Våren 2007...
Jag är för trött för att tänka efter en dag i skolan med efterföljande hemtenta-skrivning. Nu sa hjärnan abrupt stopp. Kaffe och pepparkakor medan jag försöker samla kraft för att trotsa regnet för en till promenad med Matilda. Sen blir det tidigt i säng. Morgondagen är ju snart här...
Men först ett till musikminne; "Chasing Cars" med Snow Patrol. Varje gång jag hör denna förflyttas jag till Kiruna, våren 2007 och inspelningen av filmen "Solstorm". Alla i teamet missbrukade denna låt i tre månaders tid. Minsta ton och textrad är för alltid inpräntad i mig och med dom en massa känslor. Både på gott och ont. Värme, lycka och sorg. Jag minns ansikten, samtal, vårsolen, nattmörkret och kylan. Jag har nästan svårt att höra låten nuförtiden, men det händer ibland. En plats i mitt hjärta har den för alltid.
Genova, Italien, 2002...
Jag förknippar många av mina minnen med en viss låt, oavsett om jag gillar den eller inte. Som i fallet med låten ovan: Shakiras "Whenever, wherever". Den dök upp i mina högtalare tidigare idag och genast flyttades jag tillbaka till juli 2002 och ett hotellrum i Genova, Italien. Hotellet låg om jag minns rätt i den gamla delen av stan, hade en hiss som gick direkt på utsidan av väggen och rummets golv var i ständig rörelse av småkryp. På TV gick en reklam om och om och om igen. Vad den handlade om minns jag inte, men den utspelades i en barmiljö och nämnda låt med Shakira spelades i bakgrunden. Att reklamfilmen visades så många gånger, ibland flera gånger i samma block, bidrar antagligen till att låten för mig för alltid påminner om det där hotellrummet...
Ur mitt fotoarkiv X...
Min familjs gumma Flisan, november 2008. Denna dam ser ung ut, men är 12 ½ år.
Klicka på bilden för att förstora i eget fönster.
Tydligen är det första advent idag också. Så hoppas ni får en fin dag!
Filmfavoriter/tips...
Chewbacca (Peter Mayhew), C-3P0 (Anthony Daniels), Princess Leia (Carrie Fisher) och Han Solo (Harrison Ford) har det minst sagt jobbigt i "Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back" (1980). Foto: Lucasfilm.
Alltid får man den där frågan om vilken som är ens favoritfilm eller vilka filmer man rekommenderar. Hur kan man välja bara en? Det finns ju så många genrer, så många filmer. Måste jag välja absolut en oavsett genre så blir det alltid "Star Wars Episode V - The Empire Strikes Back" (obligatorisk kuriosa vid detta val är att jag dessutom är född samma dag som den hade premiär). Visst, man kanske inte har så stort värde av filmen om man inte ser de andra två i den gamla Star Wars-trilogin. Och science fiction/rymd/fantasy är inte direkt min favoritgenre. Men skådespeleriet, BERÄTTELSEN, manuset, dramaturgin, MUSIKEN, klippningen, FOTOT, REGIN, SCENOGRAFIN är bortom alla ord. Så genomarbetat och så välgjort. Att filmen dessutom är svart som natten rakt igenom är ju inget minus. Ju mer ångest desto bättre. Åtminstone i denna berättelse.
Nedan listar jag några fler filmer som hör till mina absoluta favoriter och som rekommenderas. Det finns ingen inbördes ordning och jag har säkert glömt flera, men strunt samma:
* The Fearless Vampire Killers (1967)
Roman Polanskis underbara skräck-komedi och hyllning till de gamla Hammer-filmerna. Så detaljrik. Underbar stämning.
* Fanny och Alexander (1982)
I dess långa version på fem timmar som aldrig givits ut på svensk DVD. Skandal! Går dock att få tag i på import. Den bästa svenska filmen någonsin. Regi: Ingmar Bergman
* Wild at Heart (1990)
David Lynchs mästerverk om Sailor och Lula på flykt genom USA från sitt förflutna. Tidlös klassiker.
* Le Fabuleux Destin d'Amelie Poulain (2001)
Jean-Pierre Jeunets underbara dramakomedi om Amelie som vill hjälpa människor. Men vem kan hjälpa Amelie?
* Halloween (1978)
Stämningsfull och obehagligt när psykopaten Michael Myers återvänder till sin hemstad för att återuppleva gamla mord. Regi: John Carpenter.
* Gone with the Wind (1939)
Victor Flemings odödliga klassiker med Vivien Leigh och Clark Gable.
Och ännu fler: The Exorcist, Nosferatu (1922), Schindler's List, Fucking Åmål, Hets, Suspiria, En Kärlekshistoria, Festen, God Afton herr Wallenberg, Jaws, Rear Window, Dom Kallar Oss Mods, Ett Anständigt Liv, Det Sociala Arvet, The Night of the Hunter, Star Wars Episode IV - A New Hope, Star Wars Episode VI - Return of the Jedi, Goodbye Lenin!, Rec, Mulholland Drive, Blue Velvet, The Elephantman, Sidste Time, Poltergeist, The Texas Chainsaw Massacre (1974), Shaun of the Dead, Taxi Driver, La Vita e Bella, Cul-de-sac, The Shining (Kubrick), Barry Lyndon, Bagdad Café, The Blair Witch Project, Dancer in the Dark, Christiane F - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, A Clockwork Orange, Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978), Det Sjunde Inseglet, Young Frankenstein, Blazing Saddles, High Anxiety, Frankenstein (1931), Bride of Frankenstein (1935), E.T med flera...
Vilka är dina favoriter/rekommendationer?
Seinfeld: Toalettsoffa...
Det jag verkligen gillar med Seinfeld-serien är dess totala oförutsägbarhet, som i sjätte säsongens avsnitt "The Couch" där klippet ovan hör hemma. Karaktären Poppie som varit med tidigare blir alltid förknippad med toaletter på något sätt. Första gången upptäckte Jerry att han på sin restaurang inte tvättade händerna efter ett toalettbesök innan han återvände till köket. I "The Couch" drabbas Poppie av något slags sammanbrott efter att Elaine grillat honom om abort-frågan. Ett kort besök hos Jerry leder till att det sker en liten olycka i den nya soffan. Med tanke på hur avsnittet och historien går är det verkligen en totalt oväntad och sjuk, men vansinnigt rolig, vändning. Till och med Michael Richards som oftast verkar vara allvaret självt ser smått ansträngd ut i ansiktet när Jerry konstaterar fakta...
