Är det någon som minns filmen "Vildängel" som hade premiär hösten 1997? Den filmades sommaren året innan i Luleå och enligt Svensk Filmdatabas fick den helt okej recensioner. Jag minns att vi fick se den på bio med skolan. Och trots en hel del frågetecken gillade jag den från första stund. Igår eftermiddag letade jag upp min skrapiga VHS-inspelning från TV 1000. Förlagan till filmen är olika verkliga berättelser som ungdomar i liknande situationer som filmens ungdomar skrivit om.
"Vildängel" handlar om en klass med koncentrations- och inlärningssvårigheter som tillsammans ska sätta upp en pjäs/musikal med samma namn som filmen. Berättelsen förs fram främst genom Jim från Stockholm som kommer som ny till klassen. Turbulens råder i ungdomarnas liv, både i skolan och inte minst i hemmet.

Filmen innebär någon sorts märklig nostalgi för mig. Många av dom som medverkar framför och bakom kameran har jag jobbat med i olika teater- eller filmprojekt eller stött på i andra sammanhang. Men främst tror jag nostalgin beror på att regissören Christer Engberg lyckats fånga nån sorts vemodig stämning. Skådespeleriet är faktiskt riktigt bra, speciellt från ungdomarnas sida (och Alf Svensson som den velige rektorn) och även om många karaktärer trängs om utrymmet fastnar jag för dom, framför allt ungdomarna. Kanske beror det på läraren i mig...
Men så är det ju det där med dom många frågetecknen. Jag blir inte klok på under vilken tidsrymd filmen utspelar sig. Ibland verkar det vara en vecka, ibland mycket längre. Och är det meningen att läraren och praktikanten ska framstå som så usla pedagoger? Musiken är helt underbar, vilket du kan höra som exempel i klippet ovan, men är texterna menade att vara banala (för om det är meningen köper jag det rakt av) eller inte? Och är det meningen att filmen ska verka vara dåligt ljussatt? Många frågor, men får du tag i den så är "Vildängel" definitivt sevärd. Jag hoppas på en dvd-release nångång. Slutet är plötsligt och otydligt men ändock kraftfullt. Sommaren 2007 bodde jag till och från i en lägenhet i Luleå med utsikt över platsen där den tragiska vändpunkten kommer och det var omöjligt att titta ut på kranen och inte tänka på "Vildängel"...    

Den amerikanske författaren Peter Neal kommer till Italien för att lansera sin nya bok "Tenebre" bara för att upptäcka att en seriemördare går lös, en mördare som dödar kvinnor på liknande sätt som i Neals böcker. Polisen är övertygad om att Neal själv är i fara men det hindrar honom inte från att tillsammans med sina assistenter försöka avslöja mördarens identitet på egen hand.

Inspirerad av förra veckans härliga upplevelse av "Profondo Rosso" kände jag för att fortsätta min resa i Dario Argentos märkliga värld. "Tenebre" från 1982 upplevde jag först som en besvikelse. Den har inte samma stämning som filmerna jag sett och skrivit om tidigare. Handlingen känns väldigt spretig. Och precis när jag nästan halvvägs genom filmen insåg att den inte kommer fånga mig alls... då vände det! Plötsligt blev den både obehaglig och otroligt spännande. Så trots avsaknaden av den speciella stämning som präglar dom tidiga Argento-filmerna är "Tenebre" väldigt sevärd. Dessutom tycker jag mig märka att den genom diskussionerna kring Neals böcker svarar på den kritik Argento själv fått för sina filmer. Och så är det ju alltid kul att få se John Saxon (som spelar Neals agent), en skådespelare som medverkat i allt möjligt från "A Nightmare on Elm Street" till "Falcon Crest"...

Handlingen i "Breakfast at Tiffany's" (baserad på en roman av Truman Capote) från 1961 följer Holly Golightly som lever det hon intalar sig är ett fritt och oberoende liv i New York, men som kanske snarare är ett självdestruktivt och förljuget liv. Saker och ting blir inte mindre komplicerade när nya grannen Paul/Fred försöker få henne att öppna ögonen, trots att han själv lever ett lika destruktivt liv. 

