vet vad Troell vill ha sagt med "Il Capitano". Säkert vill han ge någon sorts bakgrund till tragiken men det blir ingenting av med det. Eftersom filmen berättas genom Minnas perspektiv får inte Jari några försonande drag och ingen djupare psykologisk bakgrund. Det blir rätt intetsägande. Fotot och klippningen är riktigt bra, likaså skådespelarna. Maria Heiskanen och Antti Reini är båda strålande i huvudrollerna. Den sistnämnda har jag haft nöjet att jobba med och eftersom jag minns honom som en väldigt sympatisk och trevlig person hade jag i början svårt att se honom som den otäcka Jari. Detta ändrades dock snabbt och jag slutade se honom som en gammal arbetskamrat vilket väl innebär en riktigt bra rollprestation. Sammanfattningsvis tror jag tyvärr att "Il Capitano" har störst behållning idag ur det kontroversiella perspektivet, det vill säga att den är sevärd i ett undersökande syfte. Men det stora problemet är att den varken väcker frågor eller försöker ge några svar. Det påverkade i alla fall mitt engagemang negativt.

Vart i livet befinner sig egentligen det unga paret April och Frank Wheeler? Vad hände med alla drömmar och hade de ens några drömmar till att börja med? När paret försöker bryta sig loss från det slumrande livet i förorten brakar helvetet loss på allvar.

Det märks att Sam Mendes regisserat. "Revolutionary Road" påminner väldigt mycket om "American Beauty". Till och med musiken låter som den i förstnämnda filmen och används på samma sätt. Och dialogen pendlar mellan att vara pretto och att vara riktigt, riktigt bra i båda filmerna. Detta är dock inget negativt enligt mig. Bortsett från ett milt överspel på några ställen är både Kate Winslet och Leonardo Di Caprio riktigt bra i huvudrollerna. Likaså Kathy Bates som grannfrun vars liv tycks gå ut på att upprätthålla fasaden både i kvarteret och sitt eget liv. Att filmen till en början känns som en "Titanic"-reunion går snabbt över. "Revolutionary Road" engagerar men är en riktigt mörk historia med några humoristiska partier. Det passar undertecknad bra eftersom jag gillar det nattsvarta inom film. Utförandet är så pass bra att jag lätt överser med att filmen är ganska så förutsägbar. Ibland känns det som om man ser en teaterföreställning och förvecklingarna och de neurotiska karaktärerna gör den på sina ställen surrealistisk, nästan absurd. Visst är det en rätt platt symbolik i att den sinnessjuke egentligen är den som vettigast av alla men i den värld som Mendes visar upp fungerar det. Jag rekommenderar "Revolutionary Road" om du inte sett den. Bäst av allt är att den, trots det i vissa avseenden liknande "American Beauty"-slutet inte ger några svar på frågorna den ställer. 

Efter att ha sett spritens påverkan på människan och hört predikanten Laestadius predikan i Karesuando bestämmer sig samerna i Kautokeino för att bojkotta spritkulturen i byn. Detta ses inte med blida ögon av handlaren Ruth som med hjälp av kyrkan försöker trycka tillbaka upprorsmakarna.

Nils Gaups "Kautokeino-upproret" börjar trevande men tar sig allt eftersom. Under andra halvan av filmen är jag våldsamt engagerad och upprörd. Berättelsen och berättandet är väldigt avskalat och rätt okomplicerat. Det både stör mig samtidigt som jag tycker det är rätt skönt. Skådespeleriet är överlag riktigt bra. Anni-Kristiina Juuso är riktigt bra som upprorets upphovskvinna Elen. Till och med Mikael Persbrandt överraskar positivt som Ruth. Enda bottennappet är Michael Nyqvist som Laestadius. Han blir inget annat än Michael Nyqvist i fånig peruk. "Kautokeino-upproret" är baserad på verkliga händelser och trots att de utspelar sig för över hundrafemtio år sedan känns de onekligen aktuella än idag. Maktmissbruk och förtryck blir väl å andra sidan aldrig inaktuellt. Jag rekommenderar filmen. Men förvänta dig inget storslaget, utan en enkel men engagerande upplevelse. 