En rolig notis om detta avsnitt är att precis som vid flera andra tillfällen tar "Seinfeld" upp ett kontroversiellt ämne på bästa sändningstid - och detta genom metaforer. Poppie och Kramer diskuterar vad som är en pizza eller inte när dom ska sätta Kramers gamla "gör din egen pizza"-idé i verket. Även denna dialog handlar om abort. Mer uttalat är det då i Elaines historia där hon vägrar gynna abortmotståndare.
Obehagstema: Demonernas återkomst...
Return
Fredag! En effektiv dag och en trevlig eftermiddag på studentpub i fina kurskamraters lag. Jag önskar er en trevlig fredagskväll med klippet ovan från italienska filmen (dubbad till engelska såklart) "Demons II" i regi av Lamberto Bava. Filmen är uppföljare till den betydligt bättre "Demons/Demoni" av samma regissör, gjord under det glada åttiotalet i dåvarande Väst-Berlin. I första filmen blir en biografpublik utsatt för demonerna. I denna uppföljare kommer dom till ett hyrehus via en TV-apparat, vilket är obehagsklippet för denna gång. Filmen i filmen visar en grupp ungdomar som råkar väcka en zombieliknande demon till liv. Den dödar en och flyr efter de andra, men kommer snart tillbaka... Fruktansvärt obehagligt sminkat och filmat är bara förnamnet. Se klippet!
Avsluta meningen: Lycka del 2...
Tre avslutade meningar på förra inlägget kom det! Kul!
Så här blev det (klicka på namnet för att komma till respektive persons blogg:
Kiki: Jag känner lycka när jag är med mina vänner.
Anna: Jag känner lycka när jag håller min underbara systerson i famnen.
Jenny: Jag känner lycka när jag får njuta, ta vara på, finnas till för någon, uppleva ett sånt där underbart möte med en annan människa...
Och mitt eget svar: Jag känner lycka när Matilda och jag tränar och hon tittar på mig med ögon som strålar av livslust och glädje. Då får jag ny kraft att ta itu med allt som måste göras.
Tack för era svar! Det här var bara den oskyldiga uppvärmningen. Nästa gång det här temat dyker upp blir det som i en riktig värderingsövning; jag kommer ge ett kontroversiellt påstående som man ska ta ställning till. Men det blir framöver. Hoppas ni vill vara med då!
Ha en bra fredag!
Avsluta meningen: Lycka del 1...
Nej, jag tänker inte ha någon frågestund här. Däremot fick jag en fundering under morgonens föreläsning om internet som kommunikation; kan man göra värderingsövningar via en blogg? Så se detta som ett experiment. Avsluta meningen nedan så kort eller långt som du vill. Det finns inget rätt eller fel svar. Det kan handla om livet i stort eller något ur vardagen. Alla svar publicerar jag (och länkar till er som skrivit det) i ett inlägg på fredagsmorgonen. Då ger jag också ett eget svar.
Avsluta följande mening:
Jag känner lycka när........................
Morgonkaffe och förväntan...
Denna bild tog jag i maj i år men det kunde vart igår. Grått och regnigt...
Torsdag...
Underbara torsdag... helgen närmar sig. Det var tungt att stiga upp klockan fem i morse, gjorde nästan ont i kroppen. Men efter en timmes intensiv morgonpromenad, en dusch och två koppar starkt kaffe börjar jag känna mig som en människa igen. Vad nu det är...
Förväntan, ja. På många saker. Dels dom där ögonen. Och dels den där vinken om ett nära förestående telefonsamtal. Vågar jag hoppas på ett erbjudande om ett roligt sommarjobb?
Diset drog undan från den mörka himlen i morse. Stjärnorna fanns där bakom. Snart är det jul. Jag ska bara...
Onsdag...
"Snälla lek med mig!" Matildas polare Leia försöker få uppmärksamhet. Trots att den är oskarp gillar jag denna bild skarpt. September 2009.
Var det bara jag som hade problem med att komma in på bloggar igår?
Onsdag är redan här. Natten bjöd på liknande drömmar. Nu är resan till drömmens plats inför julen bokad också. Det känns rätt okej ändå. Bara jag hinner färdigt allt som behöver hinnas färdigt. Men det ska nog bli bra. Undrar om jag pallar med att göra bort hemtentorna redan nästa vecka? Idag är det i alla fall föreläsningar hela dagen. Vad har ni för planer?
Ett år senare...
Nästa klassiska filmscen är direkt related till denna bloggs titel...
Klippet kommer från David Lynchs "Twin Peaks - Fire Walk With Me" (1992). Mordet på Teresa Banks i den lilla staden Deer Meadow innebär fler frågor än svar och mitt i alltihop försvinner special agent Chester Desmond som utreder fallet. Agent Dale Cooper tar över och har en känsla av att fler mord kommer ske. Vi förflyttar oss till den lilla staden Twin Peaks ett år senare och möter unga Laura Palmer...
Fantastiskt klippt och otrolig nostalgi när Twin Peaks-temat börjar över den klassiska vyn med välkomstskylten. Denna prequel-film gjordes efter serien så allt är som det var innan. Bobby och Mike är fortfarande skolans tuffaste killar. Tyvärr spelas Donna av stolpskottet Moira Kelly och inte originalet Lara Flynn Boyle från serien men eftersom rollen är otroligt nerklippt kan jag väl stå ut med det. Rekommenderar jag filmen? Ja! Om du ser serien "Twin Peaks" först och har i åtanke att filmen saknar nästan all humor TV-serien hade. "Twin Peaks - Fire Walk With Me" innehåller flera starka scener och några av dem lär nog dyka upp här framöver...
Ur mitt fotoarkiv IX...
