Är det någon som minns filmen "Vildängel" som hade premiär hösten 1997? Den filmades sommaren året innan i Luleå och enligt Svensk Filmdatabas fick den helt okej recensioner. Jag minns att vi fick se den på bio med skolan. Och trots en hel del frågetecken gillade jag den från första stund. Igår eftermiddag letade jag upp min skrapiga VHS-inspelning från TV 1000. Förlagan till filmen är olika verkliga berättelser som ungdomar i liknande situationer som filmens ungdomar skrivit om.
"Vildängel" handlar om en klass med koncentrations- och inlärningssvårigheter som tillsammans ska sätta upp en pjäs/musikal med samma namn som filmen. Berättelsen förs fram främst genom Jim från Stockholm som kommer som ny till klassen. Turbulens råder i ungdomarnas liv, både i skolan och inte minst i hemmet.

Filmen innebär någon sorts märklig nostalgi för mig. Många av dom som medverkar framför och bakom kameran har jag jobbat med i olika teater- eller filmprojekt eller stött på i andra sammanhang. Men främst tror jag nostalgin beror på att regissören Christer Engberg lyckats fånga nån sorts vemodig stämning. Skådespeleriet är faktiskt riktigt bra, speciellt från ungdomarnas sida (och Alf Svensson som den velige rektorn) och även om många karaktärer trängs om utrymmet fastnar jag för dom, framför allt ungdomarna. Kanske beror det på läraren i mig...
Men så är det ju det där med dom många frågetecknen. Jag blir inte klok på under vilken tidsrymd filmen utspelar sig. Ibland verkar det vara en vecka, ibland mycket längre. Och är det meningen att läraren och praktikanten ska framstå som så usla pedagoger? Musiken är helt underbar, vilket du kan höra som exempel i klippet ovan, men är texterna menade att vara banala (för om det är meningen köper jag det rakt av) eller inte? Och är det meningen att filmen ska verka vara dåligt ljussatt? Många frågor, men får du tag i den så är "Vildängel" definitivt sevärd. Jag hoppas på en dvd-release nångång. Slutet är plötsligt och otydligt men ändock kraftfullt. Sommaren 2007 bodde jag till och från i en lägenhet i Luleå med utsikt över platsen där den tragiska vändpunkten kommer och det var omöjligt att titta ut på kranen och inte tänka på "Vildängel"...    

Vildängel...

Drama 4 kommentarer


Är det någon som minns filmen "Vildängel" som hade premiär hösten 1997? Den filmades sommaren året innan i Luleå och enligt Svensk Filmdatabas fick den helt okej recensioner. Jag minns att vi fick se den på bio med skolan. Och trots en hel del frågetecken gillade jag den från första stund. Igår eftermiddag letade jag upp min skrapiga VHS-inspelning från TV 1000. Förlagan till filmen är olika verkliga berättelser som ungdomar i liknande situationer som filmens ungdomar skrivit om.
"Vildängel" handlar om en klass med koncentrations- och inlärningssvårigheter som tillsammans ska sätta upp en pjäs/musikal med samma namn som filmen. Berättelsen förs fram främst genom Jim från Stockholm som kommer som ny till klassen. Turbulens råder i ungdomarnas liv, både i skolan och inte minst i hemmet.

Filmen innebär någon sorts märklig nostalgi för mig. Många av dom som medverkar framför och bakom kameran har jag jobbat med i olika teater- eller filmprojekt eller stött på i andra sammanhang. Men främst tror jag nostalgin beror på att regissören Christer Engberg lyckats fånga nån sorts vemodig stämning. Skådespeleriet är faktiskt riktigt bra, speciellt från ungdomarnas sida (och Alf Svensson som den velige rektorn) och även om många karaktärer trängs om utrymmet fastnar jag för dom, framför allt ungdomarna. Kanske beror det på läraren i mig...
Men så är det ju det där med dom många frågetecknen. Jag blir inte klok på under vilken tidsrymd filmen utspelar sig. Ibland verkar det vara en vecka, ibland mycket längre. Och är det meningen att läraren och praktikanten ska framstå som så usla pedagoger? Musiken är helt underbar, vilket du kan höra som exempel i klippet ovan, men är texterna menade att vara banala (för om det är meningen köper jag det rakt av) eller inte? Och är det meningen att filmen ska verka vara dåligt ljussatt? Många frågor, men får du tag i den så är "Vildängel" definitivt sevärd. Jag hoppas på en dvd-release nångång. Slutet är plötsligt och otydligt men ändock kraftfullt. Sommaren 2007 bodde jag till och från i en lägenhet i Luleå med utsikt över platsen där den tragiska vändpunkten kommer och det var omöjligt att titta ut på kranen och inte tänka på "Vildängel"...    


Den amerikanske författaren Peter Neal kommer till Italien för att lansera sin nya bok "Tenebre" bara för att upptäcka att en seriemördare går lös, en mördare som dödar kvinnor på liknande sätt som i Neals böcker. Polisen är övertygad om att Neal själv är i fara men det hindrar honom inte från att tillsammans med sina assistenter försöka avslöja mördarens identitet på egen hand.