Julen är över oss och vad passar då bättre än att se en film som utspelar sig kring Halloween i USA? Allt annat skulle jag vilja påstå passar bättre. Fiffi skrev om Michael Doughertys "Trick 'r Treat" tidigare och fick mig att förlora det lilla intresse jag hade för filmen. Men när jag som jag skrivit tidigare nu råkar ha tillgång till filmkanaler över julen och nämnda spektakel visas bestämde jag mig för att se den.

Handlingen tänker jag inte beskriva. För jag vet inte vad den handlar om. Flera olika historier låtsas vävas samman på ointressanta sätt. Vi möter små mordiska pumpa-varelser, döda barn, barnamördare, varulvar och så vidare och så vidare. I ännu en ny skräckfilm (eller skräck-komedi) möter vi unga kvinnor, klädda som prostituerade, som vi ska tycka är starka men som fastställer varenda könsroll och stereotyp som finns. Nej, vändpunkten gör det inte fyndigt på något sätt. Anna Paquin ser lika bortkommen ut som i "True Blood" och hur Dylan Baker tackade ja till denna orkar jag inte ens fundera över. Obehagligt? Nej. Roligt? Absolut inte. "Trick 'r Treat" är bara ännu en av film i mängden av filmer med potential men där potentialen inte utnyttjas.

Så står julafton inför dörren igen. Som vanligt går mina tankar till nära, kära och okända runt om i världen med en önskan om att alla ska få uppleva en riktigt fin och lugn jul. Detta år tänker jag särskilt mycket på de alltför många vänner som lämnat oss under året.

Jullovet här i bloggen blir nog kort. Jag är antagligen tillbaka redan på juldagen.
Kära bloggläsare, en riktigt god och fridfull jul önskar jag er alla!  

Michael Manns "Public Enemies" berättar historien om verklighetens gangster John Dillinger och hans gäng av bankrånare. Trots Dillingers äventyrliga livsstil lever han i konstant fara för att åka fast. Inte minst eftersom FBI tar i med hårdhandskarna och sätter agenten Purvis på att stoppa gangstrarna en gång för alla.

Har du sett en gangsterfilm har du antagligen sett "Public Enemies" också. Filmen innehåller absolut ingenting nytt och jag engageras inte för fem öre. Johnny Depp ser ut att vara obekväm i titelrollen. Christian Bale gör en sådan utstuderad skådespelarinsats att den inte känns en gnutta naturlig. Dessutom samspelar han inte med de andra skådespelarna utan kör sitt eget race, en känsla som fotot hjälper till att förstärka. Vi serveras 30-talets klassiska gangsterjargong, ett förföriskt kuttersmycke som ska fungera som Dillingers goda samvete men själv inte för ett ögonblick ifrågasätter om hon bör vara tillsammans med en mördare och rånare. Och givetvis ackompanjeras det hela av fina Billie Holiday för att påminna oss om att det är 30-talet vi befinner oss i. Synd bara att en stor del av filmen, om inte allt, tycks vara filmad med nåt som påminner om en vanlig digital videokamera. Det stör något oerhört och ger inte direkt en känsla av en förgången tidsperiod. Sammanfattningsvis: tack, men nej tack.

Jag måste erkänna att jag inför Lee Daniels "Precious" väntade mig ett indie-pretto-drama. Kanske var det just därför den träffade som ett slag i magen och fick mig att dra upp benen mot överkroppen i nån sorts sittande fosterställning. Sextonåriga Precious har inget lätt liv med psykisk och fysisk misshandel, övergrepp kombinerat med graviditet och en genomgående känsla av att inte vara närvarande eller sedd i verkligheten. När hon blir avstängd från sin ordinarie skola för att skickas till en hjälpklass tycks ett ljus skönjas i slutet av tunneln. Eller?