Vy över en del av Kiruna, november 2008.
Klicka på bilden för en större version.
Kort morgoninlägg innan allvaret. Drömde om staden på bilden ovan i natt igen. Jag tror jag drömt om den konstant varje natt i över en vecka. Vet inte riktigt vad det beror på. Det kanske är julledighet jag längtar efter? Men än är det ju en månad kvar. Att drömmar oftast säger något om vårt inre betvivlar jag inte alls. Så vad handlar detta om?
Ur mitt fotoarkiv VIII...
Från inspelningen av "Solstorm", våren 2007.
Klicka på bilden för att öppna en större version i eget fönster.
Ja, hujedamej en sån förvirrad dag det varit. Men nu börjar jag landa lite när det gäller vart jag ska bränna krutet i C-uppsatsen. Det blir nog bra i slutändan. Har börjat skriva det PM som ska lämnas in. Annars har jag mest varit trött eftersom det blev lite för sent igår. Jag skyller allt på SVT:s Dokument Utifrån som visas på söndagskvällar. Ibland är den alltför intressant, som igår. Det handlade om hur romska barn utnyttjas av vuxna i Italien och hur omvärlden tycker man ska lösa problemet. Integrering tror vissa, få bort "vi" och "dom". En äldre man i Milano hade en annan tanke: "Man borde döda dom. Fast det får man ju inte...".
Seinfeld: Stella...
Funderar och funderar kring vad jag ska skriva för C-uppsats i Dramapedagogik till våren. Hade en jättebra idé som jag inte skrev ner och som såklart försvann igen. Medan jag tänker bjuder jag på ännu en klassisk scen ur tredje säsongen av "Seinfeld" och avsnittet "The Pen" som utspelar sig hos Jerrys föräldrar i Florida. Elaine har sovit i den dåliga bäddsoffan där en stång skär in i ryggen. Efter svåra ryggsmärtor tar hon till slut smärtstillande tabletter för att kunna närvara vid Morty Seinfelds avtackning vid bostadsföreningen. Problemet är att hon råkar ta lite för många tabletter. Julia Louis-Dreyfus är ljuvligt grotesk i denna scen. Jerry (iförd solglasögon efter en dykning som spränger några blodkärl) har ett större leende än vanligt när hon börjar med sina "Steeellllaaaa!". Underbart!
Ursäkta röran...
... men jag bygger om lite. Så bloggen kanske blir lite rörig framöver, headern till exempel är tillfällig, likaså icke-matchande textfärger och så vidare. Vanliga inlägg kommer jag fortsätta med medan ombyggnationen pågår. Tips och ideér om designen tas glatt emot!
En strimma...
Det är fantastiskt fint ute idag igen. Men det verkar vara sista rycket att döma av väderkartan ovan. Enligt SVT:s väder ska vi få regn i eftermiddag och regn hela kommande vecka. Det känns... ångestfyllt. Kan vi åtminstone inte få snö? Det är i alla fall inte lika blött.
Självplågeri...
Jag vet att jag borde se ny film ur ointressanta genrer. Jag vet att jag kommer ha nytta av det i mitt yrke. Så jag försökte verkligen med "Transformers" som går på fyran just nu. Gratis och bra. Men jag orkar bara inte mer. Det är så dåligt att jag får andnöd. Dåligt skådespeleri, katastrofalt manus, huvudvärksframkallande klippning. Komedi, action, fördomar, stereotyper och amerikansk patriotism i en totalt omöjlig blandning. Men vad kan man förvänta sig när Michael Bay står bakom det hela? Nej, jag gör ett nytt försök en annan dag med en annan film...
Obehagstema: Ödets väg...
Hur kan man välja bara en scen ur Stanley Kubricks "The Shining"? Hela filmen är ju skrämmande. Jag väljer en som inte innehåller spoilers; öppningsscenen där Jack Nicholsons karaktär färdas till Overlook Hotel. Skrämmande perspektiv, otroligt vackra miljöer som ger ett hotfullt intryck och oförglömlig, otäck musik. Kubricks filmatisering skiljer sig i princip helt och hållet från Stephen Kings bok. Båda två är riktigt bra i sina olika varianter. Se denna film! Se absolut inte miniserien från 90-talet...
Jag ser ljuset...
Foto genom bilfönstret någonstans söder om Skellefteå, januari 2009.
Helt fantastiskt!
Solen har äntligen återvänt. Hoppas det är mer än ett gästspel. Ljuset ute nu påminner om ljuset på bilden jag tog i januari, bortsett från att det inte finns någon snö. Man skulle nästan kunna tro att det är en tidig höstdag trots att vi lever på övertid inför vintern. Och i natt drömde jag om gamla vänner som jag inte träffat på alltför länge.
Vi har all tid i världen...
Varför inte fira att det är fredag med en riktigt sorglig men bra filmscen?
Denna gång väljer jag något otippat; slutscenen från "On Her Majesty's Secret Service" (1969), George Lazenbys enda insats som James Bond. Bond har inte bara satt stopp för sin ärkefiende Blofeld utan även hittat kärleken i tuffa Tracy (Diana Rigg). Det går så långt att Bond gifter sig med henne. Men smekmånaden blir kort, som framgår av klippet ovan. Bond slarvade nämligen lite och Blofeld överlevde. Det gör inte den nyblivna mrs Bond...
Allt ackompanjeras av en instrumental version av underbara "We Have All the Time in the World" som i filmen sjungs av Louis Armstrong. Nångång ska jag väl införskaffa åtminstone dom här gamla Bond-filmerna på DVD. Dom har ju ett visst kulturhistoriskt värde. Men det får bli i framtiden.
Seinfeld: Vandelay Industries...