Ja, jag vet. Det var den sämsta sammanfattningen av en film hittills i denna blogg. Men "Breakfast at Tiffany's" har många bottnar och är dessutom fylld av tvetydigheter och halvkvädna visor (för att använda fru Drusses gamla uttryck). Jag tror filmen ger mest om man inte vet så mycket om den innan. Så var det definitivt för mig. Audrey Hepburn är verkligen strålande i huvudrollen och till skillnad från regissören Blake Edwards tycker jag George Peppard fungerar helt okej som Paul/Fred. Det enda riktiga magplasket är Mickey Rooney i en rätt oväntad och smårasistisk roll som den japanske grannen. Karaktären Holly Golightly däremot är verkligen fascinerande. Ena ögonblicket avskyr jag henne för att i nästa stå helt på hennes sida. Trots att filmen är rätt förutsägbar på vissa punkter är den helt klart sevärd. Inledningsscenen där Holly vandrar runt på ödsliga gator i den tidiga morgontimmen ackompanjerad av "Moon River" (en av mina favoritlåtar alla kategorier) gick rätt in i mitt sentimentala hjärta.  

Här kommer en rofylld pausbild. Min perkulator slocknade för gott strax innan påsk. Sedan dess har jag kokat kaffe på det gamla viset, med kaffepanna på plattan. På fredag räknar jag dock med att en ny perkulator ska vara i min ägo. Men den gamla kom till användning då blommor delades ut efter vår premiär av "En Supernova Växer". Man tager vad man haver om man saknar en traditionell vas...

Hur som helst, vardagarna är så fullspäckade för tillfället att jag inte riktigt orkar blogga på kvällarna eller göra något direkt dator-relaterat (som att maila foton till sådana som väntar). Men till helgen blir det som vanligt andra bullar med allt detta. Annars glädjer jag mig för tillfället över nyheten om att tredje säsongen av "Falcon Crest" redan är inplanerad att släppas på DVD till hösten. Härligt! 

Genom Plox fick jag upp ögonen för svenska bolaget Studio S Entertainments utgåva av Dario Argentos "Profondo Rosso" från 1975 som innehåller både den längre Director's Cut-versionen såväl som den tydligen mer kända, kortare "exportversionen". Jag såg den första varianten. Handlingen påminner en hel del om Argentos första film, "Ljudet från Kristallfågeln". Jazzpianisten Marc blir vittne till hur hans granne mördas en natt. Grannen, som är känd för sina telepatiska krafter, har tidigare insett en mördares identitet under ett seminarie. Tillsammans med journalisten Gianna börjar Marc nysta i mordet - vilket hotar både hans eget liv såväl som människorna i hans närhet.

Trots att jag sett fenomenala "Ljudet från Kristallfågeln" och Argentos mästerverk "Suspiria" och visste ungefär vad jag hade att vänta mig, är det en speciell upplevelse att stiga in i regissörens märkliga värld. Fotot, musiken, scenografin är bortom alla ord. Miljöerna är oerhört väl valda. "Profondo Rosso", liksom dom andra ovan nämnda filmerna, har en konstant hotfull och obehaglig stämning. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Jag ryser, skrattar och rycker till. Och önskar att filmen aldrig ska ta slut, att jag aldrig ska behöva lämna den märkliga världen. Mycket vill ha mer och jag har så många filmer i regi av Dario Argento att se. Jag hoppas få uppleva det konstiga, hotfulla och fascinerande flera gånger framöver. Och dom jag redan sett kommer jag återvända till.

Så var andra säsongen av "Falcon Crest" på DVD avklarad för min del. Även om serien under sina glansdagar rent manusmässigt aldrig kommer i närheten av "Dallas" desamma så är den verkligen sevärd. Andra säsongen introducerar Richard Channing som kommit till Tuscany i jakt på sin mor. Det skär sig mellan Richard och styvmodern tillika vindrottningen Angela Channing direkt (framtiden kommer dock visa att det är Angela som är Richards mor). Saker och ting blir inte bättre för vingården Falcon Crests eviga matriark när hon tvingas dela ägorna med brorsonen Chase Gioberti. Dessutom blir Melissa Agrettis far Carlo mördad och precis vem som helst i dalen kan vara skyldig.

Första delen av denna andra säsong lider av precis samma problem som åttonde säsongen av "Dallas" (om jag nu ska jämföra dom båda 80-talsklassikerna igen), nämligen att en stor del av handlingen bygger på en av dom svagaste karaktärerna spelad av den svagaste skådespelaren i ensemblen. I den sistnämnda var det Priscilla Presley som inte fungerade och här är det William R. Moses i rollen som den felaktigt anklagade Cole Gioberti. Hans olika varianter av kisande ögon och tonlägen i rösten för att uttrycka känslor tilltalar mig inte alls. Men så fort han får en mindre roll tar serien fart igen. Skådespeleriet är överlag lysande i huvudensemblen, inte minst av Jane Wyman, David Selby och Susan Sullivan. Emma spelas lika briljant av Margaret Ladd som i första säsongen. Den mest intressanta historien i denna omgång är utan tvekan Richards bakgrund såväl som sanningen kring hans påstådda (och Chases) mor Jacqueline Perrault (Lana Turner). Cliffhangern, som kan ses i klippet ovan, är en klassiker. I slutet av säsongens sista avsnitt faller bitarna på plats när det gäller mordet på Carlo Agretti och en oväntad mördare avslöjas - vilket leder till en tragedi för dom samlade bröllopsgästerna. Genialt! Hoppas verkligen att Warner får ut tredje säsongen inom en någorlunda snar framtid.   