Jag vet inte vad jag ska skriva om "Precious" egentligen. Ord räcker inte riktigt. Det är en av de mest mörka, tunga och smärtsamma filmer jag sett. Den dokumentärliknande stilen, främst i början, drar direkt in mig i handlingen och karaktärerna. Det finns en underliggande möjlighet till hopp och i mörkret finns det ljus men "Precious" är verkligen ingen feel-good-film man glömmer i första taget. Det finns mycket som är outtalat och förblir osagt genom filmen, inte minst i relationerna mellan karaktärerna, och detta är nästan värst. Ibland blir misären så absurd att det skulle kunna vara komiskt vilket gör det hela än hemskare. Skådespeleriet är fenomenalt. Gabourey Sidibe och Mo'Nique är båda strålande som Precious och hennes mor Mary. Samspelet dem emellan är imponerande. Till och med Mariah Carey är så bra att jag inte ens kände igen henne förrän mot slutet. "Precious" tror jag behöver ses fler gånger. Det finns mycket symbolik och undertext som flimrar förbi men som får stå tillbaka för handlingen. Att se om den ligger dock för mig långt fram i tiden, det kommer ta lång tid att smälta första intrycket. Om du inte har sett "Precious" rekommenderar jag verkligen att du gör det. Det är en tung men oförglömlig filmupplevelse och den förtjänar faktiskt alla lovord den fått.

Ett rymdskepp stannar över Johannesburg. När inga livstecken ges tar sig militären in i skeppet och hittar svårt sjuka utomjordingar. Tjugo år senare bor nästan två miljoner utomjordingar i en kåkstad i Johannesburg. Men kritiken från människorna växer och när man bestämmer sig för att rensa ut platsen spårar allting ur fullständigt.

En bra och intressant premiss. En platt och oengagerande film. Action är inte min genre och jag ser inte många actionfilmer. Ändå är allt bekant och förutsägbart. Man vet vilka man ska heja på respektive bua åt. Man vet att alla som förtjänar det bestraffas och att fjanten har ett hjärta av guld som gör honom till hjälte trots allt. Jag är väl medveten om att regissören Neil Blomkamp inspirerats av apartheid-tiden i Sydafrika men allt detta känns bara pliktskyldigt och meningslöst när effekterna och de häftiga scenerna står i konstant fokus. Att blodet sprättar på kameralinsen är varken häftigt eller roligt första gången och heller inte när det sker för miljonte gången. Dessutom byter filmen berättarsätt och perspektiv om och om igen vilket gör att den känns lång och osammanhängande. Vi lämnas med möjligheter till en eller flera uppföljare samt några förmodade TV-spel också (där man kan använda scener direkt ur filmen). Nej, jag är besviken. "District 9" har alla förutsättningar men gör ingenting av det. 

Foto: Atta Kenare/AFP/Getty Images

IMDB rapporterar idag att iranske regissören Jafar Panahi dömts till sex års fängelse och tjugo års förbud att göra film eller resa utomlands på grund av sin kritik mot regimen i Iran. Vad ska man säga? Föga förvånande men inte desto mindre vidrigt. Läs hela artikeln här. Och här kan du läsa min text om Panahis "Kvinnor Offside".

När paret Kranks dotter åker för att fredsarbeta i Peru bestämmer sig de övergivna föräldrarna för att hoppa över julen och istället bege sig på en lyxkryssning. Något som inte ses med blida ögon av grannarna och samhället.

"Christmas with the Kranks" i regi av Joe Roth är en julfilm som får mig att bokstavligen talat ligga dubbelvikt av skratt. Jamie Lee Curtis är som vanligt strålande men den stora behållningen, förutom det otroligt fyndiga manuset av Chris Columbus, är såklart Tim Allen. Han är sådär tokrolig som bara Tim Allen kan vara. Att sedan filmen har ett hjärtevärmande budskap är pricken över i.

Nej, skämt åsido. Inte ens Jamie Lee Curtis gör denna stinkande julspya sevärd. "Christmas with the Kranks" är utan tvekan en av de sämsta filmer jag slösat tid av mitt liv på. Värst är att den aldrig tar slut. Jag gick ut och skottade snö, pratade i telefon, fixade mat till Matilda och ändå bara fortsatte och fortsatte den. Jag vet inte vad som är värst och jag vill inte gå in på det. Jag vill bara glömma. Men kanske är det Tim Allen. Eller så är det manuset. Eller dottern vars karaktär hämtats direkt från 1940-talet. Totalt jävla urblåst, så urblåst att det blir sexistiskt. Men den kristna högern i USA uppskattar nog denna smörja. Själv ska jag nu klämma fingrarna i en dörr för att minnas att jag aldrig någonsin ska slösa tid på nåt liknande igen. 