Scenen ovan kommer från tredje säsongens extralånga avsnitt "The Boyfriend". George riskerar att bli av med sin arbetslöshetsersättning och ljuger därför om att han sökt arbete hos sin återkommande fiktiva karaktär Art Vandelay på det lika fiktiva Vandelay Industries där George påstår att han intervjuats för det lediga jobbet som latexförsäljare. När han tvingas lämna adress och telefonnummer råkar det bli Jerrys som fortsättningsvis får svara "Vandelay Industries" varje gång det ringer. Det hela urartar i ett fantastiskt slapsticknummer när Kramer svarar i telefonen medan Jerry går ut med soporna och George befinner sig på toaletten. Jerrys slutreplik när han ser George på golvet var en improvisation. Också värt att nämnas är att i denna scen skapas Jerrys alterego, Kell Varnsen, ett namn han använder sig av också framöver när situationen kräver det. Alla har sina alteregon och fiktiva karaktärer genom serien; George med sin Art Vandelay som används frekvent, Jerrys mer sällsynta Kell Varnsen, Elaine har sin tillfälliga Suzy och Kramer å sin sida har två återkommande; dr Peter van Nostrand och förmögne Pennypacker.
Morgonen efter...
Avnjuter veckans enda lugna morgon. Sovmorgon ända till 06.30. En extra avslappnad långpromenad utan regn. Det behövdes verkligen om jag ska orka med denna eftermiddag och morgondagen. Sen är det äntligen helg! Ja, varför ett inlägg vid denna tidpunkt? Jo, för att tipsa om klippet ovan som är en parodi på "Paranormal Activity" av galningar Don och Murph. Det är första halvan som rekommenderas. Orkar inte riktigt se deras recensioner vid bordet, men deras rekonstruktioner av filmerna är oftast riktigt bra - fast man inte sett filmen. Denna parodi såg jag innan originalet men nu när jag såg om den var den ännu roligare. Se upp för introlåten bara, den sätter sig i huvudet för all evighet (alltså se den men börja inte nynna på den!)...
Och så rubriken på detta inlägg då. Jag sov lika oroligt och avbrutet som jag gjort den senaste tiden. Skillnaden var att varje gång jag vaknade var det "Paranormal Activity" jag hade i tankarna. Filmen träffade alltså hårdare några timmar efter att jag sett den. Känner fortfarande ett visst obehag. Men det är splittrat för ju mer jag tänker på förklaringen till händelserna i filmen så gillar jag det inte. För jag kan inte tro på det. Märkligt.
Paranormal Activity...
Så har jag då sett den. Eftersom den gått ett tag var vi inte många i den lilla biosalongen. Och färre blev vi när en tjej övertalade sin kille att gå efter halva filmen för att hon var så rädd. Jag spekulerade efteråt i om det kanske var en del av upplevelsen, att dom fick betalt för det för att vi som stannade skulle bli mer skrämda.
Hur var filmen då? "Paranormal Activity", alltså?
Det började inte bra. Det började med att jag fnissade. Trovärdigheten var lika med noll i och med den inledande texten där filmbolaget tackar huvudpersonernas anhöriga. Snacka om att blåsa på stort från första ögonblicket. Denna fadäs gjorde att det dröjde ett tag innan jag kom in i filmen. Men när jag väl gjorde det... ja... vad kan man säga? Skrämmande? Nej, inte direkt. Obehaglig? Ja. Underhållande? Kolossalt.
Jag är nöjd. Filmen undvek alla billiga grejer som jag var rädd att dom skulle förstöra den med, bortsett från slutet. Sen kan man ju störa sig över annat. Macho-attityden från pojkvännen som trots att han hör till männens skara inte kan hantera situationen. Kristendomens avfärdande som leder till den absoluta undergången. Amerikanskt så det gör ont med andra ord. Men alla dom bra bitarna kan jag inte berätta om, då förstör jag för dig som ännu inte sett den.
Så ja, jag rekommenderar filmen. Se den på bio medan den ännu visas. "Paranormal Activity" är en underhållande liten bagatell. Och jag rös faktiskt vid de första händelserna i filmen på samma sätt som jag brukade rysa i verkligheten när det hände konstiga grejer på min gamla arbetsplats. Det var helt underbart!
Medias makt...
Imorgon blir det ett biobesök. Jag har inte varit på bio sedan i våras. Mest för att jag helt enkelt inte tilltalas av ny film. Men det finns undantag. "Paranormal Activity" är ett sådant. Jag hörde om filmen för ganska längesen via Coolduder på youtube. Det lät som en obskyr amerikansk independentfilm som jag trodde enbart skulle bli tillgänglig här på import-dvd. Men medias makt är stor. Precis som i fallet med Twilight-böckerna. Hörde om dom mycket genom ett forum jag hänger på där flera amerikanska medlemmar var helt lyriska över fenomenet. När första filmen var på gång så skulle resten av världen med och plötsligt är det ett fenomen också i vår del av världen. Intressant och skrämmande. Min medfödda motsträvighet vad gäller mainstream protesterar mot morgondagens biobesök. Men jag försöker dämpa det med att påminna mig om att det inte är nån storfilm och att den, precis som "The Blair Witch Project" haft bra marknadsföring och hög snackfaktor för att spridas så. Men mina förväntningar är höga. Om dom infriades låter jag vara osagt tills imorgon kväll. På återseende då!
Obehagstema: Soffkrypare...
Vision
Föreställningen igår var toppen. Och VFU:n blir nog bra ändå. Trevligt sällskap, bra handledare och eleverna verkar också vara trevliga. Men oj, vilket kaos lektionerna verkar vara. Åtminstone i början. Nej, det ska nog bli bra det här. Får njuta av atmosfären på skolan i alla fall.
Så för att fira mitt lite gladare sinnelag bjuder jag ovan på en kort men odödligt obehaglig scen från nionde avsnittet av "Twin Peaks", regisserat av David Lynch. Synska Maddy blir lämnad ensam i vardagsrummet ett ögonblick då skrämmande Bob dyker upp för en snabbvisit. Hittills har han bara visat sig i agent Coopers drömmar och för mordoffret Lauras mamma Sarah. Att han är inblandad på något sätt i Lauras död står dock klart. Men hur och vad han är döljs ännu i mörkret.
VFU-ångest...
Matilda, första lördagen i november 2009.
