I veckan tyckte jag att jag stått emot hypen tillräckligt länge och lånade därför John Ajvide Lindqvists bok "Låt Den Rätte Komma In". På tisdagskvällen började jag läsa den. Kvällen därpå var den utläst. Innan jag började läsa den tänkte jag att jag får se filmen inom en åtminstone överskådlig framtid, men ju längre in i boken jag kom desto mer insåg jag att filmen måste ses snarast. Mina förväntningar var minst sagt (och tyvärr) skyhöga.

2008 kom filmen i regi av Tomas Alfredson och med manus av Ajvide Lindqvist själv. Filmen, precis som boken, fokuserar till stor del på vänskapshistorien mellan mobbade Oskar och vampyren Eli som flyttar in i lägenheten bredvid. Men... jag vill gärna tycka om filmen, men...
Störst behållning tror jag man har om har läst boken innan. Samtidigt blir skeendena och rolltolkningarna i filmen bara platta kopior av de i boken. Många karaktärer saknar djup och flera levererar bara repliker ur boken, nästan med en blinkning till publiken. Vissa av de vuxna skådespelarna spelar dessutom mer än lovligt över. Håkan som i boken figurerar som medhjälpare till Eli i utbyte mot diverse vidriga pedofilaktiviteter har tonats ner betydligt. Per Ragnar passar helt okej i rollen men karaktären blir i filmversionen rätt så meningslös och även om Håkan är klumpig i boken blir det lite för mycket i filmen. Han vill ju verkligen åka fast. Precis som jag misstänkte under läsningen blir Håkans öde ingenting av i filmen.
 
Ika Nord gör allt hon kan av Virginia men karaktären är så nedtonad i filmen att inte mycket blir över mer än effektsökeri. Och de pinsamt dåligt animerade katterna som attackerar henne gör ont att se. Men "Låt Den Rätte Komma In" är inte en helt oäven filmupplevelse. Precis som John Ajvide Lindqvists böcker enligt mig kan vara ojämna är filmens berättelse lika ojämn. Ibland blir det riktigt gripande och engagerande. Barnskådespelarna är okej, de vacklar lite men det tycker jag man kan ha överseende med. Jag tror och hoppas att vi får se mer av dem i framtiden. Dock... tycker jag ärligt talat att Eli är lite felcastad, åtminstone med bokens Eli i bakhuvudet. Men grejen med filmen är kanske just det att man inte ska ha boken i åtanke. Samtidigt är det svårt att låta bli.

Jag är kluven till "Låt Den Rätte Komma In". Samtidigt behöver vi få mer film av den här typen, det vill säga mer allvarsam drama/skräck, i Sverige. Och filmen har som sagt sina höjdpunkter då den griper tag. Jag gillar verkligen Johan Söderqvists musik, speciellt Elis nästan smärtsamma tema. Slutsats? Sevärd. Och kanske ska man trots allt inte ha läst boken innan. Men läs för all del boken efteråt isåfall.   

Samantha har hittat sitt drömhus men behöver pengar för att kunna flytta. När hon får chansen att sitta barnvakt en kväll tar hon den, trots att alla tecken tyder på en massa underligheter hos det äldre paret. 

Jag tänker inte sammanfatta handlingen i Ti Wests "The House of the Devil" (2009) mer än så. Ju mindre du vet innan du ser den desto bättre. Trots att den utspelar sig under tidigt 80-tal och dessutom är uppbyggd på liknande sätt som filmer från den tiden känns den i dagens utbud av skräckfilm fräsch och nästan lite nyskapande. Huvudpersonen gör alla dom vansinniga och ologiska valen - precis som det ska vara. Som vanligt tycker jag hela filmen kunde bestå av Sams ensamma vandrande i den enorma, mörka huset. Underbart stämningsfullt - och obehagligt. Antagligen får jag äta upp följande uttalande, men jag hoppas vi får se fler filmer av den här typen framöver. Vill du se en skräckfilm med mycket action ska du inte se denna. Men om du vill se en skräckfilm med långsamt tempo och konstant krypande obehag ska du definitivt se "The House of the Devil". Med härliga Dee Wallace i öppningssekvensen är det ju omöjligt att misslyckas...  