Eftersom jag befinner mig i ett hus med många filmkanaler har jag siktat in mig på att frossa i film under min Kiruna-vistelse (vid sidan av revyrepetitioner då). Och frosseriet fick en positiv start då TV 4 Film visade en film jag velat se länge: David Cronenbergs "The Brood" eller "Missfostret" som den heter på svenska. I mitten av det glada nittiotalet visade SVT all möjlig sorts film, inklusive några Cronenberg-verk. Därför vet jag att jag sett en del av hans filmer. Vissa sekvenser av "The Brood" känns också bekanta men det känns som om jag borde minnas åtminstone slutet ifall jag nu sett den i sin helhet tidigare.

Något märkligt händer på dr Raglans psykiatriska klinik. Frank Carveths fru är inlagd på kliniken och efter att parets dotter besökt sin mamma över helgen upptäcker Frank spår av misshandel hos dottern. Övertygad om att något skumt är i görningen, och med en allmänt negativ inställning till all sorts psykologi, försöker Frank få klarhet i vad som hänt. Samtidigt mördas hans svärföräldrar av en minst sagt mystisk varelse.

"The Brood" känns väldigt tidstypisk på något sätt med ondskefulla barn. Förklaringen till denna films små mordiska monster är rätt intressant men det blir ändå lite fjantvarning över det hela. Filmen känns som en lång startsträcka fram till det spännande och obehagliga slutet. Själva slutsekvensen är rätt förutsägbar. Det låter negativt men jag tycker inte att "The Brood" är en oangenäm film. Mest var jag nyfiken på i vilken riktning historien skulle gå och jag gillar verkligen vändpunkterna hos vissa karaktärer som gav det hela en extra dimension. Jag vet inte riktigt vad som är utmärkande för regissören Cronenberg. Varken till exempel skådespeleriet eller fotot är mer än okej. Musiken av Howard Shore hade kunnat lyfta filmen ännu mer men känns lite för oinspirerat och används väldigt traditionellt. Jag vill ändå rekommendera "The Brood". Utan förväntningar är den klart godkänd som underhållning för stunden. Och jag undrar över vad den egentligen vill ha sagt om mammor och barn... 

Det här är nog den märkligaste utmaningen hittills och självklart kommer den från fina Trash is King. Grejen går ut på att ge sex svar på tre frågor och sedan skicka utmaningen vidare. Jag börjar med svaren:

3 TV-program jag kollar på:

- "Ung och bortskämd": Ja, jag vet, men jag skyller på att jag ser den ur ett yrkesmässigt perspektiv. Jag försökte med "Paradise Hotel" först men stod bara inte ut...

- "Halv Åtta Hos Mig": Inte varje dag och definitivt inte varje vecka, men ibland känns det helt rätt. Dessutom beundrar jag Helge Skoogs outsinliga energi.

- Dokumentärer: jag brukar fastna vid alla möjliga dokumentärer på SVT och Kunskapskanalen. Detta har jag haft stor nytta av vid de tillfällen jag vill vinna en diskussion...

3 saker jag gjort idag:

- Duschat.

- Skrivit ut politikersketcher.

- Besvarat mail.

3 saker jag längtar efter:

- Att slutföra min sista termin till våren och sedan söka jobb runt om i Sverige och Danmark.

- Att Sveriges regering ska åka ut med huvudet först.

- Julfrid för alla människor.

3 saker på min önskelista:

- Julfrid för alla som jag redan nämnt ovan.

- Extra gott kaffe i jul.

- Ett fint 2011 (ja, det var tråkiga önskningar men faktum är att hur pretto det än är önskar jag mig allt detta framför materiella ting).

3 saker att hata (även om jag inte hatar något men däremot tycker väldigt illa om):

- Människosynen och individualismen som råder och ökar i samhället och världen för närvarande.

- Militanta cyklister.