Eller ångest och ångest. Negativ är kanske ett bättre ord. Måndag och tisdag är introduktionsdagar. Därefter har vi "vanlig" skola fram till dom två sista veckorna innan jul då det är VFU som gäller igen. Eftersom dom flesta läser denna kurs som den första på lärarprogrammet, vi är några få undantag, så har alla blivit placerade på grundskola. Så jag kommer inte bara jobba med fel åldersgrupp (har gymnasiet) utan dessutom i ämnen som ligger långt bort från mina egna. Handledaren verkar dock vara riktigt bra och jag försöker tänka positivt, att det i alla fall är högstadieungdomar och hur kul det ska bli att komma ut till en skola. Dessutom har jag blivit placerad med en annan student som jag känner. Det kanske blir bra i slutändan, men allt känns så svävande för tillfället. Att det dessutom är söndag och att helgen återigen rusat förbi är ju inget plus. Och sömnproblem har jag haft också. Så där, färdig-gnällt! I eftermiddag ska jag få avnjuta en teaterföreställning i alla fall och snart ska Matto och jag ut i snöslasket och kolla in skolan jag ska vara på imorgon. Det här blir nog en toppendag i alla fall!
Seinfeld: En ulv i fårakläder...
The Velvet Fog
Ja. Vad kan jag säga om klippet ovan? Det är ett odödligt "Seinfeld"-ögonblick och ett av dom bästa komiska framträdanden någonsin, från avsnittet "The Jimmy" i säsong 6. Elaine hjälper till med att anordna en galakväll till stöd för människor som är "mentally challenged", alltså som har något sorts psykiskt handikapp. Kramer, iförd enorma träningsskor och bedövad bortom all förmåga att uttrycka sig efter ett tandläkarbesök, råkar dela taxi med högsta hönset för arrangemanget - och blir inbjuden hedersgäst. Trots att Elaine försöker förklara att det skett ett missförstånd på grund av skorna och bedövningen låter Kramer som vanligt sig inte bevekas utan är stolt över den speciella inbjudan. Elaine inser att en katastrof är nära men räddas i sista minuten när en baneman från en annan historia i avsnittet dyker upp och ger Kramer en smäll - som återigen ger honom problem med att uttrycka sig. Kramer får sånglegenden Mel "The Velvet Fog" Tormé till bordsgranne och dessutom en sång tillägnad sig - det vill säga klippet ovan.
Jag har funderat mycket kring det geniala i denna scen. Situationen är fullständigt absurd och det är där det roliga finns; Kramer som blir så smickrad av en hedersinbjudan att han vägrar inse att det skett ett missförstånd. Michael Richards spel är genialt. Han spelar helt enkelt en överlycklig, och något stel i ansiktet, Kramer. Han gjorde det dessutom så bra att Mel Tormé tydligen hade svårt att klara sången. I efterbearbetningen tvingades man sänka ljudet från publiken eftersom skratten överröstade Tormés sång. Larry Davids eget skratt hörs tydligt bland publikens. Kvinnan som är statist till vänster i bild verkar också skratta på riktigt. Den här scenen blir bara roligare och roligare för varje gång jag ser den. Kramer är en speciell karaktär och hans totala brist på verklighetsförankring kombinerat med den absurda situationen är genial komik. Ska man bara se en scen ur "Seinfeld" så är denna en god kandidat! "Odödlig" är ordet!
Förintelsen...
Har precis sett femte och sista delen i miniserien "Holocaust" från 1978. Eftersom avsnitten är 90 minuter har serien fungerat som min stående lördagsmatiné senaste månaden. Gerald Green skrev manus till serien och också boken som jag precis upptäckte (enligt Wikipedia) gjordes efteråt. Jag läste den för några år sedan och minns den som bra. När det gäller serien är jag tyvärr mer splittrad. Den filmades i dåvarande Västtyskland och Österrike men utspelar sig främst i Polen och dåvarande Tjeckoslovakien. Eftersom jag rest en hel del i områdena och besökt platser som Auschwitz, som har centrala roller i serien, stör jag mig en del på att dom inte stämmer överens med verkligheten. Detaljer, förvisso. Att filma i Östeuropa i slutet av sjuttiotalet var antagligen inte det lättaste eller mest prioriterade. Värre är det med skådespeleriet. Vissa är helt rätt i sina karaktärer; James Woods (är han nånsin dålig?), Deborah Norton, Meryl Streep för all del, David Warner och inte minst Michael Moriarty som är helt strålande i rollen som Erik Dorf, mannen som gör allt för att piffa upp fasaden kring nazisternas förbrytelser, men som hela tiden tycks kämpa med de egna skuldkänslorna.
Det största problemet är att allt känns så amerikanskt. Alla tycks leva i idyll innan kriget. Att det rådde depression tycks inte ha någon betydelse. Och alla tycks kunna kommunicera med varann trots att alla pratar engelska som modersmål i icke-engelskspråkiga länder. Det är bara ryssarna som ingen kan förstå...
Och så innehåller "Holocaust" alla klyschor som finns kring Förintelsen, nazisterna och judarna. Jag är övertygad om att dessa klyschor uppstått ur sanningen men varför måste man försöka trycka in allt? Karaktärernas upprepade funderingar och frågor kring varför allt blir som det blir känns nästan som pekpinnar, som att man tror att tittarna inte förstår vem som är god och ond. Och det är synd. Serien är dock sevärd, men man ska nog sätta in den i sitt sammanhang, när den gjordes och vem som gjorde den. Jag kommer absolut återvända till den nångång i framtiden. Bland alla klyschiga repliker var det dock en från sista avsnittet som fastnade hos mig och som kan appliceras på alla krigssituationer och organiserat våld och förtryck; Varför säger man inte bara nej? Varför vägrar man inte bara utföra det vidriga, oavsett vilken sida man står på?
Ur mitt fotoarkiv VII...
Vy mot fjällvärlden över och under en gammal gruvbyggnad på Luossavaara, Kiruna, sommaren 2008. Klicka på bilden för en större version i eget fönster.