När bröderna Andrej och Ivan kommer hem en dag finns plötsligt deras far där. Han har återvänt som om ingenting hänt efter tolv års frånvaro. Ingen talar om det som hänt. Och den fisketur som fadern tar med sina söner på blir allt annat än en idyllisk återförening.

Detta ryska guldkorn från 2003 i regi av Andrey Zvyagintsev är intressant och engagerande. Skådespelarna, speciellt dom unga killarna, är fenomenala. Filmen har fått en hel del credit för sitt foto och visst är det en del av berättelsen samtidigt som jag tycker att det tar över ibland, som om dom noga utvalda miljöerna blir viktigare än handlingen. Filmen ställer många frågor men ger nästan inga svar. Efter att ha sett den nu en andra gång funderar jag lika mycket kring den som efter första gången. Det finns många bottnar i historien och många inslag som på något sätt anknyter till varandra, exempelvis status- och maktspelet i sönernas kompisgäng som sedan återspeglas i relationen till fadern. Rekommenderas såklart!

Kompositören Mark Snow står bakom musiken till en mängd filmer och TV-serier, på senare tid har säkert många hört hans musik i till exempel "Ghost Whisperer" och "Smallville". Själv tänkte jag bjuda på smakprov ur dom två serier jag minns hans musik ur, nämligen "The X-Files" och säsong 6-7 av "Falcon Crest". Det jag gillar med Snows musik är att den på något sätt är så full av känslor, även om den inte alltid bygger på så tydliga melodislingor. Klippet ovan kommer från säsong 8 (tror jag) av "The X-Files" och musiken är, ja... vemodig, ödesdiger, storslagen. Jag vet inte hur man kan beskriva den, så jag säger bara lyssna! Och lyssna nu, för klippet lär snart raderas eftersom Fox äger rättigheterna. Även om jag bara sett dom första åren av "The X-Files" har det varit värt att se glimtar av resten om inte annat så för musiken. Temat i sig är ju också något av en odödlig klassiker.

Det nedre klippet kommer från avsnittet "Maggie" i sjätte säsongen av "Falcon Crest". Jag har aldrig sett dessa säsonger i sin helhet, men musiken jag valt kommer ungefär två minuter in i klippet när Maggie läser upp dikten. Enligt uppladdaren är detta första gången som vi hör det sköra och vackra, lite sorgsna "Maggie Theme", ett tema som Mark Snow återvände till under sina två år med serien. Snows musik i "Falcon Crest" bröt mot dom traditionella orkesterarrangemangen som brukade användas. I vissa scener jag sett på Youtube tycks musiken ta över scenen på grund av att den helt enkelt är för hög. Samtidigt gillar jag att den används på det sättet. "Maggie Theme", speciellt i versionen som i klippet nedan, är min favorit av Snows arbete med "Falcon Crest".

Mina absoluta favoriter ur min krympande DVD-samling. Klicka på bilderna för att förstora dom. Tänkte som omväxling låta en bild (eller i det här fallet två bilder) säga mer än tusen ord. Och eftersom favoriterna korsar genre-gränserna behöver jag väl inte påpeka att filmerna, t ex "Plan 9 From Outer Space", inte bedöms på samma sätt och utifrån samma förutsättningar...?

Filmen "Forever Young" (1992) i regi av Steve Miner och med Mel Gibson, Elijah Wood och Jamie Lee Curtis i huvudrollerna fick fungera som fredagsfilm för mig igår. Jag tror den var en av dom första DVD-filmerna jag köpte och det har nog gått ungefär lika lång tid sen jag såg den. Filmen börjar i slutet av 1930-talet då testpiloten Daniels flickvän råkar ut för en olycka och hamnar i koma. Eftersom läkarna inte har något hopp för hennes uppvaknande och Daniel inte vill möta framtiden ensam övertalar han sin vän vetenskapsmannen att låta honom fungera som testperson vid ett experiment. Experimentet går ut på att frysa ner en människa under ett år för att sedan tina upp den igen. Över femtio år senare råkar två pojkar under en lek i ett gammalt militärlager tina upp den bortglömda Daniel som tvingas söka svar på vad som hände både med honom och med alla han älskade.