- Tågläget i Sverige.

3 måsten för en hårdrockare (och det ska jag uttala mig om?):

- Satsa mer på musik än image...

- Ha långt hår...

- Inspireras av Europes glansdagar...

Ja, det var det. Jag skickar vidare utmaningen till Bloody Distgusting, Plox och Videofest!

Kommissarie Lohmann från "M" får ett tips om ett kriminellt nätverk som härjar i staden. Fräcka och genialiska kupper och rån genomförs. Vad Lohmann inte vet är att brottslingarna får sina order från den mystiske dr Mabuse. Hur detta överhuvudtaget är möjligt då verklighetens Mabuse sitter inspärrad på mentalsjukhus sedan många år är en stor gåta.

Det märks att Fritz Lang själv vurmar för karaktären dr Mabuse i sättet som han framställs på i denna film. Jag vet inte hur sammanhängande trilogin är, där "Dr Mabuses Testamente" är den andra filmen. Samma skådespelare gör titelrollen även i den första som är en stumfilm från tidigt 1920-tal. Inledningssekvensen i denna film är fantastisk i all sin enkelhet och rytmen som ackompanjerar den är både fantasifull och lite obehaglig. Precis som i "M" blandar Lang element ur både stum- och ljudfilmen. Men "Dr Mabuses Testamente" fångar mig inte alls på samma sätt som "M" och känns heller inte lika angelägen. Historien engagerar inte. Istället koncentrerar jag mig på andra höjdpunkter, som dramaturgin, regin och det speciella fotot. Jag gillar alla märkliga panoreringar och åkningar, likaså att karaktärerna ibland talar direkt till publiken. Vissa sekvenser, som under en föreläsning, för tankarna till stillbilder i sättet som åhörarna framställs. Jag rekommenderar filmen främst för dessa inslag.

Foto: AP.

Tidigare var det klart att Jerry Seinfeld skulle besöka Norge under sin turné men idag rapporteras att även Sverige får sitt. Seinfeld ska tydligen framträda i Globen den 5 juni 2011. Jag skulle verkligen vilja finnas på plats men eftersom det dels är examenstider men också årets fattigaste period får jag tills vidare nöja mig med att hoppas. Vore himla kul att få se honom köra sitt material live! 

Sist ut i denna genomgång är kompositören Bruce Broughton. Vid sidan av "Dallas" har han komponerat mängder med musik till olika TV-serier men också långfilmer. För sitt arbete i "Dallas" (från åren 1979-1985) var han nominerad till Emmys ett flertal gånger och vann två, för avsnittet "The Ewing Blues" i säsong 6 och för "The Letter" i säsong 7. Till skillnad från de andra av seriens kompositörer arbetar Broughton enbart med specifika teman för specifika avsnitt. I det avslutande dubbelavsnittet "John Ewing III Part I & II" i säsong 2 till exempel har Broughton komponerat ett väldigt bitterljuvt tema för konflikterna mellan Sue Ellen och JR. Detta anser jag bidrar till att det som varit rätt roligt fram till denna tidpunkt (mycket tack vare John Parkers musik) plötsligt övergår till något väldigt sorgligt och tragiskt. Genialt!

Överlag är det bitterljuva kombinerat med vemod och sorg något som utmärker Bruce Broughtons musik och han tycks ha anlitats för just de avsnitt som hanterar dödsfall eller liknande sorgeteman. Slutet på "The Lost Child" är vemodigt men samtidigt lite hoppfullt medan musiken till "Requiem" är nattsvart rakt igenom. Mina två favoritavsnitt innehållandes Broughtons musik finns också representerade ovan. Det första är "The Search" som behandlar karaktären Jock Ewings tillika skådespelaren Jim Davis död. Broughton presenterar olika variationer av ett tema som på något odefinierbart sätt hyllar både karaktären och skådespelaren. Även för detta avsnitt var han Emmy-nominerad. I slutscenen går JR ut i den tidiga morgontimmen och tycks ägna en tacksamhetens tanke till fadern och musiken blir också lite mer hoppfull när Jim Davis porträtt visas. Det andra avsnitt som är min favorit när det gäller Broughtons "Dallas"-musik är redan nämnda "The Letter". JR och Katherine Wentworth tillsammans och vidriga Mark Graison på egen hand har gjort allt för att dela på Bobby och Pam. När alla försök misslyckas och Katherine inser att slaget är förlorat förfalskar hon ett brev från Pam som hon läser upp för Bobby. Pam kommer till mötet för att berätta att separationen är över och att hon tänker flytta hem. Men Bobby tror att hon inte vill ha honom längre och som den ärans man han är vill han bespara henne smärtan att be om skilsmässa... Bruce Broughtons Emmy-vinnande musik talar, eller spelar, för sig själv. Otroligt vemodigt, dramatiskt, smärtsamt och slutgiltigt. Klippet ovan innehåller även fler exempel ur Broughtons verk ur "Dallas". I nästa inlägg i Soundtracks-temat, antagligen efter jul, blir det något helt annat...