Jag drömmer så mycket om Kiruna och ett avlägset förflutet just nu. Vet inte vad det beror på. Kan inte påstå att jag saknar stan. Snarare kände jag det i somras när jag var där som att jag hellre minns den som den en gång var än som den blivit. Eller, saker och ting har alltid varit lite si och så. Men det känns som om det spårat ur. Det finns ett klimat där som jag inte riktigt känner igen och som jag inte tycker om. Men kvar finns så många människor som jag saknar och som mina tankar ofta går till. Och i min fantasi och i mitt minne finns det Kiruna som jag älskade och trivdes i kvar. Där lever det vidare.
Obehagstema: Nattvakten...
Instruction
Vi mjukstartar det andra temat för bloggen och sparar chockeffekterna till senare. Först ut i raden av obehagliga filmscener kommer också från en dansk skräck-klassiker; "Nattevagt" (1994). Scenen ovan (som är hela 8 minuter! Det känns absolut inte så lång) är en av de första i filmen. Huvudpersonen, som ska jobba extra vid sidan av studierna, får en genomgång av bårhuset av den tidigare nattvakten. Hela filmen är stämningsfull även om den spårar ur i slutet. Men denna sekvens, där platsens mystik och mytologi presenteras, och där något farligt och hotfullt antyds, är fenomenal. Samma regissör gjorde en amerikansk nyinspelning några år senare, då med Ewan McGregor. Jag rekommenderar som alltid originalet. Den kan vara svår att få tag i på DVD. Jag hittade en dansk utgåva med svensk text för några år sen. Klippet ovan är också fångat med svensk översättning.
Svininfluensan...
... kanske kan drabba datorer också?
I vilket fall så sjukskrev sig min dator natten mot tisdag. Stackarn lät som vanligt på tisdagmorgon men orkade bara projicera en mycket, mycket svag bild (jag har alltså en bärbar). Som tur är bor jag nära en liten datorhörna och dit vände jag mig. Det visade sig att en operation var nödvändig. Datorn hade problem med sin inverter, vad nu det är... men å andra sidan kan jag inte datamedicinska termer. I vilket fall hittades en donator nånstans i Sverige och under morgonens VFU-genomgång hade jag fått ett meddelande om att det var dags. Så jag begav mig med min stackars vän till butiken och operationen genomfördes och blev dessutom mycket lyckad. Så nu är jag tillbaka i civilisationen och min dators skärm lyser som aldrig förr.
Så nu ska jag försöka lära mig själva på nytt att uppdatera ofta (vilket jag kommit igång med riktigt bra innan sjukdomen slog till). Lite senare idag påbörjar jag det andra temat och publicerar en enligt mig obehaglig scen ur en film.
Seinfeld: Tävlingen...
Contest
Lika bra att köra igång med det nya temat medan tiden är på min sida! Först ut blir en "Seinfeld"-scen och vad passar då bättre än en riktig klassiker från fjärde säsongens avsnitt "The Contest". Jag låter scenen tala för sig själv (har fångat in den med svensk text också) men jag kan ju bara nämna att vi talar alltså amerikansk TV vars stränga regler varit lika stränga i all evighet. Men "Seinfeld" kom undan med mycket, vid tiden för det här avsnittet tack vare sin otroliga makt genom det gigantiska antalet tittare. Den enda andra serie jag kan dra mig till minnes som kan sägas ha samma sorts makt är "The Simpons".
Kommande attraktioner...
Seinfeld-gänget anno 2009 inför den fejkade återföreningen i "Curb Your Enthusiasm"; Larry David, Jerry Seinfeld, Michael Richards, Julia Louis-Dreyfus och Jason Alexander.
Visst förstår ni väl att mina direkta översättningar av engelska titlar och uttryck är på skoj?
Insåg precis när rubriken på inlägget dök upp på skärmen att ni kanske tror att jag använder mig av Googles översättningar eller liknande...
Egentligen skriver jag inte det här inlägget överhuvudtaget. Egentligen skriver jag det sista på min lilla mini-uppsats om deltagande observation. Nu är ju dock saken den att jag som vanligt är ute i extremt god tid, mest för att jag jobbat som ett svin med dramauppgifterna för att få det lite lugnare framöver. Och visst har jag lyckats. Idag är första lugnare dagen och jag är som synes redan rastlös...
Poängen med detta inlägg, om det nu finns någon poäng, är i alla fall att meddela att jag blandat med allt annat tänkte köra igång två nya teman i denna blogg; Seinfeld och skrämmande scener (inte i kombination dock). Jag tänker dels presentera några favoritögonblick ur "Seinfeld" och skriva något kort om dessa, dels presentera scener som jag tycker är skrämmande eller obehagliga ur diverse filmer (inte enbart skräckfilm). Båda dessa teman kommer, precis som med övriga bra-filmscener-temat, pågå till och från. Vanliga inlägg, vad nu det är, och bilder ur mitt fotoarkiv kommer fortsätta som vanligt.
Varför säger jag detta nu? Jo, därför att det glädjande nog tillkommit läsare, eller åtminstone någon som sporadiskt tittar förbi, och därför kan det vara på sin plats med en påminnelse från det allra första inlägget; alla klipp jag själv laddar upp via Dailymotion eller Metacafe kommer bara ligga uppe under en kortare tid. Anledningen till detta är både copyright-reglerna (av på sätt och vis personliga skäl) men också att bloggen blir seg som sirap om det ligger för många klipp. Ett tips är att kolla in dom senaste klippen som ligger ute ifall det är något du tänkt se, t ex Dallas-cliffhangers, eftersom dessa snart är borta. Youtube-klipp får stanna, eftersom det inte är jag som laddat upp dom...
Kanske påbörjar jag något av de två nya teman senare idag.
Men nu: lunch!
Olycksoffer...
Dark Lolita
Vi fortsätter med mina favoritscener. Scenen ovan är en absolut favorit ur en av mina favoritfilmer; David Lynchs mästerverk "Wild at Heart" från 1990 med Nicolas Cage och Laura Dern. Dom spelar Sailor och Lula på flykt undan Lulas vansinniga mamma (fenomenalt spelad av Derns riktiga mor Diane Ladd) och Sailors kriminella förflutna. Scenen ovan blir vändpunkt i hela filmen. Sailor och Lula passerar en hemsk olycka och blir vittne till hur en svårt skadad tjej (underbara Sherilyn Fenn) dör. Det hela ackompanjeras av Angelo Badalamentis enkla men vackra musik.