"Forever Young" är en rätt vemodig bagatell. Vemodet är just det som bär filmen. Skådespeleriet är väl för all del bra från både Mel Gibson och Elijah Wood (bortsett från scenerna där han ska leka eller fantisera, "spontaniteten" är smärtsam teknisk men å andra sidan var han väldigt ung). Men i mitt tycke är det Jamie Lee Curtis som glänser i rollen som Woods mamma. Jerry Goldsmiths musik är kanske inte minnesvärd men fungerar bra. På 30-talet lyssnade alla såklart på Billie Holiday, precis som i alla amerikanska filmer. Men vad annat kan man vänta sig när Steve Miner regisserar. För mig är regissören ett stort problem. Precis som i andra filmer jag sett av honom finns det inget unikt, inget utmärkande, ingen egen stil och dom logiska luckorna är många. Istället tycks han kopiera allt från andra. Känslan jag har efter att ha sett "Forever Young" är att detta är Steve Miners försök att vara Steven Spielberg. Det både stör och påverkar mitt engagemang för berättelsen, som trots en rätt spännande idé känns lite tunn. Som ni märker är jag kluven. Men "Forever Young" är en bagatell och sevärd om man är på humör för just det.  

"Varför inte börja helgen efter en tuff vecka med första avsnittet av Dallas säsong 13 som väntat i hyllan ett par dagar?", tänkte jag i eftermiddags. Så här i efterhand, vis av erfarenheten skulle jag vilja ta bort ordet "inte" efter "varför". Nu kan det ju bero på nämnda tuffa vecka att hela upplevelsen kändes sövande, men tyvärr tror jag inte det.

JR låtsas bry sig i avsnittets inledning om Sue Ellens film. Linda Gray är dock redan borta och snart är det hela glömt och istället för vyer från olika europeiska huvudstäder får vi se bröderna Ewing promenera omkring på oljeplattformar. Eftersom pengarna inte räckte till för att filma på Southfork och i Dallas trodde väl producenterna, varav Larry Hagman numera är en av dom, att några industrimiljöer och skitiga hjälmar ska placera tittarna i rätt miljö. Det fungerar... inte. Nej, usch jag återkommer när jag orkat se igenom återstående 26 avsnitt. Ovan finns dock inledningen med resumén från sista avsnittet i säsong 12 där i princip alla klipp från slutscenen med JR och Sue Ellen är alternativa. Sue Ellen hotar till och med att komma tillbaka, vilket hon inte gjorde i den riktiga scenen. Så kommer den slaktade inledningen där den klassiska sidoscrollningen och de tredelade skådespelarpresentationerna är borta. Det speciella synket med musiken är borta. Bilderna är till största del fantasilösa, Charlene Tiltons badbild är rent usel. Dessutom kommer varenda statist att få sin bild i inledningen både i denna säsong såväl som den sista vilket gör den onödigt lång. Jag håller med en kommentar på nätet om att denna nya inledning påminner om en PowerPoint-presentation. Nämnde jag att det är en av producenterna som ligger bakom designen istället för Wayne Fitzgerald som gjort alla fram till denna säsong...?

Men en stor behållning fanns det förresten med detta första avnitt; Jerrold Immels musik. Kompositören av temat återvänder alltid till åtminstone första avsnittet i varje ny säsong och det här var en av dom starkaste öppningarna musikmässigt. Jag gillar också arrangemanget av "Dallas"-temat. Stråkdelen är unik för just detta avsnitt (synd att inte bilderna fungerar till bara) och om jag räknar rätt enligt klippen på youtube kommer tre ytterligare varianter att användas i denna säsong, främst beroende på alla tillkommande skådespelare. Ja, hujedamej...

The show must go on, det har jag verkligen fått känna på igår och idag med tanke på genrep och premiär av vår föreställning "En Supernova Växer" som vi spelar här på Hamnmagasinet i Umeå under hela april. Hur tungt det än kan kännas är det viktigt att allt fortsätter även när hjärtat sörjer. Och här fortsätter jag också nu med sista delen med Kiruna-bilder från den förflutna påskhelgen. Därefter blir det mer film igen.

 

Under revy 2005. Foto: Micke Stålnacke.