Ni vet redan handlingen. George Bailey har offrat sig för andra hela sitt liv och när han på julaftonskvällen efter diverse dramatik inser att han är mer värd död än levande bestämmer han sig för att kasta sig i forsen. Men då dyker ängeln Clarence upp för att visa honom hur livet skulle sett ut för människorna i Georges närhet om han aldrig funnits...

Faktum är att filmens premiss egentligen bara utgör den sista halvtimmen. Innan dess får vi följa George genom livet ur ängeln Clarences perspektiv. Det är inte så konstigt att Frank Capras "It's a Wonderful Life" blivit en klassiker. Den är otroligt välgjord, engagerande, rörande, upprörande och rolig. Dessutom har den i allt elände ett riktigt fint budskap. Det jag nästan gillar mest med filmen är hur Capra klarar balansgången för att det inte ska bli smörigt sentimentalt. George Bailey är bitter och tar ut sin frustration över att ha fångats i lilla hemstaden Bedford Falls på andra. Den penga- och makthungrige rasistgubben Potter som vill äga allt och alla lär sig ingenting i slutet och ställs aldrig till svars för det han gjort. Skådespeleriet är riktigt bra. James Stewart har alltid varit en av mina favoritskådespelare och hans gestaltning av George Bailey väcker både irritation och sympati. Även Donna Reed som Mary Bailey är riktigt bra och det är fint att se henne i en "riktig" roll. Hennes karriär, och liv, slutade inte speciellt ärofyllt då hon gjorde misstaget att tacka ja till att ta över rollen som Miss Ellie i åttonde säsongen av "Dallas". Serien hade gått i sex år och tittarna accepterade inte att se en ny skådespelare i Barbara Bel Geddes roll, speciellt inte eftersom Reed gjorde en helt ny karaktär av miss Ellie. Men mer om det inom en snar framtid när jag tar upp lite varierande "Dallas"-trivia. För att återgå till "It's a Wonderful Life": Capras film är en sann klassiker och tål att ses många gånger. Se den!

Så gott som varje år vid den här tiden återvänder jag till Roman Polanskis mästerverk "The Fearless Vampire Killers or Pardon Me, But Your Teeth Are In My Neck or Dance of the Vampires" och i år är inget undantag. Den minst sagt fumlige professor Abronsius anländer tillsammans med sin assistent Alfred till ett värdshus i den Transylvaniska ödemarken i jakt på vampyrer. Trots att byborna hävdar en sak skvallrar vidskepligheten och vitlöken som dekoration om en helt annan sanning. Alfred faller genast för värdshusdottern Sarah och när hon förs bort av den mystiske greve von Krolock står plötsligt Abronsius och Alfred inför några helt verkliga vampyrer.