Till vildingarnas land...
Jag hade helt och hållet förträngt filmatiseringen av en av mina favoritböcker från min barndom; "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak. Jag älskade berättelsen om pojken som reser från sitt sovrum till vildingarnas land. Illustrationerna var fantastiska och stämningsfulla. Aldrig att filmen skulle kunna leva upp till detta, tänkte jag. Men snubblade alldeles nyss över en blogg med en trailer. Och plötsligt får jag en jävla lust att se filmen. Av klippet i trailern att döma verkar den vara lika stämningsfull som boken. Miljöerna, varelserna och inte minst ljuset ser ut att vara... ja, vackert på nåt sätt. Så det blir nog ett biobesök framöver. Kanske jag borde unna mig det eftersom jag i ett svagt ögonblick lovat min kusin att göra honom sällskap på "Paranormal Activity". Jag avskyr att se skräckfilm på bio på grund av alla falska skrämseleffekter. Känner mig lurad över att hoppa till för att ljudet är högt fast jag vet att det kommer. Men i fallet med "Paranormal Activity" får jag väl hoppas på att den istället för falska effekter faktiskt åtminstone är lite obehaglig. Jag är kräsen som fan...
Mitt hjärta vill gå på...
Fredagstrött i kropp och hjärna. Och kanske själ med.
Bjuder på ett klipp jag hittade för en tid sedan; ett fantastiskt live-framträdande med Celine Dion från det glada nittiotalet (jag älskar hur hon inte kan hålla tillbaka leendet i slutet när jublet från publiken tar över). Hon sjunger "My Heart Will Go On" från hemska filmen "Titanic". Tiden har verkligen sprungit ifrån filmen, kanske redan direkt den gjordes, men nu börjar jag upptäcka låten på nytt. Jag börjar återupptäcka mycket musik från förr.
Det är bra. Men jag behöver ny musik också. Frågan är bara om det är nån idé.
Spotify-listan väljer ju ändå bara samma låtar om och om igen...
Ur mitt fotoarkiv VI...
Porträtt av min Matilda, oktober 2008.
Klicka på bilden för att öppna större version i eget fönster.
Impulsköp (nästan)...
Sherilyn Fenn som Audrey Horne och Sheryl Lee som Laura Palmer under en stillbildsfotografering för ett foto som används i serien. Detta är dock en alternativ variant av fotot som syns i avsnittet.
Läste häromkvällen att Paula K. Shimatsu-U som var stillbildsfotograf under TV-serien "Twin Peaks" 1990-1991 kommer ge ut sina bilder i en bok som kommer säljas via Twin Peaks Archive. Eller säljas och säljas, det blir en begränsad upplaga och därför anmäler man sitt intresse i höst för att få förtur på boken.
Boken kommer innehålla officiella stillbilder, men också bilder som aldrig visats tidigare, tagna under till exempel bortklippta scener. Jag har ingen aning om pris eller frakt eller nåt. Men självklart anmälde jag mitt intresse och mitt anmälda intresse har bekräftats. Jag vill verkligen samla på mig alla dessa gömda godbitar från "Twin Peaks" och dess underbara värld. Om nu bara de bortklippta scenerna ur filmen "Twin Peaks - Fire Walk With Me" kommer på DVD så behövs det nog inget mer sen. Jag kan inte föreställa mig fler dolda godbitar.
Eller jo, ännu ett Season 2 soundtrack med ännu mer musik och variationer av "Falling"! Men det lär nog aldrig komma... eller...?
Månskenssonaten...
Che
Nu är det hög tid för ännu en minnesvärd filmscen. Scenen ovan är hämtad ur Roman Polanskis "Che?" (What?) från 1972. Filmen är en märklig och fascinerande tolkning av historien om Alice i Underlandet. Amerikanska Nancy lyckas fly från tre våldtäktsmän som erbjudit henne skjuts. Med hjälp av en linbana kommer hon till ett märkligt hus som först tycks vara ett hotell men som senare visar sig tillhöra en rik gammal, döende man. I huset har folk av olika karaktär samlats.
Polanskis film är rolig, surrealistisk, sjuk, märklig, stötande, vidrig, engagerande, obehaglig och framför allt oerhört stämningsfull. Scenen ovan, där huvudpersonen Nancy (Sydne Rome), försöker ställa väckarklockan när hon tvingas sova på stranden till tonerna av Beethovens "Månskenssonaten" (Adagio Sostenuto) fastnade direkt hos mig och har stannat kvar sen dess. För det första är den oerhört vacker. Den tycks vara filmad tidigt på morgonen även om det ska föreställa natt. Sen gillar jag det där med tiden. Klockan går sönder men det finns flera faktorer i miljön som kan hjälpa en med tiden om man vet hur man ska tolka den; ljuset, månen, havet. Till och med sand som ju är grejen med timglas (även om denna strand ser mest stenig ut). Överlag är hela den flera minuter långa nattsekvensen som börjar här fenomenal även om den slutar mer än obehagligt...
Ewing-Gate...
FÖRSTA PLATS: "EWING-GATE", 1981:
Då har vi äntligen kommit till första platsen i min cliffhanger-topplista! Min absoluta favorit är säsongsavslutningen från 1981. JR har hotat Sue Ellen, Kristin och Pamela. Cliff anländer till Southfork för ett möte med Bobby - och hittar en död kvinna i poolen. På balkongen är räcket trasig och JR Ewing stirrar ner på Cliff och liket. Vem är offret?
Hur man bygger upp inför sista avsnittet är helt fenomenalt gjort. Och scenen i sig; de olycksbådande tonerna när Cliff anländer till Southfork, dramatiken när han upptäcker liket, "She's dead. You bastard!" och så den otroligt storslagna musiken med klassisk inzoomning och frysbild på JR. Underbart! Gillar verkligen utförandet. Att man får en glimt av liket, men inte tillräckligt för att hinna se vem det är.