Jag är ju oftast inte alltför personlig i denna blogg, men jag gör ett undantag för min vän Hubert. Ord räcker inte riktigt till, det finns för många minnen för att välja ett. Jag har pendlat mellan gråt och skratt idag ända sedan nyheten nådde mig i morse. Kring nyår pratade vi mycket om det som varit; allt slit, alla repetitioner, föreställningar, människor och alla, alla skratt. I sorgen känner jag en oerhörd tacksam för alla föreställningar, revyer, krogshower och mindre uppspel som jag fick äran att regissera Hubert i och för allt det vi spelade tillsammans. Bilderna får tala istället för orden. Och musiken. Klicka på play-symbolen i bannern nedan för att höra Huberts favoritlåt "When the Saints Go Marching In" med Louis Armstrong.

Vila i frid, Hubert. Som jag sagt så många gånger under allvarliga samtal: allt slit, allt jobb, alla minnen och alla skratt stannar kvar i mig för alltid.




Hubert och jag framför en sketch på Rallarpuben, 2002. Foto: Kiruna.cc


Den nödvändiga sminkgrimasen. Med Sebastian och Kryckan, 2004. Foto Micke Stålnacke


Uppvärmning, revy 2009. Foto: Micke Stålnacke


Sara, Hubert och jag under revy 2008. Foto: Joel Niemi.


Krogshow, 2001. Per-Anders, AnnaB, Lars-Johan, Annica, Magnus, Frank, Hubert, AnnaF, Malin, Annika, Lina och jag. Foto: Håkan J Mukka.


Krogshow på IceHotel, 2003. Lars-Johan, Madde, Magnus L, AnnaB, Stina, Frank, Markus, Hubert, jag, Annica, Magnus och Catharina. Foto: Okänd.

Imorgon är det dags att åka hem till Umeå och bloggen kommer återigen bli mer filmrelaterad. Men i detta och ett eller två inlägg till visar jag några foton jag tagit under vår vistelse i gruvstaden. Vissa motiv återkommer jag till, men jag har också sökt efter nya perspektiv. Den sista bilden i detta inlägg är en personlig favorit...

Påskafton tillbringades i mina föräldrars stuga i Paittasluspa utanför Kiruna (men i Gällivare kommun...). På nämnda plats har vår släkt huserat i över hundra år. Det var min farfars far Salomon "Monkka" Johansson Stålnacke som kom dit först. Trots att Matilda (och jag med för den delen) inte åkt skoter på tre år fann hon snabbt sin plats framför min far. Här inunder finns några foton från denna förflutna påskafton.


Monkkas hus står där än, tyvärr övergivet och inte i släktens ägo. Men jag har blivit inofficiellt lovad en gång i tiden att det kommer bli ändring på det i framtiden. Tyvärr får nog huset rivas och byggas upp på nytt eftersom det är så illa åtgånget. 

Ibland är det svårt att hinna trycka av rätt...

 
Med mig bakom styret fick Matilda åka i kälken med sin farfar. Platsen kallas på svenska Aborrsjön.


Rök-kåtan sträcker sina knotiga fingrar mot himlen.


Berg som jag sett under hela mitt liv, men som jag aldrig varit upp på.


På hemvägen spanade Matto mot Monkkas hus. Kanske såg hon sin farfars farfar (han lovade spöka i hela älvdalen efter sin död). Jag har varit in i huset för någon sommar sen. Men tyvärr var jag ensam där.


Kebnekaise-massivet stod där det alltid stått. Vy från Alalahti. 

Det låter som en filmtitel, men sanningen är att vi mötte en väldigt röd och väldigt stel ren igår under promenaden. Matilda var minst sagt misstänksam...

Stadshustorn mot gruva, november 2008.

Vi befinner oss på påsklov i Kiruna och här blir vi fram till tisdag innan allvaret kallar igen. Det känns smått surrealistiskt att vara här frivilligt utan att det är jul eller sommarlov, men också skönt eftersom jag kan slappna av lite över den långa påskhelgen. Sista tiden har varit lite väl intensiv och jag tror jag behövde komma bort lite, få samla kraft till skolan och teaterföreställningarna. Dessutom har vi inte firat påsk här på tre år. För första gången på lika många år ska både Matilda och jag få åka skoter! Känns nästan lite lyxigt. Även om jag bokade denna resa spontant för en månad sen var det bara min syster (som också kommit hit från Finland) och två vänner som visste om det. Kul att överraska ibland. Förhoppningsvis resulterar denna lilla resa i fler foton här på bloggen. Glad påsk till er alla!