"The Fearless Vampire Killers" är en av mina absoluta favoritfilmer och min favorit av Polanskis filmer (den är dessutom hans personliga favorit). Skådespeleriet är helt fantastiskt fantasirikt. Jack MacGowran är underbar som den Einstein-liknande klanten Abronsius. Att han trots den överhängande livsfaran lyckas njuta av dansen i slutet definierar verkligen hela karaktären. Polanski själv fungerar utmärkt som den tafatte Alfred. Fina Sharon Tate är riktigt rolig som den omedvetet och ofrivilligt förföriska Sarah och Ferdy Mayne är utmärkt som den torra vampyrgreven. Berättartempot är långsamt vilket inte är en nackdel, filmen hade kunnat få vara mycket längre! Manuset är fyndigt, regin otroligt genomarbetad och scenografin är fantastisk. Jag älskar studiomiljöerna som bidrar till en mycket speciell stämning. För att inte nämna alla detaljer i berättelsen genom bland annat ritualer och symboler och Krzysztof Komedas oslagbara musik (som nu finns på Spotify!). Ja, som ni märker är jag väldigt partisk i min bedömning. Men trots att jag sett "The Fearless Vampire Killers" otaliga gånger hittar jag fortfarande något nytt i den. Jag skrattar lika mycket, blir fortfarande lika engagerad i karaktärerna och får rysningar av obehag i vissa scener. Ett sant mästerverk! 

Carrie Fisher som Princess Leia i "Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back", 1980. Foto: Lucasfilm.

Fotot ovan är ett av mina absoluta favoritporträtt, filmrelaterat eller ej. Som vanligt med denna typ av produktionsbild tycks fotografens namn vara omöjligt att få fram.

Snubblade just över denna trailer för norska programmet "Gylne Tider" via Populärkulturbloggen på VK. En salig blandning skådisar, musiker och andra sjunger Beatles "Let It Be", till exempel Sherilyn Fenn, Jason Alexander, Sheryl Lee, Roger Moore, Lou Ferrigno, Glenn Close, Dolph Lundgren och härliga Ana Alicia.

En barnamördare härjar i en icke namngiven tysk stad. Flera barn har redan fallit offer för galningen och när polisen inte lyckas fånga mördaren går de kriminella i stadens undre värld samman för att få ett stopp på dödandet.

"M" var Fritz Langs första ljudfilm och det märks. Han experimenterar en hel del med stumma bilder och andra inslag ur stumfilmen. Det fungerar riktigt bra och bidrar till en väldigt speciell stämning. Mest fascinerande är att handlingen och manuset till stor del känns så fräscht. Att denna typ av film med detta tema kunde göras i början på trettiotalet är bara det fascinerande. Men så förbjöd nazisterna också filmen. Att se filmen idag och inte dra kopplingar till just nazisternas styre i Tyskland var för min del svårt. Å andra sidan har "M" många bottnar, inte minst vad gäller människans eget ansvar och om vem som egentligen har rätt att döda eller döma någon annan. Peter Lorre är överlag riktigt bra som den plågade mördaren vars kännetecken är att han visslar på "I Bergakungens Sal" när mordlusten sätter in. Kontentan blir att "M" i mitt tycke är ytterst sevärd än idag. Fotot och ljussättningen och Langs fantasifulla användande av olika komponenter gör den ännu mer intressant. 

John Parker komponerade musik till "Dallas" under många år. Jag är dock om sanningen ska fram inte speciellt förtjust i hans musik. Den är alltför ofta skränig, överdramatisk, jobbig och stör bilderna mer än den stöttar dom. Några undantag finns det dock och det är när Parker arbetar med teman, till exempel ett tema för Bobby och Pam samt två olika varianter av ett tema för familjen Ewing. När han efter drömmen i den tionde säsongen arbetar med just denna musik ger det också serien en känsla av att återvända till sina rötter (även om den bara gör det i just den säsongen). På samma sätt blir turerna kring Ewing Oils nedgång och fall extra starkt och engagerande när det ackompanjeras av familjens tema från de tidiga åren (se exemplen ovan från avsnitten "Bypass", "Election", "Fall of the House of Ewing" och "After the Fall - Digger Redux"). John Parker har även en förmåga att komponera både fina och effektfulla kortare stycken och melodier vilket klippet ovan visar exempel på. Men trots detta och nämnda teman är han som absolut bäst i seriens sista avsnitt. Alla återvändande skådespelare får en egen presentation efter inledningen och Parkers musik är oerhört vemodig, nostalgisk och märkligt slutgiltig och oförglömlig.   