En våldsam bilolycka sker på Mulholland Drive. En kvinna överlever men minns ingenting av sitt liv. Betty anländer till Hollywood för att satsa på sin dröm som skådespelerska. Regissören Adam tappar under en och samma dag kontrollen över både sin film och sitt privatliv. Bakom cafeét finns något otäckt...

Handlingen i David Lynchs "Mulholland Drive" (2001) är än mer omöjlig att beskriva än handlingen i "Lost Highway". I den senare är jag inte så förtjust i själva filmen, däremot vill jag försöka förstå gåtan. När det gäller "Mulholland Drive" anser jag den vara ett mästerverk, däremot är jag inte speciellt intresserad av att lyckas förstå allting. En del av tjusningen ligger onekligen i all förvirring. Visst märks det på en del sätt att grundmaterialet egentligen gjordes som ett pilotavsnitt för TV, många karaktärer introduceras men får inget större utrymme, precis som i pilotavsnittet till "Twin Peaks". Angelo Badalamenti, som själv spelar en liten roll i "Mulholland Drive", gör sitt absolut bästa soundtrack sedan nämnda TV-serie. Det jag gillar mest med denna film är den konstanta känslan av hot och fara. Trots att jag nu har sett filmen tre gånger består obehagskänslan under och efteråt. Scenen på Club Silencio är något av det mest obehagliga och vackraste som gjorts. "Mulholland Drive" är, trots ett från vissa något knaggligt spel, ett riktigt sevärt mästerverk.

Det var värst så segt det gick att börja blogga igen mer regelbundet. Ska försöka skärpa mig framöver. Bloggen verkar inte vara det enda som går trögt. Tänkte nyligen att det nog är dags att fortsätta se om filmer i regi av David Lynch, ett projekt som jag påbörjade, om mitt minne stämmer, för över två år sen! Då blev det dessutom bara "Blue Velvet" och "Wild at Heart" som jag såg om. För en vecka sedan fick jag dock ett infall och helt plötsligt snurrade Lynchs "Lost Highway" från 1997 i min DVD-spelare.

Svartsjuke Fred misstänker att hans fru Renee bedrar honom. Samtidigt börjar mystiska videoband anlända, band som visar att någon filmat parets hus från utsidan - och insidan. Plötsligt är Renee död och Fred hamnar i fängelse. Där tycks han förvandlas till den yngre Pete som, när han blivit utsläppt ur fängelset, träffar en kvinna vid namn Alice, men som ser ut precis som Renee...

Att beskriva handlingen i "Lost Highway" är inte det lättaste. På sätt och vis känns denna film, som Lynch skrev tillsammans med "Wild at Heart"-författaren Barry Gifford, som en mer lättsam prolog till mästerverket "Mulholland Drive" från 2001. Vem som är vem och vad som är dröm och verklighet är lika utsuddat som i den sistnämnda. Kanske utspelar sig hela "Lost Highway" i Freds huvud efter att han dödat Renee. Ärligt talat blir jag inte särskilt engagerad i gåtan. Jag tycker om det långsamma tempot men någonstans blir det för långsamt och lite krystat och jag undrar om det beror på Lynchs samarbete med Gifford, att han tvingas iscensätta även sådana ideér som han kanske inte helt står bakom. Skådespeleriet är helt okej. Miljöerna är väl valda (Fred och Renees hus är Lynchs eget). Även om jag är kluven till filmen som helhet kommer jag se om den i framtiden, det finns något ogreppbart i den som tilltalar mig. Enligt boken "Lynch on Lynch" av Chris Rodley är grejen med snabbtelefonen och repliken "Dick Laurent is dead" självupplevd av Lynch, en gåta som han själv aldrig fick svar på eftersom ingen fanns utanför huset (samma hus alltså som i filmen). Värt att nämna är att "Lost Highway" blev den sista med Lynchs ständiga skådespelare Jack Nance som dog kring nyåret 1996/97.   

Lapporten sedd från Tornehamn. 

Nej, nu får det räcka med sommarlov här på bloggen! Och jag startar upp igen med tre inlägg med foton från sommaren så långt. Är tillbaka i Umeå nu och ska såklart börja filmblogga snart igen. Annars lever jag fortfarande på Kent-konserten och undrar om ruset efter den nånsin kommer gå över.


Ett vattenfall på Kaisepakte.


Lokstallsruin i Riksgränsen.


Lokstallsruinen, närbild.


Fjällvy i Katterjokk.


Abiskojokken.