Inspirerad av förra veckans härliga upplevelse av "Profondo Rosso" kände jag för att fortsätta min resa i Dario Argentos märkliga värld. "Tenebre" från 1982 upplevde jag först som en besvikelse. Den har inte samma stämning som filmerna jag sett och skrivit om tidigare. Handlingen känns väldigt spretig. Och precis när jag nästan halvvägs genom filmen insåg att den inte kommer fånga mig alls... då vände det! Plötsligt blev den både obehaglig och otroligt spännande. Så trots avsaknaden av den speciella stämning som präglar dom tidiga Argento-filmerna är "Tenebre" väldigt sevärd. Dessutom tycker jag mig märka att den genom diskussionerna kring Neals böcker svarar på den kritik Argento själv fått för sina filmer. Och så är det ju alltid kul att få se John Saxon (som spelar Neals agent), en skådespelare som medverkat i allt möjligt från "A Nightmare on Elm Street" till "Falcon Crest"...

Tenebre...

Dario Argento 3 kommentarer


Den amerikanske författaren Peter Neal kommer till Italien för att lansera sin nya bok "Tenebre" bara för att upptäcka att en seriemördare går lös, en mördare som dödar kvinnor på liknande sätt som i Neals böcker. Polisen är övertygad om att Neal själv är i fara men det hindrar honom inte från att tillsammans med sina assistenter försöka avslöja mördarens identitet på egen hand.

Inspirerad av förra veckans härliga upplevelse av "Profondo Rosso" kände jag för att fortsätta min resa i Dario Argentos märkliga värld. "Tenebre" från 1982 upplevde jag först som en besvikelse. Den har inte samma stämning som filmerna jag sett och skrivit om tidigare. Handlingen känns väldigt spretig. Och precis när jag nästan halvvägs genom filmen insåg att den inte kommer fånga mig alls... då vände det! Plötsligt blev den både obehaglig och otroligt spännande. Så trots avsaknaden av den speciella stämning som präglar dom tidiga Argento-filmerna är "Tenebre" väldigt sevärd. Dessutom tycker jag mig märka att den genom diskussionerna kring Neals böcker svarar på den kritik Argento själv fått för sina filmer. Och så är det ju alltid kul att få se John Saxon (som spelar Neals agent), en skådespelare som medverkat i allt möjligt från "A Nightmare on Elm Street" till "Falcon Crest"...


Handlingen i "Breakfast at Tiffany's" (baserad på en roman av Truman Capote) från 1961 följer Holly Golightly som lever det hon intalar sig är ett fritt och oberoende liv i New York, men som kanske snarare är ett självdestruktivt och förljuget liv. Saker och ting blir inte mindre komplicerade när nya grannen Paul/Fred försöker få henne att öppna ögonen, trots att han själv lever ett lika destruktivt liv. 

Ja, jag vet. Det var den sämsta sammanfattningen av en film hittills i denna blogg. Men "Breakfast at Tiffany's" har många bottnar och är dessutom fylld av tvetydigheter och halvkvädna visor (för att använda fru Drusses gamla uttryck). Jag tror filmen ger mest om man inte vet så mycket om den innan. Så var det definitivt för mig. Audrey Hepburn är verkligen strålande i huvudrollen och till skillnad från regissören Blake Edwards tycker jag George Peppard fungerar helt okej som Paul/Fred. Det enda riktiga magplasket är Mickey Rooney i en rätt oväntad och smårasistisk roll som den japanske grannen. Karaktären Holly Golightly däremot är verkligen fascinerande. Ena ögonblicket avskyr jag henne för att i nästa stå helt på hennes sida. Trots att filmen är rätt förutsägbar på vissa punkter är den helt klart sevärd. Inledningsscenen där Holly vandrar runt på ödsliga gator i den tidiga morgontimmen ackompanjerad av "Moon River" (en av mina favoritlåtar alla kategorier) gick rätt in i mitt sentimentala hjärta.  

Breakfast at Tiffany's...

Drama 2 kommentarer


Handlingen i "Breakfast at Tiffany's" (baserad på en roman av Truman Capote) från 1961 följer Holly Golightly som lever det hon intalar sig är ett fritt och oberoende liv i New York, men som kanske snarare är ett självdestruktivt och förljuget liv. Saker och ting blir inte mindre komplicerade när nya grannen Paul/Fred försöker få henne att öppna ögonen, trots att han själv lever ett lika destruktivt liv. 

Ja, jag vet. Det var den sämsta sammanfattningen av en film hittills i denna blogg. Men "Breakfast at Tiffany's" har många bottnar och är dessutom fylld av tvetydigheter och halvkvädna visor (för att använda fru Drusses gamla uttryck). Jag tror filmen ger mest om man inte vet så mycket om den innan. Så var det definitivt för mig. Audrey Hepburn är verkligen strålande i huvudrollen och till skillnad från regissören Blake Edwards tycker jag George Peppard fungerar helt okej som Paul/Fred. Det enda riktiga magplasket är Mickey Rooney i en rätt oväntad och smårasistisk roll som den japanske grannen. Karaktären Holly Golightly däremot är verkligen fascinerande. Ena ögonblicket avskyr jag henne för att i nästa stå helt på hennes sida. Trots att filmen är rätt förutsägbar på vissa punkter är den helt klart sevärd. Inledningsscenen där Holly vandrar runt på ödsliga gator i den tidiga morgontimmen ackompanjerad av "Moon River" (en av mina favoritlåtar alla kategorier) gick rätt in i mitt sentimentala hjärta.