Denna cliffhanger utspelar sig ett år efter att Kristin sköt JR och istället för att avsluta denna säsong med en cliffhanger kring vem som gjort något valde man istället att vända på det och ställa sig frågan; vem är offret?
Linda Gray, Victoria Principal och Mary Crosby fick alla göra sin variant för säsongsöppningen i säsong fem där svaret på gåtan ges (lustigt nog har man som stillbild i DVD-fodralet för femte säsongen en bild från Linda Grays tagning). Notera i resumén ovan hur Sue Ellen, Pam och Kristin alla är klädda i vitt.
Offret visar sig såklart vara Kristin. Efter att ha avslöjats som den som sköt JR skickas Kristin till Kalifornien (och ett gästspel i spinoff-serien Knots Landing). Hon är gravid och hotar avslöja att JR är pappan om inte brottsmisstankarna läggs ner. Men i näst sista avsnittet av säsong 4 dyker Kristin upp igen för att kräva mer pengar av JR (och Jordan Lee som också tror sig vara fadern).
Vad som egentligen hände på Southfork avslöjas aldrig riktigt säkert. JR hävdar att Kristin, som blivit knarkare under sin tid från Dallas, var hög och själv kastade sig ut från balkongen. Samtidigt antyds det att JR fått hjälp med att mörka något från kvällen i fråga. I seriens sista avsnitt hävdar dock JR fortfarande att Kristin var så hög att hon inte visste vad hon gjorde och själv hoppade.
Efter Kristins död dyker en man upp med ett barn som han påstår sig vara son till Kristin och JR. Bobby mer eller mindre köper barnet för att konfrontera JR, men extrema omständigheter gör att det slutar med att Bobby och Pam adopterar sonen, Christopher. Senare visar det sig också att Kristin fick missfall och att barnet inte alls är JRs, men Kristins och Jeff Farradays, mannen som sålde Christopher till Bobby.
Nog om det. Med klippet ovan är denna lilla topplista avklarad!
End Game...
På andra plats: "End Game", 1984:
Fyra år efter att JR senaste vände stan mot sig och föll offer för Kristins hämnd är det dags igen. I Dallas sjunde säsong spelar han ut folk mot varandra på sitt kanske mest brutala sätt någonsin. Han utnyttjar både känslor och instabila psyken för sina syften. Men den här gången blir inte JR offret, utan som framgår av klippet ovan är det fel person som sitter i JRs stol: Bobby. Eller är det så fel egentligen? Vilka är det som vill sätta dit JR den här gången?
Cliff Barnes: Självklart. Cliff har genom utpressning mot JRs assistent Sly fått företagshemligheter som gjort att lyckats plocka affärsuppgörelser före JR. Men när läckan avslöjas smider JR och Sly en plan för att sätta dit Cliff istället. Sly ger Cliff felaktig information om hur Ewing Oil ska bjuda på en oljeborrning ute till havs. Tack vare detta, och med övrig hjälp (se nedan), lyckas JR få Cliff att bjuda alldeles för mycket. Som om detta inte vore nog har JR mutat folk på oljeriggen när arbetet väl kommer igång för att se till att ingen olja hittas innan banken vill ha sina pengar. Men i sista avsnittet i säsongen kommer Jordan Lee till Cliffs undsättning och fixar en ny förman, vilket ger resultat i sista minuten - och ytterligare en fiende till JR, nämligen:
Vaughn Leland: Bankiren som förlorade allt fyra år tidigare när Sydostasien-affären hände. Vaughn kom tillbaka i femte säsongen och gick ihop med Cliff och kartellen för att få hämnd på JR. Tack vare Miss Ellie gick denna plan i stöpet men nu är Vaughn Leland tillbaka och återigen på JRs sida. Deras samarbete framgår av resumén av sista avsnittet ovan, men när Cliff hittar olja i sista minuten är Vaughn återigen JRs fiende.
Peter Richards: Denna fruktansvärt löjliga karaktär (som bara medverkar för att visas upp i badbyxor avsnitt efter avsnitt) som dessutom spelas uselt av Blå Lagunen-kändisen Christopher Atkins, blir förälskad i Sue Ellen och... ja, jag orkar inte ens gå in på det. Självklart sätter JR stopp för det hela och utpressar Sue Ellen till på köpet.
Sue Ellen Ewing: Sue Ellen och JR har levt i ett skenäktenskap sedan Holly Harwood och Walt Driscolls hämndförsök. Men nu har JR hittat ett sätt att få makt över henne igen genom Peter. Är det Sue Ellen som håller i vapnet denna gång?
Katherine Wentworth: Denna smått förvirrade och intriganta halvsyster till Pam och Cliff har gått från att vara förälskad i till att bli besatt av Bobby. JR har utnyttjat detta för sina egna syften, att hålla Bobby och Pam åtskilda.
Afton Cooper: Cliffs väna flickvän kanske vill ha hämnd för allt JR gjort mot Cliff? Hon verkar aningen upprörd i klippet ovan. Avslöjas kan att det är hon som ringer Ewing Oil och inte säger något (det visar sig i nästa säsong).
Edgar Randolph: Regeringens ansvarige för budgivningen på oljefyndigheterna till havs. JR utpressar denna stackars man med gamla lik i garderoben för att få veta vilka summor andra företag bjuder, så att han ska kunna lura Cliff att bjuda över det.
Och den skyldige är? Katherine Wentworth. Och offret är precis den som avses. Eftersom Katherine inte kan få Bobby ska heller ingen annan ha honom. Det framgår i nästa säsong hur hon vet att bara han är på kontoret. Jag gillar verkligen denna cliffhanger. Den är överraskande och obehaglig. Jag får lite "Halloween"-känsla av den. Notera The Phantom of Ewing Oil i reflektionen i högra dörrens glas förresten...
Det sägs att det filmats två versioner av vem som skjuter inför nästa säsong. Morgan Brittanys Katherine och Lois Chiles Holly Harwood (som bara medverkar i två, tre avsnitt denna säsong), den sistnämnde av liknande skäl som Katherine.
Nästa inlägg: Nummer 1!