Jag kan bara konstatera samma sak som förra gången jag såg serien: "Kråkguldet" i regi av Leif Krantz är antagligen den bästa svenska TV-serie som gjorts oavsett genre. Då räknar jag inte Ingmar Bergmans mästerverk "Fanny och Alexander" i sin långa version som en serie utan som en enda lång film. "Kråkguldet" må vara daterad i vissa avseenden men i det stora hela är den verkligen tidlös. I Granhyttan börjar det dagarna innan jul hända märkliga saker. Skumma typer dyker upp i byn och 9-åriga Staffan (Staffan Hallerstam) hittar en guldklimp vid den gamla gruvan. Kan det vara en del av den legendariska Skarp-Eriks skatt? Snart inser Staffan att med guld i huset går det inte att lita på någon.

Vad ska jag säga? Regin är strålande, manuset likaså. Premissen för berättelsen är presenterad på ett genialt sätt inom de första tio minutrarna av avsnitt ett. Leif Krantz använder återkommande scenarion, ritualer, symboler och mängder med planteringar och falska ledtrådar. Samtidigt matas vi med bitar ur det stora sammanhanget vilket leder till att det finns massor av detaljer att upptäcka om man vet hur hela historien hänger ihop. Dessutom använder Krantz olika berättarkomponenter på ett fantasifullt sätt, inte bara genom fotot och den fantastiska musiken och sättet som de faktorerna samverkar på. Att till exempel låta morfadern bli berättare och även tala direkt till publiken i resumeérna behåller den speciella stämningen från avsnitt till avsnitt. Förtexterna är skrivna i snön medan också eftertexterna blir fysiska genom en målad bild med snöfall till. Miljöerna är väl valda och bidrar till att skapa den speciella världen i och kring Granhyttan. Jag gillar också hur de unga karaktärerna framställs och samspelet dem emellan. Även där finns många detaljer, till exempel hur det antyds att Maria (Maria Lindberg) utövar känslomässig utpressning över Åke (Stefan Feierbach) för att få honom dit hon vill. Avsnitten har en välplanerad dramaturgi och de är roliga, spännande, obehagliga och flera av dem avslutas med scener som ger mig rysningar. Att eftertexterna sedan ackompanjeras av den odödliga "Balladen om Kråkguldet" framförd av Thorstein Bergman gör ju inte saken sämre. Skådespeleriet från ungdomarna är riktigt bra och även många av de äldre glänser, framför allt Gun Arvidsson, Tommy Johnson, Arne Källerud, Tore Lindwall och en härligt omotiverat mystisk Åke Grönberg. Jag kan inte annat än att återigen rekommendera "Kråkguldet". Den är en odödlig svensk TV-klassiker. 

Fotodelen får ju oftast stå tillbaka för film här i bloggen men nu under december tänkte jag försöka låta de två teman samsas lite bättre. Året lider mot sitt slut och jag tänkte sammanfatta det genom mina egna favoritfoton av de tusentals bilder jag tagit i år. Först ut är Jocke Berg under en sanslöst magisk spelning med Kent i somras, en upplevelse som jag levt på resten av året. Klicka på bilden för en större version i eget fönster.

William Hinzman i George A Romeros "Night of the Living Dead", 1968.

När zombierna attackerar och världen går under finns knappast tid för att göra en musikspellista. Tur då att det finns dom som är ute i god tid och planerar framåt. Kolla in detta lilla blogginlägg. Roligt och fyndigt!

Sherilyn Fenn och Kyle MacLachlan i "Twin Peaks". Foto: Okänd.

Tänkte framöver dela med mig av några favoritstillbilder tagna i samband med filmproduktion. Jag vet ännu inte om jag kommer skriva något eller låta bilderna tala för sig själva. Fotot ovan är en riktig gammal favorit. Sherilyn Fenn och Kyle MacLachlan poserar i studiobygget av RR Diner i "Twin Peaks". Har tyvärr inte lyckats lista ut vem fotografen är, men det är nog inte helt omöjligt att bilden tagits av Paula K. Shimatsu-U som var stillbildsfotograf under seriens gång. En bok med hennes samlade alster från serien utannonserades förra hösten och kommer förhoppningsvis inom en snar framtid.