Nu tycker jag turen ska få komma till svensk film. Någon ny svensk film är det knappast tal om.
Scenen ovan kommer från Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" (1982), antagligen den bästa svenska film som gjorts och som kommer att göras. Och då syftar jag på den långa versionen, indelad i flera akter, inte den massakrerade långfilmsversionen.
Klippet ovan har engelsk text. Varför? Därför att skamligt nog har inte filmen getts ut i sin helhet i Sverige! Rena förräderiet mot svensk filmkonst enligt min mening (om man nu ska bli lite överdramatisk så här på fredagseftermiddan).

Nog om det. Scenen ovan är från sista akten, men innehåller inga spoilers om man inte känner till sammanhanget. Isak Jacobi, gammal vän till teaterfamiljen Ekdahl, gömmer av onämnd anledning barnen Fanny och Alexander i sitt märkliga, fantasifulla och obehagliga hus. Historien han berättar för barnen har många likheter med Alexanders liv.
Jag måste erkänna att jag inte är något stort fan av Erland Josephson, men hans speciella replikleverering fungerar utmärkt i den här scenen. Det långsamma fotot är helt fantastiskt, regin likaså. Strålande!

Att välja en scen ur en Bergman-film har ingenting med kultursnobberi att göra. Jag har inte sett mycket av nämnda regissör, bara två filmer + en där han ansvarar för manuset (Hets i regi av Alf Sjöberg, se den!). Men "Fanny och Alexander" med dess manus, regi, foto, ljussättning och inte minst skådespeleri och speciella berättarstil är rena kulturarvet - i dess långa version...
Så se den bara, om du får tag i den långa versionen på import-DVD...   

Och över till nåt annat.
Jag avslutar med två citat från universitetsvärlden och dess komplicerade uppgifter:
"Gå in på Google och googla på Google Books."
och
"Vi måste låtsas att vi har sökt."
Vilka två som sagt citaten ovan får förbli hemligt, men dom förgyllde en vecka av tung teori...